-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME


MIN VÄG
av Ahmed Ben Bella

ZIP
Denna bok kom ut på arabiska under titeln: "Ahmed Ben Bella, Hadith Maarifi Shamel" hos bokförlaget "Dar Al Wahda", i Beirut, 1985. Denna bok har även kommit ut på franska under titeln: "ITINERAIRE" hos : "Editions Alternatives/El Badil", Paris, 1987 - SVENSK ÖVERSÄTTNING: av Ahmed Rami och Marie-Louise Wadenberg - Kultur Förlag, Stockholm 1989 - ISBN 91 971094-3-6 - Kultur Förlag, Box 316, 101 26 Sthlm 1. Tel 0708121240. - Pg489 90 42-8 - Boken beställs genom bokhandeln eller genom att sätta in 100 kr på ovan Pg

 

 

 

 

Denna bok

Detta är en frispråkig lång intervju med Ahmed Ben Bella, den legendariske algeriske ledaren. I intervjun delar han med sig av sina rika erfarenheter i kampen för friheten. Han är den historiske ledare som organiserade och ledde Algeriets revolution den 1:sta november 1954 och blev, efter åtta års kamp mot den grymma imperialistiska ockupationen, den förste presidenten i den Algeriska Republiken från 1962 till 1965.

Här intervjuas han, utifrån sitt livsöde, om kampen för politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt oberoende för de folk som varit underkuvade den Västerländska dominansen. Minnen från ungdomen i sin hemstad Maghnia, möten med Nasser, Krustjev, Guévara.

De nationella och internationella följderna av statskuppen i Algeriet den 19 juni 1965, den palestinska revolutionen och problemen med enandet av arabvärlden flätas här samman och ur detta växer arabvärldens identitet fram samt den islamiska arabiska medborgarens identitet oskiljaktigt förbunden med sin islamiska kultur.

Ahmed Ben Bella utmanar här den härskand sionistisk imperialismen. Han manar till en verklig "kulturrevolution" som har kraft att avskaffa det tänkesätt som isolerar människor och som kan befria alla folk från deras värsta fiende: den nya utsugarimperialismen.

Ahmed Rami

 

 

FÖRORD
Av Ahmed Rami

Ahmed Ben Bella har tillbringat över 20 år av sitt liv i fängelse. Först i den franska kolonialismens fängelse, och sedan i den nykolonialistiska regimens i Algeriet. Ben Bellas enda brott är hans kamp för friheten och rättvisan. Men kampen för dessa värden är evig och aldrig vunnen.

Ben Bella med sin kamp och sin historia synboliserar idag kampen för friheten. Hans tragedi, framgångar och motgångar har varit och är frihetens i Algeriet och i resten av den Tredje Världen. Med Ben Bella, är det, idag, den algeriska revolutionen som är i exil. Med dagens makthavare i Alger, är det den nya kolonialismen som sitter vid makten.

Det är inte i böcker och i teorier Ben Bella hämtar sina idéer men i den upplevda verkligheten.

Ben Bella har sett och upplevt den andra sidan av medaljen.

Som den störste historiske ledaren och tänkaren som verkar i opposition i den islamiska världen, är Ben Bella, i högsta grad, representativ för en bred majoritet av dagens muslimer.

I den islamiska och arabiska världen har vi, idag, ingen demokrati och inga opinionsundersökningar och därför är Ben Bellas åsikter, i denna bok, för en svensk läsare ett utmärkt tillfälle att bekanta sig med muslimernas syn på andra sidan av Västvärlden.

Sverige har förstås aldrig deltagit i den franska, den engelska eller den amerikanska kolonialismen och imperialismen. Men det är dessa länder och Sovjetunionen som gav ett ansikte till Västvärlden inför Tredje Världen. Sverige betraktar sig som ett neutralt land och uppfattas också så i den islamiska världen. Och även Sverige är offer för Västvärldens världsordning. Olika U-båtskränkningar, spionaffärer, NATO:s och Warzawapakternas manövrer vid Sveriges kuster är avslöjande! Den kulturella invasionen har segrat utan att lossa ett skott. Så en svensk som läser denna bok ska inte känna sig träffad. Tvärtom.
Sverige och den Islamiska världen är naturliga vänner och allierade i en naturlig gemensam kamp som förs efter behov, omständigheter och förmåga.

Om Sverige hade ockuperats t ex av Sovjetunionen eller av USA som en pièce i hegemonischackspelet, skulle t ex Tage Erlander eller Per Albin säkert ha reagerat som Ben Bella gör idag i denna bok.

Den Islamiska världen har redan tillräckligt med interna problem att brottas med; och har varken råd, förmåga eller vilja till en konfrontation med den s k Västvärlden. Men man är tvingad att försvara sig mot världssionismen.

Den Islamiska världen för en defensiv motståndskamp, på alla fronter, mot stora, starka och mäktiga offensiva krafter.

Muslimerna vill bara vara herrar i sitt eget hem.

De har ingen ambition eller planer på att dominera t ex USA, Storbrittannien eller Frankrike!

Den direkta militära kolonialismens tid är förbi, men imperialismen och hegemonin fortsätter med andra medel som Ben Bella förklarar i denna bok, vilka drabbar även Sverige.

Vem leder Västvärlden idag?

Inte Sverige, i varje fall!

Det är USA, självklart!

Men vem styr USA?

Är det det amerikanska folket?

Trots cirkusen i den amerikanska "demokratins" valkampanjer under varje presidentval, så är det ingen som hävdar att det är de amerikanska gräsrötterna som styr USA!

USA styrs bl a av den judiska lobbyn, dvs av Israel, den världssionistiska maffian.

Den som har makt över USA har makt över Västvärlden!

Så, en "medelsvensson" behöver inte känna sig som part i USA:s och Israels hegemoni och dominans. Tvärtom kan han väl känna sig som offer för denna hegemoni.

Muslimerna som själva också är offer och som börjar vakna kan väl hjälpa människor i Västvärlden att vakna och se andra sidan av "Västvärldens" och sionismens medalj.

Sverige själv är dominerat ekonomiskt, kulturellt, ideologiskt och politiskt av samma krafter som dominerar USA.

Den Islamiska världens kamp, idag, syftar inte bara till att befria sig själv samt att befria Palestina, Afghanistan och andra ockuperade islamiska länder. Muslimernas kamp syftar till att befria människan. Islams kamp är en kamp för frihet, rättvisan och demokratin. På detta sätt kan vi befria även Västvärlden från sina herrar som har ockuperat sinnena. Vi, alla, bör kämpa för fred och frihet. Men kan freden vara möjlig och varaktig under ockupation, förtryck och hegemoni?

En fred utan rättvisa är ingen fred.

Vi alla, bör kämpa för samexistens mellan människor och kulturer.

Men vi måste först, alla existera innan man kan samexistera.

Muslimernas kamp, idag, gäller först att existera. Dem amerikanska coca - och hamburgerkulturen vill utplåna vår kulturella och även politiska existens och kalla det "samexistens"!

Om vi inte existerar, hur kan vi då samexistera?

Varje kraft - i regel - provocerar en motkraft.

Sionisternas makt, styrka och hegemoni ska vänta sig att framkalla ofrens motkraft!

I "pluralismens" namn, i "demokratins" namn och i "frihetens" namn får inte finnas en "opposition" mot sionismen?

Ska muslimerna dra den slutsatsen att Västvärlden - genom stödet till Israel - är en del av Israel som ockuperar Palestina, förödmjukar hela den Islamiska världen?

Eller ska den Islamiska världen dra slutsatsen att Västvärlden själv är "ockuperad" av Israel och själv är offer för sionismen?

Muslimerna undrar om Västvärlden är medveten om denna problemställning.

Konfrontationen mellan den islamiska världen och sionismen i Palestina påverkas av svaren som muslimerna får.

Ska man betrakta denna konflikt som en konfrontation mellan den Islamiska världen och Västvärlden?

Muslimerna riskerar att hamna i den sionistiska fällan som vill skapa en blodig onödig konfrontation mellan den Islamiska världen och Västvärlden till förmån för Israel och som kommer att skada både muslimernas och Västvärldens intressen.

Västvärlden har redan hamnat - medvetet eller ej - i den sionistiska fällan och sätter sina intressen, och hela världsfreden, i fara för att stödja en banditstat som lever som parasit på Västvärldens blod.

I den arabiska världen finns en intern debatt om detta. Marxisterna, sekularisterna och västvänliga anser att Israel är en amerikansk bas i vårt land och att Israel är en satellitstat till USA! Islamisterna däremot anser att det är Israel som styr USA och att USA:s utrikespolitik i Mellanöstern, t ex, bestäms av den judiska Lobbyn i USA och av Israel; och på det sättet gör Israel USA till sin "Bananstat"!

Men fakta talar klart om att det är Israel som bedriver lobbyverksamhet och inblandning i USA:s inre angelägenheter och inte motsatsen.


Denna mycket intressanta inmtervju med ledaren Ahmed Ben Bella, i bokform, är ett bidrag i den islamiska debatten, som har givits ut på arabiska i Beirut redan 1985. Många frågor om sionismen och Israel som för muslimerna är självklarheter har inte berörts i denna bok. Och därav detta långa förord till den svenska översättningen: för att dra uppmärksamheten till den största orsaken till den alvarliga konfrontationen mellan Västvärlden och den Islamiska världen.

För att mobilisera den Islamiska världen (kulturellt, politiskt, teknologiskt och även militärt) mot Israel som inte skulle kunna finnas

eller fortsätta att finnas utan Västvärldens stöd, har vi Islam som den starkaste fästningen, precis som kyrkan för Polen!

Den stora frågan i den islamiska interna debatten är:

  1. Ska man "modernisera" Islam eller ska man "islamisera" modernitet?

  2. Hur ska vi existera kulturellt, civilisationellt och politiskt?

  3. Hur ska vi samexistera med omvärlden och komma med vårt bidrag till den nya universella världscivlisationen?

Ahmed Ben Bella har, i denna bok, försökt ge sin syn och sina svar med en sällsynt frispråkighet, uppriktighet och ärlighet.

När jag talade med Ben Bella i början av augusti 1989 informerade jag honom om att denna bok var översatt till svenska för utgivning och frågade honom, om han hade något att tillägga till den svenska översättningen, svarade Ben Bella:

- "Ja! Mina varma hälsningar till det fantastiska fria svenska folket."


Stockholm, 16 augusti 1989

Ahmed Rami

 

INTRODUKTION

Denna bok är en självbiografisk intervju med den legendariske ledaren Ahmed Ben Bella. Ben Bellas liv är inget privat. Det är ett liv i revolution eller revolution i livet. Hos honom är politiken oförgängligt knuten till etiken, handlingen ständigt förankrad vid den omtanke som säger: "svik aldrig sanningen, var i varje ögonblick, medveten om det pris du får betala för sanningen". Om detta vittnar denne mans liv. En stor frihetskämpe från detta sekel, med kompanjober som Nasser och Guevara. Genom trohet till etiken i politiken, vilken har funnits hos honom under hela hans politiska liv, och som idag har mognat till en viss "politisk visdom", ger oss Ben Bella, mer än någon annan förgrundsgestalt i vår epok, en inblick i den kamp, för friheten och rättvisan, som detta sekels stora revolutionärer fört för en bättre värld värd att leva i. Ben Bellas eviga målsättning har alltid varit att uppnå en politisk och ekonomisk demokrati, chouran. Ett ideal och en etik som befäster sin existens och som villkorslöst syftar till den möjliga utopin att förverkliga en för människan mera värdig värld och liv.

Ben Bellas stora och eviga budskap är en uppmaning till alla muslimer att på nytt öppna dörren för den islamiska ijtihad som låter människorna, med sunt förnuft, själva utöva tolkningen av Koranen efter de konkreta och aktuella problemen.

Ärlig, frispråkig, rakt på sak talar han här om viktiga och avgörande frågor. Han talar på ett nytt sätt om bl a Islam. Han återger den dess sanna antropologiska proportioner beträffande kultur, civilisation och gemensam livskraft.

Denna dialog utgör ett viktigt bidrag för att bl a skapa klarhet i de olika idag rådandebegrepp som förekommer i dagens offentliga politiska debatt t ex om den ekonomiska världsordningen, om kapitalismen, kommunismen, Islam och de politiska och ekonomiska frågorna. En del av vår världs nuvarande kris är just begreppsförvirring.

Kultur Förlag

 

 


KAPITEL I


ÅREN
AV
DANANDE

 

- Herr President, då vi anser Era erfarenheter på olika områden vara av stort värde, skulle vi vilja tillåta oss att återge Er levnadsbeskrivning. Om Ni inte har något emot det skulle vi vilja börja från Er allra tidigaste barndom.

Jag föddes i en liten by vars invånarantal, vid den tiden, inte översteg 3000 personer. Idag är den en stor stad som har c:a 90 000 invånare.

Byn kallas "Maghnia", efter en mycket from kvinna, som ursprungligen kom från Marrakech. Hon gjorde nästan varje år en pilgrimsfärd till Mecka och reste då med de karavaner av pilgrimer som tillryggalade vägen till fots eller på kamelryggen. På en av dessa färder stannade karavanen på den plats där min by senare kom att ligga. Den fromma kvinnan blev så intagen av platsens läge att hon, vid återfärden från Mecka, beslöt att slå sig ned där för gott. Hon bodde sedan där ända till sin död och efterlämnade där barn och barnbarn. Till att börja med kom byn att bildas runt kvinnans bostad och sedan även runt hennes grav och fick så sitt namn efter henne. Ättlingarna till Hadja Maghnia bor fortfarande i byn och respekteras och aktas av alla för sin fromhet och sin tradition vad beträffar jihad.

Hadja Maghnias son, Sidi el-Mouffok, stred sida vid sida med emiren Abd el-Kader. Han tillfångatogs av fransmännen och dödades och än i denna dag vet ingen var han ligger begraven. Somliga påstår t.o.m. att hans grav skall finnas någonstans på Korsika. Kämpen och martyren Sidi el-Mouffok finns för alltid inristad i vårt minne tack vare en lång hjältedikt som alla i byn sjöng. Jag minns att min mor (Gud välsigne hennes själ) ofta sjöng den för mig och i fängelset skrev jag ned verserna (på nytt). Denna nedskrift bör f ö finnas bland bevarade dokument i arkiven i vårt gamla hem i Maghnia.

En av Sidi el-Mouffoks löjtnanter lämnade en moudjahidin-familj i dennes beskydd och en av deras yngsta söner stred sedan sida vid sida med Abd el-Krim el-Khattabi.



I denna by såg jag alltså dagens ljus och växte upp. Jag gick mina första skolår där och behövde inte lämna byn förrän i elva-tolvårsåldern för att fortsätta min skolgång på högstadiet. Jag minns att vi bara var sex eller sju elever från vår by som fick börja på högstadiet. Jag minns det väl för att det var en sensation eftersom det hände för första gången att man tog emot algerier i högstadiet.

- Vid den tiden skedde undervisningen enbart på franska, eller hur?

Ja, enbart på franska. Skolan var modern, enligt den franska modellen och man följde den franska studiegången. Men vid den åldern lärde jag mig arabiska i koranskolan, moskén (al kouttab). Jag gick hemifrån klockan fyra på morgonen till moskén (al kouttab), sedan gick jag klockan åtta till franska skolan och var där till klockan fem på eftermiddagen och slutligen följde på nytt al kouttab till klockan åtta på kvällen.

- Vad läste man vid al kouttab?

Koranen förstås och man lärde sig också att skriva arabiska. Jag gick där ganska länge men jag märkte hur svårt det var att samtidigt fullfölja och samordna koranskolan och den franska skolan och jag kunde inte fortsätta så.

- Och vad hände sedan?

Jag begav mig till Tlemcen som under en viss period var Algeriets huvudstad. Vid denna tid var Tlemcen huvudstaden i västra Algeriet och beryktad för avancerad vetenskaplig och kulturell verksamhet hos sina invånare. Jag stannade där i fem, sex år, då en avgörande händelse kom att ändra mitt livs inriktning: bildandet av Folkets Parti 1937. Partiets första ledare och medlemmar var vänner och kamrater till mig från läroverket. Partiets förste generalskreterare, Benosman, var på samma gång min vän och min kamrat vid skolan.

Detta sammanföll med en allvarlig incident, som inträffade vid läroverket. Vi hade religion som undervisningsämne och vår lärare visade en viss partiskhet mot Islam och för kristendomen. Då vi kommit till studiet av Islam, tog denne lärare sig friheten att kalla Profeten (Muhammed) en "hycklare" (dajjal). Bokstavligen...! Jag kände genast en stor smärta inom mig och blev djupt sårad. Jag var då fjorton år. Då sedan Folkets Parti bildades, fyra år senare, hade


p g a denna händelse i skolan ett beslut redan slagit rot i djupet av min själ: att vägra fullfölja lärotiden under en främmande kultur: att söka återfinna min rätta identitet.

Så kom det sig att jag beslöt att överge mina studier, trots att jag redan hade passerat de hinder som normalt var svåra att övervinna för en algerier. Jag hade endast två eller tre år kvar till mitt diplom och till att erhålla en lärarbefattning. Men min känsla av motvilja mot en påtvingad främmande kultur var starkare än allt annat.

- Fanns det även annan verksamhet som Ni ägnade Er åt under denna barn- och ungdomsperiod?

Jag spelade fotboll. Vid tjugo års ålder var jag medlem i det bästa franska laget (l'Olympique de Marseille) som då innehade Frankrike Cup. Det var utan tvivel ett av Europas bästa lag.

- Kan Ni berätta för oss något om Er far och Er mor?

Min far är ursprungligen från staden Marrakech i Marocko av "Ouled Sidi Rahal"-stammen. Han emigrerade till Algeriet under speciella omständigheter. Det var så, i hans ungdom, att p.g.a. den osäkerhet som rådde i Marrakech-området med banditer och tjuvar som höll till vid de stora vägarna och främst hotade boskapen, så avlöste medlemmarna i varje familj varandra på natten för att vakta boskapen. En natt då min farbror höll vakt överfölls vårt hem av beväpnade män. Min farbror öppnade eld och dödade en av tjuvarna.

Vendetta var vanligt vid denna tid (och är det förresten även idag) så familjen föredrog att föra bort min farbror och sände honom därför på pilgrimsfärd till Mecka. Han for samma år och på hemväg därifrån blev han, precis som före honom Hadja Maghnia, hänförd av staden Maghnia och slog sig ned där.

Men vendettan drabbar inte bara den som dödat någon utan alla manliga medlemmar i familjen.Vår familj var därför orolig också för min farbrors två bröder: min far och hans yngre bror. Så man skickade dessa att förena sig med min farbror i Maghnia och även de slog sig alltså ned där.

Min far var en mycket from man, medlem i en zaouïa, som alla familjemedlemmar tillhörde. Han tillhörde också en sorts religiös "brödraskapsorden" ( tariqan soufia).

Jag minns att jag i unga år alltid väcktes klockan fyra på morgonen av de ljud som förekom då min familj stigit upp för att förrätta bön i gryningen. Min far förrättade alla böner i moskén medan de andra, speciellt kvinnorna, bad i hemmet. Ett särskilt levande minne har jag av min farbror Larbis fru. Hon var gift med min fars yngre bror. Denna faster fastade under sin livstid var tredje dag under flera decennier och avled vid mycket hög ålder.

- Vad heter den tariqa (det religiösa brödraskap) som Er familj tillhör?

Moukahliya. Ordet härstammar från det arabiska moukhla (på dialekt) dvs gevär eller barouda (krut). Medlemmarna i detta brödraskap samlades varje år vid en bestämd årstid både för att hålla högtid och för att öva sig (i skytte); de höll ordentliga skjutövningar.

Denna tariqa uppstod i Fès. Den leddes av en cheikh som var lärare vid det marockanska universitetet Qarawiyin i Fès, ett universitet som anses vara ett av de äldsta i världen om inte rent av det första.

- Så det var alltså geväret (moukhla) som var moukahliernas symbol?

Den djupare innebörden är ribat, dvs jihad (kampen för rättvisan). Fram till nu har denna tradition varit ganska utbredd hos oss som en islamisk plikt.

Jag är uppvuxen med poem och epos som glorifierar ribat, jihad och modet i kampen för rättvisan!

- Och vilka minnen har Ni av Er mor?

Min mor var kusin med min far. Hon ensam gjorde resan från Marrakech till Maghnia sjövägen, p.g.a. den risk det då innebar att resa på vägarna. Hon återförenades med min far i Maghnia i slutet av 1800-talet och sedan dess har vi alltid bott i Maghnia. Min far var helt visst en stabil och pålitlig man, men min mor var det i ännu högre grad. Hon var fysiskt liten till växten men andligen stor. Hon var väl förtrogen med Koranen liksom med religiösa sånger och epos. Hon förstod kanske inte alltid fullt ut Koranens innebörd men hon hade likväl en djup intuitiv känsla för den.

- Då Ni gick i grundskolan, studerade Ni också andra ämnen än Koranen? T.ex. den gamla arabiska poesin.

Nej, något sådant fanns inte.

- Var inte undervisning i arabiska då förbjuden av fransmännen?

Förbjuden, nej, men man uppmuntrade det inte. Ja, det var franska skolor med ett franskt innehåll i undervisningen. Det är det som har provocerat vissa att börja läsa Koranen. I protest mot den dominerande franska propagandan på det kulturella området, spred sig hos oss fenomenet med de s.k. "bärarna av Koranen" : det var de som kunde hela Koranen utantill. Det fanns hela släkten vilkas medlemmar alla kunde Koranen utantill, t.ex. släkten Ouled Ziri som, för att undgå det franska förtrycket tog sin tillflykt till bergen där "bärarna av Koranen" än i denna dag uppehåller sig.

- I grundskolan kände Ni att Ni inte hörde till fransmännen. Vilka uttryck tog sig denna känsla?

Vi var medvetna om vårt algeriska ursprung och dem om sitt franska; vi var muslimer och icke-muslimer. Jag bör ha varit c:a sex år då emir Abd-el Krim al-Khattabis revolt i Rif i Marocko började och sålunda kriget mot fransmännen och spanjorerna. Jag minns ännu den sång alla vid den tiden allmänt sjöng på arabiska:

Det förbannade Spanien
Riffen gav dig en läxa
Sextio av dina generaler
Dog i ett enda slag

Jag minns att vår glädje växte i takt med att antalet offer i fiendeledet ökade. Vi var likväl klart medvetna om att vissa av våra närstående, som var enrollerade i de franska styrkorna, också kämpade bland dem. Dessa minnen, som jag burit inom mig i sextio år, kommer att förbli levande hos mig till min död. Vi önskade att emir Abd-el Krim skulle vinna med risk att därigenom förlora de närstående som kämpade med fransmännen. I byn sjöng vi barn om och om igen denna och andra visor. Var hade barnen lärt sig alla dessa sånger? Troligen i sina hem. Jag vill därmed säga, att alla, stora som små, hade samma önskan. För egen del minns jag att jag som sexåring erfor intuitiv glädje varje gång en olycka drabbade dem som jag redan vid så tidig ålder betraktade som kolonialister som ockuperade mitt hemland.

- Visade Ni på högstadiet någon litterär eller konstnärlig tendens?

Nej, aldrig. Jag fullföljde aldrig mina studier i arabiska och vad beträffar franskan så hade jag inte heller där någon litterär eller konstnärlig tendens med undantag för de böcker jag läste.

- Om vi då talar om de första seriösa litterära verk Ni läste i den åldern vilka var då dessa?

En av de första intressanta böcker jag hade möjlighet att läsa var l'Histoire des Arabes av Gustave Le Bon. Den boken var förbjuden och om det avslöjades att en person ägde denna bok, riskerade vederbörande minst två års fängelse. Jag läste denna bok då skuggan av en skamlig lag bredde ut sig över våra huvuden: "infödingslagen", vilken ålade algerierna det kollektiva ansvaret. Om boken hade påträffats i min ägo hade jag kunnat påräkna minst två års fängelse. Men jag läste den!... Jag läste också andra böcker av vilka vissa hade publicerats i Frankrike under emir Abd-el Kaders tid och som också var förbjudna i Algeriet. Jag lyckades komma över dem på komplicerade omvägar med flera mellanhänder. En bror som fått tag i dem genom en annan person, som i sin tur lånat dem från en tredje, som fått dem av en vän osv ... Gustave Le Bons bok hade jag fått från en vän som var son till den officielle översättaren på franska administrationen i området. Senare gick denne vän och hans syster med i frihetsrörelsen för att delta i revolutionen.

- Om vi återgår till Ert liv. Sedan Ni slutat skolan i Tlemcen, vad gjorde Ni då?

Jag tillbringade ett eller två år i min by och sedan blev jag inkallad till militärtjänst i vilken jag stannade fram till år 1940. Andra världskriget hade då redan börjat.

- Var militärtjänsten ett tillfälle för Er att få större erfarenhet på de kulturella och humanistiska områdena?

Först och främst kom jag genom militärtjänsten att få bättre möjligheter att läsa och komma över åtskilliga böcker. Det var under denna period som mitt intresse för litteraturen utvecklades. Jag behärskade franskan väl. Faktum är att jag på låg- och mellanstadiet och senare på högstadiet höll hög nivå i främst två ämnen: franska språket och matematik. Och även därefter har jag fortsatt att förkovra mig. Jag läste mycket i den åldern och jag började intressera mig för politisk litteratur. På det sättet kom jag att läsa emir Chakib Arslans samlade verk i fransk översättning. Jag hade dessutom börjat intressera mig för skönlitteratur och hade slukat ett tiotal romaner. Men det viktigaste under denna period var utvecklandet av min politiska medvetenhet. De sånger och visor som vi gick och gnolade på - patriotiska sånger som vi lärde oss från de östarabiska länderna, sådana sånger som Mawtini (mitt fosterland) eller Biladi, Biladi (mitt fäderneland) - ja dessa har också spelat en viktig roll.

- Kan Ni minnas vilken skönlitteratur Ni läste?

Det var den franska litteraturens klassiker. Jag har t.ex. läst en stor del av den franska litteraturen: romaner, poesi och prosa... Jag har läst Lamartine, Verlaine, Rimbaud etc.

- Försökte Ni aldrig skriva själv under den här tiden? Kände Ni aldrig någon dragning åt att uttrycka Er skriftligen?

Jag har aldrig brytt mig om att försöka, ty ända sedan min barndom har jag haft svårt att avfatta bra skrifliga sammanställningar. Och detta har inte ändrats nu i vuxen ålder. Ibland blir jag tvungen att uttrycka mig skriftligen och då måste jag anstränga mig mycket för att få det avklarat. Jag hör inte till dem som skriver med lätthet. För mig är det ett mödosamt arbete.

- Var fullgjorde Ni Er militärtjänstgöring i franska armén?

Jag var först i Frankrike där jag deltog i kriget. Efter segern fick jag medalj. När tyskarna hade ockuperat Frankrike återvände jag till Algeriet där de allierade landsteg i Nordafrika och en ny armé bildades. Denna armé bestod av tunisier, algerier och marockaner: denna nybildade armé hade mellan 150 000 och 200 000 soldater, och tillsammans med dessa avreste jag så till Italien.

- Det var där Ni lärde Er tala italienska, eller hur?

Ja, tack vare min dagliga kontakt med det italienska folket, främst de från landsbygden. Jag har alltid intresserat mig för språk och har en viss lätthet att lära mig dem. Nåväl, jag talar då om det gängse vardagliga läs-, skrift- och talspråket inte vetenskapens och filosofins språk. På samma sätt lärde jag mig spanska under den tid jag tillbringade i franska fängelser. Jag måste säga att det gick mycket lätt eftersom jag hade tillfälle att bli bekant med åtskilliga spanjorer vilka levde i västra Algeriet.

- När Ni var i armén, kom Ni då i kontakt med det Algeriska Folkets Parti?

Ja, jag följde uppmärksamt händelserna i Algeriet och även i övriga världen. Då jag hörde talas om de franska massakrerna på folket från Constantine i maj 1945, då algerierna manifesterade sin önskan om självständighet, efter Tysklands nederlag, och då det franska förtrycket kändes olidligt, så drog jag snabbt mina slutsatser beträffande möjligheten att uppnå vår självständighet på fredlig väg. Då man erbjöd mig att stanna i franska armén som officer tackade jag alltså nej och lämnade den istället. Jag hade då redan upplevt vad det innebär att leva under kolonialism och jag insåg att det endast fanns en lösning: självständighet.

- Det var just då, vid 17 års ålder som Ni anslöt Er till det algeriska folkets parti, eller hur?

Vid den åldern var mitt engagemang intellektuellt och starkt känslomässigt men jag ägnade mig inte åt mina känslor i avskildhet. Vid återkomsten från min militärtjänst 1940 fick jag på nytt kontakt med partiet. Och 1945, då jag lämnat armén för gott, blev jag en av partiets aktiva medlemmar. Vid denna tid hade alla dess ledare arresterats eller var efterlysta för att ha deltagit i de frihetsmanifestationer som partiet själv organiserat i maj 1945. Det var i min födelseby som jag började mina militanta aktiviteter tillsammans med en kamrat, vid namn Abdel Aziz Baraka, som sedan avled i tyfoidfeber (Gud välsigne hans själ).

- Rekommenderade partiet Er någon speciell litteratur?

Ja, partiet gav råd om viss litteratur, böcker eller artiklar och speciellt i den hemliga tidning som man publicerade. Vissa böcker delades ut till medlemmarna i partiet. Fördelningen varierade beroende på vilket område man verkade i. Hos oss ansågs "l'Histoire des arabes" av Gustave Le Bon som en grundläggande bok. Allt det här skedde i största hemlighet och med största noggrannhet. Vi hade också boken om emir Abd el-Kader skriven av Emile Roche. Roche var en jude om vilken det sades att han konverterat till Islam. Han skrev senare en utmärkt bok om Islam och om emirens personlighet och hans revolt.

- Var han (Emile Roche) fransman eller algerier?

Han var fransman. Han var troligen en fransk spion som fått ett uppdrag att bevaka emir Abd el-Kader. Hur som helst så är boken verkligen utomordentligt intressant. Och naturligtvis blev den förbjuden. Det förekom även flera andra böcker som i hemlighet cirkulerade bland partimedlemmarna och som var i linje med vår inriktning. T.ex. förekom böcker om revolutionerna på Irland och i Mexiko. Studier om Egypten och al-Wafd-partiet - det första Wafd under Saad Zaghlouls tid. Under samma period hade jag också tillfälle att läsa verk av Mohammed Abdou och Jamal al-Din al-Afghani i fransk översättning. Dessa böcker fick jag av min vän Muhammad Naccache, som nu lever i arrest i Algeriet. Han studerade medicin i Marseille och tog med sig dessa böcker till Algeriet därifrån. Jag fick dem av honom vid ett av mina besök i hans hemtrakt Ouled Mimoun. Senare blev han läkare med ansvar för befrielsearméns hälsa och därefter hälsominister i min regering.

- Deltog Ni vid denna tid i det redaktionella arbetet på den tidning som folkets parti gav ut?

Nej. För det första så var tidningens verksamhet ytterst konfidentiell och endast ett mycket begränsat antal medlemmar hade tillfälle att bidra med artiklar. Och för det andra, som jag redan nämnt så hade jag ingen läggning för att lätt formulera mig i skrift. Det generar mig men jag gör ingen onödig affär av det. Jag skriver bara då jag blir tvungen.

- Intresserade Ni er i ert parti för händelserna i de östra arabländerna?

Vi levde med Machrek, intensivt, trots den totala avsaknaden av officiell information. Vi törstade efter nyheter därifrån. Och naturligtvis intresserade vi oss intensivt för palestinafrågan. Scoutrörelsen var i detta fall vår bästa källa för information.

- Var Ni scout?

Ja, jag var scout. Scoutrörelsen var ett slags inträdesskola till partiet, där man kunde forma sina medlemmar och grupper. Där partiet fanns där fanns också scoutrörelsen. Den dirigerades i själva verket av partiet. Som scouter hade vi övningar varje dag.

- Har Ni någonsin utövat ett yrke sedan Ni lämnade armén och engagemanget i partiet?

Nej, jag har aldrig varit yrkesverksam. Jag vigde mina arbetsinsatser helt åt min militanta aktivitet inom partiet i Maghnia, min födelseby. Och jag uppnådde utmärkta resultat. Jag blev genast en av de ansvariga. Jag nominerades till medlem av centralkommittén. Senare lämnade jag Maghnia och for till Oran där jag fick ansvar för västra Algeriet. Sex månader senare kallades jag till Alger för att agera centralt.

- När fick Ni första gången fängelsestraff?

Det var 1950 i två år.

- Vad anklagades Ni då för?

För att ha bildat en hemlig organisation - OS (Organisation spéciale) - som ansågs vara ett hot mot statens säkerhet. En sådan anklagelse kunde leda till dödsstraff.

- Organisationen upptäcktes alltså?

Ja, men man kunde arrestera endast ett begränsat antal medlemmar och grupper. Organisationen hade 3000 medlemmar men endast 3-400 av dem blev arresterade. Huvudgrupperna i avdelningarna blev inte upptäckta.

- Tilläts Ni läsa och skriva i fängelset?

Ja, och vi hade intensiva aktiviteter. Sportaktiviteter och kulturella aktiviteter. Det var i fängelset som vi anskaffade de första arabiska romanerna och började läsa arabiska.

- Hur lärde Ni Er arabiska?

I fängelset. Fängelset var för oss en verklig patriotisk och kulturell skola...

- Hade ni gruppstudier?

Javisst, vi ordnade debatter efter varje lektion liksom vi behandlade många ämnen men främst befrielserevolten och de militantas aktioner i fängelset.

Vi organiserade bl a hungerstrejker. Jag minns att jag deltog i tre hungerstrejker varav en varade i tjugotre dagar.

- Kan Ni erinra Er vilka böcker Ni läste i fängelset?

Nej, inte exakt. Det var åtskilliga... Men jag minns en bok som jag läste i Frankrike och som gjorde stort intryck på mig: "La Grande dissension" av Taha Hussein liksom även "Nahj al-balagha" av Imamen Ali. Jag började också läsa al-Tabari (Profetens Sira). Det var under denna period som historien började fascinera mig.

- Efter Er flykt (från fängelset) reste Ni till Kairo, eller hur?

Ja, jag störtade mig igen direkt in i händelseförloppet. Jag hade inte en minut att förlora på studier. Alla mina krafter och min vilja var dag som natt koncentrerade på revolutionen... så till den grad att jag inte besökte pyramiderna förrän franska vänner på genomresa i Kairo tvingade mig att följa med dem. Jag gjorde det för deras skull och det var enda gången. Ännu idag har jag inte sett Luxor, muséerna och alla andra vackra sevärdheter i Egypten. Vem av oss hade tid att tänka på sånt?

- Skulle det vara en sådan lyx?

Ja, jag hade inte tid för sådant. Ett besök i Luxor t.ex. skulle ge mig ett slags känsla av att ha svikit något. Jag arbetade utan uppehåll tillsammans med Fathi al-Dib, så intensivt att jag nästan tog kål på honom. Han drabbades senare av blodpropp. Hans hustru, som var ansedd, militant, modig och uthållig försummade aldrig att varje gång hon träffade mig säga: "Ahmed, det slutar med att du tar död på Fathi, jag ber dig att skona honom!" Det fanns vid den tiden mellan oss ett uppriktigt och revolutionärt vänskapsband, alltså under tiden mellan den egyptiska och den algeriska revolutionen. Jag ser på vår relation som ett sant broderskap...

Jag minns också att jag besökte Al-Azkar en enda gång och aldrig mer och då enbart de algeriska studenternas kvarter. Jag känner faktiskt inte alls till Kairo så bra trots att jag bodde där en längre tid.

- Är det samma sak med andra arabiska städer?

Ja, det är det. Jag kan inte göra anspråk på att känna till Tripoli, trots att jag bodde där länge. Med Damaskus är det likadant. Där bodde jag förresten i hemlighet. Jag har också varit i Bagdad, men jag känner inte heller denna stad. Detsamma gäller också för Beirut.

- Hur många gånger har Ni varit i Beirut?

Tio gånger kanske eller femton eller tjugo! Jag passerade Beirut utan att stanna. Jag fyllde bara på kassan och reste sedan igen.

- Blev Ni då aldrig igenkänd under dessa besök?

Nej, inte ens dem jag samarbetade med visste vem jag var. Jag bodde två år i Libyen utan att någon kände till min rätta identitet. Jag bodde hos partikamrater.

- Minns Ni adressen?

Nej, jag minns den inte längre.

- Vilket intryck har Ni av Beirut?

Ärligt talat trivdes jag aldrig där. Staden tröttade ut mig. I Damaskus trivdes jag och likaså i Kairo, men i Bagdad - nej... I Tripoli trivdes jag bäst. Det var vid den tiden en liten fridfull stad där man var skyddad mot uppmärksamhet. Där anpassade jag mig väl. Jag antog traktens dialekt så bra, att man inte kunde ana min rätta identitet.

- När träffade Ni för första gången Gamal Abdel Nasser ? Och vad fick Ni för intryck av honom vid detta första möte ?

Jag träffade honom ganska tidigt har jag för mig. Broder Fathi al-Dib kommer nog ihåg det bättre än jag. Det var troligen 1954. Han var då ännu inte lika uppmärksammad i arabländerna och i övriga världen som ledarna för julirevolutionen var, utan ansågs snarast som en av tre viktiga politiska personligheter. Med mig var det annorlunda. Vi fick en speciell kontakt redan från första ögonblicket. Ämnet vi skulle diskutera krävde tid och jag hade ingen större hjälp av min dåliga arabiska. Hur göra? Detta till trots förstod vi varandra från första stund... Det var som om våra hjärtan kommunicerade direkt oberoende av språket! På detta sätt föddes vår vänskap grundad på en helhjärtat broderlig och revolutionär allians.

- Hur löste Ni då språkproblemet med Nasser ?

Jag försökte tala arabiska.

- Men han kunde väl engelska ?

Första gången talade jag franska men övergick sedan till arabiska och sedan försökte jag alltid uttrycka mig på arabiska. Man kan säga att vistelsen i Kairo verkligen hjälpte mig mycket beträffande mina kunskaper i arabiska. Där fick jag vanan att läsa arabiska böcker och jag hade alltid ett lexikon med mig, som jag ännu idag sätter stort värde på. Efter min vistelse i denna stad upphörde mina problem med arabiskan och därmed också min känsla av att ha blivit berövad mitt modersmål.

- Har Ni också erfarit den smärta som den algeriske poeten Malek Haddad uttrycker?

Oh ja,... Jag har aldrig upphört att känna den. T.o.m. efter mitt giftermål finns den hos mig, och min hustru delar den med mig. Det är därför som vi, trots de svårigheter som detta har erbjudit, beslöt oss för att sända våra döttrar, redan från unga år, till en arabisk skola hellre än till en fransk eller spansk. Och idag tackar jag Gud att de studerar arabiska och är helt införlivade med den arabiska traditionen. För hellre hade vi föredraget att de förblivit analfabeter än att de varit tvungna att studera ett främmande språk istället för arabiskan. Nu har de hög nivå på sin arabiska och min hustru och jag känner oss på detta sätt kompenserade för den förlust vi härvidlag själva lidit.

- Men detta tillhör ju det förflutna så varför så starka känslor?

Därför att under trettio år var jag alltså förhindrad att läsa på mitt eget modersmål. Detta är en oreparabel skada!

- Hade Ni inte samtal av alla de slag med Nasser ? Om kultur och historia såväl som om politik.

Oh ja, som vi har diskuterat! Våra samtal tog aldrig slut. Inte heller efter Algeriets befrielse. Endast statskuppen i juni 1965 bragte den till ett slut.

- När arresterades Ni för andra gången?

Det var under revolutionen 1956, då vårt flygplan kapades av fransmännen.

- Hur länge var Ni då i fängelse?

Fem år under vilka vi omplacerades till fyra olika fängelser. Man isolerade oss månader i sträck. Vi träffade inte en människa och såg inte ens dagsljuset. Därefter förflyttades vi till en annan avdelning där vi fick vara tillsammans på dagen och hölls skilda åt på natten.

- Hade Ni möjlighet att läsa i fängelset?

Jag har aldrig upphört att läsa. I alla fängelser jag suttit har mitt främsta krav alltid varit att att ha tillgång till litteratur. Jag läste helst på arabiska om detta var möjligt. Det var åtskilliga böcker såväl som politiska tidskrifter som t ex den egyptiska tidskriften Al-Musawwar.

- Men efter revolutionens seger, då Ni blev republikens president, var Ni väl, vid sidan av Nasser, den förste arabiske president som läste avancerad litteratur...

Nej, det kan jag nog inte göra anspråk på... Det är sant att litteraturen alltid legat mig varmt om hjärtat och att jag inte kunnat vara utan den... men jag vill nog inte påstå att jag varit ensam om detta...

- Men det är jag som påstår det. Hur får Ni för övrigt tid att läsa?

Jag läste alltid något varje dag trots mina andra arbetsuppgifter. Jag sov endast fyra timmar per natt. Detta pågick i två års tid. Vid den tiden läste jag de större politiska verken. Men min läsning omfattade även sociologi, revolutionernas historia, partipolitik, maktens ursprung och utveckling, politikens lagar och juridik. Jag läste allt som berörde mina nya arbetsuppgifter. Jag inrättade en särskild tjänst, knuten till presidiet, vars främsta funktion var att förse mig med böcker. Där fanns en sekreterare som presenterade listor med böcker för mig, speciellt de nyutkomna och jag kunde välja det som intresserade mig. På samma sätt var det med tidningar och tidskrifter.

- Utbytte Ni inte böcker med Nasser?

Jo, det var ett utmärkande drag i vår vänskap. Han sände oupphörligt böcker till mig. Jag har erhållit ett avsevärt antal böcker från honom liksom skivor med Oum Kalthoum. Ja, sådana var de gåvor vi gav till varandra. Och jag kan också tillägga filmer.

- Det var väl under denna period som Ni gjorde bekantskap med arabländernas, Afrikas och Västerlandets intellektuella liksom författare och journalister?

Jag träffade inte så många intellektuella bland araberna förutom alla den tidens journalister. Men bland västerlänningar träffade jag åtskilliga t.ex. Garaudy som ofta besökte Algeriet. Bland afrikaner hade jag kontakt med många intellektuella, journalister och politiker med vilka jag hade täta diskussioner. Speciellt vördar jag minnet av Che Guevara som jag var nära bekant med. Vi hade månadslånga diskussioner. Sedan var det Andrade från Angola och Cabral från Guinea Bissau. Och jag kan nämna öststaternas ledare: Bresjnev, Krustjev, Jikov, Chou En Lai... och några till.

- Läste Ni också de marxistiska verken vid denna tid?

Ja, jag har alltid läst marxistiska verk. Jag började med det i början av revolutionen och har sedan fortsatt. Jag har utan uppehåll studerat marxismen. Och jag måste säga att det är en grogrund för idéer. Jag har studerat den och sedan läst de viktigaste verken som behandlar luckorna på det ekonomiska planet. Jag har t.ex. läst Samir Amin liksom andra europeiska och sovjetiska författare som har försökt fylla igen luckorna, i synnerhet beträffande problemen i tredje världen. Sådana som t.ex. A.G. Frank och Celso Furtado. Den första teorin uttryckte en tanke att de underutvecklade länderna genomgår kolonialismperioden för att moderniseras och genom den skapa en industriell verksamhet samt därefter också skapa en jämlik samhällsform. Att lägga ett sådant perspektiv på frågan skapar en farlig doktrin som är helt ovetenskaplig emedan den anser kolonialismen som ett progressivt mellanled som förbereder terrängen för marxismen. T.o.m. Marx har poängterat detta, speciellt då det gällde Algeriet och Indien. Samir Amin, Baran och vissa andra har försökt att bearbeta detta problem.

- Har då inte marxismen influerat Er något?

Jag har studerat den ingående, men i grunden har den aldrig haft något inflytande på mig, inte ens i de svåraste situationer. Jag har aldrig anammat den som filosofi. Tvärtom så har min kunskap om den endast förstärkt mina band med Islam. Allt annat är överflödigt. De som känner mig väl är också väl medvetna om denna min inställning. T o m kommunisterna i våra länder som, för det mesta, är oense med mig skulle säga till dig: "Ahmed har alltid varit sådär."

- Vad diskuterade Ni med Che Guevara?

Vi har talat mycket om självförvaltningen. Han ansåg inte att självförvaltningen var någon bra modell. Men vi har haft en bra dialog med varandra med värme och broderskap. Guevara var mycket ärlig till sin läggning. Jag anser att detta var hans bästa egenskap.

- Gav Guevara intryck av att vara en romantiker i politiken?

Nej, inte alls... Han gav ett intryck av allvar, och en sällsynt personlighet. Framför allt trodde han på människan. Detta var en av de framträdande dragen i hans personlighet. Kanske var det detta drag som de som mötte honom främst lade märke till och då de inte förmådde beskriva hans personlighet mera ingående, löste de det hela genom att tala om honom som en romantiker. Jag upplever det som att det fanns ett odefinierbart allvar hos honom. I det han sade och i det han gjorde skymtade en verklig revolutionär. Hans, om man så vill uttycka det, romantiska drag bestod i hans starka humanistiska läggning. Han var en sann människa som trodde på mänskligheten. Jag delade visst inte alla hans åsikter men detta hindrar inte att han var en i sitt slag unik personlighet i den socialistiska världen.

- Med vilka andra personligheter har Ni haft intressanta diskussioner som finns väl bevarade i Ert minne?

Med Krustjev hade jag en på samma gång hetsig och förtrolig diskussion... i Moskva. Det skedde efter det att han provocerat mig offentligt och behandlat mig som reaktionär p.g.a. att jag inte dricker alkohol! Och efter detta tog han mig med till Svarta Havet och vi tillbringade tre dagar ensamma där i intim samvaro. På det sättet uppstod emellan oss en fin och pålitlig vänskap. Han anförtrodde mig en mängd fakta. Han gick så långt att han berättade för mig viktiga konfidentiella detaljer om sina relationer med Stalin, deras kontakter under andra världskriget och det som hände bakom maktens kulisser. Han berättade bl.a. för mig hur Stalin reagerade efter nazistyrkornas seger och hur han söp sig dödfull och medvetslös i femton dagar och under denna tid ideligen upprepade: " Staten störtas... allt är slut... detta är slutet för kommunismen."

Och Krustjev sade till mig:" Vi samlades för att besöka honom och sade då till honom: "Kamrat Stalin, Ni kan inte fortsätta så här. Man måste se faran i ögonen och ta ställning."

Resten av historien finns dokumenterad i en kommuniké från den 20:e partikongressen 1957.

Krustjev avslöjade också för mig hur politbyråns återförening ägde rum under överdådigt festande. Sammankomsterna ägde rum runt ett bord där man oavbrutet åt, drack sprit, arbetade, drack igen, åt och drack på nytt oupphörligt...

Krustjev var redan rejält berusad då han berättade om dessa episoder för mig. Då han märkte att jag blev generad, uppmärksammade han sitt eget tillstånd och sade: "Jag har klagat på att Ni inte dricker, men idag säger jag Er att Ni gör rätt. Jag hoppas att Ni och Era kollegor fortsätter att hålla på denna sed. Det är jag som gör fel, inte Ni." Därefter tillade han: "Se på mig...jag är ansvarig för en stor del av jordens yta, jag sitter alltså inne med ett stort ansvar. I detta läge borde jag hålla mig nykter och inte försätta mig i det tillstånd Ni nu ser mig, ty jag bringar i fara såväl staten som hela världen på detta sätt."

Samma sak hände också med Tito.

- Hur var historien med Tito?

Tito var känd för att dricka mycket. Sista dagen för en vecka långt besök hos honom kom sekreteraren - en mycket viktig person hos dem - fram till mig. Han kom i sällskap med Titos läkare. De tog mig avsides och sade på mycket korrekt franska: " Vi tackar Er för Ert besök hos Tito, ty hans hälsa har förbättrats och hans blodtryck har blivit normalt eftersom han, av artighet, inte dricker då han är i sällskap med Er. Ni är hjärtligt välkommen att ofta besöka Jugoslavien."

- Har Ni aldrig druckit sprit eller rökt?

Aldrig i hela mitt liv. Och det har inte varit svårt. Jag härstammar från en mycket from släkt och så har jag vistats i sportsammanhang mycket och dessutom i partiarbetet där det var förbjudet att dricka alkohol. Denna stränga moral låg i linje med partiets ideologi.

- Var Krustjev en kultiverad man?

Nej, det kan man inte säga. Han var inte kultiverad men han hade en sällsynt spontanitet som man snabbt charmades av. En spontanitet som man sällan träffar på, nästan som en slags total uppriktighet. Tito gav inte heller intryck av att vara kultiverad men han var det mer än Krustjev.

- Och Castro?

Ja, Castro är kultiverad, verkligen kultiverad... men om ni vill veta vilken man som var den mest kultiverade av dem jag lärde känna under denna period så var det utan konkurrens N'Krumah. N'Krumah var otroligt bildad, men inte enligt akademiskt sätt att se, utan han var en stor tänkare och filosof. Även Modibo Keita var en stor tänkare.

- Och vem var störst på metodikens plan?

Guevara, han läste mycket och diskuterade mycket.

- Lärde Ni känna några intellektuella i centralkommittén eller kommunistpartiets politbyrå i Sovjet?

Ja, jag träffade några av dem. Jag har träffat Souslov men vi kom aldrig igång att diskutera. Verkliga samtal hade jag däremot med Krustjev som inte var rädd att säga vad han tyckte och inte drog sig för att ta upp de känsligaste ämnen.

- Vi kommer nu, herr President, till den perioden då ni blev arresterad, efter statskuppen 1965...

Jag tror att jag redan talat tillräckligt om detta och kan inte se att det finns något mer för er att veta därvidlag.

- Men på det kulturella planet då. Alla som känner Er säger att tiden i fängelset fick Era tankar att mogna och att fördjupas.

Ja, det är väl ganska naturligt med tanke på hur länge jag var berövad friheten... 15 år... att jag tog tillfället i akt att läsa, tänka, meditera och arbeta. Ända från början såg jag som den enda möjligheten, att komma frisk därifrån, den att under tiden ha tillgång till information utifrån om händelserna utanför. Vare sig de kom från Algeriet, arabvärlden eller var allmänt internationella... Hur kan man annars följa vad som händer i världen? En annan fråga var hur jag skulle få tag i litteratur. Denna önskan kunde realiseras och på det sättet kunde jag ägna mig åt studier under den 15 år långa fängelsetiden.

- Hade Ni tillgång till radio eller TV?

Ja, det hade jag.

- Fick Ni också litteratur regelbundet?

Ja, bortsett från det första året då jag var berövad allt. Jag måste säga att den överste som var ansvarig för regimen hjälpte mig mycket då han såg min belägenhet i fängelset. Han försåg mig med böcker, varav vissa kom direkt från Egypten, genom det folk som arbetade tillsammans med hans militärkollegor, vilka sändes iväg med den algeriska militärkontingenten dagen efter krigsutbrottet 1967. På det sättet fick jag t ex tillgång till imamen Chafiis kompletta verk och de av den muslimske imamen al-Kortobi... Jag fick all denna litteratur gratis av denne överste, ty personligen ägde jag ingenting.

- Var alla dessa böcker islamiska?

Nej, inte alla.

- Nå, då var Ni kanske inte så besvärad av Er fångenskap?

Jag kan säga att jag i allafall inte blev förödmjukad. Det är inte så svårt hos oss som t ex i Irak... Men det fanns plågsamma tillfällen... Egentligen skulle jag helst undvika detta ämne. Det är inte särskilt smickrande för mitt land.

Vissa vänner utomlands, speciellt de franska, skickade mig det de kunde ifråga om böcker. Jag fick praktiskt taget alla böcker jag önskade, utom förstås de som var förbjudna i Algeriet.

Jag måste säga att överste Belhouchet försåg mig med det mesta liksom även hans företrädare, Saïd Benabid, om vilken det sades att han begick självmord. Men troligen blev han mördad... Och när jag sedan hade gift mig i fängelset, tog min fru med böcker åt mig varje gång hon besökte mig.

- Följer Ni både det som händer nationellt och interna tionellt?

Ja, regelbundet... utan avbrott.

- Hade Ni möjlighet att brevväxla med omvärlden?

Nej, självfallet inte.

- Era idéer på det ekonomiska planet är inte längre desamma som före 1965; de har nästan totalt ändrats eller hur?

Ja, de har utvecklats mycket. Man kan säga, att historiskt sett förekom den första allvarliga radikala kritiken av socialistiska och kommunistiska modeller endast under de sista 15 åren.

Före 1965 kände man inte till varken Samir Amin, Celso Furtado eller några andra.

- Beträffande filosofi t ex, vad har Ni läst där?

Jag har läst mindre av filosofiska verk... men jag har åtminstone läst arabiska filosofer som al-Ghazali, Ibn Rushd, Ibn Toufayl och några andra. På franska har jag bl a läst Hegel, Kant, Foucault ...

- Är den islamiska litteraturen i majoritet?

Jag har läst de islamiska tänkarna mycket, men inte uteslutande.

- Hur lade Ni upp Ert läsande i fängelset?

Jag reserverade en bestämd period för varje tema... t ex ägnade jag sex månader helt åt studier i ekonomi eller Islam... därefter ett år åt historia osv, osv. Jag läste tre eller fyra böcker på samma gång... Då perioden reserverad för ett visst tema närmade sig sitt slut och jag kände att jag hade "tömt ut" ämnet, rekapitulerade jag, tänkte över allt jag läst och gick igenom mina anteckningar. Mitt sätt att läsa är fortfarande mycket disciplinerat; jag gör mycket anteckningar. Jag läser en bok på förmiddagen, en eller två andra på eftermiddagen och ytterligare en helt annorlunda på kvällen.

- Har Ni lärt Er främmande språk under Er fängelsetid?

Ja, i början, reserverade jag varje dag en timme eller en och en halv för att studera språk och jag gjorde verkligen framsteg. Men jag slutade med det, ty, enligt min åsikt, tar det tid att fördjupa sig i ett språk och med kännedom om alla de många andra ämnen jag försummat att studera.

- Vilka språk talar Ni?

Arabiska förstås, franska, spanska som jag kan läsa i text, och litet italienska, engelska och tyska.

- Har Ni alltid Koranen med Er?

Oh ja, det är den enda bok jag aldrig lämnat för ett ögonblick... och jag läste den varje dag. Det fanns en tid då jag kunde den utantill.

- Har Ni också läst mycket skönlitteratur?

Ja, mycket. Främst poesi, såväl på franska som på arabiska. Och jag har även läst en del skådespel.

- Najib Mafouz till exempel?

Oh, javisst. Jag har läst alla hans böcker. Najib Mafouz besitter en i särklass stor kreativ förmåga då det gäller formen... Men då det gäller innehållet framstår han som en liberal reaktionär, åtminstone för mig. Hans kritik av nasserismen placerar sig i detta perspektiv och är inte alls rättvisande. Detta säger jag utan att ta parti för nasserismen.

- Vad anser Ni om förhållandet vetenskap och religion... eller mellan religionen och livet i hans verk?

Han har inte kunnat formulera problemen i adekvata termer. Den litterära aspekten segrar över den filosofiska... Bekräftandet av konst för konstens skull för in problemet i en återvändsgränd... Han är f ö varken den förste eller den siste att råka i denna fälla...

- Känner Ni till verken av Tawfik al Hakim?

Ja, jag har läst en hel del av hans produktion... liksom av andra egyptiska romanförfattare och jag har samma åsikt om dem som om Najib Mafouz. Jag föredrar Youssef Idriss.
- Med avseende på innehållet?

Ja, och jag har också läst poeten Nizar Kabbani, speciellt hans senare produktion om Beirut...

- Och den palestinska poesin?

Jag tycker mycket om Mahmoud Darwish och Samih al Kassem, vilka för med sig en ny strömning till den arabiska poesin.

- Och hur är det med den algeriska litteraturen?

Jag är väl förtrogen med den algeriska litteraturen, speciellt den franskspråkiga vilken jag läst t o m före den algeriska revolutionen.

- Vill Ni nämna något om Mohammed Dib och hans trilogi?

Ja, Mohammed Dibs berömda trilogi har en handling som utspelas i Tlemcen, där jag tillbringade en del av min barndom och ungdom.

Man skulle kunna säga, att han har förutspått revolutionens utbrott, hur vill Ni förklara det?

Detta är kvaliteten och skönheten i hans verk: Dib är en genuint algerisk författare vars band med sitt folk var mycket starka ... detta gjorde det lätt för honom att uppfatta revolutionens själ och låna atmosfär från folkets miljö i Tlemcen.

- Vilken av trilogierna föredrar Ni, Dibs eller Najib Mafouz'?

Jag föredrar Dibs ty den presenterar revolutionen i vardande medan Mafouz' trilogi kom ut först efter revolutionens utbrott 1919. Jag anser, att i detta avseende är den algeriska litteraturen, med fransk uttrycksfullhet, kvalitativt överlägsen litteraturen från de östarabiska länderna.

- Vilka tänker Ni då på förutom Dib?

Jag tänker på alla, Mohammed Dib, Kateb Jacine, Malek Haddad ... Till och med franska författare erkänner deras betydelse. Det har t ex Albert Camus gjort.

- Har Ni läst Camus?

Ja, jag har läst hans verk liksom många andras...

- Och Sartre, vad anser Ni om honom?

Sartre representerar en reaktion mot den marxistiska determinismen... han hoppades kunna nå längre än den mekaniska dogmatism som skapades av marxismen och som har fått olyckliga konsekvenser på det mänskliga planet. Sartre försökte, tillsammans med Heidegger och några andra, att utveckla denna determinism men deras försök var inte tillräckligt radikalt och var också begränsat till detaljkritik, därav dess otillräcklighet. Den tyska filosofin också har tagit min uppmärksamhet i anspråk. Ty Tyskland är filosofins gyllene hemvist. Jag tycker också mycket om den latinamerikanska litteraturen, speciellt Gabriel Garcia Marques. Jag har nyss avslutat dennes kompletta verk. Nu håller jag på och läser Cela, en spansk författare och filosof som jag läste för mer än tjugo år sedan och vars verk jag anser vara av stor betydelse.

- Ni tycker om det spanska språket eller hur?

Ja, det är ett vackert språk vars sensibilitet ligger ganska nära det arabiska språket.

- Det är det arabiska arvet i detta språk, eller hur?

Ja, en tredjedel av det spanska ordförrådet är av arabiskt ursprung...

- Jag har även märkt att musiken intar en viktig plats hos Er.

Ni blir säkert förvånad om jag skulle säga er att en av de saker som har det största och djupaste inflytandet på mig är just musiken. Speciellt då min känsla för det algeriska nationalistiska och patriotiska och för det arabiska arvet. Vår första kontakt med de östarabiska länderna (Mahrek) var genom Mohammed Abdel-wahabs och Sayyid Darwishs musik. Abdel-wahab har bidragit till att vi blivit mer medvetna och till vår kamp för frihet. Det har även Sayyid Darwish men bara under en kort period, till skillnad från Abdel-wahab... Han har påverkat oss så till den grad att vissa av hans sånger har kommit att spela en ganska enastående roll ... jag tänker då på sången "Ahib icht el Horria" (jag älskar att leva i frihet). Denna sång har i trettio år gjort stor succé i Algeriet... Den sjöngs överallt, i städerna, på landet, vid alla fester och vid alla bröllop... Den har spelat en viktig roll och den har haft ett inflytande på oss som ingen icke-algerier kan föreställa sig.

- Har inte också Oum Kalthoum spelat en liknande roll?

Hon är en stor sångerska. Men tack vare den här sången jag nyss nämnt är Abdel-wahabs popularitet hos oss betydligt större... och när jag träffade honom efter självständighetsförklaringen sade jag det också till honom. Farid el Atrache är också mycket populär men det går inte att jämföra med Abdel-wahab.

- Ni är från mouwashahland... Anser Ni inte att denna stil har spelat en roll i bevarandet av den arabiska musiken och språket?

Historiskt sett har den spelat en stor roll, men det har inte förekommit någon spridning till landsbygden och i synnerhet har den inte utövat så stort inflytande på algerierna som Abdel-wahabs, Oum Kalthoums eller Sayyid Darwishs.

Mouwashah av andalusiskt ursprung är strängt lokalbundet till dessa stora städer som Constantine, Tlemcen och Alger... men Abdel-wahab har haft ett mycket mer allmänt inflytande än mouwashahat och var mer lättillgänglig för den stora massan och sådant är alltid värdefullt. Jag tror att mouwashah behöver förnya sig för att bli mer tillgänglig, bättre uppskattad... Jag säger detta därför att det fanns en föregångare i Algeriet på trettiotalet, en stor konstnär vid namn Cheikh el-Anka, en algerisk föregångare till Abdel-wahab. Han lyckades skapa en syntes av de olika stilarna som verkligen blev populär och snabbt spred sig över hela Algeriet, trots att detta sätt att uttrycka sig i princip var mycket regionalt. Det finns ett karakteristiskt sätt att uttrycka sig i folkmusik i Oran, i Constantine, och i Alger. Ur denna synvinkel gjorde Cheikh el-Anka revolution på "mouwashah - nivå".

- Har Ni personligen stött konst och musik under självständighetstiden?

Ja, jag har stött musiker och hjälpt dem att höja folkmusikens värde. Den första musikgruppen från Algeriet, som uppträdde på arabisk scen och besökte Irak, Egypten och Syrien, grundades tack vare mina personliga insatser i samarbete med några andra konstnärer. Den algeriska musiken utvecklades mycket under denna period och man kan se spåren av detta hos den musik som nu är aktuell i dagens Algeriet. Mohammed Abdel-wahab höll med mig om att Algeriet har mycket vackra sångröster.

- Och de andra konsterna?

Teatern har spelat en mycket viktig roll... Folkets Parti hade en egen teater som aktivt deltog i revolutionen. Men musiken spelade en viktigare roll. det är den som har förstärkt den arabiska identiteten hos det algeriskafolket. Den har t o m vissa perioder utgjort det enda kulturella bandet mellan våra länder och resten av arabvärlden, för att inte tala om dess betydelse i samband med revolutionen... Vad beträffar teatern, så har vi gett den en nationell inriktning och ledning då vi anförtrodde den åt den store konstnären Mohammed Boudia... Känner ni till honom?

