Det judiska Bonnierimperiet
Det judiska Bonnierimperiet
IndexMyten om Bonniers vurmande för kulturen
Bonniers prosionism och styrning av sina medie produkter
Bonniers val av judiska medarbetareBonniers judiska advokater
Bonniers val av judar som mellanhänder
Konsekvenser av Bonniers makt - likriktning
Bonniers och kulturen i Sverige
***
När man skall behandla den judiska makten i Sverige av idag kommer man oundvikligen in på den judiska familjen Bonnier och dess grepp om den svenska medievärlden.
Denna judiska familj utövar ett oerhört stor inflytande på det svenska samhällslivet, mer än vad folk anar, då familjen inte bara genom sin monopolstatus får ensamrätt på att föra fram den politiska och ideologiska bild som skall vara förhärskande i samhället, utan också genom sin selektiva utgallring av författare och därtill associerade s.k. "intellektuella", har lyckats sålla fram en veritabel armé av Bonnier-uppfostrade opportunister, som kommit att tillhöra de ledande skikten i samhället. Dessa Bonnier-korrumperade individer står sedan att finna på en mängd strategiska poster i samhället, och p.g.a. deras beroendeställning mot Bonnier-imperiet är de inget annat än Bonniers lydiga redskap och allierade.
Om man tittar närmare på de personer som i vårt samhälle skall utgöra den s.k. "eliten" och som lanseras som våra förebilder, både på det intellektuella och konstnärliga planet, har en mycket stor del av dem någon sorts koppling till Bonniers.
Det blir uppenbart om man börjar nysta upp och analyserar de nätverk de tillhör.
I detta avsnitt kommer vi inte kunna göra en fullständig redogörelse om Bonniers göranden, men vi kommer att belysa några aspekter av deras historia och växande makt, som vi tycker illustrerar faran med att lämna över samhället till judiska profitörer av Bonniers typ.
Bonnier-familjens egna representanter har i sina telefonsamtal till Radio Islam visat var de står i konflikten om Palestina.
Det är faktiskt inget annat än en medborgerlig plikt att som svensk humanist och förespråkare för alla människors lika värden, avslöja den med apartheid-staten Israel allierade judiska förläggar- och mediafamiljens maktmissbruk och deras kampanjer för att göra svenska folket till ideologiska medbrottslingar till judarnas pågående övergrepp och folkmord i Mellanöstern.
***
Myten om Bonniers vurmande för kulturen Det handlar ju om Bizzniss!
En del av försvaret för Bonniers gärningar i Sverige brukar innehålla argumentet att de skall ju vara en så härligt fin intellektuell familj, som vurmar för högkulturen.
Judeofilerna och Israels vänner i Sverige talar ofta om den fantastiska kulturinsatsen som familjen Bonniers gjort i detta land och pekar på deras djupa engagemang för just kulturen, ofta när man vill glorifiera det judiska och framhäva dem som särskilt intellektuella och kulturella. Men skrapar man bara lite på ytan av dessa floskler ser man att vad det egentligen handlar om är rent och skärt krämande, om den eviga gamla judiska filosofin att tjäna pengar.
Att det sedan för familjen Bonniers del slutade med att de gav sig in i bokbranschen och förläggarskapet förefaller mer slumpbetonat och inte alls något tecken på kulturellt djupsinne. Under bröderna Bonniers tidiga period under 1800-talet med nyetablering i Stockholm är det känt att de i samma lokal som de sålde gamla böcker också ägnade sig åt ett annat judiskt favoritgebit - det föga glamorösa yrket att samla och sälja lump - d.v.s. trasor och uttjänta kläder. Det är känt att de hade dessa två verksamheter parallellt och när det sedan föll sig så att böckerna gav mer pengar kom de sedan att rikta in sig på denna - för dem - lukrativa marknad. Men hade de tjänat mer pengar på lumpen kan vi lova att de idag hade varit välsituerade och respektabla lumpförsäljare!
Den anti-judiske författaren Martin Brandt skriver i sin bok "Moses Smith" om familjen Bonnier-Hirschel (OBS: Hirschel var deras ursprungliga namn):
"Att de över Köpenhamn från Tyskland till Sverige invandrade tre bröderna Bonnier allesammans kommo att slå sig på att schackra just i böcker, och detta ej blott som vanliga bokhandlare, utan snart även som bokförläggare, hade sina rutiga skäl och randiga orsaker. I fråga om det annars för Israels barn i allmänhet, och den Hirschelska familjen i synnerhet så specifikt lämpliga schackrandet med gamla kläder och lump, var konkurrensen med infödingarna här större. För övrigt hade bröderna förekommits av andra judiska invandrare, som anlänt några år tidigare och redan i betänklig grad lagt beslag på klädes- och lump-branschen samt t. o. m. startat företag i stor stil inom textilbranschen. Att börja sin karriär i Sverige som enkla "gårdfarihandlare" höllo de sig tydligen för goda till. Dessutom hade de under sin månghundraåriga erfarenhet inom just lump- och klädesbranschen troligtvis känt sin begränsning på ett påfallande sätt, eftersom de inte funnit jaktmarkerna särdeles givande ens i klädesbranschens Schlaraffenland i Sachsens huvudstad, textilindustrins och lumphandelns centrum i Mellan-Europa sedan århundraden. Att man emellertid höll reträttvägarna klara, för den händelse bokbranschen skulle slå alldeles slint; framgår så tydligt som helst av det faktum, att det i Adolf Bonniers första hyreskontrakt i Stockholm heter, att lägenheten vid Storkyrkobrinken finge begagnas blott "till bokhandel eller färdiggjorda kläders försäljning". Det är en sann Hirschel som skriver detta kontrakt, det är den evige lumphandlaren från ghettot.När en fältherre vill erövra en fästning, är det ju självklart, att han inriktar sig just mot dess svagaste punkter. Fästningen Sverige har som bekant aldrig haft någon synnerlig motståndskraft mot spekulativa, utländska äventyrare, som sökt slå under sig än det ena och än det andra geschäftområdet här i landet på infödingarnas bekostnad. Men om det vid den tidpunkten, då Bonnierna gingo över Sundet och började gå till storms mot det svenska samhället, var något ekonomiskt område, som i alldeles särskild grad låg obearbetat och följaktligen måste i allra främsta rummet locka företagsamma och ogenerade utländska invandrare, så var det onekligen just bokmarknaden och dennas olika grenar.
Bröderna Bonniers val mellan å ena sidan klädes - och lumpaffär, å andra sidan bokhandel var ju så gott som på förhand avgjort, uppvuxna som de voro i gamle "Gérards" lånebibliotek nere i Köpenhamn; den forna lumphandeln i Klarebodernes ghetto hade nämligen blivit antikvitetsaffär och lånebibliotek, för att undgå konkurs. För den tidens bokköpare var den största svårigheten att få in i landet utländsk litteratur, och till förmedlare därvidlag ägnade sig speciellt judarna ypperligt, på grund av sin otroliga förmåga att hänga ihop som ler och långhalm, i vilka av jordens länder de än månde hamna. I början och mitten av förra århundradet lästes såväl tyska som franska språken vida allmännare i Skandinavien än senare blev förhållandet, och därför fanns det onekligen plats för de Bonnierska lånebiblioteken och boklådorna, såväl i Stockholm som Göteborg, även om dessa lånebibliotek på den tiden voro sjudubbelt mera dubiösa affärs-företag än våra dagars mest dubiösa "bokbarer" - med "världslitteraturens mästerverk för 25 öre i veckan"!"
Bokförläggaren Gerard Bonnier, (1917-1987), VD i Albert Bonniers Förlag AB åren 1953-1976, formulerade som målsättning för sitt förlag "att utge de bästa författarna och att dessutom vara en god affär" (se Mats Larssons bok "Bonniers - en mediefamilj", Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 337.)
Här avslöjas delvis den bakomliggande affärsmässigheten.
Expressens f.d. redaktör Carl-Adam Nycop skriver i sin memoarbok "Nyfiken med sting! - En tidningsmans memoarer 1944-1965" (Bonniers, 1971, sid. 65-66), om ett möte hos Bonniers som Nycop närvarade vid:
"Tor Bonnier höll ett tal, som på sitt sätt var en liten programförklaring för familjen Bonniers förläggartradition. Han talade om nödvändigheten att sköta affärerna så att det alltid finns pengar i kassaskrinet. Endast då kan man handla fritt och självständigt. Det var därför viktigt att alla medlemmarna av familjen, även om de sysslade med litteratur eller tidningar, alltid kom ihåg att de i grund och botten ändå var köpmän, som handlade med varor.Jag har även vid andra tillfällen hört Tor tala i ungefär samma vändningar. Det måste alltså vara en filosofi som för honom - och kanske också för hans familj - blivit en målsättning och en livsuppgift. Köpmannaskapet är det centrala. Att göra goda affärer. Att ha pengar i kassaskrinet.
Det kanske går tillbaka till gamle Karl Ottos tid, eftersom jag från flera medlemmar av familjen har hört att denne patriark bedömde bokförlagets ekonomiska situation efter hur tjock sedelbunten i kassaskåpet var vid olika tillfällen på året. När den sjönk under den gräns, som Karl Otto menade borde vara minimum, blev han nervös och deprimerad.
Vår tids koncernaffärer sköts inte på detta primitiva sätt. Ändå kan man skönja denna traditionella attityd till begreppet solvens hos flera av familjens medlemmar. En märkbar oro och nervositet griper omkring sig, så snart miniatyrnätsrapporterna visar vikande siffror för tidskrifterna eller när vinden börjar viska om att det föreligger risker att vinsterna krymper i något av bolagen."
Dessa citat kanske visar på det vi menar när vi talar om falskheten i att utmåla Bonnier-judarna som några som primärt skulle brinna för kulturen.
DN:s och Expressens judiske profil och styrelseordförande Tor Bonnier avnjuter en cigarr på Expressens ettårsfest.
***
Den Bonnierska makten
Bonnier-eminensen
Carl-Johan Bonnier
- alias Dracula från Sion.
Exempelvis äger Bonniers 30% av den svenska mediemarknaden (2000) och är överlägset störst. Familjen äger bland annat Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, Kristianstadsbladet, Kvällsposten, Göteborgs-Tidningen, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, TV 4, Svensk Filmindustri, 180 olika biografer, Wegelius TV, Albert Bonniers Förlag, Wahlström & Widstrand, långa rader av tidskrifter, stora delar av Tidsam (som distribuerar tidskrifter i Sverige) och många, många andra medieföretag.Enligt en uppskattning gjord i Dagens Nyheter (DN 4/4-2002) värderar man Bonnier-koncernen till omkring 20 miljarder kronor.
Bonniers dominans över de svenska medierna är lika stor som den fruktade judiske mediemogulen Rupert Murdochs dominans över medierna i Storbritannien.
(För att se en schematisk överblick från 1999 över den då rådande Bonnierska maktstrukturen kan ni klicka här och få upp ett pdf-dokument.)
OBS: I augusti 2004 meddelades det att familjen Bonniers - som ett led av familjens monopolistiska strävanden - köper upp Sandrew Metronome, den enda egentliga konkurrenten. Sandrew hade 22 biografer med totalt 90 salonger i 15 städer i Sverige. Dessa inlemmas nu med Bonnier-ägda SF Bios 33 biografer med totalt 209 salonger i 21 städer.
***
Bonniers expansionism
Att den judiska mediefamiljen Bonnier lider av hybris är ingen nyhet. Det är ett typiskt judiskt drag, den kända Rothschild-familjen led av samma sjuka. Amshel Rothschild som grundade sitt bankir-imperium lade grunden för en skapelse som sedan växte ohämmat, och där det enda målet var just att skaffa sig så mycket makt och pengar som möjligt. Det är inte "antisemitism" att konstatera detta, t.o.m. judarna själva talar om detta drag sinsemellan och ser det som ett tecken på "judisk livskraftighet", som de så fint uttrycker det.
Som bokförlag har Bonniers systematiskt lagt under sig alla mindre konkurrenter och på så sätt slagit ut pluralismen och mångfalden i samhället.
Bonniers hade innan andra världskriget lagt under sig bl.a. följande förlag: Flodins, Billes, Normans, Beijers (som dessförinnan lagt under sig Gemandts förlag), Haeggströms, Looströms, Oscar Lamms (f.d. det judiska Gumperts förlag), H. Klemmings, Palmqvist (som hade katekesen som sin främsta förlagsartikel!) Pro Fide et Christianismo, Hansellis, Lundequists. Bonniers ägde även tillsammans med Norstedts skolboksförlaget A.B.
1929 förvärvade Bonniers tidningsförlaget Åhlén & Åkerlund, som sedan kommit att utgöra en viktig stomme i verksamheten. Avseende Åhlén & Åkerlund hänvisar vi förövrigt till det speciella avsnitt om förlaget vi tillägnat under kapitlet om tidskrifter.
På senare tid har man även förvärvat Förlaget Wahlström & Widstrand (1962), Centerförlaget (1969) och Bokman (1979) Calsen If (1980) Trevi (1991) för att bara ge några exempel.
Mats Larsson, professorn i ekonomisk historia, skriver i sin bok "Bonniers - en mediefamilj" (Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 8):
"I början av 1950-talet vilade Bonnierkoncernen på i huvudsak tre ben - förlagsverksamhet genom i första hand Albert Bonniers Förlag och tidskriftsutgivning vid Åhlén och Åkerlund samt utgivning av dagstidningarna Dagens Nyheter och Expressen. Vid sidan av dessa grundläggande verksamheter fanns också en mindre industrirörelse [...]."Larsson berättar hur det därefter "inleddes emellertid en mer allmän uppbyggnad av koncernens industriengagemang och koncernen blev allt mer diversifierad".
Man började alltså se sig om efter andra områden att etablera sig på.
Bonniers började redan under 1950-talet rekognosera utlandsetableringar där det "gjordes bland annat omfattande utredningar rörande toalettpapperstillverkning i Colombia" (sid. 24 i boken ovan), en typ av produktion som tydligen intresserade den kulturjudiska familjen Bonniers. Men så jan man jude lite elakt säga att de redan hade god erfarenhet av dylik produktion, om än på lite dyrare papper.
På 1950-talet sonderade den bland våra judar geniförklarade Albert Bonnier Jr. t.o.m. affärer med apartheids Sydafrika och förtog en resa till Johannesburg. Bonniers företag Billingsfors och Printing Equipment hade redan sedan tidigare representanter stationerade där för att utforska markanden och etablera kontakter.
Mats Larsson skriver (sid. 81):
"Försäljningen av Billingsforspapper på den sydafrikanska markanden bedömdes som synnerligen framgångsrik. Tack vare Bonnierföretagens agent E I Rogoff höll Billingsfors hela tio procent av den sydafrikanska kraftpappersimporten."Larsson skriver vidare (sid. 83) om hur "Bonnierföretagen under några år" gick "in på den sydafrikanska toalettpappersmarknaden". Bonniers hade även stora planer på att etablera serietidningsproduktion i rasismens Sydafrika. Larsson skriver (sid. 83):
"Med tryckning av en svart/vit serietidning i Sydafrika skulle man inte bara kunna penetrera denna marknad utan även de engelskspråkiga marknaderna i Guldkusten och Nigeria - åtminstone borde restupplagor från Sydafrika kunna avsättas där."Man kan i ljuset av det rådande apartheidstyret ställa sig lite tveksam till vad Bonniers menade med en "svart/vit" serietidning.
Larsson avslöjar också i sin av Bonniers sanktionerade affärskrönika att Albert Bonnier Jr. önskade "undersöka möjligheterna för att tillverka och försälja svenska betong- och eternithus till Sydafrika" (sid.83), då dessa uppenbarligen var billigare än de tegelhus som producerades i landet. Oss veterligen låter det som just den typ av hus som byggdes på de svartas undanträngda jordlotter, de s.k. homelands. Hur somh elst kunde inte detta materiella-strukturella bidrag till apartheidregimens logistik genomföras, och projektet rann ut i sanden.
Bland de övriga utlandssatsningar Bonniers riktade in sig på så förefaller man ha haft en förkärlek för just totalitära förtryckarsystem och diktaturer. I Afrika förutom Sydafrika så visade Bonniers, enligt Larssons av Bonnier-familjen sanktionerade bok, ett intresse för etablering i det Belgiska Kongo just under den värsta repressionen, och Bonniers riktade också in sig under 1950 talet på etablering i föga demokratiska stater i Sydamerika som Colombia, Peru och Brasilien.
Även Israel skall ha inspirerat mediemogulen Albert Bonnier Jr.. Mats Larsson skriver på sid. 146 i sin bok:
"Albert Bonnier jr hade efter ett besök i Israel fått upp ögonen för behovet av vattenrening på flera områden. Avsaltningen av Medelhavets vatten fascinerade honom och han såg behov av vattenrening på flera områden. Detta var bakgrunden till att Bonnierföretagen 1960 köpte [den österrikiske juden] Harry Scheins företag Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS)."
***
Förutom dessa industrisatsningar har Bonniers också börjat gå in i andra länders mediastrukturer.
DN 29/6-1995 meddelar exempelvis att den judiska mediekoncernen Bonnier sträcker ut sina tentakler till Österrike där man fr.o.m. hösten samma år började ge ut den första dagliga affärstidning ut, "Wirtschaftsblatt", där Bonniers äger 50% av aktierna. Upplagan ligger inledningsvis på 50 000 exemplar.
Detta var en del av en mer omfattande strategi. År 2000 fanns Bonnier-ägda affärstidningar av Dagens Industri-typ, i tio europeiska länder, framförallt i östra Europa.
|
|
Och i Sverige fortskrider expansionen.
Så sent som 1997 ökade till exempel Bonniers ytterligare sitt grepp om svenska folket genom att köpa TV4.
Vår kulturminister Marita Ulvskog såg sig då tvingad att åtminstone låtsas att hon var oroad över utvecklingen. I ett TT-meddelande (Metro 5/1-1997) säger hon att "affären ökar maktkoncentrationen ytterligare". Hon skall även ha kommit med hot om att utestänga TV4 från marknätet: "Regeringen kommer nu noga att följa vad Bonnierföretagen och Marieberg gör på medieområdet i stort framöver." Det fanns nämligen en paragraf i avtalet mellan staten och TV4 som enligt Ulvskog säger att "det inte bör ske förändringar ägandet av TV 4 vilka påverkar ägarkoncentrationen i media i stort".
Ty när Bonniers tog över TV4 begicks ett avtalsbrott då TV4 faktiskt haft ett avtal med staten som säger att kanalen inte får göra ägarförändringar som har betydelse för balansen på mediemarknaden. Kulturminister Marita Ulvskog hotade anmäla kanalen till radio- och tv-styrelsen och få hela TV4:s sändningstillstånd indraget.
Dock vet hon att om hon skulle börja motarbeta Bonniers kommer hon snart att få känna på deras vrede. S.k. "undersökande journalister" på någon Bonnier-ägd tidning kunde "helt plötsligt" komma någon gammal Ulvskog-skandal på spåret, och dra igång drevet mot henne. Eller, om hon blir för besvärlig, varför inte kalla henne "antisemit", och säga att hon hackar på Bonniers bara för att de är judar? Det knepet fungerar alltid när argumenten tryter!
Så Ulvkog - den svenska regeringen och det svenska folkets representant - ändrade sig. Istället för att konfrontera Bonniers och sätta hårt mot hårt valde hon den fega vägen och gav istället 500 extra miljoner till SVT för att stärka public service i konkurrensen med TV4, och tillsatte den urvattnade Mediekoncentrationskommittén för att "se över lagstiftningen".
Dan Josefsson, en relativt självständig journalist som gjorde sig känd för att vägra acceptera det korrumperade Bonnier-utmärkelsen Stora Journalistpriset (som vi berättar mer om nedan), skrev i sin artikel "Marita Ulvskog och Goliat" i boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000, sid. 173):
"Men är det verkligen rimligt att regeringen lät TV 4:s avtalsbrott passera därför att en process skulle ta för lång tid? Det finns en alternativ förklaring som lyder så här: Inget parti har idag råd att på allvar stöta sig med så starka mediekrafter som TV 4 och Bonniers. En utdragen rättsprocess skulle sträcka sig över minst ett riksdagsval, och i det valet är Marita Ulvskog och socialdemokraterna beroende av sin framtoning i TV4 och den samlade Bonnierpressen."Dan Josefsson ställer sedan frågan direkt till Ulvskog som han intervjuar (i samma artikel, också sid. 173):
"Är det helt enkelt omöjligt för en regering att driva en process mot Bonniers?"Och Marita Ulvskog, Sveriges kulturminister "funderar ordentligt" när hon hör detta och svarar slutligen på denna raka och provokativa fråga inte avvärjande, utan uppgivet:
"Jag tillhör tyvärr en rörelse som har förklarat att 'vi ska inte ägna åt oss att äga medier'. Och jag tycker att det är väldigt sorgligt att lämna ifrån sig så mycket makt utan att kämpa för den. Självklart borde vi vara offensiva ägare. Men vi är en rörelse som inte har så många rika familjer som satsat på medier. Och där har jag egentligen svarat på din fråga."
Så mot Bonniers faller Sveriges styrande pladask och ger upp kampen utan strid, så långt har det gått.
***
Och 1998 ville Bonniers på fullt allvar ta ett steg till och köpa Svenska Dagbladet, den ende konkurrenten som finns till familjen Bonniers flaggskepp Dagens Nyheter (förutom Stenbecks gratistidning Metro). Av rädsla för att affären skulle provocera fram en lag mot massmediekoncentration blev det inget köp, men ingenting talar för att Bonniers inte kommer att försöka igen.
Därutöver har Bonniers under åratal försökt hålla konkurrenter och avvikande opinionsyttringar på mattan, bl.a. genom att Bonniers sedan många år via företaget Tidsam kontrollerar stora delar av tidskriftsdistributionen i Sverige.
Genom att neka vissa tidskrifter tillträde till detta distributionsnätverk minskar drastiskt dessa tidningars konkurrensmöjligheter, och viktigast av allt, möjligheten att deras avvikande nyheter och andra infallsvinklar når en större publik.
Istället för spännande mångfald tvingas den breda publiken hålla till godo med tidningar som produceras av Tidsams ägare, däribland huvudägaren Bonniers.
