Detta brev som sändes den 29 oktober 1899 till juden Theodor Herzl från en av hans nära judiska vänner och rådgivare, David Frietsch, uttrycker med perfekt klarhet den inre logiken i judisk sionistisk "utrikespolitik" och hur den sionistiska ideologin och rörelsen ser på andra människor och folk när det gäller att verka för de judiska intressena.
Just sionismens princip och strävan - att göra judendomen inte längre bara till en "religion" utan till en "nation" och en stat, att räkna alla judar i världen som hörande till denna nation och att kämpa för att föra dem till denna stat - tvingade den judiska sioniststaten in i en serie expansionskrig för att erövra "livsrum". Hela historien med den judiska staten Israels angrepp och annekteringar har varit en logisk följd av denna obevekliga logik i politisk judisk sionism.
Den enda skillnaden mellan den judiska israelitiska militäristiska och expansionistiska utfall och nazisternas agerande är den judiska ideologin som legitimerar "religiös" rasism och den rättfärdigande mytbildningen som omger det hela. (Judendomen är ju, från antiken, en primitiv stamreligion enbart för ett "folk" som om man skulle göra svenskheten till "svenskdom" som en "religion" enbart för svenskar.) Tonvikten är lagd inte bara på den judiska rasmyten utan också på den pseudobibliska myten om ett "löfte" tolkat i ren folkstamsinnebörd - inte i den andliga bemärkelsen av ett messianskt universellt gudsrike som hos kristendomen och Islam utan som "Landet" i materialistisk och territoriell mening'med ett biologiskt begrepp för att definiera vem är "jude": av judisk mor, och av Abrahams Släkt!
Texten i Första Mosebok (XV, 18) som lyder: "Till din släkt har jag givit detta land, från Egyptens flod till den stora floden Eufrat" anses fastställa (inte en etnisk, religiös eller kulturell grupp) men ett politiskt och militärt program,2 som om det var en historisk realitet och ett dokument om äganderätt - och som om Abrahams "släkt" (som är från Mesopotamien) skulle definieras genom blodsband och inte genom trosgemenskap. Och som om vi dessutom skulle anse vår tids judars mytiska härstamning som äkta och betrakta dem som ättlingar till Kanaans urinnevånare. (En "religion" eller en mytisk "härstamningslära" för rena politiska syften?) Dagens judar som, liksom alla andra grupperna, är avkomman av flera folkstammars blandning (från Krim till Jemen och från Etiopien till Spanien) har, inte vare sig p g a något absurt biologiskt ursprung eller enligt historiens bevis, någon rätt att ha anspråk på arv från förfäder som inte är deras eller att utesluta den infödda befolkningen av muslimer och kristna palestinier från sitt land eller från sitt arv. Dessa har helt säkert ett betydligt starkare etniskt och territoriellt arv från innevånarna i Davids kungarike än de polska, ryska, romerska, ungerska, jemenitiska, svenska eller nordafrikanska judiska immigranter till Palestina.
Ändå är det med denna myt om det judiska "Stor-Israel", "utlovat" till deras påstådda förfäder och genom sättet att selektivt läsa Bibeln (GT) som Israels ledare kontinuerligt rättfärdigar sin expansionspolitik och de anfall och annekteringar de utför i namn av dessa löjliga och absurda sagor.
"Om boken Bibeln finns", sade Moshe Dayan i augusti 1967, "och bokens folk finns, då finns också Bibelns land - landet med budorden och patriarkerna i Jerusalem, Hebron, Jeriko och trakterna däromkring".3 Men på grundval av sådana "principer" blir de geografiska och politiska gränserna tänjbara.
"Tag Amerikas självständighetsförklaring t ex. Den innehåller inget omnämnande av territoriella gränser. Vi behöver inte heller markera ut gränserna för vår stat".4 Detta Ben-Gurion-citat av Amerika som föredöme är synnerligen signifikant. I Amerika flyttades nämligen gränsen kontinuerligt västerut under ett helt århundrade ända tills man nådde Pacific Ocean. En plågsam process för indianerna vilken syftade till att driva dessa från landområden som nykomlingarna ville erövra!
Ben-Gurion har mycket tydligt sagt: "Att behålla status quo räcker inte. Vi har skapat en dynamisk stat inriktad på nytänkande och reformer - nybyggande och utvidgning."5
Politisk praxis motsvarar också denna märkliga
teori:
Palestinas mark och land tas i besittning och dess innevånare
fördrivs. Detta är djungelns lag enligt sioniststaten
så som den var till sin natur redan från början.
Förenta Nationernas resolution om delningen av Palestina
respekterades aldrig av Israels ledare. Som vi har sett, har
sionistiska kommandotrupper, under tiden från
delningsresolutionen den 29 november 1947 till slutet av det engelska
mandatet tagit områden i besittning som t ex Jaffa och Acre,
vilka hade tilldelats araberna.
När arabstaterna, för att skydda palestinierna från liknande massakrer, försökte intervenera vid Deir Yassin (i april 1948) tog ledarna för sioniststaten detta som en förevändning för att annektera mer landområde. Fast de hade blivit tilldelade 56% av palestinskt land av FN förfogade de vid slutet av det första Israel-arabiska kriget över 80% av det.
I samband härmed bör en annan legend också avlivas, nämligen den om den lille israelen David som kämpar mot araben Goliath. Denna legend används både för att väcka medkänsla för den "lilla nationen" Israel vilkens säkerhet är "hotad" och för att ingjuta mod hos den egna militären. Utan att ta i beaktande den nuvarande situationen då Israels armé förfogar över kärnvapen och krigsmaterial som kvantitativt och kvalitativt är vida överlägsna samtliga arabstaters samlade krigsmateriel, ska man veta att Egyptens, Syriens, Libanons och Iraks trupper 1948 sammanlagt uppgick till 22 000 män mot Israels 65 000 soldater.