- Tyvärr inte.

Innan han mördades av israelerna i Paris var han militant i den palestinska frihetskampens led. Han var av den här genuina intellektuella revolutinära sorten... Han var ansvarig för vissa revolutionära aktioner i Europa för den palestinska motståndsrörelsens räkning. Efter självständighetsförklaringen anförtrodde jag honom ledningen för teatern, men efter statskuppen 1965 valde han att gå i exil till Frankrike där man erbjöd honom chefsskapet för en teater. Och det tycks som om hans begåvning och kunskap togs väl tillvara, t o m i Frankrike.

- Och arabisk film, har inte den spelat en viss roll i Algeriet? Såg Ni inte ganska mycket på egyptiska filmer t ex?

Ni blir kanske förvånad om jag säger att i min ungdom missade jag knappt en enda egyptisk film... I byn samlades vi alltid för att se de egyptiska filmer som kom till oss och det hände t o m att vi reste ända till Oujda i Marocko för att se film. Detta hindrar dock inte att majoriteten av dessa filmer var kommersiella och innehållsmässigt värdelösa.

- Efter självständighetsförklaringen, nationaliserade Ni filmsektorn... Hur uppfattar Ni den sjunde konstarten?

Genast efter självständighetsförklaringen lade vi grunden till ett filminstitut och skapade ett cinematek... Vi hade för avsikt att bekämpa den kommersiella filmen och ersätta den med konstnärlig och avantgardistisk film av unga regissörer...

Det betyder inte att den västerländska filmen totalt saknar intresse, långt därifrån. Man kan alltid där finna filmer av stor kvalitet... Därför nationaliserade vi biograferna och utvecklade parallellt en kedja av filmklubbar över hela landet för att höja kvaliteten på publikens smak... Man skulle kunna säga att denna åtgärd gjorde det möjligt för Algeriet att skapa en filmproduktion som är bland de mest framstående i tredje världen idag. I Jugoslavien har en algerisk film, med titeln Omar Gatlaton, inspelad under åren 1980 - 81, spelats med framgång under tre månader... Och vid de internationella filmfestivalerna röner algerisk film uppseendeväckande stor positiv uppmärksamhet och har t o m fått flera första pris. Detta är anmärkningsvärt eftersom många mer avancerade europeiska länder, än vi, inte fått dessa pris. Men idag finns tyvärr ingen sund filmpolitik i Algeriet. Beträffande filmproduktion i övriga världen har denna kvalitetsmässigt försämrats. Apologi av sex är i högsta grad ansvarigt för detta.

- Kan Ni påminna Er några egyptiska filmer från denna tid?

Egyptisk film var långt ifrån i min smak. Det enda intresse vi hade gemensamt var det som förenade oss i övrigt i den arabiska nationen. Men trots det minns jag Salah-Al-Din, en film på 50-talet som rörde oss alla mycket. Ahmed Mazhar var utmärkt i rollen som Salah-Al-Din.

- Finns det några aktuella arabiska filmer som Ni har fäst Er vid?

Jag har sällan tillfälle att gå på bio. Tiden räcker inte till. Likväl har jag tyckt mycket bra om filmen Budbäraren och Omar-el-Mokhtar, som jag anser presenterar en arabisk vision på bioduken.

I Budbäraren kan jag konstatera att begåvningen hos en arabisk skådespelare, föga känd utanför sin kulturella arabiska sfär, vida kan distansera begåvningen hos internationella artister... Enligt min åsikt gör Abdallah Ghaith ett betydligt större intryck än Anthony Quinn i rollen som Hamza, även om jag också uppskattar den senare... Samma sak gäller Monna Wacef i rollen som Hind, jämfört med den stora grekiska Hollywoodskådespelerskan: Irene Pappas. Jag har också sett en del teaterpjäser äldre och mera nyskrivna och jag tycker att den egyptiska teatern är intressantare än den egyptiska filmen.

- Apropos det har jag kunnat konstatera att Ni är mycket intresserad av turkisk musik.

Det är en mycket vacker musik och jag äger vissa pärlor som är jämbördiga med mouwashah och andra gamla sånger hos oss. Jag tycker också på samma sätt om den iranska musiken.

- Lyssnar Ni även på klassisk västerländsk musik?

Javisst, det anser jag nödvändigt för att få ett allsidigt lyssnande... Jag uppskattar den mycket. T ex Bach, Beethoven, Chopin, Schubert, Mozart och alla ryska kompositörer från vilka jag har en samling skivor som beslagtogs då jag blev arresterad men som jag ställt samman på nytt nu. Och mitt bibliotek i Maghnia innehåller ytterligare vackra samlingar.

- Vilken av alla dessa kompositörer föredrar Ni?

Bach ... Hos honom finner man en religiös känsla och en mäktig andlig inspiration... Bach är beundransvärd... Men vi har ju också Beethoven, speciellt den nionde symfonin... och så vissa verk av Mozart. Men jag uppskattar i synnerhet Bach.

- Och vad tycker Ni om den västerländska samtida musiken?

Jag finner den ointressant. Generellt tycker jag inte om modern musik, med vissa undantag.

- Apropos musik så skulle jag vilja fråga Er vem som är författare till "Kassaman", revolutionssången, som sjöngs under de revolutionära åren.

Det är Moufdi Zaharia som jag personligen känner. Han var en av grundarna till Folkets Parti men han visade vissa borgerliga tendenser som jag inte uppskattade.

- Denna sång var även den sång som Folkets Parti sjöng före revolutionen?

Nej, inte alls. Partiets sång var densamma som den man sjöng i Egypten vid tiden under revolutionen 1919: Biladi, biladi (mitt land, mitt land). Men man hade ändrat något på meningarna för att ge den en mer algerisk och nordafrikansk prägel...

- Tycker Ni även om balett?

Jag skulle föredra att ni nu besparar mig sådana frågor som riskerar att framställa mig som en person som vill briljera med sina kunskaper.

- Men herr President, det är ju inte alls det som det är fråga om. Avsikten med att redogöra för Er intellektuella erfarenhet är att kunna analysera och studera den...

- Har måleriet en plats i Ert liv?

Jag har intresserat mig för måleriet och dess olika skolor... men jag uppskattar inte surrealistisk och abstrakt konst... t ex tycker jag inte om Picasso, med undantag av hans blå period och vissa viktiga målningar som Guernica. Min fru intresserar sig mer för denna uttrycksform än jag. Hon har skrivit artiklar om konst då hon var journalist och det är tack vare henne jag har mina kunskaper på detta område. Numera intresserar hon sig för kalligrafi.

Jag uppskattar mycket spanjorer som el Greco, Goya, Vélasques, flamländarna, holländarna och vissa fransmän t ex impressionisterna.

- Är Ni emot abstrakt konst?

Jag är inte emot men jag förstår den inte. Klee förklarar i en av sina böcker, hur han inspirerats av det abstrakta i ornament och i den islamiska konsten. Man återfinner denna samma arabo-islamiska inspiration hos de ryska kompositörerna som har lånat många av sina teman från berättelserna i Tusen och en natt. Rimskij-Korsakov t ex och ungraren Bartok har också inspirerats av de arabiska rytmerna.

- Vad anser Ni om den ryska litteraturen?

Jag anser att romanen (som form) når sin höjdpunkt med Tolstoj och Dostojevsky vars samtliga verk jag läst.

Jag har tyckt mycket om Tolstojs Krig och fred liksom Hadji Mourad hos vilken han hämtat temat i Chamils handlingar, som var en stor islamisk och revolutionär bedrift, vilken historiskt sammanföll med motståndet hos emir Abd el-Kader och Mohamed Ali's kamp i Egypten...

Chamil bekämpade länge ryssarna för att uppnå oberoende och den franske marskalken Soult har om denna epok sagt att den dominerades av tre stora frihetsledare vilka krossades av den Västerländska invasionen, nämligen Mohamed Ali i Egypten, emir Abd el-Kader i Algeriet och Chamil i Azerbaidjan.

Generellt uppskattar jag mycket den ryska litteraturen, jag tycker även om Gogol, men det är Krig och fred av Tolstoj och Bröderna Karamazov av Dostojevsky som gjort störst intryck på mig.

- Har Ni någon åsikt om det som man kallar den muslim ska litteraturen eller den nya "sovjetiska" muslimska litteraturen?

Ja, jag har läst Rassoul Hamzato och Gentis Hamzato. Jag anser dem vara mycket viktiga författare. Speciellt Hamzato trots att han ännu är hårt fången i de marxistiska dogmerna.

- Men utgör inte dessa ett förebåd om ett nytt uppbrott?

Utan tvekan, genom deras romaner flyter ett orientaliskt världsallt så till den grad att då jag läser Hamzato får jag intryck av att befinna mig i min hemby Maghnia eller mer exakt på vår algeriska högplatå. Och vi får inte glömma Rachidov som var president för det kommunistiska partiet i Uzbekistan och som deltog, fast mindre känd, i gruppen, men som poet.

- Men vad anser Ni om den algeriska litteraturen , efter arabiseringsrevolutionen?

Jag känner till en stor del av denna litteratur men inte i dess helhet. Jag tycker, t ex, om den unge poeten Ben Amar även om han är en marxist som försöker ge liv åt en död filosofi, vilken har avlidit även i landet som, en gång, gav den livet.

- Och hur är det med Tahar Wattar?

Jag har läst hans alster. Det är intressant litteratur men jag ogillar hans opportunistiska framtoning. Han sände mig sina böcker med dedikation och därefter attackerade han mig våldsamt i en artikel. Han ingick i den fraktion som representerade marxismen inom FLN.

 

 

 

KAPITEL II


OM DET FÖRFLUTNA



Tillåt mig att först helt kort skissera en tillbakablickande översikt över vår arab-islamiska historia, från slutet på den islamiska världsordningen, för över fem sekler sedan, fram till den nuvarande världsordningens tillkomst och på detta sätt belysa den dialektik som framkallats genom denna förändring.

Jag kommer då speciellt att framhålla den moderna renässansens period, ty man måste vara mycket uppmärksam när man daterar och analyserar vår renässans och då man talar om våra första kontakter med Västerlandet.

Faktum är att somliga anser att den arabiska nationen och den islamiska världen "återuppväcktes" av de öronbedövande napoleonska kanonskotten i Mahrek, under det att Nordafrika hade gjort det mycket tidigare genom de iberiska kanonaderna.

Levde vi då verkligen invaggade i en djup sömn ur vilken de napoleonska och iberiska kanonskotten väckte oss? Befann vi oss verkligen på randen av en allmän dödskamp, som vissa anser?

Här har vi att göra med farliga fördomar som tyvärr förekommer mycket ofta och fortsätter att förorena och allvarligt skada våra sinnen. De syftar till att bekräfta tesen om Islams och muslimernas förmodade stagnation.

Islam har aldrig upplevt någon stagnation. Dess kraft har inte krossats även om den hållits tillbaka geografiskt. Detta kan man vederlägga genom en analys på tre plan.

För det första har Islam, som religion, inte hållits tillbaka ett ögonblick. Låt oss t ex göra en tillbakablick över de fem sista seklerna, av "tillbakagång" som man säger.

Det stärker själen att konstatera att Islam, långt ifrån att vara tillbakahållen, istället har fortsatt att utvecklas, speciellt i hjärtat av den afrikanska kontinenten som idag är till hälften muslimskt och kanske kommer att bli det helt i framtiden.

Samtidigt har Islam vunnit terräng i östra Asien i länder som Korea, Filippinerna, Thailand och Indonesien där den tidigare inte förekommit alls. Idag kan man konstatera att Islam förekommer t o m i hjärtat av den moderna västerländska civilisationen. Jag tänker då på USA. Sporrad av en inre styrka har Islam drivits framåt med samma spänst och friskhet som den ursprungligen hade.

För det andra, politiskt, när det gäller att upprätta en islamisk stat, har Islam inte gått tillbaka, genom kalifatets i Bagdad fall år 1263.

Egypten har, alltsedan och efter korsfararkrigen, fortsatt att befästa sig som Islams politiska centrum. Sedan återtog det ottomanska riket med framgång Centralasiens fackla och förde den högt ända till Wiens stadsport.

Kom ihåg att ottomanerna var på väg att invadera Österrike och hela Europa och norrifrån återinföra Islam i Spanien. Ottomanerna förblev en stormakt och delade dominansen över världen med spanjorerna ända fram till 1700-talet, för att sedan fortsätta att representera den islamiska världen fram till första världskriget. Ett annat offer för de västerländska historikernas ihjältigande, en tystnadskonspiration som vi omedvetet deltagit i - är den välutvecklade civilisation som det islamiska imperiet Mogol, i den indiska subkontinenten, utgjorde. En framstående civilisation som varade fram till 1600-talet innan den föll för de successiva attackerna från den engelska kolonialismen.

För det tredje, på det sociokulturella planet har Islam alltid lyckats finna gynnsamma villkor för ett nytt uppsving och ny blomstring.

Detta kan man t ex observera i Indien där Islam fortfarande, utöver det rent religiösa, sätter sin prägel på människors dagliga liv och deras attityder på ett levande sätt t ex vad beträffar klädedräkt och matvanor.

Och vidare har muslimerna i Andalusien för evigt givit sitt bidrag till kulturen. T o m efter Granadas fall 1492 har detta inflytande fortsatt ända fram till 1600-talet.
I sin nya framgång i USA breder Islam ut sig t o m mitt i helvetet. Islam har i USA blivit en veritabel tillflykt i förhållande till det amerikanska samhällets perversioner och laster. Det förekommer att fångar, utslagna av systemet, i massor konverterar till Islam. Detta är Islams verkliga under. Jag menar då dess sociala funktion. I USA är Islam en blomma som växer i ett träsk bärande på hopp.

Hur ska man kunna förstå orsakerna till vår samtida renässans då vi anstränger oss att uppfatta och följa dess olika källor?

De som vill hänföra hela orsaken till Europas invasions inflytande tar miste. Detta är bara en orsak bland många. Enligt min åsikt kan man härleda de faktorer som bidragit till vår renässans utifrån en huvudfaktor kring vilken en rad faktorer grupperar sig och på vilken de faller tillbaka.

Huvudfaktorn är Ibn Taymiyya. Han utgör källan ur vilken den arabiska och den islamiska renässansen har hämtat sin kraft. De övriga faktorerna är åtskilliga men en av de viktigaste är utan tvekan Wahabit-rörelsen, som uppstod och spreds t o m före Napoleons fälttåg mot Egypten, vilket man felaktigt har ansett vara utgångspunkten för renässansen. Mohammed Ben Abdelwahabs död sammanföll med franska revolutionen då Napoleon bara var en general i franska armén. Ben Abdelwahab dog 1791, dvs två år efter franska revolutionens utbrott.

Wahabit-rörelsen utgjorde den första viktiga och avgörande signalen för renässansen. Den leddes av Mohamed Ali i Egypten, efter Frankrikes angrepp på Egypten. Låt oss återlämna till kejsaren vad som kejsaren tillhör. Om vi inringar de historiska händelserna och om vi granskar historiens fakta, stärks vi av att kunna konstatera att man måste tillerkänna Mohammed Ben Abdelwahab hans förtjänster och Napoleon det som han har åstadkommit.

Västerlandet vill tro och vill få oss att tro att de är upphovet till den arab-islamiska renässansen. Det är ett etnocentriskt synsätt som vi bestrider. Vår egen uppfattning bör vara av en historia utan avbrott, även om den också omfattar vissa latensperioder.

- Ni tror inte att Västerlandet och Orienten, vilkas historia dock har bestått av ständiga kontakter och konfrontationer, har ömsesidigt påverkat varandra?

Det moderna Västerlandet som har börjat erövringen av vår planet tillsammans med spanjorerna och portugiserna, och f ö med den väl signelse av en påve som har tillåtit dem att dela världen mellan sig. Det är Västerlandet som vill självutnämna sig som världens centrum och som har inlett detta med att "upptäcka" Amerika... Detta är en förlängning av korsfararnas framfart. Jag anser detta vara upphovet och början till den kolonialistiska andan och dess praktiska tillämpning. Men vem skulle drömma om att förneka ömsesidiga influenser? Kulturernas historia en kontinuerlig ömsesidig kulturell befruktning och samverkan. Det är utifrån denna realitet som de ursprungliga skapelserna skapas och som även de mäktiga genierna formas. Detta gäller den muslimska civilisationen i så hög grad. Den utgör en av de stora i mänsklighetens historia.

- Den moderna kolonialismen, i ekonomisk och imperialistisk mening, var den historiska produkten av den borgerliga och kapitalistiska revolutionen. Hur kan man se den som korsfararnas förlängning? Var den ekonomiska faktorn den primära eller endast den sekundära orsaken till korsfararnas ockupationer och är inte kolonialismen bara en förlängning av ett religiöst krig mot Orienten?

Jag tycker att dessa krig från början inte var ekonomiskt betingade. Men fröet till den nuvarande världsordningen såddes redan genom dessa krig. Utan tvivel finns det från början ovedersägligen religiösa motiv - det som avfärdar den marxistiska "historiska materialismens" teori. Men ganska snart träder de materiella och ekonomiska syftena fram. Beviset för detta är att korsfararna under härtågen mot Jerusalem, även passade på att - i förbifarten - ockupera det kristna Bysans! Bysans historia med korsfararna är en svart historia.

Det var under detta första slaget, inte under den femte eller det sjunde, som korsfararnas avsikter började visas klart. Man ska inte glömma att Orienten vid denna tid var symbolen för civilisation och för materiell och kulturell blomstring, även vad beträffar vetenskapens landvinningar och den materiella välfärden; allt sådant som bländade den övriga världen och som den kom att eftertrakta.

Enligt min mening härrör den västerländska renässansen i verkligheten från korsfarartiden. Det var detta ögonblick som blev inledningen till det som senare kom att kallas "Renässansen".

Det var efter dessa kontakter med Orienten som det i Västerlandet - i Frankrike och Italien - bildades kungadömen där man åt och klädde sig helt efter arabiskt mönster. Denna influens blev speciellt framträdande hos vissa, t ex hos kung Roger II av Sicilien, som till slut blev exkommmunicerad av påven.

Om den extremistiska och reaktionära religiösa motivationen var förhärskande i början av korsfarartiden så ersattes den snabbt av rent materiella syften. Det var under dessa korståg som den första materiella "ackumuleringen" skapades. Detta har utvecklat handeln från det merkantila stadiet till det industriella. De mest blomstrande städerna, under denna tid, som Venedig, Genua och vissa franska hamnstäder, hade uppnått denna välfärd och blomstring enbart tack vare deras goda relationer med Orienten speciellt genom fartygen som transporterade korsfararna till det "heliga landet". Så startade den så kallade "ackumulationen" med korsfararna - om än i blygsamma proportioner.


1492: KAPITALISMENS BÖRJAN



- Ni talade om "upptäckten" av Amerika och åtskilliga historiker är eniga i sin utsago att den nuvarande världsordningen daterar sig från denna tid liksom även kapitalismens uppkomst. Det som slår oss då är att detta sammanföll i tiden med en händelse som är organiskt tätt förknippad med arabernas öde - nämligen Granadas fall.

Upptäckten av Amerika var en avgörande händelse såväl för den kapitalistiska ordningen som för araberna. Den är värd att uppehålla sig vid och 1492 är ett avgörande årtal. Detta årtal innebar slutet för en hel epok och början på en annan. Det innebar slutet på den politiska Islam i arabvärlden och förflyttandet av dess politiska centrum till andra delar av världen: Indien och Turkiet. Detta årtal är även avgörande för araberna i den meningen att det förebådade en ny världsordning.

1492 blev i praktiken ett startskott för kapitalismen vars verkliga födelse likväl härrör från korsfarartiden. Det årtalet var också början på ett nytt "äventyr" för hela mänskligheten.

I Amerika fann man mycket guld och silver. Guldet i Mexiko och silvret i Sydamerika är förknippade med namnet Potosi. Amerikaindianerna utnyttjade inte dessa metaller som betalningsvärde utan endast som något vackert att använda till utsmyckning; konquistadorernas larmande ankomst vände upp och ned på hela deras liv. Aldrig senare har mänskligheten varit så drabbad av sorg och hemsökt av omätliga olyckor. Dominikanermunken Las Casas' skrifter beskriver hur blodiga och barbariska konquistadorernas expeditioner var. Han levde samtidigt som denna erövring av "Nya Världen" ägde rum. Nästan ett helt folk, de röda indianerna, blev utrotad. Inte ens uttrycket folkmord är tillräckligt starkt för att beskriva detta systems barbari.

Västvärlden försöker än idag att sudda ut och förtränga denna period i sin historia som alltför mycket stör det goda samvete man gärna vill visa idag. Mer än 25 miljoner människor blev nedmejade på 30 år enbart i Mexiko. Vid tiden för denna erövring var Mexiko en storstad med en halv miljon invånare. Den var kanske den största staden i världen vid denna tid.

Något senare skulle ännu ett stort brott mot mänskligheten komma att förövas: nämligen slavhandeln med de färgade som slets upp med rötterna från Afrika. Romanen, Roots (Rötter), av afro-amerikanen Alex Haley ger en mycket realistisk bild av detta. Ännu i våra dagar fortsätter denna utrotningsprocess. I vår tids Brasilien organiserar de vita veritabla jaktutflykter för att förfölja och mörda de överlevande indianerna. Detta problem har sysselsatt mig under lång tid och jag har alltid goda relationer med amerikaindianer av olika ursprung. I detta ämne äger jag en god dokumentation som blir bättre med åren.

Man frågar mig varför jag alltid tar upp problemet med amerikaindianerna. Om jag gör det, så är det därför att folkmordet på dem utgör en allvarlig folkmordsperversion, ytterst förbundet med en beklaglig världsordning, med exploateringen, slavhandeln, kolonisationen, krigen och miljöföroreningen. Man ska alltid komma ihåg att det är människans politik som har orsakat föroreningen av naturen. Uppkomsten av kapitalismen och dess sanna natur kan man inte korrekt förstå om man inte inser att dess födelseintyg är fläckat av indianernas blod.

Det andra stora brottet förorsakat av denna världsordning är slavhandeln, vilken förvisso inte är den slavhandel som Västerlandet försöker ge oss araber skulden för. T o m Platon medverkade till att institutionalisera slaveriet, vilket var en av grunderna i det grekiska politiska systemet i dess Republik där tre slavar skulle arbeta för varje atensk medborgare. Hos oss hade vi endast en motsvarighet som bestod av tjänstefolk i hemmet. Att förbinda detta med den slavhandel på svarta som kapitalismen startade har att göra med en vilja att avsiktligt förvirra begreppen och att man är illasinnad i sina syften.

Oussama Ben Zyad Ibn Haritha, välsignad av Profeten Muhammed och sedan av den förste kalifen Abu Bakr, som ledare för en armé som bestod av sådana stora män som Omar Ibn Khattab och Othman Ibn Affan, var son till en före detta slav.

Det verkliga slaveriet är kapitalismens slaveri som systematiskt har utövats av västerlänningarna och som har åderlåtit en hel kontinent: Afrika. Detta hemska tilltag om vilket historikerna är eniga i sin utsago att det kostade livet för över 100 miljoner afrikaner under åren 1492 till 1800.

Om man känner till att det vid den tiden i England endast fanns 3 miljoner invånare och i Spanien - en verklig stormakt - 11 miljoner invånare, kan man räkna ut att dessa 100 miljoner afrikanska offer idag skulle motsvara nära en miljard människor. Utan denna förlust skulle Afrika idag vara en demografisk jätte.

Dessa två iscensatta blodiga operationer - utrotningen av amerikaindianerna och slavhandeln med de svarta - har för evigt märkt kapitalismens födelse vilken skulle komma att alstra en fruktansvärd avkomma: kolonialismen. Låt oss t ex ta Algeriet: innan de franska kolonialisterna kom, hade vårt land 4 miljoner invånare. Men från det att motståndet mot inkräktaren började fram till emir Abd el-Kaders kapitulation, dvs under 17 års tid, skördades 2 miljoner algeriska offer, nära nog hälften av befolkningen.

Därefter var det vid varje revolt samma sak, och dessa skedde åtminstone en gång vart tionde år och markerade det algeriska folkets långa kamp för friheten. I varje revolt massakrerade de franska kolonialisterna hundratusentals mujahidin.

För mig redan då Christopher Columbus utropade:"...land!...land!", och därefter genom folkmordet på indianerna, började redan det nuvarande Amerikas bild att ta form. Världsimperialismens Amerika, det helvetiska Amerika!

Columbus var i färd med att leta efter färdvägen till Indien, kryddornas väg. Detta är något man inte får glömma: Amerika upptäcktes genom en resa i kommersiellt syfte... och det förblir fortfarande i våra dagar den främsta symbolen för folkmord, kommers, affärer och dyrkandet av pengarna.

Det finns en logisk kedja mellan folkmordet på amerikaindianerna, slavhandeln med de svarta och Mussolinis, Hitlers och Stalins brott i våra dagar samt med Napoleon och Bugeaud: utan att förstås förglömma atombomberna och världskrigen av vilka det sista var upphov till det första "experimentet" med atombomben. Jag har alltid frågat mig, varför just Japan? Varför inte ett annat land? Var inte kriteriet för amerikanernas val att de hade att göra med en "gul ras"?

Jag återkommer än en gång till denna kedja av händelser: andra världskriget som skördade över 62 miljoner offer. Gaskamrarna och Stalins terror fram till brotten som begicks i Beirut och till Super-standaren som spred död över Golfen. Hela denna kedja följer logiken från samma kultur, samma civilisation en kedja som successivt svetsats ihop ögla efter ögla och i vilken den senaste öglan förebådar den näst påföljande.

Från mordet på den första amerikaindianen till fällningen av miljoner ton bomber över Vietnam, till den rasistiska bomben över Hiroshima går det kolonialistiska arvet; från slavhandeln, fascismen, sionismen, nazismen och stalinismen... har en oförsonlig logik egenmäktigt inrättat en värld byggd på väl styrda begrepp.

- Efter detta, ska vi kanske återgå till vårt försök att definiera och inringa den arabiska och islamiska renässansens milstolpar och speciellt titta på parallellskeendet mellan inflytandet av wahabit-rörelsen på den arabiska renässansen respektive den franska revolutionen och dess inflytande på Europa. Samt sedan också tala om Mohammed Alis kamp i Egypten.

När det gäller wahabit-rörelsen måste man ge den ett stort erkännande. Den har representerat ett välgörande uppvaknande och framför allt har den förblivit en kvittning av gångna oförrätter för oss. Vi bör ge den all heder. Det korrekta sättet att analysera historien bör inte falla för frestelsen att fastna i omedelbara omständigheter. Wahabismens stora förtjänst är att den blev den första att rädda den arabiska och islamska världen från en dödsbringande dvala. För första gången på länge framträdde något nytt och kreativt på arenan i den värld som kallades den ottomanska Islam, bortsett då från Indien.

Den rörelse för reformer och enande som wahabismen innebar fick ett positivt mottagande av de sunda krafterna bland araber och muslimer. Två etapper markerar wahabismens utveckling. Den första: då rörelsen började under ledning av Mohammed Abdelwahab. Den andra: då Mohammed Ali framträdde i Egypten vilket sammanföll med cheikh Al Saouds beslut att ansluta sig till den nya doktrinen och understödja den.

Under den andra perioden kom wahabismen i kontroverser med den turkiska regeringen. Den ottomanske sultanen hade trott att han skulle kunna neutralisera de båda rörelserna Mohammed Ali och wahabisterna genom att spela ut dem mot varandra. Och de konfronterades också effektivt med varandra. Mohammed Alis arméstyrkor blev slagna åtskilliga gånger och upprepade försök att slå ned wahabisterna gjorde att man till slut lyckades knäcka dem. Ändå finns det kvar eviga spår av wahabismen och outplånliga influenser. Man dödar inte så lätt en idé.

Mohammed Alis strid mot wahabismen tjänade i allafall som en språngbräda för honom för att försöka erövra kalifatet i ett försök att ockupera Istanbul.

Trots att han nu lyckades komma fram till Istanbuls stadsportar, så blev han likväl stoppad i sin framfart, då han föll offer för en sammansvärjning av de europeiska länderna, som hellre föredrog att samarbeta med den dekadenta makt som det ottomanska kalifatet utgjorde än med den unga och livfulla makt som uppstått genom Mohammed Alis friska kraft. En makt som framför allt bar med sig realistiska verkliga tankegångar.

I detta sammanhang bör vi ta upp moderniseringens problematik, eftersom vi talar om renässansen hos araberna. Det står helt klart att det under denna period var möjligt, för att inte säga fullt realistiskt, för Egypten att fullfölja sitt moderniseringsarbete, på samma sätt som skedde i Japan. Ty Mohammed Ali hade, samtidigt som Meiji-dynastin, påbörjat stora politiska reformer både administrativt och socialt.

Det var även fullt möjligt att arabvärlden visade solidaritet med honom, ty han arbetade ju för att skapa ett modernt Egypten och en modern arabisk stat.

- Jag tror att detta arabiska perspektiv är ännu mer uppenbart hos Ibrahim, Mohammed Alis son.

Ja, jag tror t o m att det var han som var upphovet till att Mohammed Alis Egypten blev mera arabiskt målmedvetet. Han tog ansvar för sitt arabiska arv då han stred i Syrien och på den arabiska halvön, då han stred mot wahabisterna. På grund av detta anser jag honom som arabernas förste ledare. Det kan säkert tyckas paradoxalt för somliga men det är i allafall min åsikt.

- Wahabismen spelade alltså en religiös roll och utgjorde inte ett framträdande politiskt experiment som Mohammed Alis i Egypten?

Nej, men wahabismen spelade, på senare tid, en politisk roll bland Tidjani - och Idrissi - broderskapsordensfenomenen i Nordafrika, något som kan verka litet egendomligt, då man betänker att wahabismen ursprungligen uppstod som motståndare till brödraskapen, vilka de ansåg som kättare. Tidjani - och Idrissi - brödraskapen grundade religiösa sammanslutningar (zaouia), som har spelat en utomordentligt betydelsefull roll för Islams utbredning i det svarta Afrika, speciellt i Västafrika, i Sahel...

Allt detta har vi Mohammed Ali al-Sanoussi, av algerisk börd, att tacka för, då han vid sin pilgrimsfärd till Mecka fängslades av den wahabistiska tankeidén. Vid sin återkomst till Algeriet grundade han ett brödraskap inspirerat av wahabismen.

I själva verket kom wahabismen i Nordafrika från början från en militär sammanslutning men omformades sedan till ett religiöst brödraskap och det är detta som är paradoxalt eftersom de religiösa brödraskapen först bekämpades av Ibn Taymiyya och sedan av wahabisterna. Men jag vill än en gång säga att dessa två brödraskap har spelat en betydelsefull roll för Islams utbredning i Västafrika, även om sedan deras politik, på det interna planet, måste fördömas.

- Kan man - av det Ni nyss sagt - dra den slutsatsen att det efter renässansepoken har skapats en uppdelning mellan Egypten och Hedjaz (idag Saudi-Arabien) beträffande de ideologiska rollerna: till Egypten: den arabiska-nationalistiska ideologi som fungerade som en källa för reformer och förnyelse och till Hedjaz den religiösa ideologin, som reformkälla och som medel för att återuppliva det islamiska arvet? Är inte denna tudelning även aktuell idag?

Jag anser att en sådan jämförelse kräver en mera ingående analys. Vid tiden för Nahda (renässansen) fanns inte det fenomen som idag kallas arabisk-nationalism, utan då var arabism detsamma som islamism. Det handlade inte om en arabism sådan som den Michel Aflaq, Baathpartiets grundare (kristen), vill pådyvla oss. Aflaq är inspirerad i sin "arabism" av de franska politiska tankegångarna om nationalism, en ideoligi som var intimt sammanlänkad med den franska nationens historia och främmande för vår kultur. Denna idé om nationalism var t o m ganska ny i Europa och hade alltså inga djupa rötter i våra traditioner. Den uppstod i och med den franska revolutionen där den tjänade som medel att bekämpa den feodala regimen, som bygger på ärvda privilegier, liksom Europas övriga monarkier vilka stödde den franska aristokratin.

Tanken med nationen och nationalismen föddes med syftet att bekämpa monarkierna och de monarkistiska imperierna, på samma sätt som sekulariseringstanken uppkom, knuten till idén om särskiljandet av den politiska makten från kyrkans makt.

Sådana historiska situationer förekom inte i vår historia. Detta är orsaken till att den hos oss som talar om sekularisering alltid samtidigt talar om kyrkans historia i Europa! Detta är inte vår historia och allt tal om sekularisering är detsamma som att försöka ympa något främmande på den arabiska historien och på den arabiska kulturen.

- Men har då sekulariseringen ingen betydelse utanför sitt eget historiska sammanhang, socialt och kulturellt?

Den som talar om sekularisering talar inte som arab. Han talar inte om sin egen historia eller om sin civilisation. Hans referensramar är inte alls hos oss. De har "hamnat" någon annanstans som är irrelevant för oss.

- Hur ska man i förhållande till renässansens uppkomst och dess reformer placera in Orabi-revolutionen och hur skall man tolka dess idéer och dess filosofer: Tahtawi, al-Nadhim, al-Afghani och naturligtvis också Mohammed Abdou?

Tahtawi är inte som al-Nadhim. De skiljer sig mycket ifrån varandra. För mig representerar al-Nadhim den revolutionära arabiska inriktningen som har lyckats förena tanke och handling. På något vis skulle al-Nadhim kunnat vara den revolutionäre algerier som hade kunnat sätta igång novemberrevolutionen. Mitt omdöme om al-Nadhim gäller även för al-Afghani. Det är ingen tillfällighet att de ligger så nära varandra. Tahtawi däremot, om han nu har några goda insatser att vara stolt över, har emellertid från början representerat den s k "modernisationens" skadliga begrepp, källa till åtskilliga oklara aningar, missförstånd och dubbla budskap, speciellt det implicita begreppet att araberna skulle ha en försenad utveckling att ta igen och att det då skulle vara nödvändigt att gå samma väg som Västerlandet. En uppfattning som har givit upphov till många farliga deviationer. Det finns alltid ett organiskt samband mellan form och innehåll. Detta är ett verkligt problem som ännu framträder med skärpa i våra länder.

Arabiseringen är en nödvändighet och språket är väsentligt. Emellertid bör vi länka samman språket och metoden, språket och innehållet, annars kommer modernisationen att förbli ofullbordad på ett för oss skadligt sätt. Vi missbrukar ett tankesätt, ett sätt att vara, som är främmande för vårt verkliga sinne, vår identitet. För detta har, enligt min åsikt, Tahtawi en stor del av ansvaret. Man kan då lätt förstå varför marxisterna tagit honom till sig. Om han var bland renässansens grundare, när det gäller att översätta västerländska ideologier, så är han, när det gäller metoden, källan till den deviation som fortsätter ännu idag och som vi kan se ännu tydligare.


Fenomenen al-Afghani och Abdou


- Var finner man, på det filosofiska och det kulturella planet, vid tiden för Orabi-revolutionen och tiden som följde därefter, spår efter Ibn Taymiyya's tankar? Personligen tror jag att det faktum att Orabi-revolutionen misslyckades och dess filosofer skingrades, kom att fördröja renässansens verkningar.

Vår samtida historia påverkas av två vilktiga faktorer:

  1. Ideologen Mohammed Ben Abdelwahab och wahabismen med sin utveckling och sedan med vad den slutligen förblivit teologiskt och politiskt.

  2. Modernisations-fenomenet som befästes praktiskt och politiskt med Mohammed Abdou och sedan mer allmänt med salafi-rörelsen.

Det skulle vara intressant att uppehålla sig vid de skillnader som uppstod mellan de två ideologiska vägarna Mohammed Abdou och al-Afghani.

Mohammed Abdous tankegångar, vilka representerar salafi-filosofin, kan ses som en förlängning av Ibn Taymiyyas idéer när han presenterade dem för sin samtid. Dessa tankegångar influerades sedan, varför vet jag inte, politiskt av Abdou men inte alls av al-Afghani. Dessa tankar kan man återfinna hos cheikh Rachid Rada i de östarabiska länderna och hos Oulemaförbundet i Algeriet.

Denna strömning spelade politiskt en negativ roll. Varför?

Först och främst därför att den skiljde det praktiska från det teoretiska trots att praktiken och teorin är förenade i ett dialektiskt förhållande, och dessutom ägnades denna strömning speciellt åt bildningen. Förblindad av idén om "bildningen" och "utbildningen" har denna strömning glömt att den bästa "utbildningen" är i själva handlingen och att varje bildning som drivs utanför handlandet är en vanställning.

Det är den politiska tillämpningen av denna strömning som har framkallat "moderniseringen". Låt oss nu se på det politiska agerandet hos dess fanbärare: imamen Mohammed Abdou accepterade, efter Orabi-revolutionen och efter skriverier i tidskriften Al-Orwa al-Wothqa, slutligen posten som mufti i Egypten under Cromers ockupationsmakt, alltså under den engelska ockupationen...Man återfinner samma teser och samma alibi genom alla diskussioner och i kampen i Algeriet mellan Oulemasorganisationen och den politiska rörelse som framstod som mest lovande, dvs PPA (Partie du Peuple Algerien). Det var f ö uteslutande de mest militanta i detta parti som deltog i 1:sta novemberrevolutionen 1954.

- Detta får kanske sin förklaring i tidsandan under denna epok och speciellt de mycket nära banden som förenade Mohammed Abdou och Ben Badis?

Nej, inte alls, det som förenade dem var främst ett allmänt synsätt för metoden. Abdou's inflytande på Ben Badis var, efter dennes besök i Tunisien och Algeriet, inte speciellt betydande. Inflytandet finns främst i det synsätt man valt. Oulémas organisation, grundad i Algeriet av Ben Badis, är en förlängning av det synsätt som började med Mohammed Abdou i Egypten.

Vid den tiden yttrade sig detta genom en negativ politisk orientering. Mannen som skulle komma att uträtta något var i själva verket al-Afghani. Han var t o m helt motsatsen till Abdou. Han var en verklig revolutionär, en filosof, javisst, men framför allt en handlingens man, vilket också visar sig i att han nästan inte lämnat något skrivet efter sig, förutom en bok där han förkastar den materialistiska filosofin. Något som är egendomligt är att salafismen skulle överleva Abdous synsätt men inte al-Afghanis.

- Berodde det på det faktum att Al-Afghani inte var arab?

Jag vill inte spekulera i orsaken till det val som, genom historien, skedde mellan de två och vars tillämpning, för araberna, varit av negativ art både i Egypten och i Algeriet.

Oulémas organisation har konstant hållit tillbaka reformvänliga politiska partiers framfart, av vilka vissa - som t ex Ferhat Abbas, länga var allmänt accepterat. Jag tänker inte polemisera med denna organisation och dess anhängare, speciellt i de östarabiska länderna, men om man ska hålla sig till den historiska sanningen, kan man inte undgå att konstatera att deras politiska hållning mycket sällan varit till glädje för deras folk. Vad beträffar Algeriet var den, åtminstone i början av den väpnade revolutionen och två år framåt, rentut sagt skadlig. Farlig t o m i ljuset av den för vår nutida historia avgörande händelsen som den 1:sta november 1954 utgjorde och som var upptakten till vår befrielseprocess.

Detta är uppenbart och odiskutabelt: man kan läsa t ex Fathi al-Dib's memoarer om man vill övertyga sig säkert om detta.

Under två års tid efter revolutionens början bekämpade Oulémas organisation offentligt revolutionen och befrielsekampen. Alla algerier minns ännu detta...Likadant var det i Egypten med Abdou som i början var negativ till Orabi-revolten... även om han senare anslöt sig till den... för att slutligen ta avstånd från den då den misslyckades. Han t o m accepterade att bli stormufti i Egypten under Cromers engelska ockupationsmakt. Den politiska tillämpningen av detta arv framkallade Wafdpartiet och dess anhang.

- Kan man urskilja några grunddrag ur denna strömning?

Grundtankarna finns i Abdous skrifter och de förslag han drog upp för al-Afghani.

Han sade då: "Först måste vi omforma människorna och det tar tid att forma en ny generation."

I Algeriet finnar man samma resonemang hos våra Ouléma i deras motstånd mot de revolutionära strömningarna. Så till den grad att två av ledarna för dessa Ouléma från Algeriet, cheikh Tebessi och cheikh Wartilani, 1954 på väg till Mecka stannade i Kairo och togs emot av Nasser, som då tog upp deras attityd gentemot revolutionen till diskussion. De svarade honom då:"Vi kan inte bekämpa och segra över Frankrike med ett okunnigt folk! Vi måste först forma en generation välinformerade och målmedvetna ungdomar innan vi kan tänka på att börja en revolution." Nasser svarade dem: "Hur kan man vänta då revlutionens eld ska sprida sig enbart i Marocko och i Tunisien; det är oundvikligt att den sträcker sig även till Algeriet. Folken är mogna för detta."

Historien har visat dessa "Ouléma", att folket inte var så okunnigt som de trodde. Vårt folk var väl medvetet men enligt andra kriterier som Oulémas' sammanslutning inte kände till! Det kvarstår dock att denna fatala missuppfattningsförvirring existerar än idag p g a deras misstag. Detta trots att det ju är så uppenbart att det enbart är handlingen som hjälper att tänka rätt.

- Orabi-revolutionen kom efter Mohammed Alis reformer. Ourabis revolt är en händelse av mycket stor betydelse och den anses vara en händelse som initierade Nassers revolution.

Jag anser också att det var Orabi-revolutionen som initierade Nassers revolution. Jag ser ingen grundläggande skillnad mellan de två revolutionerna, ty, om man utgår från idéerna som grundval, kan man se att dessa är desamma, speciellt idén om befrielse och renässansens mål. Man kan säga att Orabi-revolutionen har frambringat Nasser-revolutionen. Men ni kanske ställer frågan för att få reda på varför den misslyckades? För min del tror jag att, förutom några misstag, kom denna revolution litet för tidigt. Begreppen krånglade till det hela och åtskilliga krafter gick samman mot revolutionen.

- En fråga apropos al-Afghani, denne store revolutionär, slöt inte även han, mot slutet av sitt liv, "fred" med motståndarna. Komprometterade inte han sig med den dekadenta ottomanska makten?

Det fanns svagheter hos al-Afghani. Ingen är perfekt, och det gällde t ex just de detaljer ni nu påpekar. Men man kan förklara det med att han blev ställd i svåra prioriteringsval i frågor som han ansåg vara väsentliga och detta i ett givet ögonblick då hela Västerlandet var sammansvuret mot kalifatet.

- Vad handlade det egentligen om? Var det om kalifatet som politisk företeelse eller var det om al-Jamaa al-Islamia som samlande i en enhet hela den islamiska världen i vilken ingår arabvärlden?

För honom handlade det om att försvara al-Jamaa al-Islamia. Afghani försökte påverka det ottomanska imperiet att lyssna mer på reformisternas uppmaningar och försöka rätta till situationen innan Västvärldens anfall fick imperiet på fall. Han ansträngde sig mycket i detta syfte. Man kan kanske missförstå hans "närmanden" till det ottoanska riket men han drevs helt och hållet av denna enda omsorg och det är helt normalt med hänsyn till den situation han levde i. Ärligt talat kan man inte betrakta hans agerande på något annat sätt. Han var en man med ett anmärkningsvärt mod. Han fruktade ingen. En dag inställde han sig vid sultanens hov alltmedan han förstrött fingrade på sitt radband. Sultanens hovståthållare anmärkte på honom:"Hur vågar ni stå och leka med ert radband inför sultanen?" Afghani svarade:"Han leker med människors liv och du tillåter dig att förebrå mig för att jag leker med mitt radband!"

Man kan kritisera Afghani för vissa saker, likväl är det fel att säga att han var eftergiven mot det ottomanska imperiet.

Man kan tvärtom säga att han visade alltför mycket överseende med Renan just ifråga om "moderniseringen", men det är en detalj. Vi bör lägga ett globalt omdöme om Afghani, beträffande hans samlade verk, hans gärning och hans liv. Han är en beundransvärd man.

- Sista tiden blev al-Afghanis liv och agerande föremål för polemik; man har anklagat honom för att tillhöra frimureri och för saknandet av intellektuell konsistens. Känner Ni till det som Louis Awadh har skrivit om detta och den strömvirvel som drogs igång efter det?

Jag har delvis fått kännedom om detta. Jag anser att alla dessa påståenden härrör från rena överdrifter av en viss sensationslysten press. Vad gäller frimureriet kan detta kanske förklaras med att det har funnits säkerhetsskäl som påverkat det hela; men från detta till att ifrågasätta hans islamiska tro; det är ett steg som jag bestämt vägrar att ta.

Endast mycket exakta kritreriedefinitioner, där man tar med i beräkningen den periodens historiska verklighet, skulle kunna medge en rättvis bedömning av denne ofta förtalade man. Vi bör nu ge honom vårt erkännande och tillstå hans storhet, sedd i relation till de förhållanden han tvingades leva under.

- Beträffande detta, varför anser man inte al-Afghani som arab? De moderna vetenskapsteorierna säger oss att var och en som nyttjar ett visst språk som redskap för tankar, medel att uttrycka sig med och kulturellt stöd - vilket är fallet med vår filosof och ideolog - måste också göra anspråk på att tillhöra den kultur som representeras av detta språk. Vi syftar här mindre till att på nytt diskutera om al-Afghani var arab eller iranier, än till att påpeka att de hundratals människor som, på samma sätt som han, är frukten av den arab-islamiska civilisationen trots att de inte etniskt är araber, ändå är det sett utifrån denna definition.

Man måste nog en gång för alla grundligt utreda frågan om vad det är att vara arab. Vad är en arab? Vem är du, vad är du?

Jag definierar inte arabiskhet på etniska grundvalar. Om araberna från början utgjorde grunden för Islam så har arabiskheten sedan utvidgats till andra områden och andra kulturer. De västliga medelhavsländerna (Nordafrika t ex) är inte etniskt arabiskt utan berberiskt, medan det kulturellt är i grunden arabiskt. Samma sak är det med Sudan som är arabiskt även om det etniskt är afrikanskt. Arabiskhet är alltså snarast ett kulturellt begrepp inte ett etniskt. Man finner samma arabiseringsprocess idag i länder som Mali, Tchad och Guinea som tvivelsutan kommer att vara arabiska inom en snar framtid. Studier i arabiska språket införs i undervisningen på olika nivåer, speciellt vid universiteten. Med tiden kommer arabiskan där att bli första språket och, som det är för muslimerna, det bästa verktyget att uttrycka sina känslor med och för att registrera och förklara för sig vår tids verklighet. I detta sammanhang blir också frågan om de regionala språken, som berberiskan i Nordvästafrika och kurdiskan i de östra arabländerna, aktuell.

Jag anser inte, till skillnad från vissa andra, att de utgör ett problem i den arabiska enheten. Tvärtom är de en tillgång. Dvs jag tror inte att dessa språk, för någon längre tid, skulle kunna fungera verksamt i en kommande modern kultur. Att man på vissa orter avvisar det arabiska språket hänvisande till att man vill främja regionspråken, kan inte dölja deras verkliga avsikter: nämligen att förbereda det triumfatoriska införandet av de franska och engelska språken... detta är f ö något som redan skett på vissa håll.

För att återvända till vår fråga, så anser jag att al-Afghani, som faktiskt var iranier inte afghan, är arab ur kulturell synvinkel. Det är på grund av att han framför allt ville tjäna en Islam globalt som han har hållit sitt iranska ursprung i skymundan och för att därigenom undvika att den shi'itiska frågan skulle komma i förgrunden och bli ett hinder i förverkligandet av hans idéer. Al-Afghani är en arab som har framfört arabiskheten mycket mer än t ex Mohammed Abdou och betydligt mer än de arabiska kristna som deltog i arabrevolutionen. Han var mycket klarsynt, då han föreslog den turkiske kalifen att inrätta arabiskan som officiellt språk. Det är inget tvivel om att detta beslut kom att avsevärt stärka enheten i den islamiska världen.

- Tror Ni att Mohammed Abdous och al-Afghanis val skedde av en slump eller att de motiverades av yttre omständigheter?

Jag är övertygad om att personliga skäl var avgörande. Individens utbildning är viktig; Mohammed Abdous och al-Afghanis personligheter var verkligen mycket olika. Den senare lämnade mycket litet skrivet efter sig, han dog av förgiftning och blev efter sin död offer för tystnadens konspiration medan Abdou's öde blev helt annorlunda. Han blev mufti i Egypten, alltså en man i framskjuten position, skrev åtskilliga böcker och grundade en skola som blev ett forum för spridandet av hans idéer först med cheikh Reda och därefter med andra. Enligt min åsikt härrör kärnan till detta fenomen från en enda politisk fråga: hos imam Abdou finns otvivelaktigt en vilja till reformer men han var inte en revolutionär... Mot slutet av sitt liv blev han t o m motståndare till revolutionen. Denna urtyp förekom förresten också i samband med franska revolutionen och förekommer i de flesta revolutionära sammanhang. Den enda gemensamma punkten för Abdou och revolutionen var uppfattningen att det är nödvändigt med politiska revolutioner. I övrigt var han emot revolutionen som sådan. Omständigheterna gjorde att imamen kom att föras fram på arenan medan hans läromästare, al-Afghani, förblev glömd och t o m nedvärderad. På detta sätt kom salafismen, representerad av Abdou, att göra sig känd och spridas och därmed vinna terräng.

- Vad har Ni för uppfattning om de islamiska skolor som föddes dvs renässansen (Nahda), och om salafism-rörelsen i de västarabiska länderna, i Sudan och senare i Libyen före och efter amir Abdel-Kaders revolution? Detta sett i ljuset av Ert ställningstagande gentemot salafismen i allmänhet?

Först och främst måste man göra klart att amir Abd el-Kader inte var en salafi utan en soufi inspirerad av el-Ghazalis och Ibn Arabis anda. Han var en brödraskapsman (zaouiaman). Hans far, Mahieddine, ledde det religiösa Zaouiabrödraskapet i den lilla staden Tobna. Av dessa skäl kan man inte betrakta amir Abd el-Kader som en anhängare av salafismen; hans arbete kan förresten inte hänföras till denna tradition. Främst en handlingens man blev han mot slutet av ett liv vigt åt kampen för sin tro.

De religiösa brödraskapen (zaouia) spelade under vissa perioder en framträdande roll i vår historia, speciellt i Algeriet. Då alla våra politiska och sociala byggnader störtade samman under kolonialismens anfall. Enbart brödraskapsordnarna var de, som fortsatte att undervisa, utbilda i och försvara Koranen och värna om det islamiska zakat-systemet. Det var från dessa brödraskapsordnar som "hamalat al Coran" kom. Vid denna tid då nationen hade skakats i sina grundvalar, kom "hamalat al Coran" att utgöra ett skydd för traditionen, trons bevarande och övertygelsen. Det fanns åtskilliga som kunde den Heliga Boken utantill, även om de inte alltid förstod innebörden i den. Ouled Ziri-släkten som jag personligen kände är berömd för sina många "trosväktare". Denna släkt, som deltog i motståndskampen vid sidan av amir Abd el-Kader, tillfogade 650 franska soldater ett stort nederlag i den berömda Sidi-Brahim striden och blev sedan våldsamt tillbakaslagna. Män, kvinnor, barn och gamla i denna släkt massakrerades av kolonialisttrupperna som förstörde staden totalt. De överlevande måste lämna sina ägor och ta sin tillflykt till de ofruktbara bergen och där föddes en ny generation. Deras ättlingar är idag berömda för sin fallenhet för högre studier. Det var i reaktion mot detta folkmord som decimerade deras släkt som de hängav sig åt studier av Koranen: alla, stora som små. Detta var deras revoltskri, ett sätt att bekämpa kolonisationens barbari. Alla medlemmar i denna släkt blev hamalat al-Coran och har förblivit så.

- Hur är det med senoussi-brödraskapet i Libyen och tidjani-brödraskapet i Algeriet?

Dessa två broderskapsrörelser, som ursprungligen började som militära ordnar, har omvandlats sedan till ("zaoui") religiösa brödraskapsordnar. De existerar än idag. Men vi ska göra klart att brödraskapet Idrissi, som även kallar sig senoussi, från början var från Algeriet och inte från Libyen. De håller till i trakterna kring Mostaganem i Algeriet.

- Vi återgår till de östarabiska länderna; vid samma tid eller strax därefter finner vi där Rachid Rada så Chakib Arslan och före dessa al-Kawakibi. Var skulle Ni vilja placera in var och en av dessa?

Var och en av dem har spelat en viktig roll. Och man måste också påpeka att med dem kom tanken med moderniteten att profilera sig mera klart.

- Al-Kawakibi var motståndare till det ottomanska riket och flydde till Egypten vid samma tid som fraktioner av den egyptiska intelligentian protesterade mot västerlandets intrång och myntade parollen om en panislamisk enhet.

Al-Kawakibi var motståndare till det ottomanska styret. Det är sant att det ottomanska riket har haft sin egen historia och gått igenom ett imperiums alla vanligaste faser: tillkomst, höjdpunkt, nedgång och sönderfall. Därför är det nödvändigt att inte fastna i en blandning av begrepp. Vi använder ofta ett språk som är främmande för oss. Begreppet kolonialism är inte alls tillämpbart på ottomanerna. Kolonialism är detsamma som plundring och exploatering. Men här är det så, att ottomanernas ankomst till den arabiska världen inte hade sådana avsikter, vilket inte hindrat dem från att begå många misstag liksom alla statsmakter gör. Inte ens de stora revolutionerna har varit fria från misstag. Se på Mohammed Ali i Egypten, gjorde inte han många misstag?

Dessa misstag kan inte rättfärdiga att man betecknar dem som kolonialism eller imperialism. Detta motsäger den historiska sanningen.

- Av samma skäl uppfattar inte heller jag ottomanerna som kolonialister, men det återstår vissa frågor att reda ut.

Jag håller med om att det ottomanska riket ibland var despotiskt men inte skiljer det sig på denna punkt från alla de andra arabiska regimerna eller hur? För den skull kan man inte klassa det som kolonialistiskt.

- Men varför upplevde vi, mitt under den ottomanska epoken, en allmän nedgång inom jordbruket, hantverket och på det kulturella planet?

Det var en uppenbar nedgångsperiod, men det är en logisk följd av historiens cykliska gång. Dekandensen korrelerar allmänt med det ottomanska rikets förfall. Men all jämförelse med kolonialismen kommer att dölja, medvetet eller ej, dess i grunden helt annorlunda natur.

- Personligen tror jag att orsaken till att omdömena om ottomanerna går så isär beror på det faktum att det är geografiskt långt emellan de västarabiska länderna och de längst bort liggande östarabiska länderna. Det långa avståndet mellan Maghreb och Istanbul har fått som konsekvens en relativ autonomi. Och för Machreks del, med kort avstånd, har det fått en regressiv politik som resultat.

J ag tror inte att det är så. Det geografiska läget har kanske varit en faktor men jag tror att historien är huvudorsaken. Kom ihåg att de västarabiska länderna (Maghreb) alltsedan 1400-talet och ända fram till 1700-talet var begärliga för spanjorerna, vilka lyckades ockupera - och innehar ännu idag - vissa kustområden; de lyckades t o m inta Tlemcen, som då var huvudstad. Vad beträffar de östra arabstaterna så utsattes dessa inte för denna fara på allvar förrän i början av 1900-talet. Jag misstänker starkt våra kristna bröder i dessa länder för att ha spelat en inte oväsentlig roll i spridandet av denna skeva bild av det ottomanska rikets existens. Ty för Västerlandet ända fram till första världskriget, har fienden nummer ett varit Islam, vilket "den store Turken" har fått representera och vilken västvärlden vill avliva. Det är orsaken till att den ottomanska staten utgjorde den främsta måltavlan för Västerlandets aggressiva krigföring. Aggressiviteten finns också nu och även korstågen, men symbolen att bekämpa har ändrat ansikte, det är nu den Iranska islamiska revolutionen.

Ändå är kristendomen från början arabisk. Den är en del av vårt kulturella arv. Men Västerlandet har integrerat den i sig och ändrat dess ursprungliga kulturella innehåll. Även om västerlänningarna inte gillar det så finns, Kristus - Aissa - hos oss, liksom Moses och Abraham har lagt beslag på kristendomen. Västvärlden har gjort om kristendomen till en fagocyt, en västerländsk kulturell produkt vars symbol är påven och hans makt. Det är där som normen av en "ny" kristendom föds, en kristendom som sedan har populariserats och spritts världen över. Korsfararna, vilkas anda ännu idag finns kvar, var den giftiga produkten av denna list. Den "kristna" Västern och de araber som är under västerns inflytande, har uppfunnit denna idé om den "ottomanska kolonialismen" I den islamiska världen, har våra kristna arabvänner försökt sprida denna lögn t o m vid en tid då det ottomanska riket, i upplösning, mindre och mindre tog sitt ansvar genremot de kristna och muslimerna i arabvärlden.

- Det är sant att de religiösa minoriteterna inte har något att förebrå den ottomanska politiken gentemot dem. Men å andra sidan har majoriteten lidit mycket av minoriteternas fåmannavälde, på vilket ottomanerna har stött sig för att rekrytera arméer och militära strategier.

Beträffande minoriteterna utmanar jag vem som helst att ge ett exempel på en mera rättvis politik än den som fördes då, och kanske även idag. Se på Västerlandets historia. Hur var judarnas ställning i det ottomanska riket då nationalismen föddes? Och då föddes den grekiska, ungerska och bulgariska idén om nation och konstitution inom det ottomanska riket. Judarna tog då parti för den ottomanska staten. Efter dessa länders självständighet var det faktiskt judarna som blev de första offren. De flydde från förföljelserna i det mycket katolska Spanien och tog då sin tillflykt till det ottomanska riket där somliga av dem bor än idag, speciellt i Istanbul. Då det ottomanska riket blivit "en sjuk man", emigrerade de till trakterna kring Österrike. Dessa judar är inget annat än släktingar till de andalusiska judar som, tack vare Islam, överlevde i symbios med araberna under Andalusiens guldålder. Efter "reconquista" flydde de från inkvisitionens fasor och vissa slog följe med muslimerna mot de västra arabländerna och andra slog sig ned i Turkiet. Det här är inget påhitt. Historiens fakta finns där och kan inte motsägas. Sanningen är att ottmanerna var de som absolut minst tillämpade diskriminering av minoriteter jämfört med andra stater. Det är inte så länge sedan, 1940, som Västerlandet framkallade sådana fenomen som Hitler! Men före skaparen av krematorierna hade fransmännen jagat judarna ur sitt land varje gång koleran grasserade. De trodde helt enkelt fullt och fast att de skulle slippa koleran bara de utrotade judarna! René Girards bok, "Syndabocken", ger en tydlig bild av detta. Judarnas största misstag är att de besitter och utövar hat mot araberna och muslimerna. Historiens fakta rättfärdigar inte detta hat. Då andra länder stötte bort dem, fick de ju välvilligt skydd av araberna under långa perioder i historien och detta enligt en lagstiftning beträffande minoriteter vars motsvarighet inte finns någon annnanstans.

Det räcker med att läsa t ex Najran-fördraget mellan Profeten och de kristna, eller Medina-fördraget, efter Hégire, vilka redan då befäster grundlagstiftningen om minoriteter i det islamiska samhället.

Rasism och diskriminering, i alla olika former, är det mest gemensamma hos alla folk. Det finns inga, muslimer inbegripna, som kan göra anspråk på att aldrig ha förfallit till någon av dessa former. Men allt är relativt. Sant och allmänt erkänt, bland majoriteten av historiker, är att Islam, historiskt sett, har varit en toleransens religion. Beträffande rasism, väger vår dossier jämförelsevis lätt i förhållande till de andras.

En dag, i samtal med algeriska judar, sade en av dem till mig: "Ahmed, du talar oupphörligt om Islam, vad blir vår status i ett islamiskt Algeriet?" På det svarade jag: "Den kommer inte att bli annorlunda än den ni upplevt nu i över tusen år." Varför ockuperades Algeriet? Två judar var orsaken till detta. De var spannmålsförsäljare och hade sålt säd till Frankrike alltsedan hungersnöden som 1789 följde franska revolutionen. Frankrike vägrade att betala dem. Den muslimska regeringen i Algeriet tog ställning för de två judarna och tryckte på för att den franska regeringen skulle betala sin skuld till dem. Algeriets överhuvud blev så upprörd över den franske representantens i Alger arrogans, att han slog till honom med sin solfjäder. Det blev en makalös förevändning för Frankrike att lägga beslag på "kornboden" Algeriet!... Om jag minns rätt så hette de båda judarna Bakri och Bouchnak. Måste man påminna om att det i amir Abdel-Kaders regering fanns judiska ministrar!

Arabernas historia har heller inte producerat vare sig någon Hitler eller någon Mussolini. För oss är judarna de arabiska sönerna till Sarah liksom vi är sönerna till Hagar. Vi är semiter och kusiner till ras och språk. Vi är som två grenar från samma stam: araméerna. T o m juden domen och Islam är två grenar från en stam: profeten Abraham. Deras profeter är våra. Vi har mycket gemensamt.

Men detta har inget att göra med problemet Israel. Vi erkänner inte Israel och kommer aldrig att göra det, ty det är en vital fråga för oss. Att göra slut på Israel är för oss en fråga om att vara eller inte vara. Israel - det är den västerländska imperialismen. Israel bör försvinna från området, allt annat är bara tomt prat.

- På sitt sätt har salafismen förvisso spelat en mycket positiv roll vad det gäller att bevara och skydda vårt fädernearv och att slå vakt om det islamiska budskapet under en av de mest kritiska epokerna i vår historia. Sett ur denna synvinkel berodde mycket på salafismens verksamhet.

