JUDENDOMEN SOM
DET UPPLÖSANDE ELEM2NTET FÖR FOLKEN
Världshistoriska betraktelser av
Richard Fester
I sitt avslutningstal på
partikongressen i Nürnberg 1935 gav Adolf Hitler en
överblick av den tyska historiens förlopp och
kallade med Mommsens ord judendomen för "den
nationella upplösningens ferment
(jäsningsmedel)".
Vid detta tillfälle var det
kanske bara några få bland de 25.000
åhörarna, som var medvetna om den
världshistoriska betydelsen av de ord som
präglats av Roms historieskrivare. Theodor Mommsen
har kallat judarna för upplösningens surdeg
två gånger, och det är därför
lämpligt att inleda de följande betraktelserna
över detta ferments roll i världshistorien med
att redogöra för var och hur en av våra
största historiker har uttalat sig
därom.
Första gången ställde
Mommsen i tredje bandet av sitt verk Roms Historia (6:e
upplagan 1875, sidan 549 och följande) de i Julius
Cesars monarki förenade romarna och grekerna bredvid
"de otaliga över hela det romerska riket utspridda
judarna". Och han fortsätter: "Också på
den tiden var handeln judarnas förhärskande
verksamhet. Den judiske köpmannen följde
då med överallt dit den erövrande
romerske köpmannen och senare dit de genuesiska och
venetianiska köpmännen kom, och förutom
hos den romerske köpmannakåren strömmade
kapitalet överallt samman hos den judiska. Vid den
här tiden möter vi också den egendomliga
antipati hos västerlänningarna gentemot denna
så grundligt orientaliska ras och dess
främmande tankar och seder. Denna judendom är
inte det mest glädjande draget i den föga
glädjande bild som den dåtida folkblandningen
utgjorde.
De är emellertid inte desto
mindre ett naturligt historiskt utvecklingsförlopp,
som statsmannen varken fick förneka eller
bekämpa. Cesar understödde snarare i likhet med
sin föregångare Alexander den Store med
rätt insikt i förhållandena i
möjligaste mån denna utveckling. De båda
stora männen hade naturligtvis inte dan ringaste
tanke på att ställa den hellenska eller den
italisk-hellenska nationaliteten jämbördigt
sida vid sida med den judiska. Juden har emellertid inte
i likhet med västerlänningen erhållit
förmågan att åstadkomma politisk
organisation och förhåller sig
väsentligen likgiltig gentemot staten. Vidare uppger
han lika motvilligt kärnan i sin nationella egenart
som han är beredd att omge densamma med vilken
nationalitet som helst och i viss mån anpassa sig
till det främmande, för folket utmärkande
draget (1856 i första upplagan: "och tillägnar
sig till en viss grad det främmande, för folket
utmärkande draget"). Just på grund av detta
var juden som skapad för en stat, som skulle byggas
upp på ruinerna av hundra levande stater och
utrustas med en i viss mening abstrakt och från
första början sliten nationalitet. Judendomen
var även i den gamla världen ett verksamt
ferment för det kosmopolitiska och den nationella
förruttnelsen.