Detta föranledde Johan Ehrenberg, chefredaktör på tidningen ETC, en tidning som drabbats hårt av Bonniers distributionsbojkott, att 2001 skriva ett upprört öppet brev riktat till Carl-Johan Bonnier. Ett brev som vi här återger, och där Ehrenberg vädjar till Bonniers att sluta med sina trakasserier.
Detta öppna brev var bara en aktion i raden av protester från frisinnade mot Bonniers metoder, och i detta fall skall det ha givit resultat, då ETC 2002 fick möjlighet att delta i Tidsams distributionsnätverk.
Ett till exempel hämtat från Internetversionen av mediatidningen Resumé, 30/5-2000, där det i en artikel av Leif Holmkvist berättas hur Bonnier-ägda "DN tar makten över Svenskans distribution":
"Svenska Dagbladet blir inte utestängda från distributionen när DN tar över hela Pressens Morgontjänst. Däremot tar DN hela vinsten och kan höja priserna för konkurrenternas utbärning.DN har ägt 80 och Svenskan 20 procent av Pressens Morgontjänst. Enligt ett hembudsavtal från 1992 har DN rätt att köpa ut Svenskan om dess ägande förändras, vilket skedde när Schibsted köpte tidningen.
I fjol aktualiserade Bonniers hembudsklausulen. Svenskan protesterade hos Presstödsnämnden och förde frågan till skiljenämnd, som gav DN rätt.
- Jag har tidigare varnat för risken att distributionsföretag tar ut överpriser, säger Håkan Westergren på Presstödsnämnden.
- Jag utgår från nämnden vill titta på fallet Pressens Morgontjänst.
Pressens Morgontjänst gjorde i fjol en vinst på 67 miljoner kronor och siktar på 70 miljoner i år. DN svarar för drygt 60 procent av den utburna volymen, men ta i framtiden hela vinsten. Svenskan står för 35 procent av volymen, men få framgent inte dela vinsten. Även Computer Sweden och Dagens Industri delas ut av Pressens Morgontjänst.
- Jag är inte ett dyft orolig för att vi blir utslängda. Däremot tror jag att DN har mindre goda avsikter. I Skåne har [Bonnierägda] Sydsvenskan missbrukat sitt monopol på utbärningen genom att dela ut direktreklam till Arbetets prenumeranter, säger Svenska Dagbladets vd Gunnar Strömblad.
- På kvällstidningarna kunde vi samarbeta om distributionen, trots den hårda konkurrensen i övrigt. Men här är det tydligt att Bonniers väljer konfrontation.
Dagens Nyheter får 6,5 miljoner om året i statligt samdistributionsstöd och Svenskan 3,5 miljoner. Stödet förutsätter att tidningarna behandlas lika av distributionsföretaget. Men det är inte förbjudet för Pressens Morgontjänst att höja priserna lika mycket för alla, hela vinsten går ju tillbaka i ägaren DN:s ficka."
*** Bonniers ökade makt leder till desperata rop på kontroll och varningar för att yttrandefriheten i Sverige håller på att gå i graven. Följande artikel publicerades i Dagens Nyheter, 23/8-1997:
"BONNIER HOTAR FRIA OPINIONEN Bonniers hotar på sikt den fria opinionsbildningen. Det menar Håkan Carlsson ordförande i Svenska Journalistförbundet (SJF).Carlssons uttalande kommer dagen efter att Bonniersdominerade Marieberg, via dotterbolaget Sydsvenska Dagbladet, köper Skånetidningarna Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.
Familjen Bonnier äger totalt tre av landets fyra kvällstidningar och fem morgontidningar. Bonniers har också intressen i TV 4.
- Därmed har Bonniers passerat den gräns som på sikt kan hota den fria opinionsbildningen som i sin tur är grunden för ett öppet och demokratiskt samhälle, säger Håkan Carlsson i ett skriftligt uttalande.
TT "
Det är värt att märka att ovannämnda artikel trycktes på en dold plats långt inne i Bonnier-ägda Dagens Nyheters många sidor. Artikeln publicerades som en undanskymd notis och upptog inte mer än några futtiga kvadratcentimeter. Detta när innehållet i artikeln, dess budskap, egentligen borde föranleda en första-sideplats, med fet rubrik.
Ty här hävdar ju faktiskt journalistförbundets ordförande att den svenska yttrandefriheten, en av våra viktigaste och mest sakrosankta friheter, är allvarligt hotad. Han säger t.o.m. att den gräns nu nåtts att grunderna för ett öppet och demokratiskt samhälle är i fara! D.v.s. en tidigare okänd form av diktatur, rycker allt närmare.
***
I den sionistiska propagandastrategin ingår det också att, när man tvingas tillstå att Bonniers faktiskt har en hel del makt, försöka låtsas som om familjen inte längre vore judisk. Man påstår istället att det judiska skulle vara något passé från det förgångna - något som de lämnat bakom sig.Exempelvis skriver den judiske författaren Steven Koblik i sin bok "Om vi teg, skulle stenarna ropa" (sid. 58), om Bonniers roll före och under andra världskriget:
"Inom förlagsbranschen intog familjen Bonnier en framträdande plats. De svarade för en betydande del av bokutgivningen och stod också bakom ett avsevärt antal vecko- och månadstidningar samt ägde den största dagliga tidningen, Dagens Nyheter. Ägarskapet innebar emellertid inte att medlemmar av familjen aktivt styrde dessa företag för politiska syften. Det hör också till saken att familjens "judiskhet" kan ifrågasättas. Bonniers hade kommit till Sverige i början av artonhundratalet och hade från början gift in sig i icke-judiska familjer. De var inte aktiva i den mosaiska församlingen, och hur många som var utövande judar var oklart. Likväl tog antisemiter både i Sverige och Tyskland dem som exempel på "det judiska inflytandet" i landet."Detta uttalande klingar dock mycket falskt.
*** Det har också framkommit att Bonniers under andra världskriget sonderade möjligheterna att lämna Sverige i fall av en tysk ockupation, de visste att de i nazisternas händer skulle betraktas som just arketypen av judiska mediemoguler och behandlas därefter. Men samtidigt förstärker Bonnier-klanens förberedelser till flykt från Sverige bilden av att de alltid i första hand sett sig som judar mer än svenskar.I efterhand har man låtsats att man aldrig övervägt att lämna landet
Karl Otto Bonnier skall internt ha sagt: "Vi reser inte, vi är svenskar!" (Carl-Adam Nycop, "Nyfiken med sting!", Bonniers, 1971, sid. 215).
Sonen Tor Bonnier skulle "under sina bästa år uppleva Hitlers hat och förföljelse och det ständiga hotet om utplåning" då det för Tor Bonnier var "omöjligt att bortse från sin härstamning" (se hans hustru Jytte Bonniers bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993 sid. 105). Detta skall ha lett till att Tor Bonnier under kriget skulle ha "gått med ett giftpiller i fickan i fall nazisterna skulle komma" (sid. 108, boken ovan).
Och Tor Bonniers judiske son Albert Bonnier Jr. skall enligt sin egen biografi "Personligt" ha ordnat en "evakueringsstuga" för sin familj i Boda by i Dalarna och gjort upp med sig själv "att stanna och dö i Sverige vad som än komma skulle" ("Personligt", Bonniers, 1985, sid. 132).
Samtidigt avslöjar Bonnier-vännen Carl-Adam Nycop i sin bok "Nyfiken med sting!" om "rykten om att Bonniers övervägde att lämna Sverige sommaren 1940 hade sipprat ut och fångats upp av tyska legationen" (sid. 214-215), och att "det var också känt att en grupp svenskar, med doktor Robert Norrby i spetsen, hade gjort sonderingar för att överta DN om Bonniers skulle immigrera" (sid. 215).
Nycop medger också att Bonniers "internt diskuterat" att sälja DN, "under det ödesmättade året 1940 då deras existens verkligen syntes hotad" (sid. 215) och han talar på samma sida om den "defaitism [inför den nazistiska anstormningen], som onekligen drabbade en del av familjen [Bonnier] denna kusliga sommar", vilket ytterligare bekräftar att man faktiskt diskuterat att lämna landet.
Och sin bok "Bära eller brista" (Bonniers, 1970), skriver Nycop om samma epok (sid. 183):
"Mot denna bakgrund kan jag väl förstå om nervositeten och oron gnagde familjen Bonnier. Skulle Hitler besluta sig för att även sluka Sverige, så var deras öde beseglat. På sommaren 1939 hade Åke Bonnier rest till Amerika med sin amerikanska fru, Eva, och när kriget bröt ut i september stannade han kvar där. Den övriga familjen fick i stället uppleva den kusliga utvecklingen där Sverige mer eller mindre ringades in av hotfulla politiska urladdningar."Carl-Adam Nycop skriver vidare ("Bära eller brista", sid. 186):
"Sommaren 1940 var alltså en tid av djupa inre slitningar för familjen Bonnier. För sin egen del hade Abbe Bonnier redan fattat sitt beslut. Han skulle själv stanna i Sverige, fullfölja sitt beredskapsuppdrag, dö om så krävdes av honom. Det var för honom ett definitivt och klart beslut, men med en reservation av dystert allvar:- Men, du förstår, det är inte lika lätt att tänka sig in i en situation, då någon bultar på dörren och släpar iväg ens små barn till koncentrationslägren.
Det fanns ännu vid denna tid möjligheter att nå Amerika via Petsamo och via Sovjetunionen. Ganska långt framskridna planer fanns tydligen inom den bonnierska familjen att sända en del av släktens barn i säkerhet. Till denna unga grupp räknades även Abbes yngre bror Lukas, som nu är chef för Åhlen & Åkerlunds Förlag. Men tiden gick och avresan uppsköts, för att småningom helt inställas.
Familjen Bonnier beslöt sig för att stanna i Sverige, att möta det öde som låg framför dem. Det är möjligt att dessa, enligt min mening fullt naturliga, emigrationsplaner senare togs till underlag för den ryktesbildning som förekom i samband med Torsten Kreugers insinuationer att familjen tänkte sälja Dagens Nyheter till tyska intressen.
Så vitt jag förstått saken - och jag har verkligen diskuterat dessa frågor ingående med flera medlemmar av familjen - var situationen 1940 mycket splittrad inom familjen. Man levde från månad till månad i ett läge som skärptes undan för undan. När som helst kunde Sverige anfallas och därmed skulle det med största säkerhet vara slut med familjen Bonnier.
Det var därför för mig föga överraskande om man i detta läge också diskuterade omflyttningen av sina ekonomiska tillgångar."
Hur många i klanen som var beredda att lämna Sverige får vi aldrig veta, men ett som är säkert är att vad Bonnier-medlemmar nu efter kriget säger i frågan får betraktas som efterkonstruktioner.
I ljuset av de tyska businessjudarnas massflykt från Tyskland i samband med det nazistiska övertagandet där är det bara nys att höra påståenden från Bonniers om att de skulle stannat kvar och hållit stånd och dött som svenskar, skulle nazisterna ha ockuperat Sverige.
***
Omslaget till Torsten Kreugers bok "Ville Bonniers sälja till Tyskland 1940" (Högbroforsens Stiftelse AB/Natur och Kultur, 1959). |
När det gäller diskussionerna om att sälja DN finns det förövrigt en intressant historia att nämna och som Nycop tangerade i citatet ovan. Den 9:e januari 1952 skrev Torsten Kreugers Stockholms-Tidningen ett närmast sensationellt avslöjanden om hur Bonniers under kriget hade försökt sälja Dagens Nyheter till Hitler. Det var känt att nazisterna hade en strategi att via bulvaner försöka förvärva tidningar i andra länder men här handlade det om förhandlingar mellan nazister på tyska legationen och representanter för Bonniers, och där initiativet till denna affär skall ha kommit från Bonnier själv.Nycop kallar affären med påståendet att Bonniers övervägt att sälja DN till Tyskland för "ett dystert dokument i den svenska antisemitismens historia", och påstår att Kreugers avslöjanden på 1950-talet i sin tur skall ha visat sig vara en bluff baserad på förfalskade dokument. Men vi som av erfarenhet lärt oss att det alltid brukar finnas fog för de uppgifter som förs mot den judiska maffian tar det inte för helt överraskande om Bonniers verkligen övervägt försäljning av sitt organ DN, till "djävulen" själv, d.v.s. den tyska nazismen. Historien är full av dylika oheliga allianser mellan svurna fiender.
I sin högintressanta bok "Ville Bonniers sälja till Tyskland 1940"(1959) (se bilden på omslaget invid), återger Torsten Kreuger flera relevanta dokument för att bevisa sin sak, med vittnesmål från ledande personer däribland den herr Folke Kylberg, som av juden och Bonnier-släktingen Ragnar Thiel fått uppdraget att mot provision förmedla Bonniers försäljningserbjudande till nazisterna.
I denna bok kan man hitta intressanta intyg som följande:
INTYGHärmed intygas, att jag vid ett tillfälle under det senaste världskriget hörde min numera avlidne fader, advokaten Hampus Boden omtala, att han av bankir Ragnar Thiel, med vilken han var god vän, hört, att familjen Bonnier på grund av hotet från det nazistiska Tyskland hade för avsikt att försöka överlåta Bonnierkoncernen till tyskarna mot garanti för köpesummans utbetalande i dollars och fri lejd till USA, dit familjen Bonnier ämnade emigrera.
Stockholm den 2 april 1958.
Hampus Boden Jr
*** I samband med den s.k. Halmstadsprocessen på 1970-talet som vi skriver mer om nedan, framkom det också att de två Bonnier-höjdarna Albert Bonnier Jr. och hans bror Simon Bonnier hade ett subversivt judiskt engagemang där de kanaliserade ekonomiska medel till judiska organisationer.
När det gäller efterkrigsperioder ses alltjämt en stark judisk koppling mellan medlemmar av klanen Bonnier och judendomen.
Faktum är också att den nuvarande koncernchefen för Bonnier-företagen, Carl-Johan Bonnier, så sent som hösten 1993 i samband med avgången av Expressens chefredaktör Claes Månsson, uttalade i radion att "som ni vet så är ägarfamiljen Bonnier en judisk familj".
Detta som argument för att familjen skulle vara extra liberal och tolerant. Ett dåligt skämt från Carl-Johan Bonniers sida om man ser till judendomens dokumenterade intolerans både mot sina egna skeptiker och icke-judiska kritiker av judisk makt och den judiska läran.
|
|
Bokförläggaren Eva Bonnier är VD för Albert Bonniers Förlag AB sedan 1992 och alltså en av de mäktigaste inom familjekoncernen. I en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1998 berättas hur Eva Bonnier deltog i ett möte i "Göteborgs Gamla Mosaiska Församlings Vänners" regi, för att diskutera den svensk-judiska identiteten idag. Judisk Krönika redogör om denna tillställning, där:"Eva Bonnier berättade att hon har vuxit upp i ett oreligiöst hem. Hennes far Gerhard var den ende bland kusinerna som var medlem av judiska församlingen, medan hennes mor kommer från en prästfamilj och hennes bror Åke är präst i Svenska kyrkan. Men pga. hennes intresse för familjens historia och tradition samt samhörighetskänslan med det judiska folket, beslutade hon sig för att bli medlem i Stockholms judiska församling, utan att konvertera. Hon vet att i allmänhetens ögon, trots familjens nästan fullständiga assimilation betraktas de som "den judiska förläggarfamiljen". Och som konsekvens av detta bär hon medvetet sin judiska identitet."Judinnan Eva Bonnier deltog i TV-programmet "Syskon" med sin bror Åke Bonnier i SVT, första halvan av 1990-talet, där hon manifesterade sin judiska fanatism då hon vägrade låta brodern förrätta begravningen av hennes döda barn, då brodern var "kristen".
Åke Bonniers "kristenhet" är det å andra sidan liten si och så med. På 1990-talet medverkade han i en större artikel i Judisk Krönika och läser man den förstår man att han egentligen är en gammal vanlig jude, fixerad vid det judiska och som ser som sin uppgift att judaisera den kristna kyrkan. Han talar där själv om "mitt judiska blod" och om judarna som "mitt folk".
Vi återger i vår sektion om kyrkan denna artikel i sin helhet.
Därför förvånas man inte när man ser att det var den pseudokristne juden och prästen Åke Bonnier som ledde det samtal som hölls under rubriken "Vart är Israel på väg", i S:ta Anna gården, Lidingö, i september 2001, och där den sionistiske juden och journalisten Eli Göndör, var inbjuden för att där berätta om den aktuella situationen i Israel och vart den kan leda (se annons i DN 10/9-2001). Eli Göndör har t.o.m. varit soldat i ockupationsmakten Israels förhatliga armé och jagat stenkastande palestinier, något Göndör berättade om i en av sina krönikor i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah".
***
Om man bevakar den judiska pressen, se man namnet Bonnier titt som tätt svepa förbi.Lennart och Lena Bonnier är några av de judar som hyllar den judiske kantorn och läraren i Stockholms Judiska Församling, Idy Bornstein, i boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993).
Dödsruna för Lennart Bonnier, publicerad i SvD, 19/1-2005. Uppenbarligen var denne Bonnier heljudisk.
Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen) sörjer man sin avlidne medlem i Judiska Församlingen i Stockholm, Gerard Bonnier.
***
Bonniers prosionism och styrning av sina medie produkter
Att Bonniers är sionister är också något de judiska propagandisterna ej vill tillstå ty de vet att de då tvingats erkänna att den sionistiska sidan har ett förkrossande övertag när det gäller möjligheterna att påverka informationsutbudet i den svenska medievärlden. De skulle således då automatiskt ge Radio Islam rätt.
Som vi i vår undersökning tydligt visat och som illustreras bäst med vår citatsamling i introduktionsavsnittet både om judendomens förhållande till sionismen och de svenska judarnas relation till Israel finns det oerhört starka band mellan nästan samtliga judar i Sverige, troende och s.k. "icketroende" eller "kulturjudar", mellan deras judiska identiteter och den judiska rövarstaten Israel och den rörelse som uppehåller denna stat ideologiskt, d.v.s. sionismen.
Radio Islam har också tidigt visat på den judiska Bonnier-familjens prosionism, som går helt i linje med våra konstateranden ovan.
Bäst illustreras detta av det telefonväkteri Radio Islams grundare Ahmed Rami hade där två framträdande familjemedlemmar av klanen Bonnier ringde och där ventilerade sina fascistoida åsikter om Israels rätt till existens och dylikt.
Vi skall här framföra lite andra fakta som ytterligare förstärker bilden av Bonniers som sionistadepter och anhängare av denna kriminella och maffiotiska ideologin och världsåskådningen.
Den framträdande judiske förläggaren Tor Bonniers prosionistiska hållning avslöjas av hans hustru Jytte Bonnier, i hennes bok "Manilla - Innanför murarna" (Bokförlaget Trevi, 1993, sid. 107), där hon skriver om sin judiske make:
"Dock ömmande han [Tor Bonnier] för det späda landet och förkastade, i motsats till sin far [Karl Otto Bonnier], inte sionismens idé. [...] Han reste till Israel och diskuterade sionismen med ledande politiker, bland annat med Golda Meir som försökte övertala honom att emigrera till Israel. Men släkten, familjen och firman var hans hem."Ett mycket tungt citat som avslöjar hur Bonnier-hövdingen Tor t.o.m. fraterniserade med sionismens absoluta ledarskikt. Golda Meir är förövrigt den sionistiska politiker som hävdade att de aldrig funnits några palestinier...
Än mer information har vi att hämta från Carl-Adam Nycop, Bonnier-vän och f.d. redaktionschef på Expressen, en tidning han startade upp i nära samarbete med Albert Bonnier Jr..
Carl-Adam Nycop var själv gift med en tysk judinna Margot Nycop (född Benon) och han satt även med i arbetsutskottet för den supersionistiska organisationen Svenska Israelhjälpen.
Carl-Adam Nycop beskriver i boken "Det judiska Stockholm" (sid. 229-230) hur den sionistiska judinnan - fotografen Anna Riwkin-Brick, gift med grundaren av Judisk Krönika Daniel Brick (som var en av sionismens förgrundsgestalter i Sverige), gjorde ett fantastiskt propagandafoto från ett av hennes reportageresor i Israel. Bilden, som numera är allmänt känd förställer två välnärda och nöjda judiska barn i den nyblivna staten Israel; den ena är en mörk jude av algeriskt ursprung, den andra ett blont judebarn från Europa. Då judarna insåg sprängkraften i en sådan bild för att främja propagandabilden av Israel som en legitim hemvist för världens alla judar, såg Tor Bonnier själv till att sprida bilden maximalt via de kanaler han kontrollerade. Nycop beskriver (sid. 229, boken ovan) hur den sionistiska propagandabilden via Tor Bonniers försorg "spreds genom Nordens största kvällstidning i hundratusentals svenska familjer" och gläds mycket över detta.
Nycop påtalar dock inte den inom-judiska rasismen mellan de sefardiska (arabiska) och ashkenaziska (europeiska, ryska) judegrupperna i den judiska staten Israel, en rasism som gör att fotografiet ovan är föga representativ. Det är också extra fräckt att på fotografiet ha ett blont barn som närmast ser svenskt ut, då det antal judebarn som i verkligheten är blonda och ser ut som svenska solstickebarn förstås utgör en försvinnande liten del av det totala antalet. Propagandastrategin bakom Riwkins fotografi är att förutom att visa på den judiska enheten också genom att visa ett blont judebarn ge judarna lättköpta sympatier från typ svenskarna enligt doktrinen "vi måste tycka om dem, till skillnad från de svartmuskiga araberna, judarna ser ju t.o.m. nästan ut som oss".
Detta trix har man sett förut i de många sionistiska filmproduktionerna som "Exodus" och liknande där man medvetet valt judiska huvudpersoner med blonda nordeuropeiska drag, med rasistiska baktanken att biopubliken lättare kan identifiera sig med dem istället för med de i filmerna som svartmuskiga och gutturala framställda araberna.
I Judisk Krönika, nr.3-1972, i sektionen för den sionistiska organisationen Keren Kajemet nämns både bokförläggaren Gerard Bonniers och Lukas Bonniers namn bland den långa lista på sionister som för att hylla den då avlidne juden och sionisten Gunnar Josephson "föreslår [...] att en lund planteras i Israel i hans [Josephsons] namn som ett bestående minnesmärke för hans stora insatser under hans innehållsrika liv". Här sällar sig alltså dessa två höga Bonnier-cheferna med de värsta Israelfanatikerna, inklusive Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Max Varon.