Ja, man måste obestridligen tillerkänna den denna gynnsammma roll. Men för att vara rättvis måste man också ta upp dess politiska problematik. Den negativa aspekten dominerar över den positiva. Om jag envisas att påpeka den negativa aspekten snarare än den positiva så beror det på att vi nu är mitt uppe i en rekonstruktionsperiod och att salafismen nu inte kan vara oss till någon hjälp alls. Vilka begrepp eller vilken idé har då salafismen tillfört oss under hela tiden fram till nu, inkluderas de muslimska Brödraskapen, som är den viktigaste grenen av salafismen. De muslimska Brödraskapen skiljer sig från den klassiska salafismen genom det faktum att handlandet inte alltid är förvisat till andra planet; därav kom det sig att dessa deltog i kriget om Suez-kanalen.

Frågan kvarstår: har salafismen - inklusive de muslimska Brödraskapen - aldrig presenterat en programförklaring under tiden från självständighetsförklaringen fram till våra dagar?

Jag vill ställa frågan så här: varför har de muslimska Brödraskapen inte lyckats ta makten och införa en regim enligt sina föresatser?

Det är helt enkelt för att de inte erbjuder något som helst perspektiv. Ännu idag har de inte tagit upp någon av de väsentligaste frågorna som bekymrar arabnationen, om man bortser från de syriska muslimska Brödraskapens program. Även den syriska programförklaringen är mycket otillräcklig och ofullständig; det är snarast ett enkelt utkast än ett verkligt program.

- Ni är tydligen välinformerad beträffande de syriska "bröderna". Kan Ni berätta litet om det?

Programmet visar att "bröderna" har gjort lovvärda ansträngningar. De tar slutligen upp vissa ekonomiska och sociala frågor i våra länder, vilket aldrig förr gjorts i deras historia. De tar äntligen upp några ekonomiska och sociala problem i våra länder.Vad beträffar industrins förvaltning förordar de en modell som ligger nära självförsörjningen. Jag var mycket intresserad av dessa idéer i programmet eftersom de visar prov på en kunnig uppfattning om de socio-ekonomiska problemen. Likväl kan detta försök bara betraktas som preliminärt. En uppmaning till utövandet av ijtihad på alla områden. Det är därför som denna rörelse skulle kunna vinna på att överge den naiva mekaniska upprepningen av Koranens vers "Vi har inte glömt något i Boken".

Visst, allt har sagts i Koranen. Men man måste dock ha förmågan att återuppta vägarna som Islam erbjuder oss, dvs ijtihad. Användandet av förnyelsen och sunt förnuft för att tänka själv i Islams ramar för att, i de islamska länderna, förnya tankegångarna så att de blir tillämpliga på den samtida problematiken och att man därmed kan formulera ett autentiskt program på det kulturella och civilisationsplanet.

Det ankommer också på oss att för detta program finna en politisk tillämpning som blir gångbar såväl i Algeriet, Irak och Egypten som på övrig islamisk mark. Med andra ord, att framlägga ett gemensamt rättesnöre som likväl är flexibelt i sin tillämpning efter de förutsättningar som finns på olika ställen där det ska tillämpas. Vi känner starkt det akuta behovet av en ny världsordning ty vi är alla eniga om att i det nuvarande systemet finns inte plats för oss. Det handlar alltså om att lämna detta system; något som vi inte kan uppnå genom dagens splittring - enligt principen "var och en för sig själv" - utan endast genom ett enande och genom att skapa ett homogent block. Såvitt jag förstår är man inte tillräckligt medveten om detta vitala problem.

- Det som tycks mig ännu mer negativt hos vissa rörelser samtida med salafi-rörelsen, är en farlig brist på realism. De vägrar helt enkelt att se verkligheten i ansiktet och sporrar även massorna att följa dem i deras historiska flykt till det förflutna.

Istället för att hålla sig till Islams kärna stannar de vid den ytliga skalan.

Man måste se det moderna livets verklighet i ansiktet: vi har problem med bostäder, kommunikationer, byråkrati, korrumption...

- Men vi lider framförallt av frånvaron av demokrati (choura)?

Absolut, det skulle vara bättre om den religiösa strömningen ägnade sig mer åt att reflektera över dessa problem och försöka finna en lösning, än att lägga all energi på att diktera långa listor med förbud, som säger till folk att bojkotta TV, att inte bära den eller den klädseln eller påbud om att bära skägg, etc. Detta medan folk dagligen stöter på de olika regimernas förbud och förtryck.

Vi borde tänka på den Hadith som säger: "försök att underlätta snarare än försvåra. Säg det som ger förhoppning och uppmuntran hellre än förebråelse och missmod."

Man förebrår och stöter bort människorna istället för att komma med svar, som förmår fylla de oräkneliga luckorna i vårt liv. Man bör bygga de grundvalar vi behöver istället för att bygga illusionerna i vilka vår självtillfredsställelse fångar oss.

- Det väsentliga är att den kulturella faktorn går före allt annat?

Ja, nyckeln till hela lösningen ligger i kulturen. De ansträngningar som inte tar den i beaktande har ingen effekt och ingen framtid.

- Om vi tar kulturen som främsta grundval för vårt projekt, kommer detta automatiskt att föra oss till Islam.

Den kulturella faktorn är av avgörande betydelse. Det blir även nödvändigt med en radikal revidering av vårt tal och vårt ordförråd, sett i ljuset av den nu framträngande moderna språkvetenskapen - speciellt lingvistiken - som vissa inte tvekar att kalla vetenskapens vetenskap. Vi använder t ex ofta begrepp som "utveckling" eller "nationella bruttoinkomsten", vilka är västerländska begrepp som representerar ett kulturellt innehåll rakt motsatt till vår kulturs begrepp och våra intressen.

Begreppet "nationella bruttoinkomst" står t ex i rak linje med den cartesianska rationella filosofin... Det är precis här faran ligger.

Vi bör vara vaksamma vad beträffar kapitlet utveckling. Vilken utveckling för oss? Vi vill en annorlunda utveckling, väl förankrad i vår kulturella miljö och sfär. Den sanna utvecklingen är den som betraktar människan som det främsta målet. Eller hur ser den utveckling ut som Västerlandet erbjuder? Är det utvecklingen av bruttonationalprodukten? Den är långtifrån synonym med människans utveckling och fullbordan av mänskligheten. Det räcker med att se under vilka bedrövliga förhållanden som större delen av världens befolkning lever, för att övertyga sig om detta. Det räcker att se dessa oroväckande skuggzoner som bara växer, i förhållande till de sociala missförhållanden t o m i samhällen som visar upp den högsta BNP. Nej, den sortens utveckling vill vi inte ha.

- Förlåt om jag återvänder till salafismen. Har Ni läst den nyss utkomna boken av Mohammed Amara, där han skriver om den positiva roll som salafismen lär ha spelat under renässansen?

Jag känner inte till så mycket av det som Mohammed Amara har skrivit. Men min ståndpunkt förblir likväl klar och kategorisk då det gäller salafismen och jag beklagar att han inte har fördjupat sig och att han fastnat i ett okritiskt tänkande. Jag har inget otalt med honom men jag eftersträvar ett så klart och ärligt resonemang som möjligt om det förflutna.

Under min tid av politiska erfarenheter och min långa verksamhet som revolutionär, har jag länge haft att göra med salafismen, och det är alltså på grund av erfarenhet i frågan som jag har en åsikt och det är också därför som jag i högsta grad reserverar mig beträffande salafismen, samtidigt som jag kan konstatera att en viss tvetydighet omger några av de roller den har spelat. T ex den betydelse som cheikh Ben Badis allmänt hade i Algeriet och speciellt för förberedelserna för 1:sta novemberrevolutionen.

Om ni tillåter ska jag tala litet om denne man för vilken jag hyser den största respekt såsom varande en man med integritet och för de vällovliga insatser han gjort på arabiseringens och undervisningens områden, men vars politiska verksamhet, om man ska vara ärlig, inte har inneburit något positivt, i motsats till vad man anser, i de östarabiska länderna.

1937 anhöll Ben Badis om franskt medborgarskap under ett möte mellan muslimer och fransmännen. På detta möte var tre politiska strömningar representerade: bl a Oulémaorganisationen och de "valda infödda", algeriska representanter i det franska parlamentet som också anhöll om franskt medborgarskap.

Man förstår varför Oulémas' ställningstagande inte kunde leda till krav på självständighet.

Därför intog Oulémas' tidskrift längre fram öppet en fientlig hållning till novemberrevolutionen. Ouléma gick t o m så långt att de ingick en pakt med Nouri Said för att försöka motverka vår allians med Nasser! Det var detta svek som föranledde FLN att arrestera de medlemmar som befann sig i Kairo.

Denna fientlighet mot revolutionen var för övrigt ingen nyhet. Redan på 40-talet var de trogna allierade med Ferhat Abbas' parti, som var en fanatisk anhängare till en organisk "integration" med Frankrike. Ferhat Abbas skrev bl a: "Jag har frågat historien, jag har frågat de döda och de levande och jag har besökt kyrkogårdarna; ingen har talat med mig om existensen av den algeriska nationen." Ouléma och Ferhat Abbas' parti (UDMA) var alltså i en helig allians motståndare till det Algeriska folkets parti, vilket krävde Algeriets självständighet.

- Dessa fientliga inriktningar, var de begränsade till en speciell period i historien eller var de hela tiden utmärkande för denna organisations verksamhet?

Denna fientlighet var inget isolerat fenomen. Den förekom under organisationens hela aktiva period och avbröts aldrig. Dess politiska ställningstagande var alltid direkt eller indirekt lierade med Ferhat Abbas. Redan under revolutionens första år, och p g a deras förräderi, var revolutionens ledning tvungen att döma tre av Oulémasorganisationens ledare till döden. Det kan jag avslöja för er.

Av dessa tre var det endast en som blev avrättad. Det var Allawa. Han var från Constantine och var mycket nära allierad med Ferhat Abbas. Jag tror t o m att de var släkt med varandra... Den andre, Tawfik al-Madani, föredrog att gå under jorden då han fått kännedom om dödsdomen mot honom. Han sände ett meddelande där han sade sig vilja ansluta sig till revolutionen. Jag anmodade honom då att förena sig med oss i Kairo och offentligt deklarera sin anslutning till oss. Det gjorde han och efter självständighetsförklaringen blev han minister i min regering. Idag är han pensionerad. Cheikh Khaireddine var den tredje. Han blev inte heller avrättad och lever förresten ännu.

Det var verkligen svårt att förstå hur en organisation som påstår sig tillhöra Islam kunde säga sig vara neutral i en debatt som rörde vårt folks framtid och därmed också Islams. Hur skulle man då kunna ha förståelse för att de bekämpade Islam och revolutionen? Vi kunde inte acceptera detta.

Detta är en liten del av "Oulémas"-organisationen. Jag skulle kunna berätta mycket mer!. Och att efter detta komma och säga (skrattande) att revolutionens andlige fader är Ben Badis. Vilken rövarhistoria!

Se på Algeriet idag, man skulle kunna säga att historien upprepar sig. Vet ni vem som utarbetar den nuvarande regimens politiska "strategi" ? Nå, det är samma "Oulémasorganisation"! Se på utrikesminister Ahmed Taleb al- Ibrahimi's ställning och uppdrag. Han är arkitekten bakom de politiska närmandena till Saudi-Arabien, till "försoningen" med Marocko och till befästandet av de obalanserade banden med Västerlandet. Han är ingen annan än sonen till cheikh Bachir al-Ibrahimi, som var ledare för Oulémas' organisation... Man kan också nämna ett annat fall, Chibane, idag minister i religiösa frågor, vilken presiderar vid s k islamiska seminarier!

Man kan av detta lätt förstå varför den algeriska politiken vänds bort från den arabiska solidariteten och från den revolutionära solidariteten.

- Man säger att A.T. Ibrahimi bara är adoptivson till cheikh al-Ibrahimi, är det så?

Jag har också hört detta, men jag vet inget om det. Det har heller ingen betydelse. Det som betyder något är att han väl framstår som dennes son på det ideologiska planet. För att återgå till ett mera hemligt faktum och ganska komprometterande för Oulémas' organisation, ska jag avslöja för er att då vi i Kairo hade beslutat att arrestera cheikh al-Ibrahimi och den delegation av Ouléma som var i hans sällskap, var han på väg till Bagdad för att realisera en allians med Nouri Said mot vår revolution.

Med respekt för hans höga ålder arresterade vi till slut bara medlemmarna i den delegation som följde med honom. Vad beträffar hans son, Ahmed Taleb, så minns jag att jag tog emot honom en dag i Tripoli (Libyen) då han hade blivit utsänd till mig från en organisation av algeriska studenter, för att ordna upp ett problem i motståndsrörelsen. Mot slutet av arbetsdagen, då han skulle gå, sade han en smula generad till mig: "Jag är Ahmed Taleb, cheikh Ibrahimis son, jag ber Er att bespara honom arrest p g a hans höga ålder, vilken utan tvivel förklarar hans fientliga inställning till revolutionen." Det lovade jag honom genast och sade vidare: "Ni kan vara säker, han ska inte bli ofredad och han ska få fortsätta att erhålla sin månatliga pension (500 guinéer som betalades ut av Arabförbundet till honom) och att bo i sitt palats i Kairo."

- Men kan man inte se Oulémas' organisations åtgärder, på arabiseringens och undervisningens områden, som en avgörande framryckning kulturellt och ideologiskt och som något som förberedde terrängen för novemberrevolutionen? Och var ska man placera in Ben Badis' idéer om arabismen?

Inna man talar om organisationens ideologi beträffande arabismen och om man vill förstå dess handling och agerande och dess metoder, måste man återgå till salafismen, speciellt till Mohammed Abdou, den första modellen och dess intellektuella och politiska förlängningar. Då ska vi finna att 1:sta novemberrevolutionen inte har fått någonting från Oulémas' organisation.

Istället kan man säga att den 1:sta novemberrevolutionen, historiskt sett, både som idé och handling, måste hänföras till det algeriska folkets parti. Folkets parti (speciellt under Messali Hadj's tid) som krävde självständighet samtidigt som, vilket vi nyss sagt, Oulémas' organisation visade sin fientlighet mot revolutionen. Detta Folkets Parti var i sig själv en avnämare av "Nordafrikanska Stjärnan" , ett parti som grundades 1926 av algerier, tunisier och marockaner. Messali Hadj förklarade att Algeriet inte var till salu samtidigt som Ben Badis i kör med kommunisterna i ett möte i Alger anhöll om franskt medborgarskap.

Apropos Messali Hadj måste jag erkänna att under en viss period hade vi vissa allvarliga kontroverser med honom. Vi ska också erkänna att vi varit orättvisa mot honom. Det är därför jag nu säger att vi måste göra honom rättvisa genom att redovisa den enkla historiska sanningen. Denne man var mycket stor. Han begick vissa strategiska misstag trots sin storhet, i en avgörande fas i våra länders historia. Må så vara. Men från 1926 till 1954, under alla dessa långa år, ofta då allt tycktes förlorat, upphöjde han sin röst högt och klart, över de modfälldas mumlanden och uppmuntrade de som låtit sig nedslås. För egen del bevarade han och höll levande gnistan som till slut skulle tända novemberrevolutionen. Detta bör vi säga om honom. Denne store man var ett verkligt geni, resande köpman, arbetande analfabet, sofist, ojämförlig folkledare. Allt detta var han och mycket därtill.

Han tog intryck av bolsjevikrevolutionen vars ideologi var grundad på internationalismen och stödet till nationalistiska frihetsrörelser i världen - speciellt Abd el-Krim's revolution i Marocko - Detta satte utan tvivel sina spår hos Messali Hadj och fick honom att gå med i kommunistpartiet under några år. Men han lämnade kommunistpartiet strax efter det han lärt känna Chakib Arslan i Schweiz. En samvaro då de hade passionerade diskussioner om kulturen, civilisationen och politiken vilket slutade med att han gjorde upp med sin kommunism och blev övertalad att finna andra idéer, bättre lämpade för frihetskampen och förberedelserna för revolutionen.

Messali Hadj förblev okänd för det algeriska folket ända till den berömda dag då han deltog i den islamiska-franska kongressen i kommunens stadion. Den dagen då Oulémas eminenta representanter, kommunisterna och de "infödda förtroendevalda" inte ville låta honom komma till tals. Då hoppade han upp på podiet, ryckte till sig mikrofonen och viftande med en näve jord skrek: "Denna jord är inte till salu!"

- Vad blev publikens reaktion på detta?

Det rörde dem i hjärtat. De utrymde stadion och bar honom i triumf på sina axlar genom stadens gator. Glömda var: kongressen, Oulémas' organisation, Ben Badis och hans krav på franskt medborgarskap. Allt sopades bort av den folkliga vågen och gav på det sättet startskottet till bildandet av det Algeriska folkets parti (PPA).

Jag skulle vilja i detalj kunna beskriva detta geni, det han har uträttat och speciellt hur han grundade sitt parti, hans hemliga militära organisation, vilken han vakade över ända till novemberrevolutionen började.

Det som är viktigt här är att under perioden 1926-1954 jämföra de riktlinjer som Messali Hadj och det Algeriska folkets parti respektive Ben Badis och Oulémas' organisation följde. Man ska minnas att om ingen vill förneka de positiva åtgärder som Oulémas åstadkommit inom undervisningsväsendet, så har Folkets parti från sin sida också gjort den största insatsen i denna fronten!

- På vad grundade sig den ideologi som Messali Hadj stod för, denne imponerande genialiske man?

Messali Hadj's ideologi formade sig genom kontakten med livet. Han insåg mycket tidigt hur djupt hos honom avskyn för orättvisan och för kolonialismens förtryck låg. Två händelser påverkade honom starkt: den bolsjevikiska revolutionen och Abd el-Krims revolution i Rif-bergen. Inspirerad av den tidens revolutionära anda anslöt han sig till kommunistpartiet, som han senare lämnade av olika ideologiska skäl. Han fortsatte sin verksamhet i "Nordafrikanska Stjärnans" armé som han skapade tillsammans med marockanska och tunisiska bröder. Man kan alltså konstatera att de Västarabiska staternas kamp redan hade en enad front, och tron på ett enande av dessa stater var uppenbar för alla.

- Om Ni tillåter skulle jag vilja återkomma till tanken på Nahda (renässansen) och fråga vad Ni anser om en man som Chakib Arslan, som har spelat en viktig roll i Algeriet, Syrien, Jemen och Palestina. Här har vi ännu en ideolog, som trots kontakt med Västerlandet och kanske ännu djupare sådan än många andra haft, ändå inte tog det minsta intryck av eller fascinerades av Västerlandet.

Han har spelat en stor roll i Algeriet. Han hade en bred kultur. Hans genialitet kom så småningom att tända våra revolutionära facklor... Han var i sin personlighet av samma stora kaliber som en al-Afghani.

- Och om man också talar om Abd el-Krims revolution i Rif-bergen i renässansens strömning? Finns det både en marxistisk tolkning och en annan islamisk?

Först måste jag göra klart, att Abd el-Krim inget alls hade att göra med salafismen. Hans fall är unikt och liknar amir Abd el-Kaders. Han var ett enastående geni i sitt slag och vid denna tid, om man ser till hans bedrifter. Han var före sin tid. På ett ganska begränsat territoriellt område kämpade han mot de spanska och franska arméerna och lyckades väl hålla dem stången. I Maghnia (som ligger 14 km från Marockanska gränsen) bodde jag, då knappast sju år gammal, men jag minns det emotionella intryck och inflytande som Abd el-Krims bragder utövade på mig. När han vann sina strider växte vårt hopp att en avgörande seger skulle föra honom ända fram till Oujda. Men fransmännen började då enrollera algeriska och marockanska legoknektar för att förstärka sina försvagade styrkor.

Några medlemmar i min familj, en kusin och en svåger blev enrollerade. Men det hindrade mig inte från att varje dag, med byns övriga barn, gå till järnvägsstationen för att möta tågen som kom från fronten och räkna antalet döda och sårade. Jag ska ärligt erkänna att, trots att sextio år har passerat sedan dess, så förblir jag detta lilla barn på sex eller sju år. Varje gång den västerländska kolonialismen råkar på bakslag så upplever jag en glädje som är direkt proportionell till storleken av deras motgång.

Abd el-Krims revolutionära kamp var en varning och en läxa på alla plan för patrioterna och för kommande generationer hos alla i området. Vi ska också minnas att vi, vid denna tid, var främmande för regionalistiska och separatistiska idéer. Vi betraktade oss själva som ett Västarabiskt folk och naturligtvis fanns det algerier bland de stridande hjältarna i Rif-bergen. T ex i min egen familj stred en av mina svågrar - som sedan dog - mot revolutionärerna i Rif-bergen eftersom han var enrollerad i franska armén medan en av mina kusiner (Ben Aissa) blev volontär och slöt sig till Abd el-Krims trupper... Mot slutet av kriget slog han sig förresten ned för gott i Rif-bergen och gifte sig där. Farfar till denne Ben Aissa, som hade stridit sida vid sida med amir Abd el-Kader, avrättades med giljotinen av fransmännen.

- Ni träffade amir Abd el-Krim strax före hans bortgång i Kairo. Hur avlöpte ert möte och vad fick Ni för intryck av honom?

Jag lärde känna honom i Kairo. Vid mitt första besök i Egypten kände jag ingen i ansvarig ställning och jag befann mig i en svår ekonomisk situation. Jag var tvungen att träffa partibröderna i Schweiz för att vara behjälplig vid deras möte för planeringen av hur vi skulle påbörja revolutionen och jag hade inga pengar till resan dit. Det var under dessa omständigheter som jag gick för att besöka amir Abd el-Krim. Han var fullkomligt rasande på hela den partipolitiska eliten och deras oförmåga. Och då jag avslöjade vår förestående revolution för honom gav han mig ett bidrag på hundratusen francs. Jag minns honom som en god och hjärtlig man fylld av intelligens och tro. Han hade en stor och djup arab-islamisk kultur. Han var för övrigt en cadi (islamisk domare).

Han var en man i klass med Abd el-Kader.

- Jag har läst de samtal som utspann sig mellan amir Abd el-Kader och den franske generalen Bugeaud. En av huvudfrågorna, som amiren tog upp, gällde Frankrikes hållning till grannländerna Marocko och Tunisien. Då Bugeaud frågade honom:"Varför behöver ni bry er om det som försiggår utanför Algeriet?", så svarade amiren:"Vi bildar tillsammans ett enda land". Och samma sak gällde för "Nordafrikanska Stjärnan" och Rif-revolutionen, där stridande från alla tre länderna kämpade tillsammans.

Ja, jag frågar mig ofta hur dessa gränser mellan oss kommit till. De är ett kolonialistiskt västerländskt påfund som vi dras med ännu. Deras existens förgiftar oss eftersom dessa gränser är helt främmande för oss. De utgör en verklig katastrof för våra folk.

Hör nu på denna berättelse:

Efter min senaste frigivning från fängelse for jag för att hälsa på min familj i Maghnia. Jag hade då även tillfälle att besöka en god vän, moudjahid av första rangen, som bodde i en liten by i områdets gränstrakter och det var i sällskap med flera vänner. Under diskussionens gång frågade jag honom: "Hassan, vad anser du om kriget mellan Algeriet och Marocko?" Han svarade att han ville tala om det efter maten. Sagt och gjort, efter maten föreslog han mig en liten promenad utanför. Vi gick iväg tillsammans med våra vänner. Strax stannade han på en liten kulle nära hans bostad och sade: "Du ser den där farmen där borta och det där huset ännu litet längre bort?" - "Javisst, jag ser dem väl", svarade jag. "Nåväl", fortsatte han, "därborta bor mina tre systrar med sina män, de är marockaner och bor på marockanskt territorium. Jag besöker dem nästan varje dag och de besöker också mig, trots att soldater ingriper på båda sidor. Detta är verkligheten vad beträffar gränserna och detta är vårt folks situation."

- Som avslutning på detta ämne får jag fråga Er: hur ser Ni på å ena sidan salafismens yttringar idag och dess nuvarande förgreningar och å andra sidan al-Afghani's ideologiska strömning och revolutionen?

Salafismen har, ända in i våra dagar, åtskilliga förgreningar i alla arabiska och islamiska länder. I Tunisien är dessa förgreningar vedertagna alltifrån det gamla destour-partiet med al-Thaalibi och fram till Neo-Destour och Bourguiba, vars regim är salafismen personifierad. I Marocko är det Istiqlal-partiet och Allal al-Fassi som representerar den politiska versionen av salafismen. Men i Marocko har den haft egenskapen att framkalla inom sig en vänsterströmning som gick över till sekularismen. Rent allmänt har salafismens hållning kännetecknats av dess sökande efter en modernitet som lider av modernismen. Tyvärr har vi ännu inte löst problemet med denna modernitet: Vad den bär med sig, och hur den förhåller sig till det arabiska språket.

- Finns den redan eller måste man uppfinna den?

Från början kunde man inte undvika denna fråga, men debatten tog en politisk vändning och kom på villospår, lämnade det väsentliga för att mycket snabbt bli partisk och enkelspårig. Detta, då man behövde ett globalt svar som omger alla aspekter av problemet.

T ex hur ska man bemöta våldet, om det inte är med våld? Ett annat våld som är rättvist och mer intelligent. Trots att denna fråga är så viktig, har den inte tagits upp.

Idag, med facit i hand, kan man säga att Folkets parti, mer än alla andra partier, hade en bättre uppfattning om problemen. Partiet hade även den lösning som låg närmast till då man vill tillämpa de islamiska värdena. Den algeriska revolutionen var ett av uttrycken för dessa islamiska kriterier. Det är Islams mirakel att Frankrike äntligen blev tvungen att ge upp Algeriet. Algeriska revolutionen är en islamisk revolution. Den som inte förstår det, förstår ingenting av den algeriska revolutionen.

Revolutionen var en våldsam reaktion på det kolonialistiska barbariets våld. Kolonialisterna avsåg inte bara att ockupera vårt land. De ville, genom att sätta oss inom historiens parentes, för alltid vända ett blad, det arabiska och islamiska Algeriets blad. Den sida i historien som de ville påbörja skulle vara av ett Algeriet som ett franskt län (som de andra men på andra sidan havet som de idag blygsamt säger). I detta "län" skulle man förpassa vår religion och vår kulturella identitet till muséets värld.

Det är orsaken till att Islam, för oss, utgjorde den enda starka fästning och skydd mot det kulturella och andliga folkmordet på oss. Konfrontationen blev förfärlig men gudskelov gick Islam segrande ur striden. Men segern blev inte fullständig eftersom salafismen kväste den i sin linda och bredde ut sin egen hegemonis tentakler över hela landet. Idag är det salafismen som, genom Oulémas organisations strömning, representerar den politiska ideologin i överstarnas regim i Algeriet. Då det gäller al-Afghanis ideologi, alltså revolutionens ideo logi, är den företrädd av den iranska revolutionen och i Afghanistan, och bland de aktiva fraktionerna i Libanon, och i Egypten representeras den av dem som eliminerade förrädaren Sadat. Denna mycket aktiva politiska strömning i Egypten behöver likväl, som jag ser det, mogna. Den dagliga kampen på plats kan hjälpa till med detta och rätta till brister. Den överlägsna storheten hos dessa män som inte drog sig för att pressa sig till gränsen för sin kapacitet, som, för sin tros skull, inte skonade vare sig sin kropp eller sitt liv, som möter döden leende och öppnar hoppets dörr för muslimerna. Man ser idag en ny muslimsk människa födas som äntligen är i symbios med traditionen i det bästa och renaste av vad den kan erbjuda.

Liknande strömningar börjar nu göra sig gällande i Algeriet.

 

 


KAPITEL III


DEN NUVARANDE VÄRLDSORDNINGEN


- Hur ska man definiera världssituationen? Hur ska man förstå världsordningen? Hur ska man bedöma dess historia och vilka är möjligheterna att befria sig från dess hegemoni och dess ekonomiska, kulturella och juridiska inflytande och alla de relationer av dominans och tyranni som den utövar på oss?

Vi måste verkligen omvärdera denna realitet på allvar och definiera den historiskt, annars kommer vi inte att kunna bemästra den effektivt.

Detta system vi nu lever i, den nuvarande världsordningen, domineras av Västvärlden. Den tog sina första steg i och med korsfararkrigen och gjorde definitivt sin debut med erövringen av Amerika 1492. Det är nödvändigt att uppehålla sig vid detta årtal, ty det markerar, också för oss araber, slutet på en epok och början på en annan. Det markerar slutet på Islams högt stående politiska inflytande. Grenadas fall 1492 blev symbolen för detta och födelsen av en ny ordning: kapitalismen. Faktum är, att 1492 blev året då materialismen segrade över en civilisation som, mer än någon annan, företrätt de andliga värdena.

Hur kan man förklara världsordningen? Nyckeln till detta finner vi i dess initialstadier i olika skeden i dess historia och den logiska kedja som styrt dess utveckling, etapp för etapp. Den främsta grundorsaken till att detta system kom till har varit en skurkaktig ideologi. En "enkel" idé på vilken - ända in i våra dagar - världssystemets enorma uppbyggnad kom att vila. Denna ideologiska tanke, det är profiten, profiten till varje pris och med vilka medel som helst. I klartext betyder detta: exploatering, behärskande av andra, strid, våld och massaker.

Detta innebär illgärningar som folkmordet som utrotade amerika-indianerna. Det innebär slaveriet som mer än 100 miljoner afrikaner föll offer för. Detta slaveri som till sin natur och omfattning saknar motstycke i historien och inget har gemensamt med "riq" dvs den typ av tjänare i hemmen som förekom i den islamiska världen.

Profiteringen alstrade även en annan monstruös avkomma, nämligen kolonialismens hydra, ett sannskyldigt gissel vars inflytande ingen del av vår planet undsluppit. Denna hegemoni fortsätter förresten att utöva sina illgärningar ända in i våra dagar, även om metoderna och de skepnader den tar sig skiljer sig från gårdagens. Profiteringen alstrar även religionskrig och inbördeskrig, inkvisitionens domar som fick en stor del av Europa att darra och de stora världskrigen 1914 och 1939, där 60 miljoner människor föll offer i det sista av dem.

Detta system har framkallat män som Stalin, Hitler och Mussolini. Den har förstört jordbruket i åtskilliga av världens länder som idag lider hungersnöd p g a dess konsekvenser. Den har allmänt utvecklat en farlig typ av utveckling, jag menar industrin, som bl a har en pervers effekt att förvandla sådant som skulle kunna varit en källa till välfärd för människor - olika resurser och rikedomar i våra länder - till något som ger upphov till svårkalkylerade olyckor och katastrofer. Ett exempel är oljan hemma i våra länder.

Den har drivit oss in i en orättvis värld där tre fjärdedelar av mänskligheten har berövats det väsentligaste för att överleva medan den resterande minoriteten har överflöds- och matsmältningsproblem. Framtidsperspektiven ser ännu dystrare ut för de missgynnade. Deras proportion växer oupphörligt och kommer snart att från 3/4 av jordens befolkning uppgå till 4/5 sedan 5/6 osv.

Den har orsakat föroreningar av luften, vattnet och naturen, och har förstört den organiska balansen mellan människan och hennes miljöelement.

Den ligger bakom idén om det rådande arbetssystem som gör människan till en del av produktionsmaskineriet för att maximera profiten.

Den har alstrat främlingskap alienation bland människor. T ex i Algeriet, speciellt under glädjefesten som följde självständigheten, var vi inte alls medvetna om alienationens negativa effekter på det sätt som vi är idag. Det är sant att oljan och gasfyndigheterna inte exploaterades då som man gör idag, när vi ser vår självständighet reducerad till endast en flagga och en nationalsång.

- Fenomenet att vissa länder går bankrutt och blir oförmögna att betala sina skulder är något nytt. Detta är förmodligen en följd av den världsekonomis hegemoni som bygger på ocker.

De s k "underutvecklade" länderna kommer att misslyckas i sina ansträngningar så länge de är kvar inom ramen och spelreglerna för denna hegemoni.

Av tredje världens 123 länder är idag 41 stater i ekonomisk bankrutt och kan inte ens betala räntan på sina skulder. Det gäller folk och stater som tvingas att leva som tiggare och som försörjer sig bara tack vare de förödmjukande internationella nödhjälpsorganisationernas välgörenhet. Dessa länders belägenhet får mig att tänka på situationen av en människa som håller på att drunkna och som man håller huvudet ovanför vattnet på. Jag svartmålar inte situationen. Rapporterna från FN:s internationella organisationer och världsbanken bekräftar mina uppgifter. 41 länder står på randen till bankrutt. Bland dem Brasilien, Mexiko, Philippinerna, Argentina och Zaire vilka, märk väl, är stora länder i tredje världen, vilket också visar att problemet inte beror på ett enkelt "misstag" i den ekonomiska förvaltningen. Denna situation tenderar att växa och sprida sig till ytterligare flera andra länder, av vilka är även Algeriet och åtskilliga andra länder. Detta p g a skuldernas stora volym och den snabbt växande inflationen.Världsbanken förutspår t o m att siffran 41 länder inom kort kommer att öka och passera 100-talet. Det är bittra framtidsutsikter för tredje världen!

En annan sida av denna situation, som är ännu mer tragisk, är hungersnöden som varje år skördar 50 miljoner offer varav 15 miljoner är barn. En hungersnöd som, på ett tragiskt sätt, förvärras av skövlingen av jordbruket. Och därför USA:s hungersutpressning, med vete som instrument, mot tredje världens länder som i USA:s ögon inte är tillräckligt "vänliga". USA är den största exportören i världen av vete. Hör vad Kissinger, Reagan, Schultz och de andra s k "ansvariga" amerikanerna säger! Deras hotfulla uttalanden är tydliga nog och kan inte misstolkas.

P g a miljöföroreningen och miljöförstöringen är vi i den sorgliga situationen där vi upplever en ekologisk tragedi utan tidigare motstycke, vars effekter blir allt tydligare för varje dag som går. 17 miljoner hektar skogsmark skövlas varje år trots att skogen utgör vår främsta ekologiska jämviktsfaktor. 40 procent av skogen i ekvatorialområdena är förstörd. Tyskland kommer att kanske inom högst tio år få se sin berömda "Svarta Skog" försvinna, säger de "gröna" tyskarna, om inte radikala åtgärder vidtas. Och med Schweiz är det likadant: Skogarna där är redan svårt angripna av skogsdöden. T o m Amazonområdet, denna otillgängliga och orörda skog, känd som syrereserv för vår planet (den förser vår jord med 40% av syrebehovet), är svårt angripen av de multinationella agro-business.

Enligt min uppfattning är detta länkar i samma kedja sammanflätad av samma logik. Från bankrutterna i tredje världens länder till den ekologiska krisen och öknarnas utbredning (i Algeriet lägger öknen under sig 2 km per år och i Senegal på andra sidan Sahara har vi den skrämmande sifferuppgiften på 70 km per år) och till detta tusen offer dagligen för hungersnöden i Sahel... alla dessa fakta är väl sammanflätade. Det är alltså en snabb överblick över tillståndet i världen, liksom vissa siffror säger med relevanta källor från internationella organisationer som är beroende av denna världsordning själv.

I situationer av ekonomisk kris, ingriper världsordningens organismer och tvingar regeringarna att utfärda hela raden av välkända åtgärder, med konkreta hot att upphöra med all hjälp om de inte lyder: de måste upphöra med prissubventionerna till basvaror i dagligkonsumtionen, höja priserna och devalvera valutan. Dessa åtgärder har, överallt där de tillämpats, framkallat dramatiska kriser och förtvivlan. Mängder av hungerplågade kroppar, dödade av diktaturstaternas kravallsoldater, markerar vägen där den ökända världsbanken (FMI) har varit. I Sudan, i Marocko, i Egypten, i Tunisien och på många andra platser... brer världsordningen, representerad av de internationella organisationerna, ut sig. Och direkt eller indirekt tvingar till ett visst system en viss gruppmakthavare som är tillräckligt korrumperad och samarbetsvillig för att hjälpa till i tillämpningen av denna logik.

Det är denna demoniska logik som förklarar varför Nasser dog i sorg, varför Sukarno föll offer för en militärkomplott liksom Modibo Keita, N'Krumah, Lumumba och ... Ben Bella. Det räcker att analysera denna period i historien under vilken 24 statskupper ägde rum bara i Afrika, om man vill försöka förstå vad som verkligen hände. Detta var slutet på en historisk uppgångsperiod med dess segerrika befrielsekamper. En ny historisk fas av stagnation och återtagande av positionerna började sedan. Vi befinner oss på nytt i en tillbakagångsfas på en slirig väg kantad av Camp Davidavtalet, av de horder av sionister som omringar Beirut, av tillkomsten av förrädiska regimer och av andra händelser som det skulle föra för långt att ta upp här.

Suharto, Moussa Traoré, Boumediènne är bara bleka symboler för denna tillbakagång. Även om Boumediènne inte hade funnits för att utföra samma smutsiga uppdrag kunde imperialismen lätt hitta tusen Boumediènne, ty det behövdes sätta ett dödligt stopp för en uppgångsfas som hotade att angripa världssystemet i dess grunder.

- Men är allt i denna världsordning av ondo, sjukligt, perverst och avskyvärt? Måste vi nödvändigtvis bekämpa den? Hur ska vi betrakta de vetenskapliga framstegen och civilisationsprodukterna som har blivit hela mänsklighetens tillgångar och egendomar?

Otvivelaktigt har den hemburit mången "seger". Den har gjort vetenskapen tillgänglig för alla, erövrat världen med dess symboler och dess stora verktyg: erövringen av rymden, människans resa till månen, Boeing-planen, dataelektroniken... och andra väsentliga ting... Men vid sidan av allt detta kan man skönja oroande skuggor. Ta t ex Sverige, ett land som nämns som modell inom sociala reformer. Detta land innehar även världsrekord i antal självmord. Dessutom, vilket är allmänt i västvärlden, så har Sverige stora problem med alkoholism, drogmissbruk, psykiska sjukdomar. T ex i USA har man den skrämmande uppgiften om att två tredjedelar av Amerikas sjukhusplatser upptas av mentalsjuka! Detta bör också nämnas bland de negativa effekterna. Liksom även denna egoism som får människan att inte ens kunna ta hand om sina föräldrar utan förvisar dem till långvården - dödens väntrum - där de får sluta sina dagar i sorg, ensamhet och tristess. Inte ens Mme de Gaulle undkom detta. Hon dog i tysthet på ett religiöst vilohem.

Samtidigt ersätts kärleken mellan människor av kärlek till djur. Människors hem fylls av katter, hundar, reptiler, tama råttor och andra djurarter vilka framdeles kommer att utgöra en del av Västerlandets sociala liv i det västerländska samhället. Detta faktum är ett skriande uttryck för deras känslomässiga misär. I Frankrike konsumerar nio miljoner välfödda hundar och åtta miljoner välfödda katter tio gånger mer än det somaliska folket äter...

Vi kan inte särskilja alla dessa negativa effekter från de positiva i denna civilisation, eftersom de är organiskt bundna inom samma logik. Det är vetenskapens och civilisationens utveckling i västerländsk mening; dvs i överensstämmelse med profitens filosofi, med exploateringen, med konsumtionen och med den perversa rationalismen. Så långt har den västerländska världen, förblindad av sina egna intressen och mål, förvandlat världen till en stor marknadsplats, där man kan finna allt utom en lag eller ideologi som är giltig också för majoriteten av mänskligheten.

Detta system har reducerat andra länder till bleka dåliga kopior av detta konsumtionssamhälle (fast sanningen är att man där konsumerar mindre, ibland inget alls, men viljan och mentaliteten där är alienerade). Dessa s k "självständiga" länder har, i verkligheten, inte lyckats erhålla något annat av Västerlandet än rätten att hissa en flagga och att ha en nationalsång medan hela livet där har Västerlandets stämpel på sig. Vi, som folk, har inget skapat, inte uppfunnit något men vi konsumerar och proppas fulla med (också med mera amerikanskt vete om vi är snälla) deras idéer, deras "modeller", deras ideologier, deras musik kryddad med coca-cola osv.

Allt detta uttänkt, utarbetat och tillverkat någon annanstans av ett annat samhälle, vars kynne är helt annorlunda än vårt.

Dessa samhällen har förvisso producerat mängder av underbara materiella ting, men till vilket pris för den förkrossande majoriteten av människor och till vilket pris också för naturen?

- Om vi tar upp den nuvarande verkligheten och framtidens verklighet, på vilket sätt kan man bemöta denna världsordning och bryta dess hegemoni på ett radikalt sätt? Något som säkert måste inbegripa minst tio olika områden, varav det främsta, tycks det mig, bör vara på det inre planet och att fordra en politisk och intellektuell revolution och även en definition av de medel, som bör användas för att sätta den i verket: vilka ska dess riktlinjer vara, vilka dess begrepp, dess prioriteringar och dess stegvisa förfarande, inte minst på det kulturella planet?

Som jag ser det så finns det vissa grundläggande punkter på vilka man måste vara överens.

För det första: vi kan inte överleva inom den nuvarande världsordningen. Allt tal om Islam, arabismen, enigheten eller Nahda blir tomt prat och förefaller grundlöst utan praktisk tillämpning om man inte inser nödvändigheten - och sättet - att gå ur den nuvarande världsordningen.

Hur ska man kunna tala om självständighet och utveckling i detta system då allt vi ser och erfar från detta system pekar i förväg mot misslyckande?

För det andra: denna världsordning har visat oss att det, idag, bara är de stora blocken som kan leva och de små länderna är dömda att försvinna på samma sätt som skedde med de små emiraten som blomstrade i Andalusien ända fram till "reconquistadorernas tid". Det är fakstiskt så att ännu idag har vi inga riktiga stater, inte en republiks presidenter, inga riktiga kungar, bara olika "klan"-ledare, distriktshövdingar om de inte är mindre än så! Detta visar hur akut och nödvändigt det är med den islamiska enheten. Nu mer än någonsin har det blivit en fråga om liv eller död, och vi måste välja!

Man kommer att svara med att säga: ja, men enheten misslyckades ju mellan Syrien och Egypten och med allt annat tomt prat. Till dessa ska vi svara: vi måste göra ett nytt försök till enheten. Vi har inget annat val.Vi bör igen försöka med Syrien och med andra - 40 gånger om det är nödvändigt - ty vi måste förverkliga det. Annars försvinner vi i det historiska förfallet. Vi kan misslyckas fyrtio gånger om, men detta bör inte förlama eller skrämma oss och hindra oss från att försöka om och om igen.

Efter arabernas enhet måste vi diskutera det islamiska enheten. Ty, för att ta ett exempel, innan Algeriet förenar sig med Iran måste man först göra det med Marocko, Tunisien, Libyen och Egypten osv. Det är alltså uppenbart att det islamiska enandet kommer som en följd av att araberna först enar sig. Det är uppenbart att ett enhet är nödvändigt; men hur skall man realisera det?

Jag tror att vi måste börja med att förverkliga vissa steg som grund till den arabiska enheten. Vi bör skapa:

a) En gemensam arabisk valuta
b) En gemensam arabisk marknad utanför världshegemonin
c) Till följd av detta måste vi återta våra placeringar och penningtillgångar som investerats i utlandet. Saudi-Arabiens tillgångar, vilka bara de och bara i USA, uppgår till den astronomiska summan av 150 miljarder dollar.

370 miljarder dollar från arabländerna finns placerade i Västerlandet. Dessa ger - som ockerränta för sina ägare (muslimer) de smutsiga ockerräntor, alltså till hycklare som säger sig vara de heliga platsernas "väktare"! Med dessa tillgångar förstärker vi den nuvarande världsordningen, vi hjälper den till att hålla våra fötter och händer ännu hårdare fastlåsta. Vi bidrar till Västerlandets hegemonianspråk över den arabiska och islamska världen och över alla förtryckta på vår jord.

För det tredje: efter den arabiska enheten kommer problemet att infinna sig hur man kan finna en global vision för civilisationen. Man måste komma fram till en vision av alla utgångspunkter och inte bara nöja sig med snabba teoretiska uppläggningar - som i denna intervju. Vi måste noga smälta dessa utgångspunkter från vetenskapen och dess kriterier, teknologin eller filosofin. Våra ambitioner behöver andra vetenskaper, andra teknologier, ty vetenskapen och teknologin är alltid knutna till en viss syn på civilisationen. Hur går man då till verket?

Vi behöver tänkare och nya idéer.

För det fjärde: en nytolkning av Islam, Islams kärna och inte "skalor", är nödvändig. En modern tolkning som handlar om dagens problem - och inte det förflutnas. Våra intellektuella och vetenskapliga ansträngningar för att förnya oss och komma fram till kreativa idéer som måste handla om frågor och utmaningar av typen:

a) Hur ska vi förverkliga enheten?
b) Hur ska vi driva förnyelsen, skapa nya vetenskaper och ny teknologi?
c) Hur ska vi dra oss ur industristadiet (allt pekar på att världen redan har börjat den processen) utan att behöva offra så mycket som Västerlandet har fått göra?
d) Hur ska man planifiera och återuppliva jordbruket, ty det är vår enda chans att slippa vara beroende när det gäller livsmedel och försäkra oss om en självförsörjning som passar våra behov?
e) Hur ska vi förhålla oss till data och elektronikrevolutionen?
f) Hur bekämpa imperialism och rasism?
g) Hur definiera en annorlunda väg till utveckling än den endimensionella och destruktiva vi nu känner?
h) Hur undvika den kommande hungersnöden?

Så lyder, i kort sammanfattning, några av de allmänna frågor som vi ställs inför.

Därför måste man klart definiera målsättningen, göra nödvändiga efterforskningar och finna pedagogiska och adekvata metoder att förverkliga våra förhoppningar.
Detta fordrar först att man radikalt ändrar metoderna för undervisning och pedagogik i våra skolor och universitet, vilka nu syftar till att fostra våra ungdomar i västerländsk anda och forma dem till västerländska hjärnor och tänkande; vi använder den västerländska teknologin, som representerar en annan syn på världen än vår och därmed inte alls ger uttryck för vår tradition och vår kultur...

Kort sagt, vi spenderar förmögenheter och vi slösar bort enorma kraftresurser, som i verkligheten bara tjänar till att ytterligare sätta fart på processen som leder till västerländsk livsstil. Tyvärr måste jag säga att så vitt jag vet har ingen ännu tagit sig an dessa vitala huvudfrågor.

- Men innan man kan ta itu med världsordningen så finns det väl vissa hinder som börjar med de nuvarande politiska arabregimerna och som slutar med Israel?

Utan tvivel. Vi har att kämpa med två hinder: det första är världsordningen. Det utgörs av de lokala krafter som arbetar i den världsordningens intresse och som representeras av de lokala regeringarna och regimerna. Hur ska vi egentligen kunna bemöta USA då vi ju deponerat miljarder dollar i deras bank? Denna situation tvingar t ex Saudi-Arabien att försvara detta amerikanska system och dess välfärd ännu mer brinnande än amerikanerna själva, ty dollarns baisse eller hausse återspeglar sig direkt på Saudi-Arabiens tillgångar. Det är därför vi i första hand måste ta itu med det andra hindret för att kunna "förklara krig" mot det första. Att förändra de arabiska regeringarna och regimerna är förvisso absolut det första vi måste göra, före t o m problemet Israel! Ty Israel finns först och främst närvarande i våra hjärtan, i våra tankar och i våra förorenade idéer. När vi har gjort oss av med denna "förorening" kommer Israel att vara ett lätt problem att lösa.

Se på det lilla Libanons heroiska folk hur det ensamt har kunnat bekämpa Israel! Det är inte genom en klassiskt ordnad och avgörande strid som Israel ska besegras. Denna typ av slag kommer att sluta till Israels fördel. USA är där med sitt stöd för att se till att det blir så. Nej, Israel ska besegras i en kamp utan förbarmande, som den i Libanon, blodsdroppe för blodsdroppe. Och om det behövs, trettio blodsdroppar av vårt blod mot en enda av deras.

- Jag kan minnas att Ni, på den "afroasiatiska" nivån, ända från början av 60-talet, har förespråkat nödvändigheten av att förändra den nuvarande världsordningen och att försöka finna en ny.

Ja, det var efter självständigheten som vi kände det som om denna självständighet måste fullbordas med en befrielse av alla de förtryckta folken och att man måste ändra de lagar som styr den internationella verkligheten och världsordningen. Det var vad vi började arbeta på i den afro-asiatiska planen. Det program som vi hade utarbetat, för den konferens som skulle ha ägt rum i juni 1965, hade som första punkt förändringen av världsordningen och skapandet av en ny världsordning. Denna idé var resultatet av diskussioner och möten med bröderna Nasser, Sukarno, Nyerere, Modibo Keita, Kenyatta, N'Krumah, Chou en Lai och andra... Förut var vi överens om att varken framgången i Kina eller Korea eller Egypten skulle kunna utgöra verkliga framgångar så länge som de lagar som styr världsordningen består och ingriper i våra öden. Vår allmänna övertygelse var därför att man måste börja och skapa en världsordning som är helt annorlunda än den nuvarande. Det är sant att vi därmed drog upp riktlinjerna för en ambitiös och tidskrävande arbetsuppgift. Men vi var överens om att samarbeta och påbörja vår uppgift, för att rensa bort den förgiftande idé som härskar i hjärtat av den nuvarande världsordningen; denna idé, som är källan till allt ont som anfäktar världen, nämligen exploateringen och profiten, inget annat än profiten. Profit med alla medel och till varje pris!

 

 

 


KAPITEL IV

ISLAM ÄR VÅRT SVAR

 

- Världsordningen är roten till alla problemen. Vi ska återvända till denna världsordning, till dess olika länkar och sättet att ta itu med den och neutralisera den bit för bit... Jag vill då börja med Islams roll i denna process. På den punkten är vi överens, att Islam kan utgöra ett alternativ till denna världsordning. Men här rör vi oss ännu på det abstrakta planet om vi inte kan precisera det hela. För att förverkliga denna uppgift, i mänsklighetens och världens tjänst, måste Islam sätta igång en inre revolution. Det handlar alltså om detta: hur kan vi forma en islamisk ideologi, inte bara för muslimer eller för araber, utan också för hela världen?


Hur ska ett icke-muslimskt folk kunna tillgodogöra sig denna islamiska ordning utan att vara tvungna att konvertera till Islam? Hur kan vi skapa denna ideologi?

Eftersom vi har analyserat den nuvarande världsordningens olika faktorer och lokaliserat den förgiftande idé som där finns, nämligen att hysteriskt söka efter profit, måste vi metodiskt undertrycka denna och finna ett system där denna idé, med sin obönhörliga exploatering, blir helt obrukbar. Enligt min åsikt så är Islam den enda som kan uppnå detta resultat.

Jag tror att från början, och t o m till sin innersta natur, var Islam en revolution i ett dåtida samhälle som liknade våra samhällen idag, och till slut kom fram till en viss punkt då man i begreppsbilden frammanat de omständigheter, i en viss mån, som liknar dagens rådande, vilka är följande:

  1. Det främsta missförhållandet som härjade i samhället när Islam kom var huvudsakligen exploateringen. Om Islam inte hade radikalt ifrågasatt koraychiternas intressen, hade dessa utan svårighet kunnat anamma den nya religionen. De trodde i allafall på gott och väl ett fyrtiotal gudar och hade inte någon orsak att avvisa en till!


Men det fanns en sak de absolut inte kunde acceptera: att bli jämlika med personer som Ammar Ibn Yasser eller den svarta invandraren Bilal och behöva betrakta dem som fullvärdiga medborgare i deras samhälle.

  1. Islam omvandlade koraychiternas samhälle och fortsatte sedan i samma anda för att förändra hela världen och de lagar som då rådde. Ta, t ex, de lagar som reglerade fältslagen och krigen... Islam grep där in och förbjöd att döda de sårade, barn, gamla och kvinnor, förbjöd att förgifta brunnar och hugga ned träd.

Det är lämpligt att understryka att Islam var föregångaren när det gäller att skydda miljön. Den stiftade de första lagarna som organiserade relationen mellan människan och naturen.

  1. Islam vände upp och ned på den tidens världsordning vilken då, liksom nu, var uppdelad mellan två stormakter: perserna och romarna vilka prackade på andra folk sina moraliska politiska och kulturella ideologier, i fred som i krigstid. Till exempel efter ett krig då perserna besegrat Bysans, utkrävde den persiske kungen av de besegrade en ranson på 1000 förmögna kvinnor - en naturlig handling och helt enligt tidens sedvänjor.

Islams ankomst förändrade allt fullständigt och de två stormakterna fick lov att underordna sig detta. Vår tid liknar i grunden i stort sett denna gamla epok, så varför skulle inte Islam vara i stånd att bidra till att förändra världen en gång till?

- Men det har sagts att det islamiska systemet, till och med under sin guldålder, var offer för deviationer på det sociala och politiska planet... Islam har, liksom det skett i den övriga historien, upplevt alla historiens stadier, från storhetsperioder till perioder av motgångar och overksamhet. Dess system har inte kunnat hålla stånd mot historiens hårda framfart. Kan då det islamiska systemet trots detta erbjuda ett värdefullt alternativ för oss idag?

Det fanns deviationer t o m på arrachidoune-kalifernas tid, och de själva uppmanar oss att bedöma deras gärningar, för de var ju inte annat än mänskliga varelser. Många deviationer gjordes på ekonomins område; detta har alla historiker bekräftat från Tabari till Taha Hussein. Men sett utifrån dess ideologiska program har Islam, mer än andra system, kunnat skapa ett jämlikt och rättvist socialt nät. Så t ex verkade Omar Ibn Khattab som domare två år utan att få ett enda klagomål, så vitt jag vet. Omar Ibn Abd el-Aziz, i sin tur, fann inte någon i hela landet som gjorde sig förtjänt av zakat (islamisk skatt, gåva till fattiga). Detta zakatsystem syftade till att ge fattiga ekonomisk hjälp för det kommande året. Så fanns också idén med habous vilket, som system, kunde utvecklas och breda ut sig för att omfatta alla sektorer. Vi skall inte glömma att då kolonialmakternas styrkor trängde in i våra länder så ägdes en tredjedel av Algeriets mark av habous. I Tunisien representerade habous en fjärdedel av den ägda jorden. En fjärdedel av den islamiska världens fastigheter ägdes av habous. Detta utgör ett faktum som inte finns någon annanstans, bör man säga. Vilka svaga punkter Islam än haft i sin historia, så har den lyckats skapa ett kvalitativt gott relationsnät mellan människor. Relationer som vi kan återuppliva och omorganisera enligt dagens realitetsbehov i vårt nuvarande samhälle, så att jämlikhet på nytt kan råda i möjligheterna och att de stora orättvisorna i människors öden minskar, så att alla äntligen kan leva på en värdigare nivå i respekt för den mänskliga digniteten. Islam innefattar alltså, mer än andra läror, värden som skulle kunna skapa ett system där principen att till varje pris söka profit hålls i schack. Somliga kan alltid hävda att t ex den islamska världen lever idag tack vare västerländska banker och att den inte lätt skulle klara sig utan dessa. Sådana bör man påminna om, att Islam har överlevt i sju sekler utan banker och att den har lyckats bygga upp en av de underbaraste civilisationer i mänsklighetens historia. En civilisation som varken upplevt den föraktliga profiten eller inflationen som vi fått oss pådyvlade från den västerländska civilisationen.

- Ur strikt ekonomisk synvinkel, finns det stora meningsskiljaktigheter mellan forskarna och de muslimska vetenskapsmännen beträffande existensen eller ej av det som man strikt kan kalla "det islamiska ekonomiska systemet".

Det har skrivits många böcker i detta ämne. Mycket forskning har gjorts om grundvalarna och reglerna för den islamiska ekonomiska teorin och dess relevans för vår samtida värld. Trots att jag, efter det jag läst, anser att dessa forskningar är ofullständiga och inte tillräckligt utarbetade för att erbjuda övertygande svar om den islamiska ekonomin. Jag kan försäkra att Islam kan erbjuder ett alternativ, vad beträffar ett ekonomiskt system, som är fritt från "profit för profitens skull" och alltså fritt från exploatering och hegemoni. Detta betyder även att det islamiska systemet ovillkorligt kan tas och tillämpas utan att tas som religion eller sed. Islam är en toleransens religion och mildhetens. I det förflutna har Västerlandet Islam att tacka för det positiva på detta område. Islam har hjälpt Västerlandet att avskaffa det feodala systemet, när Islam fördrev tyranniet människor emellan och bestämde att jordegendomarna skulle återgå till dem som odlade dem, dvs till dem som tidigare var som slavar och som på det sättet kom att bli herrar över sin jord. Det är detta som förklarar Islams framgång i Egypten och ännu mer i Spanien där feodalsamhället var särskilt strängt. Feodalherren ägde marken, gårdarna och alla dem som levde där. Följaktligen hade denne rätten till "sina" bönders liv och död, rätten att vägra dem att gifta sig, rätten att lägga beslag på allt det fina som hans tjänare hade. Feodalherrarna ägde egna privata arméer, hade egna flaggor och tryckte egna sedlar och mynt. Det är alla dessa perversa situationer som Islam bekämpade. Och i vissa delar av Europa avskaffade Islam detta system.

- Många forskare har påpekat att det mot slutet av abassidernas kalifat (750-1258), fanns flera indicier på möjligheten av en industriell revolution. Följaktligen skulle i så fall kapitalismen hos oss ha ägt rum tidigare än i Europa. Andra tillbakavisar denna tes och uppställer då inte bara tekniska frågor utan påpekar även motsägelsen Islam-kapitalismen?

Islam har inte bara avvisat kapitalismen utan den har även historiskt bekämpat dess uppkomst. Och för långa tider stängt dörren mot den. Detta motstånd mot kapitalismen var inte bara av materielllt och strukturellt slag utan även av filosofisk karaktär, ty Islam hade inte "förmågan" att framkalla ett kapitalistiskt system och dess följder. Islams budskap motsätter sig grundligt kapitalismen vad gäller profit och exploatering. Industrialismens stadium kommer att för alltid kvarstå som den mest fruktansvärda historiska perioden i kapitalismens utveckling, följd av perioden med massiv utflyttning från landsbygden till städerna; en period som Västerlandet dyrt fått betala. En seriös granskning av fakta ger vid handen att de islamiska samhällena hade kunnat genomgå samma utveckling.

Den primitiva ackumulationen som ledde till den första industriella revolutionen och sedan den andra, i Västerlandet, höll på att nästan etablera sig hos oss. Tag t ex Zanjs situation i Irak. Den uppvisar ganska mycket historiska likheter med slaveriet i USA. Slumpen ville också att dessa händelser skulle vara i en direkt anknytning till den afrikanska kontinenten och problemen med sockerrörsodlingarna och, mera allmänt sett, till plantageproblemen. Vi har alltså upplevt en operation av samma slag som den som utspelade sig i Västerlandet där den fått de kända konsekvenserna. Men vad hände hos oss? Hur löstes problemet? Det blev en inre revolt som reste sig och stoppade fenomenet i dess linda samt ackumulationen av profit för profitens skull och exploateringen. Det var alltså före Västerlandet som Islam, då den ställdes inför valet, sade nej till att sälja sin själ till djävulen och kapitalismens dårskap.

- Det är en viktig iakttagelse, Zanj-revolten har aldrig ända fram till våra dagar analyserats ur denna synvinkel; tvärtom har den endast varit föremål för betraktelser av litterär, poetisk och teatralisk art...

Inte enbart litterär, den har även blivit föremål för vulgära anklagelser. Visst har den analyserats för litet, och har inte varit föremål för någon komparativ studie parallell till kapitalismens utveckling. Detta är beklagligt ty Zanj-revolten i Irak visar att Islam där hade medlen och möjligheterna att ta ett avgörande steg, men att Islam vägrat göra det av strikt islamiska övertygelseskäl.

Islam kunde inte acceptera att svarta muslimer hölls som slavar, och deras revolt, ledd av vita muslimer, var nästan i färd att störta abassidernas kalifat. Muslimerna satte stopp då i början av ett fenomen (slaveriet) som, flera sekler senare, skulle leda till kapitalismens födelse i Amerika. Det var i Irak, i Islams land, just i det ögonblicket, som Islam definitivt förkastade kapitalismen. Och just det kom att utgöra Islams heder och inte, som vissa vill göra gällande, någon slags oförmåga att acceptera utvecklingen. Ja, där har vi det stora ordet! Men vad betyder detta ord: "utveckling" - som blivit nyckelordet i västerländskt tänkesätt? Det är en utomordentlig fälla. Fördärvbringande som vissa andra ord som : tillväxt, expansion och framsteg etc.

Hela den vokabulär och begreppsapparat som håller detta uppe är i kris. Jean-Marie Domenach sade i tidningen Esprit: "Man måste erkänna att utvecklingskrisen är i kris p g a den västerländska andliga och kulturella krisen". Utveckling har blivit fördärv. Tredje världen skriker ut sin hunger och krossas under sina skulder. De tropiska sjukdomarna hemsöker mer än en miljard människor och man förutspår oss en ännu dystrare framtid i dessa områden. Man har förgripit sig på jordbruket i tredje världen med några få undantag. Men det välnärda norra halvklotet kommer inte heller själva undan denna kris. De drabbas på ett annat sätt. Javisst, men ändå högst påtagligt. Levnadsproblem anfäktar dem allvarligt: skilsmässor, ensamhet och känslomässig misär etc. "Det är på detta sätt som utvecklingen framkalllas och som, om man så får säga, ett moraliskt, känslomässigt och psykologiskt fördärv utvecklas. Utvecklingen framkallar, jämsides med de mänskliga möjligheterna till harmonisk utveckling, företeelser som effektivt punkterar denna harmoniska utveckling", skriver Edgar Morin.

När vissa hävdar Islams "oförmåga" att genomgå en sådan utveckling, så är det, i själva verket, syndens hyllning till dygden. Men om man med utveckling menar utvecklingen av en grupps eller ett folks latenta egenskaper, språkligt, känslomässigt, kulturellt och dess genuina kynne, ja, kort sagt allt som ger mening åt känslan att vara helt sig själv och gör att kollektiva skapande ansträngningar blomstrar, en sådan utveckling har Islam i högsta grad visat sig kunna skapa. Den islamiska civilisationen har varit en stor epok i mänsklighetens historia. Under åtta sekler har Islam varit liktydigt med framsteg och utveckling. Så varför skall vi idag tvivla på dess kapacitet?