I New York Times publicerades den 9 mars 1964 en intervju med Ben-Gurion. Han sade: "Israels landområde skulle förmodligen varit större om general Moshe Dayan hade varit ledare för trupperna under kriget 1948." General Allon som ledde viktiga kommandostyrkor under detta krig sade: "När premiärministern och försvarsministern (d v s Ben-Gurion på vilken president Truman satt hård press) beordrade halt för vår armés framryckningar, var vi på randen av seger på alla vitala fronter från Litanien i norr till Sinai-öknen i sydväst. Ytterligare några dagars strider hade gjort det möjligt för oss att "befria" hela landet." Denna uppgift uppsköts endast. När president Nasser nationaliserade Suez-kanalen 1956, såg sionistledarna i Israel detta som ett tillfälle till nya territoriella utvidgningar. Genom att alliera sig med engelsmännen, som hade intressen i kanalen, och fransmännen som, eftersom de låg i krig med Algeriet, på detta sätt hoppades att komma åt de algeriska ledarna och deras allierade i Egypten. Anfallet lades upp i Frankrike av Moshe Dayan och Shimon Peres tillsammans med fransmannen general Challe (senare en av ledarna i generalernas militärkupp mot de Gaulle i Algeriet) samt den franska regeringen.6
Amerikas och Sovjets åtgärder satte stopp för denna barbariska invasion av Egypten. Men den "grandiosa modellen" kvarstod. Menachem Begin har skrivit: "Eretz Israel (alltså det 'stora Israel' från Nilen till Eufrat enligt GT) skall återbördas till Israels folk i sin helhet och för evigt."7 1967 beslöt de israeliska ledarna att göra ännu ett språng framåt. Krig var deras enda sätt att lösa problemen. 1967 fanns det i Israel 96 000 arbetslösa judar av en befolkning på 950 000. Utvandringen överskred invandringen med c:a 10 000. Inkomsten av grundkapital från insamlingar i "diasporan" (främst då USA) var som lägst någonsin. Ett segerrikt krig skulle i ett slag lösa alla dessa problem. Mobilisering och ockupation av nya landområden skulle eliminera arbetslösheten. Upprördhet över "hotet mot Israels säkerhet" skulle stimulera insamlingen av pengar från judar utomlands och militär triumf skulle återge förtroendet hos potentiella immigranter.
Idén med "ett förebyggande krig" låg nedärvt i det sionistiska systemets logik. Den 12 oktober 1955 deklarerade Begin i Knesset: "Jag är helt övertygad om effektiviteten i att, utan vidare uppskov, sätta igång ett preventivt krig mot arabstaterna. Genom en sådan aktion uppnår vi två mål: dels förintandet av den arabiska makten och dels utvidgande av vårt territorium." Det "förebyggande kriget" 1967 (det s k sexdagarskriget) inleddes med en aktion liknande de japanska fascisternas då de vid Pearl Harbour den 7 december 1941, utan någon som helst krigsförklaring, överraskade och förintade Amerikas flotta. Den 5 juni 1967 förintade israeliska skvadroner det egyptiska militärflygvapnet utan någon föregående krigsförklaring!
Den 12 juni 1967 förklarade premiärministern Levi Eshkol i Knesset att Israels existens har hängt på en tråd, men att arabledarnas förhoppning om att förinta Israel har grusats.
Ingen israelisk ledare kunde i realiteten tro på denna lögn som var avsedd för de naiva både inom och utom Israel.
En före detta israelisk minister, Mordechai Ben-Tov, sade det öppet: "Hela historien med faran för utrotning för Israel var i varje detalj påhittad och efteråt överdriven för att rättfärdiga annekteringen av nytt arabiskt land."8 Detta bekräftades också av militären bl a av general Ezer Weizmann som sade: "Det var aldrig någon fara för utplåning."9 General Mattityahu Peled sade: "Tesen enligt vilken vi i juni 1967 stod inför ett utrotningshot och enligt vilken Israel kämpade för sin fysiska överlevnad var inget annat än en bluff, som föddes och spreds ut efter kriget."10 T o m general Rabin skrev: "Jag tror inte att Nasser ville ha krig. De två divisioner som han sände till Sinai den 14 maj skulle inte ha räckt att släppa loss en offensiv mot Israel. Det visste både han och vi."11
Lögner och aggressioner tillsammans gjorde det möjligt för Israel att ockupera Sinai. Lögner därför att sioniststaten utåt hela tiden försäkrade att de inte var ute efter några annekteringar. "Israel eftertraktar inte landområden hos några av sina grannar", sade Israels representant i FN, Michael Camay, den 8 november 1966 (FN Document A/SPC, PV 505). "Vi har inte för avsikt att invadera någons land", sade Moshe Dayan i radio den 5 juni 1967. Vi behöver bara jämföra dessa konstateranden med de uttalanden som gjordes av general Hod, ledaren för Israels flygstyrka: "Det ligger 16 års planering bakom dessa första 80 minuter", (han menade anfallet den 5 juni 1967). "Vi levde med planen, vi sov med den, vi åt med den. Ständigt arbetade vi på att göra den perfekt."12
Brottet lönade sig. Efter 1967 härskade sionisterna över ett landområde som var tre gånger så stort som det de tilldelats vid delningen 1947. Men smaken för ytterligare erövringar var inte tillfredsställd med detta.
I juli 1968 förklarade Moshe Dayan: "Under de senaste hundra åren har vårt folk befunnit sig i en process av uppbyggnad av landet och nationen, av utvidgning och av att få hit ytterligare antal judiska innevånare i avsikt att utvidga våra gränser. Ingen jude skall säga att processen har nått sitt slut. Ingen jude skall säga att vi är nära vägens mål."13
1972 tillfrågades Golda Meir i en intervju: "Vilket landområde anser ni nödvändigt för Israels säkerhet?" Hon svarade: "Om ni menar att vi borde dra en gräns så har vi inte gjort det än. Vi kommer att göra det när tiden är inne. Men en av grundteserna i Israels politik är att gränserna från 4 juni 1967 inte kan återupprättas på fredlig väg. Det måste bli ändringar i gränsdragningarna. Vi önskar ändringar beträffande alla våra gränser för vår säkerhets skull."
Efter det bakslag de led 1973, tryckte den israeliska kolonialpolitiken orubbligt på, speciellt då de kunde hänvisa till Camp David-avtalet i september 1978 (Egyptens "München") som gjorde det möjligt att mångfaldiga bosättningarna i de ockuperade områdena, att annektera Jerusalem och Golan-höjderna samt att 1982 genomföra invasionen i Libanon.
Det som gör aggressionen mot Libanon sommaren 1982 så betydelsefull är varken det extrema eller det oväntade häri. Denna operation hade förberetts i många år. Aktionen låg helt i linje med logiken i Israels judiska kolonisationskamp och fascistiska agerande för "Lebensraum". Det som var nytt var att miljoner andra människor i Väst för första gången började bli medvetna om den villfarelse de varit offer för i mer än ett tredjedels århundrade: det är beklagligt att massakern av tiotusentals män, kvinnor, barn och gamla, Beiruts förintelse och nidingsdåden mot Sabra och Shatila måste till för att få dem att inse genom myterna, de förblindats av, det verkliga ansiktet - kolonialistiskt, rasistiskt och fascistiskt - hos den judiska politiska sionismens doktrin och staten Israels samma politiska avsikter.