Och när Israels vice premiärminister Yigal Allon kom på besök till Sverige september 1971, hölls en mottagning för honom där bl.a. Lukas Bonnier medverkade. I samband med denna tillställning publicerade man en bild i Menorah (nr.1-1971) som visade Lukas Bonnier "i livlig diskussion" under mötet.
Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1974, skriver om festligheterna i samband med firandet av Israels 26:e självständighetsdag:
"Samma dag, den 26 april [1974] på eftermiddagen, hade Israels Turistbyrå med chefen, Joseph Shany, i spetsen bjudit på cocktailparty i Mosaiska Församlingens sessionssal. Utöver att hedra Israel samlades man kring ett antal skandinaver som gjort sig förtjänta om utvecklingen av turismen till Israel från Skandinavien.Direktör Shany hade israeliske turistministerns, Moshe Kols, uppdrag att till dessa förtjänta personer utdela Israels turistrnedalj i silver och brons. Ambassadör Avner Idan överlämnade medaljerna bl a till Bokförläggare Lukas Bonnier, redaktör Sven Broman, museichef Olov Isaksson, Reso-chefen Rune Enockson, Resos försäljningsdirektör Folke Mohlin, redaktör Karin Atterling-Wedar, riksdagsman Bo Siegbahn och biskop Ingmar Ström."
Så där dyker Lukas Bonnier upp som en av de lyckligt premierade av Israels turistminister - med medalj till och med!
Artikel från Menorah, nr.4-1972. Och artikeln intill från Menorah, nr.4-1972, visar att Lukas Bonnier t.o.m. satt i styrelsen för den sionistiska organisationen Tel Aviv Universitetets Vänner. En organisation fylld av Israels främsta supporters i Sverige.
Förläggaren Gerard Bonnier visade även på andra sätt att han var en man som aktivt stödde Israel - se artikel invid från Menorah, nr.1-1974.
Rubrik och artikel tagna direkt från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1974, sid. 59. En större del av Sveriges förläggarkår avslöjar sig här som sionister - människor som aktivt stödjer ockupationsmakten Israel.
Och i Menorah, nr.3-1992, sid. 24, kan man läsa:
"Vid en sammankomst hos Bonniers på Nedre Manilla gav professor Georg Klein sin syn på Israel."Sedan följer en utskrift av ett långt anförande av Klein om varför man som jude måste stödja Israel.
I artikeln ovan framkommer inte varför Klein höll detta sionsitiska föredrag hos Bonniers eller vilken typ av tillställning det rörde sig om.
För att slutligen avsluta vår genomgång av olika Bonnier-personligheters sionistiska böjelser, har vi tung bevisning att föra fram som definitivt borde ända alla judiska slingranden om att de nuvarande klanmedlemmarna i Bonniers vare sig är judar eller Israelanhängare - d.v.s. sionister.
Det visar sig nämligen att tre av de mest ledande Bonnier-personligheterna, Carl-Johan Bonnier, Eva Bonnier och Pontus Bonnier samtliga har antingen gemensamt eller separat donerat pengar till Förenade Israelinsamlingen - det främsta organet för pengainsamling till Israel.
Detta avslöjas vid en genomgång av organisationens kvartalstidskrift Menorah, i dess nummer 1 från 2001, sid. 23.
Där publicerar man som brukligt en lista på de som donerat pengar till organisationen sedan föregående nummer, och högst upp på denna långa lista på sionismens finansiärer dyker de trenne Bonniers upp.
De kan därför vara bra att rekapitulera deras positioner:
Carl-Johan Bonnier (född 1951), styrelseordförande i Bonnierkoncernen. Högsta hönset.
Eva Bonnier (född 1945), VD för Albert Bonniers Förlag AB. Tillhör judiska församlingen.
Pontus Bonnier (född 1954), Tillhör styrelsen för Bonnierkoncernen:
Vice ordförande i Bonnier AB, VD Bonniers förvaltningsbolag AB Boninvest sedan 1987, ordförande i Albert Bonnier AB.
Not: Positionerna ovan gällde för år 2000.
Tackannonsen är publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah", nr.1-2001, sid. 23.
F.ö. har man även efter denna annons sett Carl-Johan Bonnier avtackas i Menorah, nr.4-2001 och nr.1-2002, på samma sätt, för förnyade bidrag till Förenade Israelinsamlingen.
Så det är inte fråga om några enstaka försyndelser.
Notera också att detta sker under det pågående kriget i Mellanöstern.
***
Påverkar då den sionistiska familjen Bonnier innehållet i sina medieprodukter?
Albert Bonnier Jr. skriver i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 184) om sin farfar Karl Otto Bonnier som tog över Dagens Nyheter:
"Under hela sitt liv hade han inpräntat hos sina söner att en tidnings opinionsbildande mening, dess personliga ledare, inte fick rubbas annat än vid en gemensam stark övertygelse att tidningen slagit in på fel väg. Samt att i ett sådant läge ledningen skulle ersättas med män som hade ägarnas förtroende, en åsikt som gått i arv även till nuvarande generation av familjen Bonniers."Vad Bonniers tycker är "fel väg" anges icke, men alltför vittgående kritik av judestaten Israel, och judisk maktkoncentration är vi övertygade tillhör de ämnen som Bonniers inte låter sina medier ta upp och där man kan se sig "nödgad" att ersätta de besmittade med "män som har ägarnas förtroende".
Bonnier-familjen har för detta ett bolag som heter DENI, Dagens Nyheters Intressenter, som är familjens kontrollorgan för att styra upp Dagens Nyheter och Expressen att följa den Bonnierska agendan.
Juden Olle Wästberg (Hirsch), f.d. Expressen-chefredaktör, skriver hycklande i den folkpartistiska tidningen "Liberal Debatt", nr.4-2000, sid. 15:
"Samtidigt är nackdelarna vad gäller maktkoncentration [i media] uppenbara. Inte så att Bengt Braun eller Bonniers försöker bestämma vad som ska stå på Expressens ledarsida eller Dagens Nyheters kultursida. Däremot skapar alla stora företag en gemensam företagskultur. "Här talar juden Wästberg om att det inte är "så att Bengt Braun eller Bonniers försöker bestämma vad som ska stå på Expressens ledarsida eller Dagens Nyheters kultursida".
Hur trovärdigt är detta påstående, särskilt när det kommer från en som själv och från familjehåll, fadern Erik Wästberg och brodern Per Wästberg, alltid stått familjen Bonnier nära? Man biter väl inte den hand som göder en?
Olle Wästberg skriver betydligt intressantare i ett av sina nyhetsbrev på Internet, denna daterad 13/1-1999, om sin erfarenhet av Bonniers:
"Erfarenheter av Bonniers
Jag har just lästa andra delen av Jan Wallanders memoarer (Forskaren som bankdirektör, SNS Förlag). En intressant bok för den som är intresserad av de senaste 40 årens ekonomiska utveckling och inte minst hur bankerna agerade under tiden fram till katastroferna i början av 1990-talet.
Själv fäste jag mig vid det ganska förbittrade kapitel Jan Wallander skriver om sin konflikt med Albert Bonnier Jr, som ledde till att Wallander avgick som styrelseordförande i Marieberg. Wallander hade, främst till Abbes yngre bror Johans ilska, drivit igenom att Bengt Dennis blev ny chefredaktör för Dagens Nyheters allmänna redaktion.
Vid en offentlig frukost hos Veckans affärer kritiserade Abbe Bonnier kraftigt Wallander och kallade honom en parentes, utan tidningserfarenhet. Wallander avgick omedelbart. Det belyser ett helt irrationellt sätt all leda storföretag.
Jag fick ju uppleva något av en parallell: Jag blev 1993 chefredaktör för Expressen. Senare fick jag reda på att det var mot Johan (Joja) Bonniers vilja. Snabbt började rykten komma att Joja privat - också till journalister - markerade sitt missnöje med mig. Detta gjorde det svårt för mig att få kontroll över den ganska självsvåldiga redaktionen. Joja byggde också bakom min rygg upp direktrelationer med enskilda journalistiska chefer på Expressen och började försöka påverka allt från lay-out till vilka böcker som skulle recenseras. Den 19 februari 1995 skrev jag en söndagsledare "Expressen, Johan Bonnier och mediemakten". Dagen efter blev min sista på Expressen.
Jag tror att Joja Bonnier blev förolämpad av att ingen brydde sig om hans uppfattning när jag tillsattes, och beslöt sig därför för att försöka få bort mig. Hans uttalanden i början av 1995 ekade av Abbes frukostanförande om Jan Wallander.
Episoden med Abbe Bonnier och Wallander, liksom med Joja och Expressen kan ses som bisarra tillfälligheter. Min slutsats av detta är dock att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund. Det varierar med person, konstigt vore det annars. Dessutom kan aldrig ett lands regelsystem bygga på vad man inom en viss familj säger att den "brukar" göra."
Här berättar alltså samme Wästberg om hur Johan "Joja" Bonnier försökte "påverka allt från lay-out till vilka böcker som skulle recenseras" och drar slutsatsen "att retoriken om att Bonniers aldrig lägger sig i tidningarna inte har grund". Därigenom motsäger han sig själv och vad ha sade i "Liberal Debatt" ovan om att Bonniers inte lägger sig i vad som står i deras tidningar.
Vi tror nog att historien i hans privata nyhetsbrev ligger närmare sanningen i detta hänseende.
Den tyske juden Arne Ruth, som länge var kulturchef på Dagens Nyheter och innan dess på likaledes Bonnier-ägda Expressen, avgick på DN 1998 p.g.a. en konflikt med den Bonnierska ledningen.
Bl.a. hade Bonniers en önskat att ändra Ruths chefredaktörskontrakt. Ruth berättar själv i intervjun i tidningen "00-tal" (nr. 2/3-2000):
"Man ville få in en sekretessparagraf som skulle begränsa vad jag fick skriva om företaget [Bonnier]. Jag vägrade. [...] Det försöket att belägga mig med munkavle var också en av anledningarna till att jag slutade."Innan Ruth avgick var han också missnöjd med Bonniers för att de petat honom från hans plats i Marieberg AB:s styrelse och skrev en artikel i DN där han själv bekräftade maktkoncentrationens faror. Han tar den numera döde judiske mediemogulen Robert Maxwell i Storbritannien (begravd som hederssionist på Oljeberget i Jerusalem!) som exempel i en artikel i (DN 31/1-1994):
"Mediekungen Robert Maxwell skrämde t.o.m. sina värsta fiender till tystnad med hjälp av sina tidningar och hot om åtal. Rykten om hans ekonomiska falsarier cirkulerade långt innan hans bygge kraschade. Men ingen vågade skriva om det."Juden Ruth, som känner sig kränkt av sin arbetsgivare, tillåter sig att berätta den annars så nedtystade historien om mediejuden Maxwells totalitära metoder.
Ruth berättar också i intervjun i tidningen "00-tal" (nr. 2/3-2000) om vad han kallar för "ett slags självcensurinställning" som finns på "den egna tidningen" Dagens Nyheter, och tycker att "det säger också någonting om vilka psykologiska gränser som finns på en tidningsredaktion".
Maria-Pia Boëthius, gammal Bonnier-journalist och som t.o.m. samarbetat med Svenska Kommittén mot Antisemitism i deras bok mot Radio Islam ("Det eviga hatet") skriver i en debattartikel publicerad på DN-Debatt, 4/8-1998, om de "allvarliga konsekvenser ägarkoncentrationen inom medierna redan har fått för det offentliga samtalet".
I artikeln skriver den forna Bonnier-vännen Boethius bl.a.:
"Nu har en av Sveriges absolut främsta publicister och den med störst civilkurage - Arne Ruth, som var chefredaktör och chef för Dagens Nyheters kulturredaktion - sagt upp sig. Han kände sig inte tillräckligt fri och obunden och ville inte skriva på kontrakt som sa att han när som helst och med omedelbar verkan kunde sägas upp eller att han måste tiga om saker och ting som gällde Bonnierkoncernen.Detta är en allvarlig indikation på att något är fel i den offentliga svenska debatten och inom Bonnierkoncernen. Har alla andra chefredaktörer skrivit på sådana kontrakt?
De som nu sköter DN:s kultursidor har beslutat att inte driva någon debatt om Arne Ruths avgång med motiveringen att man då skulle kunna fylla sidorna med Arne Ruth i två veckor. Det kanske är sant. Men utifrån frågar man sig om de inte vill stöta sig med Bonnierkoncernens ledning."
Aftonbladets Gunnar Fredriksson skriver i en artikel i Aftonbladet, 24/7-2002, om Olof Lagercrantz, tidigare redaktör på Bonnier-ägda Dagens Nyheter, och Lagercrantz´ bok "Ett år på sextiotalet" (1990), där denne berättade om sin tid på DN:
"Ägarna, särskilt Albert Bonnier, utövade påtryckningar utan skrupler, arrogant, hånfullt, till och med skriftligt. Det var ofta ett skrammel med hela aktieinnehavet, skriver Lagercrantz."
Så från ledande mediahåll tillstås det att Bonniers går in och påverkar innehållet i sina produkter således har de en direkt politisk maktutövande som skall sättas i samband med deras sympatier för staten Israel.
***
Vi kommer här också att visa ett bra och konkret exempel på Bonnier-styrning av sina medier för att främja den judiska staten Israel. Förövrigt går vi mer in på detta område i vårt kapitel om Israels makt inom massmedia samt om Bonnierpressen där vi också visar exempel på Bonniers konsekventa satsning på judar och sionister som Mellanösternbevakare.
Journalisten Gunnar Nilsson, tidigare ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, berättar om sina erfarenheter av Bonniers interventioner i folkpartisten och Israelsympatisören Thomas Hammarbergs bok "Massmedia och vår bild av världen", (Bokförlaget Prisma, 1981, sid. 53):
"Direkta påtryckningar från tidningen endast vid två tillfällen: En gång då jag ansetts ha skrivit alltför väl om Nasser ringde Kaj Bonnier och klagade och kallade mig för antisemit. Nycop [Expressens dåtida chefredaktör, gift med en tysk judinna, Margot Benon] lär ha bett honom inte lägga sig i och Bonnier lär senare ha bett om ursäkt. Wrigstad jagade mig en hel dag i Mellanöstern då jag i en artikel berättat om israeliska övergrepp mot befolkningen i södra Libanon. Jag förklarade att jag skrev vad jag sett och att jag inte accepterade någon form av censur. Jag bad att få slippa täcka Mellanöstern och inställde min planerade resa till Israel för en uppföljning av krisen."
Denna repression leder till en självcensur bland de Bonnier-anställda journalisterna.
Författaren och journalisten Herman Lindqvist som tidigare var reporter på Bonnier-ägda Expressen och skrev om tredje världen, svarar på frågan om självcensur i Expressen (sid. 52 i Hammarbergs bok):
"Självcensur? Ja givetvis. I utrikespolitiska frågor där min personliga åsikt skiljer sig dramatiskt från tidningens, som t.ex. i Mellanöstern-frågor."
Journalisten Gunnar Nilsson, då ansvarig för Expressens södra-Europa rapportering, svarar också mycket avslöjande på samma fråga om journalistens självcensur (sid. 52, samma bok):"Ja, ofta under rapportering från arabvärlden. Jag hade stora svårigheter att presentera [Egyptens ledare] Nasser som människa. I början av femtiotalet framställdes han som ett vilddjur och en Hitler i svensk press. Det var inte populärt att skriva i Expressen att Nasser var enormt populär och att han trots diktaturtendenserna befriat arabvärlden från sekelgamla komplex."Även Jan Guillou har i Radio Islam, under en intervju 9/7-1987, tagit upp detta ämne, apropå hans tidigare anställning som journalist på Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlund veckotidningsförlag.
Han berättade där att "alla småpåvar" på redaktionen trodde "att man skulle komma i ett bättre läge om man tog in artiklar som hyllade Israel."
"Frilansare som ville komma till en chefredaktör på Åhlén & Åkerlund och få ett reseförskott för att åka ut och resa i Europa och göra kul reportage, hade ett knep som alla vi frilansare kände till efter någon tid. Man gjorde så här, att man föreslog tio kul reportage i Frankrike, Spanien, vart man nu ville åka någonstans, och stoppade in den judiska kyrkogården i Prag eller någonting liknande på den här listan, så skulle chefredaktören lättare ge pengar och säga att man kunde åka."
Om journalisters prostitution för den judiska ägarmakten i Bonnier-pressen berättar Guillou vidare under intervjun i Radio Islam:
"Ändå har jag sett flera exempel på unga kollegor som kommer, t.o.m. några stycken från den kommunistiska rörelsen, och haft samma uppfattning som all annan vänster till frågan om Israel som omedelbart på Dagens Nyheter och Expressen börjat tala om araber som "terrorister". På första anställningsdagen, praktiskt taget. Och det är ingen som gett dem order att göra det här, utan det är deras personliga, opportunistiska, karriäristiska vilja att vara någon sorts högre makt till lags."
Bilden av Bonnier-tidningen Expressen som organ för Israels propaganda förstärks också av följande berättelse. Den kommer från Anders Hasselbom, tidigare Expressen journalist. Hasselbom skriver följande i tidningen "Scoop", nr.4-1996, i artikel "Gediget grävande i Mellanöstern":
"Jag själv råkade vara ung vikarie på Expressen under sexdagarskriget 1967. Det var ett stycke nutidspresshistoria ingen hittills berättat om.
En kväll kom den legendariske redaktionschefen Sigge Ågren instörtande (han jobbade alltid annars från tidig morgon) på redaktionen och sa:
"Nu jävlar grabbar ska vi redigera proisraeliskt".Så skedde också. Jag minns till exempel att tidningens Parisbaserade Mellanöstern-kännare, Gunnar Nilsson, själv ärlig rapportör, klagade bittert över hur man redigerat om en text han sänt från Jordanien.
Under ett redaktionsmöte dristade jag mig till att undra om inte stora Expressen borde försöka rapportera på nyhetssidorna och ha åsikter på ledarsidan eller debattsidorna.
Per Wrigstad, chefredaktören, tog ett stadigt tag i bordet framför sig innan han svarade vikarien:
"Unge man, Expressen känner inga gråtoner i denna fråga utan ställer hela tidningen till förfogande för det hotade Israel."Den allmänna stämningen var sådan att ingen troligen minns ett ord av detta. För just så tyckte ju nästan alla vid den tiden. Själv antecknade jag vad Wrigstad sa.
Nära tio år senare, 1976, hade inte mycket hänt med själva stämningsläget. Flera slutade faktiskt hälsa på mig i Bonnierhusets cafeteria och hissar efter att jag under sommaren det året rapporterade om hur kristna falangister försökte slakta 30 000 innestängda människor i Beirut. Människorna var palestinier, så omvärlden brydde sig inte lika mycket om den slakten som om människorna varit några andra.
Många människor som jag betraktade som vänner frågade mig plötsligt om jag var kommunist. Men så var det inte och är det inte. Om detta nu har med saken att göra. Jag var bara journalist. För mig är rättesnöret i sakfrågan enkel: Eftersom jag tycker att det är vidrigt att förfölja och döda människor bara därför att de är exempelvis judar, så tycker jag det är lika vidrigt när det gäller civila palestinier."
***
Bonniers har också lånat sitt förlag till åtskilligt propagandamaterial, och stod bakom boken "Det eviga hatet", en propagandabok av sionistmaffian med bidrag av sionister som Per Ahlmark, Henrik Bachner, Maria-Pia Boëthius, Jerzy Einhorn,Peter Englund, Håkan Holmberg, Jackie Jakubowski, Georg Klein, Stieg Larsson, Agneta Pleijel, Jörgen Weibull, och författaren Per Wästberg. Boken utgavs av Albert Bonniers Förlag i samarbete med den sionistiska organisationen Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Och när det gäller de mediala kampanjerna mot Radio Islam har det alltid funnits en synkronisering mellan Bonnier-media och Svenska Kommittén mot Antisemitism, där kommitténs rättsliga kampanjer mot oss effektivt timas in med kampanjer i de tidningar Bonniers kontrollera, för att skruva upp stämningen och påverka opinionsklimatet och på så vis de beslutsfattande.Ofta med argumentet typ: "Titta flera av Sveriges ledande tidningar har ju skrivit upprört om denna hemska företeelsen Radio Islam, ni måste nu agera rättsligt och sätta dem i fängelse, det finns ju en folklig opinion mot deras propaganda!"
Att sedan denna "opinion" och "folkstorm" mot Radio Islam är regisserad av några judiska aktivister som sinsemellan umgås privat, som träffas hos varandra regelbundet på sina gemensamma fester, coctailparties och årliga "Israelfestivaler", och då och då t.o.m. inne i den Stora Synagogan på Wahrendorffsgatan i Stockholm, det är det förstås ingen som upplyser beslutsfattarna om.
***
Bonniers judiska preferenser
Dagens Nyheters judiska journalist Magdalena Ribbing skriver i sitt kapitel "Från Leja till NK" i boken "Det judiska Stockholm" om 1800-talet (sid. 108):"Det var en stor in- och utvandring i Europa vid denna tid, människor flyttade flitigt mellan länderna, och oftast assimilerades de inflyttade familjerna mer än gärna i det nya landet. Men de judiska familjerna behöll mestadels sin gemenskap. Judiska affärsmän handlade helst med varandra, affärskontakter och äktenskap hölls gärna inom den judiska ramen."Ribbing ger också som exempel juden Josef Leja där "större delen av Josef Lejas import av och handel med varor skedde med judiska affärsmän".
Detta judiska drag, att preferera den egna gruppen och favorisera klanmedlemmar och konsekvent söka sig till just andra judar märks inte minst i Bonniers företagshistoria.
Adolf Bonnier omgav sig vid sin etablering i Stockholm med ett antal judiska medarbetare som Ludvig Josephson, Aron Samson och Philip Joseph Meyer. Bonniers använde sig också av en jude från klanen Elkan för att binda sin böcker, ända t.o.m. 1908 då Bonniers själv köpte in sig på bokbindarverksamheten.