Alla vet att den s k "utvecklingen", grundad på principen: profiten för profitens skull och konsumtion för konsumtionens skull och styrd av "rationaliteten", är i kris. Detta har blivit ett allvarligt diskussionsämne t o m i Västerlandet. Med Descartes, och hans cogito...började en stor deviation. Kvantiteten blev kung och matematiken lyftes till yttersta höjder. "I den på samma gång oändliga och under matematikens kontroll underordnade världen, finns inte längre någon bestämd form eller norm utom den som kvantiteten själv kan kvantitativt framställa. Sålunda har det vetenskapliga kunnandet mer och mer blivit som en serie 'tillväxtapproximationer' i termer av ytterligare större och större precision (lagar, universella konstanter osv). På så sätt blir den kvantitativa synen på tillväxt och utveckling, i de mänskliga och sociala frågorna, avgörande: den form/norm som styr den sociala och historiska utvecklingen är den medvetande kvantitetens". Detta säger Cornélius Castoriadis och tillägger, "Men varför påpeka detta så snabbt och så dåligt? Jo, för att bestämt understryka att rationalitetsparadigmet som alla godtar idag, som dominerar alla diskussioner om utvecklingen, inte är något annat än en historisk skapelse, som är godtycklig och beroende av vissa omständigheter."

Det finns en omfattande och allsidig viktig litteratur som framställer den nuvarande utvecklingsoperationens bankrutt. Denna bedömning stödjer sig på misslyckandena från tre decenniers utvecklingsprogram fastställda av FN. En bedömning som bekräftas av FN:s specialiserade instanser som världsbanken, CNUCED, FAO (Food and agriculture otganisation) och OMS (Världshälsoorganisationen). Vad som förvånar är att det är de nya fysiker - av vilka flera erhållit Nobelpris - som Fritiof Capra, Prigogine eller Charon, som företar detta korståg mot rationalismen. Ännu mer förvånande är att de framställer ett utkast som radikalt ifrågasätter materiabegreppet. De säger att materian innehåller det andliga. Det var under ett berömt seminarium som detta anfall mot rationalismen började. Valet av stad för detta seminarium har symboliskt värde för oss muslimer: Cordova - Averroes, Ibn Toufayls och Ibn Bajas stad. Det är möjligt att denna dag kommer bli ihågkommen i historien som början av en ny värld.

- Detta är den ekonomiska synvinkeln, men det finns också andra aspekter som inte är mindre viktiga... Den sociala frågan, frågan om demokratin, eller choura, och den politiska frågan i allmän betydelse och t o m frågan om fighs innehåll, ty revolutionen bör vara total eller inte vara alls. En partiell revolution kan aldrig förverkliga dessa historiska uppgifter.

Jag tror att frågan om choura är särskilt viktig, speciellt vad avser minoriteter och deras rättigheter i våra länder. Jag anser att man måste skapa politiskt, kulturellt och juridiskt ett system som garanterar alla deras rättigheter och mer därtill. Jag säger inte "alla deras rättigheter och mer därtill" för att överdriva, utan jag menar exakt det jag säger. Kriteriet på detta är att lyckas få dem att känna att deras situation i det islamiska samhället är bättre än den de erfarit tidigare. De måste kunna konstatera att de i våra länder lever i total jämlikhet med oss. Det är inte jag som säger detta, jag uppfinner inget, det är vad Islam säger. Det är t o m det centrala i Najrans och Medinas fördrag. Det är budskapet i det islamiska foutouhat.

Det finns frågor i figh och charia som är av största vikt och som kräver en ijtihad dvs en ny modern tolkning. Vi bör erkänna att vi på detta område knappast blivit inspirerade av våra stora tänkare från al-Ghazali och Al Khawarizmi till Ibn Rochd och Ibn Khaldoun och att vi begränsade oss till tre eller fyra imamer. Det värsta är att vi har satt stopp för den islamiska plikten ijtihad ( att använda verklighetens sunda förnuft för att framställa seder och lagar).

Här i Västerlandet tillfrågas jag alltid om huggandet av tjuvens hand hos oss... Västerlänningar reagerar som om det är det enda som vi har hos oss. Västerländska media är verkligen mycket skickliga på att tillvita oss saker som i verkligheten inte har ett dugg med vår tradition att göra. På den typen av frågor brukar jag svara för att tillfredsställa den västerländska rationalismen: "Var säkra, vi skär inte av händerna med kniv utan vi gör det på sjukhuset med moderna och vetenskapliga verktyg!" Och jag säger även till dem att: "Om ni hade besvärat er att lära känna vår historia hade ni upptäckt att sådant sker ytterst sällan och i mycket exceptionella fall. T o m i Saudi-Arabien - och då tar jag inte parti för Saudi-Arabien utan för Islam - har sedan 1922 och ända fram till våra dagar huggandet av tjuvens hand endast skett en gång på 20 eller 30 år." Jag säger även: "Nåväl, detta är vår kniv, men har ni sett er egen? Har ni glömt er stora kniv som kallades giljotinen, den som halshögg 633 algeriska huvuden och jag ska inte vara "grym" och räkna upp alla giljotinens offer ända från 1789 och till våra dagar! Proportionerna är så orimliga att det inte går att jämföra!"

- Man får inte, i Islam, tillämpa denna typ av straff utan att vissa villkor föreligger samlade. Om dessa föreligger så träder ångerprincipen, tawba, i kraft. Om den anklagade är förstagångstjuv, blir han tillsagd att ångra sig och om han gör det, skonas han från straff. Men t o m för de som upprepar brottet finns det vissa hänsyn för att undvika straff, eller hur?

Utöver dessa villkor så finns ju den aktualiserande ijtihad. Jag tycker att med hänsyn till det krigstillstånd man försatt oss i och i likhet med Omar Ibn Khattab, då han inställde tillämpningen av charia p g a kriget, man kan också upphäva vissa av charias anordningar tills man lyckats förverkliga de villkoren som utgör ett islamiskt samhälle utan orättvisor som tvingar folk att stjäla. Den andre khalifen, Omar, upphävde tillämpningen av charia under Ramada-året då hungern härjade svårt.

- För att återgå till Islams ekonomiska system och i ljuset av målsättningen, tror Ni att detta dess begrepp kan refereras till en viss realitet?

Islam har ett stabilt ekonomiskt system som muslimer har levt med i sekler. Den stora islamiska staten och dess civilisation, som har bestått i sekler, har inte fungerat utan ett ekonomiskt system! Problemet är ändå kvar om hur den ska tillämpas idag för att lösa dagens problem. Hur ska vi då gå tillväga?

- Islam har inte fastställt entydiga och eviga lagar, i så fall hade de naturligtvis blivit föråldrade för länge sedan...

Det är ytterligare ett bevis på den islamiska visdomen, nämligen att den har fastställt grundnormer och kriterier men överlåtit åt människorna att med sitt kynne och förstånd utarbeta och bygga upp dem enligt de historiska omständigheterna. På det ekonomiska området, t ex, har Islam lagt fram följande viktiga grunder: zakat, habous samt förbudet mot att utöva ocker, vilka tillsammans skapar grunden för ett system; sedan återstår det för människorna att i detalj utarbeta dessa grundprinciper enligt förhandenvarande omständigheter.

T ex fenomenet då en enda persons ackumulation av tillgångar idag har nått proportioner som absolut inte kan jämföras med tillgångar som har ackumulerats av en Abderrahman Ibn Awf eller en Othman Ibn Affan på sin tid. Ta t ex de multinationella företagen och speciellt ett av dem, General Motors, så kan man se att det företaget är mycket mäktigare än många länder och deras forskningsbudget överstiger Schweiz' och Belgiens! Detta fenomen gör det nödvändigt att utarbeta nya kriterier i syfte att förhindra förmögenhetsackumulation hos några få individer och för att förhindra maktkoncentration. Den Sura i Koranen som lyder: "... på ett sådant sätt att det inte skapas en stat med era tillgångar, bland er.", symboliserar perfekt situationen med de multinationellla företagen i dagens världssystem. 400 av dem kontrollerar redan 70% av världens tillgångar. Denna proportion kommer snart att reduceras till enbart 200 företag, som alltså kommer att äga 70% av världens tillgångar. Dessa multinationella företag utgör på detta stadium i utvecklingen av världssystemet den mest utvecklade formen av kapitalism i en värld som är besatt av ett nyckelord: exploatering. Ett verkligt islamiskt alternativ bör betraktas som en brytning med detta system. "Islam är en dödsdom för kapitalismen", sade Ikbal. Det är dags att översätta detta predikat till handling i verkligheten.

Vad beträffar det politiska systemet, måste man få choura-principen att fungera dynamiskt i enlighet med rekommendationerna i Surat som säger: "Deras (människornas) angelägenheter är en fråga som (i choura) ska göras upp dem emellan i konsultation". Denna konsultation (choura) kan inte assimileras varken till en liberal demokrati eller till ett system med demokratisk centralism. Choura bör omfatta alla sociala, ekonomiska, kulturella och slutligen politiska planer. Varför hålla fast så vid choura som inte är något annat än ett medel? Därför att i medlen finns målen redan inbyggda. Därför att i detta medel är det människan som utgör både medlet och målsättningen.

- Om vi vill genomföra allt detta konkret idag, hur ska vi då t ex på nytt tillämpa zakat? Hur skall zakat, om man avskaffar skatterna, med sina 2.5% räcka till statens behov om man tar i beaktande påståenden enligt vilka skatterna idag har ersatt zakat, och att statsbegreppet, i förhållande till det förflutna, har utvecklats mycket. Från den skyddande staten med det enda defensiva ansvaret till den ingripande (interventionist) statsmakten med ansvar för att tillfredsställa de sociala behoven, hälsovård, utbildningen, utvecklingen etc.... Det är detta som är ursprunget till nationalisering och förstatligandeprincipen, eller m a o statens rätt att, helt eller delvis, expropriera den privata egendomen av produktionsmedel.

Som jag ser det så är det just i detta som nyckeln till lösningen för en ny världsordning står att finna. Zakat, om den tillämpas enligt dess principer - som kompletterar varandra - kan leda till mänsklighetens välfärd. Men man måste först komma överens om betydelsen av "välfärd" och "behov". Men varför begränsa våra frågor bara till zakat, varför inte sträcka ut dem till hela systemet som innefattar habous, arvsföljd och riba? Det västerländska experimentet har visat de perversa aspekterna i dess egna uppfattningskriterier: produktion för produktionens skull, arbete för konsumtion, profit till varje pris... Detta måste rättas till! Arbetet bör ha ett precist mål, inte bara att befrämja profiten. Konsumtionen bör variera till innehåll och omfång och vi bör avvisa det västerländska begreppet av konsumtionen. Lägg märke till vilken grad och nivå produktionen uppnår i Schweiz t ex jämfört med i Jugoslavien! Denna överkonsumtion för med sig för människan destruktiva farsoter bl a alla de moderna sjukdomar och elakartade tumörer som grasserar på jorden.

Vi bör definiera ett annat kulturbegrepp, en komplementär och annorlunda kultur. Vi måste omdefiniera innehållet i produktionen, i arbetet och i konsumtionen. Vi måste ändra hela terminologin i detta ämne, speciellt bör vi skapa en ny ordbok som återspeglar vårt kynne och vår egen kultur. Vi bör själva skapa vår egen ideologi och inte nöja oss med att helt enkelt upprepa andras. Vi måste bygga upp en lingvistik i harmoni med vår verklighet. Våra ansträngningar bör omfatta alla reella nivåer. Vi måste studera och revidera skattefrågan.

Men grunden för den nya ekonomiska ordningen bör utgöras av zakat, habous och förbud mot riba. Staten ska ha möjlighet att ingripa när så behövs, enligt chouras princip. Omar Ibn Khattab nationaliserade ju betesmarkerna. Detta utgör definitivt ingen omöjlig princip, utan om det visar sig nödvändigt, är allt som syftar till det allmänna intresset bra. Detta enligt fiqhens konstanta princip, dvs den islamiska rätten.

Den fundamentala skillnaden mellan det som bör vara och det vi upplever idag är att en ny "omdefinition" är nödvändig: de ansvarigas uppgifter och befattningar, byråkraterna, administratörerna likväl som maktapparaten för att de skall upphöra att utgöra hinder för människors vilja att själva styra sina liv och att själva fritt bestämma om allt som gäller dem. Detta väl enligt Islams anvisning: "Människornas angelägenheter är Choura dem emellan".

- Då vi nu talar om detta - är det privata ägandet heligt eller ej? Kan staten expropriera helt eller delvis i det allmänna intressets namn?

Det är Guden som äger allt. Detta är den grundläggande islamisk principen. Men det betyder inte rätt och slätt avskaffandet av det privata ägandet. I praktiken har t o m socialisterna och kommunisterna återgått från sin tidigare inställning beträffande denna fråga, speciellt då det gäller ägandet av mark. Det handlar snarast om att begränsa det privata ägandet så att detta inte kan utgöra ett exklusivt privilegium för de rika och så att ägandet inte blir en exploateringskälla. Det är nödvändigt att ha respkt för de kategoriska texterna som hindrar all möjlig deviation.

Allt tillhör Gud: i denna islamiska regel har vi den grundläggande principen. Resten bör underställas ijtihad. Det sociala livet organiseras med choura och folket, i sin helhet, bör delta i makten och dess beslut.

Om det är sant, som vissa säger, att choura aldrig verkligen har tillämpats i den islamiska världens historia, så bjuder dagens livsvillkor och nödvändigheter att tillämpa den.

Om det kanske var svårt för ledarna på Salifa-tiden (Mouhajirin och Ansar) att rådfråga hela folket innan man valde kalif, så är det i våra dagar, (tack vare massmedia och kommunikationsmedel), möjligt att samtidigt göra opinionsundersökningar och omröstningar och rådfråga hela mänskligheten i jordens fyra hörn, innan man tar ett beslut.

Våra nuvarande förutsättningar, speciellt vad det gäller opinionsundersökningsteknik, har utvecklats så att de väl tillåter en tillämpning av choura i dess fulla betydelse.

- Om vi idag vill skapa en modern stat enligt islamisk ideologi, måste vi inte då t ex skapa en offentlig sektor, som den moderna statens stöttepelare och som ska ta på sig de viktigaste sociala och ekonomiska frågorna? Måste det inte i denna stat finnas en slags allmän regeringsfunktion som axlar statens och samhällets arbetsuppgifter? Det handlar här om att jämföra de islamiska uppfattningarna, som fungerade under vår gamla historieepok, med de uppfattningar som är gängse idag... Måste vi helt förkasta dagens världsordning, eller finns det, i den, regler som kan anpassas och accepteras i det islamiska perspektivet? Och vilka ska, i så fall, kriterierna vara för att accepteras eller förkastas?

Zakat, som är tänkt att samlas och därefter fördelas lokalt, fyllde mycket viktiga funktioner... Utbildningen t ex, om detta är historikerna eniga, subventionerades av zakat. Den utbildningssystems nivå, som kolonisationen fann hos oss, när de anlände, var, metodologiskt, överlägsen dagens. Ty den var frukten av en folklig aktion som undgår statens förmyndarskap och dess politiska målsättningar. Vilket i klartext betyder att staten inte lade sig i denna funktion.

Vad beträffar granskningen av staten som institution, så finns det åtskilliga studier på detta område och möjligheterna till observationer är speciellt rika. Dessa tillåter oss att klart konstatera att staten är en apparat som organiserar samhället och fungerar sedan genom ett visst våld. Ju mer statens befogenheter växer desto mer krymper och minskar individerna och deras möjligheter till inflytande. Detta är orsaken till att vi bör finna medel att omdefiniera staten. Vi önskar inte statens glorifiering utan människans. Staten har utvecklats i motsats till människans ursprungliga syften. Apropos detta vill jag hänvisa till Västerlandet, där Montesquieu, i sin "l'Esprit des Lois", skriver: "Den bästa staten är den som minst regerar."

På det praktiska planet har erfarenheten visat att all förstärkning av staten försvagar själva människan, steriliserar hennes kynne, initiativ och förmåga. Idag finns det inget som hindrar upprättandet av en regering på villkoret att den delegerar till varje liten by makten att förvalta sina egna angelägenheter, t ex hälsovården, utbildningen, jordbruket, administrationen eller transport! Detta förutom organismer av nationell rikskaraktär. Jag är för att man strängt tillämpar den islamiska regeln: " Människornas angelägenheter är choura (demokrati) dem emellan."

Vad beträffar administrationen så bör demokratin inte inskränka sig bara till rätten att delta i val vart femte år, utan den bör vara en rätt som fungerar och utövas dagligen av medborgarna. T ex jag är för en lokal makt - på kommunal nivå - med vidsträckta befogenheter, med ett råd som består av 20 direkt valda medlemmar; liksom tekniska kommissioner för jordbruk, industri, utbildning etc., av vilka var och en inbegriper alla de berörda tekniker och arbetare som behövs för att en direkt dialog skall kunna etableras dem emellan.

För att komma med mitt bidrag till ijtihad, föreslår jag följande idé: modellen som inkarnerar grundprincipen för choura, att producenterna, de intellektuella och även företagare bör vara representerade. Vi bör förkasta den s k demokrati som grundar sig på en kvantitativ pseudo-majoritet på 50 eller 51%, som tar sig rätten att enväldigt härska över den andra hälften av befolkningen.

Detta är ingen verklig demokrati. Vår uppfattning om demokrati bör inspireras av något som vi väl känner i Algeriet, nämligen: den s k "koutymrätten" eller djemaa (folketinget). I den algeriska djemaa krävs, för att fatta besluten konsensus genom en viss unanimitet av dess medlemmar tills "majoriteten" övertygar "minoriteten" om riktigheten i sitt val. Detta förutsätter kompromisser och eftergifter. Det är i denna traditionella andas riktning som våra ansträngningar bör riktas. Förutom rätten att "rösta" ger det rätten att uttrycka sig. Om det finns en minoritet på t ex 30%, bör den rättvist representeras i beslutets anda. Våra ansträngningar bör sträva efter att utarbeta en demokrati som tillförsäkrar medborgarna ett verkligt och aktivt deltagande i det allmänna politiska livet. Detta kräver av oss, utan tvivel, ett långt, tidsödande arbete, liksom det är sant att det inte kommer att vara en lätt uppgift. Men vi bör gripa oss an denna uppgift och där ligger ett stort fält öppet för reflexioner och för ijtihad.

- Vissa forskare, anser att eftersom Islam inte har definierat fasta regler och lagar på det ekonomiska och sociala planet utan den har alltid inspirerats av människornas vilja, problem och omständigheter i olika tider och länder vilka Islam då anpassat sig till.

Islam har bestämda huvudprinciper gentemot det ekonomiska systemet. Islam har t ex aldrig, absolut aldrig accepterat det feodala systemet. Tvärtom, Islam har helt tillbakavisat detta system. Hela samhällssystemet är ett kompletterande system och enhetligt såväl till form som till innehåll och utifrån detta har den islamiska världen aldrig upplevt den typ av det feodalsamhälle som har härjat Europa. Och likaledes har Islam inte tagit till sig det liberala systemet. Islam är inte heller ett socialistiskt system. För övrigt, så finner sig den marxistiska modellen ( dess determinisms utveckling i olika stadier av produktionssystem) helt emotsagt av den islamiska världens historia.

- Om vi nu vill bygga upp en modern stat enligt det islamiska kulturella perspektivet och oberoende av den nuvarande världsordningen, ska vi då stanna upp inför statsformen, som vissa arkaiserande islamiska grupper gör: kalifat, monarki eller republik? Ska vi också stanna upp inför valet att anta eller förkasta teorin om de tre makterna, om dess separation eller icke separation?

T o m det Islamiska rådet, har i slutet av sina ijtihads arbeten godtaget den republikanska regimen liksom principen om de tre makterna. Personligen reserverar jag mig dock för den exekutiva makten, dvs staten, vars aktionsområden och befogenheter, som vi redan nämnt, bör vara begränsat på det sättet att det lämnar frihet åt medborgarna att själva påverka sina liv.

Den överdrivna centraliseringen är helt i strid med Koranens rekommendation om chouras grundprinciper. Vad gäller den lagstiftande makten, så är det inget som hindrar att den kallas "Majliss"'som i Iran, men den bör då knytas till produktionen och till de politiska organisationernas enheter. Kandidaturen bör inte vara individuella utan presenteras genom partierna. På det sättet kan kandidaten sägas representera folket. I övrigt bör rätten att, när som helst, avsätta sina representanter vara tillförsäkrad medborgarna. Om representanten negligerar eller missbrukar sitt uppdrag bör man faktiskt inte behöva vänta till mandatets slut.

- Kommer existensen av icke-islamiska partier att tolereras i det nya islamiska samhället, en stat vars ideologi kommer att vara grundad på Islam? Jag tänker till exempel på kommunistpartiet.

Med risk för att såra vissa skall jag tillstå för er att för min del anser jag att rätten att existera och uttrycka sig fritt måste gälla alla sorters politiska ideologier. Att vägra kommunisterna denna rätt kan skapa ett farligt prejudikat, speciellt för icke-kommunisterna. Förresten, varför denna rädsla för kommunister? Jag är övertygad om att Islam har ett inneboende försvar som skyddar den mot ett eventuellt intrång från marxismen eller andra ideologier.

Vi bör undvika att nyttja våld och vi bör ta avstånd från bigotteri och intolerans, särskilt när det gäller oväsentliga sekundära problem. Ännu en gång, det finns våldets logik: intoleransen. Våldet mot kommunisterna t ex kan komma att utgöra prejudikat! Den gyllene regeln bör vara toleransen, barmhärtigheten och icke-våldet, utom förstås om våldet syftar till att bekämpa ett annat våld!

- Finns det, i detta samhälle, en möjlighet att skapa en annan sorts sekularisering än den i Västerlandet? En sekularisering som härrör från Islams egen civilisation?

Islam utgör en opposition mot makten. Islams opposition mot att den religiösa hierarkin ska ha den politiska makten är helt klar. De islamiska teologerna har alltid varit främmande för utövandet av den politiska makten. T o m de mest framstående bland dem, som Ibn Taymiyya, Abou Hannifa, al-Shafii, Malek eller Ibn Hanbal. De som har utövat den politiska makten i den islamiska historien var inte teologer. Omar Ibn al-Khattab var inte mer religiöst lärd än Ali och inte heller denne var mer religiöst lärd än Abdallah Ibn Massoudi...

I det moderna samhället bör teologerna utgöra en referens, ett moraliskt rättesnöre och inte utgöra någon maktkälla. Därav kommer behovet att samla dem i ett konsultativt råd, anser jag.

Den västerländska sekulariseringen är också den en produkt av en kultur och en historia. I Västerlandet har sekulariseringen fötts ur ett starkt framträdande behov, i det västerländska samhället, som en reaktion mot kyrkans och påvens roll, och hans förhållande till makten. Att tala om denna historia är också som att tala om Canossa, men även religionskrigen, 30-åriga kriget, S:t Bartolomeinatten eller inkvisitionen och andra lika viktiga händelser, som har varit en väsentlig bidragande orsak till detta starka behov, men som det skulle föra för långt att gå in på här. När en arab eller muslim insisterar på begreppet sekularisering, tar han, frivilligt eller ofrivilligt, på sig en kultur och en historia som är produkten av ett främmande kynne, utan någon som helst referens till hans egen kultur och hans egen historia.

Man kan se detta mycket tydligt: i ett givet ögonblick i sin historia beslöt västerlänningarna att Gud och kristendomen inte längre skulle vara arbetsbegrepp i samhällsynen eller i själva livet. Seklet som kallades "Upplysningstiden" var ett stort ögonblick i denna nya västerländska livsinriktning. Men den islamiska världen har för sin del aldrig haft en liknande eller ens parallell utveckling. Till och med de största omvälvningarna som ägt rum i det islamiska samhället - revolutioner eller schismer - har alltid åberopat sig på Islam. På en renare och mera utpräglad och äkta Islam, inom Islams ramar, och inte utanför, i synnerhet inte mot Islam. Detta av en mycket enkel orsak: nämligen att allt agerande, som inte äger rum inom Islams ramar, aldrig kan vara verksamt. Det skulle förlora sin innebörd och skulle aldrig på något sätt kunna utgöra upphovet till någon aktion som har någon chans att genomföras eller lyckas. Att tala om sekularisering i det islamiska samhället, det är att bortse från ett ovedersägligt faktum.

Man bör kanske också påpeka, att kyrkan och påvendomen, i sig själva, är strikt västerländska kulturella produkter. Kristendomen som föddes i arabiskt land, har blivit något helt annat i Västerlandet. Att tala om sekularisering för vår del, det är att förfalla till ett språk som formats i ett annat samhälle vars språk uttrycker dess värderingar och som uttrycker en verklighet som inte hör ihop med vår kultur och vår historia.

Vårt lexikon är idag fullt av liknande begrepp som allmänt bär på en västerländsk historia och kultur och som vi använder felaktigt till höger och vänster och hur som helst utan kritisk granskning. Jag vägrar för övrigt att, i våra begrepp, åberopa principen: "ge åt Caesar vad Caesar tillhör och åt Gud vad Gud tillhör." Detta är en formel för en verklighet som gäller enbart kristendomen. För oss utgör denna formel en brytning med vårt grundläggande enhetsbegrepp "tawhid". För oss är livet odelbart: Livet här och det efter detta utgör en enda enhet där den ena kompletterar den andra. Profeten Mohamed säger i sin hadith: "Lev i denna världen som om du skall leva i evighet, och lev för efter detta som om du skall dö i morgon." Detta enhetsförhållande i en permanent harmonisk dialektik är hela symboliken i den enhetliga tawhid i Islam.

Det är viktigt att påpeka att bland Koranens sextusen verser, enligt Ibn al-Kayem och andra, är det bara tvåhundra som behandlar lagstiftningsfrågor och ritualfrågor, medan hela resten av verserna ägnas åt livet och människorna. Islam rekommenderar oss att använda ijtihad (sunt förnuft) för att lösa våra problem. Återstår då frågan om minoriteter eller icke-muslimska folk. Vi sätter ju kriterier och principer för oss muslimer och de andra kan ta till sig det de önskar av detta. Vi är emot kulturellt förtryck och att en kultur skall dominera över en annan. Vi är för mänskliga förhållanden som grundar sig på okränkbar jämlikhet mellan kulturer och emot allt som syftar till dominans, förtryck eller hegemoni av en kultur över en annan. Andra får ta till sig det de önskar i Islam. Men för vår egen del är vi naturligtvis övertygade om att Islam är det bästa rättesnöret och det säkraste medlet för mänskligheten att nå sina mål.

I den islamiska världen bör minoriteterna själva fritt välja att leva under den islamiska kulturens fana, och helt och hållet åtnjuta en total religionsfrihet. Det ankommer på oss att ha fullständig tolerans för minoriteterna som har överlevt bland oss i mer än 14 sekler och sammanlevt i en symbios som det är svårt att finna liknande exempel på i andra samhällen. Men vi måste införa en modern statut för dessa minoriteter. Tag t ex fallet med judarna som alltid har kunnat leva i fred vid vår sida. Jag anser att man måste garantera dem en representation i Chouras Majliss som är proportionell till deras antal. Skulle inte det helt enkelt vara att låta sig inspireras av andan i Najran-fördraget, som gav order om att de islamiska arméerna inte fick gå tvärs över de kristnas territorium utan deras samtycke eller att de kristna fick göra likadant? Att modernisera denna statut, samtidigt som man tar hänsyn till dessa minoriteters identitet, det är en uppgift som ijtihad nog kan klara. Dessa minoriteter bör känna sig hemma och helt säkra och fria att förverkliga sig själva.

- Men i praktiken, hur ska man enligt Er angripa problemen med de etniska religiösa minoriteterna i arabvärlden?

Problemet är att Staten, hos oss, har blivit ett centralt begrepp, rigid i sina grunder, emedan begreppet Stat, som synonymt till nation, är fullständigt främmande för vår kultur. Detta begrepp är för övrigt inte heller särskilt gammalt i den västerländska kulturen eftersom det härrör från den franska revolutionen 1789 där den uppkom som reaktion mot den europeiska feodalismen. Det är de härskande staterna i arabvärlden som har framkallat problemen med kurder, berber, druser, shiiter etc. Ty dessa stater har stängt om sig själva. I början fanns inga gränser i arabvärlden och i den islamiska världen. Gränserna är ett främmande begrepp för muslimerna. Problemet föddes i det ögonblick då vi antog de moderna idolerna som skapats och introducerats hos oss av Västerlandet och som man tvingat på oss. Direkt eller indirekt har vi adopterat de västerländska synsätt som har inspirerats av leviten Hobbes.

- Talar Ni nu om islamvärlden, t ex, i stället för nationen?

Själva idén "nation" är främmande för vår kultur och för vår vokabulär. Den existerade t o m inte ens före 1789 i Europa. Kungarna och feodalherrarna i Spanien och Österrike bekämpades av de revolterande vars slagord var nationalismens. Islam förkastar denna idé helt enkelt därför att muslimerna bör leva solidariskt som enda kropp, eller i moderna termer, i konfederation eller federation. Det som, tycker jag, på ett lämpligt sätt bemöter vår tids utmaningar och nödvändigheten för oss att samla oss i ett större motstånd mot de västerländska blockens hegemoni. "Guds hand är med gruppen" (Yad Allah maa Ljamaa), brukar muslimerna säga.

Efter långa krig mellan dessa länder, Frankrike, Storbrittannien och Tyskland, förenades de. Varför skall inte vi kunna förena oss med Marocko och våra andra grannländer? Enighet och enhet är Islams själ. Det är även andan i vår tid. Kanske var "nationalismen" som idé, som vi har använt för att bekämpa kolonialismen, då en god sak, men idag bör den inte tvinga oss att dra oss tillbaka inom fiktiva gränser.

Det är nödvändigt att avskaffa gränserna, först i arabvärlden där de har blivit som veritabla kinesiska murar. Jag överdriver inte alls. Som bevis, låt oss jämföra gränser mellan två arabstater respektive gränser mellan två europeiska stater! Till att börja med borde vi, åtminstone, samla oss i ganska vidsträckta wilaya (län): t ex Syrien, Maghreb och Egypten... De nuvarande gränserna är tecken på en reell svaghet och en avsaknad av rådighet! Vi bör finna en adekvat och modern form för unionen av den arabiska och muslimska världen.

- Innan vi går till verket för att ändra på världsordningen, bör vi först revolutionera vår interna ordning. Hur ska vi kunna ena de olika muslimska sekteristiska strömningarna?

Endast ijtihad kan hjälpa oss att komma till rätta med dessa meningsskiljaktigheter. Ty, hos oss är de konfessionella strömningarna politiska produkter. Det är politiken som har skapat dessa problem och det är genom den som man ska finna lösningar. Man måste emellertid skilja mellan konfessionella strömningar och fiqh-skolorna (madhahib), som är berikande för det islamiska tänkan det och för ijtihad. Dessa bör fort sätta att existera och utvecklas. Vårt misstag är att vi har omvandlat madhahib och de olika konfessionella strömningarna till rigida regler och påbud som vi låst oss vid, medan i realiteten meningsskiljaktigheterna knappast är annat än frågor om oväsentliga detaljer. Idag kastar vi på varandra det ena fördömandet efter det andra. Det finns likväl ansträngningar för att överbygga dessa meningsskiljaktigheter och ena muslimerna. Detta gör mig optimistisk. T ex sådana som cheikh Mahmoud Shaltout, cheikh Mohamed Abou Zahra, imam Khomeini och ytterligare några...

Jag blir ledsen när jag hör talas om att - bland mujahidin i Libanon - ännu finns klyvningar som mellan shiiter, druser, sunniter. Vi måste förena oss och ta de aktuella tillfällena i akt för jihad och för kampen att stärka saken genom enheten och enigheten.

- Statuten al-dhimma, t ex, som gäller religiösa minoriteter på islamisk mark, hur ska man ta ställning till detta i dagens läge?

Våra förfäder på sin tid gjorde de nödvändiga ansträngningarna för att utarbeta statuten al-dhimma. Det ankommer på oss att göra en liknande insats för att utarbeta ett adekvat system i vår tid. Jag föreslår att man, angående minoriteterna och deras religiösa angelägenheter, ska låta dem vara helt fria att styra sitt sociala liv och sina institutioner som deras religion påbjuder. Vad beträffar sådant som angår det allmänna så bör dessa minoriteter vara representerade i alla politiska och legislativa instanser. Statens portar bör vara öppna för alla. Ett juridiskt system bör skapas för att kontrollera att denna rätt respekteras. De kristna och judarna bör vara försäkrade om att de lever i ett samhälle som garanterar dem alla ett värdigt liv i alla avseenden. För att realisera en sådan förebild kallar vi dem att förena sina krafter med våra.

- Nyligen har åter diskussioner i den arabiska och muslimska världen tagits upp om rätten att använda våld, mord och attentat, för att göra uppror mot diktatoriska regimer som trakasserar våra folk. Vad anser Ni om det?

Tyvärr, dessa regimer har inte gett oppositionen en chans till andra alternativ än våld för att kunna göra sig hörda. Dessa diktatoriska regimer har kvävt, marginaliserat och förtryckt oppositionen så att det inte återstår för den annat än att omge sig med dynamit och gå till anfall mot kommandobryggan för att spränga hela skeppet i luften.

När jag uppräknade de hinder som står oss i vägen för vår räddning, sade jag att den nuvarande världsordningen är det första bland dem, det andra är de regimer som härjar i våra länder. Jag preciserade också att man först måste angripa det andra hindret innan man kan gripa sig an det första. Ärligt talat, så säger jag detta i misströstan: utan våld kan vi inte förverkliga något. Jag säger det med samma ledsnad som kommer till uttryck i den lilla koranversen:... "Ni är tvingade till strid."

 

 


KAPITEL V

DE ISLAMISKA RÖRELSERNA


- Vi ska övergå till ett annat ämne: om den roll som vissa islamiska rörelser och vissa islamiska experiment spelat i makten eller i revolutionen på den arabiska eller islamiska scenen. Först de muslimska brödraskapen som den största och äldsta islamiska rörelsen i våra länder. Hur ska man betrakta deras historia, stadier och utvecklingen av deras ideologi genom tiderna? Hur bedömer Ni deras arbetsmetoder, deras tänkesätt och deras inställning till huvudfrågorna, som satt sin stämpel på arabernas historia under de senaste decennierna?

Först vill jag poängtera att jag hoppas att inte provocera polemik eller konfrontation mellan denna rörelse och andra! Jag önskar helt enkelt öppna en dialog mellan alla islamiska krafter och strömningar. Jag insisterar på att påstå att det inte finns andra vägar för oss än dialogen. Kanske kan det förflutna ge oss en läxa i detta ämne!

Till exempel dialogen mellan nasseristerna och "de muslimska bröderna" är av avgörande betydelse. Jag anser det orätt att "Bröderna" ända in i våra dagar öser fördömanden över Nasser. Det räcker att denne man gjorde det han gjorde och och representerade vad han symboliserade för de arabiska massorna som fortfarande är trogna. Utan tvekan var hans väg kantad av misstag, ingen är perfekt, men en rättvis bedömning av hans gärning bör ta med i beräkningen såväl de positiva gärningarna som misstagen i hans revolutionära handling. Man kan då objektivt konstatera att det positiva intrycket av Nasser fortsätter att bestå, troget sina ideal och med bevarad värdighet.

Med Nasser uppväcktes det största och mest fruktbara på den arabiska historiens arena efter sekler av dvala. Nassers revolution har uppväckt det arabiska kynnets största drag och det största och mest fruktbara hos muslimerna efter sekler av dvala. Genom att angripa Nasser på detta sätt, i sådana oacceptabla termer, isolerar "de muslimska bröderna" sig själva ännu mer och stärker sin intolerans, sin obskurantiska naivitet.

Samtidigt måste vi också erkänna våra misstag. Nasserismen bör genomgå en hård självkritik. Detta kan hjälpa till för att korrekt värdera de positiva bidrag som kan inlemmas i en mer komplett och mer exakt uppfattning om verkligheten.

I den föregående perioden hade den arabiska nationalismen varit en grundläggande faktor, tillräcklig för att hålla stånd mot imperialismen. Men i våra dagar har imperialismen inte längre i första hand en militär utformning, den har iklätt sig en annan grannlåt. Det är inte längre militärer som: Cromer, Allenby, Gouraud, Lyautey, Bugeaud, Massu, Salan och andra med dystra minnen som utgör imperialismens ansikte: deras tid är förbi. Världssystemet, som vidmakthåller sin dominans och förlamar vår vilja behöver inte längre sådana typer av personer. Världssystemet har ömsat skinn och använder idag mindre bullersamma metoder men likväl mycket mer effektiva eftersom de är mer lömska och utstuderade och genomborrar och genomtränger oss i djupet. Förut krossade kolonialismen oss som en bulldozer: lämnade bara aska och stoft efter sig. Men de överlevande förblev, åtminstone nästan, oskadda i sina själar ännu bärande på livets gnista som på nytt kunde tända den eld som var gömd under askan. Dessa stora mängder av män och kvinnor, barn och gamla som mördats och utplånats, kommer de igen, fler än förut, mångdubblade; de är skott sprängfyllda av sav och av det spirande livet i mänsklighetens skog som skövlats av Cromer, Allenby, Gouraud, Lyautey, Massu, Salan och deras medlöpare. Då världsordningen förlorat sin första strid, och tvingats att överge sin brutala form, kolonialismen, som länge var dess kännemärke. Efter detta ikläder sig den nya koloinalismen en ny glansfull skepnad och tar sin tillflykt till annorlunda medel. Då den nya kolonialismen numera står vanmäktig inför den oändliga mängden av våra vitala kroppar, är det våra själar den attackerar och sätter in alla sina krafter mot våra intellektuella traditioner och våra värden. Vi vill existera! "Nåväl, existera", säger nya kolonialister, "men gör det på våra villkor, enligt den bild vi bestämmer åt er och spela den roll vi föreskriver er, enligt vår regi, vi som ser till att era underlägsna villkor hålls evigt nere och att er mindervärdiga status består - i evighet!"

Dimman, som upprätthålls av dominansens instrument, vilka är de nya kolonialisternas "exakta" vetenskaper, deras "humanistiska" vetenskap, deras epistemologi, bidrar till att föreviga vår omyndigförklarade ställning. En flod av ord skapades som: framsteg, utveckling, tillväxt, produktivitet och finns bara där för att förstärka denna effekt. En strategisk dimma i vilken vi gömt våra huvuden. För att undkomma den måste vi på nytt föra en gerilla och resa oss i en ny revolution. Inte med gevär även om det fortfarande kan vara nödvändigt som i Libanon, utan en frihetskamp: med det andliga och ideologiska som vapen. I denna kamp ska vi som ammunition använda nya ord, och en ny terminologi. Vi har framför oss ett vidsträckt fält att ta i bruk i en avgörande strid. Det intellektuella initiativets strid som slår följe med det historiska initiativet. Kreativitetens strid som hjälper oss att verkligen förbli oss själva.

Framtidens kulturella motståndskamp kommer att vara avgörande för våra öden. Inför omfattningen av denna kamp bör klanernas, partiernas rörelsernas - även "brödernas" - egoism och hänsyn komma i andra hand i prioriteringen även om de inte behöver försvinna för det. Att låsa sig i sina positioner och göra anspråk på monopol att driva kampen, är en steril och fördömlig attityd. Endast en kollektiv konstruktiv kamp för uppbyggnad, sten för sten, kan garantera en fast grund för framtidens uppbyggnad.

Man måste framför allt ägna sig åt samhällsfrågorna som bekymrar oss här: hur ska vi utforma vårt livs kvalitet? Hur ska vi förhålla oss till den nya kulturella hegemonin? Hur ska vi förhålla oss till världsordningen? Det jag sagt om nasserismen gäller även för mina egna erfarenheter. Vi förde en revolution till seger, vi vägrade mycket, liksom vi förverkligade viktiga ting, men vi har inte haft ett elaborerat civilisationsprojekt som ett nytt alternativ. Vi var nära att genomföra det i juni 1965 med broder Gamal och de andra afro-asiatiska ledarna, men världsordningen gav oss inte tillräcklig tid. Denna uppgift återstår att fullborda.

Jag är övertygad om att om broder Gamal hade levat idag och suttit här med oss, så skulle han ha sagt samma sak. Han skulle ha kommit till samma slutsatser, ty problemställningen och omständigheterna har ändrats. Imperialismen och dess världsordning, var i centrum för nasserismens kamp. Denna kamp var den mest fruktbara som den arabiska världen upplevt på länge. Det handlade då om att befria ett stort fädernearv: det erövrade och stulna landet. Nu är det gjort med undantag av den del av vår levande kropp som heter Palestina. Vi måste framledes bygga upp ramen för vårt liv, skapa vårt samhälle på jorden. Detta är ett huvudämne åt vilket "de muslimska bröderna" och alla muslimer bör ägna sina tankar. Situationen fordrar en enorm ansträngning att gå till botten med problemet - kulturellt, socialt, ekonomiskt, epistemologiskt och politiskt i enlighet med Islams budskap. En liknande sådan ansträngning tillåter inte att man använder besvärjelsertade formuleringar i stil med: "inget har blivit bortglömt i Boken", som så ofta citeras när den ensidiga och naiva tankegången är alltför torftig. Jag själv tror fullt och fast att allt finns i den Heliga Boken (Koran), som huvudprincip, men inte bokstavligen. Allt finns i Boken, javisst, men med det villkoret att utföra den nödvändiga intellektuella ansträngningen hos människan för att upptäcka det. Vi står inför ett centralt och besvärligt problem: världssystemet, den nuvarande världsordningen som inte bara är av ekonomisk eller militär art utan också i synnerhet av "civilisationell" karaktär. Förutom några blygsamma försök av Sayyed Kutb, har jag inte läst något av vikt i detta ämne bland "de muslimska brödraskapens" skrifter med undantag av ett säkert hedersamt men otillräckligt bidrag från Syriens "muslimska brödraskap". Deras tankegång koncentreras huvudsakligen kring lokala problem och bryr sig inte om problem av universell karaktär. De "muslimska bröderna" har varken än i denna dag utarbetat några planer eller projekt eller försökt formulera några lösningar av universell karaktär, lika litet som de har försökt klarlägga lämpliga medel för att genomföra målsättningarna. Därav de klyftor som uppstår i deras läger mellan anhängare till Sayyed Kutb, Mawdoudi och till Omar Tlemssani, för att bara ta några exempel. Klyftor och meningsmotsättningar är lika typiska för de islamiska strömningarna som färgerna i regnbågen. Kanske är det ett positivt fenomen som återspeglar en konstruktiv och fruktbar dialog som förebådar utarbetandet av stora projekt.

- Jag tror också att en dialog även är nödvändig mellan den unionistiska arabiska nationalistsrörelsen och den islamiska rörelsen utan att det nödvändigtvis behöver vara med de "muslimska bröderna" som enda representanter för den islamiska strömningen.

Ja, absolut, vi bör föra en seriös dialog med den islamiska rörelsen och erkänna att det under Nassers tid har funnits vissa negativa aspekter och att statsapparaten har överskridit och överskrider sin roll och sin uppgift - något som inte på något sätt utgör en skada för Nassers värde och personliga integritet. Min period som statschef i den algeriska Republiken var även den kantad med liknande brister och misstag. Att erkänna dem, det är att tjäna sanningen och på så sätt hjälpa oss att undvika dem i framtiden.

Idag måste vi förena våra ansträngningar för att utarbeta och fördjupa ett nytt kulturellt budskap och projekt.

- Det "muslimska brödraskapets" rörelse har genomgått många etapper i sin utveckling och i sin historia, liksom en intellektuell orientering som har varit mycket vacklande vad beträffar dess islamiska ideologi. Men på en punkt har de aldrig varierat sin ställning. Det är deras avvisande av choura eller demokratin, vare sig det varit i relation med patierna, med politiska rörelser eller t o m med individer och de tar till våld för att "framföra" sin ställning gentemot andra, vare sig de är i regeringen eller i oppositionen.

Jag tror inte att de alltid haft en inåtvänd isoleringsattityd. Det fanns perioder då de har deltagit i viktiga aktioner vid sidan av andra politiska rörelser, såväl i allianser som vid fronter här och där. Ett exempel är deras nyligen ingångna "allians" med Wafd-partiet, eller t ex det med samma Wafd-parti och kommunistpartiet mot Nasser i början av 50-talet, jag säger detta utan att därför fälla ett värderande omdöme om dessa avtals karaktär. Men skulle vi tala om användandet av våld mot statsmakten eller mot oppositionspartierna?

- Med våld, menar jag den terrorism som de ibland använder mot oppositionen på samma gång som de gjorde det mot regeringen. Vad jag ville säga med detta är att demokratin inte utgör någon grundprincip i deras uppbyggnad och i deras organisations struktur och ideologi.

De måste utvecklas, det är en avgörande fråga. Denna strömning måste öppna dialog med andra krafter och inte förkasta dem och falla i den systematiska manikeismen. De bör också växa ifrån den dikotomiska terminologin av typ: halal - haram (tillåten-otillåten), kafir - moumin (ateist-troende). Om de fortsätter att hålla på detta, kommer det att vara ett bevis för att de ännu inte har mognat tillräckligt för att "smälta" de historiska förutsättningarna och vår tids verklighetskrav. Jag talar t ex om dialogen med den nasseristiska strömningen, dvs dialogen mellan unionisterna och de som avvisar tanken på "arabisk nation". Som jag ser det, finns det just på denna punkt ett stort missförstånd och endast en dialog kan komma till rätta med detta och hjälpa oss att finna en formel som kan leda våra relationer, i enlighet med choura, dvs till demokratin.

- Hos oss, i Machrek (de östarabiska länderna) t ex, har en av huvudorsakerna till att det "muslimska brödraskapet" inte lyckats, varit att de gjort anspråk på att föra enbart sunniternas talan. Därav det uteblivna stödet från massorna.

Jag tror inte att det muslimska brödraskapet objektivt sett har vänt sig endast till sunniter. Det finns försök och vissa forskningar kring denna uppfattning, hos Hassan al-Banna, om muslimernas enhet. Jag har också hört vissa mycket intressanta saker, i samma anda, hos cheikh Ezzeddine (Egypten) som bor i Golfen och också bland andra framstående representanter för brödraskapet som alla uppmanar till att växa ur sekterismen och den sterila splittringen mellan muslimer.

- Vad tycker Ni om idén om en religiös regim som "bröderna" säger sig vilja skapa?

Gud har, i Koranen, nämnt frågorna gällande den politiska makten med till exempel bl a dessa uttryck: "Konsultera dem" (dvs människorna). Och "deras angelägenheter är choura (demokrati) dem emellan". Jag tror att också Profeten har yttrat sig för att man ska skilja religionen från regerimgsmakten, när han sade, i samband med palmodlares samgående i El Tabir: "Det som rör religionen, det är min angelägenhet och det som rör livet är er angelägenhet... Ni vet mer än jag om frågor gällande er levnad." Men säkert betyder inte detta heller att regeringen bör hålla sig långt borta från religiösa frågor och från fiqh, tvärtom, den bör ha djupgående kunskap om fiqh och Islam. Islam är inte ett monopol för en viss grupp. Den politiska makten bör inte vara ett monopol för någon särskild grupp vad än den kallas.

- Slutligen, hur ska man bedöma det "muslimska brödraskapets" rörelse idag och vad har den för möjligheter att utvecklas?

Man måste tillerkänna denna rörelse meriten att vara den första som ägnade sig åt de kulturella aspekterna och att ha gjort mycket för att få människor medvetna.

Återstår den negativa aspekten, inte minst viktig: frånvaron av varje sammanhängande plan eller program, eller strategi för att regera. "Bröderna" har varken någon analys eller uppfattning om en islamisk stat, och ännu mindre om den aktuella världsordningen, om dess målsättning och syfte, om dess natur och inflytande på oss samt om dess struktur; ingen vetenskaplig uppfattning om denna ordning och inte heller någon undersökning av medlen som skulle kunna hjälpa oss att dra oss ur denna världsordning... Inte ens de omfattande skrifterna av Sayyed Kutb tar upp frågan om världsordningen. Det verkar som om ämnet politik är förbjudet i "brödernas" analyser fast Islam i grund och botten är politik.

Denna svaghet och vanmakt driver dem till ett överdrivet intresse för ytliga frågor som begränsar deras politiska horisont och gör oväsentligheter till "politik". Detta får dem att slösa sin energi på sekterism, isolering, splittring och bigotteriet... Resultatet är att de finner sig avskurna från dagens verklighet och oförmögna att överföra sina tankar till idéer i handling, som inte kan preciseras annat än i praktiskt utförande.

- På vilken basis bör, enligt Er mening, dialogen mellan unionisterna och islamisterna ligga?

Denna dialog är inte bara en from önskan, den är redan en realitet om än inte i organiserade former. Man bör fullfölja den och oragnisera den på ett mer seriöst sätt. Jag ska ge ett exempel på denna dialog: kontakten mellan nasseristerna och "de muslimska bröderna" vid kongressen som hölls på Cypern 1984 om demokratins krissituation i arabvärlden. Jag har hört sägas att broder Mohammed Faek (f d informationsminister hos Nasser och fängslad under Sadat i tio år) vid detta speciella tillfälle erkände vissa misstag från Nassertiden. Detta är mycket viktigt, ty vi, som kräver av dem att de förändrar sina bedömningar och sina värderingar, har vi själva gjort detsamma? Har vi varit självkritiska? Som nasserister bör vi ta första steget, för det väntar sig också folket av oss. Vi bör erkänna våra misstag och ta ansvar för en dialog med de andra. Men de andra bör också ha mod nog att erkänna sina misstag och råda bot på dem. Detta kommer inte att minska deras heder, inte heller deras värdighet, tvärtom, kan de inte annat än gå därur med ökad värdighet.

- Vid sidan av det "muslimska brödraskapet" har det, de senaste åren, uppstått andra islamiska grupper i Egypten, i Tunisien, i Golfen och i Libanon. Hur ska man se på dessa i ett kulturellt "civilisationellt" perspektiv? Vad syftar de till? Hur ska man förklara att de kategoriskt avvisar den moderna civilisationen på samma gång som de uppehåller sig vid ytliga frågor? Vad innebär deras extrema och konstanta splittringar?

Först måste vi konstatera att fenomenet med de islamiska grupperna de senaste åren och deras mångfaldigande är en naturlig reaktion på en negativ världsordning, som bl a är en källa till förorening av vår kultur. Detta angrepp på vår kultur tar sig avancerade former i våra arabiska och islamiska länder. Dessa islamiska grupper har framkallats av samhället för att med våld svara på detta Västerlandets våld. Deras våld har positiva effekter som man bör betrakta som hälsotecken både fysiskt och psykiskt, intellektuellt och andligt. Därefter kan vi granska dem inifrån som positiva fenomen som innehåller många negativa aspekter.

Först och främst så bär de själva samma frö och brister som de bekämpar hos andra. De låser sig och isolerar sig i defensiva reaktionella positioner. Detta förklarar den svaga effekten av deras aktioner. De bör förnya sina metoder i de grundläggande frågorna och inte bara kräkas upp allt i ett svep ty detta ger inget resultat.

Denna oförmåga härrör från Mohammed Abdou och t o m fram till al-Afghani. På något sätt har vi, alltsedan Abdous tid, fastnat i ett defensivt läge. Salafisterna brukar upprepa: Islam betyder inte det eller detta, den eller den orientalisten har fel... Alltså andra anklagar oss och vi försvarar oss som om vi vore belägrade. Fram till våra dagar är det i Västerlandets spegel vi sökt efter vår "bild". Vi måste absolut släppa denna attityd och särskilt krossa denna spegel!

Detta fenomen, denna strömning kommer att fortsätta att förstärkas så länge som det kulturella förtrycket från de andra härjar hos oss. Så länge som deras offensiv pågår vid sidan om Awacs, flottor och superstandar. Så länge den kulturella erövringen brer ut sig med hjälp av teknologin och videokassetter, satelliter och informationsmedia... så länge detta fortsätter offensivt kommer vi att fortsätta att försvara oss "defensivt"! Men vi måste lämna denna reträttsattityd och det passiva avvisandet för att nå fram till förnyelse. Denna islamiska strömning bör vara medveten om att problemet inte endast och allenast handlar om kläd - och mattraditioner och att det inte tjänar något till att förlänga listan av förbud för massorna, som redan lever i ett totalt utblottat tillstånd, ty våra folk lider redan dagligen av mycket elände och "förbud".

Det finns till exempel en miljon algerier som lever i slumstäder runt huvudstaden, och vilka myndigheterna har evakuerat militärt för att kasta dem ut på landsbygden, sedan militärerna rivit deras baracker med bulldozer. Kan det finnas en större katastrof? De är offer för exploateringen. Skulle man ha mage att moralisera över dessa stackars drabbade människors kläd - och matvanor och annat liknande? Varför gör dessa klumpiga grupper Islam till en oändlig lista av förbud, när den egentligen innehåller en outtömlig potential av svar och lösningar på de problem som livet ställer på alla områden? Man ska inte reducera Islam till ett radband, ett skägg och en slöja. Denna strömning som finns i Afrika, speciellt vid universiteten, om nu den har positiva och fruktbara aspekter, är den helt isolerad från folket och det dagliga livet. Denna restriktiva inskränkta syn på Islam, som har lett till en fokusering på Quisa (straff) eller prioritering av straff franför de övriga aspekterna. Detta förvisar Islams mest fruktbara egenskaper in i skymundan.

Detta sättet att se på Islam är, för resten, Islams fienders i västvärlden. Dessa senares anklagelser mot Islam kan sammanfattas i två eller tre gemensamma visor som blivit en klagolåt: tjuvens händer som man hugger av, arvssystemet och slöjan. Detta är Islam för dem. Glömda är Ibn Khaldoun, Ibn al-Haitem, Jaber al-Khawarizmi, al-Kindi, Al Farabi, Ibn Toufayl, al-Ghazali, Ibn Rushd, Ibn Sina, al-Razi och gott och väl många till som har berikat den universella civilisationen.

Förvisso står det skrivet att "Al quisas hayat", vilket bokstavligt betyder: "Sanktioner är livet". Men det skulle vara en naiv ensidig syn på Islam att översätta detta bokstavligen. Att tro att detta skulle betyda en avhuggen hand eller stening till döds, som vissa vill göra gällande, det vittnar om ett allvarligt missförstånd av Islams andemening. Här bör ordet quisas översättas med rättvisa. Det är rättvisan som är livet, uppfattat i dess djupaste bemärkelse. Detta gäller även för uppfattningen av Koranens ayat: "Och de som dömer annorlunda än Guds dom, dessa är hädiska. De jämställer sig med Gud. De är förtryckare." De domarna som här talas om hänsyftar klart och tydligt på rättvisan med stort R. Alla de andra tolkningarna leder till perversioner som dem som leder till att inta en välvillig hållning gentemot sådana regimer som Nemeirys eller Saudi-Arabiens, därför att man där hugger händerna av tjuvar, utan att man då tar med i beräkningen det moraliska förfall och den dekadens som i verkligheten finns hos dessa reaktionära regimer.

Det är sant att det kulturella står i centrum i vår framtids betänkanden. All ekonomisk, social och politisk hållningen är dominerad av det kulturella betänkandet. Det är i denna betydelse som kulturrevolutionen föregår allt annat. Endast den kan belysa de andra problemen. Alltså det ljus som leder vår hållning framåt. En sådan aktion bör stiga ned på gatan och påtagas av ett helt folk, av alla arabis ka och muslimska folk som säger sig tillkhöra en enad och samma arabiska och islamiska oumma.

- Anser inte Ni att dessa islamiska rörelser karaktäriseras av många negativa aspekter och av oklarheter? Det är därför det finns folk som apropos denna väckelse talar om den som ett isolerat negativt fenomen som kommer att försvinna utan att lämna några spår.

Vad anser Ni om det, som kallas Islams väckelse... Kan den vara bärare av ett alternativ till den aktuella verkligheten?

Det som oroar mig mest är denna pessimistiska syn, ty den är defaitistisk. Om vi tvivlar på denna strömnings kapacitet att lyckas skapa något lyckat projekt, betyder det att vi tvivlar på själva Islams kapacitet att lösa våra problem.

Låt oss nu återgå till huvudfrågan: kan Islam eller ej anta utmaningen? Jag anser att den islamiska rörelsen inte inskränker sig till vissa små grupperingar och att den islamiska väckelserörelsen inte reduceras till enbart de fenomen, som har kännetecknat det senaste decenniet, utan att den är mycket äldre och ligger mycket djupare.

Kronologiskt, började den med wahabismen, fortsatte med Nahda (renässansen) och fortsätter ännu i våra dagar, även om den ibland har upplevt vissa motgångar. Den algeriska revolutionen, nasssertiden och Khomeinis är också etapper i denna islamiska väckelse, liksom också den palestinska revolutionen och kampen i Libanon.

Det är slut med den trångsynta och pessimistiska syn som leder till vissa påståenden om Islams sterilitet och behovet av att ersätta den med andra ideologier. Islam lever i högsta grad, medan dessa ideologier har blivit till döda kadaver. Dessa ideologier har vi definitivt begravt med massakern i Sabra och Shatila. Jag säger det med all den respekt jag har för dem som har kämpat och offrat sig för dessa importerade idéer, som inte längre leder någonstans och som inte längre bär något liv för oss. Det är Islam och endast Islam som har besegrat Frankrike i Algeriet... Den som inte förstått detta har inte förstått ett dugg av den algeriska revolutionen. Även befrielsen av Tunisien och Marocko vars befrielseledare, i den Maghrebiska Enade Ledningen, jag känner, gjordes under Islams fanor. Det är Islam som har väpnat handen som har bestraffat förrädaren Sadat. Det är även Islam och dess självmords "troslastbilar" fyllda med dynamit som har krossat de amerikanska, franska och israeliska högkvarteren i Libanon.

Efter allt detta fortsätter man att undra ändå om Islam är bärare av framtid och alternativ! Självklart, i högsta grad! Den har i högsta grad i Libanon, i Iran, hos de svarta i Amerika, i Mindanao och på Philippinerna, givit hopp och andlig styrka för män och kvinnor till fantastiska gärningar. Är inte frantiden för oss, i det läge vi nu befinner oss? Det är först en fråga om dignitet, om värdighet, mod och offervilja. För detta förbereder Islam oss på ett sublimt sätt.

- Om vi ser på vissa islamiska experiment vid makten då främst det iranska, var placerar Ni den i förhållande till den islamiska ideologin som syftar till att skapa en bättre värld?

Hur bedömer Ni dess framgångar och motgångar såväl ur teoretisk som ur praktisk synvinkel?

Innan vi griper oss an kärnan i ämnet, måste vi först konstatera att denna revolution är den viktigaste händelsen som den islamiska världen upplevt på decennier. För första gången har en kulturrevolution uppstått i Tredje Världen, som allt sedan sin uppkomst hållit stånd mot världsordningens två ansikten: det kapitalist-amerikanska och det kommunist-sovjetiska och har fortsatt att från islamisk utgångspunkt göra motstånd mot dem.

Enligt uttalanden, som vissa av dess ledare själva gjort, inspirerades den iranska revolutionen av den algeriska revolutionens utbrott. Men jag erkänner att denna iranska revolution har uträttat mycket mer än vi kunde göra eller förverkliga. De störtade en korrumperad regim i världsordningens tjänst och grep sig sedan an de verkliga problemen: de som berör kulturrevolutionen. De använde sig med framgång av en revolutionär stil som manar till eftertanke och speciellt denna överraskande förmåga att samla massorna och ena deras krafter.

Man måste också beundra denna revolutions storhet som består i att den ensam kunde bekämpa denna allians av alla onda krafter, från Öst liksom från Väst, utan att förglömma de reaktionära arabregimerna i området. Efter segern över shahens regim har den iranska revolutionen kunnat bidra med en strategisk utvidgning till den arabiska revolutionen och till befrielse av Palestina. Men man har varken gett den tid eller tillfälle. Denna revolution hotas idag och anfalls från alla håll och måste försvara sig för att kunna fullfölja sitt verk och hålla stånd mot de arabiska arméer som nu för ett "jahili"-krig mot den och på detta sätt helt i onödan spiller vår energi och vårt blod.

Att tala om de positiva aspekterna i denna revolution utesluter inte att man kritiserar den och påpekar misstag som ingen revolution undgår.

För det första: en revolution som isolerar sig och drar sig inom sig själv är dömd till misslyckande. Följaktligen handlar det om att veta hur den kan sprida sig. Denna revolution har mötts av ett stort eko i den arabiska världen. Men hur ska den göra för att komma i kontakt med denna arabvärld? Det är genom dialog med de arabiska revolutionära krafterna. Men vi säger till dem: vi vet bäst våra egna problem!

För det andra: Den iranska revolutionen kan begå ett stort misstag om den försöker att bemäktiga sig Irak eller att upprätta en allierad regim där, utan att ta hänsyn till de irakiska revolutionärerna, shiiter eller ej. Och vi hoppas verkligen att den iranska revolutionen ska akta sig för att göra något sådant misstag. I så fall skulle de bara göra samma misstag som Sovjet gjorde när de, i slutet av 2:dra världskriget, fraktade "förpackade" "regeringar" i militära fordon för att installera dem i de östeuropeiska länderna, som var under deras ockupation.

Om den iranska revolutionen skulle upprepa detta fatala misstag skulle den inte kunna resa sig ur detta och den kommer för alltid att försvinna från arabvärlden. På så sätt utgör Irak ett test för arabvärlden.

Vi accepterar inte att Irak ska kuvas under iransk dominans, i vilken form det än må vara. Det är emellertid nödvändigt att det i Irak upprättas internt och växer fram en regering som representerar massornas önskningar i en demokrati, som ger detta land möjlighet att återhämta sina krafter och etablera en god relation med Iran. Om den iranska revolutionen misslyckas där, har den definitivt misslyckats och vi med den. Det bör de veta.