Lögnerna blev så flagranta att det blev svårt, trots allt kamouflage och alla nedtoningsförsök i massmedia, att inte inse den fruktansvärda verkligheten.
Den första förevändning som presenterades för anfallet mot Libanon var "attentatet mot Israels ambassadör i London". Detta skylldes genast på PLO. Mrs Margaret Thatcher avslöjade offentligt, sedan gärningsmännen arresterats och polisutredning skett, att en lista med namnen på PLO-representanter i London som också skulle mördas hade hittats hos gärningsmännen efter attentatet mot Israel-ambassadören.
Om ledaren för PLO-kontoret stod med på denna lista, som Israel påstod, så bör attentatsmännen inte åtnjutit stort stöd hos PLO!
"Jag tror inte att det var en vedergällning", sade Mrs Thatcher i en BBC-intervju. "De kan ha tagit attentatet mot ambassadör Argov som skäl för de nya fientligheterna i Mellanöstern, men jag tror inte det var orsaken."14
Detta tillbakavisande av Israels propaganda passerade nästan obemärkt i Sverige, för det förkastade sagan om "det legitima försvaret" som tjänat som förevändning för denna förnyade aggressionshandling.
Sedan kom nästa lögn om orsakerna till kriget. Den kallades "Operation fred i Galliléen". Enligt den var målet att skapa en säkerhetszon på 40 km utmed gränsen. FN:s trupper lät Israels armé passera genom deras område och angripa Beirut. När Beirut slagits i spillror installerade Begin över stadens ruiner en libanesisk president som Israel under lång tid hade utrustat och format för sina ändamål. När denne emellertid inte visade sig läraktig nog mördades Bashir Gemayel i sitt högkvarter som omgavs av israeliska trupper och var ointagligt utan dessas tillstånd. Mordet tjänade som förevändning för en mer fullständig ockupation av Israels armé i avsikt att, som Israels regering formulerade det, återställa ordningen och förhindra ofördelaktiga bosättningar av araberna. På det sättet kom det sig att kollaboratörer till de israeliska ockupanterna, inför deras ögon och endast 200 meter från Israels högkvarter, i en två dagar lång pogrom kunde slakta dem vars utrotning hade varit de israeliska ledarnas mål från början. Över 2 000 palestinier hade massakrerats i Sabra och Shatila: mest barn, kvinnor och gamla. Och Begin sammanfattade sionistiskt: "Goyim döda goyim!" (Goyim betyder, på hebreiska, icke-judar).
Detta är endast den yttre aspekten på historien. Vad som är viktigt är att förstå den inre meningen som ett led bland många i förverkligandet av den judiska politiska sionismens plan "Stor-Israel".
För att inse att invasionen i Libanon varken hade något med attentatsförsöket mot Israels ambassadör i London eller med något hot mot Galiléen att göra räcker det med att placera in "objektet Libanon" i sionisternas judiska scenario för planen med "Stor-Israel".
Vid en tid då ännu inte någon israelisk diplomat blivit anfallen, då PLO ännu inte existerade och då ingen terrorism hotade Galiléen, hade invasionen av Libanon planerats som en punkt på judarnas annekteringslista. I sin dagbok för den 21 maj 1948 skrev Ben-Gurion: "Libanon är arabsammanslutningens Akilles-häl. Den muslimska dominansen i detta land är onaturlig och kan lätt ikullkastas. Man bör upprätta en kristen stat där med gräns i söder vid floden Litani. Vi skulle ingå en förbundsallians där med gräns i söder vid floden Litani. Vi skulle ingå en förbundsallians med denna stat. Sedan, då vi brutit Arablegionens makt och bombat Amman, borde vi utplåna Transjordanien; därefter skulle Syrien falla. Och om Egypten då fortfarande vågade krig mot oss, skulle vi bomba Port Said, Alexandria och Kairo. Vi skulle på detta sätt avsluta kriget och därigenom skulle vi också ha hämnats på Egypten, Assyrien och Kaldéen å våra förfäders vägnar."!!!15
Här kan man, i ljuset av nyligen upplevda händelser, klart se hur den storhetsvansinniga judiska mytologiska fantasier kostar tusentals levande varelsers blod och tårar.
Ben-Gurions scenario blev mera exakt utarbetat av Moshe Dayan långt innan förevändningarna för denna speciella aktion hade tänkts ut. 1954 när major Haddad, Begins blodbesudlade hantlangare, ännu var barn, var Dayans plan så som vi kan läsa den i Israels förre premiärminister Moshe Sharetts dagbok följande: "Enligt honom (Dayan) det enda som behövs är att finna en officer eller bara en major. Antingen skulle vi vinna hans hjärta för vår sak eller köpa honom för pengar, för att få honom att förklara sig vara det maronitiska folkets frälsare. Sedan skall den israeliska armén rycka in i Libanon, ockupera viktiga områden och skapa en kristen regim som skall alliera sig med Israel. Området från Litani och söderut skall helt annekteras av Israel..."16 Några dagar senare skrev Sharett: "Stabschefen stödjer planen om en libanesisk officer som är villig att fungera som marionett på ett sådant sätt att det verkar som om Israels armé tillmötesgår dennes önskan att Israel kommer och befriar Libanon från dess muslimska förtryckare."17
På detta sätt kan vi nu klart se genom myterna om "säkerhet" och "fred i Galilén" meningen med kriget i Libanon. Detta blir ytterligare klarlagt av Begins nye minister professor Ne'eman 1982 (från det högerextremistiska "religiösa partiet" Tehiya): "Sålunda har nu Israel ett utmärkt tillfälle att upprätta nyordning i Libanon. Israeliska försvarsstyrkor måste bereda sig på att stanna länge i libanon. Under tiden har Israel tillfälle att nå ett tillstånd av socio-ekonomisk och teknologisk utveckling i det intilliggande området som geografiskt och historiskt är en integrerad del av Eretz Israel... Det är kanske också möjligt att Israel kan införliva landområdet söder om Litani..."18
Efter varje framryckning påminde naturligtvis de israeliska ledarna alla om att det var nödvändigt att pressa på ytterligare för att förverkliga långtidsplanen för judisk politisk sionism. Vid detta tillfälle var det Ariel Sharon som sade, att Israel hittills "bara hade utfört en liten del av jobbet".19