Redan här låter Mommsen oss
ana, att judendomen har visat sig var verksam som ferment
för den nationella upplösningen inte bara i den
gamla världen. Vi måste återkomma till
hans framställning av judendomens roll i forntiden,
som man finner i femte bandet av hans verk Roms Historia
(2:a upplagan 1885, sidorna 487 - 552). Vi vet nu inte,
hur en fortsättning fram till hans egen tid skulle
ha gestaltat sig, om inte Heinrich von Treitschkes
ingripande i. den antijudiska rörelsen, som
igångsattes av Stoecker 1880 och som
föranledde Mommsen att öppet uttala. sin
uppfattning om detta ferments verkan på det tyska
kejsarriket under Bismarck. (Också ett ord om
vår judendom. 3:e tryckningen ö Berlin 1880,
sidan 9 ooh följande. Tal och uppsatser, Berlin
1905, sidan 416 och följande.) Stoecker var i hans
ögon bara en fanatisk svartrock och han skulle inte
ha fattat pennan, om inte hans kollega i Berlin, med
rätta allmänt uppskattad som nationell
historiker, genom sin skrift "Ord om vår judendom"
gjort denna rörelse "anständig". Det hör
till saken, att Mommsen avskydde denna antijudiska
rörelse. Han tog inte tillbaka ett ord av vad han
sagt i sin Roms Historia, men han bestred energiskt, att
judarna skulle vara vår olycka. Mommsen menade:
"Utao tvivel. är judarna, såsom förr en
orsak till nationell upplösning i det romerska
kejsarriket, nu en orsak till folkstammarnas
upplösning i Tyskland. Dessa folkstammar blandar sig
faktiskt starkare i den tyska huvudstaden än
någon annan stans, och detta är orsaken till
att judarna där intar en ställning, som man
avundas dem på andra håll.
Upplösningsprocesser är ofta
nödvändiga men aldrig nöjsamma. Det
är oundvikligt, att de är upphov till. en
lång rad av missförhållanden. De som vi
nu är underkastade är inte lika svåra som
i det romerska riket, därför att den tyska
nationen på intet sätt. är en så
blek skepnad som det romerska riket under Cesar. En viss
avslipning av folkstammarna motvaranandra och skapandet
av en tysk nationalitet, som inte motsvarar något
bestämt landsmanskap, kan under
omständigheterna vara absolut nödvändiga.
Här är det de stora städerna med Berlin i
spetsen som bär upp processen. Jag anser det
ingalunda vara någon olycka, att judarna sedan
generationer verksamt ingriper i denna riktning. Jag
är överhuvud taget av den åsikten, att
försynen långt bättre än herr
Stoecker har förstått, varför det var
nödvändigt att tillsätta några
procent Israel för att få fram den rätta
legeringen av den germanska metallen."
Det skall redan här
redogöras för Treitschkes svar av den 20
december 1880 (Preussiska Årsböcker , band 46.
Ett ord om vår judendom. Särtryck ur band
44,45 och 46 av Preussiska Årsböcker. 4:e
utökade upplagan, Berlin 1881, sidan 32) på
denna punkt i Mommsens skrift, eftersom det leder oss
närmare til1 det problem som Mommsen tagit upp.
Treitschke sade: "Mommsen trodde, att judendomen i
Tyskland utgjorde ett upplösningselement för de
tyska folkstammarna och därför hade blivit
så mäktig i den tyska huvudstaden. Jag är
av motsatt åsikt. Tidningar som Börsen
Courier, Frankfurter Zeitung o.s.v. befordrar ingalunda
försoning mellan sachsarna och frankerna utan
åstadkommer enbart ett hemlöst
världsborgarskap. De gör vad de kan för
att förstöra den nationella stoltheten och
glädjen över fäderneslandet för
vårt folk. Dessa element hos judendomen är
fientliga mot allt tyskt väsen."
För sina samtida synyes Momrasen
och Treischke år 1880 vara antipoder. Sedan 1856
hade nationen och den bildade världen med den inte
upphört att beundra det storslagna minnesmärke
som rests åt Julius Cesar i slutet av tredje bandet
av Roms Historia. Sedan ett år tillbaka hade
Treitschke hänfört gammal och ung med det
första bandet. av sitt verk Tysk Historia under
1800-talet. Läsarna märkte på varje rad i
boken, att författaren ville väcka glädje
över sitt fädernesland, som enats i det
småtyska kejsarriket. Ingen syntes mera kallad att
förkunna denna glädje för hela
världen än den historieskrivare, som hade visat
Cesars storhet för folket , långt utanför
de lärda kretsarna. Det kändes därför
desto pinsammare för Treitschkes stora
beundrarskara, att sedan åratal se Mommsen i
riksgrundaren Bismarcks l.iberala-judiska
fiendeläger.