För det tredje: vad gäller toleransen i dess hantering av minoriteter, så bör man trots krigssituationen och dess börda, inte glömma detta problem.

Jag har uttalat mig många gånger i denna fråga för den iranska tidningen Itilaat, speciellt då jag ännu satt i fängelse, och har då sagt att revolutionen inte bör befinna sig i konfrontation med minoriteterna. Frågan om minoriteterna utgör ytterligare ett test för revolutionen. Det är inte genom att fördöma den manipulering av minoriteterna, som de satans imperialisterna utövar, som man löser problemet. Jag säger inte att Satan inte existerar, men ju mer man talar på detta sätt apropos minoriteter, desto mer hamnar man i Satans spel.

För det fjärde: den iranska revolutionen bör avlägsna sig från sin utpräglat konfessionella karaktär (den shiitiska), för att beröva sina fiender deras traditionella argument. De potentiella anhängare till den islamiska revolutionen som idag inskränker sig till 80 miljoner individer skulle då komma att överskrida en miljard. Detta bör Irak också tänka på.

För det femte: jag är emot maktutövning av de religiösa. På denna punkt varnade jag mina bröder i Iraks opposition, så att de inte går i denna fälla.

För det sjätte: då det handlar om den viktiga frågan om de mänskliga rättigheterna. Inga omständigheter kan rättfärdiga att inskränka dem. Revolutionen är en handling av kirurgisk art, en naturligen våldsam handlig, men de verkliga revolutionerna är de som, så långt som möjligt, är sparsamma med blodsutgjutelser!

För det sjunde: andra politiska krafter måste få uttrycka sig fritt, som Toudeh-partiet t ex. Jag är ingen försvarare av detta parti, jag är inte marxist, men maktens inställning, gentemot Toudeh, kan vara avslöjande för dess framtida ställning i förhållande till andra partier. Den aktuella maktens inställning kan leda till en sluten och intolerant politisk regim.

Jag är emot användandet av våld inom landet mot dem som har avvikande åsikter, och jag hälsar med glädje beslut som nyligen har tagits för att respektera de mänskliga rättigheterna och för lättnader för intellektuella och politiska fångar och speciellt imam Khomeini's rekommendation angående mänskliga rättigheter och upphörande av användandet av tortyr.

För det åttonde: det är nödvändigt att knyta organiska band och relationer med de aktiva oppositionella krafterna på den arabiska och islamiska scenen, genom en jämlik och öppen dialog utan arrogans.

För det nionde: jag bör även fästa uppmärksamheten på en annan viktig punkt som revolutionen bör undvika: det är den att alltid underkasta sig statens rätt och intresse. Jag fördömer t ex att utrikesministern på besök i ett främmande land går till angrepp mot en islamisk rörelse som är motståndare till detta lands regim under förevändning att denne senare stödjer Irans regim. Jag förstår väl att Iran har behov av detta stöd. Det handlar alltså om taktik. Men jag accepterar inte att strategin ska offras för taktiken, för det är på detta sätt som revolutioner tillintetgörs.

För det tionde: jag beklagar det faktum att det hittills inte har utarbetetats någon global plan. Kriget i sig kan inte rättfärdiga denna försening. Jag anser likväl att utarbetandet av detta islamiska projekt inte åligger bara den iranska revolutionen utan att vi måste förena våra krafter med de iranska revolutionärernas.

Som vän till denna revolution har jag tillåtit mig att formulera denna kritik, i det att jag hoppas att den ska komma över sina svagheter, som inte är strukturella utan beror på omständigheterna. Jag önskar speciellt att den ska stärka sina band med den arabiska revolutionen.

- Tror ni inte att en del av dessa misstag och dessa svagheter är ett resultat av de problem som paralyserar den arabiska världen. Dessa svårigheter skulle ha övervunnits om den revolutionära entusiasmen och friskheten från Nassers Egypten och från Algeriets revolution under Er ledning hade funnits nu för att ta emot den iranska revolutionen, som då skulle ha fått ett entusiastiskt stöd från oss?

Det ni säger är absolut sant. Imam Khomeini har förresten, enligt vad jag hört, själv sagt samma sak. Jag citerar honom: "Tyvärr är vi allvarligt handikappade p g a ett faktum: nämligen att vår revolution kommit mycket sent... Den skedde inte på Nassers eller Ben Bellas tid..." Det är sant, att vi idag överhopar den med våra egna problem. Vi kritiserar denna revolution för mycket och vi är mycket fordrande mot den, men vad har vi själva gjort för att tjäna dess sak och vår? Vi upplever nu det mest kritiska ögonblicket i vår långa historia. Detta, i så hög grad, att det mest rena och upphöjda fenomen som uppstått hos oss, dvs det palestinska motståndet, allvarligt har skadats av det. Se hur relationerna blivit mellan den palestinska revolutionen och den iranska.

Vår arabiska politiska scen är infekterad och rutten. Därför måste vi först utveckla vår revolution och sedan knyta förbindelser med de andra. Vissa av våra arabiska medbröder ska inte sova och drömma att iranierna ska komma och befria dem från deras despotiska regeringar.

Vi har, hos oss, mänskliga tillgångar med förmåga att föra en revolution till seger.

- Ett kapitel i den iranska republikens konstitution hävdar Statens shiitiska karaktär. Landets lagstiftning hävdar också klart revolutionens konfessionella identitet. Tror Ni att detta passar med benämningen "den islamiska revolutionen"?

Först måste man märka att denna artikel påtvingades imamen att anta efter påtryckningar från vissa klumpiga och okunniga religiösa, ty det motsvarar inte alls imamens uppfattning. Jag tror att detta bara utgör en provisorisk etapp, tänkt att sedan annuleras. Men frågan borde ställas på ett annat sätt: "Varför gör vi inte själva en revolution hos oss utan någon konfessionell eller doktrinell karaktär? Varför kritiserar man alltid deras revolution?

Om man ska tänka globalt och handla lokalt så har denna revolution främst uppstått för att tillvarata en existerande shiitisk realitet och inte hela den muslimska verkligheten. Vi är i majoritet. Nå, så låt oss då själva göra en mer omfattande revolution istället för att bara kritisera iranierna!

Den iranska revolutionen trotsar och affronterar idag verkliga problem, problem som uppstått i landet genom misstag som begåtts speciellt av de krafter som aktivt deltog i revolutionen och som alltså har offrat sitt blod i kampen mot shahens regim. Jag menar av organisationen "Moujahidin Khalk" och rörelsen som representeras av Bani Sadr... Jag stödjer inte deras handlande. De har begått grava misstag. Först deras förvirrade och förvirrande politiska budskap: Hittills vet ingen om de är muslimer eller marxister. Deras andra misstag är strategiskt. Massoud Radjavi har alltid låtit sig påverkas av vänstern med Fedayin Khalk. Slutligen, det allvarligaste, den allians de snabbt slöt med regimen i Bagdad. Detta kan det iranska folket och vi själva aldrig förlåta dem.

- Ända från början har Khomeini deklarerat att om han kunde så skulle han bygga en "kinesisk mur" runt sitt land för att skona det från det giftiga inflytandet från den västerländska civilisationen. Tycker Ni att det vore praktiskt möjligt för oss att definitivt isolera oss från Västerlandet och dess civilisation?

Utan att gå så långt som att bygga en ny kinesisk mur, anser jag att det är absolut nödvändigt, för att skydda oss mot dess ondska, att hålla en viss distans till Västerlandet och i synnerhet att bestämt begränsa de relationer vi kan tänka oss att eventuellt upprätthålla med det. Vi måste bryta med denna världsordning och dess merkantila rationalitet. Vi måste förkasta den, avvisa dess omoraliska moral, dess logik och dess exploatering. Vi måste affrontera den, och det är därför vi måste smida våra verktyg, skärpa våra idéer, bygga upp vår strategi och utarbeta ett civilisationsprojekt som tillåter oss att ge igen för deras oförrätter. Något som gör det möjligt för människorna som nu böjer sig under dess ok, att resa sig och leva rakryggade.

- Det är uppenbart att den aktuella kritiska situationen i arabvärlden inverkar negativt på den iranska revolutionen. Tror inte Ni, att detta speglar en mycket viktig sanning i den islamiska historien, nämligen att det inte finns någon möjlighet att lyckas med en förändring och att bygga upp en islamisk revolutionär civilisation i den islamiska världen utan det villkoret att araberna spelar en central roll i detta och att man förverkligar en arabisk revolution? Islams nedgång och uppgång följer alltid med arabvärldens nedgång och uppgång.

Detta är ett på samma gång viktigt och farligt ämne, som av oss fordrar et maximum av vaksamhet och intresse. Det är visserligen sant att araberna är Islams kärna och att Profeten och hans kompanjoner, som har propagerat för tron och Koranens språk, var araber. Men man måste noga undvika den attityd som säger att utan araberna finns det ingen frälsning för oummah! Detta är en farlig attityd som liknar den européano-centristiska. Det är också så som Saddam Hussein och hans pressmedia säger! Jag tror att kanske Afrika kommer att bli en helt islamiserad och med tiden arabiserad kontinent, att Indien, i en något mindre nära framtid kommer att islamiseras. T o m USA, där det idag finns två miljoner svarta muslimer: den islamiska vågen kommer att även omfatta deras 35 miljoner bröder som då kommer att förena sig med dem. Utan att förglömma andra delar av världen som t ex Sovjetunionen. Men jag fruktar mer än något annat den etnocentriska frestelsen och framförallt den som vill blanda ihop Islam och araberna.

Visst har araberna, ur historiskt-vetenskaplig synvinkel, spelat en avgörande roll i Islams historia och visst förs just nu på arabvärldens scen en avgörande kamp för arabernas och muslimernas skull med palestinafrågan. När jag talar om Palestina, så handlar det förstås om ett Palestina med sin fulla integritet och inte det stympade och nedskurna till Gaza och Västbanken. Jag talar om Palestina i den globala civilisationskampens mening. Det är därför kampen om Palestina kommer att utgöra den strid kring vilken alla muslimer kommer att enas. Och Palestina är ett arabiskt land. Därav nödvändigheten och vikten, ännu en gång, av den arabiska enheten. Arabvärlden har, tack vare nasserismen och den palestinska revolutionen, förvandlats till en central bas för alla rörelser och revolutioner såväl på den arabiska och islamiska scenen som för hela världen.

- Det som jag ville säga är, att araberna fört med sig Islam ut i världen, vilket är en funktionell roll eller ett åliggande och inte en "nobless". Det är en uppgift och inte ett privilegium. Detta framgår tydligt genom alla perioder i den islamiska historien.

Men det betyder inte att denna roll, som är och har varit deras, ska vara det för evigt. Detta liknar "Sakifa"-affären under Abu Bakrs kalifat. Många sade då att kalifatet borde, med prioritet, vara Koraychs monopol. Men Koraych hade själv varit offer för interna meningsskiljaktigheter och omayyaderna - ättlingar till Abou Sofiane - vilka gjorde anspråk på arvsrätt beträffande Khalifatet. Men då ska man inte glömma att Abou Sofiane var Islams främste fiende och att det var under hans sons tid, Moawiya, som den stora fitna (anarkistiska oroligheter) uppstod, dvs Islams stora kris!

Profeten har vägrat att lämna efter sig kalifatet som ett arv till sina ättlingar. Detta har en betydelse.

- Kungadömet Saudi-Arabien, som påstår sig tillhöra Islam, framhäver sig som väktare av de Heliga Platserna. Hur ser Ni på denna företeelse, som nu bestått i mer än ett halvsekel, ur ideologisk och modern synvinkel?

Vi bör inte bedöma denna företeelse endast efter de senaste tjugo åren, dvs från och med kung Abd el-Aziz' regering. Man måste då gå tillbaka till wahabismen och till Mohamed Ibn Abd el-Wahab. Reformrörelser i Islam, sådana som vi ännu upplever, började med Mohamed Ibn Abd el-Wahab strax innan franska revolutionen 1789. Denna sammanföll nästan med den senares död. Denna rörelse fortsatte, under mera moderna former, med al-Afghani och Mohamed Abdou. Men dessa två rörelser har samma inspirationskälla: Ibn Taimiyyas idéer.

Wahabismen, som var på frammarsch under en tid, bromsades av Mohammed Alis militäraktion och dennes egyptiska trupper ledda av hans bror Ibrahim. Och detta på order från Istanbuls regering. Detta skedde inte utan svårighet ty Mohammed Alis trupper led två nederlag innan de wahabistiska Ikhouan (bröderna) till slut gav upp. Men man dödar inte en idé med kulor och gevär. Wahabism-rörelsen återuppstod och hemförde till slut segern med kung Abd el-Aziz. På det sättet tillkom kungariket Saudi-Arabien. Men dessförinnan hade wahabismen inspirerat till två religiösa rörelser i Nordafrika: Senoussiya och Tidjamiya. Dessa två rörelser, som tog sig former av Tariqa eller Zaouia (religiösa brödraskap), kom sedan att verka, inte utan framgång, för en islamisering av Afrika söder om Sahara, främst i Afrikas västra delar.

Man måste räkna wahabismen tillgodo att den ombesörjde säkerheten på ökenvägarna till Islams Heliga Platser liksom i hela kungadömet. Detta har förblivit så ända in i våra dagar. Men wahabismen har misslyckats i det väsentligaste av sin uppgift: nämligen att förnya Islam, aktualisera den och utnyttja Islams oanvända förmåga att lösa nya problem i en oförsonlig värld i ständig omvandling. Man kan säga att misslyckandet blev totalt när slutligen wahabismen blev synonym med kungadömet "Saudi-Arabien" där svärdet tog ordens plats. Vi ser vad det blivit av den: ett perverst politiskt system. Inför ett folk som håller fast vid sin tro, ser man makthavarna och de oräkneliga tusentals emirerna, prinsar och prinsessor finna behag i det depraverade och bli aktörer i stora moraliska skandaler. På det politiska planet tillmötesgår den wahabitiska regimen alla bakåtsträvande krafter i den arabiska och muslimska världen. Efter shahens fall i Iran, har Saudi-Arabien blivit USA:s säkraste bas för politisk hegemoni. Med hjälp av olje-dollar står denna regim bakom alla skumma komplotter mot vår sak och speciellt mot den allra heligaste bland dem: Palestinasaken. Mohamed Ibn Abd el-Wahab och wahabismen förtjänar, i sin början, all vår respekt, ty den utgjorde en gloriös tid i den islamiska historien. Men Mohamed Ibn Abd el-Wahabs gloria har förstörts av av Seoud och den politiska perversa regimen som efterträdde honom. På det moraliska planet så är detta mirakel i sin storlek i proportion till de korrumperade prinsessors och prinsars "stora gärningar" på hela världens syndiga klubbar och nattklubbar med "Ibn Abdel Aziz', Abdelwahabs och Koranens bud" vilka de säger sig representera.

- Det är en paradox, att medan wahabismen har varit ett spridningsinstrument för Islam i Afrika, så har saudi-släkten, p g a sin dekadens och moraliska förfall, framkallat en motbjudande bild av saudierna och vad de står för - afrikanerna, araberna och alla muslimer.

Ja, absolut. Deras roll i Afrika skadar Islams sak i Afrika. Många ansvariga afrikaner har bekräftat det för mig, speciellt sådana bland dem som är muslimer. Nyligen sade en afrikansk broder till mig: vi lider enormt av arabernas agerande, speciellt saoudiernas, som understödjer våra diktatoriska regimer med sina oljedollar och gör sig till amerikanernas medlöpare. Det saknas inte bevis för detta avskyvärda samarbete mellan Riyad och Washington i alla världens regioner. Jag har också bevis på finansiering av valkampanjer för den franska högern, av saudierna. Riyad, idag, är en integrerad del av världsordningen och den amerikanska strategin.

Saudierna har en skadlig och destruktiv roll i alla delar av världen. De utgör ett mycket farligt fenomen på den arabiska arenan och vi bör bekämpa dem, ty med sina oljedollar är de en aldrig sinande källa till fördärv och förorening av alla slag. Men vi ska ha klart för oss att Saudi-Arabien har blivit världsordningens bortskämda "enfant protégé", speciellt efter shahens och Sadats fall. Liksom vi inte heller får bortse från att det är en av världsmakternas främsta strategiska målsättning att skapa regimer av denna typ.

- Hur ser Ni på monarkin ur islamisk synvinkel?

Islam förbjuder kategoriskt monarkin. Koranens vers "Myrorna" (Sura 27, vers 34) säger: "När kungarna kommer in (styr) i ett samhälle korrumperar de det och underkuvar dess förnämsta invånare. Ja, så gör kungarna". Det är till och med så att ordet kung inte existerar i den islamiska vokabulären.

- Oljan som en tillgång är en familjeegendom i Saudi-Arabien. I Algeriet, och i andra producerande länder, är den en statlig egendom. Vissa intellektuella araber och andra anser att denna stora tillgång bör tas från statschefer och regimer för att användas till förverkligan det av arabvärldens utveckling, utan hänsyn till de artificiella gränserna, dvs att den borde vara allmän egendom för alla araber. Hur ser Ni på detta konkret? Om Ni kom tillbaka till Algeriet, hur vore bästa sättet att utnyttja oljans tillgångar?

Jag tycker att man måste stanna upp ett tag och fundera djupare på denna fråga med oljan. Ibland tänker jag på detta och jämför vår situation med andras... Ty i allafall så är det ju inte öknar som fattas på jorden. Men det är från våra öknar som oljan sprutar fram. Från samma öken, som under andra perioder sett andra former av energi resas upp, den andliga energin, representerad av alla profeter från Abraham till Mohammed, Gud välsigne dem.

Det är denna energi, i sina två former, som har skisserat och fortfarande anger världens konturer. Låt oss i förbigående påpeka att den sovjetiska oljan också finns i de islamiska republikerna och samma sak är det med den kinesiska! Alla de stora kolväteproducenterna är muslimska stater: Nigeria, Indonesien, Iran och förstås de arabiska staterna speciellt då den arabiska halvön som förfogar över två tredjedelar av världens reserver. Detta Arabien som blivit dubbelt välsignat av himmelen som från dess mark har låtit framspringa denna andra energin efter att den gav Arabien Islam. För mig är det uppenbart att denna energi är för att fullborda Islams grundgärning i världen. Oljan och gasen hade kunnat göra det och kan ännu ändra denna världs öde om den vore i andra händer än de som idag kontrollerar den.

Även om vi går över till en annan typ av energi, solenergi, så kommer ändå Saudi-Arabien att förbli den största reserven och källan för denna energi! Denna rikedom på energi har inte kommit av en slump, det är en utmaning, en uppmaning att bättre tjäna de islamiska intressena och, utöver den islamiska världen, hela mänsklighetens intressen. Det som andra vill kalla slump eller nödvändighet, eller båda på en gång, är för oss Allah's vilja.

För att sammanfatta min uppfattning i denna fråga vill jag säga, att man måste ägna en del av oljeinkomsterna åt att finansiera utbildningen på data och elektronikområdet, för unga arabiska och muslimska grupper och till att finansiera forskningsprojekt och avancerade vetenskapliga studier och experiment som t ex forskningarna bedrivna av Farouk al-Baz eller den pakistanske nobelpristagaren i fysik 1979, Abdessalam, i samarbete med alla vetenskapsmän i världen vilka vill främja Tredje Världens utveckling. Oljemiljarderna kan bespara oss åtskilliga problem (som utgör en del av industrialiseringens stadium) för att direkt komma i kapp i data och elektronikcivilisationen. Dessa oljedollar kan också lindra många lidanden i vår värld, bl a hungersnöden; de kan hjälpa till att återställa vårt skövlade jordbruk och bekämpa de tropiska sjukdomarna som drabbar en fjärdedel av mänskligheten och att uppmuntra vetenskaplig forskning och en mer miljövänlig teknologi och för att främja ett nytt civilisationsprojekt. Kort sagt, dessa oljemiljarder skulle kunna tjäna livets kvalitet, tjäna ädlare syften som är mer i enlighet med vår Profet Mohammed Ibn Abdallahs budskap.

- För en tid sedan stormade i en revolt Juhayman al-Otayba en del av Mecca, i protest mot Saudiernas regim innan han dog som martyr. Hans rörelse har fortsatt att existera på den arabiska halvön. Hur uppfattar Ni denna revolutionära händelse på det praktiska och teoretiska planet?

För mig är detta en exceptionell händelse. Martyren Juhayman al-Otayba, Gud välsigne honom, har visat vägen för många andra. I detta sammanhang kommer jag genast att tänka på likheten mellan martyren al-Otayba och Islamabouli som avrättade förrädaren Sadat. De är båda grundstenar i den nya uppbyggnaden av arabvärlden och i den muslimska världen.

- Låt mig gå vidare till ytterligare en händelse som har satt djupa spår i Nahdans historia och har spelat en roll i skapandet av de nuvarande arabiska mikro-staterna. Jag syftar på cherif Husseins revolution i Hedjaz (i Arabien). Den stora Arabiska Revolutionen mot turkiska staten. Ur denna revolution föddes det som man idag kallar Jordanien, Irak och Syrien. Den öppnade vägen till upprättandet av de nuvarande konstgjorda gränserna i Machrek (östarabiska länderna) och har nära samarbetat med Europa för att rycka upp självständigheten från Turkiet.

Jag anser inte Cherif Husseins "revolution" som en positiv händelse och ännu mindre som "den Stora Arabiska Revolutionen". Den satte den "arabiska nationalismen" i opposition mot Islam och utgjorde på så sätt ett farligt prejudikat i vår historia.

Arabismen, i sin rena och positiva form med Islam som kärna,började med Nasser. Beträffande cherif Husseins revolution 1916, kan man inte anse att den har varit positiv, även om den turkiska staten vid denna tid, enligt min åsikt, förtjänade kritik och var oacceptabel.

- En annan sak, på den marockanska tronen regerar kungafamiljen i Islams namn.

Ja, precis, han som besitter den marockanska tronen påstår sig vara "de Troendes Chef". Likväl är Västerlandets kulturella och politiska aggression, en påtaglig realitet i dagens Marocko. Inflytandet från den Nordamerikanska politiken utformar inriktningen av Marockos utrikespolitik. Även om Marocko har en så rik historisk och kulturell tradition vars make man har svårt att finna i arabvärlden och i den islamiska världen, är Marocko idag offer för en kulturell aggression. Den västerländska kulturens modell och grunder fortsätter att äta sig in i sinnena hos vissa förmögna grupper av Marockos befolkning. Den sociala samhällsstrukturen får allvarligt känna av detta nedtyngd som den är av de saudiska prinsarnas (som turister) skandalösa uppförande i Marocko och deras talrika gelikar. Denna saudiska prostitutionella "turism" framkallar förresten starka reaktioner från det marockanska folket. Men den allvarligaste anklagelsen man kan ha mot den marockanska regimen är inte dess monarkistiska statsbildning, ty vilken arabisk statschef är inte kung i sin "republik", utan det är det faktum att den har tillåtit att landet används som laboratorium för alla sorters tvivelaktiga sionistiska komplotter mot den palestinska sakens intresse.

- Ett nytt fenomen uppstår i de arabiska länderna: vissa av våra statschefer förklarar sig tillämpa charia och de islamiska lagarna för att kamouflera sina diktatoriska avsikter och natur.

Vi har redan nämnt några ord om detta här ovan. Den saudiska regimen tillämpar charia och hugger handen av tjuvar och Nemeiry i Sudan har gjort samma sak ... Jag vet inte vem som kommer att vara nästa kandidat att proklamera sig "islamisk" genom att hugga av tjuvarnas händer, som om detta skulle vara ett bevis på absolut Islam!

Människor hos oss lider av mängder av problem däri inbegripet hunger. Charia förklarar individen i en sådan situation oansvarig för sina eventuella förbrytelser om de har tvingats av nöden. Det är då individens omständigheter och omgivningen som är ansvarig.

Omar Ibn al-Khattab som jag sagt förut har upphävt de islamiska lagarnas tillämpning under perioder och omständigheter som mycket liknar våra (Ramada-året till exempel, eller under krigen). Men för att återgå till er fråga, så tror jag inte att det är tillåtet att ålägga skyldigheter, tvång och föreskrifter på medborgare vilka man inte tillåter att utnyttja sina rättigheter.

Tillämpningen av hodoud (islamiska straffrätten) kommer efter uppbyggnaden av det islamiska samhället i sin helhet. Ramada-året då kalifen Omar tog beslutet att upphäva tillämpningen av hodoud, vad gällde stölder, inträffar varje år i vår tid. Hungern dödar 50 miljoner människor, varav sjutton miljoner barn, årligen. Tragedin i afrikanska Sahel, där majoriteten av invånarna är muslimer, från Mauretanien, Etiopien genom Sénégal, Mali, Niger, Tchad, Sudan och Somalia, är alla alltför kända för att behöva nämnas här i detalj. Men hungern drabbar överallt i Tredje världen från nordvästra Brasilien till det muslimska Bangladesh. Hungern som drabbar fler och fler folk, kommer att vara det grundläggande problemet i framtida decennier. Det är en hel mänsklighet, till stor del muslimsk, som skriker ut sin hunger. Det räcker att nämna detta, då man talar om hodoud.

- Detta för oss över på frågan om kulturrevolutionen, vilken Ni ju intresserar Er för, dvs att förändra samhället i islamisk riktning som leder till en kulturell revolution.

Om vi skulle föra den idag, vad skulle vara dess grund och dess regler?

Kulturrevolutionen är en dubbel aktion: ett arbete på fältet och ett ideologiskt arbete; båda delarna är organiskt sammanlänkade. Det intellektuella arbetet bör ständigt få näring och rättas till genom handlingen. Kulturrevolutionen, på ett dubbelt plan intellektuellt och praktiskt, är på intet sätt en from förhoppning utan en realitet inom räckhåll. Ett ideologiskt och intellektuellt arbete drivs i Iran, i Libanon, i Egypten och på andra ställen. Det är den islamiska revolutionen i Iran, i Libanon och i Palestina som inspirerar det ideologiska och intellektuella arbetet. Men ett enormt arbete bör dessutom komplettera det som redan har påbörjats.

- Måste man börja med stängning av nöjesställen och förbud mot alkohol och allt sådant som är förbjudet i Iran?

Ja, allt detta bör förbjudas trots alla svårigheter man än stöter på. Men frågan om de icke-muslimska minoriteterna i våra länder måstebeaktas som viktig och avgörande. Övertalning fri från all form av intolerans borde vara en bättre metod än lagar och förbud för att komma till rätta med problemen.

- Enligt Era erfarenheter, speciellt de från november-revolutionen i Algeriet, vad är Er uppfattning om arméns organisation?

Jag ställer denna fråga därför att vissa förklarar de arabiska arméernas nederlag med det faktum att de är organiserade enligt en modell man hämtat från Västerlandet.

Jag har en personlig uppfattning om arméns uppbyggnad som härrör från mina egna erfarenheter, men jag tror också att vi delvis kan få inspiration av de västerländska metoderna och tekniken. Den schweiziska armén t ex är ingen reguljär armé, sammansatt av yrkesmilitärer, förutom vissa kadrer. Det är en folklig armé.

I världen finns bara två arméer av denna typ: den schweiziska och den israeliska. Jag tror att israelerna har studerat den schweiziska modellen och tagit efter den. Ärligt talat så är den israeliska armén mycket bättre organiserad än de arabiska arméerna. I Israel kan soldaterna uttrycka sig fritt. Dessutom hindrar förhållandena i den israeliska armén bildandet av en militär kast med politiska maktambitioner.

De klassiska arméerna, som våra, är dessutom mycket kostsamma; de slukar den största delen av statens budget; de tar makten och sprider korrumption i statens institutioner och i samhället. Den schweiziska medborgaren fullgör en militärtjänst på tre månader varje år då han är ung. Sedan minskar perioden med åldern för att till slut bara omfatta 15 dagar per år. Det är förvisso så att den bästa armén är den som inte består bara av yrkesmilitärer och funktionärer. I Libyska Jamahirya fullföljs nu ett icke fullbordat experiment som syftar till att skapa en folklig armé.

- Jag tror att iranierna håller på att skapa en armé av nytt slag. Vad tror ni om det?

Iranierna försöker även de att skapa en folklig armé. Jag tror att de kommer att lyckas. Det är sant att det är omöjligt att affrontera den Västerländska militära teknologin effektivt genom att använda dess egna metoder och teorier. Men det är likaså omöjligt att besegra det utan att hela folket deltar.

- För att tala om kvinnan, hur kan vi presentera en ny islamisk modell av den arabiska kvinnan?

Det är faktiskt så att vi, i denna fråga, ägnar oss för mycket åt självanklagelser och upprepar bilder och anklagelser som kommer från västvärlden. Vi bör först frigöra oss från detta. Beträffande kvinnans ställning och situation så har vi modeller av muslimska militanta kvinnor, arbetande- eller familjemödrar. Vi bör garantera dem lika chanser såväl inom skola som i det aktiva livet, eftersom Islam garanterar kvinnan jämlikhet med männen i rättigheter och skyldigheter. Vi ska inte behöva be om ursäkt för vår livsstil, vår religion och tankesätt. Det som Västerlandet anser vara bra för sig är inte nödvändigtvis bra för resten av världen och för oss som bor i en civilisationssfär långt bort från deras. Den västerländska ideologin är inte vår, dess filosofi är inte vår, inte heller dess moral.

Västerlänningarna uppskattar att gå mer och mer avklädda, det är deras problem. Vi, vi föredrar att skyla oss och iaktta en anständig attityd i enlighet med våra traditioner och vår religiösa etik, det är vårt problem. Vi ska inte acceptera att underkasta oss den västerländska intellektuella terrorismen, som vill pracka sina normer på resten av världen; klädnormer, matnormer, sociala normer...

Förresten, vi håller inte med den västerländska uppfattningen av kvinnans ställning. Västvärlden ser på frågan ur en ren ekonomisk synvinkel. Kriterierna för att värdera kvinnans rättigheter blir då definierade, som allt annat i Västerlandet förresten, av marknadens lagar.

Detta kan vi inte acceptera. För oss är parets lycka och andliga harmoni och komplement viktigare än det materiella välståndet. Ett hem och en lycklig familj, där det råder familjeharmoni, är heliga ting för oss.

Den västerländska uppfattningen om kvinnans rättigheter har skapat konfliktfyllda relationer mellan män och kvinnor och, vilket är ännu allvarligare, har orsakat fixeringar och obsessioner på vissa områden.

På det praktiska planet har den moderna vetenskapen betraktat det som skadligt att kvinnor i Västerlandet, som arbetar, lämnar sina barnpå daghem. Den kände schweiziske utvecklingspsykologen Jean Piaget, död för några år sedan, konstaterade att barnet fram till 18 månader har behov av konstant närvaro av sin mor. Han varnade arbetande kvinnor för den oundvikliga risken för en onormal utveckling hos deras barn. Vetenskapen visar även att de 4 -5 första åren i en människas liv är avgörande för resten av människans livsutveckling. De känslomässiga blockeringar som uppstår i denna period kan bli bestående. Äktenskapet är ett permanent bygge av det äktenskapliga förhållandet, det utesluter inte alls att kvinnan kan arbeta utanför hemmet då barnen passerat den kritiska åldern. Andra faktorer, mer väsentliga än den ekonomiska, kan avgöra lyckan och glädjen i ett hem.

- Vad anser Ni om de två följande fenomenen:

  1. Den traditionella attityden hos vissa imamer angående motståndet mot att kvinnor utövar vissa yrken som t ex magistraturen.

  2. Det tunisiska experimentet, unikt i arabvärlden, där Civilrätten lagstiftar att polygami är förbjudet och skilsmässoproceduren undergått reformer?

Jag stödjer inte denna attityd angående kvinnans arbete.

Vad gäller det tunisiska experimentet, så tror jag att frågan om polygami och skilsmässa är öppen för ijtihad. Eftersom rätten till polygami är villkorlig (den kräver från mannen jämlikhet och rättvisa mellan fruarna och Koranen är mycket skeptisk till om detta är möjligt), så ser jag inte varför man inte ska utnyttja ijtihad mot polygamin.

Hur som helst så är polygami mycket ovanligt i våra länder. Jag ska inte motsätta mig det tunisiska experimentet om det inte, genom sina reformer, syftar till att "förvästerländska" landet.

 

 

 

KAPITEL VII

DEN ALGERISKA REVOLUTIONEN


- Ni var en av grundarna av den algeriska revolutionen och ledde den till seger. Ni gjorde denna revolution till en unik händelse i sitt slag i vår historia. Denna revolution skapade ett folkligt epos som leddes av jihads anda. Ni lyckades även krossa den värsta form av bosättarkolonialism känd före sionismen i Palestina. Kan ni berätta om de kulturella initiativen till denna revolution? Var fanns de skapande och fruktbärande intellektuella faktorerna? Hur lyckades denna revolution så snabbt att samla det algeriska folket? Hur kunde den hemföra segern på en sådan rekordtid, även om den fick betala detta dyrt med ett stort antal martyrer?

1:sta novemberrevolutionen av 1954 var frukten av en kollektiv aktion från ett helt folk. Snarare än att använda termen grundare, finner jag det vara mera korrekt att säga att jag var en av de ledande organisatörerna av denna revolution. Beträffande resten av frågan, kan jag säga att det är svårt att här rekonstruera bakgrunden till den väpnade revolutionen och de fakta som rättfärdigar den och det politiska förlopp på vilket den utgjorde kulmen. Åtskilliga böcker har skrivits om detta men de har inte på ett uttömmande sätt behandlat ämnet. Jag ska alltså här nöja mig med att tala om några viktiga avgörande händelser och på det sättet ge en översikt för att man ska få en allmän uppfattning om vad som hände.

Revolutionen av den 1:sta novemner 1954 var kulmen på en lång politisk mognadsprocess, resultatet av en kamp som hade pågått i 28 år, från 1926-1954. Ursprunget var den strömning av idéer som föddes i hjärtat av Algeriet med organisationen Nordafrikanska Stjärnan (Etoile nord-africaine) grundad 1926 och inspirerad av Messali Hadj som senare skulle ha det historiska ansvaret för 1:sta novemberrevolutionen. Ur Etoile nord-africaine, som såg dagens ljus i Frankrike bland de nordafrikanska invandrarna i Europa, uppkom 11 år senare det algeriska Folkets Parti, under ledarskap av Messali Hadj, som under åren 1936-37 skulle befästa befrielseidén och kampen på algerisk mark. Men den verkliga historien, om hur denna befrielseidé och kamp föddes hos det algeriska folket, började faktiskt den historiska dagen då Messali Hadj lyckades få ordet på ett möte som hölls i Alger av den officiella organisationen "Congrès musulman" (muslimska kongressen). Denna organisation bestod av valda s k "infödda" (indigènes) från Ferhat Abbas' parti, kommunistpartiet och Oulémas organisation, vilka, alla, stödde de "assimilationistiska" teserna och anhöll om det franska medborgarskapet för algerierna. Messali Hadj, som just samma morgon kommit från Frankrike, grep upprörd tag i en näve jord och skrek i mikrofonen: "Denna jord är inte till salu!" Detta utrop var ett rop från hjärtat av ett helt folk. Ett rop som vällde fram ur djupet av allas bittra minnen och som uttryckte vägran att fortsätta leva och dö på knä: i förtrycket. Messalis utrop följdes av en våldsam explosion av hyllande entusiasm. Sammankomstens organisatörer glömdes bort på sitt podium och Messali Hadj bars i triumf. Så såddes offentligt fröet till befrielseidén och kampen på algerisk mark. PPA (algeriska folkets parti) fanns därefter i allas medvetande och detta blev dess verkliga födelse.

Nederlaget för assimilationisternas krav, som förkastades av den franska vänstern som då kom till makten med den Folkliga Fronten (Front populaire), förstärkte PPA:s ställning. Förtrycket lät inte vänta på sig. Från 1937 förbjöds PPA och dess ledare blev arresterade. Med kriget 1939-40 ökades förtrycket med Vichy-regimen som dömde PPA:s ansvariga till långa och hårda fängelsestraff.

Med de allierades ockupation av Nordafrika och med deras seger i kriget på sikt skapades en ny politisk situation. PPA, svårt sargat av den kolonialistiska ockupationen, ökade sin hemliga aktivitet. En ny generation av ansvariga hade på ledande poster ersatt dem som satt i fängelse. Denna nya generation, som var bättre intellektuellt rustad, hade en stor beslutsamhet då de organiserade partiet och genomförde de uppgjorda planerna.

Partiorganisationens effektivitet, de fängslade ledarnas exemplariska mod och uthållighet inför domstolarna, samt ett nytt politiskt klimat i Algeriet, allt detta utgjorde grunden till en kvalitativ förstärkning av den nationalistiska ideologin och motståndskampen. Till och med de som tidigare hade stått på assimilationisternas sida, ändrade sig och böjade acceptera och sedan försvara den nationella idén.

Denna politiska mognad konkretiserade sig i verkligheten genom skapandet, 1943, av organisationen "Amis du Manifeste". Denna organisation bestod, förutom av det algeriska Folkets Parti som vardess kärna också av Ferhat Abbas och hans vänner samt Oulémasorganisationen. Tillkännagivandet och upprättandet av denna organisation väckte en utomordentlig entusiasm, i en våg av känslor som bredde ut sig över landet. Självständigheten blev en påtagligt reell faktor inom räckhåll tycktes det. Speciellt när de nordafrikanska soldaternas insats i Italiens och Frankrikes front (dessa soldater utgjorde där majoriteten av den franska armén), gjorde anspråket på självständigheten ännu mer rättfärdig. Men det var naivt och att inte känna till kolonialismens natur, vinningslystnad och grymhet. Kolonialisterna förberedde helt kallblodigt motangreppet. Det blev av det blodigaste slag. Mot kraven på frihet och rättvisa svarade fransmännen med ett blodbad på 45 000 algeriska offer. I denna dag, då Frankrikes folk firade vapenvilan och de allierades seger, blev det algeriska folket, utan vilket denna seger helt säkert inte hade varit möjlig, nedmejat av en samlad aktion från franska armén till lands, till sjöss och i luften. Detta datum, den 8 maj 1945, utgör ett viktigt ögonblick i Algeriets historia.

Därefter blev det uppenbart att det var nödvändigt att använda våld som medel för att uppnå självständighet och de fredliga aktionernas tid var förbi. Det var i allafall den övertygelse som bemäktigade sig de mest klarsynta och beslutsamma i PPA. Efter massakrerna i Sétif, Guelma, Kherrata och Heliopolis, skärptes arresteringsvågen. Men Partiet överlevde. I grunden hade inget ändrats om det inte var för att den nationella idén hade gått ur det hela väl befäst i folkets hjärtan och att en enorm återhållen vrede bidade sin tid för att blomma ut och explodera. Man måste hämnas folkets spillda blod.

Den kolonialistiska administrationen var medveten om den oåterkalleliga brytningen och visste att något seriöst aldrig kunde företas. 45 000 martyrer utgjorde en oöverstiglig barriär. Men de koloniala ledarna var även medvetna om sprickorna inom gruppen "Amis du Manifeste" och tog initiativ till en öppning gentemot de räddhågade i de nationalistiska kretsarna, speciellt med Ferhat Abbas och Oulémasorganisationen, vars politiska hållning, medvetet eller omedvetet, hade kommit att sammanfalla med Ferhat Abbas'.

Det var under denna kontext som Ferhat Abbas offentligt tog avstånd från de krav, som PPA hade uppställt, och grundade "l'Union démokratique du Manifeste algérien" (Den demokratiska Unionen av det algeriska Manifestet, UDMA). Han gick t o m så långt att han lade det indirekta ansvaret för massakern den 8 maj 1945 på PPA. För UDMA borde de nationalistiska kraven vara inom ramen för den franska Unionen. UDMA var enbart för användandet av legala medel för att uppnå detta. Den koloniala administrationen var inte sen att förstå att - trots sina manövrer - var den politiska situationen helt låst. Hoppet om självständighet låg djupt förankrad i allas hjärtan och sinnen och PPA förblev symbolen för detta hopp. Partiets uppmaningar gjorde ett starkt intryck på massorna. Kolonialisternas förföljelser och förtryck mot Partiet hade förstärkt det hos folket. De kolonialistiska myndigheterna insåg att det inte löser något problem att Ferhat Abbas och Bachir Ibrahimi (ordföranden i Oulémasorganisationen) var för "franska Algeriet". Ockupanterna ville försöka övertyga PPA att arbeta i "legalitet", alltså den kolonialistiska "legaliteten". I detta syfte tilläts bildandet av en politisk rörelse inom vilken partiet kunde verka "legalt". Den kolonialistiska strategin tog hänsyn till att det är bättre att ha att göra med en rörelse som arbetar öppet och är lätt att ha under kontroll och under uppsikt än att kämpa mot en armé av ogripbara fantomer mot vilka alla motangrepp var förgäves. Händelserna den 8 maj 1945 och det fruktansvärda förtryck som följde därpå bekräftade detta: PPA var ännu starkt. Om partiet blev legalt, skulle dess "nerv"system bli synligt, alltså mer sårbart och de slag som skulle riktas mot det kunde riktas bättre och mer effektivt.

Detta resonemang delades av de mer framsynta medlemmarna av PPA. Legaliseringen av partiet var en fälla även om det inte innebar enbart nackdelar. Visst skulle partiet kunna göra sin röst bättre hörd och med mer räckvidd och bland fler, dess slagord och ideologi skulle bättre kunna spridas. Men riskerna kunde inte underskattas. Förtrycket kunde, helt logiskt, när som helst, släppas loss. Slag kunde då bli effektivare och dödliga för partiets existens. En stark strömning inom Partiet tog absolut ställning mot legaliseringen.

Messalis frigivning från ett övervakat residens i Afrika och hans återkomst till landet fick balansen att svikta. Messali var, på grund av tidigare nämnda skäl, anhängare till en legalisering. Men då farorna med en legalisering var uppenbara, antog Partiets kongress, som samlats för ett beslut i frågan, en kompromisslösning. Ett legalt parti skulle skapas under namnet "Mouvement pour le triomphe des libertés démokratiques" (MTLD) (Rörelsen för segrandet av de demokratiska rättigheterna) som skulle arbeta för upprättandet av en algerisk självständig identitet, men parallellt skapades i hemlighet en organisation under namnet Organisation Spéciale (OS) (Specialorganisationen). Denna "Organisation spéciale" skulle utgöra en garanti för Partiets överlevnad och vara en sista utväg om en väpnad aktion blev oundviklig. Mohammed Belouizdad, medlem i politbyrån och militant, enhälligt erkänd för sina djupa moraliska och intellektuella egenskaper, ska väljas för att vara den förste chefen för OS. När han blev allvarligt sjuk, ersattes han av Ait Ahmed. Men han förblev en oersättlig rådgivare när viktiga problem uppstod. Senare, blev jag själv utnämnd till chef för OS (Specialorganisationen). Även efter sin död och även om han inte levde så länge för att uppleva startandet av revolutionen som han hade förberett, kommer Mohammed Belouizdad att förbli för mig som en ledfyr. Jag betraktar honom som den verklige fadern till den historiska novemberrevolutionen av 1954.

Partiet, under ett annat namn, med sina två förgreningar, fullföljde sin verksamhet på två plan: den ena den legala, som deltar i valen. Den andra underjordisk, militärt organiserad, förberedde sig till den beväpnade kampen. Alltså två situationer som hanteras på olika sätt, och även motstridiga vad gäller mentalitet och natur, fick där samexistera, inte utan svårigheter.

Olika politiska tendenser, som i varje rörelse, även revolutionär, konfronterades i partiet. Valförfarandet innebär en viss smidighet, en viss avvägning i yttranden och ageranden som förresten innebär en visst komprometterande spel.

Detta skulle bli uppenbart efter kommunalvalen av 1947 efter MTLD:s stora seger, som skulle få majoritet i alla landets stora kommuner. Med denna uppenbara seger bekräftade MTLD riktigheten i sina teser. Folket hade svarat positivt på Partiets uppmaning. Men i styrelser för dessa kommuner var MTLD inte ensamma och inte ens i majoritet, eftersom de 3/5 av de valda automatiskt bör vara europeer, för det mesta franska "bosättare" (colons). Att acceptera en gemensam förvaltning av kommunerna tillsammans med denna franska majoritet innebar att acceptera att allvarliga begränsningar skulle hindra oss att agera effektivt. Riskerna av en överdriven undfallenhet i våra militantas ställningstaganden var reella. Detta visade sig vara riktigt vid flera tillfällen, även om majoriteten av våra valda förblev trogna den inställning som var i enlighet med Partiets ideal.

Men den största faran fanns på annat håll. Att fortsätta på den elektorala vägen riskerade att förstärka de latenta tendenserna för kompromisslösningar. Detta kunde också förstärka illusionen enligt vilken lösningen på frågan om självständighet kunde vara politisk och att man kunde nå den genom valsedlar. Samtidigt, som Specialorganisationen (som bestod av en viktig del av partiets kadrer och militanter) inte tänkte på något annat än att förbereda sig för den väpnade kampen.

Två inställningar, som från början ansetts komplettera varandra, kom att stå emot varandra och t o m ibland i direkt konfrontation inom partiet. Den eklatanta framgången i kommunalvalen förstärkte "elektoralisterna" och "legalisterna": Detta orsakade polariseringen av de interna motsättningarna. Medan stora finansiella och mänskliga resurser var mobiliserade till förmån för den legala verksamheten i MTDL, blev det inte så mycket över till Specialorganisationen. I brist på resurser blev OS tvunget att vara kvar på ett förberedande stadium.

Valen till den "algeriska församlingen" blev den händelse som tvingade fram ett politiskt klargörande inom partiet. Dessa val, som ägde rum ett år efter kommunalvalen, ingick i det avspänningsperspektiv som initierats av kolonialistadministrationen och som skulle ge Algeriet en judisk status. Kommunalvalen gav den koloniala administrationen tillfälle att ta en politisk puls på Algeriet och det blev uppenbart att ett eventuellt nytt fritt val skulle ge seger åt MTDL. Skulle Frankrike låta det ske, skulle det praktiskt taget innebära att man ger självständigheten åt Algeriet genom valen? Att tro på detta är att glömma att Algeriet var en koloni, att glömma närvaron av 1.5 miljoner fransmän, de flesta "bosättare" och kolonister, vilka besatt en enorm makt, såväl finansiellt som politiskt, med ett avsevärt inflytande på det politiska livet även i Frankrike.

Man måste alltså finna ett sätt att sätta stopp för Rörelsen. På valdagen använde man, fräckt alla möjliga fusk för att förfalska valresultatet. När det inte gick med lämpor tog man till hårdhandskarna. På det sättet hamnade ett stort antal kandidater från Partiet i fängelse, och på så sätt lämnades fältet fritt åt quislingar, som följaktligen valdes med förkrossande majoritet. För att rädda ansiktet och ge en viss trovärdighet åt valresultatet, lät man likväl ett mycket litet antal kandidater från Partiet väljas och även några från Ferhat Abbas' UDMA.

För att komplettera allt detta, satte man igång brutala och hänsynslösa förföljelser mot Partiets medlemmar och sympatisörer. Arresteringarna, avskedandena från arbetet ökade för att hålla tillbaka och strypa rörelsen som man bedömde som den mest våldsamma och radikala nationalismens frammarsch. Detta förtryck fick två effekter på rörelsen. För det första: medlemsantalet rasade snabbt. Med sin valseger, fick Partiet sitt medlemsantal drastiskt ökat på kvalitetens bekostnad. Den nya vågen av förtryck fick som följd att många mindre motiverade medlemmar och sympatisörer lämnade partiet. För det andra: en kris uppstod i Partiet som ledde till ifrågasättandet av lämpligheten av den elektorala vägen.

Centralkommittén samlades i ett möte 1949 för att analysera denna situation. Den beslöt då att förstärka Specialorganisationen (Organisation Spéciale) denna gång gynnande den fraktion som föredrog att använda våld för att besvara det våld som utgörs av det kolonialistiska systemet. Med detta fann sig nu Organisation Spéciale åtskilligt förstärkt och understödd. Attacken mot postkontoret i Oran, vilken hade organiserats för att införskaffa de nödvändiga medlen till den beväpnade kampen, ingick i denna strategi.

Inte förrän 1950 upptäckte de kolonialistiska myndigheterna Specialorganisationens existens. Den infernaliska cirkeln av förtryck och systematisk tortyr drabbade OS efter det att den kolonialistiska polisen utfört hundratals arresteringar. Min arrestering då utgjorde ett hårt slag för OS, men de flesta av dess medlemmar och ledare klarade sig undan. Den nya politiska situationen, som på så sätt uppstod inom rörelsens kärna, ledde mot en upplösning av Specialorganisationen och än en gång lutade pendeln till förmån för anhängarna av det elektorala spelet. Denna upplösning av OS skapade en kris inom Partiet. Det är möjligt att denna beväpnade motståndsorganisation behövde omorganiseras och även, kanske att vissa misstag hade begåtts. Men att åberopa det som anledning för att upplösa den (en definitiv åtgärd), det var ett stort misstag! Den "elektorala" vägen var helt avstängd! De händelser som utspelades strax därefter, bevisar tillfullo detta. Den djupa krisen, som tyngde partiet, kom att förvärras.

Den nya situation som uppstått i Tunisien och Marocko underströk allvarligt denna kris. Ledarna i Destour i Tunisien arresterades och därefter placerades sultanen Mohammed V av Marocko i husarrest på Madagaskar. Partiet kom att till slut genomgå en allvarlig kris som splittrade den i toppen. En stor rörelse, som antog namnet "courant centralist" (centerströmningen) gjorde motstånd mot Messali Hadj. Messali Hadj anklagade "centristerna" för att vara reformister och quislingar som stödde en defaitistisk politisk linje, som kapitulerar inför kolonialismens faktum. Centristerna replikerade med att kritisera Messalis arbetsmetoder och anklaga honom för att utöva personkult.

Krisen urartade i en klar splittring, då Messalis tendens och centristernas, var för sig, sammankallade en kongress för att stödja sina teser.

Inför dessa klan-bråk, omgrupperades OS-medlemmarna i en Revolutionär Kommitté för enhet och handling (Comité révolutionnaire d'unité et d'action, CRUA), vars syfte var att försöka försona de två politiska fraktionerna. Kommittén föreslog dem att lägga sina interna gräl åt sidan för att samla sina krafter gemensamt till en väpnad aktion och på det sättet garantera dess framgång. Men tyvärr misslyckades detta försök: Messalisternas och centristernas kongresser befäste definitivt splittringen av partiet i två fraktioner; tre fraktioner om man räknar med CRUA.

I själva verket hyste de flesta av ledarna i CRUA en djup respekt för Messali Hadj. Denne man var, alltsedan skapandet av "Etoile Nordafricaine" 1926, symbolen för självständighetsidén. Outtröttligt har han kämpat hela sitt liv för att befria vårt land från kolonisationens ok. Han skapade en skola av militantism för frihet. Vi, alla, har skolats i Messalis skola I valet mellan Messali och centristerna, var vårt val alltså redan givet: vi valde Messali. Vårt val innebär först och främst att vi har valt att agera, att handla, att engagera Algeriet i den väpnade kampens väg, alltså, valt revolutionen.

Messali, för sin del, krävde att, innan några andra åtgärder vidtogs, partiet skulle rensas på medlemmar som tillhörde centristtendensen. Vi, för vår del, som ledare i CRUA, ansåg att endast en väpnad kamp skulle kunna skapa klarhet i debatten och skilja agnarna från vetet, och inte kongresser och andra sterila diskussioner om den eller den fraktionens legitimitet.

Trötta på de fruktlösa försöken att ena partiet, beslöt ledarna i CRUA att själva sätta igång den väpnade kampen i landet, med hjälp av medlemmar från Specialorganisationen som kommit undan arresteringsvågen. För den ytlige betraktaren kan detta beslut förefalla att vara ett självmord. Återverkan från den fruktansvärda krisen, som splittrade den nationella rörelsen, hade satt djupa spår hos folket som kände sorg och bestörtning. Horisonten föreföll totalt förmörkad. Men, än en gång, detta var bara ytligt sett. Vulkanens eld låg och pyrde i det algeriska folkets hjärtan. Den väntade bara på det lämpliga tillfället att bryta ut. Det först skjutna skottet skulle komma att elda hela landet till revolution. Ledarna för Specialorganisationen, som stod i ständig kontakt med gräsrötterna - speciellt utanför de stora städerna - p g a den hemliga karaktären på deras verksamhet - kände till det psykologiska läget hos vårt folk. Landsbygden var en veritabel kulturfästning och följaktligen kokande av revolution.

- Eftersom Ni talar om landsbygden, och för att återgå till partiets verksamhet, hur var partiets befästning på landsbygden?

Partiet hade starka rötter på landsbygden, bland fellaherna (bönderna), som senare skulle utgöra huvuddelen av befrielsearmén. I min födelsestad, Maghnia t ex, eller även i byn Ghazaouet, som jag känner väl till, var Moujahidinmilitanterna betydligt fler än i huvudstaden och deras organisation var betydligt starkare än i Alger eller i Oran.

Vi har alltid intresserat oss mycket för landsbygden. För att ta Maghnia som exempel, så hade partiet där (altså i hela Maghnias region) 3500 aktiva medlemmar varav endast 400 var från staden. Och detsamma gällde i Kabylien i Aurès, i Palestro, i Syd Oranais och på andra platser.

- Vilka var de principer och de regler som partiet ålade sina medlemmar, och bildningen, för att bilda dem i denna anda?

Dessa principer var helt enkelt Islams och dess kulturs principer. Den som, t ex drack, alkohol fick inte ansluta sig till partiet. Den som inte utförde sina böner är accepterad, men kunde inte utnämnas till ansvarsfulla poster p g a gräsrötternas motstånd. Men i stort sett utförde alla ledare och ansvariga för 1:sta novemberrevolutionen sina böner.

Dessutom organiserade Partiet och drev en kulturell verksamhet, av samma modell som Oulémas organisations, genom att öppna skolor i varje region i landet. Ungdomarna var, för sin del, organiserade i den muslimska scoutrörelsen. Denna rörelse var ofta en täckmantel för Specialorganisationens verksamhet.

- Vilka var bildningskriterierna för medlemmarna i Specialorganisationen?

Kriterierna var mycket selektiva, vissa fysiska och intellektuella, andra gällde beteendet samt sociala och mänskliga aspekter. Här är några exempel:

  1. Kandidater, som hade tjänstgjort i franska armén dvs med god vapenträning, hade företräde.

  2. De måste ha varit aktiva minst fem år i Algeriska Folkets Parti.

  3. De måste räknas bland de bästa militanta i rörelsen, enligt Partiets kriterier.

  4. De bör acceptera, om så behövdes, att lämna staden till bergen eller till landsbygden och där genomgå en permanent träning.

  5. De ska helst vara ogifta.

  6. De ska, slutligen, för att få sin kandidatur godkänd klara av en specialtest bestående av prov i beslutsamhet, uthållighet och mod.

- Då sådana band knöt er samman i idé och handling, varför hade Ni då valt att ge er revolutionära organisation (Befrielsefronten alltså) namnet "Front"?

I början var vi överens om att Specialorganisationen ska utgöra revolutionens ryggrad. De övriga krafterna var förenade på bred front, alltså en mosaik av alla energier och idéer. Denna front är tänkt att fungera enbart om besluten och den effektiva makten förblev i Specialorgamisationens händer. Vi insåg att denna revolution, som vissa ansåg under dåvarande omständigheter vara dårskap, inte skulle bli någon lätt uppgift. Vi stod inför en fransk kolonialism av kolonial - och bosättarkaraktär med en och en halv miljon beväpnade kolonister, fast beslutna att till varje pris försvara sina privilegier, stödda av de franska reguljära styrkorna, säkerhetspolisen och den vanliga polisen. Därför bedömde vi att vi måste dra nytta av alla krafter, t o m de som kom i andra hand, och de marginella. Vi hade som uppgift att samordna dessa krafter och samla all deras energi, till att börja med Oulémas organisation och kommunistpartiet. Detta var idén vi hade och vars princip vi följde ände fram till man arresterade mig och mina kamrater genom att kapa vårt flygplan 1956. Tyvärr var situationen, då jag lämnade fängelset, totalt annorlunda. Denna princip, som vi ansåg viktig, kring vilken vi kunde enas, hade snabbt överträtts. De, som var gårdagens motståndare till en väpnad revolution, återfanns då på nyckelposter. T ex hade Ferhat Abbas, för vilken namnet Algeriet inte existerade, blivit chef i den provisoriska "revolutionsregeringen"!

Alltså, min arrestering - utförd av fransmännen - var ett gyllene tillfälle för vissa infiltratörer och opportunister. Detta lämnade fältet öppet för dem. De kunde då förverkliga sina planer. Deras syfte var att komma åt den strömning som, inom revolutionen, representerade den islamiska och arabiska tendensen och särskilt Nassers och dåvarande Egyptens tendens.


Denna operation var mycket allvarlig på alla plan. Förutom svekfullheten, otacksamheten och orättvisan gentemot Egypten, som var vår pålitligaste allierade, rörde det sig faktiskt om en veritabel komplott organiserad och iscensatt av reaktionära anhängare till den separatistiska, isolationistiska, regionalistiska tendensen, som genom att lägga beslag på revolutionen försökte att skapa en brytning med arabismen, islamismen och med Egypten, med Nasser.

Alla dessa intriger uppenbarades i dagsljus under Soummam-kongressen 1956. Denna kongress, som var betydelsefull på det organisatoriska planet, orsakade också en brytning och stor skada på det politiska och kulturella planet. Ännu idag kan man se dess katastrofala effekter i Algeriet, vilket visar sig genom dominansen av den isolationistiska strömningen som är sekteristisk och arabfientlig.

- Varför avslöjade man inte komplotten i tid?

Därför att man starkt hade åderlåtit revolutionen. De flesta kadrer som startade 1:sta november 1954:s revolution hade eliminerats eller spärrats in. Har vi inte offrat mer än en och en halv miljon martyrer, för att inte räkna de otaliga sårade och handikappade? Frånvaron av stora militanter som Ben Boulaid och de Didouche, som hade dött, var en stor förlust för oss. Förutom detta spelade också bristen på fasta kontakter en negativ roll. Om revolutionens gräsrötter hade varit bättre informerade, hade revolutionen kunnat utvecklas annorlunda.

- På vilket sätt var kongressen i Soummam en katastrof?

Innan vi blev arresterade hade medlemmarna, som kallades "centrister" i MTDL och var fientligt inställda till den väpnade kampen och som försökte sabotera revolutionen, ingen som helst möjlighet att nästla sig in i revolutionens ledning. Men denna kongress tillät dem att bli medlemmar i revolutionsrådet, och även medlemmar i CCE (Conseil du commandement executif), som var den högsta exekutiva myndigheten i revolutionen. Det blev senare rörelsen UDMA och dess ledare, Ferhat Abbas, som, det har han själv med svart på vitt bekräftat, inte tillerkände Algeriet egenskapen att vara en nation, som blev chef för revolutionsregeringen och Ben Khedda, som jag respekterar för hans ärlighet, efterträdde honom på denna post. Alla dessa personer hade förut med kraft bekämpat revolutionen och t o m var på väg att sabotera den. Det var dessa personer som kallade oss, novemberrevolutionsledare, "äventyrarna från Kairo".

- Då Ni sedan lämnade fängelset, hur har Ni hanterat denna situation?

Jag framförde, ärligt, min kritik och fordrade att revolutionen skulle återgå till den revolutionära arabiska och islamiska hållningen och till sin solidaritet med de östarabiska länderna. Problemet var så akut att vi med knapp nöd klarade oss undan en militär konfrontation. Våra motståndare hade gått långt och började engagera Algeriet i den nya kolonialistiska "francophoni" som vann terräng i Rabat och i Tunis. Faktum är att denna nya form av kulturell kolonialism består än idag och härskar i Tunisien, Marocko och Algeriet. Om de västarabiska länderna blev skådeplatsen för ifrågasättandet av Islam och arabiskhet, så är dessa motståndare ansvariga för detta.

Jag måste ändå säga att denna debatt inte kunde komma fram i tydliga termer för alla då. På grund av detta kunde Abbas, Boumedjel och andra personer från samma politiska strömning tillfälligt befinna sig vid min sida i detta som man kallade "sommar-krisen", efter landets självständighet. De var för övrigt inte sena att ta avstånd från den hållning man förespråkat genast efter självständigheten. Men deras närvaro vid min sida, även om den bara varade en kort tid, kunde förvirra sinnena och skapa en vissa oklarheter.

- Tog Ni också, vid denna tid, upp revolutionens roll för Palestina och förverkligandet av en arabisk enhet?

Från början inriktade vi oss på att befria Maghreb (de västarabiska länderna) och hoppades sedan kunna delta i kampen för Palestinas befrielse. Så fort vi fick självständigheten, tänkte vi genast sända våra styrkor till den palestinska fronten och där fortsätta kampen tills Palestina blev befriat. Det var en plan som vi gjort upp med Gamal Abdel Nasser.

- Hade ni gått igenom detta i detalj med Nasser? Vad hade han för åsikt om detta?

Ja, vi hade studerat det tillsammans. En stor del av den algeriska armén skulle permanent befinna sig på plats beredda att när som helst ingripa. Konflikten med Israel är ett stadigvarande faktum även om den då och då tillfälligt karaktäriserades av perioder med "vare sig krig eller fred". Men, när det gäller oss, vi algerier, så var vi övertygade om att vår armé förr eller senare skulle komma i en militär konfrontation med Israel.

Vår skyldighet var att förbereda oss för denna kamp och att engagera oss totalt i den på samma sätt som vi gjort i vår egen befrielsekamp.

Vi har tagit upp denna fråga i det sammanhang som följer:

Snart efter Tindoufaffären (1963), (som ett tag var i konfrontation med Marockos och Algeriets arméer), tillsattes en kommission, under ledning av Boumediène, för att se över vår armésituation. Armén bestod av 30 - 35 000 man. Boumediène kom en dag för att informera mig om resultatet av kommissionens arbete. Efter mycket kringgående tal om "den svåra ekonomiska situationen i vårt land, vilket efter ett långt påfrestande befrielsekrig befann sig i ett utblottat tillstånd," sade han och fortsatte: "Den konflikt, som vi har haft med Marocko, bör övertyga oss att genast börja förstärka våra militära krafter. Vi måste bilda nya trupper och öka våra styrkor med 5000 man, ty vi kommer helt säkert att få andra problem med Hassan II."