Det är med detta krig som med Israels alla andra krig "målet med det ena kriget är att förbereda för nästa krig", som professor Leibowitz så modigt uttryckte det vid en presskonferens den 14 juni 1982 i Jerusalem. Det var som om sionistledarna bokstavligen refererade till texten i Joshuas bok i GT, där det står: "Varje plats som din fotsula skall beträda har jag givit till dig." Detta är parollen för "Stor- Israel" det ständiga mål i judisk politisk sionism som general Shlomo Gazit, nu president för Ben Gurion-universitetet i Beersheba, framhöll när han talade om de väsentliga målen i israeliska-Palestinakonflikten:
Att driva araberna ut ur Palestina och att skapa oreda och upplösning i de övriga arabländerna är sionistprogrammets två bud. En artikel av Oded Yinon i revyn Kivunim publicerad av Världssionistorganisationen i Jerusalem (i februari 1982) framlägger "en strategi för Israel under 1980-talet". Denna artikel avslöjar sättet på vilket staten Israel tänker gå tillväga, vilket är långt radikalare än alla tidigare aggressionshandlingar, för att genom systematisk och allmän intervention mot alla arabiska grannstater splittra dessa. Ett företag av denna kaliber, som också uppbackas ovillkorligt och gränslöst av USA, kommer oundvikligen att starta en tidvattenvåg inte bara i alla arabiska och andra muslimska länder utan i hela Tredje Världen. Planen kommer att fungera som en synnerligen farlig detonör för ett tredje världskrig, med en öga-för-öga, tand-för-tand-mentalitet och med kärnvapen som följd. Detta kan sluta med självmord för hela vår planet. När den så här drivs till sin spets (och artikeln i fråga visar att sionistledarna i enlighet med sin doktrins logik och vansinne är helt medvetna om detta) påverkar denna judiska plan inte längre bara en begränsad del av världen - den är ett hot mot alla nationer. Dessa storhetsvansinnesmål är speciellt farliga, eftersom det visat sig hittills att den judiska staten går till verket i aktion även de mest galna mytologiska spekulationer som den presenterar.
Därför återger vi de mest signifikanta avsnitten ur den artikel, som härrör från Världssionistorganisationen och avslöjar de mål som under nuvarande omständigheter motsvarar den hundra år gamla judiska mytologiska drömmen om "det större Israel" omhuldad av den politiska sionismen:
Egypten kommer på kort sikt, genom att man fick tillbaka Sinai, att komma i visst överläge på vår bekostnad, men... det kan inte till Egyptens fördel förändra dess styrka.
Egypten: Med sin inrikespolitiska image är
Egypten redan ett "lik" i synnerhet om man tar i beaktande den
växande splittringen mellan muslimer och kristna. Att
territoriellt bryta ned Egypten i tydliga geografiska områden
är Israels politiska mål under 1980-talet på
västfronten.
(...)
Om Egypten splittras, kan länder som Libyen och Sudan och kanske
även ännu längre bort liggande stater, inte
fortsätta att existera i sin nuvarande form utan kommer att dela
Egyptens fall och förskingring. Visionen av en kristen koptisk
stat i övre Egypten vid sidan av ett antal svaga stater med
mycket lokal maktutövning och decentraliserad regering,
såsom det varit hittills, är nyckeln till en historisk
utveckling som, även om den temporärt hålls i schack
genom fredsavtalet, verkar vara oundviklig i det långa loppet.
Fast västfronten till det yttre verkar erbjuda mer problem är den faktiskt mindre komplicerad än östfronten...
Libanon: Den totala upplösningen av Libanon i fem provinser tjänar som ett mönster för vad Israel avser med hela arabvärlden. Syriens splittring och senare även Iraks i etniskt och religiöst homogena delar är Israels främsta långtidsmål med omintetgörande av dessa staters militärstyrkor som det främsta korttidsmålet.
Syrien:Syrien kommer att, i enlighet med sin etniska och religiösa struktur, delas i flera stater... så att dess kust kommer att vara en Shi'ite Alawi-stat, det kommer att bli en Sunni-stat i Aleppo-området och ytterligare en Sunni-stat runt Damaskus. Denna kommer att vara fientlig till sina grannar i norr. Druserna kommer att bilda en egen stat - kanske i vårt Golan eller i varje fall säkert i Hauran och norra Jordanien. Denna stat kommer att i det långa loppet bli garantin för fred och säkerhet i området och det målet har vi inom räckhåll redan i dag.
Irak: Irak, å ena sidan rik på olja och å andra sidan slitet av inre konflikter, är ett viktigt målobjekt för Israel. Detta lands upplösning är ännu viktigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien och kortsiktigt är det irakisk makt som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Syrien kommer att slita sönder Irak och orsaka dess interna kollaps långt innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Alla slags konfrontationer araber emellan kommer på kort sikt att spela oss i händer och föra oss närmare förverkligandet av det högre målet att splittra Irak. Tre (eller flera) stater kommer att bildas runt de tre stora städerna - Basra, Bagdad och Mosul - medan Shi'ite-områden i söder kommer att skiljas från Sunni- och kurdiska områden i norr. Kanske den nuvarande Iran-Irakkonflikten kommer att fördjupa polarisationen.
Saudi-Arabien: Hela arabiska halvön är en naturlig kandidat för splittring genom påtryckning utifrån och inifrån. Detta måste ske främst i Saudi-Arabien oavsett om landets ekonomiska makt, baserad på olja, förblir intakt eller om den till slut minskar. Inre konflikter och sammanbrott är en naturlig process helt klart till följd av dess nuvarande politiska struktur.
Jordanien: Jordanien utgör ett strategiskt mål i den omedelbara framtiden men inte i det långa loppet. Det kommer inte att bli något verkligt hot mot oss efter att kung Husseins långa regeringstid har tagit slut och makten överflyttas till palestinierna. Israels politik både i fred och i krig bör vara inriktad på likvidering av Jordanien under den nuvarande regimen och överflyttning av makten där till palestinsk majoritet. Genom att förändra regimen öster om floden Jordan kommer man också få ett slut på problemet med de områden som är så tättbefolkade med araber på västra sidan av floden. Genom antingen krig eller fredsvillkor är utflyttning från dessa områden och en ekonomisk - och befolkningsfrysning inom dem nödvändiga garantier för den kommande förändringen på Jordanbankarna. Vi bör även vara aktivt engagerade för att påskynda denna process inom den närmaste framtiden.
