Martin Brandt Moses Smith"Bonniers" - lumphandlaren från ghettotsom blev Nordens guldkonungav

1

ETT 100-ÅRSJUBILEUM

Dessa rader skrivas på den judiska bot-, böne- och fastedag, som kallas Gedaljadagen eller den tredje dagen i månaden Tischru anno 5598 efter den judiska världens skapelse, medan vi kristna gojim skriva den 3 september 1937.

Gedaljadagens bot, böner och fasta äga rum till erinran om det mord, som en gäng i tiden juden Ismael begick på en viss landshövding Gedalja, som tillsatts av konung Nebukadnesar för att hålla ordning på Israels ustyriga barn. Följderna av Ismaels ogärning blevo synnerligen ledsamma för såväl den judiske mördaren själv som hans trosfränder, som fingo dyrt betala för illdådet. Och över den bestraffningen sörjer på Gedaljadagen än i dag, efter två och ett halvt årtusende, mördarens stamfränder i förskingringen. Vad det obotfärdiga Israel kallar för botdagar är naturligtvis inte något, som kan jämföras med s. k. botdagar i kristlig bemärkelse. För det gamla ökenfolket gäller ju alltjämt ökendemonens hänsynslösa moralkodex, som inte tillåter några hänsyn i egendomsfolkets förhållande till gojim.

Här i Sverige finns ju ingen anledning att högtidlighålla några Gedalja-fastedagar. Ingen svensk Nebukadnesar tänker på att låta någon landshövding plåga hit invandrade israeliter, som i stället kunna själva bli både landshövdingar och statsråd och finansdiktatorer i vårt land med full frihet att efter förmåga plåga oss svenska gojim. I årtusenden ha ju israeliterna ständigt lika hänsynslöst tillämpat sin demoniska ökenmoral, och därigenom tvingat alla sådana folk, som något hållit på sin rätt och värdighet, att förr eller senare tillgripa särskilda medel för att hålla uppsikt över israeliterna. Så gjorde romarna både före och efter förskingringen, och så ha alla folk gjort, som kommit i närmare beröring med dem, ända fram till slutet av adertonde århundradet. Ända till dess hade judarna måst leva i sina ghetton eller slumkvarter, ett slags koncentrationsläger, och detta gjorde det lättare för . de icke-judiska folken, hos vilka de funnit en tillflyktssort i förskingringen, att hålla en sträng kontroll över dem. Men så kom den stora revolutionen, som frigjorde judarna från gliettots fängelse, den s. k. emancipationen., som kom judarna att likt rovfåglar kasta sig ut på gojims feta jaktmarker, besatta av sin tusen-åriga ökenrabies. Nu fanns inte längre några skrankor för judarna, framtiden och världserövringen låg öppen för dem.

Det är också en ren tillfällighet, som kommit oss att fatta pennan just på Gedalja-dagen. Omedelbart framför oss väntar en hel rad stora judiska fröjd- och festdagar i månaden Tischru, lövhyddo- och försonings-festerna m. fl., och Juda har i sanning skäl att fröjdas inte bara i september månad, utan hela året om, ty så väl förspänt som judarna ha det i våra dagar, i den alldeles övervägande delen av världen, ha de säkerligen inte haft det, alltsedan den dag de ropade: "Hans blod komme över oss och våra barn!"

Här i Sverige motser i dessa dagar alla moder Sveas israelitiska adoptivbarn i vördsam, ödmjuk spänning en nära förestående fest, som är nästan ännu högtidligare än de andra religiösa festdagarna, nämligen den stora Bonnierska klang- och jubelfesten.

Det mesta högtidsfirandet kring Albert Bonnier-jubileet torde säkert redan vara överståndet, när detta läses, men det har varit en önskan att inte låta slavarna på triumfvagnen vara ensamma om att ange tonen i hyllningskören., som kommit oss att fatta pennan. "Hyllningarna" - och inte minst hyllningsskrifterna i form av jubileumsverk eller dityrambiska, devota tidningsartiklar - ha redan varit legio, och ännu flera äro säkert de, som förberetts av det jubilerande huset självt, både av dess egna medlemmar och av dess köpta och hetalade livegna inom den litterära eller den journalistiska, den vetenskapliga eller den politiska schackrarevärlden, börsschackrarna ingalunda att förglömma. Det Bonnierska huset är som bekant i denna dag en finansmakt i Sverige, och denna finansmakt har hundratusentals köpta och mer eller mindre betalade svenska gojim i sin slavtjänst, men det finns dock även några tiotusental fria svenskar, som skulle vilja säga ut sin mening om Bonnier-jubileet. Men som inte våga risken, därför att risken är stor! Judarna ha som bekant sin specielle gud, den gamle ökendemonen, om vilken det heter, att "han är en stark hämnare, allt intill tredje och fjärde led". Det kan ju emellertid i denna öken, fylld dels av förstummade, ödmjuka och hyllande klienter, dels av likaledes stumma, men förbittrade principiella motståndare, ha sitt intresse, att åtminstone en "röst i öknen" vågar låta höra sig.

Även det svenska Juda är onekligen en stor makt. Och lika oemotsägligt är, att Bonnier - herr Karl Otto med barn och barnbarn och barnbarnsbarn, d. v. s. hela "huset Bonnier" är Judas profet n:r 1 här i landet.

Det är emellertid varken hundraårsminnet av familjens första ankomst till det svenska Kanaan eller den första svenska Bonnier-firmans 100-åriga tillvaro, som nu firas. Det var nämligen redan år 1827, som Adolf Bonnier, den nuvarande Karl Ottos farbror, tågade över sitt "Röda hav", d. v. s. Öresund. Vad åter firman beträffar, har det funnits åtskilliga Bonnier-firmor här i landet, av vilka den nämnde Adolfs var den tidigaste och några år äldre än brodern Alberts: det nuvarande s. k. "huset". Det grandiosa 100-årsjubiléets närmaste anledning är egentligen, att hösten 1837, alltså nu i höst för jämnt hundra år sedan, utkom i Stockholm en liten, synnerligen anspråkslös bok, eller rättare en broschyr, nästan i minsta format (halv oktav) och betingande ett boklådspris av 12 skilling i dåtida mynt. Den lilla publikationen var i flera avseenden märklig och dessutom ytterst symbolisk för den framtida Bonnierska förlagsrörelsen i Sverige.

Redan titeln var tillräckligt kuriös: "Bevis för att Napoleon aldrig existerat." Översättning från franskan - av den 17-årige köpenhamnske bodbetjänten Albert Bonnier, som varken behärskade svenska eller franska. En uppmärksam iakttagare kunde lägga märke till, att fastän bokförläggarenamnet var Bonnier, dock inte därmed avsågs den sedan några år redan kände Adolf B., vilkens två debutpublikationer utgjorts av dels en spökhistoria och dels "Mästertjuven Lasse-Majas Äventyr" - två likaledes mycket typiska exempel på den "Bonnierlitteratur" Sverige skulle komma att välsignas med - utan i stället Albert Bonnier. Den nämnda Napoleonboken var verkligen förstlingspublikationen från en spritt ny bokförläggare, och det allra märkligaste var, vilket ju den bokköpande allmänheten inte kunde ana, att förläggaren var en knappast 17-årig bodbetjänt från Köpenhamns-ghettot vid Klarebodarne i närheten av Kebmagergade; och en bodbetjänt som nu beslutat att bli den svenska litteraturens och kulturens högste överuppsyningsman, trots det han själv inte kunde uttrycka en enda begriplig mening på svenska; allt han sade var en fruktansvärd blandning av köpenhamnsslang, jiddisch och tyska . . .

Men att vara "sin egen" som affärsman vid endast 17 års ålder måste forvisso te sig som något ytterst ovanligt, och titeln bokförläggare imponerade högeligen på den tiden; kanske inte just bland Israels egna barn, som ju äro födda tillbedjare av den gyllene kalven, och som förlägga böcker lika ogenerat som de köpa och sälja gammal lump. Men för 100 år sedan voro vi här i Sverige ännu ej så förtrogna med judisk mentalitet, som vi hunnit bli under det senast förflutna århundradet, och till och med mänga så kallade bildade svenskar imponerades på den tiden och bluffades ovanligt lätt av den sluge bodbetjänten från Köpenhamn med den rådbråkade dansk-tyskan, det fräcka Vesterbrogade-flinet och de många klingande guldmynten i fickan . . .

Tolvskillingsprodukten med bevis för att Napoleon icke existerat var i alla händelser den första av de förlagsartiklar, som sedan dess i tiotusental utspytts ur det ifrågavarande Bonnierförlagets Ginungagap. Och därför är det som nu, 100 år efteråt, det numera så stormäktiga "huset" firar sekelminnet med festligheter, som den köpta dagspressen med krypande svansviftningar och bugande artigbetsfraser beskrivit såsom "ett svenskt kulturjubileum".

Det är det nu inte, men ett lysande judiskt schackrarjubileum är det. Låt oss i hast granska de 100 år som gått, och låt oss därefter, var och en av oss, säga ifrån öppet och frimodigt: skall vi ha 100 år ännu av israeliten Bonnier, eller ha vi nu fått nog?

2
FRÅN 66 RIKSDALER TILL 40 MILJONER
Redan före Albert Bonnier hade den äldste brodern Adolf, som nämnts, inkommit till Sverige och även vid sidan av lånbiblioteks- och bokhandelsrörelse startat bokförlag med "Mästertjuven Lasse-Maja" som förstlingsprodukt. Och det dröjde inte så värst länge, innan också den tredje brodern, David Felix, följde exemplet. Men av de tre bokförlagen är Alberts det enda, som bestått, efter att ha uppslukat de båda andra med hull och hår. Ingendera av de båda bröderna Adolf och David Felix hade Alberts knivskarpa affärsbegåvning. Adolf dog konkursmässig och yngste broderns Felix' ende son dugde inte till affärer och sändes därför till Amerika för att få dö på dårhus som obotlig idiot. Men det måste medges, att de 30-40 miljoner kronor, vartill den svenska Bonnier-rikedomen f. n. torde kunna anses uppgå - utan alltför slavisk tilltro till självdeklarationerna - onekligen är ett vackert resultat för en lumphandlare från ghettot. När för 110 år sedan Adolf B. anlände till sjö- och stapelstaden Göteborg, var familjen i Köpenhamn, bestående av föräldrar och syskon, ekonomiskt alldeles under isen, och den judiske invandrarens hela begynnelsekapital vid ankomsten till Göteborg uppgick inte till mera än 66 "riksdaler riksgäld", förutom några bokpackar för ett tillämnat lånebibliotek. Och när tio år efteråt, hösten 1837, den 17-årige brodern, bodbetjänten Albert, började eget bokförlag med en 12-skillingsbok, hade han förutom sin köpenhamnska fräckhet och mosaiska framfusighet intet annat startkapital än de besparingar han kunnat göra av sin veckolön hos brodern, vilken avlöning säkert var ganska blygsam, helst som däri skulle ingå "kost och logi''. Vid ankomsten till den svenska huvudstaden år 1835 hade han haft hela 8 skilling på fickan. Och ännu när han vid ett par och tjuga års ålder fick inträde i "Svenska Bokförlagsföreningen" var han bland dennas medlemmar den, vilkens förlagsartiklars sammanlagda bokhandelspris var det lägsta: bara 20 riksdaler 8 skilling. I detta sammanhang kan också antecknas, att brodern Adolfs hela skatt ett år på 1830-talet uppgick till summa summarum 30 "riksdaler banco". Samtidigt bör kanske erinras om, att inträdesavgiften till samma slags bokförläggarförening numera ungefär hundradubblats, mest på grund av Bonniers ivriga krav,
"Här gäller det numera att inte släppa fram vilka trasschackrare som helst bland oss förläggare!"

Från 8 skilling - 66 riksdaler "riksgäld" till nu, hundra år efteråt, ett fyrtiotal miljoner kronor, är onekligen bra marscherat, om än inte precis så överraskande för dem, som lärt känna vilka möjligheter, som finnas för judiskt förvärvssnille. Om "huset", d. v. s. Karl Otto själv med avkomlingar, inskränkt sig till att fira en privat hundraårsfest för sin egen personal, kunde detta rimligtvis ha fått passera, men förhållandet blir något helt annat, då arrangörerna söka blåsa upp episoden till en svensk kulturfest och ett slags hyllnings- och tacksägelse fest för "huset" Bonnier med deltagande av svenska bokförläggare, bokhandlare, författare och tidningsorgan. Varför också inte från obligations-schackrarna, från humbugsmakarna i de många Bonnierska "intelligens-systemen" m. m. sådant. Mot dessa lika oförsynta som hänsynslösa försök att förvrida fakta och att av ett privat schackrarjubileum göra ett kulturjubileum. måste på det bestämdaste reageras. Och likaledes mot den förvanskning av fakta, som söker framställa förhållandet, såsom om det vore svensk publik, svenska bokförläggare, svenska bokhandlare, svenska förfallare, den svenska lidningsvärlden, ja, kort sagt, svensk kultur i allmänhet, som skulle ha skäl till tacksamhet mot den Bonnierska familjefirman. I stället för att det förhåller sig alldeles tvärtom. Det är herrarna Bonnier, som borde på sina knän tacka den svenska publiken, för att den med så otroligt tålamod låtit dem ockra på svensk dumhet med den påföljd, att av 8 skillingar blivit ett 40-tal miljoner.

Det är emellertid klart, varför vederbörande ävlas att på antytt sätt söka framställa förhållandet i ett falskt ljus och söka vältra tacksamhetsskulden över från sig själva på dem, som de själva i stället äro skyldiga tack för att av skillingarna blivit miljoner. Det är naturligtvis inte bara betydligt angenämare utan också först och främst billigare att bli tackad än att själv tacka. En mångmiljonfirma som jubilerar, måste ju, om den erkänner sig ha tacksamhetsskuld, också visa sin tacksamhet, och naturligtvis då i form av något eller några slags miljondonationer. Det är ju också självklart, att Bonnierna inte kunna helt undgå att vid nu ifrågavarande tillfälle, om än med blödande hjärta, krama ur sig några hundra tusen till personalen, till sina författarklienter, etc. Men genom att medelst en lejd och köpt klack få hos allmänheten inpräntat, att tacksamhetsskulden egentligen är svenska folkets, och att det är Bonnierna, som böra tackas, kan man få anspråken och förväntningarna ifråga om "jubileumsdonationer" nedpressade till minsta och billigaste möjliga.

När medlemmarna av "huset Bonnier" nyligen fingo läsa tidningsnotisen om den Wenner-Grenska mångmiljondonationen, lära de ha gjort synnerligen fula miner. - Föj for satan! - lär den gamle skäggige patriarken Karl-Otto ha utbrutit - att den där donationen skulle komma så strax före vårt jubileum! Nu blir man ju tvungen att för skams skull skatta sitt kassaskåp något mera än man eljest tänkt. - Förbaskade svenska dammsugaruppkomling!

Men låt oss nu här göra en liten undersökning, hur det i själva verket förhåller sig med de Bonnierska anspråken på tacksamhet från svenska folkets sida. Under arbetet på att driva upp och modernisera den för ett århundrade sedan ytterst efterblivna bokförlagsrörelsen och bokhandeln här i landet, ha Bonnierna bokstavligen ätit sig in i dessa båda affärsgrenar och deras organisationer till den grad, att "huset" slagit under sig nästan allt vad bokförläggare och bokhandlare heter här i Sverige, så att flertalet av både bokförlag och bokhandlare under trycket av mångmiljonfirmans mördande konkurrens samt fullständiga samvets- och hänsynslöshet numera befinner sig i fullständig livegenskap. Men ännu värre är det därvidlag beskaffat beträffande tidningspressen. Där är det ej blott ekonomiska, utan också moraliska och politiska synpunkter, som måste komma i betraktande här.

Och författarna . . .? Ja, på vad sätt dessa under årens lopp, än med svältkurer och piskrapp, än med sockerbitar och smicker drivits eller lockats in i de Bonnierska fållorna, det är kanske den märkligaste och intressantaste, men också den mest tragiska sidan av den Bonnierska verksamheten. Och "den svenska kulturen" sedan! Vilken steg för steg förvandlats till svensk-hebreisk, för att inte säga all-judisk kultur! Det Bonnierska mångmiljonföretagets ekonomiska framgångar ha utan tvivel på ett mycket ödesdigert sätt gått ut över svenska intressen, såväl allmänna, kulturella, moraliska och politiska värden, som också över våra bokförläggares, bokhandlares, författares och tidningsmäns ekonomiska och moraliska ställning. Innan vi ingå på en vidräkning med den Bonnierska verksamheten, kunna vi emellertid ej undgå att först lämna en kortfattad historik över "huset", däri inbegripet såväl deu judiska släkten Bonnier som den judiska firman Albert Bonnier.

3
HUR GHETTOJUDEN HIRSCHEL STAL FRANSKA FAMILJE-NAMNET BONNIER
Det har redan nämnts, att den Bonnierska brödratrio, som mellan åren 1827 och 1837 successivt följde förfädernas flertusenåriga exempel att tåga över Röda havet genom att överskrida Öresund, närmast kom från "Kongens København". Dit hade deras far också kommit vattenvågen, i sin ordning anländ från Lübeck, som emellertid varit bara en genomfartsplats på färden från en annan gammal hansastad, Hamburg. Där hade han dock enligt uppgift uppehållit sig som "språklärare" endast några månader, och dit hade han på sin tid anlänt från den sachsiska huvudstaden Dresden, som uppges vara hans födelsestad. Inte mindre vansklig än denna ryckvisa utvandring från Dresden över Hamburg, Lübeck, Köpenhamn till Göteborg ter sig familjens ominösa namnförändringar före ankomsten till "det förlovade landet" på denna sidan Sundet. Den "Gerhard Bonnier" i Köpenhamn, som var far till den småningom i Sverige naturaliserade brödratrion, hade inte alls hetat så, varken beträffande för- eller tillnamn, vid ankomsten till Danmark. Då hade han i sitt pass kallats Gutkind Hirschel. Om man forskar litet längre tillbaka i urkunderna, finner man, att hans far i Dresden visserligen hetat Salomon Hirschel, men inte har samma familjnamn som sin far, vilket emellertid förklaras genom att Salomon bara var oäkta son till den från judelandet Böhmen (numera Tjecko-Slovakien) till Dresden invandrade juden Schia Loebel. Locbel och hans förfäder hade i flera generationer levat i olika polsk-tjeckiska ghetton, försörjande sig huvudsakligen såsom lumphandlare och lumpsamlare - under den tid de icke sutto i fängelse för olika bedrägerier mot sina egna trosfränder i ghettot.
Vid den ifrågavarande tidpunkten voro ännu kontinentens judar mycket påpassade och ytterst strängt hållna. De måsle i städerna, där de så gott som uteslutande höllo sig, tränga ihop sig inom vissa bestämda stadsdelar eller illa beryktade slödderkvarter, även kända under beteckningen judeghetton. Deras kläder måste vara av ett visst snitt, och de måste som tecken på sin ras bära ett gult band, de måste hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott o. s. v. Men sedan han rymt från diverse fordringsägare i ghettot i sin böhmiska hemort, lyckades stamfadern Loebel ta sig fram i den sachsiska huvudstaden Dresden, där då regerade den beryktade vällustingen och storslösaren kung August "den Starke", vilken juden Schia lyckades göra varjehanda tjänster. Hans trosfränder hatade honom, men därom bekymrade sig Schia föga, bara han förtjänade mycket pengar. Han lismade sig högt upp i Augusts nåd och blev en formidable ockrare och lumpsamlare en gros.

Eftersom Schia gift sig i Dresden, blev han säkert inte vidare förtjust, då han en vacker dag där uppsöktes av sin i Böhmen övergivne oäkta son Salomon, som nu kallade sig Hirschel. Far och son tycks inte ha låtsat mycket om varandra, men också unge Hirschel lär åtminstone tidvis inte haft det så illa ställt och omtalas under den ganska betecknande titeln "Münz-lieverant", vilket väl kan anses närmast motsvara en sämre slags ockrare. Vidare fett måtte dock inte familjerna Schia-Hirschel i Dresden ha haft det; gubben Schia var tidtals inburad, och sonen Hirschel livnärde sig huvudsakligen som lumphandlare och lumpsamlare. Och i annat fall hade väl Salomon Hirschels barn stannat i Dresden och inte, såsom fallet var, med åtminstone ett av barnen, vilka uppgingo till ett tiotal, sonen Gutkind Hirschel, utvandrat och sökt sin lycka på annat håll, samt dessutom ändrat namn, såväl för- som släktnamn. Han var vid utvandringen, omkring år 1800, bara något över tjugo år. Det var emellertid han, som var utvald att bli de först danska och sedan svenska Bonniernas stamfar och förfar till våra dagars Karl Otto Bonnier.

Den senare har också i ett synnerligen digert och anspråksfullt arbete över sin familj på närmare 800 sidor bemödat sig att söka förklara förfädernas brokiga namnförbistring och alldeles särskilt farfaderns bortkastande av både för- och släktnamn. Detta ter sig onekligen så mycket mera mystiskt, som Karl Otto Bonnier förut försökt ge Schias och Hirschels och deras familjers ställning i Dresden sken av att vara rent av "patricisk". Om så varit förhållandet ter det sig så mycket oförklarligare, att Schias sonson och Salomon Hirschels son, den nyssnämnde, år 1778 födde Gutkind Hirschel, efter att ha övergivit hemmet, plötsligt uppträder som vagabonderande lumphandlare, ockrare och schackrare av pornografiska franska vykort och bildserier, än under namnet "Gerard Hirschel", än under namnen "Gutkind Hirschel" och "Gerhard Bonnier".

Hans sonson Karl Ottos försök att förklara dels släktnamnet Hirschcls borttrollande av farfadern och dess ersättande med ett känt, franskt familjenamn, Bonnier, dels det nästan ännu egendomligare borttrollandet av omskärelsenamnet "Gutkind" och dettas utbyte mot det med möda framkonstruerade tysk-franska förnamnet Gerhard-Gérard, verka i högsta grad valhänta ansträngningar att dölja sin vetskap om något dunkelt förflutet, som starkt påminner om brottslingens försök att undanröja corpus deliciti. Det är ett av de många tråkiga Bonnierska familjeskeletten.

Huruvida Gutkind Hirschel redan som "språklärare" i Hamburg - såsom han utger sig ha varit, efter framkomsten till Köpenhamn, för att därmed söka rättfärdiga blufftiteln "Professor Bonnier" - sökt dölja detta tydliga judenamn med det kristna och franskklingande namnet Gerard Bonnier, förefaller ovisst. I alla händelser bår han i sitt vid den fortsatta utvandringen till Danmark erhållna pass från Hamburg alltjämt sitt verkliga namn, det äkta ghettonamnet Hirschel. Och i Köpenhamn börjar lian först efter något år göra sig känd såsom "Gerhard Bonnier", tysk "professor i språk", eller: "Gerard Bonnier, språkprofessor från Paris". Även här tycks han i början ha sökt sin utkomst som språklärare, ett yrke, som han givetvis saknat alla kvalifikationer för. Men snart uppträder han som lumpbutiksinnehavare, senare också som lånbiblioteksinnehavare, senare till och med även som bokförläggare, boktryckare och någon tid även som tidningsutgivare. Så långt hade Gerhard Bonnier, född Gutkind Hirschel, hunnit, då år 1820 den son, Albert, såg dagen, vilken med tiden skulle så att säga förgylla det av farfadern annekterade namnet. Att familjen antog kristna för- och efternamn ledde inte till, åtminstone inte under de tre tidigare släktleden i Sverige, att också den judiska omskärelsen utbyttes mot kristlig vattenösning. Det dröjde rätt länge, så gott som hela 1800-talet ut, innan någon mer allmän arisk-judisk äktenskapsbeblandelse ägde rum; de första Bonnierna i Norden valde helt konsekvent hustrur av judisk extraktion; gubben Gerhard i Köpenhamn en av judefamiljen Elkan, Albert en av familjen Rubensson, Karl Otto en av familjen Josephson. I det fjärde släktledet åter togs åtminstone ett litet, men ack så billigt steg i arisk riktning, i det att familjen inte längre nöjde sig med bara vanliga hebreiska eller kristna förnamn, utan de unga Bonnierna uppkallades med namn ur gammal-nordisk mytologi och historia, såsom Tor, Åke, Kaj, Gert o. s. v. Lumpsamlaren från ghettot börjar bli fornnordisk - men mera härom senare!

4
VARFÖR BONNIER EJ FICK BLI SVENSK MEDBORGARE
Om de till Sverige invandrade bröderna Bonniers far, Gutkind Hirschel, avsett, såsom antagligt är, bl. a. att genom annekterandet av Bonnier-namnet göra det lättare för sin familj att klättra uppför samhållsstegen i det nya guldlandet Sverige, visar emellertid en episod i huset Hirschels historia här i landet på ett rätt tragikomiskt sätt, att ibland också de slugaste beräkningar kunna medföra konsekvenser av alldeles motsatt slag mot vad som avsetts.
Denna episod stod i samband med ett av Adolf Bonnier efter fyra års vistelse i Sverige gjort försök att hit förflytta även sin far, vars Köpenhamnsaffär efter en konkurs inte lyckats ta upp sig igen. Sonen i Göteborg hade tänkt att, medan han själv stannade där, den gamle Bonnier skulle kunna överta den i Stockholm startade filialaffären. Men på den tiden stodo här i Sverige portarna ännu inte så vidöppna för Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar som nu för tiden. Själv hade Adolf Bonnier under de två första åren måst såsom "resande dansk undersåte" så att säga vagabondera mellan Göteborg och Stockholm samt en del mindre städer och hade först 1829 fått tillstånd att "tillsvidare i riket vistas", men samtidigt fått bestämt avslag på sin anhållan att få bli upptagen till svensk medborgare eller, såsom han i ansökningen uttryckte sig bland Hans Majestät Carl XIV Johans "lyckliga undersåtar". Den "ödmjukaste, aller underdånigaste" jargongen besatt Hirschel redan efter ett par månaders vistelse i landet, då han första gången begärde att få bli svensk undersåte.

När nu fadern 1831 skulle försöka sig som Stockholms-bokhandlare, behövde han i sin ordning också tillstånd att få åtminstone "tillsvidare i riket vistas", något svenskt medborgarskap vågade han naturligtvis inte länka på efter sonens misslyckade försök två år förut. 'Men kan man tänka sig: inte ens tillstånd att utan medborgarskap driva bokhandelsrörelse kunde han erhålla. Och anledningen torde ha varit, egendomligt nog, just det där fina namnet Bonnier, som han på sin tid annekterat för sig och sina då ännu ej existerande avkomlingar. Han hade olyckligtvis i hopp om att väcka det franskfödda majestätets sympatier avfattat sin ansökan på franska språket, och hade utan att på något sätt låtsas om sitt judiska ursprung till på köpet undertecknat ansökan så fransyskt som möjligt, d. v. s. inte Gerhard, utan helt enkelt "Gerard". Försöka duger! - tänkte den store stamfadern för den blivande svenska bluff-förläggarfamiljen.

Nu råkade det emellertid vara så, att under franska revolutionen en verklig Bonnier spelat en rätt bemärkt roll vid den tid, då Jean Bernadotte ännu tillhörde den blodtörstiga s. k. Jakobinklubben och inte hade någon annan titel än "citnyen" (medborgare). Gamle Gerard Bonnier hade tydligen inbillat sig, att Hans Majestät skulle känna sig tilltalad av detta kända namn, kanske även tro Gerard vara någon släkting till revolutionären. Efter allt att döma har verkligen Gerhard Bonnier låtit inbilla sin bekantskapskrets i Köpenhamn, att han verkligen tillhörde den kände fransmannen Bonniers familj, ja rentav vore dennes neveu, vilken lögn visat sig seglivad och upprepats i många danska och svenska uppslagsböcker, t. o. m. i "Nordisk Familjeboks" första upplaga. Men verkan på Carl Johan blev alldeles motsatt mot vad gamle Bonnier, född Hirschel, hade beräknat. Fransmannen Bonnier hade på sin tid; innan han slutligen blev mördad, haft plats i revolutionens "Nationalkonvent" och där röstat för Ludvig XVIs halshuggning. Och för en namne, kanske frände till en dylik "kungamördare" hade Carl Johan alls ingen lust att bereda tillträde till sin omedelbara närhet, i sin egen kungliga huvudstad. Så kom det sig, att "Gerard Bonnier" på sin underdåniga ansökan fick ett blankt avslag, medan det är mycket möjligt och troligt, att ansökan bifallits, om han nöjt sig med sina namn efter omskärelsen, Gutkind Hirschel- Carl Johan var nämligen i regeln ganska nådig mot judarna, som han påträffat och begagnat sig av litet varstans och vid olika tillfällen under sina mänga fåltt3g, av samma skäl som så många sentida svenska konungar: de voro i stort behov av pengar, och "judens pengar lukta inte" . , .

Nu måste emellertid den gamle Bonnier returneras till Köpenhamn och lämna sonen, vilken ju redan tidigare lyckats åtminstone fä tillstånd att "tillsvidare vistas i riket", att ensam rida för rusthållet såväl i Stockholm som Göteborg. Svensk medborgare blev denne dock ej, så länge Carl Johan regerade; utan först år 1849, d. v. s. hela tjugotvå år efter sin ankomst till Sverige.

5

HUR HIRSCHEL BLEV MOSES SMITH

Den svenska litteraturens ryktbaraste namn under de senaste hundra åren var väl August Strindberg. Som bekant blev också han, fast först efter sju sorger och åtta bedrövelser, infångad i de Bonnierska författarfållorna. Men att det inte i början såg ut, som som detta skulle bli fallet, det framgår exempelvis av den träffande skildringen av Moses i "Röda rummet" (1879) och ännu mera av det direkt på Albert Bonnier syftande kapitlet Hos förkiggaren i "Det nya riket" (1882), där den sistnämnde är avporträtterad på det mest realistiska sätt såsom "Moses Smith".

Att de över Köpenhamn från Tyskland till Sverige invandrade tre bröderna Bonnier allesammans kommo att slå sig på att schackra just i böcker, och detta ej blott som vanliga bokhandlare, utan snart även som bokförläggare, hade sina rutiga skäl och randiga orsaker. I fråga om det annars för Israels barn i allmänhet, och den Hirschelska familjen i synnerhet så specifikt lämpliga schackrandet med gamla kläder och lump, var konkurrensen med infödingarna här större. För övrigt hade bröderna förekommits av andra judiska invandrare, som anlänt några år tidigare och redan i betänklig grad lagt beslag på klädes- och lump-branschen samt t. o. m. startat företag i stor stil inom textilbranschen. Att börja sin karriär i Sverige som enkla "gårdfarihandlare" höllo de sig tydligen för goda till. Dessutom hade de under sin månghundraåriga erfarenhet inom just lump- och klädesbranschen troligtvis känt sin begränsning på ett påfallande sätt, eftersom de inte funnit jaktmarkerna särdeles givande ens i klädesbranschens Schlaraffenland i Sachsens huvudstad, textilindustriens och lumphandelns centrum i Mellan-Europa sedan århundraden. Att man emellertid höll reträttvägarna klara, för den händelse bokbranschen skulle slå alldeles slint; framgår så tydligt som helst av det faktum, att det i Adolf Bonniers första hyreskontrakt i Stockholm heter, att lägenheten vid Storkyrkobrinken finge begagnas blott "till bokhandel eller färdiggjorda kläders försäljning". Det är en sann Hirschel som skriver detta kontrakt, det är den evige lumphandlaren från ghettot.

När en fältherre vill erövra en fästning, är det ju självklart, att han inriktar sig just mot dess svagaste punkter. Fästningen Sverige har som bekant aldrig haft någon synnerlig motståndskraft mot spekulativa, utländska äventyrare, som sökt slå under sig än det ena och än det andra geschäftområdet här i landet på infödingarnas bekostnad. Men om det vid den tidpunkten, då Bonnierna gingo över Sundet och började gå lill storms mot det svenska samhället, var något ekonomiskt område, som i alldeles särskild grad låg obearbetat och följaktligen måste i allra främsta rummet locka företagsamma och ogenerade utländska invandrare, så var det onekligen just bokmarknaden och dennas olika grenar.

Bröderna Bonniers val mellan å ena sidan klädes - och lumpaffär, å andra sidan bokhandel var ju så gott som på förhand avgjort, uppvuxna som de voro i gamle "Gérards" lånebibliotek nere i Köpenhamn; den forna lumphandeln i Klarebodernes ghetto hade nämligen blivit antikvitetsaffär och lånebibliotek, för att undgå konkurs. För den tidens bokköpare var den största svårigheten att få in i landet utländsk litteratur, och till förmedlare därvidlag ägnade sig speciellt judarna ypperligt, på grund av sin otroliga förmåga att hänga ihop som ler och långhalm, i vilka av jordens länder de än månde hamna. I början och mitten av förra århundradet lästes såväl tyska som franska språken vida allmännare i Skandinavien än senare blev förhållandet, och därför fanns det onekligen plats för de Bonnierska lånebiblioteken och boklådorna, såväl i Stockholm som Göteborg, även om dessa lånebibliotek på den tiden voro sjudubbelt mera dubiösa affärs-företag än våra dagars mest dubiösa "bokbarer" - med "världslitteraturens mästerverk för 25 öre i veckan"!

Men under det den Hirschelska familjen sysslade med importen av utländsk litteratur, kom man helt naturligt också att syssla med svensk litteratur, som också endast med möda och besvär kunde anskaffas från ort till ort, innan det började bli någon ordning med de olika småbokhandlarna och något samarbete mellan bokhandlarna och de fåtaliga bokförläggarna. Dessförinnan måste mera företagsamma bokhandlare vagabondera med sina bokförlag och från sin hemstad resa omkring till större och mindre marknader. Så t. ex. infann sig juden Bonnier år efter år vid den stora "Fastingsmarknaden" i Kristinehamn, där han i ur och skur gjorde sina illustra bokaffärer, ofta sida vid sida med det stånd, där våra dagars illustre ex-generalkonsul Josef Sachs' stamfar på mödernet, gamle Benjamin Leja schackrade med sina "schene Raritäten".

På dessa punkter var det allså som den äldste av de tre Bonnierbröderna gjorde sin insats, först med sin Göteborgsaffär och sedan även med den beryktade "Bokhandels-Bazaren" i Stockholm, där, enligt vad brorsonen Karl Otto stolt berättar, själva drottning Desideria av juden Bonnier tillhandlade sig åtskilligt, bland annat Paul de Kocks skandalösa romaner. Och bland andra notabla kunder antecknar han en viss "skänkmamsell" Rose, vilkens namn överlevde henne i årtionden i den gamla slagdängan och supvisan:

"Fru Söderström och lilla Mamsell Rose
ge mej lite sodavatten,
sodavatten, punsch!
Ritsch, ratsch, fillebom bom bom
Fillebom!"

När så Stockholmsgeschäftet börjat få uppsving, ansåg sig Hirschel höra själv slå sig ned i huvudstaden, efter det misslyckade försöket att placera fadern från Köpenhamn där, och samtidigt anställde han ett biträde att ha hand om Göteborgsaffärn. Detta skedde 1832, och till samma tidpunkt kan också dateras tillkomsten av det Hirschelska bokförlaget, det första s. k. Bonnierska, vars blygsamma början som nämnts utgjordes av en från engelskan översatt spökhistoria samt ett "svenskt original", behandlande Mästertjuven Lasse-Majas äventyr. Det var tre år efter överflyttningen från Göteborg till Stockholm, som Adolf Bonnier tog till sig från Köpenhamn en av sina yngre bröder, den då 14-årige Albert, som skulle komma att bli familjens Napoleon och grundaren av det nu sekeljubilerande huset Hirschel. Efter ytterligare två år anlände också yngste brodern, då ännu kallad David, vilket kanske för mycket judiskt klingande namn han längre fram utbytte mot det mera hedniska Felix, på den smarte Stockholm-Hirschels inrådan. En annan hror, som försöksvis vistades här någon tid, måste snart exporteras till Nya världen, där han fick sluta sitt liv på ett sinnessjukhus: "Han var jo osse saadan en skidt Forreiningsmand, saa ham maatte man jo gøre sig af med!" - som den gamle Hirschel ofta dekreterade.

I början. på 1830-talet gifte sig Adolf B. med en dotter till Karlshamnsjuden Philip, som gav honom 3000 riksdaler i hemgift med dottern, något som förvisso var en synnerligen välkommen tillökning i rörelse-kapitalet. Driftkostnaderna voro visserligen relativt blygsamma, och det nygifta paret tycks åtminstone under den första tiden ha bott i butikslokalen vid Storkyrkobrinken, och helt visst fick man billig arbetskraft i de från Köpenhamn importerade Hirschel-bröderna. Men till utgifterna för lånebiblioteks-verksamheten vid Västerlånggatan, som drevs Lill 1839 och därefter försåldes, samt bokhandeln vid Storkyrkobrinken, sistnämnda år flyttad till den då nyuppförda, numera försvunna s. k. Norrbro-Bazaren, hade nu kommit också bokförlaget, förutom affären i Göteborg. Dit förflyttades emellertid rått snart den av Stockholms-Hirschel till Felix omkristnade och omciviliserade brodern David. Denne hade omöjligen kunnat förlikas med svägerskan, hos vilken han hade "kost och logi" såsom en del av avlöningen, medan däremot förhållandet var så mycket bättre och intimare mellan henne och den andre unge svågern, Albert. Sedan yngste brodern sålunda fått i Göteborg börja mera på egen hand under 1840-talet, om han än ej blev Göteborgsaffärens ägare förrän några år senare efter en del slitningar, dröjde det ej länge, förrän också han började driva bokförlag. Detta skedde 1844, och hos honom utgjordes förstlingsarbetet av en beskrivning över Göteborg och Trollhättan.

David Felix var för övrigt synnerligen olik de äldre bröderna. Han ville helst spela den elegante världsmannen och ville inte alls låtsas om sin judiska härkomst. Adolf var en omisskännlig judetyp, och Albart med sitt helskägg blev efterhand alltmer patriarkalisk och semitisk till sitt yttre, medan däremot Göteborgs-brodern inte bara i fråga om kläderna, som alltid var senaste English fashion, utan också i fråga om utseendet i övrigt bemödade sig om att visa en finrakad, engelsk lords skarpt skurna profil. Han generade sig inte ens för att i sina brev till bröderna avhåna sina ras- och trosfränder i staden. Så t. ex. skrev han efter en konsert av den judiska sångerskan Henriette Nissen-Salomon bl. a.: "Det var en egen anblick att se de långa bänkraderna med idel långa, krokiga papegojnäsor av den utvalda stammen. Människor, som ihopskockats för alt opinionera för en trosförvant och därjämte fröjdas åt de dyra sångerna, som kostade dem så och så mycket per person. Jag kom att tänka på Heines berättelse om judebankiren, som på en konsert tog de smutsiga bomullstussarna ur öronen för att inte behöva gå miste om någon av de dyrt betalade tonerna . . ." David-Felix var också den bland bröderna, som med all makt yrkade på och, fast ej förrän år 1849, drev igenom, att alla tre Hirschel-bröderna äntligen skulle samtidigt söka få bli svenska medborgare. Ända dittills hade samtliga bröderna endast haft tillstånd att "tillsvidare i riket vistas", med risk att kunna när som helst utan vidare utvisas. Men fr. o. m. 1849 kunde Göteborgs-eleganien D. F. Bonnier känna sig som svensk, han liksom bröderna. Hur mycket svensk han i själva verket var - "that's another story . . .

