På intet område bärskar en större begreppsförvirring än på religionens. En numera bortgången svensk kyrkoman, regementspastor Elis Schröderheim, uttalade vid ett tillfälle för den som skriver dessa rader sin oro över ett alltför ivrigt sysslande med judendomen i samband med den kristna rellgionen. "Man riskerar då, att alltsammans ramlar", lydde hans ord. Var verkligen våra dagars kristendom icke mera värd, var den kristna kyrkan icke solidare till sitt väsen än att den löpte fara att sammanstörta, om sanningsljusets strålkastare placerades på dem? Dessa och andra frågor inställde sig.

Under sin halvtannat decennium långa verksamhet har tidningen Nationen sett som en av sina främsta uppgifter att söka bringa klarhet i religionsfrågan, särskilt beträffande det mosaiska samfundet och dess verksamhet. I skrivelser till Konungen begärde vi utredning och statsmakternas inskridande i saken, men våra framställningar upptogos aldrig till behandling. Såsom betecknande för den officiella svenska ståndpunkten förtjänar att relateras ett yttrande för en del år sedan av vice talmannen i riksdagens första kammare, bondeförbundaren Nilsson i Gränebo, till författaren av dessa rader. När vi muntligen tillsporde hr Nilsson angående den judiska religionen och dess förenlighet med svenskt folk- och statsintresse, fingo vi det svaret: "Vi ha icke någon rätt att lägga oss i judarnas rellgion, som är deras ensak. Försöker man att skapa antisemitism här i landet, så ha vi i riksdagen medel att kunna stoppa en dylik".

Trots varnigar och förmaningar från olika håll ha vi vidblivit vår ursprungliga uppfattning, att svenska folket är i sin rätt att få veta sanningen även i vad angår religionen, som är av fundainental betydelse för dess tillvaro. Sålunda ha vi påvisat, att den judiska lag-religionens moral står i strid mot all mänsklig moral, änskönt den skrudar sig, i humanitetens dräkt, samt att ett ödesdigert misstag begåtts vid tillerkännandet av medborgerliga rättigheter åt judarna i Sverige.

Talmud, den judiska religionslagen, som är en enda krigsrop mot alla icke-judar och underkänner dessas människovärde, lovar judarna förintelse av alla andra folk och stater även som herraväldet i världen. Historien visar också, att detta program av judendomen överallt konsekvent följts. Över så gott som hela linjen ha judarna i skydd av sin dubbla medborgarrätt - medborgarrätten i judestaten och i värdsstaten - placerat sin hemliga judiska stat i sadeln.

Den kyrkliga och statliga maktens handhavare framhärda likväl i sin traditionella uppfattning om judendomens upphöjda idealitet och Judafolkets av Gud privilegierade ställning såsom ett "utvalt", "heligt" folk framför alla andra. Under dylika förhållanden måste det vara så mycket mera påkallat att gå till själva de såsom auktoritativa ansedda urkunderna och personligheterna för att ur dessas egna förkunnelser söka nå klarhet. I kyrkliga kretsar är man angelägnare än någonsin att understryka det förmenta organiska sambandet mellan judendom och kristendom i det man framhäver den förra såsom utgörande den naturliga grunden för den senare. Gamla testamentet är - heter det - en väsentlig del av den kristna Bibeln, oupplösligt sammanknutet med Nya testamentet - en uppfattning som ivrigt stödjes av den judiske överrabbinen i Stockholm Marcus Ehrenpreis, en av världsjudendomens främsta nu levande ledare. Ett närmare studium av hr Ehrenpreis' utgivna skrifter är därför väl på sin plats samt ägnat att i mycket klara begreppen å hithörande område.

För att rätt förstå överrabbin Ehrenpreis' ord är det emellertid nödvändigt att något känna det rabbinska talmudiska språket med dess tvetungade uttryckssätt, där ord och satser mestadels ha en dubbel mening, en tolkning för trosfränderna - den "förnuftiga" och världsliga - samt en tolkning för "hedningarna" eller icke-judarna - den "förnuftslösa", i rymderna hemmahörande. När talmudlärare och rabbiner tala om "Herren", "Gudsriket", "himmel", "rätt" och "helgedom", mena de därmed något helt annat än de kristna i sin påbjudna "enfaldiga tro" inlägga i dem. "Herren" är för judarna materiens eller den världsliga maktens och härlighetens gud (Jahve-El Schaddai-Satan), med "Gudsriket" åsyftas det judiska folkets av Jahve "utlovade" världsherravälde, med "himmel" den lycksalighet som de världsliga ägodelarnas besittande medför för judarna, med "rätten" det judiska folkets allena rätt till denna jord; "helgedomen" hänför sig slutligen till judefolkets helgande såsom "Guds utvalda folk", tillkommet för att "frälsa" den övriga mänskliglieten. De "i enfald troende" kristna inlägga såsom vi veta i orden genomgående en ideell, överjordisk betydelse.