Självstyrelseplanen bör tillbakavisas tillsammans med
varje uppläggning för kompromiss mellan dessa områden
eller beträffande deras delning...
(...)
I den atomålder vi just har påbörjat är det
inte längre möjligt att leva med 3/4 av den judiska
befolkningen boende i den tättbefolkade kustremsan. Utspridning
av den judiska befolkningen är därför ett
inrikes-strategiskt mål av högsta rang... Judéen,
Samarien och Galiléen är våra enda garantier
för nationell existens. Om vi inte blir i majoritet i
bergstrakterna, kan vi inte styra landet utan blir som korsfararna,
vilka förlorade landet. Att återge landet balans -
befolkningsmässigt, strategiskt och ekonomiskt är
vårt yttersta och mest centrala mål i dag. Kontroll
över de vattentäckter som flyter från Beersheba till
övre Galiléen blir nödvändiga genom vår
strategiska målsättning att slå oss ned i landets
bergstrakter som för nuvarande är tomma på
judar."
Efter ett utdraget fördrivande, rövande och förtryckande av palestinierna, därpå en serie aggressiva krig i Mellanöstern och nu slutligen hotet om utplåning av alla arabstaterna, utgör judarnas sionistiska kolonialistiska och rasistiska planer ett hot mot världsfreden. Dessa judiska planer som tillämpas av den judiska staten Israel utgör praktiskt hets, hot, missaktning och djup kränkning mot alla araber och muslimer. Det är inte den rent verbala kritiken och protesterna - som t ex har sänts i Radio Islam - som utgör en "brottslig missaktning".
Det kan tyckas paradoxalt att en stat med så liten territoriell yta och så litet antal invånare kan spela en sådan stor roll i världspolitiken. För att förstå varför så är fallet, räcker det inte att hänvisa till landets strategiska läge, även om detta är mycket viktigt, som den föreningspunkt för tre kontinenter som landet är. Israel är centrum för det världsomfattande judiska sionistiska frimureriet - liknande en maffia - som mobiliserar judarna i hela världen för att utöva den judiska makten över alla länder. Men den kamouflerande taktiken kan vara varierande från stat till stat för att få stöd. Chaim Weizman hade rätt, när han sade till sina brittiska kontakter följande "ett judiskt Palestina skulle komma att bli en livvakt för England speciellt med tanke på Suezkanalen".21 Israel påstår sig inneha verkligen "nycklarna" till de viktigaste handels- och militära vägarna mellan Öst och Väst - och även om Israel p g a överflyttade stormaktsroller i dag inte längre agerar i Storbritanniens intresse, så låtsas Israel istället agera i USA:s intressen... Israels "roll" som gendarme i Mellanöstern har blivit ännu mer oumbärlig för USA nu då de efter shahens fall inte längre kan räkna med sina baser i Iran. Endast Israel kan vaka inte bara över Suez utan också över de oljeproducerande länderna och kan dessutom erbjuda säkra baser i östra Medelhavet. Sådana utskrifter om sådana galna planer kan Amerika inte själva utföra: erfarenheterna från Vietnam har avskräckt dem från direkt intervenering i Tredje Världen. De opererar därför med det fräcka Israel som agent och ger istället Israel villkorslös och obegränsad hjälp. Denna position är betydligt bekvämare för dem. De kan då och då delta i ett verbalt fördömande av Israel medan de på samma gång genom att använda sitt veto, skyddar staten från alla påtagliga sanktioner, vilka skulle kunna hindra Israel att fritt agera och framför allt genom att understödja med alla pengar och vapen som behövs för att genomföra dessa viktiga uppgifter och bibehålla USA:s position inom maktbalansen i världen. Det är värt att påpeka t ex, att USA förser den israeliska armén med den mest sofistikerade vapenutrustning man kan tänka sig. International Herald Tribune informerade den 22 juli 1982 om att "israeliska regeringen kommer att lägga ned fem och en halv (USA) miljard dollar detta år på sina militära styrkor. Var tredje dollar kommer från USA:s skattkista".
Så gott som hela israeliska arméns utrustning har erhållits genom USA:s militära hjälpprogram för utlandet, från vilket Israel fick 15 miljarder dollar av de 28 miljarder som distribuerats över världen sedan 1951.
Av de 567 flygplan som Israel ägde strax före invasionen i Libanon hade 457 köpts från USA med hjälp av gåvor och lån från Washington.
Det har inte förekommit något avbrott i Amerikas vapenhjälp till Israel. Enligt officiella källor i Pentagon och enligt israelerna själva kommer den planerade försäljningen av elva F- 15 flygplan att genomföras i normal ordning tillsammans med en annan redan förberedd leverans av självstyrda missiler, truckar och andra militärfordon försedda med vapen.
Det nära samarbetet mellan de militära styrkorna och vapenindustrin i de båda länderna gör varje förslag, om att Amerika bör vidta åtgärder mot Israel, synnerligen impopulärt i det lägret. Pentagon får detaljerad information från Israel om prestanda på de vapenslag man erhåller från USA och som "prövas" på palestinierna och de arabiska grannarna. Vissa av dessa vapen har nämligen inte ännu provats ut av USA:s armé. Detta var uppenbarligen fallet med Hawkeye E-2C, ett spaningsplan som användes mot längre bort liggande "mål" i Syrien under första fasen i kriget i Libanon.
Amerikanska armén kan på detta sätt utföra långtgående experiment med sina mest moderna vapen, då de för detta ändamål använder en israelisk armé som är betydligt mer effektiv än någon amerikansk militärkår någonsin skulle vara och mer fräck och fri från att utsättas för all världens kritik som i så fall skulle avfärdas som "antisemitism" och "hets mot judarna"!!.
Apartheidtidens Sydafrika hade en likande roll; den rasistiska staten "övervakade" den andra vägen till Asien (runt Goda Hoppsudden) och utövade press på de omkringliggande afrikanska länderna, som är också var i position att ge USA jämförbara tjänster, fast på ett mycket lägre plan rent betydelsemässigt. Men när det gäller Sydafrika så fanns det en världsomfattande kritisk hållning mot dess apartheid.
Denna kompletterande ställning tillsammans med en tydlig likhet i regim (apartheid) och situation (permanent konflikt i ena fallet med den svarta befolkningen, i den andra med arabvärlden), var väl införstådd mellan Israel och rasisternas Sydafrika och tog sig i uttryck i nära solidaritet mellan dessa länder. Men Sydafrikas agenter i olika länder kamouflerades inte som "folkgrupp" med "präster" och synagogor!