Vad religionen beträffar, fortforo de dock officiellt att vara "mosaiska trosbekännare". Adolf B. var väl emellertid den ende av dem, som av Moses-religionen fäst sig vid något annat bud än det allbekanta: "Tu må icke ockra på tina egna, men på te främmande, på tem må tu ockra, och ockra ganz ferskräcklich . . .

Brodern i Göteborg hade förvisso alls ingen religion, trots gamle generalkonsuln och Stockholmsjuden Peter Herzogs påstående, att "Nåken religiån muss man haben." Om brodern Albert vittnar hans son Karl Otto i sin "familjebok", att han var "fullkomligt främmande för judisk ortodoxi". Han hade visserligen efter tolv års Sverige-vistelse äntligen låtit sig övertalas att ta inträde i en förening "Israelitiska intressen", men i sitt inträdestal gjort gällande, alt för judarna i Sverige vore det bättre att "blanda sig med de kristna'' och bland dem "vinna anseende", än om de "skulle lyckas intaga hela Kanaans land!" Detta uttalande kan nästan betraktas som Alberts motto och program för hela hans verksamhet, och inte bara hans utan hans avkomlingars och hela huset Hirschcls. Och ingen kan säga, att inte programmet förverkligats. Beblandelsen med de kristna har knappast kunnat drivas längre än som skett; i våra dagar är det inte längre någon, som vid nämnandet av det självtagna namnet Bonnier ens tänker på "Synagogan", och vad beträffar anseendet, som måste vinnas, så har detta på många områden tagit formen av det mest avgjorda, hänsynslösa och samvetslösa, tyranniska skräckvälde.

Att inte de tre bröderna, eller åtminstone de två, som bodde och verkade i Stockholm, kunde ena sig om att driva bokförlagsrörelsen tillsammans, utan i tre olika firmor, är emellertid ganska typiskt för judens mentalitet. Den judiska levnadsregeln framför alla andra är ju och har alltid varit: "Man är sig själv närmast." Och det saknar inte sitt intresse, att i Karl Ottos citerade "familjebok" skymta, hur bröderna-bokförläggarna sprungo benen av sig på gator och i trappor för att bakom varandras ryggar söka stjäla från varandra än den ena och än den andra för tillfället eftersträvansvärde författaren eller för egen räkning schackra till sig och realisera än den ena och än den andra iden, som skulle kunna inbringa pengar. Endast Göteborgs-Bonnier, mer kosmopolitisk och mindre judisk än Stockholmsbröderna, låt en och annan gång förstå, att han funne det löjligt, att inte bröderna skulle kunna enas som bokförläggare, utan på detta sätt löpa i vägen för varandra, vare sig det gällde att utge "Pelle Snusk", vilket standardverk symboliskt nog utkom i många olika bearbetningar på samtliga olika Bonnierförlag, eller något mer förnämligt planschverk.

6
MOSES SMITHS OGENERADE AFFÄRS METODER
Det Bonnierska Bokförlagets kulturfrämjande verksamhet fick sitt första synliga uttryck i publiceringen av boken med titeln "Bevis för att Napoleon aldrig existerat". Boken var översatt från franskan, och översättaren var, liksom den ungdomlige förläggaren, en jude vid namn Josephson, vilket är betecknande, därför att den lilla boken, vari med låtsat allvar diskuterades, huruvida någon historisk Napoleon verkligen existerat, i själva verket avsåg att vara ett förlöjligande av den samtidigt utkomna boken av Strauss om "Jesu liv", vilken på sin tid väckte en så oerhörd uppmärksamhet inte endast inom religiösa kretsar, och vari gjordes gällande, att de kristnes Messias vore att anse närmast som en myt. Förläggaren ville tydligen ge boken sken av att vara riktad mot den irrlärige Strauss, vars anti-kristliga "bevis" skulle förlöjligas genom "bevisen" mot Napoleons existens; men i själva verket avslöja de båda judarna, den 19-årige översättaren och den 17-årige förläggaren, ofrivilligt, att de haft ett ogement nöje av att under låtsad kristendomsvänlighet opponera mot den kätterske Strauss. Produkten var så att säga ett litet varsel om vad som skulle komma ett kvartsekel senare med utgivandet av Viktor Rydbergs bok "Bibelns lära om Kristus", som visserligen för författaren var blodigt allvar, men för förläggaren endast ett skadeglatt schackrande i låtsat frisinne, varigenom han kunde slå mynt av gojims dumma pennfäkterier.
Förstlingsprodukten från 1837 följdes under den närmaste sjuårsperioden så småningom av ett trettio- eller fyrtiotal andra förlagsalster, i allmänhet synnerligen obetydliga såväl kvantitativt som kvalitativt. Endast två av dem kunna sägas vara verklig litteratur och ha något med "kulturen" att skaffa; den ena var en liten volym innehållande ett fåtal "Nya sagor" av Hans Christian Andersen i dålig, svensk översättning, troligtvis utförd av en av herrarna Hirschel själv - "man maa jo være forretningsmæssig!" - medan den andra var en av Dickens julberättelser. Den förra kostade 20 skilling, den senare 32 skilling. Vidare var det ett par kalendrar, "Eugenie" och "Svea", den första årgången av den långlivade, men numera saligen avsomnade publikationen. Något som kallas "Marie-Blomman" torde också ha varit något kalenderartat. "Årsskrifter för Svenska Folket" utgjorde tydligen motsvarigheten till det "Allmogebibliotek", som Strindberg låter sin Moses Smith skryta med och som Moses ville öka ut med en skrift om högstsalig drottning illrika Eleanora, illustrerad med ett gammalt porträtt av drottning Elisabet i England, som juden "fått för gott pris", "og nu lader jeg den passere for Ulrika Eleonora', varpå han enligt Strindberg belåtet tillägger: "Det är en god allmoge vi ha, den köper så snällt mina böcker!" Efter boken om den stackars drottningen, som enligt Moses skulle få "format fyra verktum på sidan ä 32 rader", kunna nämnas "Medel mot Hemorroider" till ett pris av 16 skilling, "Brev- och Formulärbok", en "Visbok", "Lille Köpmannen", "Lille Öronläkaren", "Varmt vatten mot gikt och rheumathism', "Föreskrifter för att förlänga livet", representerande en kategori av de Hirschelska kulturella förlagsartiklarna.

"Zuleima eller Kärlekens Tolk" samt "En blick bakom kulisserna" skulle föreställa s. k. skönlitteratur, medan "Modern i hemmet'', "Hemmet", "Berättelser för Flickor" och "Berättelser för Gossar'' sysselsatte sig med det moraliska familjelivet. Våra dagars Agnes von. Krusenstierna, f. n. en av Moses allra högst värderade klienter, skulle på den tiden ha varit en häpnadsväckande omöjlighet!

Den historiska eller den politiska dagslitteraturen har inga andra representanter inom Moses bokfabrikation under de första sju åren än "Carl Johans sista stunder", "Carl Johans grav", "Tablå över 1840 års riksdagsfrågor", "Nicolaus I av Ryssland" samt möjligen också "Rysslands Mysterier" och "Nya upptäckter". Förutom detta inskränkte sig under den ifrågavarande sjuårsperioden den unge förläggarens lager till bara ett par kortlivade tidningar eller tidskrifter, "Stockholms Mode-Journal" och "Stockholms Figaro", ett sällskapsspel, porträtt av "Deras Majestäter" även - som ett par bildverk, ett över "Svenska Artister" samt ett över "Svenska Vapen och Flaggor".

Förteckningen år hämtad från nyåret 1845, eller ungefär tjugofem år före den märkliga dag, då "Arvid Falk", alias August Strindberg, gjorde sin första entré hos "Moses Smith", alias Albert Bonnier, och fick i uppdrag av honom att skriva text till det gamla Elisabet-porträttet, som Moses så ogenerat förvandlat till Ulrika Eleonora. även denna lilla manöver kan betraktas som ett betecknande exempel på de metoder, som av bröderna Hirschel, alias Bonnier, utbildades redan under deras tidigaste bokschackrande, först av Adolf och senare huvudsakligen av Albert, Strindbergs "Moses Smith", som visserligen gått i lära hos den äldre brodern, men snart kom att hundrafallt överträffa denne i fråga om hänsynslös smartness.

Hirschel-brödernas verksamhet som litteraturfrämjare började med lånbiblioteks-geschäftet, först vid de s. k. Klareboderna, då ännu ett slags köpenhamnskt ghetto och slumkvarter samt längre fram dels vid Sillgalan i Göteborg, dels i Stockholm i lägenheten vid Storkyrkobrinken, som uthyrdes för försäljning av både "böcker och färdiggjorda kläder".

När så småningom lånbiblioteks- och den därur framgångna bokhandelsrörelsen ytterligare utvecklats och kombinerats med bokförlag, var det rätt naturligt, att åtminstone de båda äldsta generationerna, gamle Gutkind Hirschel och hans till Sverige utvandrade söner, utan någon som helst boklig bildning, kommo att visa en viss förkärlek för så att säga "färdiggjord litteratur". Invandrande främlingar som de voro, kunde de ju omöjligen känna till och värdesätta den litteratur, som hörde till den nya miljön.

Litteraturen var och förblev för dem ett slags lump- eller i bästa fall grossliandelsvara, som det kunde göras geschäft i, liksom i andra slags varor. Med blodig ironi låter Strindberg i "Röda Rummet" den judiske förläggaren Moses Smith förklara för stackars Arvid Falk, då denne försökt sälja ett manuskript till honom: "Vårt land har många stora skalder, som jag nu inte minns, men man måste ha ett namn, en Tegnell, en Öhronschegel. Herr Falk? Vem känner herr Falk? Inte jag, åtminslone! -- Men jag har hört, att det fanns sköna, stora andliga författare långt bort i tiden, under Gustaf Eriksson och hans dotter Kristin." Varpå Hirschel förklarar sig ha fått en ide, nämligen att ge ut "Guds verk och vila' av gamle Håkan Spegel, om möjligt ännu billigare än "then forbannade Fosterlandsstiftelsens kristliga böcker. Och på den nytryckta Spegelboken kunde Falk-Strindberg få läsa korrektur . .

Det var en sant judisk ide, att det vid bokförlags-rörelsen först och främst gäller att ge ett försonande skimmer åt mängden av småkrafs i förlagsproduktionen genom att publicera åtminstone ett och annat mera känt "stort" namn. Men vid dessas anskaffande måste i geschäftets början den invandrade och fullständigt osvenske Moses, som dock redan kallade svenskarna "vårt folk", gå så långt tillbaka i tiden, att det inte längre funnes några arvingar kvar efter bärarna av de stora namn, vilkas kvarlåtenskap han ämnade annektera. Lyckligtvis, för Moses Smith, var det då för tiden ännu inte mycket bevänt med den s. k. litterära äganderätten, vare sig ifråga om gamla svenska författare och skalder eller ifråga om den utländska litteraturen, vars författare långt in i senare hälften av 1800-talet voro så gott som rätts- och värnlösa gentemot samvetslös översättning, tjuv- och omtryck. För att fabricera småkrafset åter, begagnade Hirschel sig alltid av litterära underhuggare, proletärer, bohemer, som man kunde få att för utsvettnings-betalning leverera anspråkslösa "svenska original", eller till att nyredigera och korrekturläsa annekterade arbeten av äldre författare utan arvingar. Eller också till att haspla ur sig text till varjehanda planschverk samt översätta, kanske bearbeta skydds- och värnlösa utlänningars arbeten.

Vad åter beträffar samtida inhemska författare, var det särdeles tacknämligt för Hirschel, om dessa på grund av ett oordentligt levnadssätt eller av andra anledningar voro fattiga, nödställda, sjuka, kort sagt "under isen". På så sätt kan förklaras exempelvis, att den äldste Hirschel-brodern redan på 1830-talet kunde lägga vantarna på en så celeber och då ännu levande författare som den berömde Nicander. Denne, vilken som bekant sorgligt nog var svår alkoholist, måste sälja förlagsrätten för femton år till all sin dittills producerade lyriska diktning till Bonnier mot 1) fri bostad under ett år samt 2) 4I6 riksdaler 32 skilling banco. Sistnämnda belopp skulle för resten utbetalas endast månadsvis till den sjuke skalden, vilken dessutom förband sig att i första hand till sin judiske hyresvärd hembjuda eventuellt blivande produktion. Och när så ett år senare tiden var utlupen för den fria bostaden och naturligtvis det lilla kontantbeloppet levts upp, varjämte för hela 14 år framåt skalden ej hade någon rätt till sin egen tidigare produktion, då fick han bo kvar och fick några små kontanter mot att till ett från Tyskland importerat planschverk översätta och bearbeta den tyska texten, å 30 riksdaler per häfte. Ifrån detta åtagande befriades han emellertid innan årets slut - genom döden . . .

Just genom dödsfallet fick emellertid skalden plötsligt större värde för hyresvärden-förläggaren. Nicander dog i februari, och redan i början av april hade Bonnier, efter att ha per brev satt sig i förbindelse med skaldens gamla mor och erbjudit sig att "visa min tillgivenhet för min dyrbare väns åldriga mor och syster" tillhandlat sig "uteslutande förlags-, trycknings- och utgivningsråttighet" till all Nicanders litterära alstring. Efter allt att döma för all framtid och för ett pris, som den Bonnierska familjebokens författare ej brytt sig om att nämna, medan man däremot får veta, att överlåtelsen undertecknats av den gamla modern "med nästan oläslig och darrande hand".

På liknande sått hade den litterära äganderätten efter skalderna Vitalis och Stagnelius, av vilka åtminstone den senare enligt en minnestecknare "endast diktat under rusets mellanstunder", hamnat först hos ett Par av Bonniers judiska trosförvanter, Philip Meyer och Gumpert, samt från dem förvärvats av Bonnier. Stagnelius' mor och syster hade fått 300 och Vitalis' rättsinnehavare 250 riksdaler banco. Bonnier själv åter hade av Anna Maria Lenngrens svåger och niece tillhandlat sig för 450 riksdaler banco den berömda skaldinnans litterära kvarlåtenskap, varav huset Hirschel kunnat för något år sedan utge den tjugonde upplagan. Uppmaningen att "besöka änkor och faderlösa i deras bedrövelse" glömde aldrig Bonnierna att ställa sig till efterrättelse, så fort de fingo nys om, att ett sterbhus efter någon mera "matnyttig" skald skulle kunna beräknas vara villig att för så billigt pris som möjligt så att säga göra sig urarva. Tyvärr går sådana manövrer emellertid numera inte så lätt för sig som under "den gamla, goda tiden". Så t. ex. blev efter många årtiondens slitningar den ekonomiska uppgörelsen med Strindberg och hans sterbhus inte fullt så billig, om än i längden helt visst fördelaktig även den för Moses. Vad beträffar en annan celeber klient, Topelius, måste förlaget punga ut till sterbhuset hela 150,000 kronor för bara arrenderätten under 25 år till den döde skaldens samlade skrifter. För denna rått hade Topelius själv tidigare velat ha ungefär 40,000, men av huset Hirschel bjudits bara inte fullt 30,000 kronor.

Topelius dog i mars månad; men redan i maj infann sig Karl Otto Bonnier själv hos de sörjande för att "göra affär". Likaså när ett par år tidigare Viktor Rydberg gått bort, då "omedelbart" överenskommelse träffades med sterbhuset, vilken överenskommelses ekonomiska resultat emellertid förtiges i den Bonnierska familjeboken. Maliciöst yttrade en av delägarna i ett litterärt sterbhus: "Först kommer dödsannonsen, så komma dödgrävarna, därpå komma Bonniers, och någon tid därefter de Samlade skrifterna:'

De Hirschelska fabrikationsmetoderna, d. v. s. metoderna för att på olika sätt åstadkomma förlagets, bok- eller varulager, ha naturligtvis måst i viss mån förändras under århundradets lopp, dock egentligen endast i kvantitativt hänseende, knappast i kvalitativt. Det är i stort sett Adolfs metoder frän 1830-talet, om än denne var relativt hygglig och hederlig i jämförelse med de Hirschel-årgångar, som fortsatt att vara ledande för Hirschel-husets geschäft under 1930-talet.

7
MOSES SLÅR IHJÄL SINA KONKURRENTER
Det var egentligen de under 1830- och 40-talen tillkomna tre Hirschelska brödraförlagen, som först visade vägen för deras invandrade "trosfränder" ifråga om möjligheterna att av bokförlagsrörelse göra ett givande geschäft, lämpligast betecknat som bokfabrikation. Av infödda svenska bokförläggare fanns då blott ett ytterst ringa fåtal, herrarna Häggström, Palmblad, Lindh, Thomson, och som nybörjare den företagsamme Aftonblads-Hierta. Men fr. o. m. 1830-talet började det myllra fram en växande skara mosaiska trosbekännare, som alla voro ivriga att följa trosförvanten Hirschel-Bonniers exempel och slå mynt av denna svenska litteratur, som befunnits kunna göras ganska inbringande.
Det ena judiska konkurrentföretaget efter det andra växte upp På bokfabrikationsområdet, så att det mosaiska inslaget så småningom syntes hota att pressa ned de mer eller mindre kristna förläggarna till bara en minoritet. Adolf Hirschel-Bonnier hade börjat ringdansen 1832, och redan två år senare fick lian en konkurrent i trosfränden Gumpert, och efter ytterligare två år debuterade en tredje trosfrände med det egendomliga namnet Laseron. Det var 1836 och redan följande år såg det fjärde judeförlaget dagen, Albert Bonniers förlag, som skulle komma att med tiden uppsluka så många kristna förlag samt av judeförlagen så gott som allesammans, utom det Geberska. Laseron gjorde konkurs redan 1842, efter att ha gjort stort geschäft i bl. a. Love Almqvists arbeten, särskilt Törnrosens bok. Han gav därpå litteraturen på båten och drev längre fram "en rätt blomstrande affär i korta varor". Efter konkursen förvärvade Adolf Bonnier en del av det Laseronska bokförlaget, men inte de Almqvistska böckerna, vilka emellertid också de kommo i judehänder, nämligen till grosshandlaren och bokförläggaren Simon Magnus. Också dennes geschäft slöt med konkurs 1859, sedan även han haft samarbete med en celeber men även besvärlig klient, Crusenstolpe. Aven skalden och komministern Dahlgrens litterära alstring hade han utnyttjat, men sålt förlagsrätten till den tysk-födde juden Philip Meyer.

Denne, den sjätte judeförläggaren här i landet på kort tid, hade någon tid samarbetat med Bonnierna, men börjat jobba på egen hand 1850 och blev snart en för Bonnierna besvärlig konkurrent. Han blev efter grosshandlaren och bokförläggaren Magnus' konkurs ägare av Dahlgrens produktion och visade en för en jude så sällsynt generositet som att till den nyssnämnde skalden Dahlgrens änka utbetala hela 100 riksdalers "påbröd". Meyer var den förste, som kom på idén att ge Sverige vårt första s. k. konversationslexikon. Tyvärr spekulerade han inte bara i litteratur och böcker, utan också på börsen i spannmål och sprit, misslyckades och dog endast 35-årig 1861, enligt vad K. O. Bonnier gör gällande "för egen hand". Av Meycrs kvarlåtenskap övertog Adolf Bonnier från dödsboet konversationslexikonet för en "pillig penning", och även det övriga kom längre fram att via det Beijerska förlaget uppslukas av det Hirschel-Bonnierska geschäftet.

Liksom Philip Meyer var också Aron Samson en Bonnierkonkurrent från 1850-talet.. År 1854 uppstod förlaget Schück & Josephson, av vars två judiska innehavare den sistnämnde varit anställd hos Bonnier, men till slut kastat av sig Hirschels ok. K. O. Bonnier uppger också i sin familjebok, att Alhert Bonnier "aldrig kunde förlåta" det Josephsonska fallet med ty åtföljande konkurrens. Denna blev emellertid varken svår eller långvarig, i det att redan 1858 Schück och Josephson separerade, den senare för att slå sig på teatern. Abraham och Otto Hirsch, Seligmann, Hugo och Nils Geber äro andra judiska förläggarnamn, av vilka emellertid blott det Geberska kunnat hålla stånd i konkurrensen med de Bonnierska ras- och trosfränderna, som efter hand slukat alla de andra konkurrenterna med hull och bår och låtit deras restlager fylla sina egna magasin.

Albert Hirschel-Bonnicrs styrka i konkurrensen med hans kristna konkurrenter låg naturligtvis i att han var jude. Hans styrka åter i konkurrensen med jude-kollegerna var, att lian livet igenom, alltifrån 17-åringens debut som egen bokjobbare, koncentrerade sig uteslutande på just det geschäftet och inte hade några som helst högre intressen, utan var uteslutande finansman, och en hänsynslös sådan. Bland de andra jude-förläggarna var den nyssnämnde Laseron ett stycke poet, fast ban slutade som kortvaruhandlande. Philip Meyer hade också utpräglat litterära intressen samt likaledes Martin Schück och Seligmann; den senare t. o. m. verkligen promoverad filosofie doktor. Ludvig Josephson var en mångfrestare, utan någon speciell förkärlek för bokförlagsgeschäft. Grossliandlaren Simon Magnus var först och främst grosshandlare, fast han slutade med konkurs; och vad beträffar Gumpert och Samson blevo de egentligen aldrig annat än vanliga bokhandlare, även om de emellanåt försökte sig som förläggare. Inte ens bröderna Adolf och Felix B. själva kunde konsten att koncentrera sig, utan försökte sig samtidigt som lånebibliotekarier, bokhandlare, bokförläggare, boktryckare och tidningsutgivare. Därtill kom, att Adolf ej saknade vissa s. k. humanistiska intressen, medan göteborgaren David-Felix var böjd för att "slå på stort", till skada för sin ekonomi.

Albert Bonnier åter sög sig från första stund, alltsedan han lämnat brodern Adolfs boklåda, fast vid bokförlags-geschäftet som en blodigel. Att han lade sig till med ett eget tryckeri, skedde blott för att kunna få sina böcker tryckta så billigt som möjligt; och om hans sons, den nuvarande stormuftin Karl Ottos mindre vackra försök att till sina svenska arbetares förfång och bakom deras rygg smygtrycka arbeten i Finland och Tyskland under den tyska valutakrisen kan man endast säga, att de stå i god samklang - med den gamle patriarkens metoder i allmänhet. Alberts såväl som sonens styrka låg i koncentrationen och i uppfattningen av bokförläggarrörelsen såsom uteslutande ett jobberigeschäft och ingenting annat.

När år 1887 ett tiotal svenska förläggare, t. o. m. juden Geber, utträdde ur den bokförläggare-sammanslutning, där Albert Hirschel, alias Bonnier då suttit som ordförande i nästan ett årtionde, tog sig hans då ännu ungdomlige son Karl Otto friheten att i en tidningsartikel försmädligt antyda, att "vem som helst tyckes numera duga till bokförläggare, t. ex. sågverks-bokhållare, litteratörer, speditörer, kamrerare, filosofie doktorer och vice häradshövdingar". Därmed syftade han på det stora Normanska förlagets dåvarande chef, Staaff, som verkligen i ungdomen varit "sågverksbokhållare", det Hökerbergska förlagets grundare, vilken var bara en simpel "litteratör", som vågat utge en tidskrift "Hemvännen", judefirman Seligs chef, som dittills mest ägnat sig åt spedition, Fosterlandsstiftelsens kamrer dansson, bokförläggaren och filosofie doktorn Fahlcrantz och slutligen Bonniers dödsfiende, vice häradshövdingen Holm, chefen för det förnämliga Norstedtska förlaget; men Hirschel glömde nämna "lumphandlaren" och "bodbetjänten" - det var nämligen han själv - och till på köpet "utsocknes" - det var han också i hög grad själv.

Ende sonen till Moses Smith hade tydligen, då han hasplade ur sig denna fräckhet, gripits av högfärdsvanvett samt velat urgera, att man för att få bli bokförläggare här i landet helst borde vara son till en bokförläggare, och naturligtvis helst en judisk sådan, allra helst från Klareboderne i Köpenhamns ghetto. Men Albert själv då, som fått sin utbildning i gamle "Gerards" lånbibliotek och lumpaffär och själv börjat sin bana i samma stil, medan "Gerard" i sin tur vuxit upp som son till en schackrare i färdiggjorda kläder och "Münzlieverant", alias procentare och fängelsekund. I Karl Ottos uttalande finner man emellertid ett första spår till vissa Hirschelska monopolkrav i Sverige, som numera till stor del förverkligats. Genont att utrota så gott som alla de andra judeförlagen avsåg Bonnier tydligen att beslöja och om möjligt bringa helt i glömska sitt eget judiska ursprung. Den tiden var ju redan långt avlägsen, då den först hitvandrade Hirschel hyrde in sig och tillfredsställde sina kulinariska behov hos trosfränder med namnen Schlesinger, Liebmann, Delbanco, Heyman, Henriques.

8
MOSES BJUDER PELLE SNUSK-HONORAR
Tjugosex år hade Adolf Hirschel-Bonnier fyllt då han startade sitt förlagsgeschäft med "Mästertjuven Lasse-Majas Äventyr"; bara sjuttonårig hade brodern Albert fem år senare givit ut sin förstlingsbok 1837, och vid tjugotre års ålder hade dåvarande handelseleven David Felix Hirschel-Bonnier i Göteborg blivit bokförläggare genom att ge ut "Richards Lilla Bilderbok", "Lilla Rosas Bilderbok" samt "Julafton - Sedelärande Berättelser för Ungdom", följda dels av en "Visbok", dels en bok om, hur "Den äkta Gentlemannen" bör bete sig, o. s. v.
Och därmed kunde den svenska litteraturens och kulturens stora uppsving anses ha börjat.

Medan Adolf Hirschels, alias Bonniers, förläggare-katalog knappast kan sågas ha några verkligt stora namn, förrän Fredrika Bremer några år före sin död till honom sålde förlagsrätten till sina sista böcker, hade Albert redan på 1850-talet lyckats få lag i svensk-finnen Topelius, som blev hans förlags första celebritet, under 60-talet följd av Viktor Rydberg. Ungefär samtidigt inleddes förbindelse med norrmännen Ibsen och Björnson, men beträffande den förre avbröts den nästan genast, på grund av ett oförsynt försök av Moses att få ett av Ibsens arbeten för underpris. Ett liknande försök beträffande Björnson avvisades också av denne som "mikroskopiskt löjligt", men Moses lyckades genom ett nytt och något anständigare bud återknyta förbindelsen, vilket emellertid inte lyckades i fråga om Ibsen.

Vid denna tid hade emellertid Adolf samlats till sina judiska fäder, år 1867, och Göteborgs-Hirschel börjat med sin tidning "Göteborgs-Posten", som inte lämnade honom mycken tid över till förläggareverksamhet. Adolf Bonniers förlag var för övrigt vid hans död så gott som konkursmässigt, fast det, med hjälp av bröderna, fortsattes ett par årtionden av sonen Isidor, vilken f. ö. konkurrerade starkt med Albert om förlagsrätten till Strindbergs arbeten. Även i Göteborg fortsatte en brorson förlagsgeschäftet utan synnerlig framgång, och omkring sekelskiftet hamnade båda dessa Bonnierförlag hos Albert, som därmed kan sågas ha, under Alberts fideikommissarie Karl Ottos spira, utvecklats till rang, heder och värdighet av "huset Bonnier" - forhenværende Ghetto-Hirschel.

Både Albert och brodern David Felix i Göteborg hade bland sin tidigaste bokfabrikation tryckt var sin bok om, hur man lättast och enklast blir s. k. gentleman. Alberts lärobok i ämnet hette "Den bildade världsmannen", medan David Felix kallat sin konkurrentbok "Den äkta gentlemannen". Det vore överdrift att påstå, att de båda schackrarna själva i sin kontakt med klienter och allmänhet i någon nämnvärd grad tagit intryck av de lärdomar, man så generöst velat delge andra. Strindberg låter i sin berömda samhälls-satir Moses Smith såga till Arvid Falk: "Jag känner många skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen - jag kallar honom du -: Hör nu, Ibsen, skriv något för mitt "Magasin", jag betalar vad som helst. Han skrev och jag betalte." Moses son, Karl Otto, påstår, att Albert verkligen lyckats att "bli bror" med den annars så förbehållsamme skalden genom att under ett av Ibsens Stockholmsbesök bjuda honom till sig, men erkänner å andra sidan, att när ett årtionde senare den svensk-judiska bok utkommit, som förläggaren tillskrev skalden om, var hela "brorskapet" glömt. Bonnier kallade adressaten "Högtärade Herr Ibsen", medan den högtärade helt enkelt inte bevärdigade brevskrivaren med ett ord till svar. Karl Otto gissar, att detta berodde på, att Ibsen förbittrats av det underpris, som förläggaren varit nog oförsynt att bjuda för några av hans berömdaste dramer. (1000 kr. i ett för allt.) Det blev därför aldrig någon Ibsen-bok på det Bonnierska förlaget.

Det kan förefalla egendomligt, att Albert någonsin lyckats få sådana litterära berömdheter som Topelius och Viktor Rydberg in i sin fårfålla. Ifråga om Rydberg låg emellertid förklaringen i, att denne, som var anställd i Hedlunds Handelstidning, livet igenom hade Hedlund till sin "homme d'affaires", vilken förstod att föra den opraktiske diktarens talan i förlagsfrågor. Det framgår emellertid av K. O. Bonniers "familjebok", att han ännu långt in på 1860-talet, när Viktor Rydberg redan publicerat "Fribytaren på Östersjön", "Singoalla" och "Den siste Athenaren", han av Moses omnämndes som "en viss Viktor Rydberg, som inte skall vara så oäven'. Något större intresse för Rydberg fick Hirschel dock ej, förrän efter publicerandet i Göteborg av "Bibelns lära om Kristus", då det började bli en viss atmosfär av skandal kring namnet Rydberg. Nu passade Albert på att genom Hedlund köpa rätten att utge tredje upplagan av "Kristus-boken", medan han undrade, om inte brodern i Göteborg kunde få trycka den bok, som Rydberg troddes ha planer på att utge, som skulle behandla "Dämonologien", och som Moses med sin sedan årtusenden nedärvda sakkunskap på området helt rakt på sak kallade "Djävulsboken".

Den förra boken kom ut hos Albert 1865, och därmed var den förbindelse mellan Rydberg och den judiske förläggaren inledd, som kom att räcka i trettio år efter så länge Rydberg levde. Dock sökte denne undantagsvis också annan förläggare, och redan tidigt höll det på att bli brytning mellan skalden och förläggaren, när denne försökte att på sitt vanliga sätt ifråga om litterära underhuggare binda Rydberg genom att erbjuda sig att liksom ta hans författarskap på entreprenad, som Rydberg kallade det, mot att betala honom 150 riksdaler i månaden.

"Jag förutser, att jag icke skulle trivas med dylikt", förklarade Rydberg torrt. Hans vän Hedlund låt Moses förstå, att Rydberg vore en verklig ackvisition för hans förlag, och detta gjorde, att juden, som hade hög tanke om Hedlunds omdöme, fortfor att på allt sätt haka sig fast vid denne. Så t. ex. var han under ett kyrkomöte ytterst envis ifråga om att påyrka att Rydberg, som var medlem av mötet som lekmanna-representant, skulle ta in och bo hos Moses. På detta och mångfaldiga andra sätt lyckades Hirschel behålla det Rydbergska namnet som ett av de två celebra namnen i sin förlagskatalog. Han förstod, vilken betydelse det måste ha för honom att kunna skryta med "min vän Rydberg".

Vad Topelius beträffar, hade Moses fått ett fast grepp om denne redan mer än ett årtionde tidigare ån ifråga om Rydbcrg. Redan 1851 köpte Moses för en helt visst mycket billigt pris Topelii skådespel "Efter femtio år". Att priset var billigt framgår av, att diktaren tre år senare av Moses fick hela 60 rubel pr del för de två första delarna av det berömda arbetet "Fältskärns Berättelser". De stuckos av förläggaren in bland mycket skräp i ett av honom startat romanbibliotek "Europeiska Följetongen", eller samma "Magasin" som Strindberg låter sin Moses skryta med att ha Ibsen till medarbetare. För tredje delen av Fältskärns berättelser höjdes honoraret till 135 rubel, men samtidigt lillhandlade sig Moses, enligt vad sonen uppger, "för mycket små belopp" förlagsrätten till det så utomordentligt populära arbetet "Läsning för Barn".

Den blide och fromme diktaren kunde slutligen ej underlåta en stilla antydan till förläggaren, att "Herr Bonnier fått mina tidigare arbeten nästan för billigt". Förläggaren Moses' försök till försvar för underbetalningen är betecknande för judisk mentalitet: han undervisar nämligen skalden om, att förläggaren ju genom att trycka och utge hans böcker i alla händelser hjälpt till att skaffa Topelius "ryktbarhet och anseende samt utsikt till högre honorar framdeles".

Tydligen insåg dock Moses den gången, att han gått litet för långt, varför han bjöd som plåster på såret 500 riksdaler. Han hade nog alltför klart för sig icke blott den grova vinst han både redan gjort och ytterligare kunde göra sig på skaldens produktion, utan också det stora värdet för hans prestige att få bland sina klienter räkna en så erkänd storhet som Topelius. Han passar också samtidigt på att lova, att om han finge ge ut skaldens Samlade Skrifter, han vore "med största nöje beredd att betala så bra som någon annan kan göra". Hur pass allvarligt löftet var, visade sig några år senare, då verkligen utgivandet av de samlade skrifterna kom ifråga, och Topelius föreslog ett pris av närmare 40,000 kronor, medan Moses inte ville gå med på mer ån omkring 25,000.

Det är inte svårt att inse, att när Mosesfirman inte generade sig för att göra liknande bondförsök t. o. m. när det gällde redan kända, erkända och stora författare, vilkas förvärvande som förlagets klienter måste tjäna detta som den värdefullaste reklam, alldeles oavsett det lika värdefulla direkta ekonomiska utbytet, så generade han sig ännu mindre för att ät ännu relativt okända, kanske rentav debuterande författare göra anbud, för vilkas oblyghet förlaget måst skämmas i inte så få fall längre fram, när en eller annan av de sålunda behandlade råkade att trots Moses bli berömdheter. Då blev det att krypa och vifta på svansen och söka bortförklara fakta för att få en förbindelse tillstånd, vilket också ibland lyckades, när det var snälla och beskedliga celebriteter man hade att göra med som Selma Lagerlöf eller Gustaf Fröding, men däremot totalt misslyckades ifråga om sådana moraliskt mera rakryggade människor som t. ex. en Karlfeldt och en Ibsen.

I alla händelser framgår av ovanstående mer än tillräckligt, att de Hirschelska försöken att göra gällande, att Bonniers förlag ekonomiskt uppammat och stött den svenska litteraturen, äro rena rama lögnen. Det kan knappast påvisas något enda exempel på, att det Bonnierska förlaget verkligen dragit fram någon blivande litterär storhet, utan i stället har förlaget i regeln ställt sig avvisande och likgiltigt, möjligen bjudit någon spottstyver eller låtit debutanten löpa till något annat förlag. En oftast rätt så hopplös vandring numera, sedan Moses-förlaget nått en sådan utveckling, att dess produktion så gott som kväver alla andra förlags, vilkas böcker bokstavligen drunkna i den Bonnierska bokfloden eller också "begravas i tysthet", tack vare Bonnierbetalade recensenter och Bonnierregerade bokhandlare.

Om en sådan debutant, eller någon annan dittills okänd författare, som det Bonnierska förlaget ej velat kosta på någon av sina reklammetoder, likväl skulle lyckas bli observerad, först då anser Moses det vara på tiden att göra sig förnimbar och komma med sina anbud, för att sedan ogenerat inregistrera ifrågavarande person bland de svenska författare, som förlaget dragit fram; såvida inte Bonnierförlaget plötsligt beslutar, att "den där herrn skall snart tigas ihjäl och sättas ut", som ibland också sker. När ett förlag nått en. sådan omfattning som numera Moses Smiths, då gäller det för förlaget egentligen bara att låta de egna pressarna ständigt vara i gång. De verkligt stora eller åtminstone på konstlad väg uppreklamerade författarna få tjäna som reklam utåt, medan den stora massan av andra, tredje och fjärde rangens skribenter få tjäna till alt mata tryckpressarna med "juli-litteratur" och "sommarferielitteratur", dels med spalt-fyllnad till de oräkneliga tidskrifterna, den över alla bräddar svämmande s. k. kolorerade pressen, tramp-kvarn för arméen av Bonniers litterära "negrer och galärslavar".

Detta av förlaget i regeln faktiskt svältfödda författare-proletariat är det som, plus en oändlig mängd bigeschäft, skapa förlagets miljoner. Den av alla Bonnierfirmans legodrängar så mycket utbasunerade tacksamhetsskuld, vari de svenska författarna och den svenska litteraturen skulle stå i till "Moses Smith" eller det jubilerande Hirschel-huset, visar sig alltså vid närmare skärskådande inte vara något annat än en sällsynt fräck reklambluff. Det är i stället judefirman, som stannar i skuld hos författarna, stora eller små, några få välbetalade, det stora flertalet svälthonorerade, en namnlös skara Hirschel-negrer och galärslavar. De senare få trösta sig med, såsont Moses lät Topelius veta, "att författarna genom den större spridning förläggaren skaffar dem få utsikt till högre honorar framdeles"!

9
HUR MAN SKAPAR LITTERÄRA STORHETER
Redan vid den tidpunkt, då August Strindbergs och Bonniernas vägar första gången möttes, hade Albert Bonnier börjat praktisera sin sedan så ökända metod att söka genom reklam, betalade recensioner och annonser fabricera "storheter" av enklare, billiga författare. Just vid det tillfälle, då Strindberg låter sin personifikation, "Arvid Falk", stiga över bokförläggaren Moses Smiths tröskel, hade Moses gjort ett liknande reklamblufförsök ifråga om den då ännu så gott som okände Georg Nordensvan, en ung löjtnant, som hade lust att bli författare och vars adliga namn förläggaren kanske tyckte skulle pryda hans förlagskatalog. Med tanke på de senare i så hög grad utvecklade Bonnierska reklammetoderna saknar det inte sitt intresse att här återge några utdrag ur Strindbergs skildring av "fallet Sjöholm", som - enligt vad Karl Otto sanningsenligt måst erkänna - är motsvarigheten till Georg Nordensvan.
Kapitlet "Hos Förläggaren" i Röda Rummet börjar med ett omnämnande av, att den unge debuterande författaren Arvid Falk beslutit uppsöka "den mäktige Moses Smith, den fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv månader av ganska dåligt virke till och med". Hans metod var känd; men det fanns ingen annan, som vågade begagna den, ty därtill skulle erfordrats en exempellös grad av fräckhet. Den författare, som togs om händer av honom, kunde vara säker om att få sitt namn gjort, och därför var Moses Smith överlupen av författare utan namn. Ett exempel på, huru han kunde skjuta fram folk trots publik och kritik:

En ung gosse, som aldrig skrivit förr, hade gjort en dålig roman, som han bar upp till Moses. Denne beslutar att världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut och på omslagets baksida läses: "Blod och Svärd - Roman av Gustaf Sjöholm. Detta arbete av den unge och lovande författaren, vilkens. namn redan länge varit känt och högt värderat i vida kretsar . . . etc. . . Karaktärernas djup . . . klarheten . . . styrkan. Rekommenderas på det högsta åt den läsande allmänheten."