***
Artikel från Judisk Krönika, nr.4-1998.Den judiska familjen Bonnier ordnar fest för sionismens ledande tidskrift i Sverige - Judisk Krönika. Festen hölls hemma på förlagsfamiljen Bonniers lokaler i Nedre Manilla. Värdar var Eva Bonnier, VD för Albert Bonniers Förlag AB, samt Jeanette Bonnier, styrelseledamot i Bonnierkoncernen och ledamot i AB Kvällstidningen Expressen och Dagens Nyheter.
Kom ihåg den här artikeln nästa gång du hör någon från Israel-maffian i media lögnaktigt säga att "Bonniers inte är någon judisk familj längre".
Observera också närvaron av Svenska Akademie ledamoten Per Wästberg, officiellt döpt som kristen, men född av en judisk mor (klanen Hirsch).
Kom också ihåg att Judisk Krönikas chefredaktör, den polskfödde juden Jackie Jakubowski, har arbetat som "PR-man" för Israel och var tidigare informationssekreterare för den proisraeliska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel.
***
Tor Bonnier börjar i sin unga år först med att utföra uppdrag för sina far Karl Otto. Ett sådant uppdrag 1905 gick ut att åka till Berlin och bistå familjen Bonniers författarinna och nära vän Ellen Key under några föredrag hon skulle hålla där. Där lärde den unge Tor känna en judinna Ilse Mosse, vars far hade en framskjuten plats i Berlins stadsfullmäktige och vars farbror var den kände judiske tidningsmannen Rudolf Mosse(1843-1920), utgivaren av Berliner Tageblatt.
Tor Bonnier kommenterar i sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 82), sina kontakter med de "förmögna tyskjudiska kretsarna":
"I tysk handel, bankväsende, sjöfart och tidningsvärld i Berlin, Hamburg och Frankfurt spelade dessa [judiska] män en stor och uppbyggande roll."När den unge Tor Bonnier sedan sattes att läras upp i businessyrket var det också förstås just i en judisk firma som han fick sin volontärtjänstgöring. I sin memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 84), berättar Tor hur han började "i den svensk-franska firman Per Lamm".
Per Lamm ("Pirre"), var en gammal judisk ungdomsvän till Karl Otto Bonnier, Tor Bonniers far. Per Lamm kom i unga år som bokhandelsmedhjälpare till Libraire Nilsson i Paris, en inte obetydlig bokhandels-, förlags- och bokexpeditionsfirma. Han stannade där och tog sedan över denna firma.
Tor Bonnier själv förfaller dock ha reagerat lite på sin fars väns oseriösa publikationer som "lexicon d´amour" och Lamms affärsmetoder som verkade "en smula saleté" (oanständiga). Tor Bonnier gav sedan ett intressant exempel på juden Lamms tillvägagångssätt, i ett brev till sin far. Tor skriver:
"Ett exempel: han [Per Lamm] ger ut en karikatyrsamling 'Lui' (Kejsar Wilhelm), hvaraf han skickat 400 expl. till Tyskland. Nu går han och väntar på att den skall bli beslagtagen, och då skall han - anförtrodde han mig i dag - annonsera: 4 000 expl. brända i Tyskland."(Citat från Tor Bonniers memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972, sid. 88.)
Ännu ett klassiskt exempel på judisk manipulation inom affärsvärlden, just sådant som har givit judarna ett dåligt rykte, om som de kan dryfta sig skriva om i sina interna publikationer av typ Bonnier-memoarer, men som de inte talar om publikt inför gojerna - icke-judarna.
Tor Bonnier klagade i sitt brev till sin far Karl Otto vidare på Per Lamms förläggargärning och ger ett "exempel på kvaliteten och exaktheten av en del av hans [Lamms] förlagsföretag". Tor Bonnier skriver (också sid. 88) om Lamm:
"Han ger ut en serie resehandböcker. I den för Skandinavien uppmanas den franska stockholmsturisten som vill ha nattsällskap vända sig till de unga flickor som flanera på Rue de la Reine (drottninggata) med följande tilltal: 'Kom med mig mitt unga vif.' Stackars turist!"Förövrigt berättar Tor Bonnier i sin memoarbok hur han under sin Parisvistelse i det tidiga 1900-talet just letar upp och försöker etablera kontakt med judiska affärsmän som "herrarna Flammarion, ivrigt gestikluerande, småväxta judiska herrar, som talade i mun på varandra" och juden Calmann på Calmann-Lévy (sid. 91).
Tor Bonniers bror Åke Bonnier gjorde på samma vis sitt "volontärår" på det judiska Aschers bokhandel på Unter den Linden i Berlin.
Och när Albert Bonnier Jr., Tor Bonniers son, skall få sin utbildning åker han som lärling hos den tysk-judiska familjen Ullsteins tidningstryckeri i Berlin, och bodde som gäst hos juden Franz Ullsteins villa i Grunewald (se Albert Bonnier Jr., "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 71).
Boken "Personligt" recenseras för övrigt i tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1986, där man skriver:
"Det kan för en judisk läsare ändå vara slående hur många berömda svenskar av judisk börd som passerar revy i denna intressanta släktkrönika."
|
När Albert Bonnier Jr. sedan skall lära sig mera om tidningsutgivning och grafisk teknik åker han 1929 till New York och hamnar "av en lycklig slump" på den judisk-ägda tidningen New York Times.Albert Bonnier Jr. berättar entusiastiskt i sina memoarer hur han redan "första dagen" fick träffa juden Arthur Sulzberger, vice verkställande direktör för New York Times och svärson till tidningens likaledes judiske ägare Adolph S. Ochs:
"Mr Sulzberger sa under det korta första samtalet: 'The house is yours - Stället är ditt, ta för dig vad du kan greppa.' En fantastisk inbjudan till en okänd ung man från ett okänt litet land på andra sidan Atlanten [...]."("Personligt", Bonniers, 1985, sid. 105).
Vi dryftar dock oss till att tro att denna öppenhet från juden Sulzbergers sida just beror på den "judiska faktorn"; hade den unge spolingen Bonnier istället varit en icke-jude tror vi inte behandlingen hade varit densamma, utan klart mer distanserad.
Förövrigt får även Albert Bonnier Jr. under sin New York Times-placering vid ett och enda tillfälle äran att träffa tidningens ägare, mr. Adolph S. Ochs - en amerikansk-judisk motsvarighet till familjen Bonniers i Sverige. Albert skriver om juden Ochs:
"Han såg ut som en av de många karikatyrer av en judisk företagare som på 30-talet förekom i olika publikationer."("Personligt", Bonniers, 1985, sid. 107).
Albert Bonnier Jr. beskriver också i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 260) om sitt möte med "judepojkarna" Walt och Roy Disney, som var i Stockholm för att försöka värva tecknare och som av en slump förstås kom i kontakt med just den judiska familjen Bonnier. Albert skriver:
"I slutet på 1930-talet kom bröderna Walt och Roy Disney till Stockholm. De var två trevliga judepojkar från Amerika som njöt av sin internationella framgång och gryende berömmelse.Jag bjöd ut dem till Dalarö och där vandrade de mellan gullvivor och tjärblomster rökande sina stora havannacigarrer och med de breda 30-talsbyxorna fladdrande kring smalbenen.
De hade kommit till Sverige för att hitta tecknare som de kunde få med sig till Hollywood och sina ateljéer för tecknad film. Det var ont om tecknare i Amerika som kunde leva sig in i Kalle Ankas, Bambis och Snövits personligheter och äventyr."
Detta citat är extra roligt då sionisterna i media vid flera tillfällen insinuerat att Walt Disney var "antisemit", ett påstående som blir ganska ihåligt när Bonnier själv betraktar de två bröderna Disney som judar.
***
Bonniers val av judiska medarbetare
Vi ska här gå lite närmare in på de judar från vårt etablissemang som värvats av Bonniers för att delta i deras verksamheter. Vi nämner här inte alla de judar som agerar i deras olika tidningar och redaktioner, då listan skulle bli alltför lång.
Cordelia Edvardson lanseras som mästerjournalist sedan hon fick Stora Journalistpriset 1983. Innan SvD hade hon karriär i Bonnier-pressen och Åhlén & Åkerlunds tidningar. I en intervju i MånadsJournalen, september-2001, berättar hon hur hon inför sin emigration till Israel talade med chefen Lukas Bonnier:
"Hon hade inga pengar. Hennes dafka [hebreiskt ord för "djärv"] hjälpte henne även denna gång. Hon gick upp till Lukas Bonnier, mäktig chef för Åhlen & Åkerlunds tidskriftsförlag, och bad honom ge henne sparken. På så vis skulle hon få åtta månadslöner. Han gav henne sparken."
Några kända judar som arbetat för Bonnier imperiet:
Adolf Schück, son till den judiske professorn Henrik Schück var anställd i Bonniers Förlag samt i Kungliga Biblioteket och blev sedan Kungliga Vitterhetsakademiens bibliotekarie samt Historiedocent vid Stockholms Högskola. Han var gift med en judinna Josephson.
Hjalmar Bratt (född 1861) och född av en judinna från jude-klanen Pineus, var verkställande direktör i Bonniers Tryckeri AB 1893-1909. 1899 bildade denne jude tidskriften Hvar 8 Dag och senare Förlags AB Hvar 8 Dag. Bratt var från början tidningens utgivare, huvudredaktör och verkställande direktör. 1891 gifte han en judinna Lilly Hartvig, på mödernet från den judiska klanen Davidson.
Bokförläggaren Adam Helms (1904-1980), vars mor var judinnan Meyer, byggde upp Bonnier-förlaget Forum med till en början årsboken "När Var Hur". Han var förlagschef för bokförlaget Forum AB 1944-1971 och sedan bokförläggare på förlaget Trevi efter 1971. Han var också med i Sveriges bokförläggarförening 1962-1971 och ledamot av Näringslivets opinionsnämnd 1962-1971. Adam Helms hustru i andra giftermålet, Greta Helms, var också en trogen Bonnier-anställd. Hon var försäljningschef och försäljningsdirektör på Albert Bonniers Förlag AB åren 1937-1968 och Bonnier-förlagets representant vid Sveriges bokförläggarförening 1940-1968, därutöver var hon styrelseledamot i Albert Bonniers Förlag 1964-1968. Hon hann därefter vara förlagschef för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle 1968-1969, och sedan VD och ägare för Bokförlaget Rediviva efter 1968. Likt Bonnier-chefen Gerard Bonnier satt Greta Helms också med i Moderna Museets Vänner 1965-1975, på den tiden Gerard Bonnier var organisationens ordförande.
Adam Helms var en av de många svenska förläggare som skrev under ett uttalande till stöd för Israel i samband med bokmässan i Frankfurt oktober, 1973 (se Menorah, nr.1-1974, sid. 59).
Holger Ihre, (född 1908), direktör, började sin karriär på Bonniers som disponent på Bonnier ägda Åhlén & Åkerlunds Förlag 1939-1953, sedan blev han VD för AB ÅETÅ tryck 1940-1953, Billingsfors försäljnings AB 1953-1957, och Åhlén & Åkerlund förpacknings AB i Halmstad 1956-1963. Holger Ihre avancerade senare till att bli personaldirektör för AB Bonnierföretagen åren 1963-1973 och slutligen direktör för internationella marknaden 1973-1981.
Holger Ihre har ett judiskt påbrå, då han via sin moder, född från den judaiserade adliga släkten Björkenheim, är nedstigande släkting till den judiske myglaren Moses Marcus Levi som vi ivårt introduktionsavsnitt berättar mer utförligt om och vars nykristna namn var det avjudaiserade Adolf Ludwig Lewin. Holgers far var den icke-judiske ryttmästaren Johan Ihre.
Därför är det klart intressant att utifrån vårt perspektiv, kartläggning av personer från den judiska maffian på maktpositioner i det svenska samhället, notera hur man t.o.m. har en jude-ättling, och inte en same eller vallon som personaldirektör på Bonniers.
Holger Ihre har dessutom fyra bröder som samtliga är på sitt håll kändisar/etablissemangspersoner.
Brodern Nils Ihre (född 1910) var också direktör. Han blev attaché på UD 1933 och var placerad i Berlin 1934, klart intressant med tanke på hans judiska påbrå. Nils blev 2:e legationssekreterare i Bern 1936 och 2:e sekreterare på UD 1938, 1:e sekretare 1939, byråchef 1939, legationsråd 1944, handelsråd i London 44 och generalkonsul där 1945-1949, också klart intressanta placeringar.
Efter den diplomatiska karriären blev Nils Ihre direktör på Skandinaviska banken 1949-1959, för att sedan bli direktör i Frankrike. Nils Ihre har även varit ombud för handelspolitiska förhandlingar mellan olika stater och var viceordförande för Tysk-svenska handelskammaren 1956-1959.
Nils manifesterar sin judiskhet då han sedan 1982 är ledamot i Amitié Judéo-Chrétienne de France (det judisk-kristna vänskapsförbundet) och ledamot i Alliance France-Israël, Frankrikes motsvarighet till Samfundet Sverige Israel.
Detta om något visar att det judiska påbrået utöver en kraft som svårligen nöts ut av tiden, när man betänker att Nils Ihres judiske anfader Moses Marcus Levi alias Adolf Ludwig Lewin ju kom till Sverige på 1700-talet!
Nils Ihre var gift med en friherrinna och dotter till kammarherren och friherren Carl-Fredrik Lagerfelt.
Brodern Thomas Ihre (född 1900), var också direktör. Thomas Ihre började på Deutsche Bank i Hamburg på 1920-talet, och hade en del businessplaceringar i Syd- och Centralamerika när han blev direktör i Sverige, där han bl.a. var försäljningsdirektör Uddeholms AB 1945-1967.
Brodern Hans Ihre (född 1899), advokat, med egen advokatverksamhet i Stockholm sedan 1934, var styrelseledamot av Sveriges Advokatsamfund 1940-1946, 1952-1958, och ledamot av riddarhusdirektionen 1941 och vice ordförande 1956-1965, och även aktiv i Sveriges scoutförbund. Hans gifte sig med dottern till en ryttmästare Eric Stjernswärd.
Brodern Bengt Ihre (född 1902) blev medicinare och avancerade till att bli professor och ordförande för Svenska föreningen för gastroenterologi och Sveriges läkarsällskap 1962-1963. Bengt Ihres son med en dotter till konteramiral Hans Ericson, Thomas B. Ihre, blev också läkare likt sin far och 2:e viceordförande för Sveriges läkarförbund 1974, 1:e viceordförande 1975-1979 och slutligen organisationens ordförande 1984-1988.
Juden Bengt Heilborn (född 1926), son till Dagens Nyheters judiske direktör Helge Heilborn började inte helt överraskande på Bonnier-företaget Åhlén & Åkerluds Förlag AB 1952-1954 och tillhörde också Bonnierföretagens kemisk-tekniska grupp åren 1959-1964.
Därutöver har denne jude varit direktör på Margarinbolaget AB fr.o.m. 1965 samtidigt som juden Bengt Ulf verkade där, och Bengt Heilborn var företagets vice VD under åren 1967-1982.
Därutöver har Bengt Heilborn varit VD för företaget AB Stilmönster 1964-1965 och är styrelseordförande och delägare i i TL Seafood AB och vice ordförande i Stiftelsen Svensk livsmedelsteknik.
Gabriel Grünewald, bror till den kände judiske konstnären Isaac Grünewald, var Dagens Nyheter och Expressens distributionschef.
Hans Josephson (född 1927) direktör som var anställd inom Bonnierkoncernen 1953-1961, var sedan också verksam vid Esselte AB under åren 1964-1968. Därefter gick han över till järnvägsbranschen och blev sedan VD för GKN-Stenman AB och Assa-Stenman AB.
Jan Gumpert (född 1922) arbetat för Albert Bonniers Förlag 1948-1951 och var sedan anställd på AB Nordiska uppslagsböcker där han var VD åren 1952-1964, för att sedan arbeta på Bibliotekstjänst AB i Lund sedan 1965.
Georg "Jojje" Grandér (1932-2000), prominent jude inom Stockholms Judiska Församling och som enligt "Östersjöjudisk bulletin" (nr.2-3-2000), "arbetade länge hos Bonniers förlag". Var kommitté medlem i Östersjöjudiskt Forum. Engagerad i organisationen fr.o.m. tidigt 1970-tal (då den hette Aktionskommittén för Sovjets judar). Georg "Jojje" Grandér tillhörde den sionistiska logen B´nai B´rith.
Lennart Schönkopf (född 1930) var en jude på mödernet från den judiska klanen Deutsch, som på Bonniers verkade på tidningen Se 1950-1952 och sedan som reklamchef på Albert Bonniers Förlag AB 1952-1958.
Innan Bonniers hade Schönkopf varit journalist på den sionistinfiltrerade tidningen Arbetet. Efter karriären hos Bonniers fortsatte juden som VD för Svensk Bokreklam AB och sedan som VD för Schönkopf och Westrell reklambyrå AB 1963-1980 och blev sedan VD för Informationsförlaget 1980-1985.
Schönkopf är korrespondent för FLT Press sedan 1986. Som fru har han tagit en förlagsredaktör Kerstin Ahlqvist.
Jan de Verdier avancerade till VD för Billingsforskoncernen 1970, 1974 flyttade han till Bonnierföretagens kontor för att under 1976-1978 arbeta som vice VD för Bonnierföretagen. År 1978 efterträdde de Verdier juden Albert Bonnier Jr. som VD och innehade denna VD-tjänst t.o.m. 1981 då de Verdier efterträddes av shabbez gojen Olle Moberg. Jan de Verdier är gift med en kvinna från den gamla kända judiska Elliot-klanen.
Juden Clas Reuterskiöld (från den judiske klanen Benedicks), ersatte 1974 Jan de Verdier som VD för Bonnier företaget Billingsfors. Clas Reuterskiöld var anställd i Bonnierkoncernen sedan 1969. Han var VD för Billingsforskoncernen 1974-1977. Från september 1978 var Reuterskiöld andre vice VD vid Bonnier företagen och behöll denna post t.o.m. 1980. Clas Reuterskiöld var därefter VD för Dagens Nyheter AB 1980-1986, VD för Bonniers Tidnings AB Marieberg 1980-1988. Clas Reuterskiöld sitter numera i Skandias styrelse (2003).
Karl Ahlenius, judisk bankdirektör som var anställd på DN perioden 1965-1981. Han var bl.a. chef för handelsredaktionen där 1969, för att sedan bli 1:e redaktionssekreterare år 1972 och därefter biträdande redaktionschef och ställföreträdande ansvarig utgivare för tidningen 1974-1980. Anges av DN själv som en "kronprins" på tidningen. Han är son till den öppet judiske Holger Ahlenius (se exempelvis boken "Judiskt liv i Norden", sid. 226 och 229). Holger Ahlenius´ far, geografiprofessorn Karl Ahlenius (Sr.), var gift med en judinna född Fränckel, varpå judaiseringen av de efterkommande påbörjades. Efter sin karriär på DN fortsatte Karl Ahlenius som chefredaktör och ansvarig utgivare på Bonnier-ägda Veckans Affärer 1981-1985 för att sedan gå över mer till bankvärden som informationschef på SEB.
Efter ett misslyckat äktenskap med den numera ökända departementssekreteraren och generaldirektören Riksförsäkringsverket Inga-Britt Ahlenius (född Grigholm), gifte han sig med judinnan Camilla Nagler, dotter till det kända judiska paret Gerald och Monica Nagler. Gerald Nagler berättar vi mer om under kapitlet Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter, där han är mångårig ordförande, och kulturjournalisten på Sveriges Radio, Monica Nagler, redaktionsmedlem i Judisk Krönika och ordförande för Svenska PEN, tar vi upp i kapitlen för dessa organisationer.
Camilla Nagler är också en kvinna av inflytande i det svenska kulturlivet då hon är bokförläggare på Bonnier-ägda Wahlström & Widstrand, och i egenskap av detta intervjuas i Judisk Krönika, nr.3-2001, (Paideia-bilagan). Karl Ahlenius val av gemål avslöjar ånyo den judiska inskränktheten.
Den folkpartistiske juden Bert Levin var ledarskribent på Dagens Nyheter. Han var Johan "Joja" Bonnier (Tor Bonniers son och Albert Bonnier Jr:s lillebrors) främsta kandidat till posten som chefredaktör till Dagens Nyheter i början av 1980-talet.
|
Bengt Braun. |
Bengt Braun (född 1946), arbetade 1970-1989 på multinationella Procter & Gamble i USA. Kallades hem för att leda Mariebergskoncernen och blev där VD. Därefter avancerade Braun till att bli VD och koncernchef för Bonnier AB.Bonnier-mannen Braun har en oerhörd makt inom tidningsvärlden. Pressens Tidning nr.8/1998 skriver t.o.m. om honom med rubriken "Bengt Braun - mäktigast i Tidnings-Sverige" och berättar i sin artikel att den "danska finanstidningen Børsen utnämner honom till Skandinaviens mediekung".
1998 blev Bengt Braun för två år framåt vald till ordförande för Tidningarnas Världsorganisation WAN. Braun - agent för yttrandefrihetens dödgrävare Bonniers - berättar i ovannämnda artikel i Pressens Tidning (nr. 8/1998) hycklande om sitt arbete i WAN:
"– Vi utvecklar och försvarar pressfrihet och ekonomisk självständighet i ett globalt perspektiv, säger Bengt Braun. Många sitter inspärrade för sina åsikters skull och för att de försökt hävda sin rätt att uttrycka sig. Journalister och andra mördas, fängslas och trakasseras. De behöver allt stöd. Jag är övertygad om att det finns möjligheter att hjälpa till med detta.""– Vi har utbildat 3 000 tidningsmedarbetare i det forna Sovjetunionen, säger Bengt Braun stolt. Vi lär dem att förstå vad fri betyder i fri press."
Som vanligt talar sionisterna tvärtomspråket - när de talar om frihet menar de ökad åsiktstyrning och åsiktsdiktatur. Vad de så vackeet kallar för "Fri press" är för dem inget annat än judisk press.
I mars 2003 meddelas det att Bengt Braun är föreslagen som ny ordförande för koncernen Skandias styrelse, en styrelse där den likaledes judiske f.d. Bonnier-mannen Clas Reuterskiöld redan sitter.