Jewish Affairs (Johannesburg) definierade perfekt detta strategiska "komplement" mellan Israel och Sydafrika i november 1970:
Denna relation tog sig inte bara uttryck i sådana spektakulära drag som Vorsters besök i Israel 1976 - vilket var desto mer avslöjande eftersom Vorster (premiärminister i ett land där den tydligaste form av rasism - apartheid var förhärskande), under andra världskriget uppehöll rangen som general i den nazistiska sydafrikanska organisationen Ossewabrandwag22 - utan denna relation tog sig uttryck också i nära samarbete mellan Israel och Sydafrika i militära, ekonomiska och kulturella frågor. Den israeliska tidningen Ha'aretz skrev vid tiden för Vorsters visit, den 26 april 1976, apropos ett besök Vorster gjorde i Yad-Vashem, propagandaminnesplatsen för de "judar som dödats av nazisterna":
Efter de första samtalen 1970 mellan den "socialdemokratiske" Shimon Peres och Sydafrikas försvarsminister Botha23, växte relationerna sig starkare och starkare. Sydafrikanska företag utnyttjade Israel som ett medel att komma runt sanktioner som pålagts resten av världen och överenskommelsen mellan Israel och EG-länderna gjorde det möjligt för Sydafrika att introducera sina bojkottade produkter till alla de europeiska länderna.
"Men det finns, förutom allt annat, betydande militär förståelse" mellan dessa två länder.24 London Times bekräftar ytterligare detta, den 3 april 1976, i ett meddelande från sin korrespondent i Kapstaden:
Presidenten för American Jewish Congress konstaterade 1976 i ett brev till FN:s generalsekreterare att han "med sorg noterade att Israel figurerar bland de nationer som förser Sydafrika med vapen".25
Sydafrikas viktigaste handelsvara är uran. Detta är speciellt eftersökt av Israel, som i november 1976 redan hade en arsenal av över 100 atombomber av den sort som släpptes över Hiroshima.26
Den 29 juni 1975 publicerade den israeliska tidningen Ha'aretz en artikel av Shlomo Aharonson med titeln: "behovet att på nytt analysera Israels strategiskt-politiska läge". Han skrev:
Idag besitter den judiska staten över 200 atom- neutron- och vätebomber, samt missil- och flygsystem för att möjligöra attacker mot mål tusentals kilometer från Israels gränser.
Hur kunde detta ske, att den exklusivt judiska staten Israel kunde få en sådan viktig ställning i världsmakternas globala strategi, att den i dag är i stånd att bringa världsfreden i fara? Sanningen är att det inte är t ex USA som styr Israel - i deras allians - utan det är Israel genom den judiska lobbyn som styr USA både internt och externt! Denna judiska makt över USA och genom USA över världspolitiken bygger på makten över USA:s massmedier och USA:s ekonomiska administration. Men denna makt presenteras som om det är i USA:s intresse.
Redan i boken "Der Judenstaat" sade Herzl helt frankt: "Vi skulle där (i Palestina) utgöra ett slags skyddsvärn för Europa mot Asien, en civilisationens utpost i motsats till barbari." Sedan dess har emellertid staten Israel inte bara blivit agent för samlad västerländsk kolonialism i Mellanöstern utan också - speciellt då för USA - en avgörande pjäs i maktkampen på det planetariska schackbrädet.
Sionisterna utnyttjar detta argument fullt ut. (Förresten det är samma argument som sionisterna i Sverige använder för att stödja Israel. Ahlmark t ex upprepar som en papegoja att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"!) I den artikel vi redan tidigare citerat från tidningen Kivunim i februari 1982, tar man på nytt upp de stora teman som alltid förekommit i det "kalla kriget":
Denna judiska exploatering av anti-kommunism, på en nivå lik en man av Begins sort, är typisk för metoderna inom politisk sionism, vilken också utan att ändra sin genuina natur kan uttrycka sig mer elegant genom Shimon Peres, i avsikt att presentera "barbari med ett mänskligt ansikte". För den judiska lobbyn i USA och övriga västländer var det önskvärt att tillfälligt ersätta Shamir och hans hejdukar med Peres men enbart för att kunna fullfölja samma politik under mindre motbjudande yttre former. Skillnaden mellan Peres och Shamir är nämligen som skillnaden mellan tankar och baktankar.
Efter annekteringen av de syriska ockuperade Golanhöjderna besvarade Begin vars politik Shamir fortsatte Reaganadministrationens endast verbala protester genom att överlämna en not till USA:s ambassadör, vilken löd: "Vad är detta för ett tal om att bestraffa Israel?... Är vi en vasallstat till er? Är vi en bananrepublik... Ni kan inte skrämma oss med straff. Den som hotar oss ska finna våra öron döva." Han tillade att Israels folk hade överlevt i 3 700 år utan en överenskommelse om strategiskt samarbete med Amerika och att de skulle fortsätta att överleva utan någon sådan överenskommelse i ytterligare 3 700 år. Det är helt sant att i verkligheten så är det USA som är en israelisk vasallstat och en judisk sionistisk "bananrepublik" genom den makten som den judiska lobbyn utövar i USA.
Detta fräcka skrävlande från Begin är inte skadligt för Israel, eftersom israelisk sionisms politik så nära överensstämmer med USA:s världspolitik och spelar en så oersättlig roll i denna politik att Israels regering säker på strafflöshet kan säga vad den vill. Begin, Netanyahu, Shamir och Peres har alltid vetat vem det är som planerar och bestämmer i USA!
Finansieringen av staten Israel förser oss för övrigt med förklaringen till denna stats sanna natur. Mr Pinhas Sapir, som var Israels finansminister vid den tidpunkten, avslöjade vid "konferensen för judiska miljonärer" (sic)27 som hölls i Jerusalem den 9 och 10 augusti 1967 att Israel, mellan 1949 och 1966, fick enbart från "judiska miljonärer" sju miljarder USA- dollar. För att förstå betydelsen av denna siffra, räcker det med att minnas att hjälpen som gavs till hela Västeuropa mellan åren 1948 och 1954 uppgick till 13 miljarder dollar - d v s att staten Israel erhöll (utspritt över en längre period för att vara säker) till mindre än två miljoner innevånare mer än hälften av vad som gavs till 200 miljoner européer. Med andra ord hundra gånger så mycket per capita av befolkningen. Här är ännu ett sätt att jämföra: medelvärdet för årligt understöd som erhållits av samtliga "underutvecklade länder" mellan 1951 och 1959 översteg inte 3 164 miljoner dollar28 medan Israel, som då endast hade 1 700 000 innevånare, erhöll 400 miljoner dollar. Med andra ord: med mindre än 1/1 000 av befolkningen (jämfört med de "underutvecklade" delarna av världen), fick Israel 1/10 totalt. Mindre än två miljoner israeler fick, per capita, 100 gånger så mycket som två miljarder innevånare i Tredje Världen. "Kvalitativt utvaldheten" tillämpas alltså i alla områden när det gäller det "utvalda folket".