Jag blev tyst en stund och svarade därefter: "Kommissionen har inte gjort en seriös granskning av läget." Boumediène missförstod min kommentar och fortsatte igen: "Jag försäkrar dig, Ahmed, att siffran 5000 nya rekryter är oundgänglig."

- "Vi talar inte samma språk", argumenterade jag, "Det jag vill säga är, att din kommission borde ha haft Israel som arbetshypotes inte Hassan II. Vi kan säkert få problem med Hassan, men aldrig med det marockanska folket. Däremot har vi ett enormt potentiellt problem: Israel. Om din kommission tänkt på detta vore det inte en effektiv ökning med 5000 man som skulle behövas utan 30 000 innan det blir 100 000, sedan 200 000 eller kanske fler."

Boumediènes argument var att detta skulle vara en för tung börda att lägga på vårt folk. På detta svarade jag: "Nej, om vi förklarar för vårt folk varför och hur kommer det att acceptera detta offer. Vår självständighet är en illusion så länge som Palestina inte är befriat. Vi måste bygga en krigsekonomi. Vi får inte hamna i pseudo-utvecklingsekonomins illusion som bara betyder en integrering till den västerländska ekonomin, även om den inte säger sitt namn. Vi måste bygga upp en ekonomi som ger oss det logiska stödet för att fortsätta kampen tills vi har befriat Palestina."

Vår armé förstärktes alltså med 30 000 man och vi gjorde oss beredda att utöka den ännu mer. Då jag talar till vårt folk upprepar jag alltid: "Vi kommer inte att vara verkligt befriade, vi kommer inte att
ha någon självständighet så länge inte Palestina befrias från sionisternas ok."

- Varför misslyckades idén om unionen i Nordafrika? Utgjorde inte den en gemensam nämnare för Algeriet och alla maghrebiska länder sedan lång tid tillbaka?

Under de första åren av Algeriets frihetskamp, hade vi förverkligat fusion med den marockanska motståndsrörelsen och skapat ett gemensamt kommando. Vi hade byggt upp en marockansk armé i Rif-bergen (som då var under spansk dominans). Den 2 oktober 1955 förde vi med framgång en gemensam och generalattack i västra Algeriet och i Marocko. Det var detta som fick den franska regeringen att föra tillbaka Mohammed V från hans exil på Madagaskar, där han befann sig i husarrest och att återinsätta honom på tronen. Unionsprocessen av Maghreb har satts i praktiken genom den gemensamma kampen. Alla förhoppningar var befogade. Maghrebs enhet var då på väg att förverkligas om den revolutionära kampen hade fortsatt. Men med Bourguibas och Mohamed V:s återkomst till Tunisien och Marocko stoppades hela enhetsprocessen och isolerade Algeriet i dess kamp.

Det var så som fransmännen successivt isolerade oss från Tunisien och Marocko. Operationens syfte var att koncentrera de kolonialistiska förtryckarstyrkorna mot oss på den ensamma algeriska fronten för att ge oss det avgörande dråpslaget. Men det var förgäves. Vi har i allafall handlingar som hade co-signerats av bröderna i de två andra västarabiska staterna, Allal al-Fassi och Salah Ben Youssef. Dokument som slog fast att vi alla skulle delta i befrielsestriden tills vi lyckats bygga upp ett enat Maghreb.

- En fråga i förbigående, beträffande Ben Youssef: var han verkligen nasserist eller att arabismen för honom var bara en slogan som utnyttjades i kamp mot Bourguiba?

Ben Youssef hade bott flera år i Kairo; och som alla de som bott där, hade han tagit intryck av det. Jag tror att hans arabism var uppriktig.


- Innehöll PPA:s dokument exakta anvisningar beträffande Nordafrikas enhet?

Javisst, det finns skrivna redogörelser i detta ämne. Partiet hade även sånger som var mycket populära om Nordafrikas enhet, om arabismen och om Islam. På det konkreta planet etablerades från början kontakter med de tunisiska och marockanska bröderna liksom en samordning för gemensam handling.

På det politiska planet var PPA en fortsättning på Etoile nord-africaine, som på sin tid samlade Nordafrikas främsta politiska partier. Parallellt spelade de muslimska studenternas studentkår ("L'Association des étudiants musulmans nord-africains") en aktiv roll i den nordafrikanska nationella rörelsen.

- Hur lyckade Ni samlas i en så stark nationell enhet efter revolutionens utbrott?

Det berodde på att revolutionens start var blixtrande. P g a detta samlades hela folket kring revolutionen, bortsett från några fientligt inställda strömningar. Oulémas organisation gick inte med i revolutionen förrän efter ett och ett halvt år och Ferhat Abbas' rörelse motsatte sig revolutionen i två år. Dessutom upprättade Frankrike ett lokalt "Råd" i Algeriet bestående av fiender till revolutionen vars 60 medlemmar tvingades, efter det att vissa eliminerats och andra flytt till Frankrike, att ansluta sig revolutionen och att publicera en offentlig kommuniké som kungjorde deras anslutning till oss.

För att förverkliga denna nationella enhet fick revolutionen använda sig både av både kunnande och taktik. Dessutom dra lärdom av tidigare revolutioners erfarenheter. Frankrike, t ex, gjorde, för att slå sönder vår enhet, det omöjliga. Det försökte att dra sig från vissa områden i Algeriet och stanna i andra områden. Genom denna manöver hoppades Frankrike att kunna splittra Algeriet och ställa områdena mot varandra. På det sättet krossa revolutionen inifrån. Dessa syften misslyckades därför att vi, från början i en gemensam orubblig beslutsamhet, hade kommit överens om att aldrig på en tum göra avkall på det väsentliga. Vi var fast beslutna att inte, skilda från varandra, ta ett steg i riktning mot fransmännen. Det är detta som förklarar vår seger. Det är en lärdom som den palestinska revolutionen bör tänka på i dessa tider, då sirenerna blir många från alla håll för att få den att göra avkall på det väsentliga: ett enat självständigt Palestina.

- Vad beträffar den språkliga arabiseringen i Algeriet, från och med självständigheten och fram till våra dagar. Hur är resultaten?

Om arabiseringen startades genast efter självständigheten och fullföljdes trots de politiska motgångarna, så beror detta på att det här är fråga om ett folkligt krav och ingen kan ändra på detta. Detta är en definitivt avgjord fråga. Algeriet utgör ett specialfall i detta avseende. Det skiljer sig från Tunisien och Marocko beträffande själva typen av kolonisation. Frankrike ville neka Algeriet dess identitet krossa och förstöra den på ett definitivt och radikalt sätt. Trots all skada vi fått utstå, kunde vårt språk överleva, föreviga sin närvaro. Vi kunde bära vårt språk i djupet av våra hjärtan och medvetanden även om vi inte då kunde läsa eller skriva. Arabiska språkets problem hade för oss blivit ett djupt sår och är alltså ett akut och direkt krav för varje algerier. Den grymma kulturella aggressionen och förtrycket mot det algeriska folket och speciellt mot det arabiska språket har framkallat och skapat en oväntad situation som på vissa håll även är positiv. Problemet som uppstår mellan det talade språket och det skrivna är inte något djupt problem; på detta är Algeriet ett bevis. Kolonisationens kulturella och etniska förtryck gav ett allvarligt slag till det talade språket som blev kolonialismens första offer. Tack vare arabiseringen, är idag den unga algeriska generationens arabiska tal rent och liknar mycket Koranens språk.

Det är den positiva aspekten av arabiseringen. De negativa aspekterna är den dåliga pedagogik man antagit och likaså attityden hos dem som utnyttjar situationen och använder den som täckmantel. Jag talar då om dem som flydde från revolutionen för att fara och fullända sina arabiska kunskaper i Mellanösterns länder för att sedan komma tillbaka, efter självständigheten och lägga beslag på höga statliga befattningar med hänvisning till att de har hög kompetens i arabiska!

Men den främsta negativa aspekten är knuten till innehållet i själva undervisningen. Just nu och rent allmänt undervisar man enligt västerländsk metodik, även om undervisningen framförs på arabiska. Detta innebär att vi inte ännu har löst problemet med förhållande mellan form och innehåll.

- Om Ni kunde lyckas återge Algeriet revolutionens islamiska och arabiska anda så som den alltid varit. Vad skulle hända då med separatismen, "regionalismen" och berberismen?

Detta bör bli en av våra främsta frågor på grund av den tillkrånglade situationen som har försämrats i vårt land där regionalismen utgör grunden för det nuvarande systemet. Revolutionsperioden hade, genom den gemensamma kampen, lyckats lösa de regionalistiska och separatistiska tendenserna. Kabylernas deltagande i revolutionen var mycket stor och viktig liksom förresten i föregående revolutioner. Återstår problemet med språket som jag, för min del, vill placera inom frågan om minoriteter och deras rättigheter. Likväl får detta problem inte bli ett pseudorättfärdigande för att angripa Islam. Frankrike har redan försökt utnyttja denna fråga, men förgäves. Det misslyckades i detta företag just på grund av Kabyliens orubbliga bindning till Islam. Måste jag påpeka att det var från de sufiska brödraskapen i Kabylien som stora revolutionära motståndsmän kom. Cheikh Ben Haddad som var andre man i El Mokranis revolt, men som i själva verket var mer betydelsefull än El Mokrani, han kom från det kabyliska brödraskapet Rahmaniya. Måste jag påpeka att fadern till Ait Ahmed också var ledare för ett religiöst brödraskap? Hjältinnan Lalla Khadidja, som ledde ett väpnat uppror i Kabylien under åren 1856-1857, kom också från ett religiöst kabyliskt broderskapssällskap.

Därför tror jag inte att Islam kan vara hotad i Kabylien. Islams och Kabyliens historia är en historia om ett gemensamt öde.

Återstår då frågan om språket, som bör placeras i sitt rätta samanhang. Folket i Kabylien kan och får förstås studera berberiska parallellt med arabiskan; Det finns ingen anledning att vara mot detta. Islam respekterar sådana rättigheter. Man kan inte säga att denna fråga är ett problem som har skapats enbart av utländska krafter. Om det är sant att vissa franskvänliga fransktalande (francophones) har spelat en viss roll, så är det inte mindre sant att det berberiska språket väl har existerat sedan 14 sekler.

Det är alltså framför allt en metodfråga, metoden som organiserar förhållandet till minoriteterna.

- Strax efter självständighetsförklaringen, i september 1962, hade arabisationen blivit symbolen för den kulturella dimensionen av friheten och självständigheten.

Vi fick affrontera ett första akut problem. Vi behövde finna lärare för skolstarten för det första skolåret i det självständiga Algeriet i september 1962. Jag bad då våra arabiska bröder att hjälpa oss. De tackade ja till min vädjan och de kunde sända en hel armé av lärare och redan påföljande dag påbörjades arabisationsrevolutionen.

- Om vi återgår till Folkets Parti och dess experiment. Hur ser Ni på detta parti idag? Hur bedömer Ni Era erfa renheter inom detta parti?

Jag måste säga att jag än i denna dag är påverkad av intrycken från detta parti. Sättet att använda metoder i utbildning, bildning och uppfostran av dess medlemmar var överlägset alla andra politiska rörelsers, däri inberäknat kommunisterna, vilka också var kända för sina organisationsmetoder. Folkets Parti hade bland de sina de främsta algeriska medborgarna. Uppriktiga och rättskaffens militanta som var beredda att offra sig. Detta Parti har format mitt liv och gjort mig till den jag är idag. Jag beklagar att det, än idag, inte finns någon mera ingående skriftlig studie om detta partis historia.

- Detta är också fallet med Messali Hadj, det finns få studier om honom, eller hur?

I motsats till Ibn Badis och al-Brahimi, de två personligheterna i Oulémas organisation, som har erfarit ett växande intresse, så är Messali Hadj's person föga studerad. Detta även om han är en källa till stolthet för alla araber, i det avseendet att han i sig själv utgör en skola. En unik skola från vilken organisatörerna av 1:sta novemberrevolutionen 1954 utgick.

- Varifrån har det Algeriska folkets Parti inhämtat denna förmåga till organisation, utbildning och orientering?

Den har inspirerats till detta från vår kampanda, vår intensitet i konfrontationerna. Algerierna har, precis som fordom Hachemfolket från amir Abd el-Kaders stam, då de kämpade emot Bugeaud, odlat Mimiya-konsten, dvs denna form av poesi som börjar med "mim" (m), den första bokstaven i negationen och i en vägran på arabiska. "Vårda Mimet och Mimet kommer att vårda dig", säger en av poesins verser. Det algeriska folket har vetat att vårda Mimet och Mimet har vårdat dem.

 

 

 


KAPITEL VI

DEN
ARABISKA
NATIONALISMEN
I TEORI OCH PRAKTIK


- Låt oss gripa oss an detta ämne genom att se på de nationalistiska tankegångarna i början av den moderna renässansen (nahda).

Nationalismen som begrepp såg dagens ljus i och med franska revolutionen 1789, som utnyttjade den i kampen mot de monarkistiska systemen vilka var förhärskande i Europa. Detta begrepp är alltså mycket ungt i Europas historia och det är uppenbart att dess tillämpning i arabvärlden är av ännu färskare datum. Dess arabiska innehåll skiljer sig från den europeiska natioanlismen, vilken bland annat fört med sig en sekularisering. Den arabiska nationalismen är ju genomsyrad av den arabiska kulturen och alltså med Islam. Detta faktum är mest uppenbart i Nordafrika.

Det man bör nämna är att nationalismen, precis som kapitalismen, socialismen och kommunismen, är en intellektuell produkt av en mycket precis kuturell stil: Västerlandet, eller mera exakt, Europa. Den är bärare av sådant som utmärker europeiska värden, som på det politiska planet leder till t ex sekularisering och fientlighet mot kyrkan. Den terminologi som användes vid franska revolutionen 1789, t ex vid benämningen av månaderna, eller ännu tydlligare, försöket att inrätta en annan gudomlighet än kyrkans, är utmärkande för denna inriktning.

Denna typ av nationalism, överförd till arabisk mark, alltså till islamisk mark, fungerar inte. Men vissa försökte ändå att göra detta. Denne Michel Aflaq med Baath-fenomenet som uppstod i Syrien och på andra platser. Denna nationalism innebär, genom sin artificiella inympning, ofrivilligt eller ej, ett uppbrytande av den kulturella grunden, traditionerna i området.

Ofrivilligt eller ej har man försökt att skära av pulsådern för dess kulturella grunder, ottomanernas dåd, problematiken med det sjuka kalifatet i Istanbul, som politiskt dominerade området, bristerna i detta system, naturliga brister i ala politiska system som håller på att gå under, detta exploaterades för denna målsättning. Våra kristna arabiskabröder vars motivation kan förstås, har inte kunnat delta i detta upprivningsförsök i namn av det man kallar "modernitet".

- Exakt, hur ska man bedöma Baath-partiet vars inflytande var mycket utbrett? Vilken slutsats kan man dra av dess roll i den arabiska orienten, ty vi kan inte förneka, att det spelat en stor roll?

Naturligtvis, den har bidragit till att stadga den politiska mognaden. Men låt oss först ägna oss åt dess slutliga utformning och dess teser, eftersom de har haft sådana katastrofala effekter. En blick på det som hände i Bagdad ger mäjlighet att se eller att slutgiltigt bedöma detta parti och exakt den roll partiet spelade och spelar där; det är brytningen av unionen mellan Egypten och Syrien 1961; det är också den misslyckade unionen mellan Egypten, Syrien och Irak 1963. Baath's roll har varit negativ för hela arabvärlden.

Detta säger jag utan att tveka...

- Men Baath har inte desto mindre spelat en positiv roll på trettio-talet då de väckte frågan om enhet och frigörelse från kolonialisternas ok genom att framföre idén om social rättvisa, idéer som Nasser själv också haft alltsedan han aktivt började som politiker. Men det är sant att Baath har förändrats radikalt då de till slut fick makten. Finns det, enligt Er, en länk mellan den ursprungstanke som inspirerade Baath och de resultat de sedan kom till?

Med andra ord, är t ex diktaturen i Irak ett resultat av ett, från början intellektuellt begrepp?

Ja, jag tror faktiskt att det ligger till så. Det intellektuella brödraskapet mellan Baath och de marxistiska partierna i arabvärlden är helt uppenbart av västerländsk natur. Det har påverkats av samma fenomen som också uppträtt i Västerlandet. Det västerländska systemet har, på det politiska planet, men även socialt och ekonomiskt, lett till det man kallar "den stora isoleringen". Jag har redan sagt detta förresten och den franske folisofen Foucault har beskrivit det på ett ypperligt sätt i sin bok, Surveiller et punir, (Övervaka och straffa). Från fängelset till sjukhuset, från kasernen till skolan, har ett system, som är sig själv nog, successivt tagit plats genom lätta påtryckningar, ett system som övervakar och straffar. Dess värsta form, förstärkt av en centralisation som tänjts till sina yttersta gränser, det är (stalag?)


och dess skorsten som ryker, Gulag och Kolyma, där hoppet om liv är några månader och psykiatrisk vård väntar den som vågar protestera. - Nya sådana s k civiliserade former representeras av Hitler, Stalin och Mussolini, vilkas namn på ett utmärkt sätt illustrerar en sådan situation.

Utan tvivel, fast i mildare form, ty det handlar om en annan mark, andra värderingar och andra intellektuelle traditioner, har denna västerländska ympkvist applicerats på oss av Baath-partiet. Visserligen har den alstrat mindre perversa fenomen t o m med Saddam Hussein som bevis. Men med det intellektuella brödraskapet och Baath's politiska fördrag med de rörelser som uppstått i Västerlandet, är det inte mindre uppenbart.

- Vad har Ni för kommentarer i ämnet arabiska nationaliströrelser som kommit och gått under 50-talet och början av 60-talet, en period under vilken de var fulla av dogmatism och nationellt våld, men som snabbt har gått tillbaka på sista tiden?

Den nationalism som inte närs av vår kulturella grund har endast en begränsad räckvidd. De kan assimileras i vissa intellektuella kretsar utan att likväl kunna utgöra en tillräcklig bärkraft för en djupare aktion. Under vissa villkor kan den tjäna omständigheterna, som t ex befrielsen av våra områden från kolonialisternas ok, då den hade en positiv betydelse. Men i en period av uppbyggnad av länderna då man är i den situationen att man måste göra klart för sig vad man syftar till i sin uppbyggnad, dvs helt enkelt meningen med våra liv, då blir den ett tomt skal.

- Varför har dessa partier sett dagen i Orienten och inte i de västarabiska länderna? Och varför har de inte lyckats påverka de västarabiska länderna och slå rot där?

Faktum är att de haft ett begränsat inflytande i de västarabiska länderna. Jag ska säga min åsikt helt rakt på sak och jag hoppas att mina kristna arabiska vänner inte tar illa upp. Orsaken till detta mycket begränsade inflytande beror helt enkelt på det faktum att det inte finns några kristna i de västarabiska länderna. Det är t o m så at invånarna där inte ens kan tänka sig att man kan vara på samma gång kristen och arab.

- Kanske det inte bara är en fråga om de kristna utan att det snarare rent allmänt handlar om minoriteter i Orienten?

Ja, även de andra församlingarna utgör ju bara ett element bland en mängd andra fall, inte ett enskilt fall.

- Vilken är då skillnaden mellan "arabismen" i Orienen och "arabismen" i de västarabiska länderna?

I de västarabiska länderna är arabismen detsamma som Islam och vice versa. Kanske p g a att där inte finns några icke-muslimska minoriteter. Man är arab alltså muslim eller man är muslim alltså arab. I den först utgåvan av det som sedemera blev "Tripoli-programmet", utarbetat av det algeriska Revolutionsrådet, fanns ett kapitel som omfattande och grundligt behandlade Islams roll i Algeriet men även i arabvärlden ocxh i Afrika. Då Gamal Abd el-Nasser läste förlagan till texten påpekade han för mig att ett sådant uttryckssätt skulle vara för tidigt i Egypten. Det var risk att de miljoner egyptiska kopterna då skulle bli oroliga.

- Alltså har Ni övergivit detta uttryckssätt?

Ja, vi gjorde det av orsaker som jag ska förklara längre fram. Det var var för tidigt, precis som broder Nasser hade sagt.

Jag visste att Nasser i grund och botten inte gjorde någon skillnad mellan Islam och arabismen. För övrigt är filosofin i julirevolutionen helt tydlig beträffande denna fråga. Och i alla händelser är det så som folket har uppfattat Nasser.

- Han har i den muslimska världen och i arabvärlden uppträtt på samma gång som nationell och som muslimsk ledare.

Ja, imperialisterna å sin sida såg honom också på det sättet och kallade honom den nye Salah al-Din (Saladin). Västerlandet har alltid tagit till sig saker av det slaget... De har i Nasser sett en talesman och en muslimsk motståndare mot vilken de känt anledning att bruka våld.

Sådan var verkligen Nassers trossats så på den punkten har Västerlandet förstått honom rätt. De som däremot inte förstått är de, som medvetet vägrade att uppfatta hans idéer på detta sätt.

- Nationalismen existerade före Islam. Alltså är den annorlunda, särskild. Hur har anknytningen till Islam skett? Vi vet att den arabiska nationalismen har utvecklats tack vare Islam hos vilken den fått stort gehör; och som har utvecklat detta huvudsakligen lingvistiska och etniska begerepp mot ett vidare begrepp för Islam som kultur.

Men Baath-partiet t ex är fortfarande kvar i den lingvistiska nationalismen och har inte utvecklats vidare till Islamperioden.

Före Islam fanns det en nationalism grundad på historien och ett gemensamt fädernearv. Men vad tog den sig för uttryck? Muallaqaterna? och Bassons-kriget? Nu överdriver jag, javisst, men översriften förtydligar det man vill påtala. Kan man anse detta fädernearv som en viktig förankring vilken har bestämt de historiska händelserna fram till våra dagar? Är det ett grundläggande element i de mängder universella bidrag som tillförts den arabo-islamiska kulturen? Det är av detta skäl som vi inte kan säga att Algeriet är arabiskt eftersom det var berberiskt. Men vissa partisaner bland berberna vill övervärdera dessa perioder i historien i för hållande till den muslimska historien. Islam är den fasta kärnan i vårt jag. Den har bevattnat och befruktat våra förändrade liv på ett oefterhärmligt sätt utan motstycke eller like. Att försöka privilegiera den för-islamiska perioden, det är att underkasta sig beklagliga misstag. Jag har, en gång i en skrift, gisslat den i följande termer:"I motsats till deras eländiga luntor och tidningen El Moudjahid och dess höga förläggares förvanskningar, vilka är okunniga i historia och förfaller åt man vet vad för politiskt misch-masch av dålig halt, kan man säga att vi föddes den dag då de första algerierna gjorde sig till utövare av den tro som säger:"Achhadou an la illaha ilallah oua achhadou ana mohammadans rasouloullah." Resten, även om det ibland fordrar vår respekt, räkna inte inför detta uppenbara enastående faktum.

- Varför finns det inte i den moderna historien denna mycket klara uppdelning på partinivå, mellan arabism och Islam? Eller vilka är nationella och vilka är islamiska partier? Nåväl, kolonialismen och Västerlandet har spelat sin roll på denna arena, men kan detta i sig själv förklara denna brytning?

Det är bara ett enkelt trick, ty historiskt, kulturellt och socialt är det ingen alls skillnad menllan arabism och Islam. Arabism utan Islam existerar inte, alltså kan motsatsen inte vara sant. Men i praktiken är arabismen själva ramen för Islam eftersom Koranen och Profeten är arabiska och det under sekler på sekler av Islams guldålder var araberna som spelade en central roll. Det arabiska språket kommer en dag att bli det första språket i den islamiska världen i sin helhet eftersom miraklet Islam är förknippat med detta språk. Muslimerna kommer med nödvändighet att lära sig arabiska och kommer till slut att arabiseras!

Jag för min del upplever ingen skillnad mellan att vara arab och att vara muslim, men jag kan likväl inse at en kristen kan vara arab. Men jag inser det då utifrån den muslimska grunden och då kan, som jag ser det, även en bramin eller en jude vara det.

- Dessa frågor har existerat ända från Islams början, människor har, som judar och kristna, utvecklat sin egenart, på ett islamiskt sätt, om jag så får säga, i den arabo-muslimska kulturen. Al-Akhtal var sålunda den främste skalden under omayyadernas tid trots, att han var kristen. Och Abu 'Ubayda var en av de främsta språkforskarna och grammatikerna under denna epok, trots att han var jude...

Man ska alltså inte stänga in språkbegreppet inom de nationella gränserna. Arabismen går över de geografiska gränserna och tangerar snarare det etniska begreppet. Algeriet t ex är inte arabiskt rent etniskt-språkligt, men det är arabiskt ur kulturell synvinkel... Dessutom kan den islamiska kulturen även omfatta icke-muslimer. Se hur det är med de algeriska judarna: de äter bara arabiska maträtter och tycker bara om arabisk musik, där Oum Kalthoum intar en betydande plats - detta bortsett från en liten minoritet av rotlösa - de är så till den grad assimilerade att de som flyttat från Algeriet, men som ännu har nära vänner kvar där, ännu idag ber dessa att sända dem algeriska bakverk. Judarna har alltid haft en fridsam tillvaro hos oss, hur skulle klara sig utan oss? Förresten verkar det på samma sätt som om vi inte heller klarar oss utan en minoritet av dem hos oss. Visst har det funnits problem mellan oss, men vad är dessa i jämförelse med hur de haft det i Europa?

- Låt oss gå över till frågan om enandet. Varför är man inte lika aktiv i denna fråga nu på senare år som man var på 50- och 60-talen?

Kan ni tala om för mig varför amir Abd el-Kader gjorde sitt revoltförsök? Eller varför Mahdi (från Sudan) led nederlag?

Ja, det var inte p g a att de hade fel. Allt man kan säga är att de var ute för tidigt, att händelserna ännu inte hade mognat. De motgångar som man upplevt är faktiskt i sig själva nödvändiga för denna mognad. Om de våldsamma utbrotten under befrielseåren hade kunnat öppna en bräsch i den härskande världsordningens uppbyggnad, så hade de inte heller förstört detta för sig genom att ersätta ett dåligt system med ett nytt (dåligt system). Endast ett väl utarbetat universellt system, denna gång grundat på den kulturella traditionen, skulle ha förmågan att klara av att man byter ut denna grymma världsordning, som styrs av den rationella profiten och eploateringen, mot en ny och rättvis världsordning.

Men vi är inte tillräckligt mogna för det och inte heller genom tänkta. Inte heller har vi format de rätta verktygen som skulle kunna garantera en lyckad operation av detta slag.

Men vi var likväl på 60-talet på gränsen till att ta ett avgörande steg i denna riktning genom den afroasiatiska konferensen som skulle ha ägt rum i Alger i juni 1965. Bandoeung hade undertecknat segrarana från den nationella befrielsekampen; den afroasiatiska konferensen borde ha fullbordat dessa segrar genom att skapa en ny och mer rättvis världsordning. Men statskuppen den 19 juni 1965 sköt denna konferens i sank och satte igång en lång rad statskupper. Min regims fall blev avskedssaluten också för Modibo Keita, N'Krumah, Soekarnu, Goulart och Nasser, föregångna av Mossadegh och mordet på Patrice Lumumba. Ankomsten av andra, mera lättpåverkade och korrumperade, regimer gjorde att historiens klocka kom att försenas. Horden av sionister kunde alltså ostraffat bre ut sig över Libanon, omringa Beirout, oupphörligt bomba civilbefolkningen och fullborda sina kriminella gärningar med nidingsdåden i Sabra och Shatila.

Men detta betyder inte att våra motgångar är definitiva. Jag skulle t o m säga tvärtom i den meningen att vi blivit övertygade om att utan enande finns ingen framtid för oss, att vi måste lita mer på vårt folk och att ledarna måste skapa fastare band med sina medborgare. Den stora läxan vi lär från våra motgångar, det är övertygelsen att enandet är det enda sättet att överleva för araberna. Ju mer vi kan ena oss desto mer kan vi slippa att leva under förnedrande omständigheter. Men det är uppenbart att detta samgående måste formas med totalt samtycke och deltagande från våra medborgare.

- Vilka är, enligt Er, bristerna i unionstanken, det som Ni anser vara omoget?

Arabismen är absolut den fruktbärande rörelse som kan vrida skeendet rätt, men dess utbredning i de arabiska områdena har mycket små chanser att lyckas rota sig i förhållande till det rådande världssystemet, som är universellt utbrett. Endast en plan av universell karaktär, genomsyrad av vår kultur, alltså av Islam, och där arabismen och arabernas enande är en av huvudkomponenterna, skulle kunna ge möjlighet att etablera detta alternativ som ska avgöra vår framtid. Många av oss måste delta i detta om vi skall kunna uppnå målet.

- Hur bör vi uppfatta enandet i förhållande till de aktuella villkoren? Eller snarare, bör vi lägga problemställningen efter det aktuella politiska läget och situationen, eller råder det en absolut lokalpatriotism?

Om enandet upplevs som ett krav, så återstår fortfarande att definiera dess former. Arabländerna, så som de nu existerar med deras aktuela gränser, kan ena sig i en federation eller konfederation. Men detta är ett komplicerat företag som kräver vissa offer. Och då man en gång uppnått det, krävs det ännu fler offer. Man måste slå vakt om det till varje pris; till priset av blodsutgjutelser om det blir nödvändigt. Historien visar, att alla fördrag mellan stater har upplevt detta. Frankrikes historia liksom USA:s, Tysklands eler Italiens. Nasser, må Gud förbarma sig över honom, blev också tvungen att agera så, 1961 efter Syriens utträde vilket bröt unionen med Egypten.

- Enligt Era observationer beträffande attityden till Nasser i separationsfrågan, så måste man säga att hans ställningstagande är i enlighet med hans idéer och uppfattning. Han bedömde det faktiskt så, att den moderna unionen inte kunde grundas annat än på folkens samtycke, alltså med demokrati, ty för honom var tiden med militära uppgörelser svunnen och förbi. Men vilka är, för Er, de legitima medlen och vägarna för at förverkliga unionen?

Unionen mellan Egypten och Syrien var ett resultat av ett mycket brett folkligt consensus och inte resultatet av en militär uppgörelse. En entusiasm utan motstycke hade följt denna union och ett stort hopp hade fötts. Man måste försöka bibehålla denna entusiasm och detta hopp, kosta vad det vill. En förkrossande majoritet av syrier och egyptier och övriga arabiska folk var för denna union, som ingjöt ett enormt hopp. Man borde ha sett till att göra det omöjligt för en sammansvärjning i palatset, ledd av några entusiaster, för att slå denna förhoppning i spillror. Men om sådant händer, kvittera i så fall med att låta konspiratörerna bada i blod. Om man offrat dessa, hade man kunnat förhindra de mängder med blod som sedan dess flutit i dessa trakter. Se t ex på hur mycket blod som spillts sedan invasionen i Libanon, bara för att ta ett exempel. Och tänk på den skada som skett genom Golf-kriget...

- De folkliga försöken att rätta till situationen, på 50- och 60-talen, var de inte på toppen av sin kapacitet och sin aktivitet?

Det var ett misstag att inte bekämpa Syriens utträde med militärmakt. detta är en tragisk läxa som bör vara oss till vägledning för framtiden. Vi måste till varje pris undvika att upprepa detta misstag.

- Låt oss nu, om Ni tillåter, gå över till at granska de främsta unionisternas bedrifter. Jag föreslår at vi först börjar med Er bedömning av Nassers verk och hans betydelse under arabernas pånyttfödelse (nahda) och för vår arabiska nations moderna kulturrevolution likväl som för den islamiska världen.

Det är svårt att göra ett bokslut över nasserismen i några få ord. Det handlar om en på samma gång rik och mycket utbredd händelse. Men trots det ska jag ta på mig uppgiften att summera den i några punkter.

Ett bokslut över nasserismen inbegriper en utvärdering, på det politiska planet, av situationen i arabvärlden före revolutionen i juli 1952. Denna situation karaktäriserades av existensen av regimer som Farouk's i Egypten, Senoussi's i Libyen, Nouri Said's i Irak och Abdallah's i Jordanien, vilken efterträddes av sin son Hussein.

Situationen i Syrien genomkorsades av olika förhoppningar med en rad statskupper och mycket uttalad politisk instabiblitet. Beträffande Afrika så befann sig denna trakt under fransk dominans. Där rådde, lindrigt sagt, en förödmjukande situation. Arabvärlden visade upp ett förvridet ansikte; vår politiska vilja var i atomer och hade lidit svår skada genom de arabiska arméernas nederlag mot Israel 1948 och de arabiska folken upplevde en stor smärta och förödmjukelse genom detta nederlag som kändes som en symbol för vårt tillstånd av svaghet och förvirring.

Nassers revolution 1952 upplevdes först i medvetandet som en inspirerande väckarklocka för den arabiska nationen inför utmaningen i förlusten mot Israel. De arabiska folken, inklusive de långt ute pålandsbygden, vägrade att acceptera denna förlust, på samma sätt som de kommer att fortsätta att vägra acceptera den ända fram till den dag då vi segrar.

Nasserismen är först detta: en kvalitativ väckarklocka för vårt medvetande och som bätre än alla tal uttrycker uppmaningen:"Arabiska Bröder, håll huvudet högt igen!" Decennier efter decennier hade vi levt i ett sömntillstånd. Detta rop trängde till djupet av våra sinnen och väckte oss ur denna dvala, och uppmanade oss att resa oss. På nytt måste vi hävda vår existens, på nytt måste vi återuppta historiens initiativ och gå till storms mot den triumferande imperialismen.

Den geopolitiska översikten över hela Mellanöstern blev mer och mer djupt förvirrad. Regimerna Senoussi i Libyen, Ayoub i Sudan, Nouri Said i Irak och imam Yahia i Jemen var på väg att störta samman under den arabiska revolutionen på frammarsch och dess bitska utfall. Kungadömet i Jordanien hade inte överlevt om inte imperialistiska trupper intervenerat i Jordanien och Libanon. Den stora elden tändes i Algeriet med 1:sta novemberrevolutionen och de militära striderna i Marocko och Tunisien symboliserade den arabiska själens uppvaknande. Och i hjärtat av dessa händelser fanns en central fråga, som gav näring åt vår kamp: Palestina. Och PLO såg dagens ljus. Stora händelser kantade vägen för kamp: de engelska arméernas definitiva tillbakadragande från Egypten; införlivandet av Suezkanalen med dess hemnation; den tredelade aggressionen 1956 och dess misslyckande; egyptisk-syriska unionen; den algeriska revolutionens seger och frihetskamperna i Tunisien och Marocko, kamper som fick stöd och hjälp kontinuerligt av julirevolutionen 1952. Visst fanns det krökar och avbrott i vår framfart, motgångar också, men någonting hade förändrats i arabvärlden. Och de outplånliga spåren från julirevolutionen 1952 präglade området för evigt.

Till och med Ramadan-kriget i oktober 1973 är en händelse som man kan knyta till nasserismens verk. Hur hade denna framgång varit möjlig - den som sedan tömdes på sitt innehåll av förrädaren Sadat - om det inte var för de djupa förändringar som kom att avgöras av Nasser-revolutionen i hjärtat av det egyptiska samhället? Hur hade vi haft denna armé av studerande och högskolestudenter, som kom att utgöra den fasta kärnan i det egyptiska försvaret, vilka utförde bragden att ta sig över kanalen. Vem öppnade portarna för dem till skolor, högskolor och universitet om inte Nassers revolution? Knappt tre år efter Nassers död sattes denna egyptiska segerrika armé samman. Det skedde tack vare en stor mängd gemensamma ansträngningar såväl på det ytter planet för att gå till angrepp mot imperialisternas utmaningar, som internt genom sociala reformer på djupet, vilka skulle förändra det egyptiska samhällets ansikte och detta efter juli 1952.

Nasser är den stora händelsen i vår tids historia. Under en generation har han symboliserat det mest fruktbara och rikaste hos oss. detta glömmer araberna aldrig, speciellt inte det algeriska folket. Visst fick dn algeriska revolutionen livligt stöd av alla arabiska folk, likväl har ingen gjort så mycket för oss som Nasser.

Det var därför som Frankrike deltog i trepartsaggressionen 1956.

Aldrig hade den sionistiska aggressionen mot Libanon, införlivandet och bombattackerna mot Beirout eller illdåden i Sabra och Shatila ägt rum om Nasser hade funnits där - i så fall över hans döda kropp och Egyptens. De fem miljoner människor som följde honom till graven visar detta. De var väl medvetna om vilken förlust detta var för den arabiska nationen, en oreparabel förlust som gav vägen fri at alla slags perversioner, alla tragedier vi nu upplever idag. Nej, medborgarna tar inte fel på människors värde, de vet vad de förlorar då deras ledare dör.

Nasser var grundmurat human. Vid tiden för det man har kallat "den kabyliska revolten" då Ait Ahmed hade blivit arresterad, fick jag oförmodat besök av Abd el-Hakim Amer, le Mouchir(?), speciellt utsänd av Nasser för att överlämna et budskap. Det skrivna budskapet var kort:"Ahmed", sade han kraftfullt, "se upp, undvik blodsutgjutelse." Underförstått att Ait Ahmeds blod borde skonas. Detta meddelande gick mina intentioner till mötes.

Än en gång, det är svårt för mig , på det utrymme jag har här, att göre ett fullständigt bokslut över nasserismen. Det som kommer att återfinnas i historiens dagbok - och det som gör att hans kamp dröjer kvar - det är den kamp han förde mot imperialismen och den internationella världsordningen och som han själv var en inkarnation av. Det är Bandoeung, den opåverkbare, högst pålitlig under sin livstid, med Nehru och Tito; det är Kairo som blivit korsväg för alla befrielserörelser och för alla världens fria människor; det är ett bländande ljussken på den arabiska himlen som aldrig slocknar.

Visst har Nassers verk fläckats med negativa aspekter, speciellt den period då Mouchir och Moukhabarat (Egyptiska SÄPO) blev allsmäktiga; men kontakten med massorna som han likväl vunnit, såväl inom Egypyen som i aravärlden stöttades inte upp på ett stabilt och organiskt sätt och revolutionens ansats fullföljdes inte alltid.

- Vi andra, araber och muslimer, behöver en enhetlig ideologi, som kan samla och polarisera våra ansträngningar. Jag tror inte jag tar miste då jag säger att bland alla ideologier som är aktiva i arabvärlden, så intar nasserismen den främsta platsen p g a sin kapacitet - att samla massorna omkring sig. På samma sätt ser de i nasserismen, mer än hos unionist-generationen och "nationalist"-rörelsen, en ideologi för arabernas enande.

Det är inget tvivel om att nasserismen är den ideologi som bäst lyckats samla araberna, åtminstone deras livskrafter. Det är på samma sätt han som bäst stått emot krafter av dominans och exploatering från kolonialismen och imperialismen. Men imperialismen idag har förändrats. Den har inte längre en väsentligen militär skepnad. Om de fortsätter sin dominans över oss ännu i våra dagar, är detta främst p g a deras kunnande, deras vetenskap och teknologi vars kapacitet de tar i bruk då de utformar sin strategi för att utöva dominans och exploattering i våra länder. Genom att de utgör en mellanhand, genomsyras våra sinnen av värderingar, attityder, sätt att vara och att tänka, som är i enlighet med den internationelle modell, som denna imperialism har infört och som har drivit konsumtionssamhället till en akut nödsituation.

Litet i taget har vi också blivit anpassade till detta konsumtionssystem. Inte utan fara, för vi riskerar att där förlora vår själ, något som de västerländska arméerna och kolonisationen - trots allt ont den gjort mot befolkningen, t ex i Algeriet - inte har lyckats åstadkomma.

Våra viktigaste uppgifter har ändrat karaktär. Den första bestod i att befria vår nationella jord; där har vi lyckats. Nu handlar det om att återupprätta vårt gemensamma samhälle, utrusta det från grunden och få det att fungera väl. Detta är en helt annan uppgift, av huvudsakligen kulturell natur. Det handlar idag, för att använda en västerländsk term, om att säkra utvecklingen, framåtskridandet, tillväxten och produktiviteten i våra samhällen. Bandoeung-konferensen hade påbörjat detta arbete och den afroasiatiska konferensen i Alger borde ha fullbordat det. Men vi måste nu konstatera på en gång, att efter tre decennier av, låt oss kalla det, "utveckling", som styrts av ONU och i den anda som Västerlandet lägger i detta uttryck, att resultatet är negativt. Mycket negativt till och med eftersom hungersnödsproblemet blir allt värre och värre och snart tar globala proportioner.

Utvecklingen har förbytts i en snedutveckling. då den borde vara en utveckling enligt vårt sinnelag, våra värderingar, våra direktiv och med våra gemensamma ansträngningar, är den istället ett främmande begrepp som tvingats på vår jord och utgör ett allvarligt hinder, som har förvärrat vår situation snarare än förbättrat den, på samma gång som den, inte utan skadeverkningar, har attackerat oss som människor, vår identitet och våra centrala värderingar.

Vi kan mer och mer konstatera att en ekonomisk produktion även är en kulturell produktion. Algers och Kairos charta, uppgjord för över 20 år sedan, erbjuder inga tillfredsställande svar på sådana frågor. Nya problem har uppstått, stora förändringar av olika slag har skett, vilka domineras av det kulturella, ty problemen är också av samhällskaraktär. Det rådande värlssystemet är själv i kaos. Denna kris är inte bara av ekonomisk karaktär, så som det beskrivs av marxismen; den är inte bara cyklisk; nej, det är en kris för sättet att vara och tänka, en allmän dekadens, en samhällskris. Och den är inte alls tillfällig.

Den imperialism som Nasser bekämpade på sin tid, har förändrats. Den har blivit mer smygande, men den är inte mindre verklig och t o m mycket farligare. Vi behöver en ny sorts beväpning för att bekämpa den. Imperialismen är världsomfattande, dess internationella ordning och dess ideologiska grunder gör anspråk på att vara universella. Vi måste bekämpa den genom att även vi sätta upp en samhällsplan som är universell. Det finns vissa krav som förklarar de olika islamiska strömningarna runtom i arabvärlden. Den islamiska revolutionen i Iran är, även om den bidragit till dessa, inte själv en produkt av mnågfaldigandet av dessa islamiska strömningar. Det finns objektiva orsaker som förklarar dessa fenomen, däribland den islamiska revolutionen i Iran.

Nasserismen bör, ur kulturell synvinkel, på nytt ta upp det budskap den i grunden bär på. Våra dagars Islam, som aldrig har upphört att existera, blir en brännpunkt; huvudaxeln kring vilken våra intellektuella och fysiska ansträngningar rör sig. Därav nödvändigheten och vikten av en dialog mellan nasserismen och de islamiska strömningarna.

- Efter vad jag vet, skulle jag vilja säga att de islamiska strömningarnas prioriteringar och deras intressen, under 50- och 60-talen, kan summeras i konfrontationen med kolonialismen och i deltagande i militära och politiska strider. Nasserismen ansåg också at kulturella aspekter var extremt viktiga, speciellt Islam. Den har t ex utvecklat den religiösa institutionen Al Azhar, grundad av islamiska organisationer och inspirerad av sammankomster som från början hade varit avsedda för diskussioner om att åter öppna ijtihads port. Den har t o m ägnat sig åt förläggarverksamhet för att bättre sprida den islamiska kulturen. Den startade även aktioner i Afrika för att upplysa om Islam... och den har för övrigt tagit initiativ till åtskilliga andra aktiviteter...

Jag har aldrig sagt något annat... Jag har till och med sagt att nasserismen aldrig i något ögonblick visat ointresse för dessa frågor, speciellt vad beträffar Islam. Tvärtom är det intellektuella inslaget i nasserismen viktigt på detta område.

Men idag är det förhärskande faktum den islamiska företeelsen. Vi har en islamisk revolution i Iran, en islamisk rörelse är på uppgång till och med i Egypten. Och överallt i de västarabiska staterna, i Golfen och på andra ställen, agerar åtskilliga islamiska organisationer. För min del bedömer jag det som att för oss, som är nasserister, är det nödvändigt at föra en dialog med dessa rörelser, inte för att tjäna dem utan för att verka tillsammans och att hjälpa dem att resa sig och rätta till misstagen; för att till slut lyckas etablera ett slags samarbete med dem. Ni ser, detta motsäger konstaterandet att nasserismen skulle vara ointresserad av islamiska aspekter.

Just nu finns enorma krafter på den arabiska scenen. Vad bör då nasserismen göra? Bör den öppna en dialog oc försöka finna en form för gemensam verksamhet? Personligen föredrar jag denna sista av möjliga lösningar.

 

 


KAPITEL IX

DEN ARABISKA UTVECKLINGENS OCH MODERNISERINGENS
YTTRINGAR


- I den arabiska världen har fyra olika utvecklings- och moderniseringsmodeller utexperimenterats: För det första: den algeriska självförvaltningsmodellen; för det andra: den "nasseriska" modellen för arabisk tillämpning av vetenskaplig socialism; för det tredje: den libyska modellen; för det fjärde: utvecklingen grundlagd på oljan.


Jag föreslår Er att börja undersöka dem genom den 1 november revolutionen. Hur har idén om självförvaltning framväxt. Vem har Ni inspirerats av?

Självförvaltning i Algeriet är inte någon personlig idé, utan snarare produkten av den folkliga kynnet och stundens behov. Under övergångsstadiet, som hade föregått självständigheten, hade de franska kolonialisterna, de anställda vid den administrativa förvaltningen och anställd personal vid de koloniala "verken" givit sig iväg genast och lämnat allt efter sig. Det var sålunda folket som spontant och på eget bevåg tog hand om alla lediga ämbeten för att förvalta bondgårdarna, lantegendomarna, fabrikerna och de offentliga tjänsterna. På så sätt föddes självförvaltningen i Algeriet. Detta har för övrigt fått mig att fundera över det som hände. Vi skulle i själva verket ha störtat samman såsom den forna kolonisatören hade önskat och planerat, om inte arbetarnas initiativ lyckats komma få hjulen att snurra. Allvarligt talat blev det för mig en sorts andra 1 november då jag såg hur djupt folket hade märkts av detta.

Då jag, dagen efter självständigheten, genomkorsade städer och byar för att ge fart åt självförvaltningsexperimentet svarade massorna ja till självförvaltning men det var nödvändigt att tidigare upplösa partiet och bilda revolutionskommittéer för att på den basen bygga den nya makten.

För övrigt var jag nära att göra det men tyvärr så begick jag det uppenbara misstaget att försena detta.

- Hade Ni tänkt att upplösa (FLN), le Front de libération.

Allt var möjligt eftersom självförvaltning tillät folket att vara den som vill, den som organiserar och fattar beslut. Vad tjänar då en Befrielsefront till? Jag skulle t o m kunna säga, vem skulle fackföreningarna ha tjänat i detta läge? Tyvärr så uppstod en grundlig deviation just i denna period.

För att självförvaltning ska vara riktig så förutsätter den samarbete mellan politik och ekonomi. Det är från det här systemet som producenternas makt uppstår. Då jag talar om producenter så refererar jag inte bara till arbetarna utan till alla producenter, såväl manuella som intellektuella. För att lyckas måste alla strukturer (ekonomiska, sociala, kulturella, sanitära, municipala och alla andra) integreras i självförvaltningssystemet och inte att den begränsar sig till en viss fabrik eller en viss lantgård. Självförvaltning bör innefatta såväl fabriken, lantgården som skolan och administration. Demokratin (eller choura) måste ständigt bevattna och hålla vid liv denna struktur i sin helhet. Självförvaltning skulle förbli en utländsk term för oss om vi inte skulle associera till ordet choura (den islamiska demokratin) i ordets allmänna bemärkelse.

Choura är i själva verket innebörden av självförvaltning. Den ger den dess mening. Den bör vara närvarande jämt. Om vi inte förstår att ta emot självförvaltning på så vis så förblir begreppet något främmande för oss. Lika främmande som tillämpades i Jugoslavien där den har misslyckats p g a enpartisystemet.

- Vilka har reaktionerna varit som uppkommit av självförvaltning under det första året av självständigheten?

Byråkrater skapar skräddarsydda ämbeten, som man säger. Ministrarna som var vid makten tillsammans med mig ville naturligtvis utsträcka sin makt och sina privilegier. När vi började att tillämpa självförvaltning, inom vissa sektorer så innebar det en inskränkning i deras privilegier eftersom besluten kom från "gräsrötterna". Så småningom började ministrarna att klaga om detta. Mina kolleger vid makten kämpade emot självförvaltning och försökte t.o.m. under en viss tid hindra mig från att driva på självförvaltningen.

Den största faran låg inte där; det skulle ha kunnat rättas till efteråt. Det ödesdigra misstaget var att när hela folket hade engagerat sig i en radikal revolutionär förändring så kunde vi inte dra fördel av tillfället för att "rensa upp" och omstörta hela det gamla systemet och institutionerna från grunden. Tack vare stödet från folket som jag drog fördel av, var jag vid den tidpunkten beredd att trotsa vilken kraft som helst, utländsk eller inhemsk, inberäknat armén. Där låg det ödesdigra misstaget. Det var för att man inte kunnat dra fördel av situationen. Då tyckte jag för övrigt att jag var närmare mina bröder på landet än stadsborna. Ungefär en månad före statskuppen i juni 1965 hade jag besökt Souk Ahras, en stad i en trakt känd för sitt ärofyllda motstånd under frihetskampen. På vägen dit, måste jag stanna i byn Sedrata, men till min förvåning blev vår konvoj hejdad av byborna som hade blockerat vägen med sina traktorer. Översten Draia, en av från Souk Ahras' ansvariga som deltog i den officiella konvojen (han deltog förresten i statskuppen statskuppen, men det är en annan historia) föreslog mig att gå bryskt till väga mot dessa bönder. Jag blev inte tacksam för det "vänliga" förslaget och jag steg ur bilen för att diskutera med dem. Ansträngda förebrådde de mig helt enkelt att jag passerade inte långt från deras köping utan att stanna och besöka dem. Jag lovade dem att jag skulle ägna mig åt dem en hel kväll på återresan. Det var sålunda jag fick tillfälle att lyssna på dem på återresan. Deras förslag skilde sig inte på någon punkt från de förslag som jag hade haft tillfälle att lyssna till lite varstans under mina besök hos bönder och åkerbrukare. Det var fortfarande samma försiktighet: "Ahmed, var på din vakt mot dem som omger dig... Det är just de som samarbetade med fransmännen... Det är sant att revolutionen på den tiden inte ännu hade vidtagit säkerhetsåtgärder i det avseendet.

Dessa åkerbrukare krävde dessutom inrättandet av revolutionskommittéer vars medlemmar skulle komma från deras led.

Jag funderade länge på detta och sade mig: "Du bör inte återvända till huvudstaden, du bör stanna med de dina. Varför skall du återvända dit där det finns konsuler, ambassadörer, politiker, handelsmän och byråkrater!"

Varför bestämde jag mig inte snabbt? Varför gav jag inte makten till dessa bönder som på en gång hade kunnat tillämpa rekordsnabbt en självförvaltning inför vilken jag skulle ha blivit förbluffad. Om jag hade släppt dem och beväpnat dem, skulle vi säkert ha varit med om en andra revolution.

1:a novemberrevolutionen hade spårat ur och utgått från dess linje. Makten hade konfiskerats av dessa som bodde i Marocko, Tunisien och annorstädes. Deras politiska idéer och deras uppförande hade gjort dem främmande för 1 november-idealen.

- Mer och mer höjdes rösterna för att kräva tillämpningen av självförvaltning med tanke på att de importerade systemen och arbetssätten från Västerlandet är skadliga för arbetarna.

Det aktuella produktionssystemet är inte heller bra för Västvärlden och det gäller också i Österlandet. I själva verket var den grundläggande idén om de aktuella produktionssätten den som antogs av Lenin. Denna idé tillhör "Taylorismen" som innebär en uppdelning av arbetet i enheter som är ytterst reducerade där varje arbetare utför precisa och monotona uppgifter ofta under en hel livstid. Om det är riktigt att denna metod verkligen är tidsbesparande och ökar produktiviteten, så innebär den en katastrof för människan på det mänskliga planet. Vad blir det av en arbetare som under tjugo år utfört likadana rörelser outtröttligt från morgon till kväll. Genom att koncentrara hela sin psykiska och kreativa energi på den lilla arbetsytan identifierar han sig med sin maskin. Denna upptäckt gjordes av Taylor, en amerikansk ingenjör och antogs av Lenin som trodde att besparad tid kunde användas till arbetarnas utbildning. Men i själva verket ledde resultaten i motsats till vad Lenin hade hoppats. Genom att antaga taylorismen följde socialismen i själva verket en kapitalistisk väg och blev ej "kärnfull". Det är utan tvekan en av orsakerna till att 66% av arbetarna vid Renaultfabrikerna förkastar Lenin och revolterar mot honom genom att göra anspråk på förändringar i sina arbetesmetoder och inte förvandlas till mänskliga robotar.

Erfarenheterna i västvärlden har vittnat om faran i detta system. Därför kräver arbetarna djupa förändringar genom att bl a bryta arbetsgivarnas dominans. Arbetaren skall känna att han är en människa som fullgör sitt mänskliga och kreativa arbete och inte bara är en "kugge" i ett maskineri.

Jag tror verkligen på att självförvaltning är ett system som innesluter en islamisk anda som är antiauktoritär och fientligt inställd mot exploatering. En vers i Koranen som säger: "Deras angelägenheter (de troendes) bestäms genom konsultation dem emellan", kan appliceras på självförvaltning såväl i teorin som i praktiken.

- Det är första gången jag hör den här vackra Koranversen få en ekonomisk tolkning som hittills alltid fått en politisk tolkning!

Det finns ingen skillnad mellan ekonomiska, sociala och politiska aspekter eftersom de är beroende av varandra. Det bör också nämnas att självförvaltning inte bara är en politisk eller ekonomisk angelägenhet, den angår också organisationen av själva livet. Vårt mål är att slåss för ett bättre liv. Vi vill att man diskuterar för att nå fram till passande beslut vad gäller livet, arbetet eller förvaltningen av de offentliga angelägenheterna, det är innebörden av den här versen.

- Vad är resultatet av självförvaltning i Algeriet i dag? Vad kvarstår av den, nu under överstarnas regeringsform?

Genom denna erfarenhet har arbetarna känt att de inte bara är löntagare utan att de också äger något; att bondgården eller fabriken tillhör dem på något sätt. Naturligtvis upphörde den känslan dagen efter statskuppen. Man kan inte säga så mycket om den eftersom den förblev ofullbordad. Men det var en underbar erfarenhet; ädelmodig, iscensatt av folket. Vi kunde bara fortsätta och fördjupa den och kodifiera dess struktur.

I dag efter tjugo år, anser jag att tillämpningen av självförvaltning inte är livskraftig i en värld som den i dag ser ut. Den kan bara utvecklas i ett annat världssystem. Självförvaltning skulle inte lyckas i ett världssystem som styrs av affärs- och vinsttänkande.

- Har Ni inte spelat en viss roll vid självförvaltningens uppsving. Skulle det inte bara vara att ge den sin fulla betydelse och sina teoretiska dimensioner?

Vi har nämnt och studerat hur olika fungerar och konstaterat att de alla på ett eller annat sätt används för exploatering. Det var på så vis vi lutade mot självförvaltning. Redan efter 1956 intresserade jag mig för dessa frågor och studerade dem. Jag kom till den slutsatsen att alla de föregående modellerna och erfarenheterna innehåller följande brister:

  1. Exploatering som redan finns på arbetsplatsen.
  2. Frånvaro av demokrati i olika grader.

- Krävde självförvaltningen rasering av alla tidigare administrativa strukturer?

I själva verket kräver självförvaltning nya strukturer; det är en enorm uppgift, den kan t.o.m. kräva åtskilliga decennier, men den är nödvändig och det finns inga andra lösningar. Tillämpningen av självförvaltning på alla områden, i sin fullständighet, leder direkt till en folkets makt.

- Herr President, tror Ni att det här är rätta sättet att uppnå ekonomiskt oberoende i alla länder som tillhör tredje världen?

Den hjälper ändå till utkristalliseringen och förverkligandet av självstän dighetsidén, på samma sätt som den leder till omöjligheten att samexistera med den rådande världsordningen. Så snart som ett folk har vilja till självständighet och försöker bryta de ekonomiska "bojorna" som kväver den, så snart som denna idé börjar att ta form så reagerar den internationella världsordningen automatiskt och avlyfter en sorts järnstängsel runt den, spärrar av och kväver försöket i sin linda. Bankerna, pengarna, världsbanken (FMI) är några av dessa spärrar. Det är orsaken till att självförvaltning inte kan utvecklas i nuvarande världsordning.

Låt oss anta att Algeriet skulle ha givit ut ett myntslag helt oberoende av franska francs, dollar och alla övriga valutor. Denna algeriska valuta skulle förbli svag så vitt vi inte bildar en stark koalition med Egypten, Tunisien, Marocko, Libyen o.s.v.

Självförvaltning leder till oberoende och befriar folkens kraft och uppmuntrar folkets kreativitet.

- Det viktigaste i självförvaltning är väl antagligen att den motarbetar centralisering?

Det är sant. Centralisering är främst en skapelse av de västerländska samhällena. Folkherravälde, enpartisystem, fascism, kyrkan av i går och inkvisitionstribunalerna är västerländska produkter. Jag har haft tillfälle att säga till marxisterna: "Vi är bättre lämpade än ni att acceptera demokratiska idéer för, historiskt sett, har vi haft en social rättvisa och choura och vi har inte lidit av tyranni och kyrkomakt. Förvisso fanns det också försök till centralisering utanför västerlandet - Kina och Egypten till exempel. men det är västerlandet som har drivit på en extrem centralisering vars resultat är stalag och gulag. I sin bok "Surveiller et punir" beskriver Foucault det utmärkt.

Det är förvisso bekant att varje revolution och varje samhälle har behov att ta tillflykt till centralisering under de första etapperna av samhällelig förändring, åtminstone i planeringsstadiet. Hur skall man förlika detta behov och självförvaltningstanken och choura?

Ni säger mig planering. Jag säger nej till "storplanerna" som är utförda av de specialiserade organismer som är fallet i Sovjetunionen t ex. Är det lämpligt att man i ett federalt system med 250 miljoner invånare ska ha ett tjugo-trettiotal personer som bestämmer och planerar allas levnadsvillkor i detta stora samhälle? Jag kallar det inte längre planering. Det är att roffa åt sig och missbruka makten. Jag är emot all sorts planering som kommer uppifrån.

För att den skall ha en mening bör planeringen vara en folkets viljeyttring. Det är på by-, kvartersnivå, ja, t o m fastighetsnivå (hyreshusnivå), i de stora samhällena, som problemen bäst kan begripas och där lösningen står att finna. Syntesen av dessa lösningar skall sedan tjänstgöra som grund för utarbetandet och beredningen av statsplanen på riksnivå. Endast förverkligandet av dessa behov skulle göra rättvisa för en planering på nationell nivå, kanske t.o.m. för ett planeringsministerium. Vi tillbakavisar teknokratin, de ideologiskt inriktade partiernas planering, de tyranniska presidenternas och herrarnas. Detta tillhör det förflutna som begravts i Sabra och Shatila.

Ändå har vi behov av någon sorts centralisering. Men denna centralisering bör vara grundad på åsikter från gräsrötterna, dvs från basen, folket, och inte framtvingade av en man, president eller guvernör, parti eller teknokrater som är övertygade att sitta inne med det absoluta vetandet. Det har för övrigt liten betydelse om dessa tillhör den socialistiska eller den kapitalistiska världen.

Å andra sidan måste vi förkasta de selektiva kriterier av planeringen som råder i dagens världssystem, som grundar sig på principen: produktion för produktionens skull och som styr den internationella marknaden.

Vinst för vinsten, konsumtion för konsumtionen, produktion, planering, utveckling är så många kriterier som vi bör ta hänsyn till för att förstå dess djupa betydelse.

Planeringen, som väsentligen är en fråga om teknik är främst bunden vid betydelsen som man ger utvecklingen. Utvecklingen: är ett ord som ställde till försåt och förödelse. Andra liknande ord som utveckling, produktion e.t.c., som ekonomerna använder är lika många fällor, som har skadat många länders ekonomi i tredje världen under loppet av tre decenniers utveckling som påbörjats av FN år 1960.

Själva ordet utveckling är förenat med de allmänna intellektuella grunder som har begripit det och som är själva uttrycket för europeiskt närmande.Utvecklingen, enligt denna föreställning, är BNP:s utveckling. Och på ett mera generellt sätt en absolut maximalisering av det som är matematiskt, kvantitativt och mätbart. Det är detta närmande som lett till att utnämna matematiken till vetenskapernas vetenskap och ekonomin som något som sammanfattar allt.

"I kärnan av våra utvecklingsstrategier, säger Rickard W Lombardi i sin bok Le piège bancaire , upptäcker vi alltför ofta att de sociala vetenskaperna är förminskade till en samling ekonomiska lagar. Inte bara ekonomin inspirerar utvecklingsprocessen, utan bestämmer den i många fall. Sociologin, vetenskapen, politiken, historien och även psykologin och antropologin är utgjutna i våra ekonomiska modeller vilka, i sin tur, utformar organiseringen av våra samhällen."