Leif Zern, teaterkritiker och f.d. kulturchef på Expressen och sedan chef för teaterredaktionen på Dagens Nyheter. Har också varit 2:e redaktör på BLM 1966-1969.
Bland höga judar på Expressen kan vi också nämna den f.d. kultursekreteraren och ungerske juden Gabi Gleichmann, utrikesredaktören och rabbin-sonsonen Ernst Klein, ledarskribenten Gabriel Romanus och f.d. chefredaktören Olle Wästberg (Hirsch), redaktionssekreteraren Pontus Henriques.
På DN har vi redaktörerna Per Wästberg (Hirsch) och den tyske juden Arne Ruth, och den f.d. utrikesredaktören Ulf Brandell (Henriques), ledarskribenten Peter Wolodarski, för att dra några namn.
Lars Gustafsson är den till judendomen konverterade författaren och professorn, stödmedlem i sionistiska Svenska Kommittén mot Antisemitism. Han var tidigare gift med författarinnan Madeleine Gustafsson som bl.a. skriver på Dagens Nyheters kultursidor, men på senare tid har han äktat en riktig judinna, Alexandra Chasnoff (Ginsburg). Lars Gustafsson har band till Bonniers då han var litteraturkritiker på BLM åren 1960-1972 där juden Gustafsson t.o.m. var BLM:s redaktör 1962 och huvudredaktör 1966-1972. Gustafsson har också skrivit kulturartiklar i Expressen åren 1961-1980.
Otto Mannheimer, skribent, är gift med Ekot:s f.d. Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén och var tidigare redaktör för Palnache-serien på Bonniers och är kulturskribent på Bonnier-tidningarna Expressen och sedan Dagens Nyheter. Otto Mannheimer är en jude som därutöver har medverkat i den svenska sionismens tidskrift Judisk Krönika (nr.5-1985). Som etablissemangsmänniska var hans far den judiske professorn Edgar Mannheimer.
Juden Stephen Farran-Lee, som på mödernet stammar från den judiska klanen Leman, har varit redaktör på BLM. Han är gift med Åsa Beckman (född 1961), dotter till författaren Erik Beckman, och kulturskribent och litteraturkritiker på Dagens Nyheter, redaktör för tidskriften Åttiotal, kritiker på SvD, och redaktör på BLM 1987-1990.
Harry Schein har sedan länge kopplingar till Bonniers. Scheins egna företag Merkantila Ingenjörsbyrån (MIBIS) köptes 1960 upp av denna judiska familj. Åren 1948-1956 var han filmkrönikör i BLM och han har även skrivit i Expressen, och är sedan 1981 kolumnist i Dagens Nyheter, bägge Bonnier-tidningar.
Maria Bergom-Larsson, författarinna, har varit kritiker på DN:s kultursidor 1970-1987 (därefter på Aftonbladet). Hon har för övrigt varit medarbetare på Bonniers Litterära Magasin - BLM. Maria s farmor var judinnan Elin Larsson (född Bonnier). Vi skriver mer om hennes släkt i avsnittet nedan om Bonniers mer eller mindre kända släktingar.
Erik Hyllner (född 1919) direktör, är inte jude men väl en med band till judendomen. Han började som reklamkonsulent på Åhlén & Åkerlund 1949-1952, blev VD för Tidskriftsböckerna 1953-1956, direktörsassistent på Bonnier-biblioteket 1957-1959, och chef för Bokklubben Svalan 1960-1973, VD Bokförlaget Aldus 1962-1970 och Bonniers bokklubb 1970-1973, VD Månadens Bok 1973. Hyllner var dessförinnan på statliga utlänningskommissionen 1945-1946 och chefdelegationen Rädda barnen i Budapest 1946-1948. Erik Hyllner var sedan 1947 gift med Georgie Hirschler, dotter till den judiske hovjuveleraren J. Hirschler.
Nils Treving (född 1938), är sedan 1975 gift med en Marianne Levin. Treving har varit redaktionschef på Vecko-Journalen, ledarredaktör på Veckans Affärer, VD Esselte Bonnier Audio Visual etc.
***
Susanna Romanus, från den judaiserade Romanus-klanen, och litterär chef på Natur och Kultur Förlag arbetade dessförinnan på Albert Bonniers Förlag.
Juden Mats Graffman var tidigare VD och stationschef för Radio Rix 107,1/Vinyl i Stockholm som stod under Expressen AB och han var också s.k. marknadsdirektör på Expressen. Mats blev sedan VD för Pir New World Media och är VD för Razorfish AB sedan 1999. Mats Graffman (född 1961) är son till den judiske skådespelaren Göran Graffman (Josephson) och således också bror till skådespelaren Per Graffman.
|
Stefan Mehr. |
Stefan Mehr, judisk son till socialdemokraten Hjalmar Mehr, var korrespondent på Bonnier-Expressen under större delen av 1970-talet och blev som sådan utvisad från arablandet Algeriet 1979. Han fortsatts sedan inom Bonnier-koncernen bl.a. på Veckans Affärer och var t.o.m. chefredaktör på MånadsJournalen åren 1991-1996. Därefter upphöjdes han till att bli rektor för Bonniers Medie Institut, Bonniers Mediauniversitet. Bonniers Internutbildning sker på Bonniers Mediauniversitet där man i stor utsträckning bedriver managementutbildning, och det är således juden Mehr som lär upp de nya kadrerna. I en hyllning till Stefan Mehr i DN, 11/12-2000, skriver tidningen: "det judiska arvet har kommit att spela allt större roll för honom".På Bonniers Mediauniversitet (2002) är också en viss Elisabeth Palombo, marknads- & kommunikationschef, och enligt judiska namnregler borde hon också vara judisk.
Även judinnan Clara Mannheimer har inlett ett samarbete med den Albert Bonnier den yngre (från Bokförlaget DN) och juden Stephen Farran-Lee i projektet .doc, en boktidning.Och judinnan Pernilla Glaser har setts enrolleras till Bonniers förlagsverksamhet som förläggare på Bonnier Carlsen (2002).
På Bonnier Fakta ser man 2003 en ättling till den judiska familjen Wahren, Desirée Wahren, som en av är förlagets redaktörer. Desirée Wahren är journalist, och har tidigare bland annat varit chefredaktör för ungdomstidningen Chili och reporter på Svenska Dagbladet.
Som framkommer av bilden nedan är Desirée Wahren dessutom släkt med filmmannen Björn Wahren från samma klan. Wahrens har en stor klansammanhållning vilket förtydligades vid det klanmöte de hade för ett par år sedan, och de nu levande medlemmarna är fortfarande väl medvetna om sin judiska bakrgrund som ättlingar till de judiska textilfabrikanterna Wahrens i Norrköping.
Bild och bildtext ovan från förlaget Bonnier Faktas hemsida.Desirée Wahren från Bonnier Fakta, poserar ihop med sin släkting, juden och filmmannen Björn Wahren, på en fest i Bonnier Faktas regi hemma hos Bonniers.
|
|
Bland Bonniers medarbetare ses flera judiska namn.Juden Erik Kule Palmstierna, tidigare Sveriges utrikesminister, hade en son, Carl-Fredrik Palmstierna (Jr.), som författat diverse historiska skrifter, bl.a. för Bonniers Världshistoria.
På Bonniers konversationslexikon har man under åren sett ett antal judar:
Tom Söderberg, son till författaren Hjalmar Söderberg och dennes judiska hustru, var skribent på Expressen åren 1946-1959 och har också arbetat i redaktionen för Bonniers konversationslexikon och Bonniers Världshistoria.
Ulf Brandell, på mödernet från den judiska klanen Henriques började redan 1936 som medarbetare på Bonniers konversationslexikon, redaktionssekreterare 1938-1946 och biträdande huvudredaktör 1947.
1948 började juden Brandell som utrikespolitisk medarbetare på Dagens Nyheter, och blev sedan utnämnd till utrikesredaktör under sionisten Tingsten. I egenskap av utrikeschef åren 1957-1972 hade denne jude under en period av yttersta vikt för Israel då de gällde att samla goodwill från omvärlden för att kunna befästa den judiska staten - ett avgörande inflytande på utrikes- och Israel-rapporteringen och den prosionistiska vinklingen i en av Sveriges största och mest inflytelserika tidningar.
Ulf Brandells syster Barbro, som gift in sig i den likaledes judiska familjen Josephson och var också journalist på DN. Deras föräldrar var Simon Brandell, tidigare utrikesredaktören på DN och Elin Brandell (från den judiska familjen Henriques) som också arbetade på DN.
Lennart Josephson från de judiska klanerna Josephson samt Fränckel (på mödernet), var anställd på Bonniers konversationslexikon 1943, innan han gick över till Nordiska uppslagsböcker och senare Sydsvenska Dagbladet.
***
Bonniers judiska advokater
Även när det gäller advokater kopplade till Bonnier-koncernen har man haft en överrepresentation av judar.
Som Expressens advokat hade man i tidningens tidiga historia juden Ivar Philipson (1901-1983). Han var son till den judiske vice häradshövdingen Walter Philipson och där Ivars mor var från den judiska Fränckel-klanen och dotter till den kände judiske industrimannen och generalkonsuln Eduard Fränckel.
Ivar Philipson var en på sin tid beryktad advokat som började som delägare i Themptander, Wetter och Philipson Advokatbyrå i Stockholm på 1930-talet för att sedan träda in i den judiska Bonnier-koncernen, där han satt som styrelseledamot i Albert Bonniers Förlag AB åren 1945-1971. Som en del av sitt kulturella engagemang satt han också i styrelsen för Drottningholmsteaterns Vänner.
Ivar Philipson var framträdande bland Sveriges judar och var ordförande för fullmäktige i Mosaiska Församlingen i Stockholm, åren 1969-1972.
I Judiska Museets bok "Det judiska Stockholm" (sid. 52) nämns Ivar Philipson "vars "engagemang var betydelsefullt bl.a. när det gällde räddandet av de danska judarna över till Sverige hösten 1943".
Och den sionistiska tidskriften Judisk Krönika, nr.6-1983, skriver i sin hyllning till Ivar Philipson (understrykningar nedan av Radio Islam):
"Den 3 oktober 1943 åtog han sig på Mosaiska Församlingens i Stockholm uppdrag att organisera hjälpen för att i Sverige ta emot de nödställda danska judarna. Under första dygnet insamlade han c:a 160 000 kr - bl a för att köpa båtar för transporterna. Förnödenheter såsom bränsle, reservdelar, livsmedel m m behövde anskaffas, besättning till båtarna måste rekryteras. Ivar Philipson utnyttjade sina kontakter i regeringskretsar, industri och handel för att utverka de undantag som måste göras för att få fram material och varor. Han förhandlade med fiskarna i Limhamn och med polis och tull i Malmö för att få trafiken över sundet att fungera planenligt."Ännu ett exempel på hur en jude utnyttjar sitt nätverk av allierade för den Judiska Saken.
Ivar var också skaparen av "Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse", som bl.a. sponsrar Östersjöjudiskt Forums aktiviteter (se "Östersjöjudisk bulletin", nr.2-3-2000, verksamhetsberättelse-bilagan). Stiftelsen gav året 1998 hela 150 000 kronor till den sionistiska stiftelsen Judisk Krönika, för tidningens fortsatta arbete.
Not: Suzanne Bonnier, dottern till bokförläggaren Kaj Bonnier, var styrelseledamot i "Gertrude och Ivar Philipsons stiftelse" under åren 1984-1999, föga förvånande då hon tidigare varit gift med juden Frans Arnheim från Samfundet Sverige-Israel.
Hustrun Gertrude Philipson var starkt sionistiskt engagerad och ordförande för Svenska Kommittén för Barn- och Ungdomsalijan, en organisation för unga judars bosättning i det ockuperade Palestina.
Gertrude Philipson var en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond". En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick. Gertrude Philipson kom till och med att sitta i styrelsen för denna fond.
Judisk Krönika, nr.6-1983 skriver vidare i sin hyllning till Ivar Philipson:
"Med tiden - och särskilt genom äktenskapet med hustrun Gertrude - blev Ivar Philipsons judiska medvetenhet allt starkare. Paret Philipsons stöd för Israel växte till ett generöst och kärleksfullt engagemang."
*** För sina juridiska tvister använder sig Bonnier-ägda Dagens Nyheter och Expressen av "Danowsky och Partners Advokatbyrå", som står under juden Peter Danowsky och Ulf Isaksson.
Peter Danowsky, son till den judiske advokaten Simon Danowsky, och på mödernet från den judiska familjen Blideman, var delägare i den judiska advokatbyrån Dr. Philip Lemans Advokatbyrå för att sedan 1990 vara delägare i Lagerlöf och Leman advokatbyrå. Danowsky var Bonnier-Expressens advokat i rättegången där Ahmed Rami försökte sätta dit tidningen för deras lögner.
Ulf Isaksson, är inte jude - så vitt vi vet - men ändå intressant då han förutom sitt juridiska arbete ihop med sionistjuden Peter Danowsky ingår i redaktionsrådet i tidningen "Liberal Debatt", som ju står under judarna Peter Wolodarski och Johan Schück.
En annan judisk advokat Hans-Gunnar Axberger, som varit Pressombudsman (PO) åren 1990-1992, har suttit som styrelseledamot i Dagens Nyheter Expressen och Marieberg AB. Hans-Gunnar Axberger samarbetar med Svenska Kommittén mot Antisemitism och har varit deras expert angående just Radio Islam.
*** Bonniers val av judar som mellanhänder
Man kan här också notera hur Bonniers använder just judar för att gå deras ärenden och förmedla kontakter.I Göteborgs-Postens forne chefredaktör och ägare Harry Hjörnes memoarbok "Äventyr i tidningarnas värld" (utgiven på det judiska förlaget Gebers 1965), berättas att man innan Hjörnes övertagande av GP hade försökt få tidningen att bli övertagen av familjen Bonniers. Man hoppades på att "familjen kunde ha ett sentimentalt intresse för tidningen därför att David Felix Bonnier hade varit dess initiativtagare och förste redaktör" (sid. 120). För att förmedla denna affär sände man en annan känd Göteborgsjude, Conrad Pineus, känd judisk bankir och kulturmecenat och som förstås "var vän i huset". Bonnier hade dock sagt nej till erbjudandet. Då åkte en annan jude, bankdirektören Herman Israel Mannheimer, som representerade GP:s ägare, till Stockholm för att försöka övertyga sina judiska vänner i det profitabla med en dylik affär. Således blev Bonniers nu mer tveksamma till sin initialt avvisande hållning och skickade ner både Tor och Åke Bonnier för att på plats informera sig. Bonniers gick egentligen med på övertagandet av Göteborgs-Posten men satte som villkor att Segerstedt på konkurrerande tidningen GHT skulle godkänna överenskommelsen att Bonniers skulle rädda hans konkurrent. Och motivationen Bonniers skall ha givit till att man ville ha ett sådant arrangemang var följande: "Dels vill vi inte ha hans vassa penna riktad mot oss, dels vill vi inte riskera vår vänskap med honom." (sid. 122 i Hjörnes bok) Då Segerstedt sedan blåvägrade till en sådant Bonnier-övertagande var det bara för Bonniers att ge upp försöket.
Och när Bonniers skulle överta Åhlén & Åkerlunds Förlag 1929, var det den judiske advokaten Emil Henriques som gick deras ärenden. Här kan vi f.ö. nämna att Emil Henriques likaledes judiske son Pontus Henriques (1913-1970) senare premierades av Bonniers och bereddes att avgörande inflytande över redaktionen i egenskap av redaktionssekretare på den då nystartade Bonnier-tidningen Expressen.
Och när det gällde de ovanstående förhandlingarna med Nazi-Tyskland om försäljandet av Dagens Nyheter använde sig Bonniers av sin judiske släkting Ragnar Thiel.
***
Konsekvenser av Bonniers makt
- likriktningDet enorma inflytande Bonniers utövar över framförallt det mediala och kulturella Sverige, är en faktor som ständigt måste tas med i beräkningarna när man skall bedöma skeenden i dagens Sverige.
Deras inflytande är numera så omfattande att en stor del av vårt etablissemangsfolk på något sätt eller annat har en relation eller beroendeförhållande till dem.
Vi anser att det faktum att om man som medieaktör har eller tidigare har haft (ofta under några tongivande år i början av ens massmediala karriär) just det judiska Bonnier-monopolet som sina arbetsgivare, har man därigenom lärt sig en del outtalade spelregler, tabun som inte bör brytas. Något vi samlar under begreppet "Bonnier-träning".
Självaste juden Olle Wästberg (Hirsch), tidigare Bonnier-man då han var chefredaktör för Expressen, skriver i "Liberal Debatt" (nr.4-2000, sid. 15), om hur maktkoncentration likt Bonniers leder till utvecklandet av en mer inskränkt s.k. "företagskultur":
"Samtidigt är nackdelarna vad gäller maktkoncentration [i media] uppenbara. [...] Däremot skapar alla stora företag en gemensam företagskultur. Ofta är enda sättet att styra storföretag just genom företagskultur. Till detta kommer att man har en oundviklig tendens till internrekryteringar - ledningen ser en lovande person i något av medierna och plockar henne till en post i ett annat av koncernens företag. Det leder till färre perspektiv och ett mer internt synsätt."Inom begreppen "färre perspektiv" och "internt synsätt" skulle vi vilja lägga till förekomsten av tabun, vissa ej explicit uttalade, som att man inte skall kritisera sionismen som politisk rörelse och dess sionistiska stat Israel, och överhuvudtaget inte kritisera förekomst av judisk maktkoncentration.
Författaren och f.d. Expressen-journalisten Jan Guillou har som vi berättat tidigare just redogjort för hur journalister som kommer över till Bonniers genast lägger sig till med ett speciellt sätt att skriva, där de exempelvis beskriver palestinska frihetskämpar och gerillas som "terrorister". Detta för att man tror sig komma i bättre dager hos husse Bonnier om man gör så.
Vi kommer på flera ställen i detta arbete berätta om journalister och andra etablissemangspersoner har eller haft kopplingar till Bonnier-koncernen, exempelvis varit skribenter i Expressen, då vi anser att det påverkar hur man skall bedöma deras skrivanden.
Har en journalist eller författare arbetat på Expressen har han eller hon dagligen umgåtts med några av sionismens främsta banérförare i Sverige, det visar vårt kapitel om just denna tidning. Därtill har vederbörande lärt sig den Bonnierska "företagskulturen" och dessutom kanske t.o.m. umgåtts med dem själv på några av de tillställningar som hålls för de mer upphöjda av de anställda.
Hur man med priser söker korrumpera och därigenom tysta kritiker
Det finns ett starkt vapen i Bonniers korrumperande arsenal - och det är det s.k. "Stora Journalistpriset".Ofta berättar medierna om vilka som får priset, men det är sällan man berättar att priset kommer från Bonnier-koncernen och deras gunstlingar.
Maria-Pia Boëthius - själv f.d. Bonnier-journalist - skriver i sitt kapitel i boken "Välkommen till dramafabriken" (redaktör Dan Josefsson, Ordfront Förlag, 2000, sid. 57):
"När jag berättar för utländska mediedebattörer att det är Bonnierkonglomeratet - som äger lika mycket medier i Sverige som Rupert Murdoch i Storbritannien - som äger den "mediegranskande" Resumé och delar ut Stora Journalistpriset - har de svårt att fatta att det är sant. "Var finns protesterna i Sverige?" Ja, var finns de? Inte hos journalisterna, som regelmässigt sväljer Stora Journalistpriset från Bonniers som en stor och kårförhärligande nyhet. Inte hos läsarna, lyssnarna och tittarna; eftersom de ytterst sällan har klart för sig - eller får veta - att det är Bonnierkoncernen som delar ut detta pris."
Dan Josefsson är en s.k. radikal journalist som tidigare gjort ett okunnigt påhopp på Radio Islam men som i andra frågor visat att han vågar tänka lite mer självständigt.Dessutom har Josefsson också i skrift kritiserat Bonniers mediemonopol och den s.k. Tidsamskandalen, där Bonniers via sin kontroll över tidskriftsdistributionen gjorde det svårt för tidskriften ETC att distribueras. En tidskrift som står Josefsson nära.
Bonniers hade på så vis fått upp ögonen för Josefsson och man önskade, via den Bonnier-utsedda juryn, till denne fiende utdela sitt Bonnierska journalistpris. Med andra ord man försökte köpa över denne kritiker genom att erbjuda honom sitt prestigefyllda pris och samtidigt bereda honom tillträde till etablissemangets sköna salonger. Ett erbjudande som är mycket frestande för de flesta som kanske har det lite knapert och inte orkar utkämpa eviga krig mot propagandan.
Men när Dan Josefsson fick Stora Journalistpriset, tackade han faktiskt nej.
Hör och häpna.
Vi citerar här nedan Dan Josefssons officiella uttalande som innehåller hans motivation till varför han tackade nej till priset:
"Pressmeddelande 001109Dan Josefsson tackar nej till Stora Journalistpriset
Familjen Bonnier har i år tilldelat mig stora journalistpriset i tidskriftsklassen för artikeln "Aftonbladets förlorade heder", ursprungligen publicerad i tidningen ETC. Jag blev stolt när jag fick beskedet, och känner tacksamhet mot juryn.
Trots detta har jag idag beslutat mig för att tacka nej till priset.
Skälet är att det finns allvarliga skäl att tvivla på hur djupt familjen Bonniers engagemang för god journalistik egentligen är. I aktiv handling har Bonniers tvärtom verkat för att begränsa antalet tidningar där sådan journalistik kan publiceras.
Bakgrunden är att Bonniers sedan många år via företaget Tidsam kontrollerar stora delar av tidskriftsdistributionen i Sverige. Genom att Tidsam vägrar mindre tidskrifter en vettig distribution i varuhus, livsmedelsbutiker och bensinmackar hindras dessa tidningar från att nå en större publik. De tidningar som inte dukar under tvingas leva en tynande tillvaro i specialtidningsbutiker, dit bara de redan övertygade söker sig.
Istället för spännande mångfald tvingas den breda publiken hålla till godo med tidningar som produceras av Tidsams ägare, däribland huvudägaren Bonniers. På så sätt ökar mediejättarna sina vinster, på mångfalden och i förlängningen yttrandefrihetens bekostnad.