Boken kom ut den 3 april och redan den 4 april stod en recension i den mycket lästa huvudstadstidningen Gråkappan (Aftonbladet, vars dåvarande ekonomidirektör var en svåger till en av Bonnierna, Abraham Hirsch), i vilken Moses ägde 50 aktier. (Numera är Aftonbladet som bekant en svensk tidning.) Recensionen slöt: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva inte giva honom det. Vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den romanläsande, utan också åt den romanskrivande allmänheten:'

Den 5 april stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar, och i annonsen stod följande utdrag: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn; vi behöva inte giva honom det", säger tidningen Gråkappan.

När så samma dags kväll en annan tidning framhöll boken som "mönster för usel litteratur" samt påpekade, att Gustaf Sjöholm, som aldrig givit ut en rad, inte vore något namn alls, - då blevo visserligen tidningskollegerna litet tvehågsna, men voro samlidigt rädda för Moses, vadan de voro rätt milda och nöjde sig med att antyda, att nog "Gustaf Sjöholm skulle kunna med flit och arbete i en framtid förskaffa sig ett namn".

Men alltjämt fortfor Moses att i pressens annonssidor skrika ut: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn!" För pengar och goda ord fick han en huvudstads-korrespondent till en landsortstidning att i denna skälla ned huvudstadspressen för dess "hårdhet mot unga författare", särskilt mot Gustaf Sjöholm, vilken "är helt enkelt ett snille!"

Nu skyndade sig Moses naturligtvis att öka ut sin annons, så att där stod att läsa: "Gustaf Sjöholm är redan ett namn", säger Gråkappan. "Gustaf Sjöholm är ett snille", säger X-köpings Allehanda." Varpå man i en annan av Moses' tidningar fick läsa: "Det gläder redaktionen att kunna meddela, att den högt uppburne författaren Gustaf Sjöholm lovat oss en originalnovell." Och när Moses julkalender kom ut, lästes på titelbladet bland författarnamnen sådana som de berömda Talis Qualis, Orvar Odd och andra, även "Gustaf Sjöholm".

Faktum var, att på några veckor Moses onekligen gjort Gustaf Sjöholm till "ett namn". Publiken kunde inte hjälpa det - den fick saken i sig, den kunde inte titta i en bok, inte ta i ett gammalt tidningsblad, utan att mötas av den där skrikande annonsen - fruarna fingo den i matkorgens omslagspapper, pigorna buro hem den från speceributiken, den låg och skräpade på gårdens stenläggning. -

Nu för tiden är ett sådant reklamens underverk hundra gånger lättare för Moses, som numera är envåldshärskare över den svenska bokhandeln, en övervägande del av pressen samt först och sist över dess recensenter. Att Moses kände igen sig själv i Strindbergs skildring, framgår bäst av vad hans son berättar om det svar, som Moses gav, då han tillfrågades, varför Strindberg ej erbjudit honom att förlägga "Röda Rummet". Svaret lydde: "Läs kapitlet Hos Förläggaren, så förstår man, varför han ej gått till mig." -

Detta kapitel hade sin naturliga förklaring i det bemötande, som August Strindberg rönt från Albert Bonnier under de närmast föregående åren. Deras samarbete hade börjat redan 1872, alltså sju år före "Röda Rummets" utgivande. Och Strindberg var redan då författaren till "Mäster Olof", som han typiskt nog ej kunnat få tryckt, den trycktes senare endast genom en väns bistånd. Och ett i Stockholm uppfört skådespel, också det refuserat av Moses, hade till sist förlagts av Moses egen brorson, Isidor Bonnier, från vilken Strindberg senare bad Gud bevara sig! Och när Strindberg sommaren 1872 var så illa däran, att han måste tigga Moses om något översättningsarbete, hade han, enligt vad Karl Otto Bonnier tydligen med en viss skamkänsla själv berättar, avfärdats med tre små engelska barnböcker, som den ekonomiskt svårt ansatte diktaren dock verkligen översatte. En liknande beställning fick han också året därpå och verkställde även då översättningen, varvid han dock ej kunde undertrycka en klagan över, att arbetet omöjligen kunnat inge intresse. På en beställning av några fyllningssidor till den Bonnierska kalendern Svea svarade han: "Jag har ej råd att skriva mer" samt gav uttryck åt sin bitterhet över "Mäster Olofs" öde. Man kan omöjligen förvåna sig över, att diktarens känslor för Moses voro synnerligen svala. Det är ett egendomligt sammanträffande av omständigheter, att just samma år, 1873, Moses d. ä. låtsades klaga över att, såsom han uttryckte sig, "vi ha ej några författare på vårt språk, som man skulle kunna betala lika gentilt som Hegel i Köpenhamn betalar", och att Moses d. y., Karl Otto, under ett nordiskt bokhandlarmöte för sig själv avgav det stolta Bragelöftet: "Jag skall bli Sveriges Hegel!"

Hur detta löfte hållits, framgår hl. a. av hans fortsatta mellanhavande med Strindberg under 1870-talet, efter översättningen av de små engelska barnberättelserna m. nt. 1872 och 1873 samt före "Röda Rummet" 1879. Efter barnberättelserna, som i Strindbergs skildring motsvaras av levnadsteckningen över stackars Ulrika Eleonora, har diktaren tydligen skytt Moses som pesten ett par år, men 1877 åtog han sig, därtill nödd och tvungen, att åter uppsöka Moses, som satte honom att för en Bonniersk romantidskrift översätta en fransk roman. Ungefär samtidigt lyckades Strindberg åt Moses sälja "Från Fjärdingen till Svartbäcken". Vad som betalades för översättningen och originalmanuskriptet ger den Bonnierska familjeboken typiskt nog ingen upplysning om; där återges endast ett brevutdrag, vari Moses överlägset omtalar, att det Strindbergska manuskriptet visserligen inte innehåll några mästerstycken, men "flickorna tycka att de äro rätt roliga - så jag kanske tar dem", d. v. s. inte för diktarens utan för "flickornas", d. v. s. fröknarna Bonniers skull.

Med denna nådiga förklaring slöts för några år Strindbergs och Albert Bonniers samarbete. När "Röda Rummet" skrevs, blev det en av trosfränderna till Moses inom bokförläggarekåren, Seligmann, som inte drog sig för att förlägga boken, utan att bry sig om, vad kollegan Moses Smith kunde komma att tycka om kapitlet "Hos Förläggaren". Men det behövs, som sagt, oftast en hebré för att grundligt piska upp en jude...

Moses hade emellertid tjock hud, och redan året därpå, 1880, sammanträffade förläggaren och författaren, vilken senare också det året blev bekant med den yngre Moses, Karl Otto Bonnier, alias Hirschel, bodbetjäntsonen från Köpenhamn och numera filosofie hedersdoktorn vid Stockholms Högskola.

10

"JAG SKALL BLI SVERIGES HEGEL!"

Nuvarande filosofie doktorn Karl Otto Bonnier, alias Hirschel, hade genomgått hela fem skolklasser, då han år 1872 fick sluta skolan och börja att sätta sig in i göromålen på den Bonnierska förlagsexpeditionen, för att utbilda sig till konungariket Sveriges blivande kulturdiktator. I den s. k. Bonnierska familjeboken påstår han sig ha redan då, som 16-årig pojke, tyckt att förlagets klienter inte verkade synnerligen litterära. Gamle Per Thomasson och fru Marie Sophie Schwartz voro ju inte ägnade att imponera något vidare. Aret därpå, 1873, fick Moses d. y. följa med till ett skandinaviskt bokhandlarmöte i det dåvarande Kristiania. Främst bland mötesdeltagarna där framstod chefen för det stora dansk-norska Gyldendalske Forlag. Gossen Bonnier kunde ej undgå att lägga märke till den enastående inte bara aktning, utan rentav tillgivenhet, som från alla håll, såväl bland kollegerna som bland de vid mötet talrikt representerade författarna lades i dagen, så fort Hegel kom på tal. Särskilt Björnsons hyllningstal till Hegel - "den man som tagit mitt och alla mina vänners öde i sin starka hand", den man, som Björnson om och om igen betecknade som "min bäste vän" - detta tal måste hos den unge Bonnier fram-kalla en generande jämförelse mellan Hegel och gamle Moses.

K. O. Bonnier påstår sig därvid ha ställt till sig själv frågan: "Varför skulle vår litteratur vara så undermålig jämförd med Norges?" Och han fortsätter:

"Jag visste, vad jag ville bli. Jag ville bli Sveriges Hegel!"

För den, som något litet känner till väsensskillnaden mellan å ena sidan Danmarks och Norges Fredrik Hegel och å andra sidan Sveriges två herrar Bonnier-Hirschel, far och son, ger sig nog av sig själv svaret på den anförda frågan. Just samma sommar satt nämligen hemma i Sverige, ute i något krypin i Stockholms skärgård, August Strindberg och knåpade med översättning av några små engelska barnberättelser åt Moses.

Låt oss nu se, hur Fredrik Hegels förläggaremetoder tedde sig, så som de skildras i biografin i den nyaste editionen av Brickes stora Dansk Biografisk Lexikon. I denna biografi heter det bl. a.: "Tillbakadragen, anspråkslös i allt sitt framträdande höll Hegel emellertid alla trådar i sin fasta hand. Han uppsökte själv de unga författarna och detta även om hans livsåskådning ej var deras. Han vann deras förtroende med sin rättskaffenhet och hjälpsamhet. Han fästade dem vid sig med takt och förståelse, på samma gång han icke underlät att med bestämdhet gripa in mot vad som han måste ogilla. I konsten att umgås med författarna har han icke haft många, som kunnat sägas vara hans jämlikar. Han fick det i regeln dithän, att vad som börjat som ett affärsmässigt förhållande kom att bli ett vänskapsförhållande livet ut. Hans hem var alltid öppet för författarna, och utan hans hjälp skulle många ungdomliga begåvningar saknat möjligheter att komma fram, liksom många äldre, stora diktare skulle utan honom ha kommit att sakna den tryggade tillvaro, varav de voro i behov. Hans hela livsverksamhet kastade glans över hans land och dess bokförläggarekår. Bland de framstående män, som oavlåtligt verkade för danskt både andligt och materiellt framätskridande, intager Hegel en säregen och betydande plats."

Vi betvivla, att det finns någon enda svensk, som skulle kunna På Albert och Karl Otto Bonnier tillämpa något enda av dessa omdömen rörande den danske förläggare, som Bonniersonen säger sig ha för snart tre kvarts sekel sedan beslutit efterlikna. Medan Hegel själv uppsökte de unga författarna, ha herrarna Bonnier i stället med den mest småsinnade snålhet hållit unga, ännu okända förmågor på långt avstånd samt först när framgången visat sig på annat håll, skyndat att komma med sina anbud. Detta sammanhänger naturligtvis med de judiska rasinstinkterna. Medan Hegel var infödd dansk och fullt förtrogen med dansk mentalitet samt för sitt förlag förvärvade omdömet, att det var "ett äktnationellt företag", så voro ju Bonnierna invandrade främlingar, med traditioner från kontinentens judiska ghettokvarter samt utan någon som helst förståelse för, vad som var speciellt svenskt. Medan det danska företaget vidare var målmedvetet riktat åt ett håll, har det Bonnierska företaget däremot en så kosmopolitisk prägel som möjligt; dess polyparmar ha inte endast nöjt sig med litteraturen, utan kastat sig över allt möjligt, t. o. m. schackrande i obligationsgeschäft, grundandet av lånekassor, startandet av avbetalningsaffärer m. m. dylikt. Om det Bonnierska geschäfts-makeriet kan sägas ha något samband med kulturella strävanden, är denna kultur i så fall mindre svensk än judisk.

En berömd författare karaktäriserade på sin tid de Hegelska och Bonnierska förlagsmetoderna på följande träffande sätt:

"Hegel söker efter och söker hjälpa fram litterära förtjänster hos andra, Bonnier åter söker uteslutande efter och söker pressa upp den ekonomiska, pekuniära förtjänsten för sig själv:' Det måste erkännas. att jämförelsen träffar huvudet på spiken. Det kunde väl hända, att också Hegel någon gång misstog sig ifråga om en eller annan författares framtidsmöjligheter, men om och när så skedde, förblev han alltid den sanne gentlemannen, som försökte att på bästa sätt för bägge parterna rätta till saken. För Moses Smith åter fanns vid liknande episoder endast två olika tillvägagångssätt. Hade han överskattat någon av sina författare-klienter, misslyckats i sina försök att genom reklam-konster blåsa upp en liten groda till en stor ko, dä var det bara att utan minsta förbarmande ge det misslyckade spekulations-föremålet sparken, ja ofta i förargelsen förfölja, baktala och söka omöjliggöra stackaren.

I motsatt fall åter, när Moses underskattat någon författare, som vänt sig till honom men blivit illa bemött och förolämpats med kränkande förslag och anbud, ja, då var Moses inte sen, när omsider "den grimme ælling" befanns vara en kunglig svan, först att förödmjuka sig själv hur mycket som helst för att trots det skedda köpa den förorättade, och sedan att söka få episoden så mycket som möjligt nedtystad och på något sätt bortförklarad. Därvid är det naturligtvis inte så noga, om sanningen får sitta emellan. Det skulle inte vara svårt för den, som har någon intimare kännedom om de senare årtiondenas litterära produktion, att påvisa oräkneliga sådana Bonnierska episoder. De många misslyckade debuterna föredra vi emellertid att förbigå med barmhärtig tystnad; misslyckandet har förvisso bestraffats av det mäktiga företaget självt tillräckligt hårt och grymt.

Vad beträffar de motsatta fallen, då herrarna Hirschel huggit i sten genom att i början visa sig oförstående mot och högfärdigt avvisa blivande storheter, så har inte ens författaren till Bonnierska familjeboken vågat alldeles med tystnad förbigå en del alltför blamanta och komprometterande fall. I ett fall, ett av de allra mest komprometterande, nämligen Karlfeldts, omnämnes saken endast i en not, och ofta göres de mest krampaktiga försök att förvrida fakta, när det gäller att bortförklara de oförskämdheter, som begåtts.

I "Röda Rummet" låter Strindberg skildringen av Arvid Falks besök hos den store bokförläggaren illustreras av, att Falk just då han skall stiga över tröskeln in till det allra heligaste mötes av en ung man, som med förtvivlan i ansiktet och en manuskriptrulle under armen störtar ut ur rummet förbi den inträdande. Och under hans därpå följande samtal med Moses Smith, upplyser denne honom välvilligt om det

lilla uppträde, som omedelbart förut Passerat mellan Moses och den förtvivlade unge mannen, som Falk mött i dörren.

"Här var nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan använda, men jag erbjöd honom detsamma, som jag nu erbjudit herrn (nämligen att läsa korrektur på Spegels andliga Poesi, eller att skriva reklampuff för ett försäkringsbolag, där Moses ägde aktier, eller att skriva text till porträttet av den engelska drottningen Elisabet, vilket skulle föreställa den svenska Ulrika Eleonora). Och vet herrn va' han sa? Han bad mig kyssa sig någonstans, som jag inte vill säga. Ja, det sa' han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge, den karlen! . . .

Tyvärr ha de varit ytterst få, som haft vare sig ekonomisk möjlighet eller lillräckligt moraliskt mod att på så sätt snoppa av Moses. Eller att åtminstone, såsom Arvid Falk, visserligen först under trycket av svåra förhållanden äta sig en sådan beställning, men endast för att så gott som omedelbart ångra sig, betacka sig och pr omg. returnera exempelvis någon åt dem anförtrodd porträttkliché att skriva text till. I allmänhet ha de tigit och lidit och kanske halvsvultit på eventuella dylika småbeställningar från Moses, i hopp om att under tiden möjligen på annat håll möta mera förståelse. Vissa om, att om så bleve fallet och Moses började lukta sig till, att han varit blind och att nu kanske andra komme att håva in fångsten, Moses ögonblickligen skulle helt slå om och bli lika artig och krypande, som han förut varit högfärdig och oförskämd, samt bjuda guld och gröna skogar för vad han igår velat betala med en spottstyver, ja, kanske inte alls velat reflektera på ...

11

DEN GAMLE LUMPJUDEN SOM LITTERATUR BEDÖMARE

Vi inskränka oss till att omnämna tre för Bonnier ytterligt komprometterande fall från enbart femårs-perioden 1890-95; fallen Fröding, Per Hallström, Erik Axel Karlfeldt. Fast fallet Fröding var den första av de ifrågavarande tre episoderna, omnämnas här först fallen Hallström och Karlfeldt. Den förre av dessa båda hade 1891 fått till Moses sälja en liten volym "Lyrik och fantasier". Att betalningen var ytterst minimal, kan man förstå av att samtidigt betalade förlaget för det Frödingska mästerverket "Guitarr och Dragharmonika" hela - 200 kronor! När så Hallström återkom till Moses år 1894 med just den novell-samling, "Vilsna fåglar", med vilken han - fast det icke blev hos Moses - skulle vinna sådan berömmelse, då förklarade förlaget, att man fått in så litet på den förra Hallströmska boken, och man brydde sig inte ens om att läsa manuskriptet; men man generade sig ändå inte för att behålla det i flera månader och därigenom hindra den ännu alltför "okände och obetydlige" författaren från att söka få det förlagt på annat håll. Slutligen återsändes det utan vidare till Hallström, som då äntligen kunde gå till förlaget Wahlström & Widstrand. där boken också kom ut och gjorde succès. Det dröjde sedan nästan ett helt årtionde, innan det lyckades Moses, eller rättare sonen, att tigga sig till förlagsrätten till ett av Hallströms mest obetydliga arbeten, "Döda fallet". Dessförinnan hade författaren av förlaget smickrats genom att av familjen Moses ombedjas ingå som medlem av Bonnierska stipendiefondens s. k. nämnd.

Beträffande Karlfeldt återkom aldrig den rakryggade store skalden, som förgäves bjudit Moses den storslagna diktsamlingen "Vildmarks- och Kärleksvisor". Förlagsrätten gick till en annan, visserligen en jude, Seligmann, "och Albert Bonniers förlag gick för alltid miste om Erik Axel Karlfeldt", såsom det så melankoliskt heter i Bonnierska familjeboken. Bonnierbiografen kan i detta fall knappast ens själv finna någon annan ursäkt, än att det varit mycket annat att syssla med. Så mycket framgår emellertid, att även i fallet Karlfeldt manuskriptet under många månader fått ligga där bortglömt, innan man omsider, "utan att någon av oss ett ögonblick ögnat på dikterna", likgiltigt lät ett från författaren skickat bud återfå pappersbunten.

Med sådana exempel för ögonen ter sig Karl Otto Hirschels högfärdiga anspråk på att ha velat vara Sveriges Hegel i en allt annat ån gynnsam dager för Moses. För Karl Otto te sig de nämnda fallen, förutom många liknande, närmast bara som "förargliga" ur ekonomisk samt konkurrenssynpunkt. Att tala om någon moralisk synpunkt eller om någon som helst litterär ansvarskänsla såsom förklaring till hans förargelse, vore absolut meningslöst. De båda nämnda fallen, Hallström och Karlfeldt, inföllo, det förra 1894, det senare 1895. Från åren 1890-91 daterar sig däremot fallet Fröding, som utan jämförelse är det mest upprörande. Lir rent litterär synpunkt kunde väl alla tre fallen anses ungefär lika komprometterande för det likgiltiga och oförstående förlagsgeschäftet. Innan Hirschel-herrarna, far och son, äntligen kunde förmås att trycka Frödings "Guitarr- och Dragharmonika", hade de plågat den sjuke, upprivne skalden under mer än två långa år, och när boken utkom, hunorerades skalden med 200 kronor. Skaldens och förlagets mellanhavande hade börjat redan 1889 med att förlaget av sex erbjudna Frödingsdikter, avsedda för Bonnier-kalendern Svea, refuserade fem och införde bara en, honorerande skalden med ett exemplar av kalendern!

Trots denna föga lovande början insände Fröding senare en hel diktsamling, avsedd för en bok. Det var i huvudsak den samling, som senare gjorde en så lysande succès under titeln "Guitarr och Dragharmonika". Bonnierna läto verkligen den gången manuskriptet icke ligga oläst, utan tittade i det, ja, funno så mycket behag i ett par bitar av samlingen, de berömda värmländska låtarna "En hög visa" och "Vackert väder", ait dessa vederforos den äran att ur samlingen utplockas för att lysa upp några sidor i Bonniernas gamla "Svea". Huruvida man dessförinnan tillsport skalden, om denne ginge in på att den av honom tillämnade boken på detta sätt brandskattades, får man ej vela av den Bonnierska familjeboken, lika litet som man får veta, om de ifrågavarande dikterna betalades med 10 eller 15 kronor. Så mycket får man emellertid veta, att Moses förklarade för skalden, att de vore "ytterst tveksamma", huruvida de verkligen skulle kunna våga att ge ut boken, som senare kom att betraktas som ett av Frödings mästerverk. Man hade inte precis något emot att trycka dikterna, fick han veta, men det vore ju inte så brått; kunde han inte lika gärna låta dem ligga tillsvidare och vänta något år, samt kanske ändra litet här och där? Moses ville i så fall gärna stå till tjänst med små anvisningar därvidlag. Så kunde man sedan någon gång få tala om saken och då kunde det möjligen bli affär.

För sig själva tänkte väl far och son, att genom att visa sig så pass likgiltiga, skulle de kanske pressa ned skaldens anspråk på honorar till eventuellt bara ett par hundralappar, vilket också blev precis, vad han fick. För andra upplagan fick han hela 500, för tredje upplagan 1000 kronor. Hur många tiotusen förlaget höstat in på enbart den boken, är naturligtvis svårt att beräkna. Först sedan den opraktiske skaldens vänner började ta hand om hans affärer med förläggaren, fick Moses betala något så när anständigt.

Dock skulle Moses i detta fall ej undslippa att på ett för honom synnerligen obehagligt och kännbart sätt få schavottera inför en något så när omdömesgill allmänhet, vilket emellertid inte inträffade förrän efter skaldens död. Naturligtvis skulle då ögonblickligen Moses d. y. (den äldre hade då redan sedan flera år varit i Abrahams sköte) söka att posera såsom den store skaldens förläggare. Med en nästan otrolig omdömeslöshet och smaklöshet kom han på den egendomliga iden att i tidningen Dagens Nyheter, numera som bekant hans egendom och redan då honom närstående, publicera några av de mellan Moses och den sjuke skalden växlade breven från den tiden, då "Guitarr och Dragharinonika" under hela två år fick vänta på att komma ut på grund av Bonniers ytterliga tveksamhet om, huruvida det skulle bli tillräcklig vinst på geschäftet.

Man kunde omöjligt få något annat intryck, än att förläggaren ville för en beundrande allmänhet framställa sig som den anspråkslöse, ödmjuke, eftergivne diktarens Försyn, nådigt tryckande en och annan av hans småsaker samt slutligen av pur barmhärtighet också en hel bok, om ån efter ytterlig tveksamhet och mot det nobla honoraret av 200 kronor. Tänk! -tycktes förläggaren vilja säga - genom att ge honom de två hundralapparna samt bättra på litet här och där i hans dikter blev ju jag, ,Moses Hirschel, den egentlige skaparen av Gustaf Fröding, hans storhet och hans ryktbarhet.

Men den fadäsen blev i alla fall för mycket för Dagens Nyheters publik, sedan den låst skaldens dödsnotis och just lyssnade till dödsklockornas högtidliga klang. En av dess läsare, den som skriftställarinna ej okända fru Mia Leche, gav i ett ljungande tidnings-uttalande uttryck för det ytterliga obehag, nästan ett slags skamkänsla, som den judiske bokförläggaren framkallat hos Sveriges folk genom sitt takt- och smaklösa försök att, innan ännu den ihjälpinade skaldens stoft bragts till graven, liksom slå sig till riddare på dennes bekostnad, framhålla den döde såsom den blyge, ödmjuke supplikanten, förläggaren såsom beskyddaren och hjälparen. Vi återge här nedan några utdrag ur fru Leches vidräkning:

"Den diktsamling Guitarr och Dragharmonika, för vilken i närvarande stund det svenska folket enas om att ge Fröding ett slags andligt Nobelpris, den diktsamling, för vilken vi vilja resa lians byst på Djurgården bredvid Bellmans, den mottogs av den stora bokförlagsfirman på följande sått:

"Herr Albert Bonnier hänvisade den unge diktaren till framtiden och ansåg lämpligast, att han hölle sig borta från offentligheten, tills han åstadkommit ett mognare och mer stadgat verk. Herr Bonnier gav emellertid godhetsfullt ett halvt löfte att förlägga boken, om skalden nödvåndigt yrkade därpå, dock förutsatt att skalden själv iklädde sig den ekonomiska kostnaden, emedan Bonnier hade stora dubier om den stackars lilla bokens fortkomst här i världen. Vidare finner man, dels att herr Bonnier uppmanat Fröding att ändra formen på en del dikter, något som dock Fröding trots sin underdånighet vägrade göra, dels att förläggaren i rikt mått begagnat sig av skaldens anhållan att han måtte med röda kors utmärka de dikter, som väckt herr Bonniers "synnerliga misshag".

Med den nu döde Albert Bonnier ha vi här ej att skaffa. Men då firmans nuvarande innehavare lämnat firmans privata mellanhavande med Gustaf Fröding åt offentligheten, bör det också få offentligen sågas ifrån, att detta inneburit en smaklöshet. ---Det borde ha varit ett ljus av eviga stjärnor kring skaldens panna, redan medan han gick här på jorden. Men det borde icke ha varit firman Albert Bonniers stora röda skolmästarbockar i marginalen på Guitarr och Dragharmonika!

Mia Leche."

Naturligtvis kunde Hirschel ej underlåta att söka i någon mån bemöta angreppet och släta över. Allmänna omdömet var, att bemötandet var ytterligt svagt. Man fick veta det synnerligen intressanta faktum, att det inte var med röda skolmästarkors utan bara med några blygsamma frågetecken, som Moses ritat i skaldens manuskript. Vidare klagade Moses junior över att vid tidpunkten ifråga "vår publik visade köld och likgiltighet mot poetisk produktion, varför utgivandet av en diktsamling icke kunde ske utan uppoffring". Därpå söker han till Moses heder framhålla dennes skriftliga förklaring, att fastän Moses under andra omständigheter icke ens skulle vilja bära risken för tryckkostnaden, skulle han dock kanske kunna på grund av en viss originalitet i en del av "Edra stycken göra ett undantag", vilket emellertid just då vore omöjligt "av materiella skäl". Och därför borde skalden ge sig till tåls, till dess han hunnit något mogna och det kunde bli lägligt för Moses och hans tryckpressar.

Anspelningen på risken för tryckkostnaden ifråga om det lilla billiga dikthäftet är det inte minst betecknande för firmans i vissa fall fenomenala och nästan otroliga snålhet, som påminner om den gamle Shylocks. Redan vid den tidpunkt det här år fråga om, 1911, var det inte svårt för huset Bonnier att vid eventuellt angrepp genom pengar eller goda ord stampa fram försvarare, d. v. s. tidningsmän eller andra litteratörer, som på ett eller annat sätt stod huset nära. Sålunda skrev t. ex. en signatur i Dagens Nyheter:

"Fröding var då, 1889, en okänd student, som från en värdanstalt i Tyskland sände hem ett häfte dikter på en samling brevpapper. Versdiktningen stod på den tiden icke så synnerligen högt i kurs, och poeternas böcker väckte i allmänhet en minimal efterfrågan. - Man kan inte begära, att den gamle förläggaren skulle förutse, vad icke Fröding själv och hans vänner förutsågo. - - - Över huvud kan icke framtiden förutsägas."

Samma slags murvelförsvar kom till synes också från en annan av den Bonnierska firmans handgångna män, vilken producerade sig i Svenska Dagbladet. Man ser härav, hur långt det redan gått med Moses polypartade penetrering av den svenska huvudstadspressen.

"Man kan inte anklaga", heter det i det redan då svårt korrumperade kulturbladet, "det Bonnierska förlaget för bristande generositet mot unga lyriker. Det är lätt att vara vis efteråt. Vem anade Gustaf Frödings diktarbana av 'Guitarr och Dragharmonika', fru Leche?"

Det bör framhållas, att alldeles tvärtemot den senast citerade Bonnierlakejens åsikt, K. O. Bonnier själv påstår, att hans far "tvekade icke att för mig uttala sin övertygelse, att i Fröding en poet av stora mått borde kunna väntas".

Men detta oaktat drogo sig far och son ej för att behandla denne blivande poet av stora mått på antytt sätt; underkasta honom förödmjukelser, förklara sin ytterliga tveksamhet att trycka lians första mästerverk och därpå slänga åt honom två hundralappar. Tror verkligen "Sveriges Hegel", att Danmarks Hegel skulle ha betett sig på liknande sätt? Han som gick omkring och letade efter unga begåvade författare för att hjälpa dem, medan de bägge svenske Moses, far och son, lägga armarna i kors med en klagan över publikens visade köld och likgiltighet mot poetisk produktion. Att det borde vara en ansvarskännande och icke blott geschäftsdrivande förläggares plikt och strävan att söka motverka denna tendens hos allmänheten genom att trots den av Moses j:r befarade ekonomiska uppoffringen våga bjuda publiken en verklig skalds diktning, när någon enstaka gång en sådan framträdde, detta har tydligen ej gått upp för Moses, vare sig fadern eller sonen.

12
"AD HELVEDE TIL MED DISSE SVENSKE DIGTERES UFORSKAMMEDE FORNAERMELSER, HVIS BARE VI TJENER MANGE PENGE . . "
Exemplen på sådana för Bonniernas litterära kompetens och moral lika komprometterande episoder kunde mångfaldigas. Den dödssjuke skalden Edvard Fredin, prisbelönt av Svenska Akademien för "Vår Daniel", hade kort förut avvisats av Moses; skalden Bååth avfärdades, emedan "vi frukta att förlusten blir för stor"; den senare så populära författarinnan fru Malling fick före sin debut veta, att Moses funnit "publikens köplust vara nästan ingen" etc. Följden för fru Malling blev, att hon vände sig till den danske förläggaren Bojesen, som tryckte den ena efter den andra av hennes böcker på svenska och därpå gjorde för sig och författarinnan en god affär. Tills det Bonnierska förlaget måste tigga om att få av fru Malling och hennes danske förläggare dyrt tillköpa sig förlagsrätten för Sverige.
Vid samma tidpunkt led judefirman en liknande än värre både personlig förödmjukelse och, vilket naturligtvis var det värsta, ekonomisk uppoffring. Det gäller den stora svenska författarinnan Selma Lagerlöf. Den nyssnämnda fru Malling kunde som författarinna inte på långa vägar jämföras med "Gösta Berlings" diktarinna samt var dessutom till hälften danska, varför det inte kunde anses alltför egendomligt, att hon, avvisad från "Sveriges Hegel", vände sig till den förläggare, som dåmera i Danmark övertagit Hegels roll.

Men att också Selma Lagerlöf skulle bli tvungen att, emedan Bonnierna underbjödo den danske förläggaren ifråga om Gösta Berlings andra upplaga, gå till Danmark och där göra upp om förläggandet därifrån av samtliga sina arbeten, också på svenska språket för hela tio år framåt - det var onekligen en svår blamage!

Också hår blev det för Moses samma förödmjukelse som i fallet Malling. Han måste alltså för en dyr penning tillköpa sig förlagsrätten för Sverige. Att han efter denna förargliga 10-årsperiods utgång skyndade sig att träffa kontrakt för evärdliga tider med den stora författarinnan, följer av sig självt. Och sedan dess har hon naturligtvis inte haft någon anledning att beklaga sig över sin judiske förläggare, såsom hon också, välvillig som hon är, offentligen förklarat. Så pass slug är naturligtvis Moses, att han, en gång slagen på fingrarna, inte gör om en dumhet. Så t. ex. hade förvisso Per Hallström all anledning att vara nöjd med Moses, sedan denne efter några år fått förlåtelse för det första avvisandet. Om en högfärdsgalen jude blott blir på rätta sättet åthutad och samtidigt får klart för sig, att han huggit i sten, då finns det sedan ingen gräns för hans affabilitet och kryperi.

"Mäster Olofs", "Röda Rummets" och "Svarta Fanors" diktare var ju en ytterst oberäknelig herre, som även Moses någon gång kanske hade anledning att beklaga sig över. Men oftast hade diktaren full anledning, att som han gjorde kalla sin förläggare "en lömsk fan" och i ett brev förklara, att även om Albert Bonnier köpte manuskriptet (det gällde den gången mästerverket "Hemsöborna"), så vore den nämnde förläggaren för diktaren "så vidrig som ett slemmigt reptildjur, att jag ej vill ha någon korrespondens med honom, även om köpet kommer till stånd". Moses har emellertid fått kontant gottgörelse i hundrafallt mått för allt det mångåriga okvädandet, och det är ju för Moses huvudsaken. "Ad Helvede til med disse svenske Digteres uforskammede Fornærmelser, hvls bare vi tjener mange Penge!" - som gamle Moses ofta uttryckte det för sina hjärtevänner och trosfränder.

Som ett av de intressantaste fallen, där Moses grundligt huggit i sten, måste vi omnämna, hur Moses blev avfärdad av den berömde Alexander Kielland. Norrmännen är ju i allmänhet temperamentsfulla och begåvade med en " æresfslelse och ett självmedvetande, som inte skräda orden, när de bli trampade på tårna.

Moses, d. v. s. Albert B., hade 1881 gjort ett bondförsök att för Kiellands nya bok "Else" pressa ned det redan förttt billiga pris, som han betalat för Kiellands arbeten - 20 kronor pr ark - ytterligare ett skruvtag, till bara 15 kronor. På detta vackra anbud fick han aldrig något svar. Men inte desto mindre skämdes han inte att nästa år ånyo tillskriva diktaren och be att få titta på ett korrekturexemplar av det då väntade nya arbetet, mästerverket "Skipper Worse". Huruvida han tänkte bjuda också för detta 15 kronor pr ark, underlät han att nämna. Moses fick mottaga en förbittrad, ljungande svarsskrivelse, varav här återges ett utdrag, innehållande de mest karakteristiska norska avbasningarna:

"Då jag på sin tid lämnade ert anbud på min julberättelse "Else" utan svar, tog jag för givet, att Ni skulle förstå, att förbindelsen oss emellan vore avbruten. Det är därför med en viss överraskning jag mottagit ert brev, vari Ni tyckes tro, att jag framdeles skulle kunna önska att låta mina böcker tryckas på svenska i er affär."

Här erinrar Kielland om det nätta anbudet på 15 kronor pr ark för boken "Else", genom vilken nedprutning bokförläggaren skulle ha tjänat hela 37 kronor 50 öre! Därefter fortsätter han:

"Jag har haft riklig anledning att träffa på den mest otroliga fräckhet i form av prutning från köparnas sida, men jag har alltid ansett att, även om det skulle gälla handel med tegel, det måste finnas något av anständighetsskäl begränsat underpris, varunder spekulanten ej kan gå utan att förnärma säljaren. Av er senaste skrivelse måste jag få den uppfattningen, att Ni inte begripit, att Ni tillfogat mig just en sådan förnärmelse. Och i själva verket förundrar detta mig knappast. Ty det utsökta hån, varmed sedan urminnes tid förläggarna nedlåtit sig till att leva av författare, måste naturligtvis sätta spår också i uppfattningen nu för tiden. När jag icke delar denna uppfattning, måste jag väl finna mig i alt vara ett undantag. Emellertid är det mitt fasta hopp, att om jag, låt oss såga om tio år, publicerar er och min korrespondens, denna redan då skall te sig som ett lika kuriöst som i högsta grad förbluffande exempel på, vilken behandling en förläggare åren 1881-82 kunde ge författare. Skulle Ni förarga Er över det här brevet, föreslår jag Er att gömma på såväl brevet som förargelsen till om som sagt tio år. Då kanske också Ni nått fram till en sådan uppfattning av vad anständigheten bjuder i förhållandet mellan förläggare och författare, som skulle kunna göra samarbete oss emellan tänkbart."

Efter denna våldsamma men välförtjänta upptuktelse kröp naturligtvis Moses till korset och fick verkligen förlägga såväl "Skipper Wotse" som "Gift". Men sedan blev det slut igen. För Kiellands nästa bok gjorde Moses ånyo ett prutningsförsök. Det var då, som Kielland sarkastiskt svarade, att eftersom han erhållit högre anbud än från Bonniers, vilket högre anbud han naturligtvis antagit, vore detta anledning till glädje såväl för honom själv som också för Bonnier, "emedan Ni ju sagt Er aldrig ha tjänat något på mina skrifter".

Ännu en gång försökte Bonnier svänga sig, men därpå gjorde den store norske författaren slut på all vidare korrespondens dem emellan i det mördande kvicka brev, som redan delvis citerats, och vari han kom in på det för Moses ömtåliga kapitlet om äran och pengarna i samverkan mellan förläggare och författare. De stora författarna, som måste arbeta för att få pengar, bli ofta sittande med den tomma äran, medan de stora förläggarna, som säga sig sätta en ära i att ge ut författarnas skrifter, bli sittande där med pengarna. Den anordningen ville Kielland inte vara med om längre och sade därför "Sveriges Hegel" farväl för alltid.

Naturligtvis fick han en annan svensk förläggare, men K. O. Bonnier ger honom i sin familjebok den åsnesparken, att det lönade sig icke att förlägga hans böcker! Liten hämnd är också hämnd, för Moses Smith!

13

MOSES BLIR SKRÄMD, OCH GÖMMER SIG BAKOM BUSKEN

De båda fall, då det någon kort tid såg ut, som om Moses möjligen skulle kunna bli inburad för sitt bokförläggande, inföllo som bekant 1884 efter utsändandet av den första "Giftas"-boken samt tolv år senare i samband med publicerandet av Frödings "Stänk och Flikar", år 1896.

Vid intetdera av dessa båda tillfällen kunde förläggaren sägas ha huggit i sten. Tvärtom! Båda de ifrågavarande böckerna voro ju och ha till den dag i dag är förblivit mästerverk, som räknas till vår klassiska litteratur.

Sin första och största ryktbarhet erhöllo de ju emellertid genom att de båda två av oförstående s. k. sedlighetsbevakande myndigheter blevo beslagtagna och föremål för tryckfrihetsprocesser. Deras betydelse åter i den Bonnierska krönikan och för uppfattningen om och värdesättningen av den Bonnierska mentaliteten, ligger i det sätt, varpå herrarna Moses, i detta fall särskilt gamle Albert. reagerade inför utsikten att möjligen få på sitt geschäft inte bara håva in pengar, utan också kanske få för detsamma kläda skott.

Att tryckfrihetsåtalen voro fullständigt omotiverade, säger sig självt. Därför kan det på intet sätt vara fråga om att uppföra dem på Moses-företagets skuldkonto. Men lika omöjligt ha herrarna Bonnier-Hirschel genom sitt uppträdande vid de båda tillfällena ifråga gjort det även för den välvilligaste bedömare att uppföra de båda fallen på deras kredit- eller förtjänstkonto.