Man konstaterar att ordet utveckling, som refererar sig till en hel epistémologie, är oskiljaktig från den och beskriver dess djupaste innebörd. En lång intellektuell väg har lett fram till detta: Descartes påbörjade rationalismen, Hobbes utvidgade den i sina arbeten om de humanistiska vetenskaperna. Människan, påstår han, lever i ett naturtillstånd och konflikttillstånd. I sitt verk "Le Léviathan" är konflikttillståndet och kriget som utgör grunden till den politiska ordningen."Det är människorna och vapnen, inte orden och löftena som utgör lagarnas kraft och styrka". Bacons och Descartes' vetenskapliga metod introducerades på så sätt av Hobbes i studiet om människans livsmiljö. Hobbes tycker att "det är våldet som är ödets seger" och att "det är instinkter som tar intelligensensens plats hos människan". En mot alla och alla mot en, det är det oförsonliga öde som Hobbes ser för oss. Det är sant att, på ett eller annat sätt så är alla politiska eller ekonomiska teorier närda från denna källa. Denna källa har också inspirerat filosofer som Malthus, Adam Smith, Ricardo, David Hume. Och Marx vars klasskamp aldrig var något annat än en spegelvänd koncentration av Hobbes' och Darwins idéer i boken Léviathan överförda på det sociala planet.

Malthus i sin "Essai sur le principe de la population" varnar oss i förväg genom att säga: "Det viktigaste argumentet som jag kommer att föra fram är säkert inte nytt. Principerna som det vilar på har delvis förklarats av Hume och ännu mer ingående av Adam Smith". Genom att beskriva bristens och misärens problem i Europa verkar Malthus inge tanken på att det är detta som är den nödvändiga inledningen till framåtskridandeutvecklingen: "Svälten verkar vara naturens sista utväg, den värsta. Befolkningens dynamism är så överlägsen det som jorden har att producera i livsmedel åt människan, att alltför tidig dödlighet på något sätt bör störta sig ned över människosläktet".

Enligt Malthus skärper den alltför tidiga dödlighet instinkten för människosläktet till överlevnad och utveckling. Han säger att "Nöden denna överlägsna och alltid närvarande naturlag, skyddar de levande inom föreskrivna gränser. Djuren och växterna sammanfattas i denna stora restriktiva lag. Människosläktet skulle inte kunna hur den än försökte med sitt intellekt undslippa det. I djur- och växtvärlden är dess effekter olika: förlust av utsäde, sjukdom och för tidig dödlighet. Undernäring och svält som förkrossar detta tidevarvs samhällen uppfattas alltså som kontroll och utvecklingsfaktorer.

"Kaos stumma ordning utropade Ricardo W Lambardi i en sorts spark i ändan på naturen. För övrigt kommer Ricardos komparativa fördelsteori direkt från Malthus idéer. För Ricardo är det fria individuella fördelningsspelet källan till utveckling. Man vet i dag att detta fria spel, så uppskattat av Reagan och andra "Rambon", leder direkt till logiken av La Fontaine "Vargen och fåret". Det är lagen om den starkaste, djungelns lag.

"Jag började att läsa Malthus texter om befolkningen, eftersom jag fann det roande och jag slutade med att finna en teori som man kan arbeta på", sade Darwin, som inte döljer släktskapet mellan sin bok "Arternas ursprung " och sitt begrepp "det naturliga urvalet". Då Darwin skrev sitt verk "Naturens tänder och klor är röda av blod " kan man utan svårighet förstå hans intellektuella "släktskap".

En annan länk i kedjan: Marx som ville förläna sin bok "Das Kapital" till Darwin, för vilken han hyste stor beundran. År 1860 skrev han till sin vän Engels: "Darwins verk är ytterst viktig och den tjänstgör för mig som en förankring av klasskampen med naturvetenskaperna.

Man skulle kunna citera många andra exempel för att påvisa detta sammanhang som förbinder djupa tänkare /filosofer som Hobbes till Malthus, Ricardo, Hume, Adam Smith, Darwin och Spencer, Nietzche och marx. Det är nödvändigt att känna till detta sammanhang för att bättre förstå betydelsen av ordet utveckling. Om omvägen var för lång, så var den viktig för vår förklaring.

Utvecklingen som den är förstådd i norra Europa är en fälla / har ställt till försåt. Den reducerar södern till existensminimum. 500 miljoner människor, varav 17 miljoner barn, dör av hungersnöd varje år. Skulderna stiger till 1 000-tals miljarder dollar och betungar 3/4 av befolkningen på södra halvklotet, insolventa (???) och hållna /vid slutet av/ på avstånd/ av organ som FMI(???), världsbanken, GATT och FAO som inte är något annat än instrument / som använts / använda / av världssystemet för att påtaga sig sin överlägsenhet och dominans.

Vad kan man vänta sig av en "utveckling" som förstör 17 miljoner hektar skog varje år, som tillåter att torkan / förstör / ruinerar / jordarna på det södra halvklotet och som har frambringat "sura"??? regn och ett virus som förstör träden, (denna fantastiska livssymbol i norra hemisfären), under det att aids och konsumtionssjukdomar hotar livet av dem som just bor där (till skada för södra hemisfären).

Utvecklingen i norra delen av världen är just det och också stress, självmord, pensionärer instängda på åldringsvården, det blinda våldet, bedövningsmedel / narkotika (???), egoism, levnadströtthet, nedsmutsning, så ligger det till.

På frågan om planering (=planification???) svarar jag: vad skall man planera (=planifier???)? Skall vi planera en utveckling som frambringar ödeläggande / effekter / verkan / som jag just beskrivit eller skall vi finna någon annan sorts utveckling, som / ger oss utkomst / med bättre eftertanke, en utveckling grundad på solidaritet och sparsamhet, till exempel, endast då kan vi tala om planering (=planification???).

Om ni vill kan vi nu övergå till en annan / metod / modell / som är speciell för den arabiska delen av världen: den nasserska modellen i Egypten; den arabiska tillämpningen av socialism. Detta "pilotförsök" som har givit massor av hopp för Egypten att förverkliga ett verkligt ekonomiskt oberoende.

Framför allt måste man rätta sig efter ett problem av betydelse. Uttrycket "den arabiska tillämpningen av socialism" förtjänar att man stannar upp vid det en stund. När man talar om vetenskaplig socialism så syftar man till ett exakt begrepp, marxismen. Från filosofisk synvinkel, kan man inte säga att det nasserska /försöket / modellen / blev en marxistisk erfarenhet. Vad gäller det ekonomiska och politiska oberoendet, inte bara i själva Egypten, men också i den övriga arabiska världen, ja t.o.m. i den afroasiatiska (???), har den nasserska modellen (???) varit av betydelse. Likaså fick den inflytande på händelsernas utveckling i den arabiska "orostiden" (=mouvance???). Detta bör omnämnas för det är riktigt att dess betydelse har varit enorm. Det är / otvivelaktigt / obestridligt / att den möjliggjort ett avsevärt framåtskridande, öppnat ett viktigt hål i den imperialistiska muren och världsordningen(???).

En korrekt analys av denna stora / modell /erfarenhet / påkallar / tillkallar/ följande anmärkning:

  1. Försöket har trots allt utvecklats i själva världssystemet (???). Den har inte lag(???)brutit med sin affärstro(???) och affärsvälde(???). Men nu är det så att vi bevisat att ett sådant företag som bevarar banden med affärsväldet/lagen/ med vinstintressen och exploatering, är dömt att /misslyckas / gå under /. Konkret uttryckt har detta försök fört bort (ärke)biskopen så älskad för sovjetmedborgarna vid skapandet av de materialiska grunddragen som anser att utvecklingen är synonym med stålproduktionen. Le primal-priorité=företräde???
  2. Denna modell av importerad utveckling / blev / var / inte utmärkande för / en egen bevåvning / större genialitet / men för ett västligt kulturverksamhetsområde som lyder under andra filosofiska och existentiella begreppsfack som har sin grund i kvantitets(principen) läran. En princip som blivit "gjutform" för ett tänkande, för en häftig kamp om vem som skulle nå och gå förbi den andra och till slut, även om man går tillväga på olika sätt, leder det till ett konsumtionssamhälle.

I själva verket så gäller det inte bara den nasserska modellen men också den algeriska och nästan alla i tredje världen med undantag av en enda.

- Men man kan ge en annan förklaring till den nasserska modellen; Abdel Hussein, till exempel har utfört en genom att utgå från en / ide / skapelse / uppfinning / som ligger nära er, dvs enligt ett oberoende kulturellt närmande. Denne forskare har kommit till den slutsatsen att Abdel Nasser fastän han givit uttrycket "den arabiska tillämpningen av socialism" i själva verket gjort ett försök till ekonomiskt och socialt oberoende i förhållande till världsekonomin.

Enligt mig finns det bara en modell (Expérience???) som motsätter sig världssystemet, ett enda försök som är annorlunda, och det är Kinas som ter sig i motsats till Nordkorea som anammat de gängse sovjetiska och socialistiska länders kriterier.(???)

Än en gång vill jag tala om att erfarenheten från revolutionen i juli 1952 förvisso / påbörjat / öppnat / en process till ett stort politiskt och ekonomiskt oberoende till följd av anmärkningsvärda resultat på det kulturella planet såväl som identitetsplanet (???), men denna / modell / förebild / har inte medfört någon brytning med världssystemet (???) och dess lagar.

Ett enda land har försökt att göra det och det är kulturrevolutionen i Kina men tyvärr har kampen om makten förvanskat det goda omdömet och fördärvat den. Den har haft det goda med sig att den belyst viktiga frågor även om de fortfarande kvarstår utan tillfredsställande svar: frågor som de centrala och perifera(???) problemen från landsbygden och staden, från den tredje världen, från vetenskapligt och teknologiskt håll.

Jag tror att den nasserska / jordbruksmodellen / förfarandet / har en gemensam nämnare med er / idé / uppfattning / om självförvaltning. Nasserismen har vägrat att nationalisera jordarna p.g.a. sin / uppfattning / idé / om / sambandet / sammanhanget / förhållandet mellan människan och jorden. Den har raserat de stora och medelstora ägorna för att omvandla dem, med stöd av / lagen om jordreformen / jordreformslagen / , till små gårdar för bönderna och till jordbrukskooperativ.

Ja, nasserismen har fört en djupgående verksamhet i kampen mot människans exploatering av människan (???). Men erfarenheterna (=experiénce???) i Egypten, inskränkt till ledningens spörsmål, blev aldrig någon självförvaltningserfarenhet (???). För övrigt kvarstod den negativa sidan på det ekonomiska och monoculturella (???) planet. Bomullen förblev den huvudsakliga produkten, liksom vinet i Algeriet, fastän vi är ett muslimskt land. Vad beträffar Pakistan är det jute (???), i Senegal är det jordnötter (=l'arachide), på Elfenbenskusten är det kakao, i Tanzania sisal (???), och i Cuba socker. Man skulle kunna fortsätta listan hur långt som helst. Detta (monokultur???) ensidiga användande av jorden, påtvingad av den imperialistiska och koloniala dominansen bör avskaffas i våra länder ty den betyder för oss snarare politiskt beroende, än (???) livsmedelsberoende som det innebär. Revolutionens uppgift är att kämpa mot denna monokultur (???) / ensida utsugning av jorden.

Hur är jordegendomen fördelad i självförvaltning? Är den kollektiv, kooperativ eller privat?

Självförvaltning förutsätter ett kollektivt ägande av jorden. man bör dock inte glömma att känslan för privat ägande, att äga jorden, är en / stark / djup/ känsla hos bönderna. En jordbrukspolitik som främst försöker att tillfredsställa de viktigaste livsmedelsbehoven bör ta hänsyn till böndernas karaktär. Ett kooperativt system på olika stadier bör vara uttänkt att genomgå olika utvecklingsstadier mot ett självförvaltningssystem med /böndernas / jordbrukarnas / samtycke.

Den olyckliga påtvingade kollektiviseringsutvecklingen av jordbruket i Sovjet och i de socialistiska länderna bör hålla kvar vår uppmärksamhet. Den blev överallt ett / fiasko / misslyckande. Detta fenomen / tvingade / förpliktade / de styrande i dessa länder att ta itu med att dela ut enskilda (små) jordlappar som idag tryggar omkring 40% av jordbruksproduktionen.

Har inte den privata äganderätten sina egna brister? Den hindrar moderniseringen och utvecklingen av jordbrukshjälpmedel p.g.a. / otillräckligheten av de individuella / enskilda krafterna / möjligheterna / den enskildes otillräcklighet.

Staten bör träda in på prisnivå (???) och underlätta lån utan ränta. Den bör skapa hinder för bildandet av stora egendomar och tillämpa en systematisk politik för att återuppliva landsbygden med ett vägnät, elektricitet, införa hälso- och fritidscentraler.

- Är inte den kooperativa ägandeformen det bästa alternativet?

Naturligtvis är det kooperativa systemet, i begynnelsestadiet, den mest lämpade. Men det kooperativa systemet kan ha många nivåer, föga eller mycket utvecklade. Personligen skulle jag välja mellan alternativen i begynnelsestadiet för att nå en mellanliggande lösning som garanterar självförsörjning av livsmedel.

Herr president, nu skulle jag vilja fråga Er om utvecklingsresultaten i länder som har enpartisystem som Algeriet, Irak och Tunisen.

Det är ett (allmän) generaliserat / misslyckande / motgång /. / Skulle det finnas / Skulle det för övrigt ha funnits / ett / undantag / en invändning / som passar / kommer till handa / att / stärka / bekräfta / regeln.

Jag har för övrigt sagt och jag upprepar: ett enpartisystem, det är av ondo. Det är i högsta grad av ondo eftersom det steriliserar initiativförmågan och / dödar / tar död på / livsgnistan som finns hos var och en av oss. Det resultat, dvs dess / missgärningar / brott / är / identiska / likadana / på alla platser och på alla latituder, i Moskva, i Hanoi eller i Alger. Den anser alla annorlunda åsikter som / skadliga / angripande / och betraktar sin egen åsikt som den enda sanna. Algeriet är ett upplysande exempel av vilket vi kan dra följande slutsatser:

  1. Den agrara revolutionen har förvandlats till / ett experiment / en affär / som har lett till stor brist på livsmedel och för majoriteten av bönder till misär. De långa vänteköerna till minsta livsmedelsprodukt har blivit ett alldagligt skådespel som bör beklagas; äggen är importerade från Israel via Spanien som ibland glömmer att utplåna Davidsstjärnan, som är en avslöjande symbol för produktens härkomst. Detta är ännu mer beklagligt då Algeriet äger / resurser till jordbruk / chanser och möjligheter vad beträffar jordbruk /.
  2. Algeriet har (liksom shahens Iran hade) beslutat sig för en mycket utvecklad industrialisering - /ohanterlig / vild / säger några - och har också givit privilegier till de stora komplexen som har sofistikerad teknologi. Teserna som utvecklats om den "industrialiserande" industrin av den franske ekonomen Destanne de Bernis har starkt inspirerat denna inriktning. De stora enheterna ser ut som riktiga industrikatedraler som uppförts mitt i öknen / under det att den systematiska nedsmutsningen av en hopträngd industrin väv svärtar ner uteblir (???????s 213). Flertalet bland dem har aldrig varit lönsamma och överlever tack vare subventioner som kommer från manna från olja (???) och gas. (Manna som "(är till ytta för) tjänar till att utradera vår gemenhet" säger finansministern)(????s 213)
  3. Kulturrevolutionen, som är det tredje exemplet, mynnar ut i fiasko. Ett förutsett fiasko eftersom den är oförenlig med de västerländska värdena och vetandet som / "transporterad" / förts framåt / av utvecklingsmodellen som också är inspirerad av västerlandet och som undervisas i skolorna. (???obegriplig översättning!!! s 213) Oförenlig också med den allmänna korruptionen i den algeriska administrationen. Oförenlig med floder av whisky och champagne som de ledande och de höga tjänstemännen badar i.

Den marxistiska modellen (=expérience???) i Jemen / upphäver / nekar / inget i det som vi just har sagt angående enpartiproblemet. För övrigt hyser jag ingen farhåga för Islams framtid i Jemen. Marxismen har blivit en kadaver på sin egen jord, där den sett sin dager: Västerlandet. Förvisso är det inte på Islams jord som den kadavern kan bli återuppväckt.

Hur skall vi lyckas med vår självständighets- utveckling till oberoende?



- Efter denna tur i arabvärldens utvecklingsprocess (=expérences???) så låt mig få återkomma till utvecklingens teoretiska aspekter.

Kan vi i den arabiska delen av världen, så som vi är spridda, / instifta / påbörja / en oberoende utveckling, om det än vore i Egypten med sin befolknings(lära???) börda (???) eller i Saudi-Arabien (=Arabie Saodite???) med sin finansbörda (???).

En originell och oberoende utveckling i världssystemet (=systeme mondial???), och lagarna som gäller för verksamheten är något omöjligt. Uppdelningen av arabvärlden i förminskade väsensheter (???) framhäver denna omöjlighet. Arabvärlden har erfarit två lovande modeller i Egypten och Algeriet: de har dock inte lyckats lösa dessa problem. Villkoren för en självständighetsutveckling enligt de nya kriterierna är:

  1. Att antaga ett kulturellt och filosofiskt närmande och en annan föreställning om utvecklingen som är annorlunda. En föreställning som inte är baserad på kvalitetsmakt, matematik och ekonomi, /ansedda / skattade / som (???) "vetenskapernas vetenskap som sammanfattar allt" men som gör människan till främste objekt för omtanke i hela utvecklingsgången. man måste vägra att gå vägen som leder till ett konsumtionssamhälle. Den är omoralisk eftersom den tillåter vissa, minoriteten, att överkonsumera till skada för majoriteten som / förgörs / dör / av hungersnöd och som varje år /utrotar / mejar ner / 60 miljoner utblottade, varav 17 miljoner barn.

Konsumtionssamhället som i städernas ståt och prål gömmer medaljens avigsida: föroreningar som förstör skogarna, förgiftar floderna, sjöarna, haven och oceanerna och bildandet av öknar på södra halvklotet. Det är också Sahels (???s 214) ångest, utblottad bland de utblottade, det blinda våldet, användandet av bedövningsmedel, egoism, alkoholism, självmord, misär etc.

  1. Att förverkliga enheten för att ge / rum / plats / åt en värld dominerad av de stora politiska, ekonomiska och kulturella väsensheterna. Den arabiska enheten, inriktad mot en enhetskonstitution störst i den islamiska världen och mot största solidaritet med den tredje världen är en viktig förutsättning (för allt) framför allt.
  2. Att grunda ett självförsörjande (=autosatisfaction???) jordbruk som försäkrar ett näringsmässigt och politiskt oberoende. Tillverkning av proteiner, ett ädelt födoämne, med utgångspunkt från olja och gas bör komplettera denna del då hungersnödsproblemet kommer att dominera framtiden.
  3. Att arbete för att skapa en industrialisering, först en lätt sådan, förenad med jordbruket, och som framför allt tillfredsställer de nationella behoven och som underlättar skapandet av en inrikeshandel. Det är av vikt att befrämja en snabb övergång av industrialiseringen mot informationssamhället (???) och cybernetik (???) som möjliggör att sammanföra de kulturella konstituerandena.
  4. Att utarbata den vetenskapliga forskningen och de teknologiska valen till förfogande för enbart denna inriktning.
  5. Att utarbeta ett äkta samfunds- och civilisationsprojekt som gynnar de intellektuella och fackmännens kreativitet och vars olika vetenskapliga riktningar bidrar till projektet.
  6. Att dra fördel av det arabiska och muslimska fonderna, som är avsevärda, och som är insatta i de västerländska bankerna.
  7. Att skapa en arabisk myntenhet.
  8. Återaktualisera begreppet choura för ett effektivt / folk / medborgar / deltagande i detta stora företag.

- Ert närmande att förverkliga en annorlunda utveckling kräver en sann revolution för att förändra, inte enbart en föreställning om utveckling, men tillika en revolutionär vad gäller behov och nödtorft. Kan man t.e.x. förverkliga en utveckling utan att köpa och tillverka bilar, traktorer, kläder och andra viktiga varor vars lista är lång.

Det är just det som gäller behoven som är viktig. För övrigt så tvivlar jag starkt att den regleras riktigt i västerlandet, med sina idéer som hålls vid liv från upplysningstiden (=Le Siecle des Lumieres???) som ansåg att behoven är obegränsade. Vi vet idag att / i betraktande av / i förhållande till / nedsmutsningen och ytterligare många andra tecken att detta är en lockelse, "en spegel vid kransfågelfångst" (???)(kramsfågel???) liksom övertygelsen är att vetenskapen och teknologin skulle kunna bestämma över vår planets problem (och fysiska) gränser / naturen och dess krafter. Le Club de Rome påvisade i sin rapport "Halte a la croissance" faran vid sådan slentrian även om slutsatserna som man drar härav inte /är övertygande / medför övertygelse / till följd.

Vår planets fysiska begränsningar; nedsmutsningar, hälso- och moralfrågorna ålägger en annan / typ av behov / uppfattning om behov /. Två / grundläggande / elementära / förutsättningar bör behärska denna nya föreställning: en viss / sparsamhet / måttlighet / och en verklig solidaritet - antites (???) till barmhärtighet - med dem som fortfarande är utblottade.

Behoven är förbundna med en livs- och värderingsfilosofi (???) som bör vara grundad på en äkta känsla av social rättvisa, likaväl på ett kvalitetsförhållande människa - natur, vars degradering och förorening fortfarande är föregångna av en annan förorening nämligen tankens och samvetets.

Jag vill minnas att jag givit ett lustigt och enkelt exempel för att bevisa det omöjliga för oss att nå en liknande utveckling som i västerlandet som Roston föreslår med sin teori om ekonomiskt uppsving. Det var under en schweizisk televisionsutsändning (???).

På mina argument hade programledarna ställt frågan: Tillbakavisar ni /utvecklingen / framåtskridande /? Borde ni inte inspireras av det som hänt i västerlandet? Jag svarade i huvudsak så här: "Jag förkastar varken utveckling eller framsteg. Jag förkastar den modell som västerlandet följt och jag vägrar att bli, även om det är möjligt, som ni." Ni borde ändå följa de utvecklade ländernas väg", insisterade han. "Jag skall ge er ett mycket enkelt exempel", svarade jag, "som visar er att ni tar miste och kanske det får er att skratta. Tag er utveckling som exempel det vore också att kopiera ert sätt att konsumera. I Frankrike vars siffror jag lagt på minnet lever 9 miljoner familjehundar och 8 miljoner familjekatter. Deras underhållsbudget stiger till 2 300 miljarder gamla francs, / dvs / eller / 14 gånger Somalias budget som har mer än 4 miljoner invånare."
"Låt oss nu anta att Kina beslutar att utvecklas som Frankrike, konsumera som fransmännen och ha lika många hundar och katter som fransmännen multiplicerat med 20: 9 miljonerr hundar gånger 20 och 8 miljoner katter gånger 20, räkna! Låt oss anta att indierna vill göra likadant - och vi talar nu här om endast två länder i tredje världen - vår planet skulle inte klara av det.

Det är kriterierna som är förbundna med värderingarna (???) som avgör all utveckling, ett sätt att konsumera och tillfredsställa vissa behov. I norra delen av vårt klot är det så att ett behov som är tillfredsställt vädjar till tio andra som ej är tillfredsställda, tack vare reklamens hjärntvätt och Paolovs reflex som framkallas inför konsumtionsvarorna. Detta leder konsekvent till en helt avvikande / omständighet / situation / : boskapen i norr konsumerar lika mycket sädeslag som två miljarder människor konsumerar i syd.

Södra halvklotet (???) som är härjat av hungersnöd, insolvent (???) och betungad av skuldbördan, härjad av tropiska sjukdomar som drabbar miljarder människor, torkan tragedin i Sahel (vad är det ???) ??? betalar ett omåttligt pris för norra halvklotets (???) utveckling och dess behov som skall tillfredsställas.

Vissa / tror / tänker / att de vidtagna åtgärderna i arabländerna har komplicerat och deformerat de underutvecklade ländernas problem. Det är svårt att idag påstå att situationen är bättre än för femtio år sedan. Tror ni för er del, att dessa utvecklingsmodeller har varit mer / skadliga än nyttiga/ av skada än nytta / .

Jag genomtränger inte den dynamiska historieframställningen på detta vis. Den utvecklingsfas som misslyckats var en nödvändighet. Vi borde peka på fel för att rätt förstå svårigheterna. Trots misslyckandena har vi inte gått tillbaka och våra möjligheter är fortfarande bevarade. Undervisningen, till exempel, har i arabvärlden gjort ett stort steg framåt, även om dess innehåll ställer till problem och även om många av våra yrken när / underblåser hjärnornas flykt (utomlands???). Vårt territorium har dessutom blivit befriat från kolonialisternas ok. Det är framstegen som tillåter oss att göra landvinningar (???obegriplig översättning, kontrollera!!! s 218) när vi har ledare som är ärliga och rättskaffens.

- Den arabiska oljan - hur skall ni tygla detta svarta monster för att dra fördel av den enligt våra önskemål?

All rikedom som används felaktigt omvandlas till sin motsats. Oljan och gasen tillhör denna kategori. De skulle ha kunnat representera för oss en välsignelse från ovan. Men tvärtom har de blivit / en förbannelse / olycksbringande /. Det råkar vara så att oljan och gasen med hänsyn tagen till kända reserver i världen till största delen är belägen i den muslimska jorden. Tillsammans med de avsevärda reserverna i Saudi-Arabien (=Saodite Arabien) bör man nämna Kuwaits, Quatars, Bahreins, Libyens, Algeriets, Egyptens och Tunisiens, Syriens, Nordjemens, Irans, indonesiens, Nigerias, Azerbadjans i Sovjetunionen och muslimska Sinkiang i Kina.

Västeuropas stora maskin skulle inte kunna /rulla / gå / länge utan denna energi. Under ytterligare tjugo, trettio år / kommer den att / skulle den / vara oumbärlig. Denna rikedom (manna ???) kan och bör förse oss med /nycklarna / lösningarna / till en utomordentlig utveckling. Den bör hjälpa oss att skapa ett jordbruk som försäkrar att tillfredsställa våra behov. Jordbruket borde vara tätt knutet till industrin. Den bör / gynna / vara till nytta för / oss att utbilda en skara vetenskapsmän och tekniker som vore till gagn för en endogen (???) utveckling. Nyckeln till vår välfärd och otaligt många andra folks välfärd i tredje världen ligger i våra händer tack vare olja och gas. ??? denna ("himmelska manna") = kan om den förvaltas illa och placera (???) oss i en liknande situation som Ma'reb (???), som försvann då vattnet i dammen bröt fördämningarna och allt blev torrt.

År 1973 visade oss vägen som vi skulle gå: vi skulle vägra sälja olja och gas om inte hänsyn togs till våra intresssen och vi skulle hota med att sätta eld på våra oljebrunnar vid minsta försök till aggression.

Vi har redan lärt oss att hålla diet. Vi alla kommer ihåg att vi för knappast tjugo år sedan pga brödbrist under frihetskampen åt telghouda, mjöl från rötterna till en vild planta, som framkallar /sår / sprickor / blåsor / i tungan. Vi kan om det behövs återgå till telghouda diet. Den norra hemisfären kan det inte.

Detta skulle ha kunnat vara för tio år sedan, men efter reserverna och / förråden / lagren / samlade av USA och andra länder, är inte oljan nu ett tillintetgjort vapen?

Ingalunda. Det är sant att de har lagrat vissa mängder olja men detta täcker dem inte för mer än sex månader, ett år eller ett och ett halvt år på sin höjd.

För tio år sedan levde vi antagligen i stränghet. Idag däremot tror jag att majoriteten av de oljeproducerande länderna skulle vara oförmögna att / avhålla sig ifrån / undvara / reda sig utan / sina oljeinkomster. De har fått vanan att leva i överflöd och rikedom.

Det skulle vara välgörande om denna kris skulle bli ännu mer / tillspetsad / akut /. (Mannan=) Rikedomarna från oljan och gasen har tillåtit de oförmögna och korrumperade ledarna att fortsätta ostraffade att leda slöseriet. Hädanefter blir det svårare då inkomsterna minskar och då befolkningen fortfarande rusar iväg. Detta förutsäger framtida oroligheter som förorsakar de oförmögna och korrumperade ledarnas uppbrott. Man måste hoppas att nya unga ledare som är ärligare och kapablare efterträder dessa. Det är en fråga om politisk kapacitet och vilja.

Är återgången till jordbruket resultatet av en nödvändighet eller bara en etisk dimension som ibland Era uttalanden antyder om ett samhälle som är grundad på jordbruk?

Återgången till jordbruk rättfärdigas av två orsaker på en gång. För det första därför att jordbruket visar brist överallt och att livsmedelsberoende för med sig politiskt beroende. Algeriet importerar omkring 80% av sina (nödvändighetsvaror ???) livmedelsvaror, i synnerhet sädeslag. USA är den största försäljaren av säd på världsmarknaden och de amerikanska ledarna har ofta deklarerat att försäljningen av säd är underställd politisk strategiska (???) överväganden. I andra termer och för att tala tydligare, måste man vara "snäll" om man vill äta amerikanskt bröd. Nu är det så att man vet att hungerproblemet kommer att vara det största under de kommande årtiondena enligt WHO. Den arabiska sädesbristen kommer att bli en av de största.

I själva verket dominerar återuppbyggnadsproblemet av ett sunt och tillfredsställande lantbruk för nödvändiga livsmedelsbehov.

Lantbruket är för övrigt intimt bunden med den livgivande jorden. Människorna som lever där och som lever av lantbruket vidmakthåller ett djupt förhållande till jorden. Jorden bär på minnen, historia och kultur.

Algeriet räknar med tre olika lantbruksregioner, var och en representerar en speciell kallelse och ett speciellt livssätt.

  1. Sahara där oaserna, dessa paradisöar, / uppträder / dyker upp mitt i den avklädda oändligheten just då man minst / anat / väntat / sig det. Sand - eller stenrös har där Gud verkar så nära och där människan är så liten, och där livet exploderar fram grönskan, så fort en vattendroppe faller. Sahara är mer än ett landskap eller en geografi, det är filosofi som märker med sitt outplånliga avtryck alla som en eller annan dag beträder dess sand.
  2. Högplatåerna där stäppen är fårens och hästarnas privilegierade område och där det arabiska språket är det renaste, där poesin naturligt blomstrar på (fåra)herdarnas läppar. På andra ställen har jag aft tillfälle att skriva att denna jord bär på ett kollektivt minne, på tecken som är ankare som håller sig kvar i detta minne. Vem skulle tveka om vad boskapsskötsel betyder för högplatån med dess ålderdomliga historia, dess risknippe, häst. och får-symbolik (???), (hästens fårets ???). Yllets, den mångfärgade mattans, vars teckenbetydelse går tillbaka till urminnes tider. De många sadel- och gevärshantverk, och dolken som är / överklädda / belagda / med pärlemor och silver, kläder med / utsmycknings / broderier / nitar (???) vävda av kamelull och poesi som genomsyrar allt med tradition från "Chaar el-Malhoun (???) som firar den folkliga dikten / geste / och som är där starka doften av malört blandas. (???obegripligt)

En brokig poesi vars rikedom är så intimt förknippad med de vidsträckta slätterna där blicken glider längs horisonten utan att möta det minsta hinder förutom himlens intensiva färg; poesin är så genomdränkt av deras budskap så att den sprids i en evig klingande (???) sång som sjunges av alla dem som / existerar / bor och grubblar där.

  1. Norra delen, slutligen, har sina berg, sina dalar och skogar, sina höjder där man stått emot kolonistinkräktarna, platser med tjockt och tätt grenverk som skyddat frihetskämparna i de hemlighetsfulla grottorna och klippsprången. Norra delen har också fina kuststränder där jasmin- och apelsindofterna blandar sig. Där går livet makligt fram. Förhållandet med jorden är förvisso av stor betydelse. När jag säger det så ger jag ej vika för en Rousseauisk (???) längtan eller någon som helst förenklad böjelse för lantlig / rustik / lantlighet / fastän den ju har sin charm. Men jorden, med tanke på vad den producerar, och vad den symboliserar, utgör ett /skydd / förskansning /, ett tillflyktsställe / en tillflyktsort / i den tid vi nu lever i. En tid som är markerad av (???) oro och förvirring som anfäktar oss. Vi märker varken maskinen eller industrins vägran men snarare så anser vi detta sätt att gå som något förutbestämt. (???obegripligt och oläsligt, kontrollera översättningen!!!)

- Vad beträffar den tunga industrins, militärindustrin och kärnkraftindustrins problem, tror ni att de är / lämpade / lämpliga / för en utveckling hos oss och för hela tredje världen. Eller anser ni kanske att de är företag som är skickade att försäkra om staternas prestige.

Den tunga industrin är nödvändig / förutsatt / på villkor att / den skonar de mellanliggande / stadierna / etapperna / som / visar sig / tolkas / genom skapandet / av en sund lantbruksbas / ett sunt lantbruk / av grunddragen i iordningsställandet av en lätt industri, främst till förmån för lantbruket och som också bör täcka de nödvändiga behoven, allt medan den gynnar bildandet av en inrikeshandel. Den tunga industrin skulle då framstå som ett tredje försök (???) i en global verksamhet.

Men man måste iaktta en stor försiktighet vad gäller den militära industrin och kärnkraftsindustri. Ett lands försvar är förvisso av stor betydelse, men det effektivaste försvaret är det som man kan förlita sig på, inte den klassiska armén utan ett folk med vapen. Man måste framför allt avhålla sig från den inriktingen som västerlandet följt. Dessa tunga industri är inspirerad av militär-industriella komplex, som utgör en skadlig krigs- och orosfaktor i världen. För övrigt låter detta militär-industriella komplex folket bära en tung börda eftersom den kostar mycket. Dessa pengar skulle kunna användas bättre i en värld där den norra delen är överhopad av sociala /sjukdomar / olägenheter /(???) och där den södra delen skriker av hunger. Det militär-industriella komplexet mobiliserar, å andra sidan mer än hälften av forskare och vetenskapsmän i världen och använder till / sitt förfogande / till sin fördel / 80% av budgeten som ägnats åt forskning och utveckling, under det att endast 10% av denna budget går till sjukvård, byggnation och fritid som trots allt representerar den sanna livskvalitén.

Jag tänkte framför allt på Indien, som äger en atombomb under det att folk dör av hunger och misär!

Den vetenskapliga forskning som leder till tillverkning av atomvapen är farlig. Den vetenskapliga forskningen uppfordrar oss till en väsentlig fråga: vilken vetenskap önskar vi oss? Vilken teknologi? en vetenskapliga forskningen och teknologin är produkter av ett preliminärt val, syften som antagits provisoriskt pga de ansetts värdefulla och som sedan bestämt politisk inriktning och hållning.

Den västerländska vetenskapen såsom den är uttänkt och teknologin som är dess frukt är förankrade i exakta intellektuella grundvalar utmärkande för västerlandet. De har stått i spetsen för exploateringen, för makten, för kolonialismen och för imperialismen. Denna vetenskap och teknologi är dödsbringande instrument. De bär döden i sina sidor.

Det är omöjligt att / förstå / uttänka / en annan vetenskap, en annan teknologi med utgångspunkt från en annan livsfilosofi och andra värderingar. Vi vill ha en proper vetenskap och teknologi, som är i tjänst i ett civilisationsprojekt som är i människans tjänst, i alla människors.

Vad beträffar det centrala problemet i Israels och arabvärldens försvar, så har erfarenheten visat att det inte är de klassiska arméerna som man kan förlita sig på utan tvärtom, en lång folklig kamp. Det arabiska folkets kamp i Libanon bör kommas ihåg och bör tjäna som exempel. Israel skall besegras, det är visst. Tiden och antalet, allierade med en orubblig kampvilja, är våra bästa trumfer. Dag efter dag, outtröttligt, utan vapenvila, genom att slå till där man minst anar. Den folkliga gerillan är i detta sammanhang men effektiv än alla stridsvagnar i en klassisk armé (???).

Här är en sista fråga för att avsluta detta kapitel. man talar mycket om solenergi just nu. Hur kan man enligt Er dra nytta av denna nya energi mot en annorlunda utveckling.

Jag intresserar mig mycket i frågan om solenergi, som jag tror är en energi för framtiden. Vi har tur i vårt land att ha i överflöd av den. Den har många fördelar, främst för att den är outtömlig och ren, tvärtemot vad atomenergin är. Efter alla profeters andliga energi, som har kastat ljus över jorden, efter det svarta guldets flöde, som fått världens maskiner att snurra, så kommer solen, alltid oföränderligt, närmande, som ytterligare en gudagåva.

Men det är i västerlandet som solenergin mest används, liksom i Israel, som är det första landet i världen att använda sig av solenergi. Det visar oss vägen och vi bör göra ett krafttag inom detta område.

Jag är i kontakt med schweiziska forskare och ingenjörer vid Lausanne universitetet, vars höga standard är känt (???) över hela världen. De är benägna att hjälpa de arabiska länderna att använda sig av solenergi.

Användningen av solenergin via solfångare för vattenuppvärmning och husuppvärmning är redan mycket / långt gången / avancerad /. Användningen av denna energi för att få fram salt ur havsvattnet, för att konstbevattna är också möjligt. Havet som täcker mer än 75% av planeten är en fantastisk vattenreservoar som kan göra stora delar av vår vidsträckta öken fruktbar. Det skulle kunna vara en avgörande / vändning / vändpunkt / för vår framtid. Forskningen som pågår om användningen av / väteenergi / fusionsenergi / är för övrigt också lika lovande.

 

 

 


KAPITEL XI

JÄMFÖRELSE MELLAN DEN
 ALGERISKA REVOLUTIONEN
OCH
DEN PALESTINSKA


- När vi nu lämnar Er kamp och långa konkreta erfarenhet av revolutionen ska vi försöka att göra en jämförelse mellan Era idéer, dvs Era praktiska idéer och verkligheten i den palestinska motståndsrörelsen, och mellan Era idéer och vissa aspekter i den palestinska frågan och konflikten mellan arabvärlden och Israel.

Jag kände förkämpar och ansvariga i Al Fatah sedan lång tid tillbaka. Jag var den förste arabiske presidenten att motta dem i Alger före 1965. Jag minns för övrigt att när jag gjorde det gick jag emot en inställning hos Arabförbundet. T o m Abdel Nasser hade en del invändningar mot Al Fatah. Emellertid, ansåg jag att från det ögonblick då de bekräftat sina avsikter att föra motståndskampen för att befria Palestina med vapen, kunde jag inte överge dem, och det var min plikt att hjälpa dem. Det var en principfråga.

- Utifrån Er erfarenhet, såsom en bakom revolutionen i november, skulle Ni kunna göra en jämförelse mellan de algeriska och de palestinska händelserna: deras objektiva villkor, deras misstag och hinder, deras utmaningar, metoder och sätt att nalka sig problemen, vad som ledde till framgång här men misslyckades där?

Jämförelsen kan göras på flera nivåer, men den är svår, eftersom omständigheterna var mycket olika.

  1. De geografiska faktorerna t ex. I Algeriet finns det höga berg och skogar på en yta av 3,5 miljoner hektar. Algeriet är vidsträckt, över 2,3 miljoner kvadratkilometer. Palestina däremot, är ett litet land, som varken har berg eller skogar. Den stora och avgörande skillnaden ligger i jordens natur.

  2. Kolonialismen var densamma i de två länderna. Det fanns en och en halv miljon beväpnade kolonialister hos oss. Bondgårdarna hos oss var, precis som kibbutzerna i Palestina, riktiga fort, avskurna, beredda att möta varje anfall.

  3. På grund av dessa speciella förhållanden i Palestina var motståndsrörelsen tvungen att i huvudsak arbeta utifrån, även om den inre kampen alltid måste pågå.

  4. En sanning måste fram. Våra bröder i Maghreb (Marocko, Tunisien) visade bevis på stort tålamod och stödde vår revolution på ett sätt som bröderna i östra arabvärlden inte har stött den palestinska kampen. Tunisien och Marocko delade våra olyckor fram till vårt oberoende, även om de två regimerna ibland varit negativa, så har de tunisiska och marockanska folken varit helt underbara, och ibland också deras regeringar.

  5. Något typiskt för Algeriet: i politiken, t o m vid själva partiets hjärta har det sjudit under 28 år. När revolutionen bröt ut hade de sista bland oss redan tio till femton års erfarenhet av aktiv kamp i partiet. Detta har gynnat en samstämmighet i sättet att nalka sig problem och i tankegångar hos de ansvariga algerierna. En samstämmighet som är mycket djupare än den som den palestinska revolutionen kunnat känna, eftersom tiden för att mogna där varit mycket kortare. Dessutom var samstämmigheten och mognaden mycket djupare hos oss än i kärnan av den palestinska motståndsrörelsen eftersom vi hade följt samma spår, vi var produkter av samma parti, av samma politiska känslighet som, från 1926 till 1954 drog upp fårorna och sådde fröna till revolten.

  6. En annan väsentlig skillnad, och denna var inte till fördel för den algeriska revolutionen, är att den palestinska revolutionen har lyckats utarbeta en sorts kollektiv aktivitet som är mycket effektivare än vår. Denna brist har stått oss dyrt, och vi förlorade mycket energi och blod på stridigheter och motsättningar med Messali Hadj's strömningar. Detta inte bara fördröjde vår seger över Frankrike, utan det ledde också till en utveckling av antidemokratiska strömningar hos oss, som man känner de negativa effekterna av t o m efter oberoendet och som utan tvekan finns hos oss ännu. Dessutom ledde dessa blodiga motsättningar till en förlust av erfarna politiker som skulle kunna ha varit mycket givande i landets uppbyggnad.

- Den palestinska motståndsrörelsen har också känningar av häftiga motsättningar, ibland mycket blodiga, mellan sina olika delar, och detta har skakat Al Fatah, ända ifrån de första separatiströrelserna före 1970 fram till helt nyligen.

Men det är inte som de motsättningar som vi hade ända fram till slutet på revolutionen, som orsakade stor blodsspillan. Det är sant att vi så småningom enade revolutionen, men till vilket pris!

  1. En annan skillnad. Den här gången till fördel för den algeriska revolutionen. Vår revolution har hållt fast vid sina krav, ända från det att den bröt ut ända fram till den slutliga segern. Vi krävde självständighet och vi slogs för ett enat land. Vi har aldrig förhandlat om "kompromisser" i dessa grundläggande principer och vi har aldrig ändrat vår linje. Vi skulle kunna fått självständighet före 1962 om vi hade gjort medgivande beträffande vissa regioner.

- Försökte fransmännen gå med på självständighet för vissa regioner och inte för andra? Var det ett försök att splittra revolutionärernas led och att splittra den algeriska enigheten?

De försökte, inte bara en gång, men många gånger, men vi reagerade alltid enstämmigt och vi hade utarbetat punkter som vi aldrig avvek ifrån, inte en enda dag. Vi motarbetade alla separatisttendenser. Kriget varade flera år längre, därför att vi vägrade att amputera en del av Sahara, såsom Frankrike önskade, eftersom man ville ha kvar greppet över oljan och gasen.

  1. Andra skillnader, den här gången till fördel för den palestinska revolutionen. Om den algeriska revolutionen vädjade till världs- samvetet, så har den palestinska revolutionen spelat en ännu större roll i detta avseende. Rörelsen har verkligen inspirerat alla revolutionära rörelser. Den har gödslat och bevattnat alla revolutioner, vare sig de har varit röda, svarta, vita eller gula, i Latinamerika, i Japan och ibland i Europa. Den palestinska revolutionen har spelat en historisk roll som är viktig för alla fria människor i världen. Jag hoppas verkligen att den här rollen fortsätter och att den inte bara är den arabiska (eller den islamiska) frågan till tjänst, utan också tredje världens, och alla som kämpar för att uppnå en bättre värld.

- Israel är ett problem. Hur skall man lösa problemet Israel?

Med risk för att chockera skall jag säga något som man knappast längre hör idag: muslimerna kommer aldrig att acceptera sionismens faktum i Palestina. Jag är muslim och Palestina angår inte bara palestinierna utan alla muslimer. Även om palestinierna, under tvång, slutligen godtar en sorts lösning, kommer muslimerna aldrig att acceptera staten Israel.

Aldrig kommer det muslimska folket, det muslimska kynnet att tolerera den sionistiska staten. För en sionist är ett ekonomiskt och politiskt och även kulturellt beslagtagande av hela området logiskt. För oss är det liktydigt med förintelse, en sterilisering, en identitetsförlust, som ingen muslim med självrespekt kan acceptera...

Camp David gör inget annat än blockerar situationen totalt. Alla har fått säga sitt utom de huvudinblandade, dvs palestinierna. Sadat har gett arabvärlden en snyting. Hans politik gick stick i stäv mot Nassers.

Man måste slutgiltigt komma fram till skapandet av en demokratisk stat, i jämlikhet, mellan kristna, muslimer och palestinska judar som, i motsats till askhenazijudar hör hemma i området. De senare är inkräktare

Vi har alltid levt med judarna; de har alltid haft det mycket bättre hos oss än i Europa. Vi har skyddat dem.

Låt oss gå tillbaka till historien. Det är inte förrän år 1948, då staten Israel skapades, som vi har skilts åt. Om man öppnar rasismens dossier, kommer man snabbt att konstatera att arabernas, muslimernas, ansvar vad gäller detta kapitel är kraftigt begränsat. Inkvisitionen, judeförföljelserna, Hitler, Pétain... Allt detta - det är Europa.

Aldrig har ett muslimskt land drivit bort judarna. Vi har aldrig konfiskerat deras egendomar, vilket har hänt nio gånger i England och åtta gånger i Belgien. Vi har aldrig, i egenskap av muslimer, accepterat Pétains antisemitiska politik.

Israel, med sina tre miljoner invånare, ugör i alla fall en minoritet i Mellanöstern eftersom det idag finns fem miljoner kristna och muslimska palestinier och hälften av dem lever under den judiska ockupationen. Om 20 år kommer antalet palestinier att fördubblas och utgöra majoritet i Palestina. Israel kan inte göra någonting för att motverka detta tryck.

Vissa makthavare i arabvärlden kan mycket väl bege sig på försoningsresor till Jerusalem, det kommer alltid att finnas en muslim eller en kristen, som reser sig för att göra slut på dessa förrädare. Jag upprepar: vi kommer aldrig att acceptera detta främmande inkräktarele ment i vårt område.

Israel är en cancer ympad på den muslimska världen. Men jag är mycket optimistisk. Enligt min åsikt kan Israel bestå i maximalt 20 år till.

Redan är de israeler som lämnar landet fler än de som immigrerar dit. Den muslimska befolkningen i Israel växer hela tiden: den uppgår idag till mer än 850 000 personer, samt 1,5 miljoner i de s k ockuperade områdena och 3,5 miljoner palestinier som lever i landsflykt. I varje fall kommer israelerna att bli en minoritet i själva Palestina och muslimerna utgör idag redan en miljard i världen. Hur länge ska Israel ostraffat lyckas förödmjuka muslimerna? En realitet är att muslimerna om 20 år kommer att vara två miljarder. Dessutom kommer den teknologiska muren snart att raseras. Muslimerna börjar få sina tekniker och sina vetenskapsmän.

Eftersom Israel innehar atomvapen, som hotar oss, så kommer förr eller senare muslimerna också att ha sin atombomb. Det är oundvikligt. Vi kommer alltså att väga så tungt, att israelerna inte kan stå emot. De har ingen chans.

Jag tror inte på kärnvapenkrig. Det vi vill, vi muslimer, det är att vara. Men vi kan bara vara, om Israel inte är. Israel har inget att göra i området. Israel hör inte hemma där. Det är en inkräktarstat.

PLO har inte gett upp planerna på att skapa en demokratisk palestinsk stat för kristna, judar och muslimer. Men Israel är bara ute efter en total villkorslös palestinsk kapitulation... Och PLO har rätt och skyldighet att fortsätta motståndet mot inkräktarna enligt folkrätten. Och inte kapitulera, dvs acceptera Israel. Som jag redan sagt: Vi kommer aldrig att acceptera den judiska staten Israel.

- Genom att sträva efter "diplomatiskt" erkännande, kan man säga att den palestinska motståndsrörelsen "erövrat" världen men förlorat sig själv?

Jag skulle inte vilja uttrycka det så och jag tror inte det. Som jag ser det är den palestinska befrielsekampen, till sin natur, inte en isolerad motståndsrörelse utan en kamp som angår hela världen, alla fria människor i världen. Om en viktig bräsch öppnades i det nuvarande prosionistiska världssystemet genom Algeriets självständighet, så skulle en seger för den palestinska befrielserörelsen få ännu större be tydelse i detta avseende. Det är på grund härav som detta system håller fast vid att till varje pris krossa denna befrielsekamp. En seger för den palestinska befrielserörelsen skulle förstås drabba de enorma intressen som västvärlden, som stöder Israel, har i detta område. Främst dess materiella intressen som olja och gas men också dess strategiska intressen i detta område, världens lås.

Tvärs igenom kampen för Palestina (vilken angår alla muslimer och kristna i tredje världen och t o m de sunda krafter som växer fram i Europa) bildas en livsviktig komponent för världens framtid.

Jag uppfattar mig inte endast som åskådare, utan jag säger detta i kraft av mina egna erfarenheter som revolutionär. Idag är jag i mitt hjärta palestinier. Jag känner mig t o m mer som palestinier än som algerier. Och alla araber är, i denna bemärkelse, palestinier.

Jag har inte lämnat fängelset för att återta maktens börda; makten i sig intresserar mig inte, om jag inte genom den kan hjälpa till att befria Palestina. Det säger jag uppriktigt. Jag kan inte anse att endast de palestinska ledarna bör avgöra Palestinas villkor. Mina villkor är deras, den palestinska befrielsekampens öde är hela arabvärldens öde, rättvisans och folkrättens öde.

- Om man jämför folkens i Nordafrika insatser vid den algeriska befrielsen med arabernas i Mellanöstern i den palestinska befrielsekampen, kan man då säga att Libanons insats är otillräcklig jämfört med Tunisiens och Marockos?

Vid Gud aldrig. Libanon har gjort mer än Tunisien och Marocko tillsammans. Libanon är ett unikt undantag - det enda land som engagerat sig så djupt i den palestinska frågan, att det nästan blivit ett med Palestina. Idag är det libanesiska folket detsamma som det palestinska folket och vice versa. Det libanesiska folket är ett gigantiskt folk, som jag likväl inte skiljer från andra arabiska folkslag i andra delar av arabvärlden. Just detta att inte ha en stark regering, och att libanesiska staten och regeringen har störtat samman, har hjälpt det libanesiska folket mycket i dess agerande. Vissa anser detta som oordning och anarki. Inte alls. Detta är livet självt som väller fram i Libanons sköte, den absoluta kreativiteten, genialiteten och generositeten. Den verkliga anarkin håller till bland institutionernas lagar, hos polisen, undervisningsväsendet och i den dekadenta politiken med ledarnas svek. Detta är den verkliga anarkin, försvagande och steril. Det andra, det är livet och friheten som ej går att krossa hos människor som lever och dör rakryggade. Dessa upphöjda skäggprydda män som får världen att skälva, den värld som söker skydd i den löjliga bunkern i konsumtionssamhällets varuhus.

- Detta är en fin definition på anarkin och friheten, på steriliteten och kreativiteten.

Ja, den bästa regimen i världen är Libanons och kanske till viss mån också Italiens. Italiens därför att regeringarna där är svaga och polisväsendet och andra myndigheter av försumbar storlek.

- Låt oss återgå till arabfolkens insatser i motståndskampen mot Israel. Syrien t ex, bortsett från dess regim, har offrat många martyrer i kampen mot Israel. Dessa martyrer tillhör, när allt kommer omkring, det syriska folket.

När de har kunnat och när de inte hindrats av sina regeringar, har alla araber engagerat sig för palestiniernas sak. Jag gör ingen skillnad mellan det libanesiska folket och de andra arabiska folken. Skillnaden ligger hos regimerna. Egypten t ex, har haft fler martyrer än det palestinska folket självt. Det finns ovederläggliga siffror på detta. Icke desto mindre måste man erkänna, att även om Egypten har engagerat sig i palestiniernas kamp genom att hjälpa till med den stora bördan, så har det aldrig funnits en allmän reaktion av det slag som uppstod i Libanon. Där handlar det om ett ovanligt fall som inte har sin motsvarighet i historien.

- Tror Ni på möjligheten av en befrielse av Palestina med hjälp av endast det palestinska folket?

Aldrig. Det är omöjligt. Jag säger det igen, alla arabers och muslimers öde är beroende av utgången av denna konflikt. Alla krafteri det västerländska världssystemet står bakom Israel för att hålla stånd mot muslimerna. En seger för oss i Palestina betyder därför ett krossande av alla prosionistiska strategier i västerlandet och befrielsen av alla förtryckta folk.

- Men Al Fatah-rörelsen och den palestinska motståndsrörelsen grundas dock på principen att Palestina skulle kunna befrias uteslutande genom egna krafter.

Utan att underskatta det palestinska folkets kapacitet, får man inte glömma den historiska utgångspunkten vilken påbjuder en annan inriktning och en annan proportion på kampen. Som jag redan sagt, detta angår tredje världen och hela den arabo-muslimska världen och omfattningen av kampen är bestämd enligt dessa förutsättningar. De som vill ge någon annan dimension åt denna fråga gör en allvarlig missbedömning.

- Kampen är alltså arab-islamisk och angår hela världen. Den kräver en förändring av sociala, politiska och kulturella strukturer och förutsätter en enad muslimsk värld.

Israel representerar i realiteten alla de motsägelser som vi håller stånd mot. Det är därför kraven på nyordning ingår i Palestinas befrielse. Vi konstituerar oss genom vårt motstånd mot den sionistiska utmaningen. Samma sak hände för övrigt på samma mark under korsfarartiden.

Palestina kommer att bli platsen för den stora, avgörande konfrontationen mellan det prosionistiska västerländska världssystemet i sin helhet och de arabiska och muslimska krafterna i sin fullständighet. Palestina är ett litet land men dess kamp är mycket viktigare än kampen i Algeriet någonsin var, till exempel. Palestina befäster en viktig uppgörelse som utan tvivel kommer att bli avgörande för bildandet av en annan världsordning.

- Israelerna sticker för övrigt inte under stol med att de representerar den tionde korsfarargenerationen.

Det prosionistiska västerlandet döljer inte längre det faktum att Israel är en av deras avancerade positioner för att skydda den "västerländska" civilisationen och världssystemet mot Islam och Orienten.

- Enligt Er världsuppfattning i förhållande till den palestinska saken så skulle Iran vara den första revolutionen som ställer fram de viktiga dimensionerna, både de externa och de interna i den palestinska frågan, och som är medveten om dess verkliga betydelse?

Ja, beviset är att Iran formulerar sin uppfattning och sina idéer refererande till kampen om Palestina och marschen mot Jerusalem.

- Vilka är den palestinska befrielserörelsens svårigheter idag?

Motståndsrörelsen PLO har blivit en tung apparat som mera liknar en stat i sin politiska utövning än en befrielserörelse.

Om Israel är ett bräckligt väsen så är det åtminstone utrustat med en mäktig armé och det är inte ett traditionellt krig som förs där till sitt yttersta slut. Israels väsen kommer oundvikligen att störta samman under trycket av många faktorer. Vi måste bekämpa Israel genom en lång utnötningskamp, på alla plan, varje dag, varje minut, varje sekund, blodsdroppe för blodsdroppe, även om endast en israel går under när tio av de våra gör det. Man måste vara beredd att betala det priset.

Idag kan vi inte tala om en verklig front, ty vi har endast ett "fönster", södra Libanon, som ensam utmanar Israel och ett värnlöst palestinskt folk som för en heroisk motståndskamp mot en barbarisk ockupation och Israel. Man kan föreställa sig Israels öde om alla fronter vore öppna som den libanesiska fronten. Libanon har klätt av Israel. Libanon visar oss vad som bör göras och kan göras.

Den palestinska motståndsrörelsen bör säkra oberoendet för sina beslut och den bör inte tillåta arabregimer att tvinga den till ställningstaganden som står i strid med det palestinska folkets intressen. Om arabvärlden hade revolutionära regeringar skulle den palestinska motståndsrörelsens fria beslut vara i enlighet med dessa regeringars politik och det skulle inte finnas några motsättningar.

- Vad gjorde Ni för erfarenheter beträffande förhållandet till andra arabstater under Er befrielsekamp? Då Ni redan från början klargjorde den arabiska islamiska karaktären av er revolution, lyckades ni också bevara er beslutsfrihet eller har ni integrerat er med de andra arabregimerna i det att ni låter dem intervenera i era inre angelägenheter? Hur har ni klarat balansgången mellan dessa motstridiga krav?

I allmänhet har vi bevarat vår frihet att besluta själva. Det har också förekommit några fåtaliga tillfällen när kontakterna med de tunisiska och marockanska regimerna varit på gränsen till vad man kan acceptera, när man vill ha en självständig revolution. Den palestinska revolutionen måste bevara sin självständighet. Den får inte låta de arabiska regimerna påtvinga sina ställningstaganden om de är i strid med det palestinska folkets intressen. Om arabvärlden hade revolutionära regeringar så skulle ju det palestinska självbestämmandet helt vara i samklang med dessa regimer och det skulle inte finnas någon motsättning.

- Den palestinska rörelsen klargjorde redan från början sin tes om ickeinblandning från de arabiska regimerna i sina inre affärer, men den har bara tillämpat den här principen visavi revolutionära regimer, när den samtidigt tillåter reaktionära regimer att intervenera i dess affärer, dess beslut och dess strategi.

I praktiken är det svårt att förbjuda all inblandning. Till exempel bör araberna, i princip ingripa i den palestinska frågan, eftersom det är en arabisk fråga, och eftersom de berörs; motsatsen är ju också sann om nu situationen var sund.

- Har Ni en konkret plan för Palestinas befrielse?

Alla stora problem som araberna, muslimerna och i viss mån även resten av världen står inför idag påverkar kampen för att befria Palestina, såväl ekonomiskt som politiskt, kulturellt, socialt och t o m militärt. Vi står inför två huvudsakliga motsägelser: det prosionistiska världssystemet och arabregimerna.

Man kan inte uppnå något mål om man inte enar det arabiska och islamiska folket. Palestinafrågan är organiskt knuten till alla de åtgärder vi bör vidta för att förändra världen. Palestinas öde beror på de utnyttjade metodernas ändamålsenlighet, kontinuerlig motståndskamp och konfrontationen med det prosionistiska västerlandet, och framför allt på skapandet av enhet mellan muslimerna. Visionerna är grunden för agerandet. Det är dessa som styr eventuell krigföring. Det är sant att vapen ibland blir nödvändiga men det är visionen som leder oss.

- Då är det alltså så att för Er beror befrielsen av Palestina mera på förverkligandet av ett stort civilisationsprojekt än det arméer kan åstadkomma.

I den palestinska motståndsrörelsens kärna finns det alltid en strömning för vilken geväret är viktigare än idéerna. Det är inte idéerna som styr geväret, men tvärtom...

Det är fel. Idén är grunden för handlingen; det är den som leder geväret. Det är sant att vapnen ibland är viktiga, under förutsättning att de är till för att uppnå målen. Är det inte det som Guds ord betyder, när han säger: "Det är inte du som kastat spjutet när du kastar, nej det är Gud som har kastat spjutet." Betyder inte den här versen att det är Guds vilja som leder till att man kastar ett spjut, och att det är han som styr? Guds vilja är ett mål, och vapnet är inte något annat än ett medel.

- Hur bör den palestinska befrielserörelsen, såsom revolutionär rörelse, ställa sig till världssystemet, dess institutioner, dess lagar och regler, dess krafter, eftersom den inte kan undgå att ta ställning till det här?

Må vara att man gör upp med makterna, institutionerna, staterna och västvärldens allmänna opinion, men på villkor att man klargör att vi inte blir deras fångar. För att skydda sin överlevnad och sina intressen försöker västvärlden alltid att suga ut varje revolutionärt fenomen, att försvaga det genom att späda ut det, för att bättre utnyttja det.

- Kan man förhandla eller samarbeta med de judiska krafterna i världen?

Revolutionen kan förhandla med alla krafter enligt den princip som jag just drog upp. Det är ju så att t o m i västvärlden finns det individer eller grupper som också önskar en förändring, men vi får inte förlora vårt mål ur sikte eller våra metoder. Allt annat är bara tomma ord.

- Anser Ni, såsom revolutionär, att det är acceptabelt att den palestinska motståndsrörelsen samarbetar med judiska krafter inuti Israel? Vilka dessa krafter än är och vilka ideologier de än har?

Jag kan absolut inte godkänna det, av det enkla skälet att om man förhandlar med någon som helst av dessa krafter, erkänner man de facto Israel.

Jag ska berätta en episod, som inte är känd tidigare, från min egen erfarenhet. Den 1 maj 1963 eller 1964, jag vet inte exakt, inbjöds jag till Sovjetunionen för att fira arbetarnas dag. Under högtidligheterna vid Kreml, som bevistades av representanter från kommunistpartierna i hela världen, däribland arabvärlden (jag minns Khaled Bagdache, från kommunistiska partiet i Syrien, som kom för att hälsa på mig i sällskap med sin fru). Under dessa högtidligheter bad mig en styrande i Sovjet enträget att skaka hand med representanten för det israeliska kommunistpartiet. Jag vägrade kategoriskt. Och idag skulle min in ställning vara precis densamma.

- Det finns de som anser att man skulle kunna dra nytta av de "demokratiska krafterna" i Israel?

Det skulle innebära att man erkände Israel. Det går inte att komma ifrån den innebörden. För övrigt är det ett misstag strategiskt, ett fundamentalt misstag. Jag ska ge ett annat exempel på min erfarenhet i den inre kretsen av den algeriska revolutionen, för vi hade ju faktiskt också problem.

Strax före oberoendet, just när Frankrike totalt hade förlorat alla illusioner om att kunna krossa revolutionen, bad en del franska kolonialister, i ett sista försök att bevara sina privilegier, att få förhandla med de styrande för revolutionen, för att få stanna kvar i Algeriet efter det att ockupationstrupperna hade lämnat landet. Den provisoriska regeringen, som hade slagit sig ned i Alger, under en övergångsperiod före valen för självstyre, gick med på principerna i de här förhandlingarna. Samma dag sände jag en kommuniké från Tunis, där jag kategoriskt vägrade att en fransk minoritet stannade i Algeriet, och jag försäkrade att det var omöjligt för mig att tänka mig att en fransk minoritet fortsatte att inneha de största tillgångarna i mitt land. Varför skulle vi ha gjort sådana stora uppoffringar och offrat så mycket blod? Att acceptera det här, skulle vara att inteckna vår egen självständighet.