ETC är en av de tidningar som lyckats överleva trots att dörren till Tidsams distribution är stängd.
Detta beror delvis på att tidningen etablerades i början av 80-talet, då distributionen fortfarande var öppen för alla. Att starta liknande tidningar idag är närmast omöjligt. Ett typiskt exempel är den utmärkta tidningen Atlas, som ingen av mediejättarna är intresserade av att ge ut, trots ett enormt gensvar hos läsarna. Här hade Bonniers med sina enorma resurser kunnat göra en insats för den goda journalistiken, men intresse tycks saknas.
Samtidigt som Bonniers med Stora Journalistpriset säger sig vilja värna den goda journalistiken, är man genom sin kontroll över distributionen denna goda journalistiks allra värsta fiende. Jag har svårt att förstå hur Bonniers får den ekvationen att gå ihop.
För mig är konflikten olöslig, och därför tackar jag nej till priset. Jag vill helt enkelt inte att begreppet "god journalistik" ska förvandlas till något som bara förekommer i festtal.
Det är dags att Bonniers i handling visar att de inte heller vill ha det så."
Josefsson kallar t.o.m. Bonniers för den goda journalistikens "allra värsta fiende".
Hårda ord.
Därutöver är det intressant att se hur i princip hela media-Sverige ställer upp i juryn för det judiska Bonnier-imperiets hederspris. Den koncern som i nuläget genom sin monopolställning utgör det största hotet mot mångfacettering och yttrandefrihet.
I prisnämnden för Stora Journalistpriset för 1999, ingick exempelvis, förutom Carl-Johan Bonnier från Bonnier AB, ordförande, och Lars-Erik Holmertz från Bonnierföretagen:
Thorbjörn Larsson (TV4, han var då ihop med Bonniers Amelia Adamo),Olof Kleberg (Västerbottens-Kuriren, tidigare anställd på Bonnier-ägda Dagens Nyheter samt Liberal Debatt, där också flera DN-människor medverkar),
Margaretha Engström (Ystads Allehanda),
Henrik Frenkel (jude, tidskriften Chef),
Ulla Hasselmark (frilans),
Ulla Linton (statliga Sveriges Radio),
MarieLouise Samuelsson (från "konkurrenten" Svenska Dagbladet),
Bengt Packalén (statliga Sveriges Radio),
Helle Klein (judinna från "konkurrenten" Aftonbladet),
Således större delen av Media-Sverige som ställer upp på detta Bonnierska jippo. Hade de varit något sånär självständiga gentemot Bonniers hade de inte lånat sig till denna billiga tillställning utan istället givit ut egna journalistpriser.
Vilken typ av människor är det då som söker sig till Bonniers?
Vi anser att man kan se ett mönster i personligheterna hos de individer som markerat sig som arbetande för dem. Vi talar alltså inte här om de som haft kortare mer slumpvisa anställningar hos dem, utan de som under åratal agerat som Bonniers förtrogna och lakejer.
Enligt vår mening omger sig Bonniers med ett gäng på alla nivåer - andligt, moraliskt, ekonomiskt - korrupta individer. Människor som vet att deras korruption och ohederlighet skyddas från allmänhetens insyn och kunskap då "Familjen", likt massmediala Corleones, använder sin mediemakt till deras beskydd.
I ett belysande kapitel i den läsvärda boken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront Förlag, 2000) berättas exempelvis historien om hur Bonniers handplockade man Olle Måberg, styrelseordförande i Marieberg AB, 1997 råkar i skattetrubbel och hur Bonnier-pressen då ställs till förfogande för att försvara honom.
Det finns även andra intressant aspekter i denna affär som visar hur Bonniers likt de italienska maffiosos vi alltid får oss visade på TV, agerar gudfader och beskyddare åt sina undersåtar. Ordfront-artikeln i sin helhet, "Att rädda en människas heder" finns här tillgänglig för läsning och bedömning.
***
Bonnierfolk i massmedia
Bonniers allierade dominerar på många sätt debatten i dagens Sverige.
Anders Mildner, kulturredaktör på Smålandsposten, skriver i Aftonbladet (3/12-1999) under rubriken "En enda stor familj":
"Det tjatas ofta om Bonnierkoncernens inflytande. Jag skulle vilja tjata lite till, för när kultursvängen ska granska sig själv präglas situationen alltid av en besvärande rundgång.TV-showen Centrum har under hösten intresserat sig för mediefrågor. Först fick vi se ett inslag där Joachim Bemer, Liza Marklund och P O Tidholm diskuterade kvällspressen. Alla har, eller har haft, någon form av bindning till Bonnier-ägda tidningar.
Följande vecka pratade chefredaktören på Bonnierägda Damernas Värld och en konstkritiker från DN om en bok som en annan DN-journalist skrivit och gett ut på Albert Bonniers förlag. Diskussionen kretsade bland annat kring DN:s recension av boken.
En vecka senare intervjuades DN:s förre chefredaktör Arne Ruth om medieutvecklingen, och i nästa program fick vi höra hur Expressens chefredaktör Staffan Thorsell såg på Lars Weiss-bråket.
Är det då ett problem att mediediskussionen i Sveriges Television lika gärna kunde avhandlas på Bonniers julfest? Ska man tycka att redaktionen är slapp eller är det kanske så att den helt enkelt skildrar kulturvärldens litenhet på ett korrekt sätt? Sanningen ligger kanske mittemellan."
Bland känt mediefolk som kommer från den Bonnierska fållan och följaktligen mer än väl Bonnier-tränats och kan de outtalade spelreglerna, kan vi se personer som:
Maria Curman, tidigare förlagschef hos Bonnier; VD på Bonnier Utbildning i tre år, innan hon gick över till Sveriges Television, där hon blev chef för SVT:s dramaproduktion och sedan VD för hela SVT.
Ingrid Dahlberg, teaterchef och VD för Dramaten, chef TV1-teatern 1983-1985, chef TV1-fiction 1985-1986, chef Kanal 1 Drama 1986-1998 och ledamot i Nordiska Film- och TV-fonden 1991-1993, sitter i styrelsen för Bonnierkoncernen.
Gabriella Garland är en annan Bonnier-tränad medieaktör som var verksam på Åhlén & Åkerlunds Förlag på 1940-talet för att sedan vara producent på Sveriges Radio 1947-1977. Gabriella Garlands bror Jan-Erik Garland var den kände karikatyr-tecknaren som ritade under signaturen "Rit-Ola".
"Rit Ola" var lierad med Bonniers och tecknade i bl.a. i Dagens Nyheter och tidningen Se. Han blev mycket nära vän och golfkollega till juden Albert Bonnier Jr. som i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 100) talar ömt om "en vänskap mellan mig och Rit-Ola och våra respektive 'lagvigda' som berikat våra liv och nu sextio år senare är betydelsefullare för vår trivsel i tillvaron än det mesta". En andra bror till Gabriella Garland, Sven-Olof Garland, har varit rektor för Frans Schartaus gymnasium i Stockholm 1965-1978, och har skrivit skollitteratur.
Karl-Erik Lundvall var anställd på Albert Bonniers Förlag på 1940-talet. Han gick sedan över till Sveriges Radio och blev biträdande programdirektör på TV på 1960-talet, planeringsdirektör på SR, ställföreträdare för radiochefen och efter 1973 programdirektör.
Gert Engström började som bildredaktör på Expressen och satt vid centralredaktionen som redaktionssekreterare på denna Bonnier-tidning, då denna var genomsatt av sionistiska aktörer. Den Bonnier-tränade Gert Engström blev 1957 TV-producent på Sverige Radio och redaktionschef 1963, programråd 1968 och nyhetschef på ljudradion och TV under åren 1972-1982.
Marika Ehrenkrona, som gjort karriär på Bonnier-ägda Expressen har suttit i Sveriges Radios styrelse och var SR:s styrelseordförande t.o.m. våren 2003 och den s.k. "Affären Berner" där hennes kampanj för att den skumme Bonnier-mannen Joachim Berner skulle bli VD för SR fick henne på fall.
Gunnar Bergvall, mediekonsult och tidigare anställd i Bonnier-koncernen, var den som ihop med Ingemar Leijonborg, f d programdirektör vid Sveriges Television, och bror till pro-israelen och folkpartiledaren Lars Leijonborg, grundade Nordisk Television AB 1984 - det som sedan blev TV4. Numera står även detta bolag under Bonniers kontroll.
Björn Nordstrand, VD på TV4, hade en lång karriär hos Bonniers redan från 1960-talet och var vice VD för Bonnierföretagen AB 1983-1990. Professorn i ekonomisk historia, Mats Larsson, skriver i sin av familjen Bonnier sanktionerade bok, "Bonniers - en mediefamilj" (Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 258):
"De kontakter som togs med TV4 ledde först till ett utvecklat samarbete, men senare också till ett gradvist ökat ägande i TV-kanalen från Bonnierkoncernen. Genom att Björn Nordstrand intog rollen som vd i TV4 underlättades också kontakterna på det personliga planet."Tacka fán för det! Han har ju under år verkat intimt med Bonniers högsta toppar. Här ser vi hur man via Bonnier-träning kan inplantera sina lydiga kadrer som senare aktiveras när man vill expandera och ta över, där de kan hjälpa till och se till att övertagandet blir smidigt.
Bosse Schön, senare programchef på TV4, har tidigare skrivit för Bonnier-tidningen Expressen.
Bengt Sköldenberg (född 1918), far till socialdemokratiske försvarsministern Björn von Sydow, har under en stor del av sin yrkesverksamma karriär varit intimt kopplad till Bonnier-koncernen. Bengt Sköldenberg började på Albert Bonniers Förlag redan 1942, och arbetade där 1942-1952 och sedan 1957-1967. Således 20 år i den judiska mediefamiljens tjänst. Hos Bonniers var Sköldenberg anförtrodd viktiga befattningar som redaktionsledare för Bonniers konversationslexikon, Bonniers Folklexikon samt redaktionssekreterare för Bonniers Lexikon. Den Bonnier-tränade Sköldenberg var däremellan reporter och programledare på Sveriges Radio under åren 1952-1957.
Thorbjörn Larsson, VD på TV4 och tidigare chefredaktör för Aftonbladet (och som 2002 skall bli styrelseordförande för konkurrenten Expressen, ägd av Bonniers!) var länge ihop med Amelia Adamo.
Amelia Adamo är chefredaktör på Bonnier-tidningen "Amelia", VD för Tidningsförlaget Amelia, styrelsemedlem i Bonniers Mediauniversitet och som var VD på Bonniers veckotidningar fram till 1999. Paret Larsson-Adamo skildes 2001. Larsson hade träffat Adamo när hon började på Aftonbladet. Detta äktenskap visar på inaveln inom de s.k. "övre" skikten, där man är van att sitta på flera hästar samtidigt och t.o.m. byta hästar, även över de ideologiska gränserna, bara det låter betala sig.
Sven Sörmark (1923-1987) var en för judarna mycket nyttig individ som alltid varit en stark vän av deras sak. Han var journalist, förlagsdirektör och publicistisk konsult som började som medarbetare och utrikesredaktör på Eskilstuna-Kuriren för att sedan bli medarbetare på Aftonbladet 1952, och sedan tidningens notischef och redaktionssekreterare 1954. 1957 gick han över till Bonnier-tidningen Se och blev dess redaktionschef och sedan chefredaktör och ansvarig utgivare. Han återkom en kort stund till Aftonbladet 1960 för att då ikläda sig rollen som redaktionschef och ansvarig utgivare och administrativ chefredaktör 1961-1962. Sörmark gick sedan ånyo därifrån för att förbättra sin Bonnier-träning, nu som direktör på Bonniers Åhlén & Åkerlund Förlag 1962-1965. Därefter återkom han än en gång till Aftonbladet och kunde fortsätta sprida sin sionistiska desinformation i egenskap av tidningens chefredaktör och ansvarig utgivare under åren 1966-1969. Efter sejouren på Aftonbladet återgick Sörmark till Bonniers och var chefredaktör för Hemmets Journal 1971-1974, förlagschef Hemmets Journal AB, förlagsdirektör Allers Förlag AB och sedan förlagskonsulent på Bonnierska Åhlén & Åkerlund Förlag efter 1976. Sörmark har samarbetat med Svenska Kommittén mot Antisemitism och bl.a. bidragande med ett kapitel i deras propagandabok "Det börjar med judarna". Han var gift med en Elisabeth Reich, sannolikt en judinna, vilket förutom hans Bonnier-samarbete skulle förklara hans engagemang för Israel.
Gustaf von Platen som var chefredaktören på SvD under åren 1974-1982 och därefter dess Pariskorrespondent, var väl Bonnier-tränad. Innan sin karriär på SvD arbetade han på Bonnier-styrda Expressen 1945-1948 där han var allmänreporter och blev sedan verksam på det Bonnierska Åhlén & Åkerlund 1941-1949 för att sedan bli chefredaktör för Bonnier-tidskriften Vecko-Journalen 1951-1965, Bonnier-tidskriften Veckans Affärer 1965-1967 och därefter förlagschef för Bonnierska Specialtidningsförlaget 1967-1973. Gustaf von Platen har f.ö. en typisk etablissemangsbakgrund där ena brodern Magnus von Platen blev professor och gift med en förlagsredaktör, och en annan broder, Carl Henrik von Platen, blev höjdare på UD och ambassadör, samt ingift i familjen Axelson-Johnson.
Bertil Torekull, var Svenska Dagbladets chefredaktör och ansvarig utgivare åren 1989-1991. Han kom till SvD närmast från Östgöta Correspondenten där han var chefredaktör1981-1989, men han har ett gediget förflutet inom Bonnier-media. Redan som ung började Torekull på Åhlén & Åkerlunds, gjorde sedan karriär som chefredaktör för Bonnier-tidskrifter som Vecko-Revyn, Veckans Affärer och Dagens Industri, där han i det senare fallet var tidningens förste chefredaktör och med och grundade den 1976. Han blev sedan förlagschef och vice VD för Bonniers Åhlén & Åkerlunds Förlag men har också varit förlagschef på deras Specialtidnings Förlag AB.
Bengt Öste är en annan känd journalist som varit verkställande redaktör och ansvarig utgivare för Bonnier-tidningen Idun/Vecko-Journalen på 1960-talet och som sedan blev biträdande redaktionschef 1967-1969 och därefter inrikeschef på SvD 1969-1970 innan han gick över till TV (och blev bl.a. nyhetschef på TV2). Bengt Öste är sedan 1956 gift med en kvinna vars efternamn Goldbeck-Loewe enligt s.k. judiska namnregler är att betrakta som just judiskt. Bengts bror, Sven Öste, har varit utrikeschef och ledarskribent på Dagens Nyheter. Sönernas far Alfred Öste var en på sin tid känd redaktör.
Åke Ortmark var producent på samhällsredaktionen TV1 och utrikeschef på Aktuellt. Dessförinnan var han chefredaktör på Bonnier-ägda Veckans Affärer 1974-1976. Ortmark erhöll f.ö. Lukas Bonniers Journalistpris år 1999.
Åke Thulstrup var en annan skribent på GHT under 1930-talet som hyllas av judarna som en "humanist" under 2:a världskriget. - d.v.s. en judeofil (se exempelvis sionisten Svante Hanssons artikel i Judisk Krönika nr.1 -1998). Thulstrup gjorde senare karriär inom Bonnier-koncernen och var där redaktör på Albert Bonniers Förlag 1946-1969 och redaktör 1948 och 1949 för "Det andra världskrigets historia". Han var son till borgmästaren Jakob Pettersson. Åke Thulstrup hade en bror, Karl-Magnus Thulstrup, som länge var känd skådespelare på Göteborgs Stadsteater och senare rektor för dess elevskola samt t.f. rektor för Statens Scenskola i Göteborg 1964.
|
|
Erik Wästberg, chefredaktör "Nya Daglig Allehanda" och skribent i Bonnier-tidskriften Vecko-Journalen. Albert Bonnier Jr. talar i sin memoarbok "Personligt" (Bonniers, 1985, sid. 131) om "min vän journalisten Erik Wästberg", vilket visar på deras nära band. Erik Wästberg och hans judiska fru Greta Hirsch umgicks också med Expressen-redaktören Carl-Adam Nycop och dennes judiska hustru Margot Nycop (född Benon, tysk judinna).Jonas Cornell, känd och hyllad regissör är son till den Bonnierske förlagsdirektören Jan Cornell.
Jan Cornell (1914-1979) började sin förläggarbana som redaktör för När Var Hur-serien, och senare "Den Svenska historien" för Bonniers fackbokssektion. Jan Cornell var också en av de många svenska förläggare som skrev under ett uttalande till stöd för Israel i samband med bokmässan i Frankfurt oktober, 1973 (se Menorah, nr.1-1974, sid. 59).
Jonas Cornell är sedan 1964 litteraturkritiker på Expressens kultursidor och har på 1960-talet tillhört Bonniers Litterära Magasin - BLM. Han är sedan länge gift med skådespelerskan Agneta Ekmanner, en kvinna som ej går ut öppet at hon är judinna men som medverkar i den Judiska Teaterns aktiviteter och även deltog i den hel-judiska uppsättningen "Judisk Konfetti", december 1994.
Mattias Berg, biträdande kulturredaktör på Dagens Nyheter, har satts in som ersättare för Bengt Packalén på posten som chef för Sveriges Radios kulturredaktion. Mattias Berg är ordentligt Bonnier-tränad och har exempelvis också tillhört Expressens kulturredaktion.
Svante Stockselius är en annan höjdare inom televisionen som länge haft Bonnier-familjens välsignelse.
Svante Stockselius´ Bonnier-träning grundar sig i hans ledande positioner på Bonnier-tidningen Expressen där han började redan 1980. Han var Expressens sportchef 1987-1992, dess bildchef 1992-1995 och slutligen Expressens nöjeschef 1995-1996.
Svante Stockselius var sedan programchef på TV3 under åren 1996-1998 innan han blev värvad över till SVT. På SVT blev Stockselius känd som nöjeschef på SVT sedan 1998 och var exempelvis exekutiv producent för Melodifestivalen 2002.
Efter SVT har Svante Stockselius återvänt till Bonnier-sfären till att bli inköpschef på numera Bonnier-styrda TV4 och sedan början av 2003 blev Stockselius programchef för TV4 Plus. (Svante Stockselius ersattes f.ö. på posten som TV4:s inköpschef av ingen annan än "halvjuden" och TV4 VD:n Jan Schermans egen dotter, Clara Scherman.)
Svante Stockselius är ingen jude - vad vi vet - men hans förflyttningar inom media-Sverige visar hur Bonnier-familjens betrodda har en oerhörd möjlighet att på alla vis dyka upp i maktpostioner.
Bild och bildtext ovan från förlaget Bonnier Faktas hemsida.Journalisten Helena Stålnert är sedan 2001 chef för SVT:s Aktuellt. Här ses Aktuellt-chefen Stålnert i umgänge med den judiske stressforskaren och författaren Aleksander Perski på en fest hos Bonniers. Än en gång visar det på hur våra ledande opinionsbildare, om de inte själva är judar, så är de i alla fall intimt kopplade till denna rasistiska grupp och inte minst till den mäktiga Bonnier-koncernen.
Bonniers och politiken
Om man tror att Bonniers endast engagerar sig inom ramen för kultur- och media - då tar men helt fel, då de moderna maktkonstellationerna gör media till en oskiljbar del av politiken.
I vårt avsnitt om Israels makt inom massmedia tar vi upp både Bonnier-familjen och andra judiska medieaktörers kända interferenser i politiken.
Redan i början av 1900-talet hade Bonniers via sitt judiska kontaktnät, med förgreningar inom framförallt den liberala sfären och via förvärvet av Dagens Nyheter, blivit en maktfaktor att räkna med och en viktig politisk allierad för det "liberala" sedermera folkpartistiska blocket.
Man hade direkt länkar från Bonniers till den absoluta ledarskiktet.
En liten fingervisning om denna länk får man i Tor Bonniers memoarbok "Längesen" (Bonniers, 1972), där han beskriver hur hans som beväring i det svenska försvaret plötsligt får höra från sina militära överordnanden att krig med Norge nu brutit ut då unionen med Sverige var på väg att upplösas. När hans far Karl Otto Bonnier hörde denna chockerande nyhet - som ju skulle innebära att hans son skulle skickas ut i krig - lyckades han genom sitt ombud Otto von Zweigbergk komma i kontakt med statsministern Karl Staaff, som istället lugnande låter meddela till Bonnier att talet om krig med Norge var falskt. Detta trots att uppenbarligen både svenska militärer och soldater är av en annan uppfattning.
Tor Bonnier skriver (sid. 61):
"Då jag kom hem [med meddelandet att han skulle till fronten mot norrmännen] blev det förstås en förfärlig uppståndelse. Min far lyckades genom Zweigbergk komma i förbindelse med Karl Staaff i Karlstad. Han meddelade att kriget var en lögn och uppgörelse tvärtom i sikte."Det här visar hur Bonniers har kanaler direkt in i statsapparaten och kunde redan då få reda på de djupaste av rikets hemligheter.
Karl Otto Bonniers politiska vänner skall ha varit just liberalen Karl Staaff och dennes bror Per Staaff, de båda judiska bröderna Ivar och Artur Bendixson samt Otto von Zweigbergk (1863-1935), den senare chefredaktör på Dagens Nyheter och liberal politiker.Folkpartiet har Bonniers att tacka för att partiet över huvudtaget existerar i landet som politisk kraft då Bonniers tidningar med sina stora upplagor kunnat propagera för de folkpartistiska värderingarna, trots att andelen reella sympatisörer i landet är klart mycket färre än de upplagor som Bonnier-tidningarna trycks upp i.
Expressen- och Bonnier-mannen Carl-Adam Nycop sade "att man [...] kunde säga att tidningen [Expressen] helt enkelt mer eller mindre var knuten till [folkpartistiska] partiet" (se boken "Klara röster 2 - Expressens första tid", sid. 40).
*** I och med Bonniers upphöjda ställning i samhället kom familjemedlemmar även att umgås med de politiska topparna, kontakter som var bra att odla och som familjen sedan har kunnat använda för att befästa sin maktOtto Järte (född 1881) var en gammal studievän från Uppsalatiden till Tor Bonnier och tillhörde tillsammans med den sedermera folkpartistiske politikern Yngve Larsson en krets som de hade.