Detta beror förstås på, vad man menar med förtjänst. På ett sätt blevo de båda böckerna, som vid sitt första framträdande höllo på att skrämma livet ur herrarna Moses, far och son, två av de säkraste grundstenarna för huset Bonniers utveckling till miljonföretag. Litet skandal hade Moses naturligtvis räknat med: ja, varför inte rent ut säga hoppats på, naturligtvis i reklamsyfte. Ifråga om t. ex. "Giftas"-boken hade man, tycks det, tänkt sig t. o. m. möjligheten av att en passus i boken rörande konfirmationens nattvardsvin skulle kunna bli betraktad som gäckeri med sakramenien. Men då åtalet utvidgades att gälla rentav hädelse mot Gud, blev det värre, ty i förra fallet hade det kunnat bli fråga blott om fängelse i 6 månader eller böter, medan i senare fallet åter det kunde bli ända upp till 2 års straffarbete.

I det Frödingska fallet åter gällde åtalet "sådana ohöljda och skändliga framställningar av lasts utövning, varigenom främjandet av ett fördärvligt levnadssätt åsyftas."

Redan för oss nu levande, skilda genom blott 40-50 år från den ifrågavarande perioden, förefaller det så gott som oförklarligt, hur ens de värsta sedlighets-zeloter kunnat komma på åtalsidéerna. Men när nu förläggaren en gång tagit risken och räknat med densamma just i reklamsyfte, då blev det i högsta grad osmakligt och ynkligt att bli vittne till den nästan otroliga feghet och förfäran, varav Moses nu greps, och hans feberaktiga, krampaktiga ansträngningar att få avvältra det juridiska ansvaret från sig på författaren. Lättast blev detta ifråga om den sjuklige, finkänslige Fröding, som utan vidare, dock efter ångestfulla böner och uppmaningar från Moses sida, genom att lämna Moses den i tryckfrihetsförordningen påbjudna författarnamnsedeln, tog allt ansvaret på sig. Då hade emellertid Moses redan hunnit lägga i dagen en häpnadsväckande feghet ej blott genom alla de feberaktiga vädjandena till författaren att för Guds skull se till att Moses bleve skild från målet, utan ännu mera genom sina i tidningarna återgivna försök att försvara sig, där fegheten fick honom att förödmjuka sig ända därhän, att han förklarade, att "förläggaren är blott ett underordnat biträde i litteraturens tjänst"!

Ynkligheten från förläggarens sida var i detta fall så mycket större, som den gången risken för en fällande dom var så gott som ingen, trots att t. ex. den sedlighetsivrande Sigurd prompt ville ha dom över "miljonären-bordellpoetförläggaren-judgubben", varmed Moses träffande karakteriserades. Men om sålunda fegheten vid det Frödingska tillfället var iögonenfallande, hade samma feghet och omanliga, jämmerliga vädjan till den annars så förbisedde författaren framträtt i ett ännu skarpare och mer obarmhärtigt ljus i det Strindbergska fallet, tolv år tidigare. Vid den tidpunkten var för övrigt Moses ännu bara ett par och sextio år, varför utsikten till att eventuellt få 6 månaders fångelse eller höter inte behövt verka så ytterligt förfärande. I stället för den tragik, som den Bonnierska familjebokens författare synes vilja ge skildringarna sken av - och breven om utsändandet hals över huvud av unge Moses till författarens vistelseort i Schweiz för att tigga och be denne komma hem och rådda den åldre Moses genom att själv svara i hädelsemålet - i stället för denna tragik faller över alla dessa uppträden ett stänk av omedveten, oemotståndlig komik.

Inte minst gäller detta om de båda "Giftas"-förläggarnas poserande och viktighetsmakeri, sedan äntligen den infångade diktaren hamnat i Stockholm, för att inte tala om deras triumfatorslater efter frikännandet. Hela episoden resulterade i en glänsande gratisreklam för Moses och Strindberg, och den förre poserade som beskyddare ej blott av Strindberg utan av den s. k. nya litteraturen i allmänhet. Båda herrarna Moses hade kommit på modet. De nya författarna föredrogo att, om möjligt, få debutera hos Strindbergs förläggare. Moses förstod sannerligen att skaffa sig valuta såväl ifråga ont prestige som ifråga om pengar.

Det mest tragikomiska i hela affären är emellertid, att när det sedan, omedelbart efter "Giftas"-bokens frikännande, helt naturligt blev fråga om att utge en ny upplaga, då drog sig, trots frikännandet, den ,judiske förläggaren för att göra den affären. Den gamla farisédemonen, som spelat så många komedier i det gamla Jerusalem, grep den åldrande Moses med hull och hår, och den gamle skäggige gyckelmakaren låtsades, som om ltan plötsligt blivit för fin och för upphöjd för att vilja spekulera i en dylik lättköpt reveny! Vilken bottenlös, avgrundsdjup fräckhet av den gamle Jakobs oäkta avkomma att spela dygdemönster i västerländsk anda! Att de livslevande djävlarna, som Luther träffande kallar dem, inte begripa, att de en gång för alla äro avslöjade som huggormars avföda och alla bedragares mönsterbilder!

Moses junior skildrar helt oskuldsfullt i den ovannämnda Moses-boken, hur lian på den gamle Moses vägnar sprang omkring hos småförläggare i Stockholm för att skaffa en förläggare av den nya "Giftas"-upplagan, som Moses själv inte ville officiellt stå i bräschen för, men gärna ville tjäna "mange Penge" på. Inte heller kollegerna visade dock någon lust den gången; dels voro de rädda för sedlighetsfanatikerna, dels kanske de inte hade lust att vara bulvan för Moses. Att denne komme att ge ut en ny del av "Giftas" med nya historier, det anade man, men just därför ville utan inte reklamera för den nya delen genom att ge publiken ett omtryck av första delen.

Moses fann dock på råd. I Stockholm fanns på den tiden en originell man, som hette Leufstedt, med det från ghettot och modersmjölken invanda yrket att sälja bättre, avlagda herrkläder, men som också roade sig med varjehanda andra små bigeschäft. Bl. a. gav han ut "visor tryckta i år" från sin firma, som han gett det klingande namnet "Bokförlagsföreningen Svea" - ett typiskt judenamn på ett typiskt judeföretag! Det var på detta "lump- och klädesförlag", som andra upplagan av "Giftas" utkom.

"Min far blev mycket glad", skriver Karl Otto Hirschel med spelad oskuld, ''över att på så sätt Strindberg av klädesförsäljaren Leufstedt fick 2.500 kr. för 3.000 exemplar". Fast det var en offentlig hemlighet att det hela rörde sig om en vanlig bulvanhistoria. Den Bonnierska firman skulle hålla sig för god att vilja så omedelbart efter processen omtrycka "Giftas"-boken men om detta gjordes av bulvan, angick det ingen. Samma förlagspolitik går som bekant igen ännu år 1937, när Hirschelförlaget söker profitera på modärn Pelle Snusk-litteratur; böckerna ges ut på ett bulvanförlag.

Strindberg själv lät sig emellertid inte föras bakom ljuset. Längre fram, under något av de vanliga grälen med Moses angående förläggandet av någon Strind-bergsbok, antydde han försmädligt, att om det kanske inte ginge an direkt på Bonnierska förlaget, skulle man kanske försöka hos "Bokliandelsföreningen Svea". Praktiken med bulvanförlag har för resten alltid utnyttjats flitigt hos Bonnierfirman, om ån i andra former och av delvis andra skäl. Närmast som ett gyckelspel verkar det, att när Strindberg vid samma tidpunkt skrev sin "Kvarstadsresan", så ville Bonnierna inte heller förlägga den. Åtminstone inte direkt och inte som bok. I stället vidtalades en mindre välkänd litteratör, som senare gjorde skandal under Frödings-åtalet, att trycka "Kvarstadsresan" i sitt boulevardblad "Budkavlen" samt att betala Strindberg 1.000 kr. för rätten därtill. Men det var en offentlig hemlighet var den ifrågavarande litteratören, som var känd för sina urusla affärer, kommit över de 1.000 kronorna . . .

Varför inte "skräddare Leufstedt" fick förlägga också "Kvarstadsresan", är okänt. Försäljning av bättre avlagda kläder hade ju ej ansetts behöva vara alldeles främmande för bokförlag på den tiden, då den förste svenske Bonnier hyrde sin första Stockholmslokal att användas "antingen till bokhandel eller till handel med färdiggjorda kläder" - eller kanske rättare för båda ändamålen samtidigt.

14

SVENSKARNA PROTESTERA MOT MOSES METODERNA

Bonniernas uppträdande i samband med tryckfrihetsprocessen och deras skumraskmanövrer beträffande omtryckningen av första Giftasboken och publicerandet av "Kvarstadsresan" genom litteratör Bruzelius, allt detta hade hos den dåvarande Bokförläggare-föreningen väckt obehag och avsmak, särskilt som den gamle Moses lyckats att sedan nästan ett årtionde hälla sig kvar som den nämnda föreningens ordförande.

Redan vid ordförandevalet närmast efter processen hade inom föreningen en stark opposition sökt förhindra Hirschels återval. Det blev emellertid lika röstetal för Bonnier och motkandidaten Beijer och vid därav nödvändiggjord lottdragning segrade Moses, varför oppositionen måste under ännu någon tid finna sig i hans ordförandeskap. Oppositionens ledare var emellertid det stora Norstedtska förlagets myndige chef, häradshövding Holm, och denne var inte van att ge tappt. Ett par år gav han sig till tåls, men till det 1887 förestående valet förberedde han en stor överraskning och en för Moses ännu mer kränkande förödmjukelse, än bara ett ratande av denne som ordförande skulle ha kommit att utgöra.

Överraskningen bestod däri, att vid ett föreningens sammanträde några månader före ordförandevalet inlämnades och upplästes, just då sammanträdet skulle upplösas, en skrivelse av följande innehåll:

"Då vi icke gilla de grundsatser, på vilka föreningen år byggd, och då vi icke se oss i stånd att åstadkomma en förändring i den riktning vi önska, se vi oss föranlåtna att ur föreningen utträda, vilket vi härmed meddela."

Därunder följde namnen på cheferna för så gott som samtliga Sveriges största förlag: Norstedts, Normans, Hiertas, Beijers, Gleerups, Kinbergs, Häggströms, Fahlcrantz, Samson & Wallins, Girons, Skoglunds, till vilka redan dagen därpå kom ytterligare till och med juden Gebers.

Sedan skrivelsen upplästs, reste sig samtliga undertecknarna och avlägsnade sig, kvarlämnande i stum häpnad ordföranden Albert Bonnier med sina trogna, vilka redan följande dag fingo kännedom om, att de ur föreningen utträdda omedelbart efter avlägsnandet hade sammanträde i annan lokal och där bildat en ny bokförläggareförening. De utträdda förlagschefernas antal ökades snart med Börtzell, Beckman, Hökerberg, Gernandt m. fl.

K. O. Bonnier vill i sin familjebok göra gällande, att när Norstedts Holm och de andra ur Bonnicrföreningeu utträdda förläggarna företogo denna opinionsyttring, skedde detta först och sist för att kurtisera allmänheten och ge efter för opinionsstormen mot "Giftas"-boken i flertalet av huvudstads- och landsortsbladen. För att ge ett visst sken av sanning åt denna sin förvanskning av fakta, anför han en del tidningscitat, citat ur en sedlighetsskrift av sedermera biskop Personne m. m., vilket allt sättes i samband med bokförläggarföreningens sönderfallande. Över de opinionerande förläggarna söker lian kasta ett löjets skimmer, han uppdrar åt judeprofessorn Karl Gi'arburg att i en tidningsartikel söka ge hela utbrytningen ett sken av att vara dikterad av missriktat sedlighetsnit. Warburg fick emellertid svar på tal av bokförläggare Fahlcrantz, som påvisade, att utbrytningen varit påtänkt i mer än sju år, alltså långt innan något samarbete börjat mellan Strindberg och Bonnier.

Under den långa perioden av tjugofem år voro de svenska bokförläggarna delade på två olika föreningar, d. v. s. ända till ett par år efter den kraftfulle Holms bortgång, som ägde rum 1910. Återföreningen skedde 1912. Först och sist hade det varit en strid om andan inom förläggarnas förening och deras sätt att driva sin rörelse. Under den äldre Moses nära tioåriga ordförandeskap hade föreningen alltmer fått över sig och sin verksamhet något för mycket av den krassaste judiska åskådning. Från judeförlagen hade efter hand utgått en smitta, som började genomsyra hela degen. Återföreningen tolv år efter den äldre Moses' bortgång och sedan den yngre Moses lyckats driva upp sin firmas maktställning till en förut oanad höjd, var helt visst från svensk synpunkt beklagansvärd. Först därigenom möjliggjordes det Bonnierska skräckvälde inom svensk litteratur och inom svensk bokhandel, som sedan dess ytterligare utbildats och snart nått monopolliknande natur.

Vid den äldre Moses' bortgång hade hans firma ännu inte nått upp till en årsomsättning på fulla miljonen. Då var det emellertid, som sonen kunde ta vid utan några hinder, och först från den tiden, omkring sekelskiftet, kan man datera firmans uppsving till vad den numera blivit, nämligen ingalunda endast ett bokförlag, utan en maktfaktor i svenskt samhällsliv. Detta s. k. bokförlag har vid sidan av sitt egentliga verksamhetsfält slagit sig på allt möjligt. Av den vid sekelskiftet ännu knappast, trots en firmaålder av två tredjedels århundrade, fullvuxna miljonfirman, har under den sedan gångna tredjedelen av ett sekel blivit en mångmiljonaffär, en geschäftanhopning av trustliknande karaktär, som börjar framträda med anspråk på att vara en stat i staten.

Denna trust förlägger böcker, trycker, distribuerar och försäljer dem genom sina så gott som livegna bokhandlare, äger, trycker och redigerar tidningar av olika partifärger, driver privilegierad och monopoliserad försäljning av både tidningar och böcker såväl på gator och torg som på järnvägarna, vid järnvägs- och busstationer riket runt, säljer cigarrer och konfekt, premieobligationer och lotter, hjälper folk att tippa, driver belåningsrörelse, laborerar våldsamt i annonsgeschäft, har slagit sig på radio o. s. v. En del av dessa utvidgningar, särskilt några av de senast tillkomna, äro närmast att tillskriva den tredje Bonniergenerationen här i Sverige, K. O. Bonniers tre i geschäftet intagna söner, av vilka en särskilt efter någon tids Amerikavistelse importerat en mängd yankeidéer, som ansetts lämpliga att experimentera med också här. Men alltjämt vakar ju den gamle ortodox-skäggige K. O. Bonnier över det hela, över sönerna och numera också en i geschäftet intagen sonson, varför Moses d. y. - som numera visserligen börjar bli mält på år, likt de gamla patriarkerna, och därför väl borde vara beredd på att snart samlas till sina fäder - ingalunda kan undgå att i främsta rummet och hårdast drabbas av vidräkningen.

15
BOKSCHACKRARENS DEBUT SOM TIDNINGSÄGARE
När det gäller att närmare granska Bonnierna i deras nuvarande uppenbarelse, såsom utgörande den dels synliga men mest osynliga ledningen till en väldig trust, blir det närmast efter det egentliga bokgeschäftet det senaste decenniernas alltmer utgrenade Bonnierska tidningsgeschäft, som först faller i ögonen. I själva verket är familjen Hirschels intresse för svenskt tidningsväsen och aptit på svenska tidningar ingalunda av i går. Redan på 1860- och 1870-talen kände sig herrarna Moses så varma i kläderna, att de började experimentera med att få ett litet finger med i svensk politisk press.
Det var på 1860-talet, som Göteborg fick sin första politiska judetidning, i den av D. F. Bonnier startade och länge också redigerade Göteborgs-Posten. Konkurrensen med den Hedlundska Handelstidningen var dock i längden så besvärlig, att David var mycket belåten, när han någon tid före sin bortgång lyckades för ett gott pris realisera sin skapelse, så att denna åtminstone undgick att dö sotdöden och helt enkelt nedläggas.

Nästa Bonnierinblandning i svensk tidningspress utspelades i huvudstaden. Sedan Lars Johan Hierta fått så mycket annat att sköta, att han omöjligen längre kunde ha tillräckligt intresse och tid över för att redigera sitt berömda Aftonblad, hade detta av honom försålts, men under den nya ledningen alltmer sackat bakut. Nu hade Hiertas tidning förut i lång tid varit sårskilt ett utmärkt annonsblad, och det var nog mest den omständigheten, som verkade särskilt lockande på svågerparet Bonnier och Hirsclt i Stockholm, så att de beslöto att lägga sig till med tidningen, vilket naturligtvis skedde i form av ett bulvanaktiebolag. I Strindbergs "Röda Rummet" förekommer en dråpande skildring av detta veterligen första judiska eller- åtminstone juderegerade tidningsaktiebolaget i den svenska huvudstaden. I hans skildring heter bolaget "Gråkappan", men Strindberg drar sig inte för att öppet presentera och avporträttera både styrelseledamöter och redaktionsmedlemmar, omskurna såväl som döpta.

Karl Otto Hirschel återger i sin familjebok flera utdrag ur brevväxlingen mellan bröderna i Stockholm och Göteborg rörande det ungefär tioåriga tidnings-geschäftet i Stockholm. Det saknar inte sitt intresse att ta del av särskilt Göteborgs-Bonniers ogenerade och fräcka karaktärisering och värdesällning av de delvis högt ansedda svenska politici och skriftställare, som måste finna sig i att efterhand bli av den jude-styrda tidningsledningen, än engagerade, än avskedade för att ersättas med nya män, möjligen mera lydiga och användbara redskap åt styrelseherrarna. I denna miljö skymlar man bl. a. en sådan kapacitet som Adolf Hedin, men hans samarbete med den judeledda styrelsen blev inte långvarigt, utan höll på att ta en ända med förskräckelse för principalerna.

Till sist tröttnade man på experimentet. I stället för att håva in pengar, förlorade man pengar till ingen nytta. Tiden var inte ännu mogen för svenska tidningspressens läggande under Moses' herravälde. Beträffande den gamle Moses Smith hade denne troligtvis inte alltför höga tankar om tidningsbranschen såsom "glimrende Forretnings"- objekt, utan snarare tvärtom; veterligen gjorde han heller aldrig något mer försök att skapa en svensk-judisk lidningspress. Han hade nog hunnit bli litet för gammal för sådana funderingar, oclt i all synnerhet var lian alltför upptagen med att ståndigt ytterligare utsträcka tentaklerna inom den gamla älskade bokschackrarbranschen, den kärlek som han ju fått djupast i blodet och som satt i redan från gamle Gerards lump- och lånbibliotek i Köpenhamn. Annorlunda förhöll det sig med sonen Kar1 Otta och särskilt sonsönerna.

Sluga och försiktiga som judarna i regel äro, ända tills de satt sig så fast, att de tycka sig kunna spela herrar, akta de sig dock alltid i det längsta för att ta någon bestämd politisk ställning, åtminstone synlig sådan. Deras politiska färg är oftast kameleontiskt skiftande, och en judisk matador, som öppet eller bakom kulisserna ekonomiskt stöder ett pressorgan av en viss färg, kan mycket väl samtidigt i all hemlighet salariera också ett mot det förra direkt, fientligt organ.

Om det sålunda inte ursprungligen varit politiska instinkter och intressen, som lockade våra svenska judar in på tidningsgeschäft, så var det först ocli främst den omståndigheten, att det på detta geschäft fanns pengar att förtjäna. För Göteborgs-Bonnier tillkom dessutom lust att göra sig gällande, skapa sig en position i köpmansstaden vid Göta älv samt så långt möjligt få folk att glömma hans judeursprung. Han liksom brodern Albert tillhörde den kategori av judar, som inbilla sig, att den judiska rasen genom assimilation kan bringas att sammansmälta med jordens övriga raser, och särskilt de germanska och anglosachsiska. Man föreställde sig, eller lyckades åtminstone inbilla andra, att om judarna bara hlev tillräckligt uppblandade med andra folk, skulle deras speciella rasegenskaper så småningom försvinna, så att ingen till sist skulle kunna upptäcka deras israelitiska ursprung. Om de i själva verket inte spelade komedi med gojim och endast föregåvo sig hysa en sådan vanföreställning eller om de av fullaste hjärta och övertygelse omfattade den, är kanske inte så lätt att slutgiltigt avgöra. Annars kunna ju läskunniga Israels barn i sina gamla religiösa urkunder, som föreläsas varje sabbatsdag i deras synagogor världen runt, lätt konstatera, hur deras gamla ökendom dundrade från det brinnande Sinai berg och genom alla Mosars Moses förkunnade för dem, att de skulle utrotas från jorden, om de beblandade sig med gojim.

I Göteborg hade den utpräglat frisinnade Hedlund med sin Handelstidning stött sig med den ena pampen efter den andra, och med stöd av dessa sina "patroner" var det, som den judiske förläggaren D. F. Bonnier 18å9 började med sin Göteborgs-Posten, precis samtidigt med att Hedlund och en dennes vän lyckades göra sig i Handelstidningen kvitt dittillsvarande huvud-delägaren Prytz, mot att förbinda sig att ge denne en livränta på ej mindre än 10,000 kronor pr år. Det är synnerligen karaktäristiskt, att när D. F. Bonnier i brev till bröderna omnämner sin tidningsplan, är det alldeles uteslutande den ekonomiska synpunkten, geschäftssynpunkten, som framhålles:

"Titta på Hedlund och hans vän, ett så givande företag är deras blad, att de kunna åtaga sig utbetalning av en dylik livränta och ändå beräkna sig bli i stånd att leva gott på den återstående avkastningen, fastän de äro två. Då bör väl jag, som är ensam, kunna hoppas på liknande framgång, när jag har mina patroner bakom mig."

Alldeles på samma sätt, uteslutande ekonomiska synpunkter, var det, når ungefär ett årtionde senare, från något före 1870 till 1880, också brodern "Moses Smith" i huvudstaden med sin frände Abraham Hirsch faktiskt ägde Aftonbladet. Enda skillnaden var, att där var det nog inte meningen, att allmänheten skulle ha precis klart för sig, att företaget i sista hand dirigerades av judur, inte bara frändeparet Hirsch-Bonnier, utan i nära samband med dem också den s. k. Skandinaviska Banken, med juden Mannheimer i spetsen, en av Göleborgs-Postens patroner. Men det hela var som sagt uteslutande ett geschäft. Albert Bonnier skrev t. ex., som svar på någon anmärkning från brodern i Göteborg, att han inte alls brydde sig om att lägga sig i Afionblads-redaktören Sohlmans görande och låtande, men Abraham Hirsch "skaffar tio procents utdelning"... och då var ju affären rätt god. När i den dåvarande tidningen Söndags-Nisse gång på gång antyddes, att det i själva verket vore juden Bonnier, som ägde Aftonbladet, förklarade Moses uppbragt:

"Jag har några aktier i Aftonbladet och är gammal bekant med Abraham Hirsch, det är allt, och om jag möjligtvis (!) skulle kunna uträtta något där, så avhåller jag mig principmässigt därifrån . . .

Aftonbladet visade sig emellertid den gången omöjligt att rycka upp, t. o. m. för de judiska spekulanterna. Sohlman - om vilken vid hans antagande till redaktör Moses försmädligt och överlägset skrev, att "Sohlman bekläda vi med purpurn, men utan spiran", d. v. s. han fick skriva men ingenting bestämma - var en duglig tidningsman, men rycktes snart bort genom döden. Därpå gjordes försök med redaktörer sådana som Adolf Hedin, vilken ettrige herre "höll på att ta kol på de judiska principalerna", den av Strindberg blodigt avhånade Gödecke, om vilken Pelle Staaff skrev, att han "ville dumt och kunde vad han ville", samt den lärde, men torre och urtråkige Spilhammar. Under dennes redaktörskap gick utdelningen, det viktigaste av allt, ned från 10 till knappa 3 procent, och då kunde naturligtvis inga judar vilja vara med längre, utan de anordnade hastigt en slutrealisation - "Alt skal væk denne Uge!" - och den nyssnämnda banken fick 1880 övertaga rubb och stubb för att söka på något håll bli av med eländet. Som bekant blevo Hiertas arvingar nu ägare för någon tid, och därpå Sohlmans arvingar, med hjälp av "Kungsholms-konungen" Smith, varpå efter några år en ny nedgångsperiod bröt in, då Bonnierna åter visade lust att spekulera.

Bonniers i Stockholm hade alltså under 1870-talet sämre tur med sitt tidningsgeschäft än Göteborgsbrodern. Också denne hade haft bråk med redaktörer och slutligen förklarat sig inte vilja veta av sådana där "litteratörer och blodsugare, som tycka sig något vara och inte få nog betalt samt anse, alt tidningsförläggarna rikta sig på dem". Alldeles precis så, som Moses i Stockholm beklagade sig över sina "blodsugande" författare, som ständigt bara ville ha betalt. Göteborgs-Bonnier gjorde sig därför snart till sin egen redaktör samt lyckades, när han ledsnat, sälja synnerligen fördelaktigt hela geschäftet för 100,000 kontant samt årslön som ekonomichef, ävensom kontrakt på att få fortfarande trycka tidningen.

Detta skedde 1872, och han avled 1881 eller året efter sedan också Moses tagit sin hand från pressen genom "Gråkappans" avyttrande. Därmed kan man säga, att det första skedet av Bonniernas geschäfts-makeri i svenska tidningar avslutats. Under de nästföljande tjugo åren, som återstodo av Moses Smiths liv, aktade han sig noga för vidare beblandelse med pressen i geschäftform. Då man inte kunde tjäna ens 10 procent, vore det ju inte mödan lönt. Då var det något helt annat med det givande bokockret, med dess ofta över "firti prozent".

Dock: gömt var icke glömt. Om det än visat sig något för tidigt påtänkt att redan under 1800-talet söka äta sig in också i den svenska tidningspressen, dröjde det ej länge, sedan man kommit in på 1900-talet, förrän såväl pressförhållandena som huset Moses' maktställning och tidsförhållandena i allmänhet utvecklade sig på ett sätt, som både möjliggjorde och gjorde det för Moses i allra högsta grad önskvärt att få ett så bestämmande och långtgående inflytande som möjligt också på den dittills åtminstone något så när fria svenska tidningspressen.

Först och sist gällde det naturligtvis att för sin bokfabrikation skaffa sig tidningsorgan, om vilkas litteraturrecensenter Moses kunde vara förvissad, att de utan vidare ställde sig till hans förlags förfogande som ett slags offentliga utropare av varje nyutkommen Mosesbok. Naturligtvis finge inte all övrig litteratur utan vidare helt förbigås, ihjältigas, utan måste också få sina omnämnanden, men mer i förbigående samt jämförelsevis kyligt. Inte heller ginge det an att alltid slå på stortrumman för precis varenda bok från Moses' förlag, utan förlagets herrar recensentlivegna måste ha en viss förmåga att iaktta måtta och inte göra sig löjliga. Huvudsaken vore, att såväl författare som allmänheten finge hos sig försiktigt intrumfad den uppfattningen, att Mosesförlaget vore förlaget före och över alla andra, dess författare eliten av det skrivande Sverige och dess böcker de som framför allt måste köpas, ifall man ville följa med sin tid.

16
HERODES OCH PILATUS BLIVA VÄNNER
Konkurrensen på förlagsområdet hade vid tidpunkten för senaste sekelskiftet blivit för stor och besvärlig, och herrarna Moses måste, trots all sin Strindbergs - och Frödingsreklam, söka utfundera några sätt att slå ihjäl de farligaste av konkurrenterna och hålla de andra i skymundan. För ett sådant ändamål kunde en stor tidnings litteraturkritik bli av utomordentlig betydelse. Just vid ifrågavarande tidpunkt hade Svenska Dagbladet börjat göra sig gällande som den litterära tidningen framför andra. Och lyckan ville, att just i den tidningen kommit att hamna såväl en trosförvant till Moses, nämligen skalden Oscar Levertin, som dennes gode vän, den frejdade skalden Heidenstam, båda två tillhörande det Bonnierska förlagets författarekoryféer. Båda voro de ju alltför självständiga personligheter, för att de skulle kunnat låta sig direkt köpas av Moses, men blotta den omständigheten, att de på visst sätt tillhörde Bonnierförlaget, måste bidraga till detta förlags prestige och kunde nog trots allt ej undgå att i viss mån inverka på deras syn på saker och ting, inklusive Bonnierböckerna. Att Levertin inte älskade Strindberg, ett av Bonniers bästa dragplåster, gjorde ingenting, ty just genom sin Strindbergskritik höll han intresset för Strindberg och dennes böcker levande. Och vid sidan av Levertin hade ju tidningen många andra litteraturbedömare, vilka så gott som alla stodo under Bonnierpåverkan.
Tidningen hade som bekant på den tiden, sedan den gjort slut på så gott som allt vad den stackars Robert Dickson ägde, ofta mycket stora ekonomiska svårigheter för att kunna hålla sig flytande, och den då ännu ungdomlige Helmer Key måste ideligen vara på språng eller rutscha omkring i den tidens hästdroskor för att få hopviggade större eller smärre belopp, ibland t. o. m. omedelbart före avlöningsklockslaget. Om i den situationen för det då ännu jämförelsevis ungdomliga tidningsföretaget Moses begagnat tillfället, är det inte alls otroligt att det kunnat bli affär, d. v. s. att Moses förvärvat hela bladet. Helt visst torde också en och annan gång firman ha lämnat någon hjälp under allt viggandet. Men någon verklig, större affär blev det inte; kanske tyckte Moses, att då man i alla fall kunde känna sig rätt säker på tidningens litterära medarbetarestab, så hade man ju ändå vad man först och främst ville ha, och för ett billigare pris, än om man skulle lägga sig till med och ta risken av ett helt stort tidningsföretag.

Så kom Svenska Dagbladet att ekonomiskt gå sina egna vägar och på egen hand - dock ej utan jude-inslag - utveckla sig till en god, ja, slutligen någon tid rentav en fin affär, inte minst som annonsorgan. Och det förefaller högst troligt, att K. O. Bonnier då i sitt stilla sinne mer än en gång djupt och innerligt ångrade, att inte han eller gamle Moses beslutsamt smällde till, medan det ännu lät sig göras för rimlig kostnad. Då gällde dessa beklaganden inte längre bara herraväldet över tidningens bokrecensenter, vilka man fortfarande kunde på många sätt påverka, och inte heller bara det ansenliga annonsgeschäftet, utan också lika mycket och kanske ännu mera det insteg, som tidningen lyckats alltmer skaffa sig inom affärs - och finansvärlden, bakom bolags-, bank-, börs- och spekulationskulisser.

Tiden står nämligen inte stilla, allra minst för spekulerande, judiska schackrarintellekt. Redan Strindberg i "Röda Rummet" låter sin Moses Smith jobba i varjehanda olika geschäft, dock bara jämförelsevis mindre sådana, såsom "Sjöförsäkringsbolaget Triton", tidningsaktiebolaget "Gråkappan", husjobberier och dylikt, men sedan 1900-talet brutit in över gamle Moses' grav och förlaget vuxit ut till ett miljonföretag, blev så småningom det egentliga bokgeschäftet bara en del av firman, som drog in både likt och olikt inom sin aktionsradie, så att det inte dröjde länge, förrän herrarna Moses funno sig stå i spetsen för en hel liten koncern. Namnet Bonnier blev med andra ord inte längre bara ett firmanamn bland alla andra, utan ett namn på börsen och snart rentav en makt där, med inflytande i ordets egentligaste bemärkelse ända från Ystad till Haparanda.

Till denna anledning att söka skaffa sig fast fot också inom den stora dagspressen kom också i någon mån ett politiskt moment. Visserligen hade i det längsta våra svenska judar sökt i stort sett att hålla sig utanför rent politiska frågor och förhållanden, åtminstone till dess den s. k. judeemancipationen blivit genomdriven. Och därefter hade man helst stått om möjligt med ett ben i vartdera lägret - "Man maa jo altid være paa then sikre Side!", som gamle Moses ofta påpekade. Frisinnet hindrade t. ex. inte Göteborgs-Bonnier från att i sin tidning vara protektionist, eftersom konkurrentbladet var frihandlare. \är Aftonbladet stod under Hirsch-Bonniersk styrelse, var åtminstone Hirsch högkonservativ, men till redaktör antogs den allt annat än konservative Adolf Hedin. Sådant betydde mindre under den gamla goda tiden, innan politiken fått så mycket att betyda, än sedan man kommit ett stycke in på 1900-tulet, med en ständigt utvidgad rösträtt, en allt mäktigare socialdemokrati och en så gott som allsmäktig parlamentarism.

Världskriget blev för Bonnierna liksom för alla andra geschäftsmakare i stort det stora genombrottet. Utvecklingen från en visserligen redan förut mycket god och rätt stor affär till en koncern med polyparmar in på alla möjliga områden, så småningom en börsmakt, med försänkningar hos bank- och bolagsvärlden, gjorde att man inte längre kunde reda sig utan en egen tidning. Denna finge inte vara alltför deciderad, utan helst uv den gamla salongsradikala sorten. Även Svenska Dagbladet hade ju blivit så moderat som möjligt, och för eventuella fall hade Moses-förlaget lyckats då och då skaffa sig en och annan aktiepost däri, som ju kanske någon gång skulle kunna underlätta någon slags "sängkammarrevolution" där. .. vem kunde veta?

Det blev dock ej högerorganet utan i stället den liberala Dagens Nyheter, som fick äran att bli N:r 1 inom den svensk-judiska dagspressen. Evenemanget inträffade 1916, d. v. s. under det andra av de fyra världskrigsåren, när det stora gulasch-, svindel- och jobbare-raseriet som bäst kommit i gång, och Moses gjorde lysande profiter på sina avbetalningsgeschäft - världslitteraturens mästerverk i gulaschband med guldsnitt. Varannan springpojke skulle ju starta eget kontor, varenda liten gulasch skulle köpa sig eget palats, och Moses svor på, att nu skulle han bli tidningsägare.

Att följa allt intrigerande och allt det spel bakom kulisserna, som ledde dithän, bleve litet för vidlyftigt här. Otto von Zweigbergk, vilken ju givit glans åt den f. d. Wall-Steyernska tidningens senaste årtionden, hade vid det laget blivit en bruten man, snart blott en skugga av sig själv. Han stannade också inte länge som huvudredaktör under bladets nya Bonnier-regim. Och på den plats som tidningsbolagets styrelseordförande, som han även intagit, slog sig nu genast Karl Otto Hirschel ned för en tid av ett par årtionden framåt.

Det kan betecknas närmast som en slump, att det blev just ett liberalt organ, som allra först lades under Bonniersk lydno på 1900-talet. För övrigt skulle det för åsikternas skull lika gärna ha kunnat bli ett socialdemokratiskt organ. Redan tidigare, när vinden börjat blåsa åt det hållet, hade Bonnierna, i synnerhet Karl Otto, gjort allt för att få frottera sig med Hjalmar Branting och andra presentabla, socialdemokratiska pampar, ja t. o. m. varit med om rösträttsde-monstrationerna och tågen ut till Gärdet under röda fanor, arm i arm med eller åtminstone i så omedelbar närhet som möjligt till Branting.

För övrigt var det visst icke meningen, att förvärvet av Dagens Nyheter skulle bli den enda erövringen på ifrågavarande område. Redan tidigt visste rykten antyda, att inte bara nämnda tidning utan också Svenska Dagbladet faktiskt, fast i all hemlighet, måste dras med Bonniersk aktiemajoritet, vilket dock Karl Otto skyndade sig att i pressen dementera, endast medgivande - liksom på sin tid, fyrtio är tidigare Albert gjort ifråga om "Gråkappan" -, att han i Svenska Dagbladet ägde "endast några aktier". Men det fanns en annan högertidning, som, ju längre in på 1900-talet man kom, under konkurrensen med Svenska Dagbladet sackade alltmer bakåt samt slutligen kunde existera blott med bistånd från något håll, någon tid från Norstedtska förlaget. Och något senare började också gamla Aftonbladet visa samma ekonomiska tillbakagång, sedan det blivit en egendomlig liberal-konservativ bortbyting utan ekonomisk basis.

På bägge dessa håll hade Bonnierna sina tentakler ute, delvis liksom ifråga om Svenska Dagbladet under konkurrens med herrarna Wallenberg. Så högt hade huset Bonnier nu stigit, att det nästan kunde betraktas eller åtminstone själv betraktade sig som en svensk samhällsmakt i jämbredd med huset Wallenberg.

Ja, även ifråga om Stockholms-Tidningen ryktades det på sin tid, att också den kunde eventuellt vara à prendre. Nu var det ju inte tänkbart, att Bonnierna, hur "högmögende" de än blivit och kände sig, skulle kunna mäkta att ensamma lägga sig till med allt detta och på det sättet bilda en formlig trust ä la Hearst i U. S. A. Det såg emellertid någon tid verkligen ut, som om det inte alls varit omöjligt att åtminstone ännu ett par av huvudstadens största tidningar skulle komma att vid Dagens Nyheters sida sprattla i det Bonnierska nätet. Aldrig inom Stockholms-pressens hela tillvaro ha sådana förhållanden existerat; så gott som varenda tidning, åtminstone av de borgerliga, liksom simmade omkring i en stor fisksump, där de kunde dras upp så gott som av förste bäste. Och det låg många mosaiska fiskare ute och lurpassade på svenska tidningar, på den tiden.

Stockholms Dagblad räddades från att falla i Bonnierhänder genom att sammanslås med Stockholms-Tidningen. Hjälpen därvid kom nog från bröderna Kreuger, och från samma håll ordnades också det arrangemang, varigenom även Bonniernas förhoppningar om att komma över åtminstone gamla Aftonbladet likaledes gingo om intet. Därmed var, åtminstone för den gången, utsikten förbi för tillkomsten av en Bonniersk tidningstrust i likhet med den judiska Moses-trusten Ullstein i Berlin, vars makt numera som bekant brutits av Hitler.

En och annan torde här vilja invända, att eftersom det nämndes, att det var huvudsakligen genom bröderna Kreugers tillskyndan, som de Bonnierska tidningstrustplanerna i Stockholm omintetgjordes, så blev ju emellertid resultatet egentligen bara, att man i stället för en Bonnier-trust kunde riskera en Kreuger-trust inom den stockholmska tidningsvärlden, helst som ungefär samtidigt Svenska Dagbladets chef i djupaste hemlighet också på liknande sätt garderade sig mot amalgations-planerna från de Bonnierska och Wallenbergska hållen. ("Herodes och Pilatus blevo vänner från den dagen", är ett par ord, som här kunna tillämpas med tanke på Bonniernas och Wallenbergarnas gemensamma förbittring mot de Kreugerska planerna.)

Aven om man medger, att alla större tidningstruster ur det fria ordets synpunkt kunna vara riskabla, kan det dock inte hjälpas, alt i jämförelse med en enda Bonniertrust, omfattande utom Dagens Nyheter ytterligare 2, kanske 3 av de andra stora borgerliga huvudstadstidningarna, känner man sig böjd att föredraga en Kreuger-tidningskoncern, såsom motvikt mot det redan mer än tillräckligt starka och betydelsefulla grepp, som svensk-judisk mentalitet och moralitet redan vetat att förvärva sig i Sverige, inte bara genom herraväldet över det stora politiska organet Dagens Nyheter utan också genom alla möjliga publicistiska nyskapelser av alla slag, som de Bonnierska pressarna spytt och alltjämt spy ur sig. Och i synnerhet efter den ödesdigra fusionen med det Åkerlundska förlaget, som slöks med hull och hår av Hirschel år 1929, och varigenom den Hirschel-Åkerlundska kulörta veckopressen blivit en allvarlig svenske kulturfara, en veritabel social giftböld.