- Det finns en generation judar som är födda och uppvuxna i det ockuperade Palestina. Hur skall man förhålla sig till dem?

Detta problem har två aspekter. De kommer inte att kunna stanna kvar i Palestina sedan det befriats. I Algeriet fanns också fransmän som var födda och uppvuxna där. De var algerier men bara till namnet. Ändå lämnade de Algeriet då de insåg att det skulle bli självständigt.

På samma sätt kommer judarna att fly från Palestina, ty de kan inte leva bland oss, även om vi accepterar dem. Det är en fråga om politiskt klimat och även psykologiskt kulturklimat. Kan sionisterna acceptera att leva i jämlikhet med oss?

Och vad beträffar oss, varför stöter vi bort sionisterna? Jo, därför att de utgör med sin rasistiska ideologi en elakartad tumör ympad på vår kropp för att förgöra oss. Att acceptera dem är att acceptera vår egen död. Jag anser att vi däremot måste ta på allvar problemet med de orientaliska judarna i våra länder. Ty även om de ofta är mycket grymmare i sitt förtryck mot palestinierna än de västerländska judarna, är de dock faktiskt orientaler i sina traditioner och sedvänjor. Vi bör acceptera deras närvaro i det långa loppet, ty de har alltid funnits bland oss.

- Hur kan vi acceptera även de arabiska judar som har flytt från sitt land till Israel eller blivit soldater som kämpar mot sitt eget arabiska land?

Jag tror inte att dessa judar kan återvända och leva helt normalt i våra länder. Ta t ex fallet med de algeriska judarna. Av de ca 100 000 judar som fanns i Algeriet har endast 3 000 stannat kvar, de andra har flyttat trots att det inte fanns någon aggression mot dem. Och de flesta har flyttat till Frankrike.

- Slogs de inte med fransmännen?

Det finns judar som faktiskt slogs med fransmännen. Ända till idag har jag kvar goda relationer med judiska vänner från Algeriet, även om de idag befinner sig i Frankrike, vänner som oroade sig för min skull efter statskuppen.

- Vad tror Ni om kraven hos den palestinska motståndsrörelsen: "Ett sekulariserat, demokratiskt Palestina", kan inte sådana slagord vara ett hinder för den arabisk-islamiska karaktären av Palestina?

Jag tror att det bara tjänstgör som täckmantel, men jag tror också att man måste vara tydlig, att man måste använda sig av det revolutionära språket helt tydligt.

- Och vad tror Ni om idén: "En palestinsk stat på varje bit av Israel evakuerat palestinskt område"?

Det är ett misstag som kan stå oss dyrt. Om en sådan stat skapas blir det till priset av att den integreras i den fientliga strategin mot araberna och i det prosionistiska västerländska systemets nät.

- Ni tror inte att, som vissa säger, det skulle vara möjligt att av denna ministat skapa en bas för befrielsekampen från vilken man skulle låta operationer utgå för att attackera Israel?

Jag utesluter helt att en sådan stat skulle kunna vara revolutionär eller att dess ledare skulle försöka vara det, ty här vilar en väsentlig motsägelse redan i själva principerna. Närmanden som syftar till en sådan ministat kan inte leda fram till en revolutionär enhet. Det skulle tvärtom bli det omvända. Ledarna för denna ministat skulle med naturnödvändighet vara arabfientliga och fientligt inställda till Palestinas befrielse.

- I den rådande situationen i Mellanöstern idag, vilket skulle enligt Er åsikt, och med tanke på de kulturella och ideologiska aspekterna som Ni lagt fram, vara det bästa sättet att effektivisera den palestinska motståndskampen?

Vi har ju en bas, som heter Libanon. Det är vår sista skyttegrav. För övrigt bör vi agera för att förändra situationen i hela regionen och sedan i Egypten. Banden mellan de två arabfolken i Libanon och Palestina bör förstärkas på nya grunder och i en ny form, med nya medel, för att den palestinska revolutionen i Libanon skall bli fruktbärande och sprida sitt ljus över hela det arabiska området.

Jag tror alltså att den palestinska motståndsrörelsens nederlag i Libanon beror på brister hos en del av deras medlemmar. Närvaron av den palestinska revolutionen i Libanon är ett absolut krav. Ändå behövs det att den respekterar att det libanesiska folket fritt organiserar sig i sin strid, så som de önskar. En strid som förenar sina krafter med den som palestinierna för.

- Slutligen, vad drar Ni för slutsatser av den inre palestinska verkligheten såsom den kommer till uttryck i slitningar och inre kamp och avrättningar? Vad tänker Ni om det? Kan det inge något hopp eller inger det misströstan?

Jag tror att den nuvarande ledningen leder revolutionen in på en väg som inte har något mål. Kampen mot Israel är en historisk kamp. Det är möjligt att vi måste uppleva en del nederlag under tiden (må Gud bevara oss därifrån!). Men genom att erkänna den hypotesen, inte ens då har vi rätt att spärra vägen för nya generationer och vi har inte rätt att inteckna de möjligheter till nya handlingar, som skulle dra med de arabiska hoppen, de muslimska och de fria människornas hopp i världen.

- Hur bedömer Ni försöken till omändringar i den palestinska motståndsrörelsens inre?

Förändringen inom den palestinska befrielserörelsen är en huvudfråga och den är ofrånkomlig. Förändringen bör ske på tes - och attitydnivå och i uppträdandet utåt. Det bör vara en förändring på djupet. Med Guds hjälp kommer vi att klara detta bra. Man får inte underskatta den andliga kraften och den oanade drivfjäder att lyckas som varje folk besitter. Och, även om striden är lång och fylld av svek och försåt, så är jag säker på att vi kommer att segra.

 

 

KAPITEL X

KRITIK AV DEN MODERNA SOCIOLOGIN

VÄSTVÄRLDEN, MARXISMEN OCH REVOLUTIONEN


- Kulturrevolutionen måste noga granska de grundläggande idéerna i den moderna västerländska civilisationen sedan 500 år tillbaka. Men vilken attityd bör vi inta visavi samhällsvetenskapen som har medfört en störtflod av idéer, lagar och teser, varav en del upphöjts till i det närmaste religiösa dogmer?

Naturvetenskaperna, samhällsvetenskaperna och den moderna utvärderingen är inte neutrala. De har inte nedstigit från himlen ofelbara och gällande för alla, överallt, och i alla tider. De har grundats på de filosofiska kriterierna och de kulturella kriterierna som kan kallas "paradigmer" och som kan förändras från en kultur till en annan, från en civilisation till en annan.

Krutet, till exempel, uppfanns av kineserna, århundraden innan västvärlden upptäckte det. Kineserna använde det till raketer och till bengaliska eldar för festligheter. Det är västvärlden som står för den dödsbringande användningen av krutet när man använder det för kanoner.

Man kan inte säga det nog ofta, de västerländska vetenskaperna domineras av materialismen, en i högsta grad matematisk imperialism i sättet att närma sig all kunskap genom att låta ekonomin vara vetenskapernas vetenskap som sammanfattar alla vetenskaper. Ett ord genomsyrar alla dessa intellektuella konstruktioner och inspirerar västvärlden. Det är profiten för profitens skull, och profiten har i sina spår utsugningen, alltså härskandet som leder till kolonialism och imperialism. Man skulle kunna sammanfatta denna värld som byggs på denna grund genom formen: "En mot alla, alla mot en."

Sedan Descartes, Hobbes, David Hume, Ricardo, Adam Smith, Malthus, Darwin ända till Marx göder ett intellektuellt arv detta ord (alltså profiten) som den utgör grundstenen i. Vetenskaperna, alla vetenskaper, påverkas av detta onda. Detta förstärks av vetenskapens deviation. Resultatet är en allvarlig perversion av rationalismen.

Filosofiska Frankfurtskolan med Horkheimer, Adorno och Marcuse har gjort mycket för att avmystifiera rationalismen. De har studerat dessa intellektuella banor som ledde fram till nazismen och fascismen och cartésianismens perversioner. I slutänden av den metod som Descartes presenterar står en rykande skorsten, det är krematoriernas och koncentrationslägrernas skorsten. Som resultat av hans tankegångar öppnar sig Gulag, Kolyma, där livet inte klarar sig mer än två månader. Descartes' metod ledde också till de "civiliserade" enligt Helsingforsöverenskommelserna, psykriatiska klinikerna för oppositionella i Sovjetunionen.

Byråkratin, som leder till en förvärrad centralisering, ja det är dit cartésianismen leder och västvärldens vetenskaper, som alla grott i samma kulturella mylla, och som alla bär materialismens kännetecken.

Det här pusslet började komma på plats redan 1492 efter det att Amerika upptäckts och utgör den verkliga födelsen för kapitalismen. Det är helt logiskt att, efter det att de första indianerna mördades av spanjorer och efter det att Columbus ropat: "Land i sikte, land i sikte" följde ett folkmord på indianerna, förorening, skogsdöd i norr och omvandling till öken i söder. Saheldramat, via de 100 miljoner svarta som dödades, kolonialismen, Allenbys, Bugeauds, Massus och deras medtävlares kolonialism, koncentrationsläger, Gulag, psykiatriska kliniker, de rasistiska bomberna över Nagasaki och Hiroshima, avlövningsmedlen som spreds i tusentals ton över Vietnam, en determinism som obevekligen utvecklat sig, en oförsonlig logik som bildar sin kedja, länk efter länk.

Den så kallade "upplysningstiden" markerar den här utvecklingen. Michel Foucault skrev två böcker (L'histoire de la folie och Surveiller et punir) där han gjorde en definitiv bedömning av detta ämne. I den senare boken, Surveiller et punir beskriver han utvecklingen av ett system som leder till centralisering och tyranni. Fängelsestrukturen är en sammanfattning av systemet, och det kan ju också vara kasernen, sjukhuset eller skolan. Fängelset består av en kedja korridorer, som leder fram till en punkt, övervakningspunkten. Fångarna kan på ett klart definierat sätt, under avgränsade ögonblick, röra sig, men deras rörelser övervakas från observationspunkten. Vårt samhälle är som det här fängelset, korridorer och övervakningspunkter, som i det här fallet utgörs av lagar, förbud och normer.

Foucaults andra bok, L'histoire de la folie, tar upp det här temat, men på ett annat sätt och visar att humaniseringen av det här systemet skedde mycket tack vare inflytandet av det islamska samhället i Andalusien, där dåren väckte medlidande och ibland respekt, i motsats till den åsikt som är vanlig i väst, att man trodde att dårarna var besatta av demoner som man måste driva ut, om man nu inte helt enkelt brände den sjuke på bål.

Det var det som fick Maurice Clavel i en debatt med Philippe Solers som övergått till marxismen att förklara. "Ja, cartésianismen i sin klassiska form var till sist ett frihetsberövande redskap, ett instrument för att åstadkomma underkastelse och uteslutning av människan istället för att vara ett medel för att befria människan och leda henne fram till ljuset... Redan i L'histoire de la folie har Foucault förstört ljuset. Ja, den stora förstöraren av ljuset, det är han."

Den här lilla utvikningen som vi har gjort är till för att markera tydligare att vetenskaperna, sociologin inberäknad, inte är neutrala och att de inte är resultat av existentiella idéer, värderingar och val.

- Ni har här skissat upp historien och evolutionsprocessen i det kapitalistiska samhället och det onda som det samhället drar med sig. Men den socialistiska, den marxistiska skolan har framburit en annan tolkning av sociologin, som är på samma gång motsatt och samtidigt stöder den traditionella sociologin!

Marxismen inspireras av samma västerländska kultur, den bär fram samma problematik. Det var inte för intet som Marx ville tillägna Darwin Kapitalet! Marxismen framstod till en början som antagonist till kapitalismen, men föll undan i sin tur för den utilitära principen, och för det kapitalistiska samhällets slutmål, dvs konsumtion.

Marxismen som kallar sig "vetenskaplig" är full av stora oklarheter och motsättningar.

Vi vet nu, i motsats till marxismens tes, att bofastheten föregick herdestadiet. De nya arkeologiska upptäckterna av sumererna är ett bevis för det. Och likadant så är de olika samhällsstadier som Marx beskrev motsäges av det som hände i t ex den muslimska världen. Där fanns det inget feodalt stadium. Det fanns självklart stora jordegendomar, och utsugning människor emellan, men feodalsystemet existerade inte. Med feodalsystem menar jag ett system där det finns en feodal herre som tar upp skatt, har egna arméer, sitt eget banér, slår egna mynt och råder över sina livegnas liv och död, ja, över alla personer som faller under hans jurisdiktion, och som bestämmer äktenskapen, med partner utanför hans område. Det här feodalsamhället hade vi inte i Islam.

Vi kommer nu till en av marxismens grundstenar, den historiska klassen, dvs proletarietet och den historiska roll som den fått spela. Låt oss döma marxismen efter dess egna kriterier, och framför allt då den historiska determinismen. Från Kina till Kuba, genom Indokina, Nordkorea och Algeriet så är det bönderna som har gjort historien, och inte arbetarna. Snarare har arbetarna, då de kunnat plocka upp smulorna vid imperialismens bord, varit passiva, kanske till och med spelat med, dvs varit aktiva för kolonialismen, så som till exempel hände i Algeriet, där de till slut blev våra fiender i kärnan av den hemliga armén OAS. Det sista fascistiska fästet var faktiskt kvarteret Bab-el-Oued, så kallade "röda", där det kommunistiska partiet var vid makten; och svartfötterna i Bel Abbes som röstade på den kommunistiska borgmästaren Justrabo och gjorde gemensam sak med mördarna i Främlingslegionen!

De här svartfötternas frustration, de var ju själva utnyttjade, fann en avledare i närvaron av ett lager under dem, ett kuvat, förtryckt folk var ett bra offer för deras frustration, de hade hittat några som var svagare och mer utnyttjade än de själva och med jubel trampade de på oss i sökandet efter en euforisk maktkänsla. Löjliga "undermänniskor", manipulerade av det kapitalistiska systemet, tror att de blir människor genom att massakrera "slavar".

Det är Freuds, Jungs, Adlers teorier som gör att vi kan analysera den här situationen, inte Marx. Att anta att arbetarna är den riktiga historiska klassen, som ska göra slut på kapitalismen. Hur skulle den tankeoperationen vara möjlig om nu huvudaktörerna försvinner? Ja, faktiskt, arbetarklassen håller på att tunnas ut helt och hållet, eftersom den inte utgör mer än 20-25 procent av de som arbetar i de industrialiserade länderna. Den här siffran sjunker hela tiden, eftersom de verksamma i serviceyrken ökar för att nu omfatta 75 procent av den aktiva befolkningen.

Om arbetarklassen inte kunde utföra den uppgift som tillkom den när den utgjorde 60 till 70 procent av den aktiva befokningen i västvärlden, hur skulle den då kunna göra det nu, när den bara är en tredjedel så stor, och allt tyder på att antalet kommer att minska ännu mer.

- Den historiska analysen av socialismen och marxismen är viktig, ja, kanske till och med viktigare än den som gäller de rent teoretiska aspekterna, fastän det finns en viss samklang mellan teorin och teorins historiska tillämpning. Vad anser Ni om det första socialistiska samhället i Sovjetunionen sjuttio år efter oktober- revolutionen?

Vilket ansikte visar den "socialistiska" världen idag? På samma sätt som den kapitalistiska världen, karakteriseras den av den merkantilistiska rationalismen. Man hade väntat sig av den socialistiska världen en ny människa, en ny kvinna, ett nytt samhälle, bättre kvalitativa förhållanden mellan samhällets medlemmar. Det var det här man lät ana. Men den här faktiska "socialismen" underkastar sig materialismens kvantitativa lagar. Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté lanserade det berömda slagordet "uppnå och överträffa" och genom det gick in i samma hejdlösa kapplöpning, som den kapitalistiska världen, för produktionen av konsumtionsvaror i samma infernaliska onda cirkel av framväxande nya behov så snart som de gamla behoven är tillfredsställda.

Människan från det här samhället är så lik det kapitalistiska konsumtionssamhällets människa att man inte kan skilja mellan dem och kanske ännu mer extrem eftersom det kommunistiska samhället inte kan erbjuda alla de produkter människorna önskar i jämförelse med det kapitalistiska samhällets överflöd. Böcker skrivna av kommunister så som Rue du prolétaire rouge eller La société corrumpue ger en intensiv beskrivning av det socialistiska samhället, ett samhälle på jakt efter lyckan i konsumtion, ett samhälle som i grunden påverkats av korruption på alla nivåer inkluderande rättsväsendet.

Det som vi ser idag i form av utväxter likt elakartade tumörer som fördärvar detta samhälle, är följderna av misstag, som man kunde ana mycket tidigt i den här revolutionen. Så är det med valet av den amerikanska taylorism som Lenin gjorde själv i ett allvarligt misstag beträffande målen och medlen. Lenin gick vilse när han trodde att om taylorismen infördes i Sovjetunionen i arbetarnas tjänst så skulle man vinna tid på det och fritid som, om den användes rätt, skulle göra det möjligt att komma ikapp den kulturella eftersläpningen. Ett katastrofalt misstag. Istället för att hjälpa till så att man kom ikapp denna eftersläpning, minerade taylorismen socialismen inifrån, och jag tror knappt att de socialistiska organisationerna vid Renault, som ju till stor del utgörs av nordafrikaner, skulle säga emot det här.

För övrigt, genom att begränsa revolutionen till ett enda land, när dogmen förskriver att endast en proletär världsrevolution hade chans att lyckas, är också en allvarlig förvrängning som fick svåra konsekvenser för framtiden.

En annan brist på förutseende i dogmen: när nu revolutionen borde inträffa i ett land som dominerades av ett proletariat, som t ex Tyskland, inträffar den istället i Ryssland, där proletariatet bara utgjorde 4 procent av den aktiva befolkningen.

Andra lika allvarliga förvrängningar visade sig. Det gäller stödet till de revolutionära krafterna i världen, och speciellt i tredje världen, i deras kamp mot kolonialismen och imperialismen. Fallet med den muslimske tartaren Galiev, som var Stalins ansvarige i nationalitetsfrågor, är signifikativt i den här frågan.

- Han var ändå marxist, medlem i det kommunistiska partiet?

Jag tror inte att Galiev var marxist. Visst var han marxist på ytan, men egentligen var han en nationalist, som drogs med i oktoberrevolutionen, som han ett tag trodde skulle kunna hjälpa fram frihetsrörelsen för hans folk. Han trodde på de revolutionära krafterna i Islam såsom drivkraft, och tvivlade på det västerländska proletariatets revolutionära karaktär. För honom är revolutionens framtid hos de kolonialiserade fooken mot kolonialismen. Det är dessa folk som inte har blivit av med sina bojor, fastslog han, och inte västvärldens proletariat. Galiev var den förste att inse tredje världens problem i vår tid.

Understödd av indiern Roy, såg det ett tag ut som om hans teser skulle bli de förhärskande under Baku-kongressen, där de blev offentliggjorda. Men revolutionen i Sovjetunionen, inringad som den var med kontrarevolutionära hot som ville kväva den, föredrog att stödja tesen om revolutionär realism, som medgav att revolutionen kunde ett tag dominera i ett enda land, till nackdel för världsrevolutionen. Dessa idéer slog igenom framför Sultan Galievs idéer och framför Baku-kongressens idéer av 1922.

Galiev likviderades av Stalin och indiern Roy flydde till Kina där han kämpade sida vid sida med Mao Tse Tung.

Nästan samtidigt utspelade sig en annan händelse i Persien med Kutchuk Khan som skulle sätta sin prägel på revolutionen i tredje världen under lång tid. I sin revolt mot shahen bildade Kutchuk Khan en verklig republik i Azerbadjan, i den iranska delen, och gav den namnet sovjetrepublik, samtidigt som han bad Sovjet att hjälpa honom och att erkänna hans makt. I början gav Lenin sitt stöd och skickade till och med en armé för att hjälpa till, men precis som fallet var med inställningen till Galievs teser fick de yttre påtryckningarna på Sovjet att låta "realismen segra", desto mer eftersom engelsmännen hade låtit ana att man kanske skulle kunna ge ett lån till Sovjetunionen. Lenin tvekade inte att överge Kutchuk Khan och lämna honom åt hans öde. De iranska kommunisterna gick t o m så långt att de hjälpte shahen fmilitärt ör att krossa Kutchuk Khans republik.

Man kan utan risk fastslå att genom mordet på Sultan Galiev och krossandet av Kutchuk Khanrepubliken omöjliggjorde Sovjet all tanke på stöd för revolutionära styrkor som skulle kunna dyka upp i tredje världen. Så uppstod också en deviation som skulle leda till Jalta och till multinationella företags intåg i den socialistiska världen med en verklig exploatering som utövades t ex av Japan över Sibirien. Verkliga felsteg som syntes klart i den enade operationen mellan de amerikanska och sovjetiska rymdexperimenten, och som faktiskt uttryckte en verklighet, ett närmande mellan två system och utsuddandet av skillnaderna mellan dem.

- På många sätt var Lenin inte marxist, eftersom de åtgärder han vidtog skilde sig från den marxistiska teorin. Låt oss då klargöra leninismen till skillnad mot staten. Man kan inte förneka att marxismen förespråkar avskaffande av profit och exploatering, man kan till och med säga att det finns viss tillämpning som liknar Er självförvaltningsmetod.

Självförvaltning fanns beträffande fackföreningarna vid t ex järnvägen, men det var Lenin själv som gjorde slut på denna modell för att istället sätta in det tayloristiska systemet.

När man talar om historisk determinism så är det som om Marx sa till oss: bry er mindre om vad jag säger och titta mer på vad som kommer att hända i historien, vad mina arvtagare kommer att göra. Där ser vi en självständig marxistisk egenskap. Låt oss nu se på historien, vad den berättar genom Stalin, Bresjnev, Jivkov och Kim Il Sung, varken deras exempel eller deras verk övertygar. Vi kan inte hitta nycklarna till våra problem i deras verk. Vi ser att det man idag kallar utveckling, framsteg, tillväxt och produktivitet får olika betydelse alltefter vilka mål man har. Vi ser att kulturen är viktig i deras definitioner och att varje handling ses i skenet av kulturen.

Hos oss i tredje världen är den nya historiska klassen efter bönderna och frihetsrörelserna de unga, de helt unga. Det är de som gör historia i Soweto, i Palestina, i Libanon, i Nicaragua och i Iran. Det hela har biologiska grunder. Ungdomen idag har samma kroppsliga och själsliga mognad som de som var arton och nitton år hade för tio år sedan. En utveckling som beror dels på födan, dels på tekniska framsteg, på media, kommunikationsmedlen som ju har krympt vår värld väsentligt.

- I praktiken har marxismen fört med sig teoretiskt framsteg inom vetandet som utgör en verklig historisk revolution inom vetenskapen.

Man tillskriver ibland marxismen saker som den inte själv begär. Så är det till exempel med klasskampen, som man tillskriver den, men som egentligen kommer från den franska bourgeoisin. Proudhon, Fourier och utopisterna röjde vägen för Marx, men man måste medge att Marx analys är mer systematisk, djupare, rikare i inställning till kapitalism och imperialism. Men som varje vetenskap är den ganska inexakt, och innebär t o m vissa riktiga misstag som vi har sett.

"Filosoferna har hittills sysslat med att förklara världen. Nu måste man ändra den" genom att sätta Hegel "på fötter" när han har gått på huvudet hittills genom att förklara att det är slut på filosofin. Vi kan konstatera att den fortfarande har en framtid och att den antagligen kommer att leva lika länge som mänskligheten.

- Skillnaderna mellan de kommunistiska samhällena och de kapitalistiska minskar successivt så att man snart inte ser någon större skillnad mellan dem. Hur är det möjligt? Hur stöder kapitalismen i väst de socialistiska regimerna?

Vi har redan visat fram de här samstämmigheterna. Frågan om de stora skulderna och dess betydelse som socialistvärlden har hos väst är ett annat avslöjande tecken. Fallet med Polen är tydligt i det här hänseendet. Polen är skyldig 25 miljarder dollar till väst. När mannen på gatan klagar över att de ekonomiska planerna misslyckats iscensätter den kommunistiska regimen en reformplan som finansieras av västvärldens banker.

Och lika förvånande är det att det är de kapitalistiska bankerna och de multinationella storkapitalistiska företag som skyndar till sjukbädden när socialismen är sjuk! Här ser vi alltså bankerna och de multinationella företagen som hjälper till för att låta det socialistiska experimentet överleva! Men för den skull ska vi inte tvivla på värdet i en socialism som teoretiskt borde lura dem?

En dag ställde en journalist följande fråga till Agnelli, president för Fiat, som just skulle bygga en fabrik i Sovjetunionen: "Fruktar ni inte konkurrens med tanke på lönerna i Sovjetunionen? " "Nej, svarade han, eftersom de kommer att framställa modell 7 och vi kommer att framställa modell 10."

Det här påminner på ett underligt sätt om taylorismen såsom den infördes av Lenin.

Ordföranden i den internationella fackföreningen för arbetare med kemiska produkter, en verkligt stridbar fackförening när det gäller aktiviteter mot de multinationella företagen har, i sin bok Vodka-cola, lyft på slöjan. Han har siffror till sitt stöd när han visar på det långt framskridna samarbetet mellan kapitalistiska och socialistiska system. Han har bland annat avslöjat de nära kontakter som vävts mellan bankerna i väst med deras motsvarigheter i Sovjet, som besöker samma klubbar, spelar golf och bridge tillsammans, med andra ord, de lever ett liv på samma sätt i de högre kretsarna i de två politiska systemen.

- Var ligger huvudfelet? Vad är det som gått fel i socialistvärlden?

Det viktigaste misslyckandet är i det väsentliga det som gäller människan, och där har man misslyckats totalt. Det här misslyckandet beror inte på något svek från marxismen. Det har inte förekommit något svek, utan man har bara fått fram i dagsljuset hurdan den är. Det har inte förekommit någon avvikelse, utan man har troget följt spåren.

De tio miljoner bönder som mördades på Stalins order under jordreformen, de 98 medlemmarna av 120 i centralkommittén för det kommunistiska partiet som likviderades också av Stalin, liksom de två tredjedelar av medlemmarna i centralkommitéerna i de europeiska folkrepublikerna. Det var inte ett fel av en enda pervers människa. De är i grunden följden av ett system och den princip som studerats av Michel Foucault och som vi tidigare har talat om.

- Minns Ni de ekonomiska kontakterna och de handelskontakter och politiska kontakter som Ni hade med socialistländerna när Ni var statsöverhuvud?

De ekonomiska kontakter som utvecklades mellan oss var inte annorlunda än de kontakter vi hade med kapitalistvärlden. Det var handelskontakter, med undantag för Kina, med vilket dock våra kontakter var mycket begränsade, eftersom Kina själv inte var så välutvecklat. Jag har för övrigt haft tillfälle att, tillsammans med Che Guevara, som då var ekonomiminister i Kuba, fördöma den här "socialistiska" merkantilismen, och det var under en sammankomst för den afroasiatiska ekonomiska kommissionen. Min kritik väckte då stor uppståndelse.

- Tror Ni att försoningen mellan de två systemen kommer att leda till att alla skillnader mellan öst och väst suddas ut?

Nej, det kommer inte att bli någon försoning vad det gäller intressen, för det ena systemet existerar inte och blomstrar inte annat än om det är till skada för det andra systemet. Just nu är det här världssystemet farligt blockerat. Svälten som dödar miljoner människor, miljöförstöringen som drabbar växtligheten och leder till att öknarna breder ut sig, vinstbegäret som förstör Amazonas, som är jordens största syrereservoar, skuldbördan som krossar tredje världen där befolkningen bara ökar. Alla dessa problem tillsammans, och listan kan göras ännu längre, visar att vi inte kan fortsätta så här särskilt länge till.

Det behövs att vi tänker efter, att vi får nya visioner, att vi får en annan världsordning.

- Vad beträffar de socialistiska modellerna i tredje världen, om vi nu inte tänker på arabvärlden och den islamiska världen, ska man jämföra deras förhållande till det centrala systemet med de förhållande som råder mellan tredje världen, som har kapitalistiska tendenser, och den västerländska kapitalismen?

Ja, precis som fallet var med Algeriet, förhållandena är desamma.

Det är ingen skillnad om det så är Mozambique, Kuba eller Nordkorea. Vi ser ingenting positivt med att man imiterar dessa experiment.

- Men har inte en del av de här samhällena gjort stora framsteg?

Jag tror inte det, i varje fall inte när det gäller verkliga framsteg, som faktiskt börjar med människan. Om det har skett några framsteg, vilket inte alltid är fallet, så är det ändå bara kvantitativa framsteg.

- Till skada för det kulturella arvet?

Till skada för naturtillgångarna, men också för kulturella värden.

- Men man måste ändå medge, att de samhällen som har offrat sina kulturella värden, har lyckats undgå svält och andra katastrofer. Vad är viktigast, livet eller identiteten?

Jag förnekar inte att det finns den här aspekten på problemet. Med hjälp av vetenskapen, har man rått på svält och sjukdomar mycket snabbare, t ex i Kuba och Korea. Men den plats man gett människan, levnadsvillkoren, det man har reducerat människan till, visar på stora brister i en sådan här utveckling.

- Historiskt sett har det socialistiska systemet vuxit fram ur det kapitalistiska systemet. Det dök upp mycket senare. Ändå har man intrycket av att det yngre systemet brakar samman mycket tidigare än det gamla. Det handlar om en paradox eller en felberäkning. Vad tror Ni?

Eftersom centraliseringen har genomförts i en grad som är helt okänd i mänsklig historia. Människan, hennes kreativitet, hennes fantasi som berikar hela samhället, har berövats sin livskraft och sinat. Man behöver bara se på de produkter som framställs i det sovjetiska systemet, liksom på den musik som komponerats efter Moussorsky, Rimskij-Korsakov eller Tjajkovskij såväl som på litteraturen efter Tjechov, Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Det är likadant med filmen efter Eisenstein eller poesin efter Majakovskijs självmord. Vad beträffar Bolsjojteatern så vet alla att den växte fram före oktoberrevolutionen. Arkitekturen har blivit medioker, det syns tydligt i Moskva, när man ser på andra byggnader än Kreml.

- Det Ni säger påminner mig om att Lenin sa att konsten
måste vara framvuxen ur partisanerna. Konsten får bli
drivremmen i den socialistiska vägen. En sådan trång syn på konsten kan inte gynna dess blomstring, utom hos de oppositionella.

Man vet vart den så kallade socialrealismen har lett. En medioker vision, av en medioker verklighet. Konsten är friheten. Konsten behöver utrymme och frihet för att blomstra, den behöver svängrum och spontanitet. Precis som vetenskapen klarar den inte av att vara begränsad på ett trångt utrymme. Man kan ju påminna om lysenkism-misstagen som fått namn efter den kände biologen Lysenko, som förärades med Stalinpriset och som ville ställa proletariatets vetenskap mot bourgeoisins, men proletariatets vetenskap byggde på en dialektisk materialism och krossade karriären för många vetenskapsmän innan man avskaffade den 1965.

- Kan Ni tala om de kommunistiska partiernas experiment i arabvärlden?

Jag ser inget intressant eller nyttigt med det. Om det roar er kan vi prata om det algeriska kommunistpartiet. Dess erfarenhet sammanfattar de andras. Det växte fram i Frankrike och sedan dess har det förblivit en organisation som styrs från Frankrike.

När det algeriska folket gjorde sig berett att gripa till vapen mot kolonialismen den 1 november 1954, så fortsatte det kommunistiska partiet att hävda att Algeriet fortfarande var en nation som höll på att växa fram. Efter den 1 november publicerade dess centralkommitté en kommuniké som fördömde "våld från vilken sida det än kommer", och förkastade då utan att göra någon särskillnad medan de förtrycktas våld och kolonialisternas. Partiet har inte slutat upp att jämföra den algeriska nationalismen med erövrarnas trångsynta nationalism, med utsugarnas och förtryckarnas.

För att inte helt och hållet missa historiens tåg, som startade utan dem och även mot dem, kommer partiet att engagera sig även om det är i utkanten av befrielsefronten, för att skapa sin egen motståndsrörelse, sin egen armé. Det var inte förrän efter ett svidande nederlag som man beslutade sig för att ansluta sig till FLN:s led. För den skull hindrar det inte oss att hedra dess kämpar som senare ofta var mycket modiga och delade våra mödor och vårt hopp i de kolonialistiska fängelsehålorna och i motståndsrörelsen. När jag talar om den här fasen i vår revolution måste jag klargöra ett problem. Om den officiella socialismen, som representeras av Sovjetunionen, inte kan ge oss lösningar på våra viktigaste problem, ska man för den skull inte jämställa den med Förenta Staterna som är fiende nummer ett för den islamiska världen, för arabvärlden och för hela tredje världen. För oss är Sovjetunionen tvärtom en taktisk allierad även om vi måste förkasta dess förehavanden i Afghanistan eller i Eritrea.

- När ändrade det algeriska kommunistiska partiet sin inställning beträffande revolutionen?

Två år efter den 1 november 1954.

- Efter statskuppen i juni 1965, fanns det då inte en underförstådd allians mellan marxisterna och Boumediène?

Nej, tvärtom till att börja med, man stötte sig med militärregimen som genomfört kuppen. Det var när Moskva intervenerade strax efteråt och uppmanade kommunisterna att stödja överstarna och att bilda det som de kallade en "volontär kärna". Det var genom att göra det som kommunistpartiet återupptog sina beprövade vanliga metoder med infiltration. Avsikten var som den alltid har varit partiets framtid, dess fortbestånd och detta överordnad all hänsyn till fosterlandet, nationen, tron eller mänskligheten: partiet var överordnad allt det här.

- Till sist, vad tror Ni om de västerländska marxisternas försök att komma fram med modeller som tangerar den leninistiska strängheten?

Berlinguers och Carillos eurokommunism kanske är mänskligare, men den går ned sig i kapitalismens träskmarker.

Vad beträffar de socialistiska partierna, när de väl avverkat sin smekmånad så anstränger de sig för att förvalta det kapitalistiska systemet genom att påstå att de gör det bättre än högern. Därav dess missräkningar, felsteg och den karikatyr av socialism som de för det mesta utgör.

 

 

KAPITEL VIII

TANKAR
KRING FRÅGAN OM DEN
ISLAMISKA ENHETEN


- Kan man säga, herr President, att arbetet med enhetstanken går framåt ännu idag, trots de växlingar i de olika strömningarna som man kan observera i Egypten, Algeriet och i Mellanöstern i allmänhet?

Som jag ser det, så går arbetet med enandet framåt trots de bittra missräkningar som arabvärlden har fått uppleva. På 60-talet var villkoren för ett förverkligande inte helt sammanställda, men händelserna då förblir icke desto mindre helt avgörande för att förstå mekanismerna för ett enede och för att dra lärdom inför framtiden.

Likväl är det ännu vktigare att lära sig att frukta och skydda sig från den nuvarande världsordningens maskineri, än att helt förstå innebörden i arabernas enande, ty faktum är att det är Västerlandet som driver oss till valet att antingen förverklga enandet eller att förbli förtryckta (eg.dvärgar). Det betyder att enandet redan och (d'ores?) har börjat utforma sig kulturellt sett. Det är också uppenbart att enandet och ideologin idag ligger mycket mer inom räckhåll (är mera rimlig) än den varit vid någon tidpunk tidigare.

Under 60-talet stödde sig enhetsrörelsen på en enda man: Gamal Abdel Nasser. Denne man har äran av att ha fört ut denna tanke bland folket på gatan, men vi andra arabledare var inte lika påtagligt medvetna om nödvändigheten av detta. Men idag har enandet blivit en absolut nödvändighet som inte bara grundar sig på historien, språket och religionen utan lika mycket på vår ekonomi.

Vi står idag inför ett val av alternativ: antingen går vi samman och kan existera eller också går vi inte samman och kommer då att utplånas. Men å andra sidan bör vi inte heller fastna i stadiet för enandet av araberna. Det finns en islamisk värld som bör enas men det finns även en värld vid sidan av som också likaledes bör ena sig.

- Vilken är den mest korrekta och mest tillämpliga lösningen på enandet, så som Ni bedömer det? Är det ett totalt enande eller ett enande bestående av olika sammanslutningar? Bör man ta hänsyn till vissa lokala specialförhållanden?

Jag önskar personligen att vi genast skulle kunna tillämpa en organiskt integrerad lösning för ett enande: det skulle vara idealet. Men jag bedömer det likväl så, att man måste börja med ett enande som tar hänsyn till gångna händelser och de komplicerade nuvarande realiteterna. Enligt min åsikt, är den bästa lösningen för enande och den som har störst chans att lyckas den, som tar hänsyn till varje områdes grundförutsättningar och specifika egenart. Ty om man gör det misstaget att bortse från eller inte vill erkänna dessa speciella karaktärsegenskaper som finns i varje område, kommer man att skapa en konfliktsituation eller ännu värre man kommer att hamna i förtryck. En lösning, i form av enskilda sammanslutningar, (federativ lösning) verkar i detta läge (ur denna synvinkel) att vara den mest tillfredsställande. Det verkar logiskt att skapa en västarabisk enhet med dess egenart och dess naturliga frändskap. Förresten vem skulle kunna neka till att Sudan och Egypten har större släktskap med varandra än med alla de andra arabiska regionerna? Och vem skulle vilja förneka den djupa likhet som finns mellan Syrien, Libanon, Palestina, Jordanien och Irak? Eller den gemenskap som finns mellan länderna vid Golfen, den arabiska halvön och Jemen?

En huvudprincip bör utgöra grunden för enandeprocessen och l'Etat de l'Union: det är Choura, dvs demokratin. Det är genom tillämpningen av choura som vi kommer att uppnå den bästa formen av enighet.

På samma sätt som man bör respektera de olika områdenas egenart i enskildheter, så bör huvudfrågorna avgöras i ett större enat sammanhang. Sådana frågor som t ex: penningväsendet, försvaret, undervisningen och marknadsekonomin. På samma sätt bör bör man tillämpa ett folkligt lokalstyre.

Vad gäller egenarter, så bör minoriteter kunna bevara sina specifika former inom den arabiska enheten. Utan att ha för avsikt att förvärra känslorna är jag t ex för att kurderna utgör en egen enhet inom det arabiska systemet och under Islams skydd. Det betyder att vi inte bör fastna i stelnade gränsuppfattningar och indelningar som vi ärvt från kolonialsttiden.

- Hur ska vi förverkliga enandet?

Först måste vi bli av med de nuvarande regimerna.

- Men vi har likväl tidigare i historien störtat reaktionära regimer och upprättat revolutionära regeringar i avsikt att fullborda enandet (eg. i enandets namn), men då de en gång kommit till makten har de blivit ännu större fiender till enandet... Vilken är den bästa lösningen?

Vid denna tid var troligen inte mannen på gatan tillräckligt mogen (i sina tankar), jag syftar då på ett strukturerat och organiserat medvetande. Men det som inte var möjligt på 60-talet skulle mycket väl kunna bli det på 80-talet. Man får inte misströsta, tvärtom måste man kämpa på och fullfölja arbetet.

- Ni är anhängare till en arabisk enhet och till uppbyggandet av en ny världsordning grundad på den islamiska ideologin och som stödjer sig på strukturen i den arabiska enheten, den islamiska enheten, den afro-asiatiska enheten och tredje världens enhet eller (Sud-Sud?). Ni har ju för övrigt, tillsammans med Gamal Abdel Nasser, spelat en roll i förberedandet av denna nya världsordning. Hur uppfattar Ni detta uppbyggnad av enheten på flera plan?

Varför misslyckades ni i det förgångna? Och hur ska Ni lyckas nu?

Varför vi misslyckades? Jo, därför att arbetsuppgiften inte var av det lättare slaget. Det var en utomordentligt svår arbetsuppgift som alla förändringar i historien, sådan som t ex den att gå ifrån bondesamhället och in i industrialismen. Den nuvarande världsordningen är etablerad sedan fem sekler tillbaka, det är ofattbart att vi skulle kunna ändra den bara på några år. Från början inskränkte sig våra förhoppningar till att försöka uppnå bara vissa resultat, och vi har förverkligat detta mål delvis.

Naturligtvis har vi gjort misstag. Till exempel har vi agerat mer än reflekterat. Dvs Gud allena vet hur allvarligt syftande vi var! I själva verket vilade alla våra ansträngningar och initiativ på några få män som Nasser, Sukarno, N'Kruma, Ben Bella och några till som, till råga på allt inte då hade förstånd nog att frukta det kulturella och samhälleliga tvång som Västerlandet utnyttjade i sina krav då vi konfronterades med deras världsordning. Denna mäktiga världsordning, som har vetat hur den ska utnyttja allt, som ställt sig i dess väg för att göra motstånd - speciellt den pseudovetenskapliga socialismen - har likväl inte kunnat suga upp Islam. Islam är faktiskt det enda okuvliga kulturella fenomen som har unkommit denna världsordnings omättliga hunger. Den har aldrig kunnat strypas eller ryckas upp med rötterna.


DET ÄR NÖDVÄNDIGT ATT HA ETT PROGRAM OCH EN STRATEGI


Vi kämpar inte bara för att försvara araberna och Islam. Nej, vi försvarar även den icke-västerländska världen i dess helhet och t o m det som ännu är rent och levande i Västerlandet. Det är vårt hedersmärke. Araberna har bidragit, speciellt under epoken med alliansen mellan nasserismen och den algeriska revolutionen, till att lägga grunden för internationella samhällsstrukturer som förutsätter en förändring i världsordningen. Bandoeung, OUA:s födelse, le non-aligement?, var sådana stora händelser. Ansträngningarna i denna riktning fullföljdes även på den intellektuella och vetenskapliga tankenivån och undan för undan kom de kulturella dimensionerna av vissa problem att klarna. På samma sätt började lämpliga metoder och medel i konfrontationen att avteckna sig: nödvändigheten av att definiera ett teoretiskt verksamhetsområde; nödvändigheten av att parallellt fullfölja handling och tanke. Jag måste också klart definiera vissa huvudpunkter på denna väg (mot målet).

För det första: nödvändigheten i att lämna denna världsordning och ersätta den med en annan, inte bara för araberna och muslimerna utan för hela världen. Detta leder oss till att rådfråga våra allierade och våra vänner. Vi avvisar t ex Västerlandet i dess helhet, men i konfrontationen med den amerikanska imperialismen måste vi samarbeta (förhandla) med socialistblocket. Vi har verkligen en gemensam nämnare med socialistblocket: de behöver oss på samma sätt som vi behöver dem. Då vi inte kan kämpa mot Västerlandet i dess helhet, på en och samma gång, måste vi utarbeta en strategi och en taktik.

För det andra: nödvändigheten av ett enande. Vi står inför ett val som manar till beslut, antingen enar vi oss och samlar våra krafter och resurser för att göra motstånd eller så kommer vi att förbli splittrade reducerade till spridda stammar och religiösa grupper och detta är döden för våra länder.

För det tredje: nödvändigheten av att rusta sig mot världsordningens attacker i ett läge då vi står ansikte mot ansikte med dem. Vår situation kan jämföras med den, då en lättviktsboxare möter en tungviktschampion i Muhammed Ali's klass. Vi kan inte möta dem ansikte mot ansikte och vi måste parera deras slag. Men hur?

  1. Genom att skapa ett jordbruk som tillåter oss att befria oss från den utpressning som Västerlandet kan utöva mot oss genom rådande hungersnöd och från den rådande världsordningens dominans på jordbrukets område. Vi måste förbereda oss för en eventuell framtida livsmedelskris.

  2. Genom att grunda en vetenskaplig forskning som tjänar en annan utvecklingsmodell som kräver bättre livskvalitet och inte konsumtion och överflöd. En forskning befriad från BNP-logikens band och från tillväxtmodellen som Västerlandet påtvingat oss. Cartesiska begrepp (kvantitativa), som för övrigt numera kritiseras och som man mer och mer går ifrån t o m i Västerlandet på grund av deras ofta katastrofala effekter både på människan och hennes omgivning.

  3. Genom att avvisa det filosofiska begreppet om profit för profitens skull, vilket har lett till hegemoni och exploatering.

  4. Genom att fastställa etapper som strikt definierar uppläggningen av denna räddningsaktion, ty det handlar verkligen om en räddning, som gör det möjligt för oss att dra oss ur det nuvarande världssystemet och undkomma dess hårda lagar av oförsonlig dominans och träldom.

  5. Genom att skapa en egen allmän marknadsekonomi som så småningom kan utsträckas till att gälla även andra.

  6. Genom att ta tillbaka våra penningresurser som är placerade i västerländska banker för att använda dem till finansiering av företrädesvis vetenskaplig forskning och jordbruksverksamhet.

Detta är förstås bara allmänna riktlinjer, uppsatta i punkter, för ett program som vi bör djupare utarbeta. Denna inriktning avvisar likväl inte industrialiseringen, vilken är en obligatorisk milstolpe för mänsk ligheten. Även om den är aldrig så nödvändig, så kan den icke desto mindre betraktas (uppfattas) på ett annorlunda sätt. Vi behöver inte, för att få den, betala ett omåttligt pris så, som det västerländska samhället har gjort. Precis som det finns skonsamma läkemedel så finns det skonsamma vägar att gå beträffande industrialiseringen. Till och med i Västerlandet skulle övergången till industrisamhället ha kunnat vara mindre brutal och mindre traumatisk. Men en viss kultur och ett speciellt sätt att se på livet, darwinismen, som mekaniskt har tillämpats på sociologin, har legat tung över det val som Västerlandet gjort. Vi kan till stora delar undvika misstagen i detta val. Speciellt det som har utmärkt de sociologiska effekterna av denna industri, dvs borgarsamhället och de uttryck det nu slutligen tar sig idag: de multinationella företagen.

Det industriella borgar-multinationella konsumtionssamhällets framfart, besatt av idén med den fruktansvärda exploateringen, måste stoppas (en doute). Revolutionerandet av forskningen som tas i tjänst av en annan livsuppfattning förankrad i idéer om måttlighet, solidaritet omtanken att bevara arvet i naturen, erbjuder betydligt mer kvalitativa val. Detta mycket viktiga ämne skulle behöva utvecklas mer ingående, men det skulle ta för mycket plats här och kan istället studeras vid sidan av.

- Stjärnan från de utomståendes koalitioner, de afro-asiatiska och de inom Afrika har upphört att glimma. Nu tjugo år efter sedan dessa startade, kan Ni bringa klarhet i vad som fattades hos dem och varför de inte fungerade?

Innan man gör ett bokslut över de utomstående organisationen, måste man känna till denna rörelses historia, villkoren för dess födelse och den idé som den grundar sig på. Det var det kalla krigets epok, och vid horisonten uppenbarade sig de nya kärnvapnens spöke och det föreföll finnas all risk för en konfrontation mellan de båda Stormakterna. Idén med non-alignement uppstod som en inbjudan att rädda sig från denna fara och att dra sig undan från dessa två jättars bipolarisation. Men denna idé, som var i tjänst hos starka personligheter och främst fungerade genom närvaron av Nasser, Tito, Nehru och Chou En-lai, saknade likväl ett kulturellt begrepp och ett närmande till samhället, som behöves, för att verkligen angripa denna världsordning.

Då dessa män, som varit pelarna i non-alignement, försvann lämnade de plats för interna motsättningar beträffande hur man borde förhålla sig till kommunismen. Detta bidrog till att försvaga non-aligné-rörelsen som likväl har utvecklats mot den tankegång som jag har förespråkat, dvs skapandet av en ny världsordning. Alltså, vid den tiden uppnådde denna idé sitt syfte genom att förbereda terrängen för en utveckling mot en medvetenhet om problemen.

Likväl var den inte sen att tömma sig på sitt äkta innehåll på grund av meningsskiljaktigheter bland dess medlemmar som kom från Castro till kung Fadh. Sedan 1975 har non-alignementrörelsens verksamhet kunnat härledas mot Nord-Syd-dialogen, men utan att lyckas komma fram till några påtagliga resultat. I detta fall är ordet dialog för övrigt inte adekvat. Det betyder att de två parterna Nord och Syd väljer sina förespråkare på jämlika villkor; men i paktiken är det bara Nord som får göra sin röst hörd. Det handlar i själva verket om en monolog, som till slut får andnöd och dör vid tiden för konferensen i Cancun.

Jag föredrar en Syd-Syd-dialog. Men endast en gång har den burit frukt så att det kunde leda till en dialog mellan Syd och Nord.(?) Vi måste vara medvetna om att, om vi behöver en ny värld, i vilken Södern fullständigt kan inta den plats som den har rätt till (tillkommer den), så kommer Västerlandet inte att acceptera att delta i förverkligandet av detta till förfång för dess egna intressen. Det är därför som Södern måste ena sig, lära sig förstå sig själv, veta exakt vad den vill och lita på sina egna krafter. De måste t ex vägra att reglera sina skulder till Västerlandet, vilka är på gränsen att kväva dem. Världssystemets sätt att fungera, vilket är Nordens påfund, förutsätter att krisen i Norden automatiskt kommer att reflekteras i Södern och som direkt konsekvens skapa en enorm skuldbörda som leder en situation utan återvändo. Vem tror egentligen att Brasilien skall kunna betala tillbaka sin skuld på 105 miljarder dollar, Mexiko med sina c:a 85 miljarder eller återigen de andra Sydamerikanska länderna vars skulder uppgår till 165 miljarder dollar? Bara räntan på tredje världens skulder belöper sig på 100 miljarder dollar, samtidigt som biståndet till tredje världen under samma period endast var 30 miljarder dollar och kan till slut bara användas för att reglera de mest akuta skulderna. Man ser att det finns ingen utväg ur denna situation. Världens finansieringssystem är redan bankrutt, men döljer detta bakom en konstgjord bokföring.

- Ni har, med Nasser, haft en tankegång om uppbyggnaden av ett regionalt arabiskt system, som sedan skulle väcka tanken på ett regionalt arabo-afrikanskt system...

Ja, vi lyckades faktiskt börja att tillämpa dessa idéer. För första gången var de båda delarna av Afrika, det svarta och det vita, nära lierade.

- Med ett ord, ett Nord-Syd i Afrika. Men varför misslyckades detta försök?

Det misslyckades inte. Tvärtom, det rönte ända från början stor framgång. Men tyvärr vände historiens hjul sedan mot statskuppen i Algeriet 1965, följd i Afrika av tjugotvå statskupper samt händelserna i Egypten 1967. Från och med denna period började statskupperna hagla och den afro-asiatiska koalitionen, där araberna utgjorde en icke försumbar hävarm, fick se sin väg spärrad.

Vi utarbetade likväl under denna epok ett utvecklingsschema för olika grader av enhet, i avsikt att kunna frigöra oss från världsordningens halsjärn:

  1. En union som delade in arabfolken i självständiga regioner.

  2. En arabo-afrikansk union grundad på jämlikhet och samarbete i solidaritet.

Ett afro-asiatiskt system som skulle kunna få folken att gå samman för att ändra den nuvarande världsordningen. Det var därför vi hade förutsett en integrering av Sydamerika i vår koalition.
- Om ni hade fullbordat det afro-asiatiska systemet och i detta integrerat Latinamerika, så skulle denna koalition ha liknat non-alignement's. Varför då bilda två koalitioner? Fanns det någon skillnad mellan de två idéerna.

Det finns en skillnad i metodologin. Den afro-asiatiska koalitionen var afrikansk och asiatisk, som namnet antyder, och var alltså mycket känsligare för detta problem och mer medveten och dess mål var en annan och rättvisare världsordning. Syftet för non-alignement, å sin sida, var att mildra de olyckliga konsekvenserna av den ojämlika relationen mellan stormakterna och de fattiga länderna, och även att hålla det kalla kriget på avstånd. Dvs den ägnade sig åt att förändra världsordningen genom att bemöta den från insidan (inifrån).

Men i själva verket fanns det ingen möjlighet att förändra den inifrån, det var en illusion, precis som den berömda Nord-Syd-dialogen som startades av våra motståndare. Jag har jämfört denna dialog med ett ekipage med häst och ryttare. Hästen, det är vi, och de andra är ryttarna. Allt vi kunde göra anspråk på, var en större mängd foder. Det var otänkbart att kräva att ryttaren skulle byta och ta hästens roll!

- Vad beträffar Afrika så har antalet självständiga stater ökat i jämförelse med 60-talet. Men likväl fortsätter situationen på kontinenten att försämras, och redan tre gånger har OUA förgäves försökt få till stånd ett toppmöte (en kongress).

Kuppen utgick från Norden (norr), därefter började tillbakagången och angrep hela kontinenten.Vi hade statskuppen i Algeriet 1965 och därefter försvann, en efter en, N'Kruma, Modibo Keita och Nasser, alla de stora personligheterna som hade representerat och blåst nytt liv i Afrika.Sammanlagt tjugotvå statskupper följde på varandra och vanställde ansiktet på vår kontinent.Dessa kupper har inte ägt rum av en slump.Det som vi tidigare talat om beträffande förfallsprocessen på den arabiska arenan gäller även för Afrika. På grund av att vi lyckades skapa en bräsch i den nuvarande världsordningen så reagerade detta system och tillelade oss flera avgörande slag innan vi hann förverkliga en verksam enhet.

- Hade ni officiellt föreslagit Nasser att gå samman med Egypten?

Vi var redan förenade mentalt och politiskt. Men då jag frågade honom: när ska vi gå samman och utarbeta en ram för vårt enande? Så svarade han mig:"Broder Ahmed, ge mig litet tid, jag känner mig uttröttad och hårt prövad efter det att Syrien lämnat oss. På alla sätt står jag närmare er och vi är mer förenade än om vi hade en gemensam konstitution och en gemensam flagga. Vänta ännu ett tag, det är onödigt att skaffa sig fler ovänner." Ja, jag förde denna union på tal två eller tre gånger, men broder Nasser upprepade varje gång:"Ge mig litet mera tid, är inte det viktigare, att vi verkligen är förbundna i praktiken, än att vi är det officiellt?"

Mina förslag om ett enande i Afrika var för övrigt av samma slag och i samma anda. Vi hade till exempel ett mycket nära utbyte med Modibo Keita, vi besökte varandra och stod även nära varandra genom organiska band. Man bör påpeka att vi vid denna tid inte ännu hade etablerat lagar beträffande handelsförbindelser varken med Egypten eller med vissa afrikanska länder i Syd-Sahara. Det handlade snarare om ett utbyte vänner emellan, vi hade ingen bokföring om inte handelsministrarna eller industrin ingrep. T ex sände jag en båt med vete till Nyerere och han sände tillbaks den med en produkt från Tanzania; båtarna gick av och an mellan våra två länder. På samma sätt sände Castro mig socker utan att vi ens hade bett om det, utan officiella uppgörelser och utan att ens varsko oss om det. Vi använde varken registrering, priser, beräkningar eller auktionsbud. Nasser skänkte oss t o m en fabrik som vi inte betalt ett öre för och ändå, Gud allena vet hur mycket den betydde för oss!

- Vad var det för en fabrik?

Det var en textilfabrik och Nasser rådde mig att anlägga den i Kabylien. Den är ännu i verksamhet i Draa Ben Khedda.

- Gåva från Egypten?

Ja, från Egypten... Ännnu idag är den vår viktigaste textilfabrik; den producerar tyger av utmärkt kvalitet och vi exporterar t o m en del till Europa.

I själva verket kan vi inte säga hur mycket vi fick från Egypten; vi höll inte räkning på sådant och det gjorde inte Egypten heller. Vi var inte sådana som höll noggrann bokföring. Men vi vet hur viktig hjälpen från Egypten var för oss!

- Bland de erfarenheter (av system) som har förekommit i Afrika finns det ett som har fullföljts efter Er epok: det som Julius Nyerere har skapat. Hur har det kunnat överleva? Och vad anser Ni om det?

Nyerere var på samma gång en rättskaffens och en anspråkslös man. För att rädda sitt land från den nuvarande världsordningens hegemoni utförde han ett av dessa sällsynta försök som privilegierar jordbruket i stor skala. Detta försök grundade sig på ugema, ett uttryck som kommer från det arabiska ordet al Jamaa, som påminner en om att femtio procent av orden i swahili har arabiskt ursprung. Systemet med jamaa eller ugema förutsätter tillämpningen av choura. Men Nyerere begick två misstag.

Det första var att tro att ett stabilt och självständigt system skulle kunna tillämpas inom den nuvarande världsordningen. Detta var det grundläggande misstaget.

Det andra var inrättandet av enpartisystemet och allt det som följde på detta av motsägelser och svårarbetad tröghet.

Bland araber är det vissa som förebrår Nyerere att han var emot Islam och pekar då på kriget mot Idi Amin. Men jag för min del håller inte med om detta. Jag kände Nyerere väl och det var en djupt ärlig man även om hans försök medförde vissa allvarliga misstag vilka jag påpekat här ovan.

Hans hållning, så som jag ser det, vittnar om ett sunt omdöme. Han vägrade kategoriskt att besöka Algeriet efter statskuppen 1965 och t o m efter att jag blivit fri har han vägrat att försöka förbättra relationerna med den algeriska regimen. Å andra sidan tillhör han en av de stora personligheterna, som trott på Afrikas enande och som arbetat på att knyta samman banden mellan det svarta och det vita Afrika.

- En sista fråga... Växlingarna och perioderna av tillbakagång, som vi nyss påmint om, framkallar inte


de störningar i samhällsfunktionen i de flesta arabiska och afrikanska stater? Till exempel trångsynthet på det kulturella planet?

Detta är en grundläggande fråga. Vår kultur är dömd till undergång genom blotta förbindelsen - som jag vill kalla organisk - som den upprätthåller med den västerländska världsordningen. Vår kulturella situation är inte längre förankrad i basen av en verklig intellektuell kraft, i en speciell skaparkraft grundad på våra egna möjligheter och på vår livsuppfattning. Vårt medvetande är i framdeles knutet till det man kallar utveckling. Men utvecklingen är en kulturell angelägenhet, ty all ekonomisk produktion är även en kulturell produktion. Vi är underställda en annan kultur än vår egen, ty utvecklingen tar av medel som inte är neutrala (fristående), långtdärifrån. Det är medel som hör samman med kulturen eftersom de är bärarare av (traditions)värden. De är produkten av en bestämd livsuppfattning och av ett bestämt arvegods. Det jag förebrår Orienten, som vi utgör en del av, för är att de saklöst köper sådant som datautrustning och fabriker. En fabrik, t ex, omfattar fjorton sektioner eller nivåer som börjar med administrationen och slutar med löntagarna. När man köper en fabrik, köper man den i sin helhet, dvs man förvöärvar både arbetsmetoder och utrustning. Det är en definitiv fälla, som tvingar oss att ärva värderingarna som följer med detta arbetssystem. Det är ett system som direkt leder till konsumtiossamhället. Samtidigt som man köper maskinell utrustning, köper man även försäljarens idéer, metoder och syften.

Hur är innehållet i vår utbildning? Vår undervisning går ut på att få dessa fabriker, konstruerade i utlandet, att fungera. Vi behöver en annorlunda utbildningsform.

På den punkten är jag överens med den iranska revolutionen vad beträffar stängning av universiteten, dock på villkor att man först utarbetat en klar teoretisk uppfattning. Men tyvärr betvivlar jag att Iran ännu lyckats med det. Icke desto mindre är universiteten verkligen roten till det onda. Varje år släpper de ut sin kull av elever som genom undervisningen mist sin verkliga kultur och blivit främlingar. En kull som bara ökar skaran av arbetslösa och även ökar spridningen av den främmande kulturen. Denna typ av undervisning orsakar "hjärnornas" flykt. Visst finns det andra bidragande orsaker, däribland avsaknad av demokrati, men i grunden är det just innehållet i denna slösaktiga och påkostade undervisning, som pågår vid våra skolor, högskolor och universitet eller institut, som i första hand bädar för denna hjärnornas flykt.

 

 



ORDLISTA

Abd el-Krim el Khattabi (1882-1963), marockansk revolutionsledare som ledde en revolution mot fransmännen och spanjorer som ockuperade södra resp. norra Marocko (1920-1926 i Rifbergen i norra Marocko).

Ouléma , religiösa lärde, som utgjorde i Algeriet den officiella religiösa institutionen och som organiserade sig i en organisation som hette "Oulémasorganisationen".

Ijtihad : att intellektuellt anstränga sig för att finna med sunt förnuft lämpliga lösningar till nya problem och situationer som inte omfattas av texterna och källorna i Koranen eller Hadith. Ijtihad är en av de islamiska källorna till lagstiftningen.

Jihad : plikten i Islam att kämpa mot orättvisan när det är befogat.

Moujahid : islamisk benämning för frihetskämpe för rättvisan.

Novemberrevolutionen : den algeriska revolutionen startade första november 1954 och fortsatte till 1962 då Algeriet fick självständigheten.

Korayche stammen som mest bekämpade Profeten Mohamed i början av Islams tillkomst.

Fiqh : islamisk jurisprudence (som delas till fyra teologiska huvuddoktriner).

Sharia : den islamiska lagstiftningen.

Zakat : den islamiska skatten.

Maghreb : de västarabiska länderna (Nordafrika).

Machrek : de östarabiska staterna.

Salah Ben Youssef : tunisisk frihetskämpe som var huvudmotståndare till Bourguiba.

VARFÖR BEHÖVS EN ISLAMISK REVOLUTION?


Vad är
Israel?
101 fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP


Israels
makt
i Sverige
Av A. Rami
ZIP

 


Judisk
häxprocess
i Sverige
Av A. Rami
ZIP


Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami
ZIP
AHMED
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami


Ahmed
berberpojken
(Barnbok)
Av A. Rami
ZIP

Bakom denna hemsida står en grupp frihetskämpar från olika lände till stöd för
Ahmed Ramis kamp mot den judiska ockupationen och herraväldet i Palestina
och i resten av världen. Du också är välkommen som frihetskämpe.
Handla nu! I morgon kommer det att vara för sent! 
No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, SwedenPhone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where they are located - is mentioned.

HOME