Så ytterligare några siffror för att möjliggöra säker jämförelse. De 7 miljarder dollar som Israel fick som gåva, under en period på 18 år, representerar mer än den totala årliga inkomsten från arbete i samtliga intilliggande arabländer (Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien), vilken år 1965 uppgick till 6 miljarder dollar.
Om vi tar i beaktande endast det statliga amerikanska bidraget kan vi se att mellan 1945 och 1967 gav USA 435 dollar till varje israel och 36 dollar till varje arab.
En världskänd israelisk ekonom, Don Patinkin, har visat i vilken utsträckning Israels bruttonationalprodukt mellan 1950 och 1958 inte förmådde finansiera vare sig offentlig eller privat konsumtion samt värdeminskningen på existerande kapital.29 Med enkla termer: inkomsten i Israel från nationens arbete täcker inte nationens behov. (Alltså trots all hjälp och bidrag så kvarstår Israel som ett "internationellt socialfall" medan den judiska propagandan talar om det "israeliska miraklet"!) Enligt FN:s årliga publikation som lämnar statistiska uppgifter om nationers budget (1965) varierade proportionen totala behov, som täcktes av bruttonationalinkomsten mellan 80 och 83% i staten Israel, medan t o m länder som Vietnam, som på samma gång utkämpade ett kontinuerligt krig, lyckades täcka mer än 87%; och Jordanien, utan naturliga resurser eller miljonärernas hjälp och som till stor del består av öken, överskred 80%. Länder välkända som "underutvecklade" som t ex Bolivia, Ceylon, Sudan och Malta visade procenttal som överskred 90%. Officiell israelisk statistik visar att Israel inte skulle kunna leva som stat mer än tre veckor om USA:s hjälp upphör!!
Sioniststaten Israel är alltså det land vars beroende av hjälp utifrån är störst.
För att försöka fylla den luckan sammankallade sionistledarna i Israel, efter kriget 1967, som ovan nämnts en årlig konferens för judiska miljonärer i Diasporan. I en intervju definierade dr Yaakov Herzog, generaldirektör vid israeliska premiärministerns byrå dessa möten på följande sätt: "För att utröna hur man ska locka större investeringar till Israel och få judiska investerare utomlands ifrån att knytas till den israeliska ekonomin med en känsla av direkt ansvar och deltagande... Vi planerar nu ytterligare en sak - nämligen en sorts stor diskussion om Diasporans identifiering med Israel och om kampen mot assimilering utomlands." Operationen lyckades eftersom enbart den amerikanska judiska organisationen nu varje år sänder i medeltal 1 miljard dollar till Israel. Hur mycket pengar svenska judiska miljardärer sänder till Israel genom organisationen "Israelinsamlingen" vet man inte exakt. Men enbart i ett nummer av dess tidning "Menorah" kan man räkna till över 300 judiska företag som ger pengar till Israel. Dessa bidrag som klassas som "välgörenhet" är avdragsgilla på skatten vilket betyder att de är en belastning för t ex de amerikanska och svenska skattebetalarna trots att pengarna är avsedda att stödja Israels "krigshandlingar" och finansiera dess aggressionspolitik. Men huvuddelen av bidraget ges icke desto mindre direkt av amerikanska staten vars "hjälp" i början av 1980-talet uppgick till mer än 3 miljarder per år, d v s mer än vad den federala USA-staten ger till samtliga USA:s delstater tillsammans!!
Detta har ordnats så att detta årliga bidrag på 3 miljarder dollar ska ökas årligen vilket kan tyckas ganska egendomligt med tanke på de indragningar, som USA:s utlägg för inrikesbudget varit föremål för...
Nästan hälften av denna officiella hjälp till Israel består av gåvor och "lån" som snabbt avskrivs eller "glöms". Israels utrikesskuld som växer snabbt och är nu över 50 miljarder dollar, vilket betyder ett makalöst medeltalskuld på över 10 000 dollar per capita av den judiska befolkningen i Israel.
Det mesta av denna årliga hjälp består av vapenleveranser för vilka USA:s Kongress har inrättat ett speciellt fondsystem under Arms Export Control Act från 1976. De är nämligen måna om att tysta ned det spektakulära runtomkring dessa leveranser och att undvika offentlig kritik från de icke-judiska amerikanerna.
Så t ex beträffande 1980 godkända utländska militärleveranser. Genast efter försäljningen till Israel avskrevs 500 miljoner dollar på Israels låneskuld och de återstående 500 miljoner dollar lades till den 7 miljonerskuld som statsdepartementet då uppskattade att Israel var skyldig USA:s regering. Denna skuld inkluderar anståndsperioder på upp till tio år för någon som helst återbetalning. Dessutom är det så att, som en följd av Israels försämrade ekonomiska ställning sedan 1973, kan Israel endast sköta sina skulder i den formella meningen att avbetalningarna görs då de förfaller men fonderas i realiteten genom ny hjälp varje år.30
Under förberedelserna för attacken mot Egypten 1956 sände Frankrike i maj två leveranser på ett dussin "Mystere IV" - stridsplan och ett antal AMX tanks till Israel. Dessa leveranser hade USA:s hemliga välsignelse. Man föredrog att låta ett europeiskt land förse Israel med vapen och dra på sig arabernas vrede. Men i juni och under de följande månaderna flögs stora mängder vapen till Israel enligt en topphemlig överenskommelse mellan olika judiska lobbygrupper i USA och i Europa och utan vare sig Washingtons eller franska utrikesministeriets vetskap. Ägaren av flygplanet "Mirage" privata fabrik i Frankrike - Marcel Dassault - är själv en sionistisk jude bland de "judiska miljonärerna". Franska utrikesministeriet var emot att favorisera Israel eftersom de inte ville stöta sig med araberna och skada det som återstod av franskt relation och intressen i Mellanöstern.31 Liknande hjälp ökas också på genom delkontrakt speciellt på flygplanstillverkning. T ex får Israels Aircraft Industries kontrakt för tillverkning av delar till F-4:or och F-5:or.