17
MOSES & WALLENBERG CONTRA KREUGER
Vi ha antytt, att det främst torde ha varit Hirschels hela önskan att få fast grepp om så många som möjligt av huvudstadspressens organ, som främst väckte Bonniernas ilska mot bröderna Kreuger under senare hälften av 1920-talet. Saken har ofta framställts så, som om bröderna Kreuger, främst Ivar men i någon mån också Torsten, målmedvetet sökt slå under sig vissa pressorgan. Men i själva verket torde det kunna sägas, att initiativet mera utgick från resp. tidningar själva, från deras redaktioner och styrelser, som tydligt kunna känna de Hirschelska bläckfisk-armarnas forsök att gripa dem. Hotade som de voro av ödet att likt Dagens Nyheter sväljas av Bonnierna, eller att komma under Wallenbergsk lydno, kunde de knappast förebrås för att de sökte ekonomisk hjälp för att undgå detta öde, och få tidningarna att stanna i svenska händer. Och den enda ekonomiska makt här i landet, som vid den tiden var i stånd att mäta sig med de båda nyssnämnda koncernerna, och dessutom var villig alt offra något för den goda saken, det var bröderna Kreuger. Särskilt var det Bonniernas efter hand alltmer ökade inflytande i den s. k. Svenska Pressbyrån, som verkade avskräckande. Tidningar, som redan kände sig klavbundna genom Pressbyrå-beroendet och tyranniet, ryggade tillbaka inför utsikten till alt helt och hållet sälja sig, rubb och stubb, till det i nämnda byrås centrum lurande bläckfisk-monstret.
Huvudsakligen av sådana skäl synes det ha varit, som man från olika presshåll under efterkrigsårens finansiella bakslag och delvis rentuv anarkiska förhållanden vände sina blickar mot Ivar och Torsten Kreuger. Några särskilda ansträngningar från Kreugerska hållet voro alltså näppeligen av nöden, supplikanterna kommo helt av sig själva.

Att Ivar Kreuger hade sin dödsfiende i den Wallenbergska koncernen, torde vara allmänt bekant. Under tiden närmast före, under och efter sekelskiftet hade Wallenbergarna nått fram till så gott som ekonomiskt envälde och finansiell allmakt här i landet. Sedan Louis Frænkcl ryckts bort genom döden, dröjde det ej länge, innan hans "Handelsbank" kom till korta under konkurrensen med Wallenbergsbanken och måste krypa till korset. Vad det sistnämnda penning-institutet förtjänade under och delvis just på världskriget, med sin faktiske, om än för tillfället ej nominelle chef en lång tid fungerande som Sveriges utrikesminister, kan förstås av den jättedonation, medelst vilken denne efteråt liksom sökte släta över det unika samarbetet.

Före kriget hade Moses ännu inte egentligen sträckt sina spekulationsaffärer utanför sitt huvudsakliga verksamhetsområde, bokgeschäftet. Men också för Moses hade affärerna blomstrat under krigs- och kristiden. Med sin fäderneärvda fina näsa för allt vad spekulationer heter hade det Bonnierska bokförlagets chef börjat i all tysthet sträcka ut sina spekulationstentakler åt alla väderstreck, även utanför det svenska Kanaans gränser. Österut till Finland, Baltikum, Ryssland, först tsarens, sedan Lenins, västerut ända bort till Nya världen, som lyckliggjordes med ett eget Bonnierhus, filial under tabernaklet i Stockholm, samt först och sist söderut, till det förra hemlandet, Tyskland, i vars revolutionsgrumliga vatten det borde finnas varjehanda av värde att håva upp. Frånsett att den svenska förlags- och tryckerifirman passade på och fann det tillständigt att med utnyttjande av den tyska valutakraschen tjuvtrycka sina böcker i Tyskland, nota bene så länge detta gick för sig bakom de egna arbetarnas ryggar här hemma och utan att den svenska publiken lade märke därtill, så jobbade Moses också friskt i tyska tomter, såväl i Berlin som i Leipzig och Dresden, varifrån ungefär ett århundrade tidigare Gutkind Hirschel vandrat mot norr med stav i handen för att i Norden undergå den sällsamma förvandling, som gjorde honom till Gerard Bonnier.

De Bonnierska krigs-, kris-, gulasch- och valutaspekulationerna mångdubblade miljonförmögenheten, om än inte i samma utsträckning som det Wallenbergska bankgeschäftet tjänat på kriget, så dock tillräckligt för att komma huset Bonnier, där Moses d. y. nu snart hade tre smarta söner-kompanjoner vid sin sida, att känna sig som en börsfaktor av rang och något helt annat än på den tiden, då gamle Moses Smiths bankaffärer kunde betecknas som skäligen obskyra.

Då, och ännu till rätt långt fram i tiden, hade Moses och hans närmaste arvtagare just aldrig visat någon större kärlek till storbankerna, allraminst Wallenbergs-banken. Herrarna Wallenberg hade förvisso länge betraktat herrarna Hirschel von oben och aldrig drömt om att det någonsin skulle kunna bli tal om någon som helst jämbördighet mellan dem. Men det finns som bekant ett gammalt ordspråk, som säger, att "man skall aldrig säga aldrig". Det händer ju ofta, att gemensamt hat kan bli ett alldeles ovanligt starkt och tillförlitligt föreningsband.

Att Wallenbergarna hatade den under årtiondet närmast efter kriget uppväxande ekonomiska maktfaktor, som betecknades av namnet Kreuger, detta var ingen hemlighet. Just efter världskrigets gulaschvinster, när huset Wallenberg trott sig stå som Sveriges oemotsägligt starkaste, för att inte säga rentav dess enda verkligt starka, internationella makt, då framträder denna Kreugerska skapelse, som inom kort skulle växa ut till oanade dimensioner och vinna en betydligt starkare ställning än några Wallenbergshus.

Det var inte underlist, att man hos Enskilda Banken från allra första begynnelsen ställde sig inte bara oförstående och likgiltig, utan rentav fientlig mot bröderna Kreuger, d. v. s. i hemlighet. Så mycket mer kuriöst som familjerna W. och K. voro rätt så nära släkt, i det att bröderna Kreugers mor och modern till Marcus Wallenberg och dennes helsyskon bägge voro av familjen von Sydow. Ivar Kreuger gjorde också en gång under sin stormakts dagar Wallenberg en ovärderlig tjänst, genom att tack vare sitt inflytande i Amerika träda i bräschen för Wallenbergarna och hjälpa dem helskinnade ut ur en sydamerikansk spekulationsaffär, som annars skulle ha kostat dem ett tiotal miljoner kronor i förlust. Det enda tack Ivar Kreuger fick från det hållet, var ett översvallande hyllningsbrev, vari den gamle finansräven från Enskilda Banken förklarade sig "icke vara värdig att lösa Ivar Kreugers skorem". Detta hindrade dock ej Knut Wallenberg från alt, efter Kreugerkatastrofen, högfärdigt förklara sig ha varit så gott som obekant med den förolyckade...

Vad som särskilt väckte ond blod hos det stora bankhuset var pressopinionens så gott som fullständiga enighet ifråga om att skänka Kreugerföretagen sitt förtroende. Helt visst skulle man velat ge mycket för att göra avbräck i denna eniga kör, inte för allmänhetens skull, ty den kunde, vad Wallenbergarna anginge, få tjäna eller tappa på hausse eller på baisse efter behag, men för bankens och husets egen skull, dess såväl prestige som ekonomiska intressen. Emellertid hörde det till de Wallenbergska traditionerna att aldrig eller åtminstone ogärna och aldrig offentligt lägga sig till med något organ för det fria ordet, utan nöja sig med att på omvägar få fram sina saker i helst så många pressorgan som möjligt samt ur olika synpunkter, men ledande till ungefär samma slutsatser. Allt naturligtvis så anonymt som möjligt - "Esaus händer och Jakobs röst".

Enligt denna gamla tradition ville man inte heller gärna under den allmänna tidningsvillervallan några år efter kriget själv träda fram och öppet göra sitt bud på den ifrågavarande unika och bedrövliga konkursrealisationen. Men i stället kom man då på den iden, att kanske i detta fall Bonnierna, som man dittills något högfärdigt sett ned på, skulle kunna bli till nytta och skickas fram i bräschen, eller åtminstone till auktionsbordet, för att göra sina bud - till hälften som bulvaner och till hälften för egen räkning.

Bonnierna älskade nämligen inte heller bröderna Kreuger. Dessa senare ansågos av Hirschel-herrarna vara ekonomiska uppkomlingar, medan Bonnierna i snart ett århundrade klippt de svenska fåren och först nu trott sig kunna börja riktigt ordentligt ta för sig av "det feta i landet". Förut hade man funnit Wallenbergarna högfärdiga, och nu var det inte bättre med den nya maktfaktorn Kreuger. Men riktigt illa blev det först, när Bonnierna nu koncentrerade sig på att efter Dagens Nyheters förvärv fortsätta att äta sig vidare in i svenska tidningspressen i allmänhet och huvudstadspressen i synnerhet.

Att Mosesförlaget ingalunda var nöjt med att ha fångat in bara ett av de stora huvudstadsbladen, var naturligtvis ingen hemlighet. Det var inte så mycket av politiska skäl och inte bara med hänsyn till de lukrativa annonsintäkterna, som herrarna Bonnier ville och nästan måste utvidga sitt herravälde över Stockholmspressen, utan mest med hänsyn till ställningen inom Pressbyrån, där det ingalunda saknades opposition mot det Bonnierska inslaget och intrånget, en opposition, som enklast kvävdes genom att medelst köp göra sig till herre över opponenterna.

Av det antydda inses, på vilka lönliga stigar Bonnierna och Wallenbergarna i den ifrågavarande situationen funno varandra å la Herodes och Pilatus. Utrymmet tillåter oss inte att fördjupa oss i detaljer rörande de nya vännernas gemensamma manipulationer under detta tidningsschackrande. Det må vara nog med att fastslå, att det ena tilltänkta villebrådet efter det andra under denna originella jakt på det s. k. Fria ordets jaktmark, gick förlorat för herrarna Bonnier, ehuru de i hemlighet hade bakom sig allt behövligt ekonomiskt stöd från herrarna Wallenberg. Bytena föredrogo, av vad anledning det nu kunde ha varit, att söka skydd och hjälp på Kreugerhåll, som också i en del fall erhölls, utan att man därvid rättvisligen torde kunna tala om någon ursprunglig Kreugeravsikt att slå under sig några tidningar eller skapa någon tidningstrust.

Att emellertid på så sätt förhindrades, åtminstone för någon tid framåt, tillkomsten av en Bonniersk tidningstrust, det är alldeles oemotsägligt. Och lika ovedersägligt är, att en dylik trusts bildande då var målmedvetet avsedd av herrarna Moses. Därför bör man också utan svårighet kunna förstå den förbittring och harm, som på det hållet måste framkallas, när från Kreugerhåll sattes krokben än för den ena och än för den andra planen. Med den påföljd att det blev pannkaka av alltsammans. "Hinc illæ lacrymæ!" Det är uttytt: härav den dolda förföljelse, riktad mot först och i all synnerhet Ivar Kreuger, senare och i andra hand mot dennes broder, som under åren närmast före den stora katastrofen hätskt fullföljdes av Wallenbergarna, med Bonnierna som ivriga och skickliga adjutanter. Även härvidlag undandrar sig naturligtvis allt intrigerandet dagsljuset, alldeles som när det tidigare bara gällt tidningsschackrandet här hemma. Skillnaden var bara, att när det nu gällde att till vad pris som helst, även om landet bleve ruinerat på kuppen, bringa hela Kreugerbyggnaden på fall, så intrigerades, bakdantades och manipulerades och utlades minor på en helt annan och större arena, än när man förut rörde sig bara inom den Stockholmska tidnings- och penningvärlden. Nu hade arenan världsomfattning, insatserna räknades i hundra- och tusentals miljoner och Wally· & Hirschel hade nu helt plötsligt fått en oväntad hjälp av hela det internationella rovkapitalet. Men herrarna Moses gjorde god nytta ifråga om agitation och spioneri på den svenska hemmafronten under den stora baisse-attacken mot bröderna Kreuger och de kände sig helt visst mycket upplivade och hedrade av att på så sätt ha blivit med ens upptagna i den stora världsfinansen samt att få ta del i dessa spel. Va banque . . . Och så gick det som det gick!

18
MOSES KLAPPAR PÅ HÖGFINANSENS PORT
Åren ha gått, och redan betraktar man ute i stora världen Ivar Kreuger från helt andra synpunkter än omedelbart efter katastrofen. Det Kreugerska verket består alltfort. Och det har fortfarande världsbetydelse. Det liar bara splittrats och delats upp på många händer - alla Kreugers forna fiender inom storfinansen. Här i landet fullföljas dock ännu i dag många Kreuger-initiativ, som utan initiativtagaren ej skulle ha varit tänkbara. Ja, det har dock skett, om än här hemma mer än i utlandet hatet och förtalet fortfarande hålles vid makt, att man öppet frågat från omdömesgillt håll:
"Var det verkligen en nödvändighet att framkalla Kreuger-katastrofen? Var ej denna helt enkelt en följd dels av förföljelse, ledd av personliga och konkurrensskäl, dels av att man icke ville hjälpa, när ännu hjälp var möjlig? Ja, rent ut, att man ville förtjäna på katastrofen! Låt Jerusalem brinna! Allt var förberett, klart för inhåvandet i sinom tid av de jättevinster, som f. d. baissespekulanterna hela tiden haft i kikaren."

Nåväl, detta var Moses' debut inom la haute finance. Vad hans hus förtjänade på affären, låter sig icke beräknas. Inseglet på prestigens tillväxt, man skulle kanske också kunna säga belöningen för väl utförda uppdrag, följde i samma veva och i omedelbart samband med Kreuger-skottet i Paris, då i Wallenbergs-bankens dittills så exklusiva styrelse inträdde herr Tor Bonnier, äldste sonson till Moses Smith.

Som bekant har det även efter den stora katastrofen förekommit Kreuger-episoder, som låtit tala om sig. Särskilt må här, i anslutning till vad som förut nämnts om tidnings-schackrandet, varunder Moses dock hittills dragit kortaste strået, erinras om den oavlåtliga förföljelse, som sattes i gång mot Torsten Kreuger, når denne efter kraschen sökte rädda åtminstone något. Som bekant lyckades man först få Torsten Kreuger fälld till någon tids frihetsstraff på grund av anklagelsepunkter, som underkänts av framstående juridiska experter. Och under den tid, Torsten Kreuger sålunda var urståndsatt att själva bevaka sina intressen, lyckades några synnerligen obesvärade herrar i den av honom faktiskt ägda tidningen Svenska Dagbladet arrangera en fräck stöldkupp, genom vilken tidningen Plötsligt övertogs av ett Par inbrottstjuvar, varpå dessa på för sig själva synnerligen fördelaktiga villkor sålde hela tjuvgodset. Att den förre huvudredaktören och huvud-delägaren Helmer Key, liksom flera andra vittnen, beedigat, att tidningen övergått i Krengers händer och att denne var den ende och råttmätige ägaren, liksom att den ogenerade nye "ägaren" var son till den store juristexperten, f. d. execllensen och universitetskanslern Trygger, dessa båda fakta bidraga sannerligen inte till att göra saken mera tilltalande.

Men, invänder kanske någon, vad skulle egentligen Bonnierna ha med den saken att göra?

Jo, när så äntligen Torsten Kreuger efter återvunnen frihet sökte på rättslig väg återtaga sin ägande tidning, då bearbetades allmänna opinionen landet runt i mot Kreuger frenetiskt fientlig riktning, denne överöstes med insinuationer och invektiver, och under den sålunda uppjagade opinionsstormen gick domstolsutlåtande honom emot. Och i spetsen för presskören hade Moses' ägande tidning gått, välvilligt hjälpande det omstridda bladet, som naturligtvis varit våldsammast ifråga om ovett mot sin laglige ägare, som avsatts genom tillämpning av den modernaste rättsregeln:

"Beatus possidens!" ("Den som tar, han har.") Och på likuande sätt har det varit också senare, när - efter ett kortare Åkerlundskt interregnum -tidningarna Aftonbladet och Stockholms-Tidningen omhändertagits av sin ägare, Torsten Kreuger. Man erinrar huru samma våldsamma presstorm åter blåstes upp, även nu med samma utgångspunkt: det Bonnierska Dagens Nyheter och det Trygger-Wallenbergska Svenska Dagbladet och återigen ledda av samma mörka motiv, dolda bakom falskt rättspatos och skenhelig fromhet.

Ty herrarna Bonnier glömma aldrig. De äro alltid oförsonliga. Deras hämnd, liksom deras gud Jahves, fortgår intill tredje och fjärde led. Vid de ifrågavarande tillfällena blevo deras planer korsade ifråga om förvärvet av ett par tre huvudstadstidningar. Men gömt är inte glömt! Planerna leva och komma att återupptas, så fort den minsta utsikt yppar sig. Den saken är viss! Inom den numera så gott som Bonnierska pressbyrån böra så många som möjligt av tidningarna också bli Bonnierägda, den saken har Hirschel svurit på!

Vi tillåta oss att här citera några uttalanden, som förekomma i en förra året utkommen och fortfarande mycket uppmärksammad bok, "Kreuger kommer tillbaka", vari också beröres herrarna Bonniers pressaktion före, under och efter Kreuger-katastrofen. Det heter i denna bok bl. a.: "Sverige har ju en fri press liksom Frankrike, England, U. S. A. och de övriga stora västerländska demokratierna. Men låt oss höra, vad en av världens mest berömda journalister i ganska öppenhjärtig självbekännelse säger om denna fria press. Det är John Swinton, den kände redaktören för New York Tribun, och han skriver:

"New York-journalisternas syssla är att förvända sanningen, att ljuga utan hejd, att förvränga och förklena, att kräla vid Gud Mammons fötter och att sälja sina medmänniskor för att få dagligt bröd. Ni vet detta, liksom jag vet det, och därför är det en dårskap att tala om en oberoende press. Vi äro verktyg och slavar åt de rika männen bak kulisserna. Vi äro marionetter - de dra i snöret och vi dansa. - - -Vi äro intellektuellt prostituerade!"

Under Bonniernas strävanden att vinna fastare fot inom svensk press, med ovan antydda lockande framtidsperspektiv i kikaren, var det egentligen bara två svenskar Moses var rädd för såsom hans planers motståndare: Ivar och Torsten Kreuger. Vad kunde detta bero på9 Jo, därpå att de två voro de enda, som då kunde etablera en makt på svensk botten i stånd att motstå den Bonnier-Wallenbergska. De voro ett par svenskar, som icke kunde köpas, icke kommenderas och icke kunde skrämmas genom några schackdrag från gamle Moses. Och dessa män, Ivar och Torsten Kreuger, hade verkligen djärvheten att mitt framför Moses' ögon förhindra det planerade infångandet av ett par av Sveriges äldsta och mest ansedda tidnings-företag, som skulle ha gjort Moses till praktiskt taget den stockholmska pressens diktator. Ar 1929 hade Moses sväljt Sveriges då närmast hans eget största självständiga förlag, Åhlén & Åkerlund. Och huvudstadens största dagliga tidning ägde han också. Men det fanns ännu ett och annat stycke mark i Sverige, som han inte ockuperat. Alldeles särskilt lockade de områden, som höllos av bröderna Kreuger."

Men så ljusnade det! En vinterdag 1932 small ett skott nere i Paris. Och samma dag eller kanske till och med några dagar strax före skottet i Paris, promenerade, har det berättats, fyra herrar Bonnier, far och tre söner, ja, kanske voro även några av Hirschel-damerna med, bort till Västra Trädgårdsgatan för att titta litet närmare på det stora nybyggda Tändsticks-palatset.

De torde därvid redan ha haft en känsla av, att i huset Bonniers krönika höll på att bryta in en ny epok, av ett än mer glänsande uppsving.

"Juda är stor och Bonnierna äro hans profeter framför andra i det svenska Kanaan..."

19

BONNIERSKA PRESSBYRÅN

I det föregående har i samband med omnämnandet av Bonnierpressen också nämnts den s. k. Pressbyrån såsom varande av synnerlig betydelse för herrarna Hirschel genom den så gott som oinskränkta maktställning, de lyckats förskaffa sig inom företaget ifråga, som i sin ordning är av avgörande betydelse för resp. tidningars spridning och möjligheter att slå sig fram i den hårda konkurrensen. Företagets officiella namn är Svenska Pressbyrån, och sedan något över trettio år drives rörelsen i form av aktiebolag. Dess antydda oerhörda betydelse för de svenska tidningarna framgår bl. a. av, att Pressbyrån dels har ensamrätt till att försälja tidningar på samtliga statens och de flesta enskilda järnvägar, såväl genom s. k. tågbud som från kiosker vid järnvägsstationerna, dels övertagit levererandet av utkommande tidningar till omkring 10,000 återförsäljande butiker över hela landet, varjämte Pressbyrån på en mängd större platser bedriver självständigt tidningskolportage med egna försäljare. Utom huvudkontoret i Stockholm har upprättats filialkontor i ett halvt hundratal svenska städer. Företaget tar befattning med ungefär 600 olika svenska tidningar, som regelbundet försäljas i omkring l50 miljoner exemplar, och för driften sysselsättas inemot halvtannat tusental personer.

Som man ser, en liten nätt affär. Mycket att sköta, men också förvisso mycket att tjäna. Bonnierna fingo in sin hand där just genom förvärvet av Dagens Nyheter 1916, ty aktierna skola nominellt innehas av resp. tidningar. Betecknande är, att knappt hade denne nykomling, herr Is. O. Bonnier, kommit att Ullhöra byrån, förrän lian valdes till styrelsens ordförande. Och det förblev han sedan i nästan två årtionden, då han äntligen vid närmare 80 års ålder lämnade styrelsen, dock endast för att diir ersättas av en av sönerna Hirschel.

Hur är nu bolagets styrelse sammansatt? Detta företag, inom vars ledning rätteligen skiftande intressen borde vara så allsidigt representerade som möjligt.

Styrelsen skall bestå av inalles nio medlemmar. Av dessa tillhör endast en landsorten och är bosatt i Malmö; av de andra åtta, som alla äro bosatta i huvudstaden, kan man gott bortse såväl från ordföranden - den endast för representationens skull valde och honorerade generalkrigskommissarien Wijnbladh - som också från den avlönade verkställande direktören, en pensionerad major och trevlig "lebensbruder". Det återstår sålunda i styrelsen här i Stockholm sex ledamöter, som alla borde vara tidningsmän eller fackmän inom tidningsbranschen. Av dessa sex finns det emellertid blott en enda kristen svensk, herr Roeck-Hansen, medan alla de övriga fem äro judar, och bland dessa tre bröder Bonnier, samtliga betitlade bokförläggare, medan de båda återstående heta Hirsch, besläktade med Bonnierna samt till yrket angivna såsom den ene ingenjör, den andre disponent. En skön samling till garantför "pressens frihet", när det gäller Pressbyrån!

Av sex styrelseledamöter i den institution, som skall ansvara för, ja, som skaffat sig formligt statsmonopol på det opartiska och samvetsgranna ordnandet och handhavandet av de svenska tidningarnas spridande och tillhandahållande, frånsett prenumerationen, av dessa sex finns en enda fackman och icke jude, medan fem äro judar och av dem tre bröder ur familjen Bonnier, sålunda representerande en enda av de stora dagliga tidningarna - plus en syndaflod av kolorerad veckopress - medan de två andra judarna äro deras släktingar.

Här skulle man, om någonsin, kunna tillämpa det gamla ordstävet om att skam går på torra landet! Och det är just det, som är det farliga med judarna, och På samma gång det för dem så karaktäristiska, att de, så fort de känna sig varma i kläderna och hunnit bli hemmastadda, sakna allt sinne för måtta och moderation, och med avkastande av all tidigare låtsad anspråkslöshet plötsligt rycka till sig hela kakan, hyllande som sitt valspråk: "Allt eller intet!"

Vi ha ju haft en hel del andra familje-, parti- eller intressentkoncerner, som var på sitt gebit sökt breda ut sig och lägga beslag på alla poster av avgörande betydelse, men i regeln dock med någon, åtminstone skenbar moderation och under varjehanda skyddande förklädnad. Men dylikt har Moses-koncernen tydligen helt och hållet försmått, efter erövrandet först av en viktig position inom Sveriges press samt därefter erövrandet av den ännu betydelsefullare pressinstitutionen Svenska Pressbyrån, där Moses med häpnadsväckande hänsynslöshet klampat in med hela sin familj och två judekusiner.

Det ser verkligen ut, som om det blir nödvändigt förr eller senare att på något sätt stärka judarnas "pénétration pacifique" - eller peaceful penetration, som det kanske numera borde hela, sedan Europas judar alltmer börja kasta befriande blickar västerut - på det ekonomiska och finansiella området, just därför att de alltid visat sig vara ur stånd att hålla måtta. Det kan inte hjälpas, att man både kan förstå och i viss mån gilla Hitlerregeringens ingripande mot de tyska judarnas beslagläggande av alltjämt utvidgade områden av tyska folkets ekonomiska liv. Alldeles särskilt gäller detta ingripandet mot det judiska pressväldet, en inte mindre ekonomisk än kulturell fara. Ur den av judeförläggaren Moses grundade Berliner Tageblatt, redigerad av Arthur Levysohn, hade under årtiondenas lopp vuxit fram en tidningskoncern, som slukade massor av konkurrenter samt ynglade av sig ständigt nya tidningar och tidskrifter av alla slag, i alldeles särskild grad under den första efterkrigstidens kaos och villervalla. I vilken utsträckning denna halvt otyska, halvt kosmopolitiska tidningspress bidrog till att försvåra den nationella pånyttfödelsen i Tyskland, kan naturligtvis ej exakt påvisas. Men helt visst var det av behovet påkallat att göra slut på övermodet, hänsynslösheten och oförståelsen hos denna judepress, som ej ville eller kunde finna sig i att sätta de nationella synpunkterna över alla andra, utan prompt ville forsätta att spela på sina gamla salongsliberala strängar, vid behov omstämda till allt radikalare och bolsjevikiska tongångar.

Det förefaller kanske åtskilliga svenska läsare vara ett alltför hårt och godtyckligt ingrepp i den privata äganderätten, när Hitlerregimen en vacker dag beslagtog hela judekoncernens tidningslokaler, tidningar och tidskrifter, löste in lager och inventarier, strök ett streck över "rättigheterna" och körde de hebreiska direktörerna och chefredaktörerna på porten. Men själva utan sinne för moderation och måtta, förstår den judiska mentaliteten ej halvmesyrer, och de imponeras ej av annat än kraftiga, resoluta åtgärder, som hylla samma regel - "Allt eller intet!" - som judarna själva tillämpa, då de ha makten.

Man må väl kunna hoppas, att inte även här i Sverige förhållandena skola ta en utveckling liknande den judiska översvämningen i Tyskland, särskilt inom pressgebitet, så att sådana drastiska åtgärder, som där vidtogos, måste tillgripas även här. Det ser emellertid mörkt ut, särskilt som våra tongivande judar naturligtvis äro tillräckligt sluga att kurtisera och, om så kräves, krypa för den f. n. makthavande socialdemokratin. Denna börjar dock här i Sverige visa tecken till att överge sin tidigare antinationella hållning och visa mer nationella signaler och tendenser. Under sådana förhållanden borde också den svenska pressen själv i främsta rummet vakna upp till insikt om den fara, som sakta men säkert hotar att slå den i samma bojor, som en gång herrar Moses, den tyske Moses, Ullstein, Levysohn m. fl. i Tyskland fjättrade dess tidningspress med, och som det krävdes en revolution och en Hitler för att krossa.

En grundlig revolution i svensk press vore förvisso av nöden, med början inom Svenska Pressbyrån.

20

"LÅT JERUSALEM BRINNA!"

Den numera Bonnierska, f. d. Åkerlundska s. k. kulörta veckopressen är i själva verket en i högsta grad motbjudande företeelse. Särskilt ifråga om vissa schatteringar, som uppstå på litet längre avstånd från modercellen vid Sveavägen, där "De fyra stora" rest sig sitt palats och inte riktigt vilja kännas vid precis alla inom den talrika avkomman. vilken liksom de lägre organismerna inom djurriket oupphörligt föröka sig genom klyvning eller på vad sätt det nu må gå till. Levande ungar blir det i alla händelser ögonblickligen, som genast sprida sig i det allt grumligare och smutsigare presshavet.

Bonnierna hade redan tidigt, på 1840- och 1850-talen, innan de ännu vågat tänka på att ge sig in i tidnings-politiken, försökt sin lycka med boulevardblad, skämttidningar, modetidningar och sådant småkrafs. Men det blev aldrig någon riktig affär av allt detta småplotter, och så tog det för mycket tid och arbete från den viktigare bokfabrikationen och bokschackrandet. Men att fram emot sekelskiftet och in på l900-talet Bonniernas intresse för dylik veckojournalistik återuppvaknade hade sina särskilda skäl.

De unga författarna och författarinnorna, som det Bonnierska förlaget gärna ville gälla för att ha till hälften på entreprenad, började forökas i en dittills oanad grad. Sådana massor av romaner, noveller och poesi strömmade in och måste magasineras på hord och stolar, bänkar och hyllor i de Bonnierska lokalerna, att det blev otänkbart alt ge ut hela denna myriad i bokform. Däremot skulle kanske en rätt stor del kunna stoppas in i olika tidskrifter, magasin, revyer eller hur de nu kunde komma att kallas. Det kunde hända, att dessa tidskrifter eller åtminstone någon eller några av dem kunde i längden bli givande; varom inte, behövde förlusten inte bli så stor, ty dels måste de Bonnierska tryckpressarna ständigt matas, dels kunde novell- och poemförfattarna, glada redan över äran, avfärdas med mycket moderata honorar, dels vore det ju inte omöjligt att bland dem skulle kunna påträffas en och annan, som det ginge att verkligen slå mynt av och införliva i den ordinarie Bonnierska författar-staben. Til1 allt detta kom, att Bonnierförlaget bleve i stånd att vid sig fästa större delen av denna författare-anhopning och hålla dem på avstånd från andra förlag.

Omkring sekelskiftet fick Moses en konkurrent av alltmer växande betydelse. En infödd, kristen konkurrentfirma, som inte bara vågade uppta konkurrensen, utan också följdes av en nästan häpnadsväckande ekonomisk framgång, och detta inte bara inom bokförläggaregebitet, utan ännu mera som tidskrifts-utgivare. Moses gnuggade sina ögon och ville i början knappast tro, att det verkligen förhöll sig så, att bland "die dummen Schweden" och gojim skulle kunna uppstå ett Par konkurrenter i stånd att hålla honom stången.

Så var det i alla fall. De båda herrarna voro som bekant Åhlen och Åkerlund, och de arbetade länge tillsammans, varefter de bildade skilda firmor. Särskilt det Åkerlundska förlagets chef lyckades redan som bokförläggare dra till sig den ena litterära kraften efter den andra, som Bonnierna gärna skulle velat ha i sin fårfålla, men ännu större framgång hade han med sin tidskriftsfabrikation. Därvidlag leddes han av helt judiska principer, just de idéer, som lekt för K. O. Bonniers inbillning, då han börjat fundera på att ge sig in också i den branschen.

Naturligtvis betraktade Bonniers i början Åhlen & Åkerlunds-affärerna och dess innehavare med vanlig judehögfärd såsom dumma uppkomlingar, som gärna kunde få löpa linan ut. Det visade sig emellertid så småningom, att den konkurrensen gick det inte att ignorera. Och då återstod ju intet annat än att, på samma sätt som praktiserats så mångfaldiga gånger förut, köpa konkurrentaffären.

Svenska affärsmän äro i regeln, hur skickliga och framgångsrika de än må vara, nästan aldrig uthålliga. De tledsna alltför snart. Efter att ha förtjänat ett enligt deras egen uppfattning tillräckligt antal miljoner, får en dylik svensk lust att slå sig till ro, att byta ut det gamla jobbet, som börjar förefalla enformigt och trå-kigt, mot någon annan tillvaro, kanske bara den rike mannens, men möjligen med en stimulerande tillsats av något nytt, eventuellt med förnämligare anstrykning ån det förra. Svensken har alltid haft och har alltjämt alltför mycket av vad Holberg betecknade som "den honnette Ambition".

Men om svenskarna, även de affärsbegåvade, sakna egenskapen att vara uthålliga, är motsatsen fallet med Israels barn. De släppa aldrig taget. Om en framgångsrik svensk affärsman efter att ha håvat in en förmögenhet på några miljoner tycker sig ha fått nog - "Låtom oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö!" - så får juden aldrig nog.

Bokförläggaren Åkerlund blev herr generalkonsuln och ordenskommendören m. m., som någon kortare tid också försökte sig som stor tidningschef, medan det av honom så framgångsrikt upparbetade bokförlags- och tidskriftsföretaget pr extra kontant övergick i Moses och dennes söners ägo. Särskilt Moses-sönernas existens bör här understrykas, ty om de inte funnits, hade näppeligen Karl Otto gjort en så ansenlig affär. Men nu funnos här tre unga herrar Moses, och i Åkerlundska geschäftet fanns just precis, vad man mer än en gång drömt sig på Bonnierhåll ifråga om tidskriftsjobbande i en utsträckning, som skulle kunna utvecklas till ett faktiskt monopol.

Själva hade Bonnierna för tillfället egentligen inte mera i den vägen att komma med än "Bonniers Månadstidning", "Bonnier-magasinet" och "Bonniers Litterära Magasin", senare också "Radiolyssnaren" - ett skickligt exploaterande av Hirschel-familjens inflytande över svensk radio - samt den äckligt moderna, tillgjorda och anspråksfulla tidskriften "Nu". Men så kom, genom det Åkerlundska köpet, till dessa fem Bonnierpublikationer ytterligare ej färre än åtta nya. Rotande i och kryperi för furstligheters och andra förnämiteters privatliv, detektiv- och exotisk romantik av det mest orientaliska slag, de mest humbugsartade och löjeväckande skildringar med anspråk på att vara hämtade ur levande livet, det faddaste, jolmigaste societets- och sängkammarprat -, se där den själaspis, som varje vecka utspys ur Bonnierska pressar i femton olika varieteter, under mellanstunderna mellan själva bokfabricerandet. Men detta är blott det officiella, det kända antalet. Sedan gammalt är nämligen huset Bonnier förtrogen med systemet att använda bulvaner. Vi kunna ju exempelvis erinra om den i det föregående omnämnde "skräddarn Leufstedt", som fick äran att omtrycka den beslagtagna första "Giftas"-boken. Och f. n. finnas åtskilliga svenska småförlag, som ha Bonnierskt ryggstöd bakom sig, fast de skola föreställa att vara så självständiga. Genom dem kan underhållas en viss smygkonkurrens med andra förlag, men dessa bulvanförlag kunna också få överta ansvaret för ett och annat i tidskriftsväg, som det stora förlaget inte gärna vill låtsas om, t. ex. en Krusenstiernas sexuella Pelle Snusk-litteratur.

Vi ha i det föregående återgivit ett citat ur den stora uppgörelseboken "Kreuger kommer tillbaka", vari också berördes den del, som Bonnierna tagit i Kreuger-förföljelserna. Där heter det också bl. a:

"Det hände för några år sedan, att flera tiotusental svenska ungdomar trädde fram och energiskt protesterade mot det Bonnierska husets skillingtryck, dess spekulerande i underlivsskildringar och sexualförbrytelser m. m. dylikt. Nå, det blev fort en ändring häri - det tyckte sig svenska folket kunna se (nämligen så tillvida, som den då särskilt avsedda tidskriften blev försiktigare och Bonnierförlagets Pelle Snusk-litteratur tills vidare försvann ur förlagskatalogen). Men vad svenska folket icke kunde se, det var, att det "nya" förlag, som fortsatte genren under annat förlagsnamn, var bara helt enkelt en av de många osynliga filialerna, Hirschel-bulvanerna."

Men om den Bonnierska tidskriftshydran, som man öppet ansvarar för, dock fortfarande under det Åhlen-Åkerlundska firmanamnet, inte år direkt osedligt, så är det i sin helhet ägnat att verka så fördummande, förslöande och förråande, att redan ur ren intelligens-synpunkt, även med bortseende från direkt moraliska sådana, man omöjligen kan annat än brännmärka den ansvarslöshet och likgiltighet, som ett stort och mäktigt förlag härvidlag låter komma sig till last.

"Låt Jerusalem brinna", skämtade för några år sedan de mäktiga, övermodiga, tyska judeförläggarna och de judiska tidningsägarna inom den pornografiska och kolorerade Pelle Snusk-genren.

Och "Jerusalem" - deras makt och härlighet -brann verkligen!

21

SVARTA HANDEN FRÅN SVEAVÄGEN

Vilken betydelse det kan ha för de olika tidningarna och tidskrifterna, särskilt de mindre av dem, att Bonnierna genom sin fultständiga allmakt inom Pressbyrån, deras egen privata byrå, ha makt att helt och hållet kväva, strypa och tillintetgöra sina konkurrenter, är kanske inte så uppenbart för alla som det borde vara. Det är ju helt på de Bonnierska buden i järnvägskupéerna, på de Bonnierska tidningskioskerna vid stationerna, på de Bonnierska tidningskolportörerna landet runt, som det beror om och hur pass mycket en tidning eller tidskrift, ny eller gammal, skall kunna göra sig bemärkt i den mördande konkurrensen. Det behövs bara en förstulen vink, en antydan - inte från högsta ort, utan från förstående och påpassliga underhuggare - så kunna misshagliga tidningar och tidskrifter vara ganska säkra om sitt öde, d. v. s. sin undergång.

Gång på gång har man kunnat i olika dagliga huvudstadstidningar läsa tillkännagivanden från resp. redaktion, att den anhåller, att de tågpassagerare, som vid olika tillfällen begärt få köpa tidningen ifråga, men avspisats med påståendet "Den är slut", måtte ha godheten att för redaktionen anmäla tid och plats för det skedda i och för undersökning om, hur det vid tillfället ifråga verkligen förhållit sig med budets oförmåga att tillhandahålla den önskade lidningen. Det var visst, efter vad vi erinra oss, särskilt "Allehanda" under den Ljunglundska regimen, som ansåg sig ha anledning att klaga i berörda avseenden. Tidningen stod nämligen då till den grad illa till boks hos jude-förlaget, att detta rent av vägrade sända sina böcker till redaktionen i och för anmälan. Moses hade nämligen beslutat, att denna lilla pressslusk "Allehanda" skulle stukas - här var en som Moses vågade sig på, eftersom han var så liten och ofarlig.