Otto Järte blev politiker i Andra Kammaren, hörde t.o.m. 1915 till socialdemokratin innan han gick över till högern, och blev sedan känd som politisk skribent i Svenska Dagbladet.
Järte var en riktigt god vän med Tor Bonnier och de företog t.o.m. en resa till Paris tillsammans som unga, något som Tor Bonnier minns varmt i sin memoarbok "Längesen", (Bonniers, 1972). Yngve Larsson å sin sida blev intresserad av Tors judiska syster Elin Bonnier och gifte sig sedan med henne.
Tor Bonnier beskriver också i sina memoarer hur han tillsammans med författaren Sven Lidman och dennes judiska hustru Karin (född Thiel och kusin till Tor Bonnier), samt kompisarna Otto och Ester Järte och svågern Yngve Larsson och dennes hustru Elin (född Bonnier, syster till Tor) bildade "ett slags Djurgårdsjunta, som diskuterade litteratur och politik" (se "Längesen", Bonniers, 1972, sid. 113).
***
I och med Bonniers ökade monopolställning ökade proportionellt risken för en politisk konfrontation med det härskande politiska partiet - socialdemokraterna.Bonniers har i denna uppseglande konfrontation kunnat välja mellan två strategier: Den ena att fortsätta sitt totala och ensidiga stöd för folkpartiet. Det andra att försöka vinna socialdemokratins gunst genom att ställa sig in hos dess ledande, korrumperbara skikt, och även bereda socialdemokratin plats i de Bonnierska mediemegafonerna.
Att det är den senare taktiken som valts förstår man när man se hur socialdemokratins tidigare så högljudda tal om att tämja den Bonnierska expansionismen nu raskt tystnat till ett litet halvkvävt pip, samtidigt som de socialdemokratiska politrukerna erbjöds göra sina politiska utspel - inte framför vår folkvalda församling och representanter i riksdagen - men på DN-Debatt. Det organ som av många politiska analytiker räknas som en av de tyngsta i landet, en arena där en icke-betydelselös del av den politiska agendan och diskursen förs fram och lyfts upp.
Bland de mer direkta kopplingarna mellan socialdemokratin och Bonniers kan berättas att den homosexuelle Ebbe Carlsson (1947-1992), mannen bakom den beryktade Carlsson-affären, var en socialdemokrat som redan1984 rekryterades till förlaget Bonnier Fakta.
Bengt Dennis, känd som landets riksbankchef, och jude enligt vissa, har en politisk bakgrund som bl.a. kansliråd, departementsråd och statssekreterare. Denne Dennis var chefredaktör för Bonnier-tidningen Dagens Nyheter 1981-1982. Bengt Dennis är dessutom gift sedan 1962 med Turid Ström, en KF-kvinna som t.o.m. var gruppledare för socialdemokraterna. Men när "socialdemokraten" Bengt Dennis skulle bli chefredaktör uppkom det faktiskt protester inom delar av familjen Bonnier, vilket ledde till att man kallade in ett krismöte, där man till sist ändå accepterade Dennis chefredaktörsskap.
Thomas Bodström, juristen som år 2000 tillträtt posten som socialdemokratisk Justitieminister (och son till f.d. utrikesministern Lennart Bodström) har en syster Cecilia Bodström som är chef på Bonnier-ägda Dagens Nyheters nyhetsbevakning.
Israel-aktivisten och socialdemokraten Pär Nuder är ingift i Bonnier-etablissemanget då hans hustru Ingrid Carlberg är mångårig journalist på Bonnier-ägda Dagens Nyheter där hon t.o.m. skrivit ledare.
När Pär Nuder hösten 2004 blev Sveriges kulturminister, måste detta således ha setts som en triumf för Bonniers som dessförinnan haft konflikt med den föregående kulturministern Marita Ulvskog och hennes om än tafatta försök att begränsa Bonnier-koncernens monopoliseringstendenser. Nuder var ju nu via hustrun Ingrid Carlberg kopplad till och indirekt beroende av Bonniers.
Bonniers och storfinansen
Familjen Bonniers mediamakt förlänar dem också makt inom den svenska finansvärlden.Dagens Nyheter skriver i sin krönikebok, del 1, "Tingstens tid" (Dagens Nyheters förlag, 1989, sid. 25), om relationen mellan Tor Bonnier och Wallenbergs:
"Tor Bonnier var en modern herre. Som många äldre herrar med makt roade han sig mot slutet med att underskatta det inflytande han haft. I sin minnesbok 'Längesen' berättade han om ett av sina 'misstag'. Egentligen var det ett dubbelt misstag.Herrarna Wallenberg bad herr Bonnier sitta med i Enskilda Bankens styrelse, för att genom hans tidningar påverka opinionen i Sverige. Tor Bonnier accepterade, för att han, som han skriver, ville se hur kapitalet 'bakom politikens dimridåer genomdrev sina åsikter'. Det fanns inget att se, noterade han, för Wallenbergarna hade inget att säga till om. De fick heller inget utbyte, för han hade ju egentligen inget inflytande över sina tidningar.
Här förenklade den gamle bokförläggaren något och underskattade sina möjligheter, vilket bör framgå av denna krönikebok."
Att den gamle Tor Bonnier i sina memoarer vägrar tillstå att han skulle ha givit vika för Wallenbergs önskan att använda de Bonnierska mediaorganen som basuner för Wallenberg-imperiet får man betrakta som fnys, då man i DN-citatet ovan ägnar sig åt falskspel när man påstår att Tor Bonnier egentligen hade "inget inflytande över sina tidningar".
Som alla vet är business världen "a give and take" mellan olika aktörer, och det vimlar av icke nedtecknade överenskommelser och informella uppgörelser, ofta på basis av att bägge parter kan vinna på det.
Bonniers har sedan de etablerat sig på andra områden än böckernas kommit att generera oerhört mycket mer pengar och således bli en allt större ekonomisk maktfaktor.För att bistå den judiska familjen med förvaltandet av detta imperium har man kopplat till sig en stor mängd höga höns från de ekonomiska topparna.
Kända business-personligheter som den f.d. OS-generalen och affärsmannen Olof Stenhammar (känd från bl.a. OM-gruppen) var tidigare VD och chef för Frosta Fritid, ett företag som lydde under Bonniers, och således är han en av Bonniers män.
Björn Nordstrand arbetade för Bonnier-företaget Bilå Cup och sedan i det av Bonniers nyförvärvade plastföretaget Arot och anställdes 1984 vid Bonnierföretagens (Bofös) huvudkontor där han var vice VD för AB Bonnierföretagen 1983-1990.
Därefter var Björn Nordstrand VD och vice styrelseordförande på TV4.
Också intressant att se hur en bulvan för Bonniers placeras på en central post i denna viktiga medieaktör. Uppenbarligen utnyttjades hans redan goda förhållande till Bonniers i samband med den judiska familjens övertagande av TV4.
Professorn i ekonomisk historia, Mats Larsson, skriver i sin av familjen Bonnier sanktionerade bok, "Bonniers - en mediefamilj" (Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 258):
"De kontakter som togs med TV4 ledde först till ett utvecklat samarbete, men senare också till ett gradvist ökat ägande i TV-kanalen från Bonnierkoncernen. Genom att Björn Nordstrand intog rollen som vd i TV4 underlättades också kontakterna på det personliga planet."1999 får den forne VD:n, Björn Nordstrand, sparken från posten som vice ordförande i styrelsen för TV4 och efterträds av juden Carl-Johan Bonnier.
Man smusslar först in sin bulvan, låter denne bereda marken för maktövertagandet, och sedan när stunden väl är inne gör man sig snabbt kvitt med honom och simsalabim så sitter plötsligt en Bonnier på tronen!
Jan Wallander, är en annan gosse från finansvärlden som valdes till styrelseordförande på DN och samtidigt till styrelseordförande i Handelsbanken. Tills saken hör att det var Jan Wallanders egen morfar, Otto von Zweigbergk, som var Dagens Nyheters huvudredaktör, även efter Bonniers övertagande, och som behöll denna post t.o.m. 1922.
Carl-Erik Feinsilber (född 1931) är en framträdande finansman, och enligt uppgift jude. Hans far var redaktören Louis Feinsilber. Carl-Erik Feinsilber tillhör styrelsen för Bonnier-koncernen. Carl-Erik Feinsilber var därutöver VD och koncernchef i AB Industrivärden 1990-1994, ordförande i Inductus, vice ordförande i SSAB, f.d. VD Nyman & Schultz, och även suttit i AGA, Skanska, LM Ericsson och hade 2:a högsta taxerade inkomsten i finansvärlden 1993 enligt Aftonbladet.
Per-Olov Atle anställdes vid Bonniers Förlag 1966 och efterträdde 1982 Olle Måberg som VD för bokdivisionen. Atle är helt i händerna på Bonniers, en riktig shabbez goj, och t.o.m. hans fru Karin Leijon-Atle är sedan 1970-talet anställd inom koncernen bl.a. som VD för Månadens bok. Per-Olov Atle var ordförande för Svenska bokförläggarföreningen 1986-1990.
Greger Lewenhaupt (född 1920) var anställd på Bonnierföretagen 1957-1961 där han var VD för Bonniers Duni-France i Paris 1959-1961. Lewenhaupt är därefter känd som vice VD, VD och styrelseordförande på British Petroleum (BP) i Sverige.
***
Bonnier-inflytandets korrumperande verkan
Genom förläggarfamiljens oerhörda makt och inflytande finns det idag knappt någon person inom det kulturella etablissemanget som inte på något sätt har varit eller är involverad med Bonniers, och på något vis i beroendeställning till dem.
Vår store icke-judiske författare August Strindberg hade många konflikter med sina judiska förläggare Hugo Geber, Joseph Seligman och Isidor Bonnier, personer som denne till yrket författare förstås var helt beroende av. I början av Strindbergs karriär kunde man läsa flera tankeväckande rader som denne skrivit om judarna och observationer av deras beteenden. Rader som idag avfärdas som "antisemitiska" bara för att Strindbergs slutsatser inte följer de av överheten utstakade riktlinjerna. Men vi lever väl i ett "fritt samhälle", där tanken är fri?
När det gäller Strindbergs vidare utveckling, under det att han gradvis blir mer inlemmad i sitt samarbete med dessa judar, kan man sedan se en dämpning i hans kritik av judendomen under hans fortsatta skrivande. Vi ser detta snarare som ett utslag av hans ökande beroendesituation gentemot sina judiska förläggare mer än att han skulle ha kommit till insikt att judar faktiskt är ena fasligt gulliga, hyggliga och generösa prickar.
Den projudiske docenten Gunnar Broberg skriver själv i sin artikel om den judiska kulturen i Sverige, "De judiska vännerna. Judiska bidrag till kulturlivet i sekelskiftets Sverige", i boken "Judiskt liv i Norden", (Acta Universitatis Upsaliensis, Uppsala, 1988, sid. 233):
"Strindberg, tidens ledande antisemit enligt Jan Myrdal, återkom flera gånger på 1800-talet till temat om judisk infiltration. I kapitlet "Moses" i Det nya riket (1882) beskrivs Moses ironiskt som en sann patriot, som låter sig promoveras i domkyrkan och som sjunger lutherska psalmer. Få eller ingen ägnar sig så energiskt åt den svenska litteraturen som Moses och två katedrar i litterturvetenskap var besatta av unga Mosesar. Moses är beundransvärd men bortskämd - underförstått genom 1870 års lag. Liknande tongångar går igen i artikeln "Mitt Judehat" (Likt och olikt, 1884) men med preciseringen att judarna agerar "icke-judiskt" genom att liera sig med överklass och statskyrka. Edvard Brandes fick sig samma synpunkter till livs - varefter deras brevväxling tog paus under ett par år. Bortsett från allmän snorkighet så anar vi Strindbergs akademikerkomplex liksom hans besvär med sina förläggare Isidor Bonnier, Hugo Geber och Joseph Seligman. Seligman gav ut Röda rummet och Gamla Stockholm men refuserade liksom Bonnier Svenska folket; man kan lägga märke till att del två inleds med ett tvivelaktigt kapitel om judarnas historia i Sverige."
Bonniers lade systematiskt under sig alla konkurrerande förlag, och skulle man fortsätta försörja sig som författare, så var det nog bästa att knipa käft när det gällde den judiska frågan.
***
I vårt avsnitt om det judiska inflytandet inom litteraturen går vi i början igenom ett antal kända svenska författare som just tillhört Bonniers stall.
Men det är inte bara inom författarvärlden som Bonniers haft kulturellt inflytande.
Den kände svenske målaren Carl Larsson var exempelvis nära knuten och god vän till familjen Bonniers. Larsson fick också med sin fru, tidvis, delta i den Bonnier-ledda diskussionsklubben "Juntan".
Carl Larsson var "betydelsefull för det bonnierska bokförlaget" och stöddes även ekonomiskt av Karl Otto Bonnier och var en person som Karl Otto "älskade och beundrade" (Albert Bonnier Jr. i boken, "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 62).
Konstnären Karl Nordström (1855-1923) och hans hustru Tekla, samt skulptören Christian Eriksson (1858-1935, gjorde bl.a. "Bågspännaren" på Kornhamnstorg i Stockholm) och hans Jeanne, målaren Acke (J.A.G. Acke) och hans fru Eva, tillhörde också diskussionsklubben "Juntan".
Ackes fru Eva var dotter till juden och skalden Zacharias Topelius, vars förläggare Bonniers var, och Acke räknades som en av de närmaste vännerna till Karl Otto Bonnier.
Acke var dessutom gammal kompis med Anders Zorn, som också var gift med en judinna från den judiska klanen Lamm.
Bland andra konstnärer som rörde sig i de Bonnierska kretsarna var den judiske konstnären Isaac Grünewald och Axel Törneman, den senare "personlig vän" med Tor Bonnier (Albert Bonnier Jr:s memoarbok "Personligt", sid. 17).
Not: När vi nämner Isaac Grünewald kan vi berätta att hans bror Gabriel Grünewald var Bonnier-ägda Expressens och Dagens Nyheters distributionschef.
Albert Bonnier Jr. berättar i sin memoarbok "Personligt" (Bonniers, 1985, sid.14-15) sentimentalt om hans föräldrars fester med svenska "intellektuella" i det Bonnierska s.k. "Kruthuset":
"I detta hus samlades under min mammas gästfria spira ofta pappas och mammas vänner till små eller stora kalas. Bland gästerna under åren 1910-1924, då mina föräldrar ännu var gifta, fanns de mest skiftande personligheter, även om de flesta var författare eller konstnärer: Elin Wägner, Marika Stiernstedt, Ludvig Nordström, Gustaf Hellström, Sigfrid Siwertz med hustru Elsa och Sven Lidman med sin [judiska] hustru Carin. Någon gång helt för sig själv också Hjalmar Bergman med sin hustru Stina, som var min mammas syster."Som av slump kom det senare att utveckla sig så att Albert Bonnier Jr:s egen kusin, Matts Bergom-Larsson, blev ordförande för Svenska Röda Korset (1974-1981).
Några andra kända svenska kulturprofiler med band till Bonniers:
Rit-Ola Garland, som från början hette Jan-Erik Olsson, var en känd tecknare som bl.a. ritade i Dagens Nyheter. Han blev en mycket nära vän och golfkollega till Albert Bonnier Jr. som i sin memoarbok "Personligt", (Bonniers, 1985, sid. 100) talar ömt om "en vänskap mellan mig och Rit-Ola och våra respektive 'lagvigda' som berikat våra liv och nu sextio år senare är betydelsefullare för vår trivsel i tillvaron än det mesta".
Evert Taubes vissamlingar gavs ut på Albert Bonniers Förlag och han var god vän med Albert Bonnier Jr., enligt Albert själv "en kontakt som utvecklades till en livslång vänskap" (se Albert Bonnier Jr:s memoarbok "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 195). Evert blev ekonomiskt beroende av Bonniers och Albert erinrar sig i sina memoarer hur "jag som chef för tidskriftförlaget [blev] en intressant bricka i Everts ekonomiska planering" (sid. 198) där Evert Taube traditionsmässigt under flera år skickade sina söner Per-Evert och senare Sven-Bertil Taube upp till juden Albert Bonnier Jr. för att hämta pengar på julafton.
Georg Svensson (född 1904), var en annan kulturaktör i Bonniers sold. Han har suttit som styrelseledamot i Evert Taubesällskapet och varit redaktör för Konsthistorisk Tidskrift. Svensson hade en gedigen karriär på Albert Bonniers Förlag, där han var anställd 1931-1983 (50 år) bl.a. som styrelseledamot, direktör och vice VD, samt huvudredaktör för BLM. Han har bland mycket annat, skrivit "Den svenska boken under 50 år" (1943), tillsammans med juden Holger Ahlenius.
Detta nära samröre med den pro-israeliska familjen Bonnier, ledde också till pro-israeliska ställningstaganden hos herr Svensson.
Därför är det inte konstigt att se Bonnier-förläggaren Georg Svensson som en av de många celebriteter, däribland många judar och kända sionister, som skrev under ett upprop publicerat i Judisk Krönika, nr.5-1971, till stöd för den då nybildade "Anna Riwkin-Bricks stipendie- och minnesfond".
En fond för att hedra den då nyavlidna sionistiska judinnan och förkämpen för Israel, Anna Riwkin-Brick.
Georg Svensson var också en av de många svenska förläggare som skrev under ett uttalande till stöd för Israel i samband med bokmässan i Frankfurt oktober, 1973 (se Menorah, nr.1-1974, sid. 59).
Ett annat exempel på hur en aktör för Bonniers sedan får makt och används av sionistsidan, är Ulf Linde.Linde är professor i konstteori och har varit konstkritiker på Bonnier-ägda Dagens Nyheter sedan 1956. Därtill trädde han in som ledamot av Svenska Akademien 1977 och har även varit intendent för Thielska Galleriet. Ulf och hans fru Bertha hade ett nära umgänge med Tor Bonnier och Herbert Tingsten och deras respektive.
Att Herbert Tingsten som Tor Bonnier handplockat till posten som chefredaktör för Dagens Nyheter var en fanatisk Israel-anhängare, redovisar vi i avsnittet om den tidningen.
Ulf Linde (till höger) i djup diskussion med sin judiske vän Tor Bonnier (till vänster) hemma hos Bonniers på Manilla.
När så sionistfalangen rasar över att världsorganet FN - Förenta Nationerna - i en resolution dömt ut deras rörelse sionismen som "en form av rasism", då kommer det till pass att mobilisera alla namn man kan.
Därför är det inte förvånande att se den i våra medier så välvilligt presenterade Ulf Linde bland de många prosionister och sionismens nyttiga idioter som 1985 skrev på en lista, på ett initiativ från World Zionist Organization, där man ville att FN:s resolution från 1975 om att sionism är en form av rasism, skulle annulleras. Se artikeln från Judisk Krönika, nr.2-1987.
1996 erhöll så Ulf Linde Gerard Bonniers stora pris på 125 000 kronor, ett pris som delas ut årligen av Svenska Akademien, samma akademi där Linde själv sitter.
***
Bonniers familjenätverk - kända släktingar och ingifta
Under åren har familjen Bonniers gift in sig i allsköns släkter och på detta sätt fått mer eller mindre inflytelserika ingifta släktingar.
Albert Rubenson (1826-1901), den Musikaliska Akademins judiske direktör, var morbror till Karl Otto Bonnier, se denne. Semmy Rubenson (1839-1922), på sin tid polismästaren i Stockholm, och som troende jude begravd i den norra judiska begravningsplatsen vid Haga, Stockholm, var också besläktad med Bonniers då han var farmors kusin till förläggaren Tor Bonnier.
Carl-David Josephson, professor i obstetrik och gynekologi vid medicinska fakulteten i Uppsala 1909-1923, gifte sig med sin egen kusin, Ida Josephson, dotter till den judiske affärsmannen Wilhelm Josephson (ensam ägare av "Bendix Josephson & Co."). Ida Josephsons syster Anna var gift med den judiska bankiren Ernest Thiel och Idas syster Lisen var gift med Karl Otto Bonnier.
Tor Bonnier var i sitt första giftermål gift med icke-judiska Greta Lindberg vars föräldrar var de berömda teatermänniskorna August och Augusta Lindberg. Tor Bonniers son Albert Bonnier Jr. beskriver i sin memoarbok hur Hjalmar Branting och hans hustru Anna Branting var "gamla vänner till familjen Lindberg" (boken "Personligt", Bonniers, 1985, sid. 35) och hur de ofta besökte Lindbergs.
Som vi nämnt ovan var Greta Lindbergs syster Stina Lindberg gift med författaren Hjalmar Bergman (1883-1931), känd för bl.a. "Clownen Jac" (1930) och dramat "Swedenhielms (1925). Tor Bonnier var dessutom Hjalmar Bergmans förläggare, men samtidigt nära vän till honom, vilket framgår av de pikanta detaljer Tor Bonnier redogör om Bergman, i sin memoarbok "Längesen".
Stina Lindberg arbetade senare för Bonniers Förlag, Bonnier-styrda Åhlén & Åkerlunds veckotidningar, men också för Svensk Filmindustri. Hennes mest berömda elev i bearbetning av filmmanus var ingen annan än den judaiserade regissören Ingmar Bergman.
Tor Bonniers nästa fru, danska Jytte Bonnier (som innan hade varit gift med redaktör Erik Seidenfaden), blev känd som grundaren av Afro-Art på Drottninggatan i Stockholm och har figurerat som regelbunden skribent i Bonnier-ägda MånadsJournalen.
Tor Bonniers kusin Carin Thiel, dotter till den judiske bankiren Ernest Thiel, var som vi nämnt ovan var först gift med Sven Lidman (1882-1960) författaren som efter en religiös omvändelse 1917 kom att tillhöra den judaiserade Pingströrelsen 1921-1948, och bli dess ryktbaraste predikant (för mer om Sven Lidman hänvisas till vårt kapitel om kyrkan).
Tor Bonnier och Albert Bonniers Förlag förblev Sven Lidmans förläggare även efter att han gift om sig och börjat sitt nya liv som predikant.