För våra dagars betraktare
står de skenbara antipoderna som söner av sin
liberalistiska tidsålder varandra närmare,
än vad deras fiendeskap år 1880 lät
förmoda. Den borgerliga jämställdheten
för judarna är oåterkallelig även
för Treitschke. Han önskar också, att de
tyska judarna skall uppgå i vårt folk och han
ser ur denna synpunkt ingen fara i blandäktenskap. A
andra sidan gör Mommsen ingen hemlighet av att
judendomens orientaliska egenart alltid skulle stå
i vägen för att judarna fullständigt
skulle uppgå i ett främmande folk. Ingenting
hade ändrats sedan 1856, när det gällde
hans syn på det bedrövliga i historiens
upplösnings-processer och de
missförhållanden, som är förbundna
därmed. Det är bara inställningen till det
fenomen, som sådana upplösningsprocesser
utgör, vilken är olika hos de båda
historikerna. Mommsen accepterade det bedrövliga,
som var förenat därmed, därför att
han uppfattade dem som en historisk
nödvändighet. Treitschke motsatte sig tanken
på den historiska nödvändigheten. Han
kunde emellertid inte ge några positiva
förslag på hur man skulle undanröja
missförhållandena. Om det hade varit. hans
avsikt, att "erinra de tysksinnade judarna, at.t den
hållning, som en del av deras trosfränder
intog, inte motsvarade de krav, som varje nation
måste ställa på sina medborgare",
så torde hans tysksinnade judiska kolleger ha
upplyst honom om att den fortskridande tyska
upplösningsprocessen inte skulle låta sig
hejdas med hjälp av de nationella
judarna.
Vid sidan av denna professorsfejd
forisatte Adolf Stoeckers kristligt-sociala
reformrörelse ännu en tid. I det första av
Stoecker år 1880 offentliggjorda talen till den
kristligt-sociala arbetarkåren hade han
påmint om att rhenländaren Benzenberg redan
år 1816 hade skrivit: "Kanske går Tysklands
härlighet under i judarna." (Johan Friedrich
Benzenberg: Om en rhenländares önskningar och
förhoppningar, ny upplaga, Düsseldorf, den 1
maj 1816, sidan 305: "kanske under och det blir ett andra
Polen." På samma ställe: "Nu bor de ännu
hos oss, och de uppgår kanske till 50.000 i
våra tyska länder; våra barnbarn bor
kanske hos dem.")
Om de kristna fortsätter att
ständigt överlämna sig till den judiska
andan, som avtyskar och avkristnar dem, så kommer
denna profetia förvisso att gå i uppfyllelse.
Men kanske - och det är vår förhoppning -
uppstiger Tysklands härlighet åter efter denna
nedgångsperiod. "Även Treitschkes
inställning till den positiva kristendomen hade inte
heller låtit honom stillatigande förbigå
den judiska pressens smädelser gentemot.
kristendomen." Det religiösa momentet spelar
emellertid i hans dispyt med Mommsen om "den nationella
upplösningens ferment" dock bara en sekundär
roll. Att han som lärd hade modet att tala om saker,
som var förbjudna för alla icke-judar, den
omständigheten förenar honom snarare med den
moderne betraktaren. Fastän han därigenom
enligt Mommsens ord hade gjort undersökningar om
judendomen "anständiga", så fann han under ett
halvt århundrade ingen efterföljare.
Judendomen förblev judiska forskarn och
skriftställare förbehållen. Den
teologiska vetenskapen trängde allt djupare in i
förhållandet mellan judendom och kristendom.
Det världshistoriska problemet med den nationella
upplösningens ferment förblev däremot
orört, tills Riksinstitutet för det nya
Tysklands historia tog upp judefrågan på sitt
forskningsprogram och fortsatte från den punkt,
där Mommsen och Treitschke hade blivit
stående.
|