Episoderna med tidningsbuden, som förklara sig för tillfället inte ha den eller den önskade tidningen, är ju rätt helystande, fast bara ett enda av de mångfaldiga sätt, varpå en monopoliserad distribution även mångfald föremål, det må vara tidningar eller annat, kan ha de distribuerade varornas och dess ägares öde i sina händer. Vad som i detta fall gäller de på tågen, vid stationerna eller på öppna platser utbjudna tidningarna, gäller också de böcker, som samtidigt och på liknande sätt utkolporteras från Moses-förlaget direkt, d. v. s. genom dess bud, i ogenerad konkurrens med de svenska bokhandlarna, som redan dessförutan av Moses pressats ned till fullständig maktlöshet. Men vilka förlags böcker tror den ärade läsaren, att tågbuden och övriga ombud för den Bonnierska pressbyrån bjuda ut i första hand?

Det är emellertid som bekant ingalunda bara tidningar och böcker, som av de ifrågavarande Bonnier-försäljarna tillhandahållas på tågen och vid stationerna. Tvärtom kan man hos en del av dessa Bonnierska pressombud tillhandla sig kola och Fyffes bananer och först som sist rökverk av alla slag, de infamt påpassade ordinarie tobakshandlarna till obotlig skada.

Och varför skulle Moses inte sälja Virginiatobak lika gärna som Agnes von Krusenstiernas familjeinteriörer och Dagens Nyheter, som aldrig saknas hos tidningsbuden och "Levande livet" och kola och bananer? Samme Moses, som i likhet med den grekiska sagans hydra har ett oräkneligt antal huvuden, som, om något av dem skulle av någon anledning försvinna, ögonblickligen ersättes med ett nytt eller flera nya. Samme Moses säljer och belånar ju obligationer, oaktat ingen människa kan begripa, vad det geschäftet kan ha att skaffa med bok-, tidnings- och cigarrettschackrande. Moses har också ett slags avbetalningsaffär i direkt samband med bok- och tidningsgeschäftet. Moses gör i film och radio, vilken sistnämnda institution Moses lyckats att särskilt få till att göra reklam för Moses' egna böcker, Moses' egna tidningar.

Vi kunna ej underlåta att än en gång inflika ett litet utdrag ur den förut omnämnda Kreuger-bokens omnämnande av de Bonnierska intrigerna:

"Pudelns kärna, den egentliga, värsta faran från Bonnierhåll är, att Bonnier företer bilden av en bläckfisk, opererande med tjugo eller hundra griparmar samtidigt. Han publicerar religiös litteratur med samma patriarkaliska uppsyn och moraliska patos. som när han profiterar på smutslitteratur. Han förtjänar guld på alla manifestationer av svensk "nationalism" med samma fördomsfrihet, varmed han spekulerar i alla slags böjelser för kommunism och bolsjevism. Han härskar genom att söndra och splittra. Han är den långa, giriga handen, som sticker fram och stickes in överallt, men aldrig kan fångas. Hans hus liar starka likheter med huset Wallenberg, eller - för att gå till det särskilt för de yngre herrarna Moses så kära och lärorika Amerika - huset Morgan; men det svenska judehusets metoder och uppträdande har en än mer förrädisk anstrykning, i det ingen människa skulle våga påvisa företagets verkliga avsikter. Är det huvudsakligen svenska eller franska eller yanke-krafter... eller är det kanske ryska... som stå därbakom och driva sitt spel under skyddande förklädnad? Eller är det i företagets innersta kärna intet av allt detta - utan helt rätt och slätt bara den evige juden Shylock från Shakespeares drama - kort och gott den gamle Shylock, som här dock handlar inte bara med guldmynt och procenteri, utan med helt andra och betydelsefullare värden . . . i sista hand såväl kulturella som nationella, hur långt dessa än månde te sig från Shylocks synpunkter: ' - - -

På tal om de Bonnierska bläckfiskarmarnas förmåga att gripa omkring sig, få vi inte glömma ett av de senaste och viktigaste förvärven. Det allra betydelsefullaste var väl den Åkerlundska erövringen, men ungefär samtidigt skedde också den s. k. fusionen mellan å ena sidan judebolaget Moses och å andra sidan det förlag, som väl skulle anses som Sveriges finaste, gamla Norstedts.

Beträffande detta blev det väl inte precis ett förvärv eller rent köp. Den överenskommelse, som träffades, och den fusion som åstadkoms mellan Norstedts och Bonniers, berörde icke hela bokförlagsrörelsen, utan blott förläggande av skolbokslitteratur, och det var fråga om ett slags kompanjonskap inom detta särskilda förlagsområde med vissa begränsningar och bestämmelser rörande de båda kontrahenternas praktik. Judarna hade väl tyckt, att konkurrensen med Norstedts gjorde skolböckerna alldeles för billiga för svenska folkets barn, samt omsider lyckats få det gamla ansedda förlaget på sin sida, nu när den gamle myndige kraftkarlen Holm sedan årtionden vilat i sin grav.

Denna firma kallar sig "P. A. Norstedt-Albert Bonnier, Svenska hörlaget". Alltså sida vid sida det förnämliga förlagsnamnet Norstedt och namnet på den förläggare, som Norstedt-direktören G. B. A. Holm en gång i tiden inte ville sitta tillsammans med i samma bokförläggaresammanslutning . . .

Man torde knappast misstaga sig, om man antar, att det för gamle Moses son, Karl Otto Bonnier, var en stolt stund, då han lyckades få detta firmanamn antaget, med de bägge personnamnen uttryckligen ingående däri.

-----

Sin oerhörda utveckling på bekostnad av alla sina konkurrenter och sin nuvarande maktställning har Moses-förlaget vunnit först och sist genom ett reklamväsen, som i målmedveten hänsynslöshet saknat sin like inom landet.

Bonnierreklamerandet har mångfaldiga sätt att göra sig gällande. Det tidigaste och enklaste är naturligtvis annonsering och utpuffande i resp. tidningsorgan av varje utkommande Moses-bok, den må vara aldrig så obetydlig och intetsägande, rentav underhaltig och mindrevärdig. Annonspuffandet kompletteras så av recensioner, om vilka det i flertalet fall kan sägas, att de äro på ett eller annat sätt, mer eller mindre direkt, betalade. Inte bara ifråga om bokfabrikens egen tidning Dagens Nyheter, vars hela medarbetarstab, inklusive herrar recensenter, ju direkt år i fabrikens sold. Utan runt omkring på tidningsredaktionerna i Sveriges land sitter folk, som på alla möjliga sätt äro beroende av det stora Moses-förlaget, vare sig som författare till på förlaget utgivna böcker eller som dess stipendiater, eller som medarbetare i dess tusen och en magasin, etc.... Och alla dessa veta naturligtvis alltför väl, vad deras frid tillhörer, för att ej underlåta att instämma i den övriga klackens mer eller mindre oreserverade jubeloväsen.

Bonnier-reklamen i form av recensioner är följaktligen ingalunda inskränkt till bara själva det stora Bonnierbladets litteratur- och kulturspalter, utan samma reklam letar sig väg också till spalterna i de allra flesta andra tidningar; moderata eller liberala eller socialdemokratiska, ja ännu mera radikala. En bekant författare har berättat, hur han efter att ha fått de vackraste recensioner för en utgiven bok i så gott som alla tidningar utom i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, tog sig friheten låta tillställa ett särskilt exemplar till en av Svenska Dagbladets litteraturbedömare, som emellertid under mycket komplimenterande och ytterst artigt måste med tydlig ledsnad och halvt skamsen meddela, att av vissa skäl vore det ej troligt, att boken finge recenseras. Den hade nämligen utkommit från ett icke Bonnierskt förlag.

Ett annat fall: ett vetenskapligt arbete, ej heller det tyvärr på Moses förlag, anbefalldes ej blott i ett flertal tidningar Sverige runt utan också i grannlandspressen. Men Dagens Nyheter teg absolut, och likaledes Svenska Dagbladet. Författaren tog sig då friheten att vända sig direkt till Moses, och undrade, om det ej vore möjligt att åtminstone fä boken ifråga påvisad i Dagens Nyheter, gärna t. o. m. utskälld, men i alla fall inte precis ihjältigen? Svaret blev den för alla, som ha minsta kännedom om förhållandena, häpnadsväckande eller kanske snarare sorglustiga förklaringen, att ehuru förlaget visserligen äger den ifrågavarande tidningen, skulle det ej kunna falla ägarna in att på minsta sätt påverka eller söka öva någon som helst påtryckning på tidningens redaktion eller dennas olika medlemmar!

Bokens författare har ganska mycket sinne för humor och har omsorgsfullt gömt det brev, vari denna dyrbara förklaring förekom. En framslående funktionär inom Publicistklubben, också med sinne för humor, har bevekligen anhållit, att brevet ifråga finge för all framtid förvaras i klubbens arkiv, såsom ett lika vackert som vältaligt vittnesbörd om vårt fria ord under tjugonde seklet, det 56:e enligt judiska kalendern.

De nu senast omnämnda små fallen ha anförts blott för att i förbigående visa, hur svårt det är dels för författare utanför den Bonnierska klicken - och än värre, ifall möjligen denna klick av någon anledning skulle vara onådigt stämd mot vederbörande - dels för andra mindre furlag, att göra sig gällande under konkurrensen med Moses-förlaget och dess klienter. Intet annat svenskt bokförlag är i stånd att vräka ut sådana massor av annonser, spalter upp och spalter ned, stundom hela stora sidor. I detta Bonnierska annonshav drunkna och försvinna andra förlags fåtaliga och blygsammare annonser, särskilt när det är boksäsong. De drunkna och försvinna och lyckas blott i enstaka undantagsfall göra sig hörda, vare sig i annonsspalterna eller bland recensionerna, där de meterlånga Bonnier-redogörelserna alldeles kväva de centimeter- eller millimeterlånga omnämnanden, som kunna bli över för andra förlag.

För övrigt har Moses ytterligare den utvägen, att kommendera sina bokhandlare att då och då, ibland flera dagar i följd, fylla ett eller flera av sina fönster med uteslutande Moses-böcker; ibland bara en och samma bok, förevisad i ett eller flera fönster med ett par hundratal exemplar. Naturligtvis i avsikt att inbilla folk, att denna bok är något alldeles extra, d. v. s. en bok som Bonnier-förlaget beslutat till varje pris trumfa igenom. Mur det är möjligt, att konkurrentförlagen kunna stillatigande finna sig i att på detta sätt då och då få samtliga sina egna arbeten bortsopade för en eller flera dagar och i bokhandelsfönstren nödgas ge plats för uteslutande Bonnierlitteratur, ja, detta står i samband dels med det långsamma undermineringsarbete, som från Bonnierhåll bedrivits under årtionden för att beröva bokhandlarkåren och dess sammanslutningar så gott som all ekonomisk och moralisk motståndskraft, dels med konkurrentförlagens gradvisa minskning såväl i antal som i betydelse. Samt kan i någon mån även tillskrivas dumbeten och den svenska flatheten inför den utländska fräckheten ...

22
EPA-LITTERATUR - OCH FÖRFATTARE SOM SPRÄNGTS . . .
Vi övergå nu till att granska, hur Moses går till väga, när han någon gång emellanåt tror sig ha bland debuterande författare gjort något fynd, som det kan slås mer än vanligt mynt av. Sådana fall äro ju tyvärr rätt sällsynta. En Strindberg växer inte på träd, och inte heller kan man vart femte eller tionde år ge ut nya "Samlade Arbeten" av vare sig Strindberg, Rydberg, Topelius eller andra klassiska författare, till så och så mycket pr del i halvfranskt band, med eller utan guldsnitt. Även som med hundratals sidor anmärkningar, i vilka man får veta alla slags läsarter, eventuella överstrykningar och omskrivningar av resp. författare, huruvida manuskriptet här och där varit svårläst på grund av flottfläckar, naturligtvis kemiskt undersökta för ait utröna vad slags ost den store brukat äta, huruvida han använt margarin eller smör o. s. v. Allt detta kan ju vara gott och väl: dels kan förlaget genom att för redigeringen av dylika omtrycksarbeten samt dessas förseende med de värdefulla anmärkningarna avlöna olika litteraturdocenter eller professorer och hålla dessa i band, och dels äro sådana sammelverk på 12, 20, 24 volymer utmärkta varor på den s. k. avbetalnings-marknaden till att i åratal pressa ut pengar, eventuellt på rättslig väg, ur stackars köpare, som oftast inte haft en tanke på litteratur eller folkupplysning, utan bara velat pryda upp sina möbler med också en bokhylla, fylld med några meter halvfranska band.
Men allt det ordinarie omtryckandet, liksom massorna av julnyheter, vårnyheter, sommarböcker och höstens bokflora, räcker dock inte till när det gäller att vidmakthålla ett stort förlags storhet. Ett sådant måste då och då komma fram också med ett inte bara nytt namn, utan ett verkligt stort sådant.

En av dagskåsörerna har velat göra gällande, att vårt land sannerligen inte borde kunna frukta att någonsin sakna verkliga storheter på det litterära området, nämligen om man vågade döma efter jul-, vår-, sommar- och höstrecensionerna. Ty så många "geniala" eller "originella" eller "enastående" författare, sådana förstklassiga stilkonstnärer, sådana betagande, mästerliga, underbara skildringar av ena eller andra slaget som det myllrar av i bokrecensenternas spalter, borde förvisso gott kunna räcka till att öka ut "De adertons" futtiga akademi till en sådan med mångdubbla antalet "odödliga". Det är bara den lilla ledsamheten med saken, att i nio fall av tio, ja ibland i alla tio fallen, varar de utskrikna herrarnas och damernas odödlighet inte ens till nästa jul eller vår. Deras geniala mästerverk slumpas redan året efteråt bort i de litterära Hirschelska lumpbodarna för Billiga böcker, Hirschel-litteraturens Epa-affärcr, som numera finnas över hela landet, så att praktiskt folk väntar gärna ett år eller så för att kunna köpa Bonnier-förlagets 10-kronors mästerverk för 1: 50 eller 1 krona jämnt.

Man kan därför väl förstå, hur Hirschel måste längta efter att kunna infånga någon storhet, som kan räcka att slå mynt av inte bara under några månader, utan åratal framåt, ja, som kanske rentav kan komma att med tiden bli klassisk och med Samlade skrifter i flera tiotal hand med guldsnitt, samt med uteslutande kontrakt träffat med den stores sterbhus, varför också Moses barnbarns barnbarn skulle kunna komma att få glädje av fyndet.

Tyvärr har Moses dock mer än en gång, trots de judiska känselspröten, visat en komprometterande brist på väderkorn vid framträdandet av storheter, som kunnat bli inbringande. Per Haltström t. es. blev avvisad med sina "Vilsna Fåglar" samt gick i stället till Wahlström & Widstrands förlag, och slutade som Svenska Akademiens ständige sekreterare, efter att dock slutligen ha gett Moses sin förlåtelse, på dennes ödmjuka böner. Stackars Karlfeldt fick ju heller inte nåd för Moses ögon med sina "Vildmarks- och Kärleksvisor", utan måste vända sig till Seligmanns förlag, men slöt även han som ständig sekreterare hos vår vittra areopag, i motsals mot vännen Hallström dock döv för Moses' ångerfulla klagovisor. Selma Lagerlöf åter måste i åratal hålla sig till en dansk förläggare, tills Moses, skamsen över visad snålhet, föll till fota och blev av henne tagen till nåder.

Sådana episoder i husets krönika ha ju inte varit synnerligen ärofulla, ulan ganska komprometterande, såväl för den litterära uppfattningen hos vederbörande som för deras hänsynslöshet och snålhet. Därför bör det vara så mycket lättare att förstå, vilket jubel som fyllde herrarna Moses' hjärtan och själar, då en vacker dag 1921 en blygsam, tillbakadragen och anspråkslös ung man vid namn Birger Sjöberg genom vänners förmedling erbjöd en till volymen föga betydande diktsamling, kallad "Fridas Bok". Det är ännu i denna dag okänt, vem det litterära smakråd var, som fick Moses-förlaget att inte låta Fridas sångare gå med oförrättat ärende, liksom tidigare Karlfeldt, Hallström m. fl. Att ingen av den yngre Bonniergenerationen inom förlaget, brödratrion Tor, Åke, Kaj, hade den minsta förståelse för det nya som här bjöds, torde vara tämligen säkert, ty hos ingen av dessa tre finns något som helst litterärt gehör; för dem alla är litteraturen bara ett av de många områden, där familje-koncernen gör geschäft, visserligen det i familjekrönikan äldsta, men numera knappast längre ens huvud-geschäftet. Vad på dem beror, är det fara värt, alt Birger Sjöberg måst gå till en annan marknad. Det förefaller knappast heller vidare troligt, att ens herr Karl Otto själv, trots ett halvt århundrades litterära träning, hade tillräckligt fint öra för att konstatera, att det här verkligen var något nytt att ta vara på och slå mynt av. Det var troligtvis någon mer litterärt funtad vän i familjen, som tillfrågades och tillrådde risken.

Naturligtvis mobiliserades hela den Bonnierska recensentklacken ej blott i huvudstaden utan från Ystad till Haparanda, redan innan boken utsänts och innan recensenterna kunde veta, om det var fågel eller fisk. Jubelkören hade alltså varit klar och säker i alla händelser, men se, den här gången var det verkligen anledning till jubel. Fridas bok var verkligen en nyhet, inte bara tillfälligt på bokmarknaden, utan också ett litterärt evenemang, som gav recensenterna, vare sig Moses egna hejdukar eller sådana, som ej bedömde efter order, full och giltig anledning att nämna debutanten i jämnbredd med en Fröding och Carl Mikael Bellman.

Inte bara tack vare den Bonnierska reklamtrumman, som näppeligen någonsin slagits med sådan vildsinthet, utan också mest på grund av sitt eget värde och sin tjusande egenart kom "Fridas bok" att bli en verklig succèsbok, och inom mindre än ett år kunde Moses sända ut inalles åtta upplagor, följd av en nionde, illustrerad året därpå, 1924, och före det årets slut av en tionde. Redan 1930 hade man hunnit till 14:e och 15:e upplagorna, och vid det laget hade förlaget äntligen bekvämat sig till att sänka priset för det lilla dikthäftet, som i de första upplagorna kostat 0: 50, till bara 3: 50. Vad gör inte Moses för uppoffringar, när det gäller att skaffa allmänheten god och billig litteratur!

Emellertid hade det ju inte varit något att såga om det nu antydda reklamerandet eller om de många upplagorna annat än, att man gärna velat önska, att den opraktiske diktaren haft klokare och mera praktiska vänner, som hjälpt honom till att hos Moses bevaka sina ekonomiska intressen. Men det är en annan sida av fallet Sjöberg, som intresserar oss mera i detta sammanhang.

Visorna i "Fridas bok" voro stundens barn, tillkomna ungefär på samma sätt som Fredmans epistlar. Lika litet som någon 1700-talets Moses-förläggare skulle ha kunnat genom att ta Bellman på entreprenad och beställa av honom ett antal nya "Epistlar", fått skalden till att fabricera molsvarigheter till "Fjäriln vingad syns på Haga" eller "Upp Amaryllis", lika litet skulle det varit för Fridas sångare möjligt att öka ut Frida-repertoaren. Nu var det ju emellertid helt naturligt, att Moses, sedan framgången var väl konstaterad, inte ämnade lämna diktaren i fred. Här måste skrivas, författas, namnet Birger Sjöberg måste utnyttjas så länge som möjligt till att skapa mera Bonnierska pengar.

Då nu den födde lyrikern förklarade sig för tillfället icke i stånd att leverera så och så många ark ny lyrik, beslöts inom huset, att han skulle bli roman-författare. Och så tillkom efter ett par år "Kvartetten som sprängdes". En stor bok gällde beställningen, helst i många delar, så att Moses måtte kunna ta betalt så och så mycket pr del. Alla Bonnierrecensenter landet runt blevo äter mobiliserade, och det lyckades också att få ut från 1924 till 1928 sjutton upplagor, medan priset för de två delarna sattes till 7: 50, varpå i de senare upplagorna boken uppdelades i tre delar. Att romanen hade sina förtjänster var ostridigt, men ett faktum var, såsom också en och annan recensent vågade antyda, att icke romanen utan lyriken var diktarens fält.

Birger Sjöberg råkade emellertid vara en vek och blid natur, fysiskt mindre stark, och ur båda dessa synpunkter tålde han icke att överansträngas, att intellektuellt utpressas och mjölkas intill sista droppen. Han skulle ha velat sjunga, när lusten därtill kom över honom, men icke på kommando, för att skaffa så och så mycket i den Bonnierska kassakistan samt så och så stor procent därav åt sig själv som honorar. Redan arbetet på den dryga romanen ansträngde honom för mycket, och än mer turnéerna landet runt med Frida-sångerna. ett företag, som i hög grad tilltalade Moses-förlaget, emedan skalden ju på så sätt själv gjorde reklam för "Fridas bok". Men ingenting hjälpte mot förlagets ständiga käxande efter en ny bok. Ginge det inte att få en ny roman, helst i många delar, så finge man väl nöja sig med en lyrisk diktsamling, fastän tyvärr priset icke kunde sättas så högt på en sådan.

Skalden hade nu blivit både fysiskt och psykiskt sjuk. För att kunna åstadkomma och leverera den Bonnierska beställningen, så och så mycket lyrik till så och så mycket pr extra kontakt, måste han draga sig tillbaka i halvt asylliknande förhållanden. Och där tillkom så "Kriser och kransar".

Det var en delvis stark bok, men tydligen tillkommen i förvirringens tecken, en bruten mans och ihjälpinad diktarpersonlighets avsked till livet. Ty efter den tributen till det lika omättliga som allsmäktiga Hirschel-huset orkade han inte mera, varken att fabricera på beställning flera romaner, mera lyrik . . . eller ens att leva längre. ,

Och så dog han. Vänner togo i pressen till orda med anledning av de utsvettningsmetoder, som de visste att förlaget tillämpat mot den döde, vilken i annat fall kanske ej skulle behövt att bli så tidigt bortryckt. Naturligtvis svarade Moses överlägset och förolämpat samt sökte gfira gällande, att ingen diktare kunde ha haft en förnämligare förläggare. I alla händelser, saken hade förevarit, diktaren var död, förlaget kanske ansåg, att affären inte blivit så givande, som man hoppats genom dödsfallet, varigenom förlaget gått miste om fortsatta leveranser. Man gjorde ett försök med en "Fridas 2:a bok", litet efterskörd ur den dödes gömmor, men utan större resultat. Näste man . . .I

Fallet är ingalunda enastående, om än i vissa hänseenden unikt och olikt andra besläktade fall. Om förlaget Moses t. ex. råkar få fatt på en författare, som företer symptom på faktisk själssjukdom, kanske t. o. m. tidvis har behandlats därför, samt med ovedersägligt perversa instinkter, men samtidigt är god stilist och begåvad med en viss fantasi, ja, då skulle det sannerligen inte falla förlaget in att visa någon som helst hänsyn till den själssjuke, vars produktion kanske snarare borde i någon mån begränsas än tillåtas att hänge sig åt allt vildare irrfärder och excesser inom det perversas värld. Nej, tvärtom - allmänheten slukar ju begärligt varje ny mer eller mindre pervers roman av författaren ifråga, inte minst om de kunna betecknas som s. k. nyckelromaner och gå i skandalens tecken. Och den faktiskt själssjuke författaren hetsas till att undan för undan leverera en, två, tre nya romaner varje år. Det är ju möjligt, oftast troligt, att det slutar med en katastrof. Men vad gör detta Moses? Snarare komme en katastrof för författaren att endast bli till ökad reklam för böckerna ifråga.

Låt Jerusalem brinna . . .!

23
SVENSKA BOKMARKNADENS STÖRSTA BLUFF- OCH SVINDELAFFÄR
Ett stort förlag borde emellertid också kunna uppvisa åtminstone något företag på bokförlagsområdet av standardtyp, d. v. s. av verkligt förblivande värde, ej blott för stunden, utan också för framtiden. En oskriven lag kräver något dylikt av varje bokförlag med pretentioner. Om inte Moses redan länge varit förekommen på de s. k. konversationslexikonens område, först av Gernandtska och sedan av "Familjeboks"-förlaget, kunde man ju ha försökt sig där. Ett dylikt konkurrensförsök gjordes också verkligen under gulaschperioden medelst startande av ett mindre "Bonniers konversations-lexikon", eller vad det kallades, i bara tolv delar och litet format, men trots all reklam och allt avbetalningsschackrandet med detsamma, blev det ett avgjort misslyckande. Om förlaget haft nog omdöme att från sitt ifrågavarande arbete utesluta all den vanvettigt onödiga barlast, som konkurrensföretagen släpat med sig, hade den Bonnierska uppslagsboken fått någon mening och något existensberättigande. Men nu blev det intet annat än ett misslyckat, underhaltigt försök att ge minsta möjliga valuta för mesta möjliga betalning. Det hjälpte inte, att man köpt sig rätt att styra ut sitt speciella konversationslexikon med några dussin eller tjog namn på filosofie doktorer eller licentiater eller bara kandidater, professorer eller bara docenter, vilka skulle svara för vederhäftigheten. D. F. Bonniers lättvindiga resonnemang ifråga om tillkomsten just av ett dylikt företag många årtionden förut, fast i blygsammare form, visade sig kunna i huvudsak praktiseras i det tjugonde liksom förut i det nittonde århundradet.
Bonnierska Konversationslexikonet blev emellertid ingen framgång, åtminstone ej litterärt, om det än är både möjligt och troligt, att genom ogenerad reklam och lika ogenerat praktiserande av det nämnda avbetalningssystemet, företaget inte ekonomiskt gav förlust. Tidningarna landet runt avtryckte gärna och lydigt de omnämnanden av de olika delarna, som välvilligt utsändes från förlaget självt varje gång en ny del utkommit. Och i regeln fanns i de flesta redaktioner någon vänlig själ, som, på ett eller annat sätt knuten till förlaget, gav en liten extra puff.

Något "nationalverk" kunde det dock omöjligen kallas, och lika litet kunde det betecknas som på sitt område något standardverk, snarare tvärtom. Man måste hitta på något annat och bättre, mer originellt och storslaget.

Och så kom någon av herrarna Bonnier, eller kanske någon av deras många litterära rådgivare på den idén, alt svenska folket äntligen skulle av sitt stora, sitt egentligen enda "kulturella" förlag erhålla det Biografiska Lexikon, som folket och landet förgäves väntat på i ungefär ett halvt århundrade.

Det stora, för sin tid utmärkt förtjänstfulla Biografiskt Lexikon, som väsentligen var Per Wieselgrens verk, hade slutredigerats redan under Carl Johans tid. Senare hade visserligen ett supplement försöksvis utgivits, men under skiftande regim samt blott efter långa mellantider bragts till ett nödtorftigt, föga tillfredsställande slut.

Bägge dessa arbeten, i resp. 24 och 10 band, voro numera naturligtvis ohjälpligt föråldrade och ofullständiga. Ett anspråkslöst försök hade gjorts av Herman Hofherg att ge åtminstone någon ersättning i ett par mindre volymer, och detta arbete hade sedan omkring sekelskiftet omarbetats och kompletterats i en ny npplaga från Bonnierförlaget. Men längre hade man inte kommit; inte ens Moses hade lidigare vågat ta risken av att ge gamle Wieselgrens storverk i dess 24delar en värdig efterföljare. Här fanns onekligen en uppgift just för ett stort "kulturellt" förlag med så gott som obegränsade ekonomiska resurser. Vårt lilla grann- och broderland Danmark hade i Brickas stora Biografiska Lexikon i 20-30 delar en utomordentlig motsvarighet till de förebildliga verken i de stora länderna Tyskland, England och Frankrike.

Och så hugnades en vacker dag under krigs-, kris- och gulaschåret I917 den svenska allmänheten av meddelandet, att det stora kulturförlaget Moses beslutit i nåder lyckliggöra nationen med ett sådant verk; och att detta skulle bli något "noch nic dagewesenes", det fick man sannerligen så klart för sig, som det var möjligt genom jätteannonser i varenda svensk tidning mellan Ystad och Haparanda, även som genom affischer, upptagande hela fönster i varenda svensk bokhandel eller lysande från plank och väggar vid varenda svensk järnvägsstation.

Och när så det första häftet kommit ut, pris 7 kronor, och det första i raden av utlovade 130-140 häften, då hade förlagets skickliga regi i förväg föranstaltat om, att en formlig jubel- och jättekör gjorde sig hörd i hela den svenska tidningspressen, från den yttersta högerns organ till bolsjevikbladen. De nya jätteannonsernas dityrambiska omnämnanden sekunderades tappert av mer eller mindre frivilliga Bonnier-recensenter från Skåne upp till Lappland.

Sällan har något Bragelöfte till den grad gått i uppfyllelse som det löftet! Dock på ett sätt, varom utan måste tro, att förlaget den gången ej kunde ha någon aning, lika litet som något dylikt kunde misstänkas - av någon svensk med kännedom om förlagets resurser samt med någon tilltro till förefintligheten av åtminstone en skymt av ansvars- och hederskänsla hos förlaget.

En bekant dansk bokförläggare har om detta Bonnierska förlagsfiasko - ty ett fiasko blev det och ett av jättedimensioner - yttrat (naturligtvis mellan fyra ögon, ty man vill ju inte gärna vara mot kolleger i ett grannland) att om han eller någon annan bokförläggare, vare sig i Danmark eller i vilket annat kulturland som helst, gjort sig skyldig till ett sådant fiasko som Bonnierna med sitt "Svenskt Biografiskt Lexikon" hade han eller resp andra förläggare med sina förlag varit omöjliggjorda, eller åtminstone "moraliskt dömda", för all framtid.

Vad som här i landet i nu ifrågavarande fall skedde, var nämligen, för att fastslå de enklaste av alla de för förlaget komprometterande fakta, ait förlaget helt enkelt

1 ) tog 420 kronor ur sina lättrogna abonnenters fickor, samt därpå

2) underrättade abonnenterna om, att "nu får ni inte mera, vi kunna ej fullfölja det av oss åtagna och av oss garanterade arbetet".

Hur mycket hade då de bedragna abonnenterna fått? Och hur mycket hade de blivit lovade? Jo, de hade blivit lovadt ett komplett "Biografiskt Lexikon" i 22 delar, varje del i sex häften, vitkas pris, 7 kronor, förlaget lovade sänka, när tiderna bleve bättre; starten ägde rum 1917. Som man ser, var även enligt dessa ursprungliga löften arbetet just inte avsett att bli ett gottköpsverk. Med tillhjälp av även den lägsta matematiken, kan man räkna ut, att om löftet verkligen hållits, så hade totalpriset sprungit upp till 924 kronor. Och ännu mycket dyrare ställde sig ju priset, om abonnenterna bestämde sig för bundna exemplar. Vidare hade man utlovats 1 1/2 band om året, varför man skulle kunnat beräkna att få urbetet komplett inom ungefär ett femtontal år, d. v. s. till omkring 1932.

Vet läsaren, hur resultatet utföll? Hur dessa löften uppfyllts av förlaget?

Jo, omedelbart före ingången av det l5:de året utkom verkligen sluthäftet. Men det var icke sluthäftet av del 22, som utlovats som sista delen, utan bara av del 10. Och så fick man samtidigt veta: "Nu får ni inte mera!"

Tio delar var ju inte ens fullt hälften av de utlovade tjugotvå. Men i alla fall borde dessa tio delar ju ha innehållit åtminstone i det närmaste hälften av det utlovade stoffet, d. v. s. ungefär halva antalet av de utlovade biografierna.

Men vet läsaren - såvida han inte är en lurad abonnent, ty då vet lian det ju endast alltför väl - hur pass långt man hunnit t. o. m. häftet 10?

Eftersom det s. k. lexikonet naturligtvis följde bokstavsordningen och eftersom svenska språket ju räknar med tjugoåtta bokstäver, så skulle man kunnat vänta, att av de beräknade 22 delarna den l0:de åtminstone hunnit fram till bokstaven R eller så omkring. Men vet läsaren, hur långt verkets redaktion framskridit med del 10? Jo, abonnenterna hade då fått tre bokstäver, A-C samt den allra första början på fjärde bokstaven D!

Och för detta hade varje abonnent betalat 7 kr. för vardera av 60 häften, d. v. s. inalles 420 kr. Dessa tre bokstäver hade till råga på eländet levererats under samma tid, inom vilken hela verket med alfabetets samtliga bokstäver skulle ha förelegat komplett.

Faktiskt var och är väl ännu i dag varenda en av abonnenterna fullt berättigad alt av förlaget återkräva 420 kr. Ty enligt vad förlaget utfäst sig till, skulle 420 kr. ha molsvarat nära hälften av arbetet, och inte en knapp sjundedel! Frånsett den lögnaktiga utfästelsen att utgiften ifråga skulle innefatta säkerhet för att få inom viss tid ett komplett arbete och inte blott en liten obetydlig bråkdel därav.

Men saken har ingalunda bara denna ekonomiska aspekt, tillräckligt komprometterande för förlaget, utan också en annan sida, som ingalunda är mindre komprometterande för förlagets förmåga att åtminstone tillnärmelsevis bedöma och planera ett stort arbete samt därefter rätta sina beräkningar, inklusive sina löften till sin publik.

Den förut citerade danske förläggaren brännmärkte på det starkaste den ekonomiska orätt, vartill förlaget gjort sig skyldigt mot varje abonnent, men fastslog också, att även ur ren yrkessynpunkt vore saken minst lika komprometterande. Här har man ett förlag, som lättsinnigt inbillar sig kunna, och högtidligt lovar en lättlurad allmänhet att leverera ett arbete komplett för 924 kr. i 132 häften, men som efter att ha håvat in 420 kr. men levererat bara 60 häften, innehållande endast ungefär en sjundedel av den utlovade texten -helt enkelt och fräckt förklarar sig ha ledsnat på affären! Det visar sig, att verket till den vansinniga grad misskalkylerats, att dess kompletterande skulle ha krävt icke bara 132 häften, utan ungefär 360 eller inemot 400 häften, icke bara 22 delar utan ett hundratal. Slutpriset skulle alltså ha kommit att springa upp inte till bara 924 kr., utan till inemot 2.500 kr., om ens det räckt!

Och vad tiden beträffar, så eftersom från år 1917 t. o. m. 1931 levererats tre bokstäver och början på den fjärde, borde man ej kunna hoppas, att verket bleve avslutat förrän efter ytterligare ett 60- eller 70-tal år, d. v. s. fram emot nästa sekelskifte, möjligen något före år 2000!

Det var mot denna totala och otroliga brist på kompetens ifråga. om tidsberäkning, omfattning m. m., som den danske bokförläggaren vände sig, kanske ännu skarpare än mot själva den rent ekonomiska försyndelse, som Moses-förlaget låtit komma sig till last.

Vi ha ovan omnämnt dansken Brickas stora och utomordentligt förtjänstfulla liknande arbete. Det redigerades av Bricka, planen var hans, urvalet av biografier var hans, varenda biografi var granskad av honom, allt var mönstergillt planerat och blev på det mest mönstergilla sätt slutfört. Noga övervakades, att inte resp. medarbetare, som av Bricka anförtrotts utarbetandet av vissa biografier, toge för dessa i anspråk mera utrymme, än som kunde anses proportionellt belöpa sig på resp. personer.

Men ifråga om det Bonnierska arbetet tyckes varje beräkning, varje planering, varje övervakande redigering ha komplett saknats. Som huvudredaktör anges Bertil Boethius, son av gamle professor B., vilken f. ö. tillsammans med en del andra framstående historiker och professorer enligt uppgift skulle utgöra ett slags redaktionskommitté. Huvudredaktören var och är sin numera avlidne faders värdige son och en kapacitet på åtskilliga områden, men för mycket mångfrestare och åtar sig fiir många uppdrag, för att han skulle kunna utföra dem alla. Och när han satt som nominell ledare av "Svenskt Biografiskt Lexikon", måtte han ha haft händerna alldeles ovanligt fulla med andra göromål. Åtminstone måste det ha blivit så, ju längre arbetet framskred och ju tydligare hopplösheten av dess fullbordande blev.

Naturligtvis äro de tio tjocka delarna rika på ofta utmärkta biografier. Men man märker genast, att där ej funnits tillstymmelse till en verklig ledning eller plan - utom planen att göra en jättevinst för förlaget.

De Bonnierska tio banden av vad som skulle ha blivit men icke blev ett "Svenskt Biografiskt Lexikon" verka ofta en samling biografier med karaktär av tidskriftsuppsatser eller också av kandidat- eller doktorsavhandlingar. Man kan t. ex. få till livs ett tjogtal stora sidor om någon utländsk äventyrare, varken född eller död i Sverige, men några år i svensk tjänst, och skildringen kan vara både välskriven och pikant, men skulle av en svensk Bricka antingen ha helt utmönstrats eller åtminstone ha obarmhärtigt nedskrivits till omfånget. Man kan ej undgå intrycket av, att ett stort antal historiska och personhistoriska författare släppts lösa och tillåtits att här förtjäna så och så mycket pr sida. Så gott som utan någon övervakande eller återhållande hand.

Detaljrikedomen i de olika biografierna är också ytterligt ojämn och oerhört godtycklig. Med nästan barnslig, enfaldig skrytsamhet förkunnades redan från början, att man skulle vinnlägga sig om den yttersta noggrannhet och fullständighet ifråga om angivande av de biograferades befordringar och utnämningar. Och ganska riktigt finner man i massor av biografier förteckningar på flera sidor över resp. personers karriär, särskilt ifråga om alla civila ämbetsmän eller militärer. Man får i sig inte bara de huvudsakliga befordringarna utan de minsta förordnanden, t. o. m. sådana på bara några dagar. Det verkar ibland fullkomligt vanvettigt, liksom förhållandet är synnerligen ojämnt och godtyckligt. Så t. ex. finner man rörande Carl Johans gunstling Magnus Brahes karriär, och han var ju en av sin tids allra mest framskjutna personligheter, blott ett fåtal rader, ytterst knapphändiga och delvis ovederhäftiga. Oaktat det naturligtvis inte bort vara omöjligt att därvidlag visa åtminstone något av den noggrannhet, varmed man på andra ställen nödgas följa jämförelsevis obetydliga personer år från år under karriären, fast denna icke slutade som Brahes med excellensvärdighet och riksmarskalksstav, generalsrang och Serafimerorden. Alen det har tydligen varit för besvärligt att ifråga om Brahe söka i handlingarna från för ett hundra år sedan eller mera, medan det däremot ifråga om exempelvis någon officer eller byråchef under Gustaf V:s regering varit bara att låta någon skrivmaskinsfröken avskriva hela "meritlistorna" rubb och stubb, till fyllande av några sidor i det i alla fall tillspillogivna arbetet.