Efter skilsmässan från Sven Lidman äktade judinnan Carin Thiel den kände arkitekten och professorn Ragnar Östberg. Deras gemensamma judiska dotter, Susanna Östberg, blev sedan hustru till skämtaren Povel Ramel.
***
Greve Gustaf Douglas, son till ambassadör Carl Douglas var VD på DN och Expressen åren 1973-1980. Gustaf Douglas har även suttit i styrelsen för Stiftelsen Svenska Dagbladet, som administrativ chef på TV2 1968-1971 och senare vice ordförande i SVT:s styrelse och ledamot i Nordbankens styrelse. På mödernet kommer Gustaf från en Haas-Heye, där namnet Haas - enligt judiska namnkriterier - är att räkna som judiskt, huruvida sen detta stämmer överens i Gustaf Douglas fall vet vi dock inte.Hursomhelst är Gustaf Douglas ändå släkting till familjen Bonniers, vilket nämns av Albert Bonnier Jr. i dennes bok "Personligt" Bonniers, 1985, sid. 18) där denne skriver om Gustaf Douglas farfar Archibald Douglas:
"Två av dessa män har jag ett speciellt starkt minne av. Den ene var den unge officeren Archibald Douglas, gift med vår släkting Astri Henschen och bosatt på Parkudden på Djurgården. Han var liksom min mamma en hängiven amatörsångare. Jag kan ännu se dem framför mig. Mamma vid flygeln på Kruthusets veranda och Archi stående i konsertpose inövande någon av Bellmans sånger med stora och härliga gester till den romantiska texten [...]"Albert Bonnier Jr. skriver sedan vidare (också sid. 18):
"[Archibald] Douglas, som var karriärofficer, blev senare general och chef för armén utan att dessa höga utnämningar förändrade hans charmfulla gosselynne. Många år senare genomförde jag, som då var ordförande i Dagens Nyheters Aktiebolags styrelse, anställningen av hans begåvade sonson Gustaf Douglas till verkställande direktör i detta bolag."Här visas ånyo hur man medvetet tar in en släkting till de höga positionerna - klassisk nepotism!
Astri Henschen var dotter till den berömde professorn Salomon Henschen, liksom hennes bror patologi professorn Folke Henschen. Folke Henschen var i sin tur gift med bankiren Ernest Thiels andra judiska dotter, Signe Thiel, som ju också var kusin till Tor Bonnier.
Bland paret Thiel-Henschens judiska barn ses konstnärinnan Helga Henschen och hennes dotter med den judiske författaren Peter Weiss, den judiska konstnärinnan Rebecca Weiss. Både Helga Henschen och dottern Rebecca Weiss känner starka sympatier för staten Israel och använder sin konst som vapen i kampen för den sionistiska ideologin.
*** Som vi nämnde tidigare gifte sig den folkpartistiske politikern Yngve Larsson, som var gammal studiekamrat till Tor Bonnier och diskussionspartner, med Tors judiska syster Elin Bonnier. Yngve Larsson och Elin stod Tor Bonnier mycket nära och även på ålderns höst umgicks de tätt. Yngve valdes t.o.m. in av Bonniers till styrelsen för DN. Ett klassiskt fall av svågerpolitik.
Paret Yngve Larsson och Elin fick flera barn som blev bemärkta.
Den judiske sonen Matts Bergom Larsson blev direktören och var bl.a. sekreterare i SAF och senare VD i Sveriges Verkstadsförening (1951-1973), ordförande i Arbetsmarknadens yrkesråd, ordförande i Svenska Röda Korset (1974-1981), satt också i Skolöverstyrelsen (1964-1972), i LO och SAF:s kvinnolönekommitté, i PA-rådet och AMS och som varit ledamot i Pressens opinionsnämnd, för att bara nämna några av denne judes engagemang.
När Matts gifte sig så valde han förstås ingen kvinna av folket utan en dotter till professor Emil Bovin, som således kom att bli mor till Maria Bergom Larsson, den judiska författarinnan som var kritiker på DN:s kultursidor 1970-1987 (därefter på Aftonbladet) och som också varit medarbetare på Bonniers Litterära Magasin - BLM.
Matts Bergom-Larssons relativt nyligen framlidne och hyllade judiske bror Mårten Larsson avancerade i sin tur som arkitekt och blev t.o.m. ordförande för Sveriges Arkitektförening (1975-1977). Han dolde inte sin judiskbetingade pro-Israelism, särskilt hans reportagebok "Israel bygger" från 1952 är ett praktexempel på sionist propaganda. Den judiske arkitekten Mårten Larssons fru Lena Larsson, född Rabenius, var i sin tur en känd inredningsarkitekt och lärare på konstfack.
Och Matts och Mårtens likaledes judiske Bonnier-ättade bror, Yngve Larsson (Jr.), kom att bli en känd läkare och avancera till professors titel inom området pediatrik, och slutligen gifta sig med dottern till en bankdirektör.
En annan från den judaiserade klanen Bergom Larsson, en Jesper Bergom-Larsson, arbetar som producent för kortfilm och med manusutveckling för lång- och kortfilm och är kortfilmkonsulent för Svenska Filminstitutet. Han har tidigare arbetat som skådespelare vid bl.a. Östgötateatern, Parkteatern och Riksteatern och åren 1996-1999 som produktionsledare vid SVT Drama och som manusredaktör på Dramas manusredaktion.
Göran Forsell (född 1929), son till nazisångerskan Zarah Leander, var gift åren 1955-1973 med Charlotte Bonnier, dotter till Albert Bonnier Jr.. 1960 blev Göran Forsell, vice VD och 1965 VD för den Bonnier-ägda pappersproducenten Billingsfors. Ett bra exempel på hur man premierar även ingifta släktingar och bereder dem plats inom koncernen.
Jörn Donner, arrogant finlandssvensk proffstyckare var under åren 1974-1988 gift med Jeanette Bonnier (-Dahlin) (född 1934), också dotter till bokförläggaren Albert Bonnier Jr.. Jörn Donner har varit filmkritiker på BLM 1958-1961, DN 1961-1962, filmregissör på Sandrews 1963-1965, chef cinemateket Svenska Filminstitutet 1972-1975, filmproducent på Svenska Filminstitutet 1975-1978 och VD där 1978-1982 och kolumnist i Bonnier-tidningen Vecko-Journalen,
Jeanette Bonnier var dessförinnan gift 1964 med Hans Dahlin (född 1922), känd regissör som bl.a. arbetat på Uppsala, Norrköpings, Göteborgs och Stockholms stadsteatrar, Operan, TV-radio teatern och som 1973-1974 var chef för teaterutbildningen på Dramatiska Institutet.
Bokförläggaren Per Sjögren (född 1921, son till hovrådet John Sjögren) började sin karriär som anställd på Albert Bonnier Förlag AB 1946-1955, och gifte in sig i denna judiska familj då han blev gift med den judiske förläggaren Kaj Bonniers dotter Suzanne Bonnier. Äktenskapet med judinnan Bonnier tog dock slut, och fr.o.m.1952 var Sjögren gift med en annan kvinna.
Därutöver kan vi berätta att förläggaren Per Sjögren samtidigt var gift med den judiske chefredaktören på Upsala Nya Tidning, Lennart Hirschfeldt, en man som således då är svåger till Per Sjögren.
Suzanne Bonnier gifte sig efter sitt äktenskap med Sjögren istället med den sionistiske juden och direktören Frans Arnheim (1909-1971), en ledande person inom Samfundet Sverige-Israel. Arnheim var själv sedan 1964 chef för Sveriges Industriförbunds förlagsverksamhet.
Sionisten Einar Rimmerfors från Samfundet Sverige-Israel skriver i Judisk Krönika, nr.7-1971, sin hyllning till den då nyligen avlidne Arnheim:
"Till dem som med sorg och saknad mottog budskapet att Frans Arnheim avlidit hör också Samfundet Sverige-Israels medlemmar. Frans Arnheim tillhörde under många år dess styrelse och han berikade in i det sista dess sammanträden med sina kloka synpunkter och sitt varmhjärtade intresse för de svensk-israeliska vänskapsförbindelserna. [...]Nedtecknaren av dessa rader har mest samarbetat med Frans Arnheim i företag och intressen som låg Israel nära: Vi möttes i styrelsen för Svenska Israelinsamlingen 1951. [...]
Frans Arnheims inlägg i debatter och rådslag i Samfundet Sverige-Israel var präglade av hans brinnande nitälskan, hans sinne för kritisk analys och hans självständiga väsen. Vi kommer att sakna honom vid rådsbordet och i vänkretsen och vi lyser frid över hans minne. Personligen skall jag alltid minnas våra samtal om Israel och dess roll i historien, om Messias-frågan och de andliga problem som aldrig upphörde att oroa denne rastlöst sökande och kämpande ande. Det var han som första gången tog mig med till en gudstjänst i synagogan, och det var genom samtalen med honom som jag fick en fördjupad inblick i några av det judiska folkets mest fängslande särdrag. [...]
Trädplanteringen i Israel låg honom varmt om hjärtat. Därför är alltjämt en gåva till Keren Kajemet, postgiro 15 03 76, ett värdigt sätt att minnas vännen och medarbetaren Frans Arnheim."
Under förhållandet mellan Per Sjögren och Suzanne Bonnier fick de en son, som enligt judiska regler skall betraktas som tillhörande det självutnämnt "utvalda folket". Denne Peter Sjögren (född 1944), blev anställd som förlagsredaktör på Bonnier Fakta och arbetade där 1979-1991. Han fortsatte sedan som anställd på Bokförlaget Bra Böcker 1991-2000, och driver därefter egen verksamhet. Viktigt att notera är att denne de facto jude har varit huvudredaktör för Nationalencyklopedin (NE) sedan 1992, något som är värt att hålla i minnet om man undrar över vissa inslag av censur i detta viktiga standardverk.
Erik Sidenbladh (född 1946), journalist på Svenska Dagbladet, är gift med den judiska bokförläggaren Eva Bonnier.Erik Sidenbladh kommer själv från etablerade kretsar där hans far, Karl Sidenbladh (född 1920) var hovrättsråd 1953-1962 och president i hovrätten för Övre Norrland 1962-1977. Erik Sidenbladhs mor var sin tur dotter till riksarkivarien Helge Almquist.
Gunnel Sidenbladh (född 1919), styvmor till Erik Sidenbladh då hon var gift med Karl Sidenbladh i hans 2:a giftermål blev själv hovrättsråd och var ordförande för avdelning i Svea Hovrätt 1975-1985.
Karls Sidenbladhs bror Göran Sidenbladh (född 1912), således Erik Sidenbladhs farbror, var arkitekt och en inflytelserik person på Stadsplaneringskontoret i Stockholm som var huvudstadens stadsbyggnadsdirektör 1955-1973 och gifte sig med en dotter till översten Magnus Hedenlund.
Tor Berg (1885-1967), förste arkivarie i riksarkivet, gifte sig med Greta Bonnier som var dotter till den judiske bokförläggaren Karl Otto Bonnier och såldes syster till Tor Bonnier.
Bland andra exempel har vi Tord Hagen (född 1914) som var ambassadör i arablandet Kairo 1966. Under åren 1937-1964 var han gift med judinnan Lena Berg, som kommer från den judiska klanen Bonniers. Tord Hagen var också bl.a. biträdande ombud i FN:s Generalförsamling 1963 och 1980.
Paret Hagen-Bergs gemensamma judiska dotter är den kända Expressen-journalisten och kolumnisten Cecilia Hagen. Cecilia Hagen har varit gift med DN-journalisten Ingemar Unge och där deras son Jonathan Unge känner sig som heljude, är registrerad som medlem i Stockholms Judiska Församling och arbetar på Judiska Centret i Stockholm.
Den till judendomen konverterade poeten och författaren Tobias Berggren (född 1940) är också besläktad med Bonniers varifrån han fått sina judiska impulser. Berggrens poesi lanseras av Bonnier-media, han är t.o.m. kulturskribent i Bonnier-tidningen Expressen, men skriver också i Judisk Krönika (se Judisk Krönika, nr.3-1991) och är aktiv som stödmedlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism.
Poeten Tobias Berggrens likaledes Bonnier-ättade broder, Martin Berggren (född 1942), är en känd skådespelare som bl.a. varit skådespelare och regissör på Göteborgs Stadsteater och medverkat i TV- och radioteatern. Martin Berggren är själv gift med skådespelerskan Ann Lundgren.
Den judiske koncernchefen Carl-Johan Bonnier, för hela Bonnier-imperiet är i sin tur sedan 1975 gift med Hélène Lagerberg, vars far Per Lagerberg är överste sedan 1972 och var chef för Stiftelsen Svenska flaggans kansli 1967-1981, ledamot av direktionen för St Amaranther Orden (sekreterare) sedan 1971 och Riddarhussekreterare 1976-1989.
Halmstadsprocessen Den s.k. Halmstadsprocessen mot de båda judiska bröderna Albert Bonnier Jr. och Simon Bonnier handlar om de anklagelser om omfattande valutabrott och skatteflykt som utmynnade i en rättsprocess som inleddes vinter 1974/1975.
Bröderna klarade sig undan straff, etablissemanget såg till att skydda dem, men under processen och tidningsavslöjandena påvisades
Redan i sina egna anteckningar om denna rättprocess, "Reflektioner kring Halmstadsprocessen", avslöjar Albert Bonnier Jr. att han förvarnades av "en god vän" om att skatteverket börjat forska om Bonniers affärer och misstänkta pengasmuggling och att polisen inom kort planerade göra husrannsakan på Bonnierföretagens kontor och privathem (se boken se boken "Bonniers - en mediefamilj", av Bonnier lakejen och professorn i ekonomisk historia, Mats Larsson, Albert Bonniers Förlag, 2001, sid. 43).
Således var juden förvarnad och hade möjligheter att undanröja bevis, något som Albert Bonnier Jr. förstås inte själv nämner - oss veterligen - men en tanke som är självklar.
I sina anteckningar, avslöjar också Albert Bonnier Jr. att hans advokat kunde "meddela att det fanns en möjlighet att via en utlandssvensk köpa det utredningsmaterial som förvarades hos riksskatteverket och som skulle utgöra grunden för anklagelserna" mot Bonniers (citatet här kommer från Mats Larssons Bonnier-bok som sin tur hänvisar med fotnoter till Albert Bonnier Jr:s anteckningar). Enligt samma källa skulle Albert Bonnier Jr. och hans advokat vara "helt överens om att någon sådan affär [d.v.s. köp av bevis] inte skulle genomföras, men att man skulle förhala detta besked till kontaktpersonen för att på så sätt hålla kanalen öppen".
Denna tvetydighet tyder på att man ändå övervägde just köp av bevis som en sista utväg.
Det intressant med denna affär är att den också blottlägger Bonniers fortsatta judiska engagemang, ett engagemang de ofta officiellt förnekar. Rättegången som 1977 inleddes mot bröderna Albert Bonnier Jr. och Simon Bonnier handlade om att de via ett bolag i Liechtenstein - Mecatron - skulle undandragit vinster från beskattning. Judarna Bonniers försvarslinje var dock att Mecatrons vinster "använts till humanitär verksamhet" d.v.s. att ge pengar till andra judar.
Bonnier-författaren Mats Larsson skriver hycklande (sid. 44):
"Bakom detta arrangemang låg Tor Bonniers önskan efter andra världskriget att hjälpa judar."
*** Nyckeln-kraschen
Bonnier-mannen Pontus Bonnier satt i ledningen för styrelsen för Nyckeln Holding AB och kraschade senare som bekant rejält. Man beräknar att Finansbolaget Nyckelns konkurs kostade Bonnier-koncernen drygt 200 miljoner kronor.
Pontus Bonnier åtnjuter fortsatt förtroende inom familjen och sitter på strategiska platser som vice ordförande i Bonnier AB, VD för Bonniers förvaltningsbolag AB Boninvest och som ordförande i Albert Bonnier AB.
Skattesmussel
Bonniers falskdeklarationer
Bokförläggaren Tor Bonnier underlät sig under en tid av fyra år att deklarera dels för en årlig ränteinkomst på minst 15,000 kr., dels ett kapital på ej mindre än 250,000 kr.Bokförläggare Åke Bonnier hade också odeklarerade ränteinkomster och vad bokförläggaren Karl Otto Bonnier beträdde så visade det sig att han år 1929 obehörigen tillgodogjort sig avdrag för stämpelavgift på gåvodeklaration med 31,602. kr.
Detta mönster har sedan fortsatt in i våra dagar. Aftonbladet, 19/1-2001, skriver:
Bonniers får bakläxa på avdrag för 18,5 miljoner kronor Älgjakt, golf och utbildning får underkänt av skattemyndigheten
Släkten är värst.
Familjen Bonnier är inte precis barskrapade - ändå försöker de få igenom avdrag i deklarationen som underkänts av skattemyndigheten, uppger Resumé.
Bland annat rör avdragen älgjakt, musikbiljetter, golf samt utbildning om Bonniers för medlemmar i den kända släkten.
Nej, säger skattemyndigheten - men Bonniers tänker överklaga.
Den mest anmärkningsvärda tvisten mellan skattemyndigheterna och familjen rör försäljningen av ett dotterbolag. I deklarationen ville Bonniers göra avdrag på 810 000 kronor för en reaförlust men kunde inte styrka avdraget med dokumentation.
Bonniers finanschef och styrelseordföranden Carl-Johan Bonnier åberopar ett muntligt avtal men det godkänner inte skattemyndigheten.
Klanen har inte lyckats styrka sitt avdrag, därför höjs koncernens inkomst med dryga nio miljoner i stället, uppger Resumé.
Genomgående tillför skattemyndigheten skattetillägg i de fall som beloppen korrigerats.
Men skam den som ger sig. Bonnier AB tar strid med skattemyndigheten om en stor del, 12,5 miljoner, av de 18,5 underkända miljonerna.
– Vi kommer att överklaga upptaxeringen av dotterbolaget SF Vision samt de underkända avdragen för Kulturhuvudstadsåret, säger Carl-Johan Bonnier till Resumé.
Övriga avdrag som skatterevisorerna underkände
44 205 kronor i representationskostnader för Charlotte Bonnier som bor i London. Hon är inte anställd i företaget och kvitton saknas.
Golf är ingen skattefri personalförmån, säger revisorerna.
Skattenämnden beskattar därför en fjärdedel av beloppet.
***
Kritik mot Bonniers jämställs med "antisemitism" Det finns ett antal judiska grindvakter inom mediavärlde som rappt hackar ner på alla tillstymmelse till kritik av familjen Bonniers, och med hjälp av det effektiva invektivet "antisemitism" försöker tysta kritikerna.
Judinnan Lena Svanberg och som kommer från de två judiska klanerna Adelsohn och Lempert, är en sådan aktivist. Det hör här till saken att veta att hon innan sin nutida placering inom Sveriges Radio länge har arbetat inom Bonnier-pressen på tidningar som DN, Expressen, Vecko-Journalen och hon är angiven som redaktör på Bonniers sedan 1992.
Med denna kunskap i bakhuvudet lär man inte förvånas över när Lena Svanberg på kulturredaktionen i Radions P1 i ett program som sändes 26/11-1997, för radions icke-judiska lyssnare kunde förtälja:
"Det var den 8 november [1997] som den första antisemitiska demonstrationen sedan andra världskriget kunde höras på Stockholms gator. Målet var Bonnierföretagens hus och argumenten var tagna från bland andra kulturministern. Marita Ulvskog har förvisso inte uttalat sig med antisemitisk underton, men med tanke på i vilka sammanhang hon nu citeras är det märkligt att hon inte funnit anledning att fördöma Ahmed Rami och Radio Islam med samma glöd som hon om och om igen pekar ut Bonniers och Marieberg som ett hot mot yttrandefriheten."Det är brottsligt att tiga", sa historikern Erik Lönnroth i ett citat från Judisk tidskrift 1943 i Sverige och förintelsen. De orden gäller också idag."
Judinnan Svanbergs fräcka påhopp ledde till de gamla vanliga fega reaktionerna från kulturministern Marita Ulvskog som i sitt genmäle från 28/11-1997, mot programmet ovan, svarade:
"I Kulturnytt i onsdags morse förekom en kommentar av Lena Svanberg i vilken jag anklagas för att tiga om antisemitismen samtidigt som jag i debatten om mediakoncentrationen kritiserar Bonnier/Marieberg. Anklagelsen är oerhört kränkande. Jag har aldrig tigit om antisemitismen. Jag har tvärtom, privat och offentligt, bekämpat antisemitismen i hela mitt vuxna liv."
Suck.
Ett annat exempel.
När den idag som stor bedragare avslöjade juristen och marrano-juden Jesús Alcalá värvades över till Bonniers av den dåtida judiske kulturredaktören Arne Ruth på Dagens Nyheter, ville opportunisten Alcalá snabbt ställa in sig hos sina hussar och visa att han minsann också kunde agera Bonniersk bandhund och skälla på dissidenter och fritänkare.
Jesús Alcalá skrev i denna anda i DN (11/3-1997) en lång artikel med angrepp på de som försvarar yttrandefriheten. Man skall veta att Alcalá är en av dem som drivit på kampanjen mot Jan Bergman och Sigbert Axelsson vid Uppsala Universitet, den sk. Bergman-affären. Alcalá verkar ha skrivit artikeln i ett allmänt tillstånd av sionistisk upprördhet och förvirrad paranoia:
"Jag tänker nu inte bara på den sekelgamla antisemitism som gjorde pogromerna möjliga och som slutligen ledde till Auschwitz och Buchenwald och Theresienstadt.Nej, jag tänker också på Henry Ford, den amerikanske biltillverkaren som byggde ett imperium på en kampanj mot vad han kallade "den farliga internationella judendomen". Jag tänker på den öppna eller illa dolda antisemitiska ton som etablerade politiker och opinionsbildare för inte länge sedan använde i kritiken mot familjen Bonniers tidningsinnehav."
Vad Alcalá verkligen menar är svårt att förstå. För är det något (den icke-judiska delen av) etablissemanget verkligen inte vågar påpeka så är det just Bonniers judiska koppling. Alcalá hittar här på uttalanden som inte gjorts. Det kan ses som en varning till alla de som kan tänkas kritisera Bonniers i framtiden: "Se upp med vad ni skriver, annars kallar vi er för antisemiter!"
***