Slutligen innefattar den ekonomiska hjälpen också stöd för israelisk export till USA som i sin tur åtnjuter fördelaktiga tariffer vilka gäller för import från länder "i utveckling". Sålunda kommer 96% av israeliska exportvaror (1 miljard dollar) in i USA tullfritt.
Kort sagt en siffra skulle räcka för att definiera det judiska Israels väsen: den totala storleken på enbart officiell statlig amerikansk hjälp uppgår till mer än 750 dollar per capita av den judiska sionistiska befolkningen.32 Det betyder att enbart den "dricks" som på detta sätt läggs till Israels nationalinkomst per capita är mer än två gånger bruttonationalinkomsten per capita av befolkningen i Egypten och i de flesta andra länder i Afrika.
Med dessa siffror avlivas definitivt många legender: i första hand den farligaste av dem alla: legenden om "det lilla Israel", svagt och för evigt hotat av den arabiska tidvågen och dömt att kämpa för sin överlevnad. Faktum är att Israel, tack vare USA, förfogar över medel att inom 48 timmar samtidigt anfalla Damaskus, Bagdad, Amman och Kairo på samma sätt som det redan anfallit Beirut 1982. Faran ligger i legenden att "Israel är ständigt hotat av utrotning" medan tvärtom det faktiskt är Israel som utgör ett stående hot om aggression mot alla sina grannländer. Det är legenden (tack vare vilken Västopinionen accepterar allt och vad som helst från Israel, t o m de mest oacceptabla brott) om det ständiga miraklet - den s k "Lilla David" ansikte mot ansikte med den allt uppslukande araben Goliath - medan "Lilla David" faktiskt kan ladda sin slunga med stora USA:s alla vapen och alla pengar. Den judiska staten Israel trycker ned Mellanöstern vid den punkt där Europa, Asien och Afrika möts, med det mäktiga USA:s hela tyngd.
1. Oscar K. Rabinowicz, "A Jewish Cyprus Project", New York, 1962, sid. 17.
2. Herzl påminner sig, i sin dagbok, om ett samtal han hade med sin vän, sionistprästen William Hechler, kaplan för Brittiska Ambassaden i Wien, under en resa med orientexpressen: "I kupén vecklade han ut sina kartor över Palestina och instruerade mig flera timmar i sträck. Gränsen i norr borde gå vid bergen mot Cappadocia (d v s Taurusbergen i Turkiet). Den södra gränsen vid Suezkanalen. Den slogan som skulle spridas borde lyda: Davids och Solomons Palestina." (Theodor Herzls dagböcker i komplett utgåva, London, 1960; vol. I, sid. 342).
3. Jerusalem Post, 10 augusti 1967.
4. Ben-Gurions dagbok, 14 maj 1948, citerad av Michael Bar- Zohar, "The Armed Prophet", London 1967, sid. 133.
5. Ben-Gurion, "Rebirth and Destiny of Israel", New York, 1954, sid. 156.
6. N. Lau Lavie, "Moshe Dayan: A Biography", London, 1968, sid. 156.
7. Menachem Begin, "The Revolt: The Story of The Irgun", London, 1951, sid. 335. New York Times, av den 29 november 1967, citerade ett uttalande av general de Gaulle: "Under Suezaffären 1956 framstod Israel som en krigisk stat - fast övertygad att utvidga sitt landområde".
8. Al Hamishmar, 14 april 1972.
9. Ma'ariv, 19 april 1972.
10. Ha'aretz, 19 mars 1972.
11. Ibid, (citerad i Le Monde 3 juni 1972.)
12. Sunday Times, 16 juli 1967.
13. Ma'ariv, 7 juli 1968.
14. International Herald Tribune, 8 juni 1982.
15. Citerat av Michael Bar-Zohar i "The Armed Prophet", op. cit., sid. 139-140.
16. Citerat i Livia Rokach, "Israel's Sacred Terrorism", Belmont, Mass. 1980, sid. 28 (Sharetts dagbok från 16 maj 1954).
17. Ibid, sid. 29 (Sharetts dagbok från 28 maj 1954).
18. Jerusalem Post, 24 juni 1982. Låt oss påminna oss att Chaim Weizmann i sitt brev till fredskongressen i Paris 1919, gjorde anspråk på att Israels gräns i norr borde inkludera "de norra och södra bankarna av floden Litani, så långt norrut som latitud 33 grader 45 minuter" - detta ger en linje mellan Sidon och Beirut.
19. Intervju given av Sharon till Oriana Fallaci i Milanotidskriften Europa, 28 augusti 1982 (London Times 30 augusti 1982).
20. Yediot Aharonot 15 januari 1982.
21. Weizmann, "Trial and Error", sid. 243.
22. Vorster skrev 1942: "Vi står för kristen nationalism som är en avnämare till nationalsocialismen... I Italien kallas det fascism, i Tyskland nationalsocialism och i Sydafrika kristen nationalism." (citerat av A. Hepple i "South Africa: Workers under Apartheid", 1969, sid. 3).
23. Se Sechaba (organ för Afrikanska Nationalkongressen) april 1970, sid. 19.
24. C. L. Sulzberger i New York Times, 30 april 1971.
25. Ha'aretz, 14 november 1976.
26. Brian Beckett, "Israels Nuclear Options", i Middle East International, november 1976.
27. Sapirs tal återfinns i The Israel Economist från september 1967, (vol. XXIII, No. 9), sid. 181-182.
28. Enligt FN:s statistik offentliggjord i "Le Courant International des Capitaux à long Terme et Les Donations Publiques", 1951-1959, citerad av Georges Corm i "Les Finances d'Israël", institutet för studier om Palestina, 1968.
29. Ibid.
30. T. Stauffer, Christian Science Monitor, 29 december 1981.
31. M. Bar-Zohar, "The Armed Prophet", sid. 210.
32. Ha i åtanke ännu en gång att denna siffra varken inkluderar bidrag från Diasporan eller de amerikanska "lån" som så snabbt avskrivs. Det verkliga beloppet av totalt externt bidrag måste uppgå till cirka två gånger den nämnda siffran, om vi då inberäknar den summa som överstiger 1 miljard USA-dollar från Diasporan varje år och även de "kamouflerade" amerikanska lånen som i verkligheten är rena gåvor.