Men hur i all världen kunde väl abonnenterna stillatigande finna sig i att på dylikt skandalöst sätt bli dragna vid näsan och formligen avlurade var för sig flera hundra kronor utan att erhålla ens närmelsevis den med all emfas utlovade valutan? Ja, det kan man sannerligen med fullt skäl fråga. Ty det har verkligen även vid tidigare tillfällen hänt, att ett och annat bokförlag, dock aldrig ett stort och med så stora later uppträdande som Moses' förlag, råkat att av olika anledningar komma på efterkälken med något större verk, som av resp. förlag utlovats bli levererat häftesvis inom viss tid och till visst pris pr häfte. Vi erinra oss särskilt ett visst naturvetenskapligt planschverk, ävensom en stor geografisk-historisk beskrivning över Sverige. Men i bågge dessa fall föll det icke någotdera förlaget in att helt enkelt behålla abonnenternas erlagda pengar utan att ge dem den utlovade fulla valutan: de abonnerade arbetena kompletta. Om det än dröjde långt om länge, och om än fortsättningen och avslutningen nog ej blev precis vad som från början lovats, så ha dock förlagen ifråga sökt att efter förmåga slutligt fullgöra de förpliktelser de åtagit sig. Intet av dem har vidare gjort sig skyldigt ens tillnärmelsevis till sådan vanvettig oförmåga att planera och beräkna som detta Bonnier-förlag, med dess hundra år på nacken, under vilken långa tid åtminstone erfarenheten borde ha kunnat lära, vad inte vanlig ansvars- och anständighetskänsla förmått.

Ifråga om de andra förlagens försenade arbeten gällde emellertid, att bland deras abonnenter fanns en stor del småfolk, som inte hade lust att låta sig luras ens på några tior utan motsvarande valuta, varför de också klagade i olika tidningar, vilket naturligtvis blev ytterst besvärande för förlagen, så att de också gjorde rätt för sig. Men beträffande abonnenterna på det utlovade Bonnierska standardverket, som ju skulle komma att komplett betinga ett pris på mellan 900 och 1.000 kr., var det i allmånhet fråga om rikt eller åtminstone välbärgat folk, som visserligen kunde med all rätt bli förgrymmade över att för sina pengar få i stället för ett komplett verk bara en liten bråkdel därav, men som dock höllo sig för goda för att vilja "bråka". Åtminstone inte officiellt, i tidningarna, eller inför råtta. Men vi tro oss veta, att herrarna Bonnier fingo mottaga åtskilliga skarpa och saltade epistlar från en och annan lurad förnämitet, som firman icke vågade svara med vanlig självtillräcklighet, utan endast med den skamsna tystnadens vältalighet.

Men varmed hade väl Moses sökt förklara, om än inte försvara, det inhiberade utgivandet?

Jo, inte med något annat, än att det blivit för få abonnenter, så att Moses i stället för den beräknade vinsten måste motse förlust! Och att offra något i patriotiskt eller kulturellt syfte, ånej, man är väl bara invandrad och naturaliserad här i landet och behöver därför ej känna sig ha några alltför långt gående förpliktelser! Dock förklarade sig Moses i januari 1932 ha med Boethius överenskommit, att denne skulle återupptaga redaktionsarbetet om några månader, då förlaget hoppades kunna på något sätt ordna saken. Naturligtvis var detta rama bluffen, som ingen människa trodde på. Moses hade emellertid den ännu utsöktare fräckheten att antyda, att eftersom tiderna då, 1932, voro så dåliga, kanske det vore så gott; att abonnenterna fingo vila sig litet ifråga om avbetalningarna på detta bedrövliga verk.

Sedan dess ha nu över fem år gått, och under denna tid har Moses bara en enda gång rört vid den förare liga saken; antagligen efter någon hotfull påstötning från abonnenthåll. Moses antydde då i en förklaring, publicerad i lians eget blad och kanske även i några andra, att han funderade på, om inte svenska staten och Sveriges riksdag skulle kunna tänkas vilja genom anslag till verkets fortsättande hjälpa förlaget ur klistret.

Den fräckheten visade sig emellertid för stark. Inte ens Moses' egen press vågade öppet tillstyrka saken, och hela den övriga pressen teg, snällt och beskedligt, liksom den förut inte med ett tecken låtsat om eller reagerat mot det unika fiaskot eller givit plats åt de insändare, som verkligen då och då mottagits, men icke införts utan fått vandra i papperskorgen. Insändare från en och annan mindre bemedlad abonnent, som gjort en verklig uppoffring genom utbetalandet av dessa 420 kr. och så blivit sittande med bara en bråkdel av det utlovade verket.

Tidningarna äro som bekant annars inga dygdemönster, när det är fråga om vanliga, enkla människors goda namn och rykte. När det är fråga om för olika slags brott anhållna eller bara misstänkta personer, vare sig det är fråga om svindel, förfalskning eller de grövsta brott, som t. ex. rånmord, drar man sig inte för att i mångspaltiga, feta rubriker stämpla folk som svindlare, förfalskare och rånmördare redan innan vederbörande ens hunnit häktas av polisen. Man behöver ju bara erinra om en sådan urbota fräckhet, som när tidningarna, såsom oftast med Hirschels Nyheter som ledare och anförare av kopplet, under omkring en vecka frossade i detaljskildringar ur den oskyldigt anhållne och senare häktade löjtnant Bombergs hela antecedentia, och med anlitande av alla sin resurser sökte åstadkomma en så fullständig indiciekedja mot den förmente skurken som möjligt, när inte ens polisen lyckades med denna uppgift. Hundratals liknande fall ha inträffat under de senaste tre eller fyra decennierna, varför tidningarna redan hunnit förvärva en enastående rutin på området.

Alllnog: de flesta abonnenterna tego, tidningarna tego, och då var det ju klart att den, som först och sist borde tiga, det var Moses själv - och inte öka sin fräckhet med förslag om statsanslag genom riksdagsmotion. Den gången varnades dock förlaget för alt än en gång framkomma med dylika urbota förslag, vid risk att i annat fall bli offentligen avhånat just i Sveriges riksdag.

Den största svenska förlagsskandalen och det största svenska förlagsfiaskot kan därmed anses tillräckligt belyst, men man kan verkligen undra, om herrarna Bonnier inte skämmas för att i sina bibliotek placera de makabra tio banden, som firman ej hade råd att ge den utlovade fortsättningen på. En enda blick på boktorson ifråga borde få dem att på österländskt vis hölja sina ansikten för att visa sin blygsel - om de nu inte redan för mer än två tusen år sedan bitit huvudet av all skam . . .

Hur många abonnenterna varit, eller hur mycket Moses förlorat på affären vilja vi låta vara osagt. Men det är inte alls omöjligt, att han kanske i en framtid, sedan fiaskot och skandalen råkat falla något så när i glömska, kommer att vilja framhålla de tio delarna av sitt makabra "Biografiskt Lexikon" såsom en mecenathandling av huset Bonnier, en gåva till Sveriges folk!

24
MECENATSKAP OCH WALUTA-SCHWINEREI
Rikedom medför ansvar och förpliktelser mot det samhälle, där rikedomen vunnits. Tyvärr torde det nog få medges, att just i det hänseendet de mosaiska rikmännen försynda sig ännu mer allmänt än sina mer eller mindre kristna medtävlare. Vad nu beträffar det Moses-hus, som här är tal om, har förvisso ingen hittills kunnat göra gällande, att därifrån visats någon som helst känsla för de ekonomiska förpliktelser, som borde följa med förvärvandet och innehavet av en rikedom, som numera ger dess medlemmar en årsinkomst på mellan halvannan och två miljoner minst. Den s. k. självdeklarationen gömmer ju på många hemligheter och möjligheter, och mångfalden av de företag i form av bolag eller bulvanföretag i en eller annan form, vari herrar Hirschel numera äro mer eller mindre direkt intresserade, gör det ytterst svårt att komma till någon säker uppfattning rörande den verklighet, som döljer sig bakom de officiösa taxeringssiffrorna.
Först hör framhållas, att vi beträffande det eventuella mecenatskap, som kan påvisas, avse sådant, som utövats av själva huset och inte smärre, rent personliga, individuella stiftelser eller donationer av enstaka familjemedlemmar, vilka förresten oftast varit rena affärsdonationer, t. ex. upprättandet av mosaiska lärdomsstolar vid Stockholms högskola.

Den efter Albert Banniers bortgång år 1900 av arvingarna stiftade s. k. "Stipendiefonden för svenska författare", på ett belopp av 150.000 kr., kan betraktas såsom den första verkliga Bonnierdonationen i här avsedd mening.

Så inbröt året 1912 såsom ett slags jubileumsår för förlaget, 75-årsjubilet. Att detta hugfästes med en del gratifikationer och stiftelser till förmån för firmans egna arbetare, följde ju så gott som av sig självt och kan på intet sätt anses innebära något slags mecenatskap. Av rent praktiska skäl måste det för en firma sådan som den ifrågavarande vara ytterst angeläget att stå väl med först och sist sin stora arbetarestab; frånsett den arbetarekurtis, som sedan gammalt hört samman med det hycklande Bonnierfrisinnet, frotterandet med bror Branting och andra pampar i det lägret, o. s. v.

Vid detta 75-årsjubileum utökades emellertid stipendiefonden med 75.000 kr. Stipendierna tjäna emellertid ingalunda bara litterära intressen, utan fullt lika mycket, ja ännu mera det stora förlagets egna, praktiska intressen. Huset Bonnier bör åtminstone alltid kunna påräkna, tack vare denna stipendiestiftelse, en fast och pålitlig liv- och hustrupp, ett troget garde, som näppeligen kan undgå att ständigt behjärta den gamla praktiska regeln om "gåvor och gengåvor".

Men förgäves söker man under den hittills gångna tiden några uttryck för något djupare socialt och kulturellt eller nationellt intresse hos mångmiljonfirman. Och hur litet man egentligen kan vänta sig ifråga om mecenatskap av ett företag med en sådan total brist på allt vad mänskliga principer heter, kan man inse, om man erinrar sig ett par episoder från världskrigs-, kris- och gulaschtiden.

De båda episoder, som här avses, tillhörde egentligen den närmaste efterkrigstiden. Det var under den tid, då det i grund besegrade, skenbart krossade och förintade Tyskland under dess tragiska valutakaos översvämmades av främmande "valutasvin", som hänsynslöst bökade i tysk mark efter vad det vara månde, som den svältande befolkningen säg sig nödsakad att realisera till vilket Pris som helst.

Detta skändliga utnyttjande av en stor nations nödläge befanns också kunna utsträckas till den tyska arbetsmarknaden. Inte nog med att man i det arma landet kunde för några spottstyvrar köpa in tomter, hus och egendomar, slott, dyrbarheter och antikviteter, utan man kunde också där få arbete utfört för spottstyveravlöning. Här var för det Bonnierska bokfabrikationsgeschäftet naturligtvis ett tillfälle, som inte finge försummas. Medan man hemma i Sverige måste betala sina stockholmska sättare och tryckare, sina svenska pappersleverantiirer, bokbindare etc. i svensk valuta, så kunde man få motsvarande arbete utfört för bara en ringa bråkdel nv kostnaden, ifall man köpte papper i Tyskland och beställde sina tryckeriarbeten på Berlins, Leipzigs eller andra tyska städers tryckerier, vilkas uthungrade arbetare arbetade för så gott som ingenting, från svensk synpunkt sett.

Man kunde verkligen få allting, t. o. m. Frödings eller Heidenstams dikter salta och tryckta på de tyska tryckerierna, man skickade bara iväg en svensk korrekturläsare dit ned, så att åtminstone stavningen inte blev alltför rosenrasande. Men vad allt övrigt beträffar, blev arbetet under all kritik, såväl ifråga om det urusla papperet som ifråga om de söndriga stilarna, det bedrövliga bokbinderiarbetet i jämmerligaste pappband m. m. Men så kostade det också förlaget så gott som ingenting, och Hirschel-firman kunde på så sätt sedan här hemma i Sverige avyttra dessa underbara upplagor - vilkas papper nästan genast söndertrasades, medan pärmarna lossnade och föllo sönder under läsningen - till verkliga gottköpspris för dem, som inte kunde ana, vilka underpris förlaget självt betalat.

Det påstås, att Bonnierna samtidigt på spekulation lade sig till med hela tyska stadskvarter, varför kanske ett och annat av de anlitade tyska tryckerierna rent av inrymdes på Bonniersk grund, i av Bonnierna ägda hus. Emellertid förefaller det kuriöst, att förlaget inte visade så mycken slughet, att man ställde om, att de i Tyskland tryckta böckerna åtminstone finge sig påtryckta fingerade namn på bulvanförläggare. Kanske visade man i några fall den försiktigheten, men inte i alla.

Att man inte skämdes för eländet, det var ju egentligen inte så märkvärdigt, ty Il4oses är som bekant tjockhudad! Men däremot förefaller det obegripligt, att vederbörande inbillade sig, att den snygga trafiken skulle kunna få opåtalt fortgå någon längre tid till fromma för den Bonnierska kassakistan, men till påtaglig skada för de Bonnierska arbetarna här hemma i Sverige. Dessas antal kunde ju med skål väntas bli decimerat, ifall den värda firman funne anordningen med Tysklandstryckningen så genialisk och tilltalande, att den komme att alltmer utvidga denna form av valutasvineri. Men det fanns också något här i Sverige, som hette Svenska Typografförbundet, och det tog inte saken lika kallt som de svenska köparna av trasböckerna. Det blev nämligen till sist anmälan och åthutning åt den minst sagdt ogenerade firman, som ålades att omedelbart göra slut på trafiken. Precis samma trafik försöktes någon tid också med anlitande av tryckerier i Finland, och troligtvis ungefär samtidigt; även i Finland rådde då svåra nödförhållanden och valutakaos, och i Finland har det Bonnierska valutasvineriet pågått mera ostört, och pågår ännu.

Tillvägagångssättet är för övrigt synnerligen karaktäristiskt för det förlag, som gör anspråk på att vara Sveriges främsta. Att dylika episoder dock inte kunnat påräkna plats i den historik, som av K. O. Bonnier utarbetats för hans s. k. familjebok, torde vara överflödigt att nämna.

Två av K. O. Bonniers söner ha också, typiskt nog, skickats ut på studieresor till det stora landet i väster för att där grundligt studera, hur långt man kan gå ifråga om att utnyttja sina medmänniskor. Ett av de mest påfallande resultaten av dessa studieresor västerut tog sig uttryck i en serie braskande humbugsannonser i olika svenska tidningar, där svenska folket fick veta, att man stod inför upprättandet av en hel stor akademi, ett slags Bonnier-akademi, samt att hela svenska folket genom korrespondenskurser hos den nya akademien kunde nå upp till jämnhöjd med forntidens och nutidens visa, ifråga om såväl kunskaper som mänsklig intelligens och genialitet i allmänhet. Det hela befanns till sist vara ett uppkok på den obeskrivliga humbug, som kallas Pehnan-systemet; senare försökte man sig på en annan avläggare av det amerikanska humbugssystemet, som döptes till Freeman-systemet. Huvudsaken var, att man i jätteannonser på hela sidor i de dagliga tidningarna visade porträtt av en hel härskara lärda människor, vetenskapsmän och författare, uppfinnare, affärsmän, etc., vilkas undervisning man skulle kunna komma i åtnjutande av genom den underbara Hirschelska akademien, med en av Bonnier-sönerna som Rector Magnificus.

Vad vi alldeles särskilt erinra oss, är den sida av huset Bonniers system, som gick ut på att få tusen och åter tusen svenskar att binda sig till ett slags skatt-skyldighet till den företagsamma humbugsfirman. Liksom vi också erinra oss den mängd mer eller mindre celebra personer här i landet, som Moses lyckats lura till att hjälpa firman att göra reklam för humbugen. Den alltid välvillige - men tyvärr inte alltid ekonomiskt oberoende - prins Carl befann sig bland många andra i hopen, som förklarade sig tro på möjligheten av att genom det blivande institutets eller akademiens s. k. undervisning, förmedlad genom Bonniers, få "samtliga själsförmögenheter tränade till att tänka och omsätta riktiga tankar i framgångsrik handling, stegrad duglighet och effektivitet".

Enbart i England hade, enligt vad det påstods, Pelman-humbugen räknat omkring 400.000 adepter. Och varför skulle ej kunna påräknas ett åtminstone proportionellt antal dumbommar här i Sverige?

Men egendomligt nog befunnos i detta fall de Bonnierska beräkningarna ha ohjälpligt huggit i sten. Jätteannonserna, alla porträtten, tidningarnas betalade puffartiklar, främst professor Jæderholms, ingenting hjälpte! Det var det mest hopplösa fiasko. Gud vet, om Bonnierna lyckades få in ett enda öre till grundandet av sitt utlovade institut. Inte ens Hans Kunglig Höghets, Hertigens av Västergötland rekommendation och horgen tycks ha utövat den avsedda verkan. Åtminstone den gängen lyckades man inte håva in några pengar från die dummen Schweden, som sannerligen hade annan och nyttigare användning för sina, slantar än att därmed göda huset Bonnier. Att detta i stället fått sota för det misslyckade bondförsöket, kunde sannerligen vara det väl unnat. Därjämte torde man väl kunna utgå ifrån, att för framtiden åtminstone den sortens bondfångeri- och åderlåtningsförsök från husets sida inte skola förekomma, utan alt den misslyckade initiativtagaren kommer att av familjekompanjonerna hållas på mattan.

Episoden är emellertid belysande och betänklig, så tillvida som den på ett frappant sätt visar, hur djupt den tredje Bonnier-generationen sjunkit ifråga om intelligensnivå, redan i jämförelse med farfar Albert och Karl Otto med kusiner. Släkten Hirschel visar med andra ord redan påtagliga degenerationssymptom, och degenerationen kommer förvisso att anta en katastrofartad karaktär. när resultatet av beblandelsen med de ariska urinnevånarna börjar visa sig på allvar. Man känner sig sannerligen frestad att fråga:

När sådant händer på den friska grenen av trädet, vad kan man inte då vänta i en snar framtid av de inympade och förtorkade grenarna?

25

DÖD ÅT KONKURRENTERNA!

Ingen har under årtiondenas lopp gjort så mycket och så arbetat på att fördyra de svenska böckerna som Moses, personifikationen av det Bonnierska förlaget.

I själva verket fortfor konkurrensen att vara rätt besvärlig hela 1800-talet ut, hindrande Moses från att driva upp priserna för sina bokfabrikationsvaror så, som han skulle önskat. Kring sekelskiftet började det emellertid ljusna för Moses' fördyringsplaner. Det ena större förlaget efter det andra lyckades han ju först att genom varjehanda manipulationer underminera, för att därefter i det för Moses behagliga ögonblicket lägga vantarna på dem samt införliva dem med Bonnierförlaget, som efterhand kom att bli moderförlaget för en hel dynasti av adoptivyngel. Och naturligtvis gick det bär liksom alltid i liknande fall, så fort konkurrensen upphör: priserna drevos steg för steg i höjden.

Dock saknades det ej strävanden i motsatt riktning. Det ena nya förlaget uppstod efter det andra med öppet förkunnat syfte att verka för billiga böcker. Det blev en hård kamp för Moses, ty billighetsförlagen drevos ofta av energiskt och ungt folk, som inte gåvo tappt i första ronden. Ännu är det väl inte alldeles glömt, hur bokmarknaden fylldes först med böcker till 1 kr. eller 1: 50, riktigt dyra ända till 2 kr., men också massor för 50, ja ända ned till 25 öre. Och detta ingalunda för vare sig små häftesvolymer eller värdelös skräplitteratur, utan arbeten på flera hundra sidor, ofta av framstående författare, svenska eller utländska, samt omsorgsfullt tryckta på gott papper. Detta låter ju för oss, sena tiders barn, som en vacker saga.

Men det heter ju också, att vackra sagor äro aldrig långa. Moses, som alltmer förtvivlat rivit sig i skägget och inför jätteupplagorna av 50- och 25-öresböcker börjat frukta för en ny syndaflod och världens undergång, fann dock på råd. Han upptäckte att det med hans förbindelser inom affärsvärlden fanns massor av utvägar för att misskreditera alla förargliga konkurrenter, inte bara hos leverantörer av papper och boktryck, utan också hos de utländska förlagen, ifråga om översättningsrättiglieters överlåtande och dylikt. Mindre svenska tryckerier kunde helt enkelt bli varnade, ifall de ej lovade avstå från vidare samarbete med de misshagliga förlagen. Moses hade långa armar och kunde få både tryckning, pappersleveranser och bankkredit avklippta eller tvinga konkurrentförlagens husvårdar att uppsäga dem till omedelbar avflyttning, med mera sådant.

Huvudansträngningarna inriktades emellertid till sist på att helt enkelt köpa upp de misshagliga förlagen. Dessas innehavare fingo välja inför utsikten till oblidkelig förföljelse, först och främst naturligtvis ekonomisk sådan, mellan att framhärda i sin trafik utan att kunna hoppas på att kunna i längden hålla sig uppe eller att kapitulera. De flesta av dem funno det också klokare - eller åtminstone bekvämare - att i godo göra upp och ta emot en så och så stor rund summa kontant, mot förbindelse att för framtiden låta Moses och de övriga stora förlagen bestämma bokmarknadens priser.

På så sätt lyckades det också att undan för undan ta död på förlagen ifråga. Ett av de framgångsrikaste och yngsta var det Dahlbergska, och ifråga om detta fick innehavaren Dahlberg ett anbud, att om han ville nedlägga sin rörelse genom skenförsäljning till Moses-förlaget, så skulle han i gengäld få utom kontant gottgörelse kontrakt på någon underordnad befattning för så och så många år hos Moses. Dahlberg kröp, med all sin utbasunerade amerikanska smartness, snart fram till korset och tog emot den Hirschelska guldpåsen, samt fick därefter alltså snart en regelrätt fot i bakdelen, bort från det Hirschelska förlaget.

Detta skedde emellertid i grevens tid, ur Moses' synpunkt. Ungefär samtidigt utbröt nämligen kriget, det olycksaliga kriget för miljoner och åter miljoner, men över alla förväntningar lyckosamma för geschäftmakare och spekulanter. Först och sist för sådana med "egendomsfolkets" blod i ådrorna, och dess tendenser i sin mentalitet.

Tack vare befrielsen från den hotfulla konkurrensen från billighetsförlagens sida kunde nu under krigs-, kris- och gulaschåren bokprisen drivas i höjden till den grad, som ej haft någon motsvarighet vare sig senare eller tidigare. Ja, nu rann sannerligen för Moses-geschäftet här i landet upp en i ordets egentligaste bemärkelse gyllene tid även ifråga om själva bokfabrikationen, ehuru denna då ej längre var geschäftets enda bransch.

Våra läsare erinra sig säkert dessa år, då den minsta roman kostade en 12-15-20 kr., varjämte i långa banor omtryckes alla möjliga gamla klassikers "Samlade skrifter", i upplagor avsedda för äkta skinnband med så och så många karats guldsnitt, samt till totalpris av så och så många hundra eller upp till tusentalet kronor. Allt avsett för att fylla gulaschens bokhyllor av valnöt eller rosenträ. Det var under denna festliga tid, som Moses också bl. a. startade sitt förut omnämnda skandalösa "Biografiskt lexikon".

Ännu i dag spöka den tidens Moses-böcker med påtryckta boklådspris från 15 till 50 kr. eller mera, de spöka i realisationsfönster bland andra billiga böcker och kunna numera fås för en krona eller ett par. Men de ha haft sin tid, då Moses gladeligen lät den stora allmänheten, som inte ens då kunde betala de skamlösa gulaschprisen, stå sitt kast. Kunde man inte betala, finge man låta bli att läsa, så enkelt var Moses' resonnemang, och de som inte orkade med, hotades snabbt med stämning och polis.

Moses måste tyvärr finna sig i att så småningom, dock mycket sakta och gradvis, sänka sina oblyga ockerpris till något rimligare belopp. Man finge väl vänta och hoppas på nästa världskrig. Ja, kanske rentav ligger än i dag i de Bonnierska lagerkällarna en del av dessa ominösa gulaschupplagor i skinn och guld väl emballerade, avsedda att plockas fram och sändas ut i rörelsen, så snart det bara smäller härnäst . . .

Men trots Hirschel-förlagets numera, ej minst genom världskriget så oerhört ökade maktställning har det då och då förekommit, att nya konkurrentförlag uppkommit, som kunnat bjuda värdefulla bokverk, t. o. m. verkliga praktverk, till priser, som måste verka på Moses som formliga slag i ansiktet. Inte ens den annars så beskedliga tidningspressen har, trots Moses' hotfulla förargelse, kunnat underlåta att inte bara införa de fräcka konkurrenternas annonser utan också skänka dem erkännande omnämnanden i sina textavdelningar. Dessa företag ha emellertid i allmänhet ej sett dagen i Stockholm, ty där har det Bonnierska tyranniet, för att ej säga skräckväldet inom bokförlags-, boktryckeri och bokliandelsvärlden, numera knappast några gränser. I Malmö och Göteborg däremot synes man inte vara fullt så skräckslagen, eller fullt så villig att finna sig i ett självtaget monopol.

Men det har dock oftast stannat vid försök, och i allmånhet ha de blivit skäligen kortvariga. Och mot dessa efterkrigstidens konkurrenter ha herrarna Bonnier gått till väga med en hänsynslöshet ulan gräns, av en helt annan art, än när det för 20-30 år sedan gällde att ifråga om billighetsförlag sådana som Dahlbergs förlag, Nordiska förlaget och vad de allt hette bara mota Olle i grind. Den gången stannade det ju i det stora hela vid inköp av konkurrentförlagen mot utbetalande av visst skadestånd. Men de nyaste konkurrentförsöken ha besvarats från Moses' sida med de mest perfida intriger och skumraskmanövrer, som i vissa fall lett till ohjäplig ruin för de upproriska, vilka varit nog fräcka att inbilla sig, att den så beprisade svenska näringsfriheten skulle gälla också på bokförlagsområdet. Åhnej, så illa är det väl icke! Ännu leva de gamla gudar - Moses och hans Jahve! Kulturförlag kallar Moses sitt förlag, men ämnar absolut inte gå in på, att den kultur, som Moses-förlaget sprider, blir för billig. Då skulle den ju annars kunna förlora i anseende och värde. Moses vet, vad kulturen bör kosta i form av s. k. Moses-böcker. Med andra ord: det är Moses, som bestämmer bokprisen här i landet.

26

HÄMNAREN HIRSCHEL

I det föregående har omnämnts några av de många olika Bonnierska straffmetoderna och hämndmetoderna mot konkurrenter. Ju mer Moses-företaget växt ut under årens lopp, desto flera ha de ifrågavarande Bonniermetoderna blivit. Till dess att nu vid 100-årsjubileet Moses kan känna sig som ett slags påve, utrustad med löse- och bindenyckel, i stånd såväl att lyckliggöra de välsedda som att bannlysa och omöjliggöra de misshagliga, samt inte bara förvisa och utestänga dessa senare från sina egna domäner, ulan också dra försorg om att de även på alla andra håll mötas av axelryckningar, ryggtavlor och obönhörligt stängda dörrar.

Enklast och lättast har ju detta ställt sig ifråga om författare eller författarinnor, först och främst debuterande sådana, men även sådana, som redan skaffat sig namn, men av olika skäl ådragit sig Moses-förlagets misshag och onåd. En och annan har ju haft ryggrad och panna, att trots Bonniersk likgiltighet eller onåd vinna stöd på annat håll samt på det sättet slå sig fram, ja, i vissa fall rentav förödmjuka Moses och driva denne till att ta till bönboken, men dessa undanteg bekräfta i detta fall endast regeln, att vad Moses ratar vågar knappast heller någon annan åtaga sig.

Det kan vara nog att anföra ett enda exempel: den framstående, men småningom så gott som landsflyktige diktaren Ola Hansson. Redan tidigt klagade denne i brev till Moses-förlaget, att hans manuskript brukat "börja hos Er för alt sedan göra ronden bland övriga herrar stockholmsförläggare". Gång på gång avfärdades han av Moses med att "de unga författarna mottagas så kyligt av kritik och publik", och åtminstone vid ett tillfälle erbjöd sig Moses endast att "trycka boken utan honorar samt dela eventuell vinst". Ola Hanssons märkliga Nietzsche-bok "Ung Ofegs Visor", avvisades, emedan ingen av de dåvarande Bonnierna kände till någon Nietzsche. Att "den arme Ola Hansson", såsom K. O. Bonnier i sin familjebok överlägset kallar honom, i längden fylldes av bitterhet, torde nästan förlåtas honom, men när han blev nog oklok att tillskriva det mäktiga och självmedvetna förlaget i så oartiga uttryck, att dessa av K. O. Bonnier betecknas som "förolämpningar", då avspisades han genom en kort förklaring, att förläggaren "aldrig mera vill ha med Er att skaffa". Förläggarens handgångna recensenter avskräckte med oförståendets, hånets eller åtlöjets vapen andra förlag från att sträcka en hjälpsam hand till diktaren, vilken slutligen som bekant fann döden nere på Balkanhalvön.

Man kan tänka sig, hur helt annorlunda diktarens öde skulle ha kunnat gestalta sig, om han bland sitt hemlands förläggare funnit en verklig Sveriges Hegel, medan den svenske förläggare, som vågat göra anspråk på titeln Sveriges Hegel, uteslutande såg på den ekonomiska sidan av saken och, då han ej fann Ola Hansson tillräckligt givande samt därtill inte tillräckligt ödmjuk, lät honom veta, att man ej längre ville ha med honom att skaffa.

Icke om en enda stor svensk skald eller annan författare kan man säga, att han eller hon av Bonnier-förlaget upptäckts och hjälpts fram, icke ens om t. ex. Gustaf Fröding eller Birger Sjöberg, fast de debuterade hos förlaget. Men däremot skulle talrika fall kunna påvisas, där Moses-förlaget icke blott stött bort lovande diktare, ulan därtill av olika anledningar sedan bokstavligen förföljt dem, och det med en lika målmedveten som omotiverad, skändlig och grym hänsynslöshet.

I detta samband kan också, utan att vi nämna några namn, antydas även ett annat, liknande fall, som ligger oss betydligt närmare i tiden. Det beröres i en av oss redan några gånger citerad bok rörande Kreuger-katastrofen, i vilken bok också de Bonnierska intrigerna mot bröderna Kreuger brännmärkas. Bokens författare låter "en ung svensk författare" skildra, hur han såsom för Bonnierna misshaglig funnit sig föranlåten att med hustru och barn söka sig över Danmark ut i världen i hopp att där icke alla portar skulle befinnas stängda för honom, såsom förhållandet visat sig vara härhemma, alltsedan han råkat ådraga sig Bonniersk onåd och bannlysning.

"Så mycket", heter det i ifrågavarande citat, "var alltså en andens arbetare i Sverige värd under den Bonnierska regimen! Så mycket av framtid fanns det för en svensk författare, en pennans och tankens arbetare, om han råkade representera en idévärld, som icke var Bonniernas. Död och förbannelse var allt, som vi tre någonsin från denna dag hade att vänta från det hållet. --- Ty det vilade numera en hemlig förbannelse över oss tre, och den kommer att vila över oss, så länge vi leva. Jag har känt den varje dag, även sedan jag lämnade Sverige. Jag har funnit, att Bonniernas armar äro otroligt långa och aldrig i vila en enda dag. Jag har mött en Bonniers hämnande, hatiska hand, vart jag än styrt mina steg under de senaste åren - - - jag har mött den bland förläggare och tidningar i många länder. Jag har ju fått sälja många manuskript, och på många håll, vid olika tillfällen, har det ibland skymtat en ljusning. Ja, jag har trott, att vi lyckats slå oss ut ur den stora inringningen, vi tre. Men så en dag har Den Svarta Handen från Sveavägen i Stockholm plötsligt stått livslevande i vår väg igen. - - - Där jag och min hustru vunnit förtroende och efter hårt arbete lyckats finna en viss uppskattning och ersättning för vårt slit, har plötsligt rest sig en mur av misstänksamhet och kyla. Det ena efter det andra av våra avsättningsfält har på något mystiskt sätt avstängts. Jag har också arbetat för svenska förlag och tidskrifter, under olika signaturer. Men förr eller senare har Handen upptäckt oss och drivit oss bort. Såväl hemma som i främmande länder. - - -

Citatet ifråga slutar sålunda: "Tro nu inte, att detta är skämt. Det förhåller sig ingalunda så, utan detta är skrivet av en svensk författare, som levat i en flerårig landsflykt:'

Fallet må kanske synas sällsynt, men det kan tjäna till att framhålla i än starkare belysning de vedervärdigheter, som Bonniersk onåd kan ådraga även här i landet Icvande författare. Ty om den Bonnierska handen kan nå och förfölja misshagliga svenska författare även om dessa sökt en fristad utanför Sverige, huru mycket större och mer hopplösa risker löper ej då den författare, som söker trotsa onåden under kvarstannande här i landet, där det stora förlaget sitter mitt i sitt spindelnät av bokförlagsexpeditioner och tidnings- eller tidskriftsredaktioner.

Själva de andra förlagen, det fåtal som alltjämt söker hålla uppe konkurrensen, kan göras till föremål för allehanda förföljelser om än naturligtvis under andra former, mer i det tysta, på mörka omvägar. Särskilt alltsedan den stund, då under gemensamhets-kampen mot bröderna Kreuger Moses lyckades vinna insteg i bankvärlden. Den ödesdigra dag 1932, då Herodes och Pilalus, Wallenbergshuset och Bonnierhuset, funno varandra. Det är ju hankerna, som bestämma krediten, medge eller avklippa sådan, och då är det ej svårt att inse, vilken betydelse det för Bonnierna har, att numera sedan flera år en av dem fungerar som en av vice-Översteprästerna inne i det allra heligaste i det Wallenbergska Mammonstemplet vid Kungsträdgården.

Att omöjliggöra och avliva misshagliga smärre konkurrentförlag, dessförinnan av Moses målmedvetet underminerade, har redan nämnts som ett led i den Bonnierska praktiken, när det gällt att hindra de svenska böckernas förbilligande. Och de förföljelsemetoder, som därtill lämpa sig, äro numera för Moses så väl tillrättalagda och så enkla att tillgripa och utföra, i motsats mot vad förhållandet var, innan Bonnierna blivit också en börsfaktor, en bankmakt.

Samma metoder kunna ju också i nödfall mobiliseras och användas mot eventuellt genstörtiga bokhandlare, om möjligen någon sådan skulle kunna tänkas söka stegra sig mot ukaserna om att först och sist skylta med och puffa för Moses-böckerna samt låta de andra förlagens alster få åtnöjas med platser i skymundan. Någon direkt Bonniersk förföljelse mot bokhandlarna år dock förvisso lika otänkbar som obehövlig, till den grad försoffade och maktlösa som dessa numera hunnit bli under det Bonnierska skräckväldet. Det finns visserligen undantag även inom den svenska bokhandlarkåren, men dessa lysande undantag bekräfta bara regeln.

Och så har ju huset Bonnier slutligen sin ytterst användbara pressbyrå, så fort det gäller inte bara misshagliga tidningar och tidskrifter, utan också de böcker, som det kan behaga herrarna Bonnier tillsammans med två kusinerna Hirsch att försälja genom deras tidningsbud på tågen eller genom stationernas tidnings och bokkiosker. Man kan vara förvissad om samt även utan större svårigheter kontrollera och konstatera, att det ges utomordentliga möjligheter till förföljelse också genom ifrågavarande byrå och dess bud, och att dessa möjligheter också flitigt utnyttjas, mitt framför näsan på det svenska folket och utan att en röst av protest tillåtes göra sig hörd.

Och ett folk, en tidnings- och tidskriftspress, en bokförlags- och bokhandelskår, som lugnt och utan skymt till motåtgärder låter ett enda företag till den grad äta sig in och befästa sin makt, sin slutliga allmakt - ha de verkligen någon rätt att klaga, om och när denna allmakt tar sig uttryck ej blott i en undan för undan allt värre hänsynslöshet ifråga om den dagliga konkurrensen, utan också i en lika hänsynslös förföljelse i händelse av försök till motstånd?

Kanske - kanske inte. Men hur som helst med den saken, det måste dock slås fast, att det insteg i tidningsvärlden och det inflytande där samt genom densamma, som Moses lyckats förvärva sig, är av den allra största betydelse, större ån de flesta människor ana. Därmed följa nämligen möjligheter av oanad räckvidd ifråga om att förfölja, omöjliggöra, litterärt, politiskt, ekonomiskt, moraliskt, varenda person eller institution, som kan våga tänka på att opponera sig mot Moses i en eller annan form, på vilket område det vara må. Ve den, som l4foses svär på att tillintetgöra!

Det hittills mest iögonenfallande exemplet på ett flagrant fall av Bonniersk förföljelsekampanj i pressen har redan omnämnts. Vi åsyfta fallet Kreuger. Slug och försiktig som Moses är, aktade han sig emellertid för att låta sitt eget ägande hus- och livorgan Dagens Nyheter framträda alltför mycket och allför hätskt, under den allra värsta Kreuger-kampanjen. I stället föredrog Moses alt under hand spy ut sitt etter i och genom andra pressorgan, där genom Moses-koncernens handgångna män man kunde för pengar och goda ord få in alla önskade angrepp, om ej på annat sätt så i form av insändare, och. sedan kritisera dem alla i huvudorganet Hirschels Nyheter i Stockholm.

Ty Moses är aldrig rådlös, vare sig det gäller att göra geschäft eller att gå till angrepp, att försvara sig eller att förfölja.

27

BONNIER-DEKLARATIONER

Som bekant talar ju det Bonnierska husets mångårige chef gärna och med förkärlek om företaget som först och sist "en kulturell makt". Forvisso vilar emellertid den nuvarande Bonnierska makten ytterst på en helt annan och under nuvarande materialistiska tidsålder vida stadigare och säkrare grund, än bara den kulturella storhet, som skulle bestå i att ge ut Agnes v. Krusenstiernas perversa romaner samt att ha förlagsrätten till en rad framstående, för länge sedan döda författares arbeten.

Allt detta betecknar bara en del av de miljoner, som stå bakom det namn, som på sin tid Gutkind Hirschel annekterade för att inte juden skulle så tydligt lysa igenont. Därför är det inte mer än fullt i sin ordning, att vi ägna en liastig blick också åt de ifrågavarande miljonerna, som kunna anses härstamma från de 8 skillingar banco, som utgjorde Albert Bonniers hela kassa, när han 1835 ankom till Stockholm för att bli bodbetjänt i bokhandeln hos sin bror Adolf,vilken åtta år förut anlänt till Sverige med ett kapital på hela 66 riksdaler riksgäld.

Vi kunna först säga några ord om Bonnierna i deras egenskap av tomt-, jord- och husägare. Av de Bonnierska miljontomterna i huvudstaden betecknas en del såsom Bokförlaget Albert Bonniers tomter, en annan som Handelsfirman Albert Bonniers tomter, vartill komma åtskilliga tomter, som ägas av patriarken K. O. Bonnier själv, samt vidare sönernas, vilka naturligtvis ha var sitt palats, varjämte en av dem dessutom äger och bebor herresätet Bisslinge i Stockholms närhet. Såsom N:r 1 kommer själva bokförlagets väldiga komplex, med de tre husnumren 54-56-58 vid Sveavägen, efterträdare till firmans gamla långvariga residens vid Mästersamuelsgatan, samt taxerat till det nätta beloppet av 2.800.000 kr.

Så ha vi den s. k. Handelsfirman Albert Bonnier, och inte heller dess tomt innehav gå av för hackor. Denna handelsfirma har inte sina många egendomar samlade på ett och samma ställe såsom bokförlaget, men deras samlade taxeringsvärde springer upp till i det allra närmaste samma ansenliga belopp som det förutnämnda Bonnierkomplexet.

Tomten Norrtullsgatan 10-12 är taxerad till 600.000, tre tomter vid Luntmakaregatan, 35, 37 och 47, upptagas till sammanlagt omkring 700.000. Så följer Saltmätaregatan 12, värd nära 1/4 miljon samt sist den stora tomten Sveavägen 51, taxerad till lif4 miljon. Och därmed äro vi uppe ifråga om handelsfirmans tomter vid taxeringsbeloppet 2.721.000 kr. Adderas så detta till taxeringen på Bonnierkomplexet på Sveavägens andra sida, 2.800.000 kr., blir ju totalsumman åtskilligt över 5 1/2 miljoner.

I omedelbart grannskap till den nyssnämnda Bonniertomten Sveavägen 51 sträcker sig den forna Åhlen & Åkerlundska firmans huskomplex Sveavägen å3. Och dä detta är laxerat till närmare halvannan miljon samt numera som bekant också tillhör Bonnierna, växer deu nyss anförda taxeringssiffran 5 1/2 miljoner till närmare 7 miljoner.

Sedan följer också den länga raden av Bonniernas privatpalats:

K. O. Bonnier residerar alltjämt i sitt gamla Djurgårdshem, med det egendomliga namnet "Kruthuset". Detta är taxerat till 370.000, och för det numera likaledes förvärvade s. k. Franska Värdshuset - där yngste sonen Kaj residerar - anges taxeringsbeloppet till 210.000; alltså för dessa K. O. Bonniers två Djurgårdstomter tillsammans nära 600.000 kr. Därtill kommer så det gamla patricierhuset Skeppsbron 10, som av okänd anledning också hamnat i Bonnierska händer. Taxeringsvärdet är 350.000, och dessa tre K. O. Bonniers privathus skulle således representera ett värde av cirka 900.000 kr.

Sonen Tor bor i regeln på det nyssnämnda Bisslinge herresäte i Eds socken, men äger dessutom ett till 225.000 taxerat hus vid Nordenskiöldsgatan, där han hyst in sin äldste son Albert II, vilken redan är familjefar och framstående tjänsteman inom huset - kanske en kronprins? Direktör Åke till sist residerar i Diplomatstaden, vid Nobelgatan, och hans chateau upptages till 390.000 kr.

De yngre Bonniernas fasta egendom, frånsett Bisslinge gård, representerar sålunda ett belopp på något över 800.000, medan faderns som sagt är taxerat till ungefär 900.000. Summa alltså 1.700.000 vilket tillsammans med bokförlagets och handelsfirmans komplexer samt den f. d. Åhlen & Åkerlundska tomten bringar upp totalsumman till inemot nio miljoner kronor ensamt här i huvudstadcn.

Om vi sedan skulle övergå till de många olika företagen, som numera representera det Bonnierska storgeschäftet, gör mångfalden av dessa bolag eller handelsfirmor det svårt att komma till några ens närmelsevis säkra beräkningar rörande resp. omsättnings-siffror, utdelningar o. s. v. Delvis stå de olika företagen varandra så nära. att det år svårt att göra någon åtskillnad mellan dem. Lägsta totalsumman för de kapital, som representeras av Bonnier-företagen, torde emellertid kunna beräknas till ett 35-40-tal miljoner kronor.

Att använda Hirschel-familjens egna deklarations-siffror som ledtråd, när det gäller att göra en uppskattning av vederbörandes inkomster är ganska vanskligt, det behöver inte särskilt framhållas, men vi återge ändå dessa deklarationsbelopp, dock i runda tal samt angivande ungefär medelsiffrorna från de hittills gångna åren av 1930-talet.

För själve patriarken K. O. Bonnier torde årsinkomsterna kunna beräknas till mellan 1/2 miljon och 600.000 kronor. Nästan alldeles samma siffra synes framgå för äldste sonen Tor, herre till Bisslinge. Enbart för fadern och äldste sonen äro vi alltså uppe i en sammanlagd årsinkomst på en miljon och ett eller ett par hundra tusen. Inte mycket sämre är Åke B., f. d. herre till Pelman-skojerierna och Nu-chefredaktör, vars årsinkomst synes belöpa sig till ungefär en halv miljon. Anspråkslösare, som sig bör, är familjens Benjamin inom firman, ökenscheiken Kaj, som lyckats göra sig bara inemot 300.000 om året; hans huvudsakligaste arbete är också att figurera infiir allmänheten och i tidningarna med sitt ansikte - det enda Hirschel-ansikte under 100 år, som haft gångbart värde. Brorsonen Albert d:r, Tor Bonniers son, har ännu ej lyckats komma upp till mer ån mellan fattiga 30 och 40 tusen kronor, men så har han ännu inte kommit med något mer än att spela bolsjevik och Sandhamns-charmör.

För fullsländighetens skull kan ju också erinras om, att den tredje av bröderna ifråga om ålder, Gert, alldeles saknas inom "handelsfirman". Han har i geschäftets ställe - eller kanske i geschäftets intresse - placerats på den lärda banan och tack vare Moses' pengar skaffats en professur i ärftlighetslära vid Stockholms Högskola. Hans årsinkomster stanna också vid ett så blygsamt belopp som bara 60.000, men hans syssla - nämligen att tillsammans med professor Katz m. fl. lära svenska folket vetenskaplig rashygien - anses så värdefull för det Bonnierska huset, att han lär få litet extra fickpengar av Moses-förlaget, som kompensation för uppoffringen att avstå från geschäfts-yrket.

Allt som allt skattar emellertid, såsom av anförda uppgifter framgår, familjen Hirschel inalles för samlad årsinkomst på inemot två miljoner. När man tänker på unge Alberts fickpengar 1835, åtta skilling banco, måste man ju medge, att det är bra marscherat av en klädesmånglare frun Klareboderne i Köpenhamn.

Såväl en enstaka person som en familj eller familje-firma med mosaisk sammanhållning och med två miljoner i nettovinst om året kan därmed göra mycket nytta och skada. Man kan vara övertygad om, att talet om, att det kommer en räkenskapens dag, inte är gripet ur luften.

Den kommer, denna räkenskapens dag!

28

MOSES JUNIOR

När det gäller att bilda sig en uppfattning av den numera och för den närmaste framtiden aktiva Bonnierfronten, har man, förutom den gamle Karl Otto Bonnier, som redan är ett gott stycke på väg på sitt åttonde decennium, företrädesvis att räkna med de tre av sönerna, som inträtt i husets styrelse. Liksom för hundra år sedan är det alltså även nu fråga om en brödratrio; då voro de Adolf, Albert och David Felix, nu äro de Tor, Åke och Kaj.

Idel nordiska namn, som man ser, inom den nuvarande generationen, namn vilkas klang omöjligen kunna väcka idéassociationer om något samband med eller någon härstamning från Abraham, Isak och Jakob. Herrarna ifråga ha emellertid, fast de tillhöra familjens tredje generation här i landet, icke en svensk blodsdroppe i ådrorna. Modern hette Josephson, farmodern Rubenson och farfaderns mor Elkan, sålunda judiska namn hela vågen. Av de nutida bröderna Bonnier, har åtminstone en, Åke B., äktat en tvättäkta, hundraprocentig ras- och trosförvant, fast från U. S. A. Åke B., som är född den 4 aug. 1886, gifte sig nämligen 1911 med Eva Bachner, född den 23 mars 1894 av Joseph B. och Lee Goldbaum, Gloversville, U. S. A., i vilket äktenskap de ha en son Gerard, född 1917.

Den äldste brodern synes däremot vara mera polygamiskt lagd. Albert j:r, Tor Bonniers äldste son, är också en tämligen tvättäkta hebré, född som han är i faderns första äktenskap med en dotter till skådespelaren och Hamlet-entreprenören August Lindberg, som trots sitt svenska namn inte torde ha varit så värst mycket utspädd med svenskt eller icke-judiskt blod. På grund av sin relativa ungdom har emellertid denne Albert Bonnier ännu ingenting att säga till om inom huset; han uppges vara tillförordnad teknisk chef inom f. d. Åkerlundska kolorerade bihanget, tills vidare. Men mänskligt att döma torde han en gång komma att bli en av de ledande männen i den fjärde generationen. Något liknande vågar man däremot knappast förutspå beträffande sönerna i ett andra äktenskap, som Tor Bonnier år 1928 ingick med fru - numera "succèsförfattarinnan" - Tora Nordström, född den 1 nov. 1895 i Strängnäs, och dotter till lektor Thor N., och vilkas namn är Simon '1'orben Felix, född 1929, och Otto Karl Adam, född 1934. Det första äktenskapet vill tydligen Tor Bonnier en gång för alla ha begravt i glömskans hav, eftersom han låtit omsorgsfullt utplåna alla spår därav i matriklarna, men av sin broder, professorn i ärftlighetslära och chef för Institutet för husdjursförädling torde han, om han så önskar, kunna få svart på vitt på, att han har mera glädje att vänta av avkomman i det första äktenskapet, som förefaller att ha varit långt mera renrasigt än det senare.

Tor Bonnier är född den 3 jan.1883 och yngste brodern Kaj den 16 mars 1901. Den senare gifte sig 1923 med Ulla Wetterlind, dotter av grosshandl. Joseph W. och Fredrique Ericsson, men det svensktklingande föräldranamnet behöver ingalunda innebära, att makan inte han vara av en rätt oblandat judisk härkomst, till och med både fadern och modern, ty så ogenerade äro barnen av Juda stam numera på svensk botten. Om de tre bröderna Bonnier heter det i den ovannämnda Kreugerbokens uttalande om Bonnier-familjerna bl. a.:

"Efter Karl Otto har en ny generation av familjen växt fram i Sverige, ja, två, tre nya generationer. Och de ha utgrenat den Hirschelska mentaliteten åt skilda håll. Karl Otto ville ju vara 1880- och 90-talsideernas banérförare i Sverige, men sönerna omspänna ett betydligt vidare fält. Den äldste är rättrogen konservativ och kan rycka i trådarna bakom kulisserna till yttersta högern, med anspråk på att kunna, om så kniper, dirigera "den nationella samlingens" stridsfront. Bror Åke åter håller sig mera så där mitt emellan, håller sig på god fot med frisinnade och liberaler, i pressen, politiken, litteraturen. Medan de tredje brodern till sist intet har emot att snobba som rent av ett stycke av en kommunist, bevakande "den ultraradikala kulturfronten", god vän med Madame Kollontay och USSR. Denna generation har rakat av sig skägget, som prydde far och farfar, onklar och grandonklar, men samma gamla fina affärsnäsa pryder dem som prydde de äldre generationerna."

Två av dessa yngre bröder ha, som vi redan nämnt, tillbragt några år på andra sidan Atlanten, där de sökt tjäna pengar bland Amerika-svenskarna, dock näppeligen med några mera glänsande resultat. Däremot torde de ha lyckats inleda en del rent ekonomiska, finansiella förbindelser mellan det svenska huset å ena sidan och å andra sidan jude- eller yankeehus, förbindelser, som sammanhänga med firmans utveckling från ett vanligt bokförlag till ett internationellt jobberi-, börs- och spekulationsföretag. Det har ej heller saknats antydningar om, att på den vägen det svenska huset haft omtänksamheten att på olika sätt deponera delar av den Bonnierska rikedomen på andra sidan Atlanten. De försänkningar, med helt visst ej oansenliga depositioner och värdeplaceringar, som före, under och de närmaste åren efter världskriget gjordes av Moses i Tyskland, som ju varit familjens närmaste hemland före den skandinaviska Norden, dessa försänkningar och placeringar tillhöra numera det förflutna, och man må väl för Moses skull hoppas, att han i tid räddade dem, innan Hitler ödelade det tyska Kanaan. Det är numera Frankrike, England och U. S.

A., som kunna locka Moses till placeringsspekulationer, och det har ej saknats antydningar, som satt Bonniernamnet i förbindelse med bl. a. den från Sverige undan sina fordringsägare utvandrade, då "medellöse", svenske juden Aschberg, omedelbart därpå rik fransk slottsherre, konstmecenat m. m. Vi betvivla dock, att detta rykte har någon grund i verkligheten, inte så mycket med hänsyn Lill den Bonnierska högfärden, som på sin tid gjorde, att Bonnierna alltid såg ned på den mindre välansedde Aschberg, utan mer med hänsyn till den Bonnierska slugheten, som nog aktar sig för att på något sätt anförtro sig åt en sådan herre som Olof Aschberg - åtminstone inte några sparkapital! Hirschel-herrarnas håg står mera till U. S. A. än till Frankrike numera - vem vet väl i våra dagar vad som kan hända i Frankrike?

Alla tre bröderna Hirschel äro naturligtvis styrelse-ledamöter såväl i Pressbyrån som i f. d. Åkerlunds-förlaget, där bror Åke sitter som verkställande direktör med madame Ehlin som första pressragata och hushållerska, m. m. Åtminstone två av bröderna äro också styrelsemedlemmar i Dagens Nyheters bolag. Att alla tre bröderna också äro delägare i såväl själva bok-förlaget som i handelsfirman Albert Bonnier, följer naturligtvis av sig självt.

29
BONNIERSHA PRISTÄVLINGSBEDRÄGERIER
Vi ha hittills knappast nämnt något om Moses' reklammetoder, en av de allra viktigaste sidorna i inte bara bokförlagets utan också i den alltjämt utvidgade jättekoncernens verksamhet.
Vi ha endast i förbigående påvisat de båda Mosarnas Bonnier-herrarnas - d. ä. och d. y. - exempellösa feghet och hänsynslöshet i samband med den jätte-reklam, som kom firmans böcker till del genom tryckfrihetsprocesserna mot August Strindbergs "Giftas"-bok och Gustaf Frödings diktsamling "Stänk och Flikar". Vi erinra oss, vilken ynklig roll gamle Albert spelade i bägge fallen, innan han ännu lyckats få de båda författarna att själva ta på sig ansvaret; hur lian gick i en obeskrivlig bävan och fruktan för att bli dömd till någon månads fängelse, och hur han sedan, när frikännandet kom, på det fräckaste sätt utnyttjade den värdefulla gratisreklamen och lät trycka och reklamera för nya upplagor, dock utan att visa kurage och redlighet nog att låta dem framträda under sin egen firmas ursprungsbeteckning. Denna feghet och fräckhet i en oupplöslig förening äro nu en gång de mest framträdande dragen i den judiska mentaliteten, som de visat så många prov på i sin historia alltsedan herr Jakob Isakssons söners dagar. Den unge drömmaren Josefs bröder voro ju en utsökt samling bedragare och fega skälmar, och vem av dessa ökenskälmar den nu ifrågavarande Moses egentligen brås på, skulle vara intressant att veta; någon av dem är det. Men Moses-familjen torde väl knappast ens själv hålla reda på tjocka släkten så pass, att man kunnat ställa upp en något så när tillförlitlig stamtavla, fast man skulle kunna tycka, att professor Gert Bonnier, som ju också är chef för Institutet för husdjursförädling, kunde ha anledning att sysselsätta sig med problemet.

Faktum är emellertid, att den svenska Moses-Hirschel i högsta grad förkroppsligar hela det otäcka ökenbykets samlade arvsegenskaper av feghet, fräckhet, rävaktighet och listighet, så att han kan sägas vara ett alldeles utsökt praktexemplar av avkomma efter den gamle bedragaren Jakob, innan denne hade brottats med sin gud och blivit en aning anständigare.

Dessa egenskaper, feghet, fräckhet och slughet ha framför allt kommit till synes, när det gällt reklamen för firmans böcker.

På de många stora svenska författare, vilkas verk Moses förvärvat utgivningsrätten till, har han aldrig behövt kosta på sig någon dyrbar reklam. De ha gjort reklam för sig själva, och Moses har bara haft att samla pengar i kassakistan år efter år. Guldådrorna, som leda fram under de stora, kanske odödliga diktarnas lidandesväg genom tillvaron ha ännu inte sinat, de komma kanske heller aldrig att sina. Så länge världen består, skall den gamle Shylock stå vid sina kassakistor, som han ständigt kommer att fylla till brädden med guldmynt, myntade av diktarens hjärteblod. Och oräkneliga skaror av nya Mosar skola väl fortsätta att samla i kassakistorna, så mycket guld som kan myntas av diktare, både döda och levande, och så länge diktare vilja låta sig födas till denna jord, bara för att offra sitt blod för mosaiska kassakistor. Av judens blod kan nämligen inte myntas något guld, det förvandlas endast till säd, oräknelig som havets sand. "Se upp mot himmelen och räkna stjärnorna". sade en hygglig herre en gång till den 90-årige Abraham, "ly så talrik skall din avkomma bliva". Det kommer heller aldrig att saknas Mosar i gamla Sverige, de komma tvärtom att ständigt ökas, åtminstone så länge urinnevånarna fortsätta att visa samma flathet och undfallenhet mot de främmande inkräktarna som hittills.

Men däremot kommer det säkert inte att i framtiden bli någon uppsjö på framstående författare och verkliga diktare. Nej, den epoken tycks redan vara avslutad. Sverige liksom hela det övriga Europa, för att inte tala om den övriga kulturvärlden, har redan haft sin litterära guldålder. Endast ett fåtal av våra stora diktare åro ännu i livet, och bland den yngre generationen finns det strängt taget ingen, som förtjänar det hedersnamnet; Moses och hans köpta reklamhejdukar i den subventionerade dagspressen må sedan säga vad de vilja.

Det är emellertid självklart, att författare och författarinnor av samma kaliber och storleksordning som t. ex. en Agnes v. Krusenstierna inte kunna säljas utan en mycket dyrbar reklamapparat. Och lika självklart är, att när det nu en gång för alla inte växer några stora diktare på träd, måste det kosta stora summor att med konstlade medel skapa stora författare av små, obetydliga bokmakare. Vi ha i det föregående sett, att Moses en och annan gång försökt blåsa upp en liten groda till en stor ko, i stil med den gamla fabeln oxe och groda, men denna trafik har alltid i längden visat sig vara en otacksam och dyrbar historia. Och Moses, som bara tänker på pengarna i kassakistan, har blivit visare av skadan, och funderat ut en mycket slugare och mera givande reklammetod, ja, inte bara en utan flera. Men den allra betydelsefullaste är i alla fall den s. k. litterära pristävlingsmetoden. Iden är verkligen genialisk, men den är säkerligen inte heller uttänkt av Moses själv. Han har fått den så att säga till skänks av tidsandan, som på de senaste årtiondena alltmer präglats av sportighet och tävlingslust på alla tillvarons områden, den alltmer tilltagande böjelsen för spel, lotteri och tippning av alla tänkbara slag. Här har Moses funnit en billig, men givande reklammetod.

Först ordnar Moses t. ex. en nationell litterär pristävling, utser en pristävlingsjury på tre eller fyra personer, med namn på något av litteraturens områden, oftast med professor Böök i spetsen och några flera liknande Hirschel-prostituerade litterära auktoriteter här i landet som medhjälpare. Hela det romanskrivande svenska folket inbjudes att delta, och skrivkunnigheten har på sistone blivit så allmän, att deltagarantalet inte brukar understiga l50-200. Ofta arrangerar Moses pristävlingen i samråd och samarbete med de båda grannländernas största mosaiska bokförlag - mer eller mindre ekonomiskt lierade med Bonniers - så att pristävlingen i själva verket på så sätt kan uppreklameras såsom "interskandinavisk". De tre eller fyra bästa arbetena från vartdera av de deltagande länderna få sedan i sin tur deltaga i en ny tävlan, och av de nio eller tolv mästerverken utväljas så av en interskandinavisk jury de tre bästa, som belönas med priser och alltså officiellt bli erkända som de bästa resultaten av hela pristävlingen. Åtminstone en sådan stor interskandinavisk pristävling har ägt rum under de senaste åren, men antalet mindre, nationella, litterära roman- eller novellpristävlingar ha varit legio.

Resultatet har emellertid alltid visat sig vara en stor besvikelse för allmänheten. Sällan har någon av de prisbelönta böckerna visat sig vara något värdefullare verk, fast Moses naturligtvis inte varit sen att slå på stora trumman och försöka inbilla den bokköpande allmänheten, att man tack vare bokförlagets kloka arrangemang och stora generositet lyckats framtrolla litterära genier som aldrig förr i gamla Sverige. Särskilt erinra vi oss, att Moses trollat mycket med en ung versskrivande svensk-kommunistisk komsomolka och filosofie magister vid namn Karin Boye. Hon har vunnit pris vid flera pristävlingar, och för varje gång har hon blivit större och större, så att hon vid det här laget egentligen borde vara minst lika stor som Selma Lagerlöf, om man skulle tro Moses och hans reklam-agenter. Men ingen tror längre på Moses' försäkringar, inte heller vad beträffar Karin Boyes litterära storhet. Hela landet vet numera, att hon är en typisk liten obetydlig litterår Bonniersk hålldam, både till kropp och själ; för att inte tala om ande i detta sammanhang.

Detta slags gyckelspel av den gamle förhärdade Moses, nämligen att fursöka göra habila versmakare och enklare romankomplikatorer av samma kaliber som Karin Boye, bolsjevik-tjänstemanna-poeten Ljungdahl et consortes till litterära storheter, skulle gärna vara den gamle skämtaren väl unnat, om inte hela pristävlingsidéen genom det sätt varpå den praktiskt genomföres, visat sig ha en allvarligare och betänkligare sida, som står alltför nära gränsen till det rent kriminella bedrägeriet.

Minst ett par hundratal svenska romanförfattare lockas nämligen titt och tätt genom Moses förespeglingar att deltaga i dessa tävlingar, i den fasta övertygelsen, att det hela är fair play och inte rena mosaiska berägeriet. Man kan tänka sig, vilken uppoffring av tid och arbetskraft detta är för flera kanske framstående författare, som under den ena eller andra pseudonymen besluta sig för att deltaga; kanske inte så mycket i förhoppning om något av prisen, men på grund av förlagets uttryckliga utfästelse att utom de prisbelönta verken också inköpa andra arbeten, som den utlovade pålitliga juryn kan finna vara av intresse och värde. Ofta deltar han kanske just för de utvalda jurymedlemmarnas skull, som ofta brukar utväljas av Moses med smart urskiljningsförmåga.

Men sedan visar det sig, att hela pristävlingsarrangemanget är ett enda stort falsarium och bedrägeri, rena rama kriminaliteten. Man behöver inte vara någon skarpsinnig jurist för att inse, att här vid flera tillfällen förelegat uppenbart brott mot både förordningen mot illojal konkurrens och lotteriförordningen. Visserligen ha Hirschel-herrarna gång på gång de senaste åren blivit bötfällda för diverse olagliga tippnings-geschäft, som varit tydliga brott mot lotteriförordningen, men detta har huvudsakligen skett enbart i syfte att lura de enfaldiga läsarna av deras kolorerade veckopress. Men när det gäller de litterära pristävlingarna, ställer sig saken en smula allvarligare. Man har nämligen här uttryckligen lovat, att samtliga i pristävlingen deltagande arbeten komma att underkastas en sakkunnig granskning av en viss neutral, litteraturkunnig jury, och alltså inte någon slags grovsovring av första bästa skrivmaskinsfröken på förlagsexpeditionen, eller kanske snarare en första sovring av herrarna Hirschel själva, för att eliminera alla för Moses-förlaget misshagliga manuskript och författare. Beträffande åtminstone ett av det Bonnierska förlagets romanpristävlingar, den s. k. nordiska romanpris-tävlingen för 6-7 år sedan, har det också officiellt konstaterats och bekräftats, att så varit förhållandet: ett av de i pristävlingen deltagande litterära verken hade aldrig lästs av någon av jurymedlemmarna, utan plockats bort i en första grovsovring av manuskripten, som faktiskt anförtrotts åt en av Bonniers skrivmaskinsfröknar, tydligen efter närmare anvisningar av Moses själv.

Det ifrågavarande manuskriptet var just den på sin tid så uppmärksammade romanen "Mannen som du dödat", av Gustaf Ericsson, en bok som erhöll de mest berömmande lovord från alla håll och av verkligt erkända auktoriteter på litteraturbedömningens område, i Sverige såväl som överallt utomlands, betecknades som ett verkligt mästerverk, när det senare utkom från ett annat bokförlag.

Men samme Sten Selander, som senare i en tidning ägnade denna bok de mest översvallande lovord, hade fungerat som en av medlemmarna i pristävlingsjuryn, och han måste - då det uppseendeväckande pristävlingsbedrägeriet kom i dagen och till allmänhetens kännedom - öppet erkänna, att han helt enkelt aldrig sett ett spår av, och alltså ännu mindre läst, det ifrågavarande arbetet såsom jurymedlem, trots det verket bevisligen var inlämnat och till och med erkänt såsom deltagande i pristävlingen av Moses i egen hög person. Det var f. ö. just samme Bonniertjänsteman Sten Selander, som av förlaget skickades fram för att meddela svenska allmånheten, att grovläsningen och grovsovringen anförtrotts åt en viss skrivmaskinsdam på förlagskontoret, och att denna dam måste ha bortsovrat det ifrågavarande manuskriptet emedan det enligt hennes mening inte vore värt att tagas med i någon bedömning . .

Albert Engström, också jurymedlem den gången, svor sig offentligen fri från Moses-bedrägeriet att trolla bort "Mannen som du dödat" ur pristävlingen utan att någonsin ge juryn en möjlighet att se det; han medgav villigt, att han skulle ha prisbelönat det, om han bara vetat om att det funnits. Elin Wägner, också jurymedlem den gången, svor sig även hon fri: hon hade aldrig fått se manuskriptet ifråga. Fredrik Böök, slutligen - juryns överstepräst - var den ende som totalt teg inför det Moses-bedrägeri han deltagit i den gången, men så var detta också huvudbetingelsen för Bööks feta juryhonorar: tystnad. Professor Böök läste nämligen inte ett manuskript, enligt vad som trovärdiga personer ur den närmaste vänkretsen vetat att berätta - han sålde endast sitt namn till pristävlings-geschäftet, och mot löfte att inte klandra Moses' pristagare!

Här fick man alltså ett eklatant bevis på, hur Bonniers fullgör sina braskande utfästelser och uttryckliga löften, till författarna, bokhandlarna och först och sist den stora allmänheten, som luras att köpa prisbelönta Bonnier-böcker under falska förespeglingar och med vilseledande reklam. Moses köper bara en berömd kritiker, för en viss summa pengar - d. v. s. oftast bara kritikerns totala tystnad. Moses är dessutom för snål, eller kanske helt enkelt för smart, för att anställa några verkligt kompetenta grovläsare, som kunna konsten att skilja agnarna från vetet; det kanske då skulle kunnat hända, att för Moses-förlaget högst misshagliga författare och idéer bleve prisbelönta. Men vad man kanske kunde begära är, att en rad svenska män och kvinnor icke för snöd vinnings skull lånade sina namn till dylika Bonnierska bedrägeri-geschäft, och därigenom möjliggjorde för Moses att uppsåtligt och fräckt draga vid näsan först flera hundra pristävlingsdeltagare, därefter hela den svenska bokhandlarkåren och slutligen hela den bokköpande skandinaviska allmänheten. Moraliskt måste sådana personer som en Böök, en Sten Selander och en Elin Wägner dömas lika hårt, om inte hårdare, än själve den gamle lumphandlaren-förläggaren; i all synnerhet sedan de blivit medvetna om sin del i bedrägerierna och trots detta fortsätta att på liknande sätt sälja sina namn till nya Bonnierska pristävlingsgeschäft.

Nåväl, någon större glädje av de litterära pristävlingslurendrejerierna har Bonniers hittills inte haft. Trots alla försök att genom dessa pristävlingar av Bonniers egna galärslavar och smålitterära hålldamer skapa litterära storheter och givande guldgruvor, har man hittills på den vägen inte skördat vare sig lagrar eller guld.

Däremot har den misshaglige och bedrägligt behandlade författaren Gustaf Ericsson kommit tillhaka och gett Moses en läxa för livet, med "Mannen som du dödat" och "Kreuger kommer tillhaka", två böcker som hittills utkommit i omkring 50.000 exemplar enbart i Sverige.

30

KRISTNA FRONTEN

Strindberg liknade en gång Moses Smith vid en "slemmig reptil", och liknelsen är synnerligen träffande. Moses är en fet, slemmig orm, listigare än alla andra djur på marken.

Vi ha redan tidigare nämnt, att Moses lika ogenerat som alltid ställt sig som beskyddare och befrämjare av alla slags politiska rörelser och riktningar, men alldeles särskilt gynnar sådana, som öppet eller i hemlighet arbeta på att underminera, besmitta och ödelägga den rest av nationellt och fosterländskt medvetande och vilja till svensk självhävdelse, som ännu finns kvar hos vårt svenska folk. Och hur Bonnier-Moses i alla avseenden är ett av de mest livslevande och talande bevisen för äktheten av de s. k. Zions vises protokoll. Det finns knappt en enda punkt, där Moses inte gjort allt vad som stått i hans förmåga, för att i sin mån bidraga till förverkligandet av de judiska planerna på ett världsherravälde under den judiske Antikrists spira. Som ett led i dessa planer ingår som bekant bl. a. att judefinansen genom alltmer ökat insteg i dagspressen och bokförlagsverksamheten strävar att sprida vantro, splittring och kaos också i de verkligt kristna lägren, för att därigenom till varje pris bringa även de sant troende på fall.

Ända tills för omkring två årtionden sedan hade man emellertid i de verkligt kristna både stats- och frikyrkliga kretsarna i Sverige ståndaktigt motstått alla Moses' envisa attacker och försök att åstadkomma en murbräcka mot "det nya Jerusalems" murar. De kristna författarna och skriftställarna höllo envist fast vid de gamla hederliga religiösa bokförlagen, som det sedan långa tider tillbaka inte rått någon brist på här i Sverige, och alla Moses' frestande anbud avböjdes.

Men då, omkring år 1918, lyckades Moses för första gången åstadkomma en allvarlig bräcka i muren, och detta skedde symboliskt nog med tillhjälp av f. d. reservlöjtnanten, författaren och numera pingsttidnings-redaktören Sven Lidman.

För dem, som inte känna till något om denne mans antecedentia, förefaller det kanske egendomligt, alt just denne man, som ju vill gälla för alt vara ett verkligt Guds barn och en i ordets egentliga mening sann väckelsepredikant, kom att i detta fall spela samma förrädarroll som en gång i den israelitiska historien skökan Rahab.

Men sedan man lärt känna de stora dragen i denne mans liv och gärning, ställer man sig inte längre på något sätt undrande över, att han sedan tjugo år tillbaka vid sidan av sin kristliga predikant- och redaktörs-verksamhet också, och kanske i främsta rummet, verkar som en av Moses' pålitligaste och trognaste hejdukar i detta land.

Låt oss först, för att få det rätta greppet på denna verkliga Medusa-gestalts mentalitet, konstatera, att han är besatt av en anstolthet utan alla gränser, och att pingströrelsens ledare och anhängare i Sverige trots tjugoåriga oavbrutna förböner dag och natt inte ens med Guds hjälp lyckats driva detta högfärdsminne ur kroppen på Sven Lidman. Ännu i denna dag skryter han från predikantestraden i Filadelfia-kyrkan såväl som i alla andra religiösa samfund och föreningar, där han blir inbjuden att tala, om sin gamla präst- och krigarsläkt, där åtminstone en övermåttan tapper och behjärtad medlem en gång i världen gått i döden för att rädda en nära anhörigs liv, en i Lidmanska släktens historia fullständigt enastående bragd, enligt vad predikanten och författaren Sven Lidman vill göra gällande.

Nåväl, denne man drömde redan i sin tidigaste ungdom, enligt vad han gärna berättar i sina predikningar, om att bli miljonär. En kvinnlig anförvant hade frågat lille Sven, vad han skulle bli, när han blev stor och fått till svar: "Jag skall bli miljonär!" - "Det var roligt, då får mamma och tant Emma det bra", hade anförvanten sagt men fått till svar: "Nej, då är dom redan dödal" Och för en gångs skull gick barndomsdrömmen i uppfyllelse.

Sven Carl Hindrik Rudolphson, som är hans fullsländiga namn, är född 1882 i Karlskrona, där fadern var tullförvaltaren Rudolplh Wolff. Sonen tog en lägre juridisk examen i Uppsala, varefter han blev reserv-underlöjtnant vid 2:dra livgrenadjärregementet. Fadern eller någon av dennes förfäder måste emellertid ha haft judiskt blod i ådrorna, annars kunde sonen inte vid så tidiga år ha visat så utpräglade judiska egenskaper. Han dög visserligen inte till affärsman och inte heller till krigare på ordinarie stat, men lian kunde i stället något annat: han kunde konsten att skriva både vers och prosa, åtminstone så pass skapligt, att han kunde imponera på den intimare umgängeskretsen. Och snart lyckades han slå delvis igenom, vare sig det nu var med sina diktsamlingar, som utkommo i följd åren 1904-1907 efter någon av sina romaner, som utkommo under åren 1910-1918, då det blev definitivt slut med Lidmans litterära produktion, och han i stället övergick till predikantverksamhet.

Redan 1908 hade Sven Lidman emellertid gift sig till de redan i ungdomen drömda miljonerna; hans maka blev nämligen Karin Thiel, en dotter till den kände judiske bankdirektören Ernest Thiel och hans maka, Anna Josephson. Att den unge diktaren med detta äktenskap ingått ett direkt kontrakt med Den Onde själv, i stil med den gamle Goethes Faust, synes tämligen uppenbart - åtminstone om man betraktar händelseförloppet från den unge kontrahentens nuvarande perspektiv. Från och med ingången av detta äktenskap började Lidman nämligen leva ett liv i sus och dus, såsom han själv inte generar sig att offentligen bekänna och till och med en smula skrytsamt skildra i sina predikningar. Han levde riktigt livets glada dagar i några av Europas mest levnadslustiga och sorglösa metropoler, på den tid, årtiondet närmast före kriget, då det var high fashion för unga lättingar, salongslejon och flanörer att strö andras pengar omkring sig.

Det var en fruktansvärd förnedringsperiod som Sven Lidman genomgick under många år, en sann 80-tals-boheme i Bonniersk smak, som drack ocli levde med klackarna i taket och förödde alla sina egna och anhörigas pengar, och vars enda ambition i livet var att förvandla sina utsvävningar till erotiska dikter och makabra romaner åt det Bonnierska förlaget. Hirschel gnuggade ofta sina händer, när han hörde om Sven Lidmans fantastiska utsvävningar och bottenlösa svinerier: här hade han funnit en ny idealisk gojim-författare, en ung man som var på väg att slå sig själv i spillror och sjunka djupare än de flesta i förnedring - men som innan han hunnit helt ödelägga sig själv ändock skulle kunna producera några formidabla romaner och säljbara diktsamlingar åt gamle Moses. Ty Sven Lidman hade ingått ett formligt kontrakt med mörksens furste, det har han själv högtidligt vittnat om, och allt tydde på att Sven Lidman själv skulle förlora allt, och Moses dela hans kvarlåtenskap med samme furste . . .

Men plötsligt small det ett skott därute i Europa, och det tog ett hastigt slut med gascognarhumöret och 80-tals-bohemeriet därute på den europeiska kontinenten. Sven Lidman vaknade, likt en hop andra nordiska gascognare, upp på ett bakgatshotell i Köpenhamns ruskkvarter, med huvudvärk och pengarna uppsvirade. Det började gälla allvar därute i Europa, och ingen hade tid att längre tänka på eller intressera sig för litterära flanörer och deras utsvävningar. Den Lidmanska hemgiften började sina och Moses i Stockholm började vägra förskottsbetalning, och pocka på flera makabra romaner, och mindre drickande. Lidman började vakna upp ur sitt rus och finna, att världen var ovanligt grym och hård, utan pengar, utan vin, kvinnor och musik - ulan ens den minsta lilla rest av gascognarhumöret kvar. Därute i Europa spelade kanonerna och dödsskriken en begravningshymn över allt vad 80-tals-bohèmeri och gascognarpoesi hette, kroginnehavarna och hotellägarna i Köpenhamn ville heller inte bevilja kredit längre, och en dag vräktes Sven Lidman på gatan, och med honom hela den världsåskådning han dittills besjungit.

Det blev ett grymt uppvaknande. Sven Lidman samlade ihop trasorna av sitt forna liv och begynte sin golgataväg tillbaka till Stockholm. Men han kunde inte gå till Bonniers, inte heller till några andra gamla gynnare och beundrare. Ingen ville veta av honom längre. Ingen människa i världen kunde eller ville lösa honom från kontraktet med Mörkrets furste. Sven Lidman sprang runt hos hela Stockholms prästerskap, till slut, för att höra om det inte kunde finnas nåd för en sådan syndare som han. Men alla visade bort honom, ingenstans fann han någon som ville hjälpa honom.

Jo, till sist påträffades en, som ville lösa Sven Lidman från kontraktet. Det var föreståndaren för en frikyrkoförsamling i Stockholm, de s. k. pingstvännernas största församling i Stockholm, pastor Lewi Petrus. Han åtog sig oförskräckt saken. Men om lian i detta ögonblick: vetat vad lian gav sig in på, låta vi vara osagt. Han har emellertid nu i tjugo år fått bära konsekvenserna av sin handling, och ännu är det inte slut. Hela pingströrelsen i Sverige synes genom Sven Lidmans inträde i församlingen ha kommit en smula ur gängorna, och fått en barlast som för varje år alltmer börjar likna ett lik i lasten. Inom Stockholms-församlingen år man tydligen alltför finkänslig för att vilja röra vid saken, men överallt ute i landet, där rörelsen har ett synnerligen stort antal anhängare - i det närmaste 100.000 trogna - ställer man sig undrande och spörjande, hur det hela skall sluta. Skall Sven Lidman en dag bringa hela rörelsen på avvägar?

Ehuru pingströrelsen har eget bokförlag i Stockholm, som varje år utger en mängd uppbyggelselitteratur, har den gamle Moses vid Sveavägen i Stockholm numera fått en så fast fot även inom den svenska pingströrelsen, att man till och med lyckats locka pastor Petrus att trycka flera av sina uppbyggelseböcker på det Bonnierska förlaget. Och av Sven Lidman själv utkommer varje år en eller flera böcker på det Bonnierska förlaget; men inte nog härmed, utan hela den gamla Lidmanska produktionen - skriven av Anti-Krist-författaren Sven Lidman - tryckas gladeligen om och om igen i nya upplagor på det Bonnierska förlaget, hand i hand med de religiösa Lidman-böckerna, och varje år lyfter väckelsepredikanten feta royalties på samma böcker, som han i sina predikningar så strängt fördömer och förkastar, eftersom de skrivits av den gamle förhärdade syndaren Sven Lidman . . .

Så långt har det alltså gått med avfallet och förfallet även inom det kristna lägret i Sverige, att till och med den rörelse och församling, som annars vill gälla för att närmast likna den urkristna församlingen, öppet bedriver modärn kohandel med det obotfärdiga Israel. Men om så sker även ifråga om pingstvännerna, vad skall man då inte kunna vänta från de övriga kristna rörelserna i vårt land, där alla - från ecklesiastikministrar och ärkebiskopar ned till de allra senaste religiösa skrikens offentliga förkunnare, som t. ex. nu Sven Stolpe - alla sitta ohjälpligt och för livstid fast i den stora spindelns nät.

Vem i hela vårt land äger längre kraft och mod att stå emot Moses Smith, den sentida ättlingen av samma folk som spikade sin egen Kristus på förbannelsens trä, och som nu är i färd med att förnedra och tillintetgöra ännu ett av sina tallösa offer: det svenska folket.