I sitt 1933 utgivna verk, "Talmud", som utkom till försvar för den judiska religionen gentemot framkommen offentlig kritik, bemödar sig överrabbin Ehrenpreis att inför de kristna kretsarna framställa judendomen såsom åsyftande detsamma som kristendomen: Gudsrikets upprättande på jorden! Målet säges vara detsamma för moder- (jude-) och dotter- (den kristna) religionen; det är endast vägar och metoder som skilja sig. Judendomen håller på den lagliga ordningen såsom en nödvändig betingelse för en sund utveckling i samhället och hävdar förnuftets nödvändiga medverkan även i den religiösa verksamheten; den representerar i denna sin egenskap "den lagbundna judendomen". Kristendomen däremot, sådan den tillrättalagts av den "omvände" juden Schaul (Paulus), förnekar förnuftets betydelse och gör religionen till uteslutande en hjärtats och känslans sak - "tro utan lag". Judendomens syn på världen är alltför realistiskt betonad för att kunna acceptera de kristnas negativa inställning vis a vis förnuftet och den lagliga samhällsordningen, den vänder sig mot det världsfrämmande i kristendomens väsen.

Å andra sidan framhäver hr Ehrenpreis i olika sammanhang i sina skrifter såsom en judendomens och judarnas oskattbara förtjänst att ha skänkt världen just denna världsfrämmande kristendom. I sitt verk "Malakis rop till tiden", tillkommet med anledning av de proklamerade nationalsocialistiska rasteorierna i Tyskland, hyllar han ivrigt den förståndslösa känslotron: "Icke mindre än trettiosex gånger omnämnes i Moseböckerna grundsatsen om främlingens (här: judens) likaberättigande. Om och om igen hamras det in i sinnena: 'Älsken främlingen såsom dig själv'. Detta bud motiveras ej med rättsliga argument, ej med statsskäl (!) Lagstiftaren vädjar den gången ej till förståndet, utan till hjärtat".

Under hänvisning till talmudlärares uttalanden fastslår överrabbin Elirenpreis den av Esra införda tolkningen av Ordet såsom det väsentliga, allt avgörande. Ordet farisé härleder sig även från det hebreiska ordet "metaforasch" (tolkad) - skrifttolkare. Så bör - säger han i "Malakis rop till tiden" - Skriftens ord "Chorut al Haluchot" - inristat på tavlorna, tolkas på sitt särskilda sätt: "Läs ej 'Chorut', inristat, utan 'Cherut', frihet, frihet över lagtavlorna, och vi (judar) uppfylla buden av egen vilja, såsom självbestämmande människor". Härmed avses, att judarna för egen del uppfylla så mycket av de tio budorden som de finna förenligt med sin världshistorisk-messianska mission. "Lagens yppersta bud", som i sin absoluta karaktär alltså endast gäller icke-judarna, "är Torans kärleksbud i dess gammaltestamentliga formulering: "Älska din nästa såsom dig själv" (III. Mos. 19:18). Också här kommer givetvis en speciell tolkning - för det mosaiska samfundets medlemmar, av hr E. framförd sålunda: "En del talmudlärare ha gett ordet 'som dig' en i överensstämmelse med dess grammatikaliska form nominativisk tolkning i stället för dess ackusativiska. 'Älska din nästa' - han är som du". - Med "nästan" avse judarna blott sig själva.

Det är icke Jesus utan Schaul (Paulus) - i regel av överrabbin Ehrenpreis benämnd Schaul (Paulus) - som givit kristendomen dess världsmissionära karaktär under anammande av tron såsom det allena saliggörande. "Till skillnad från Jesus begränsar Schaul (Paulus) icke sin verksamhet till 'de förlorade fåren av Israels hus'; han går 'på hedningarnas väg'. Han inleder en världsomspännande hednamission ... Schaul (Paulus) från Tarsus går ut i världen med den orubbliga föresatsen att bilda en hednakristen församling utanför judendomen. Han slår in på en helt ny väg, som ingalunda sammanfaller med Jesu och pelarapostlarnas väg". Enligt hr E. skulle Jesus endast ha avsett befriandet av "de förlorade fåren av Israels hus". Jesus måste i så fall ha åsyftat att befria de av judarna undertryckta och utarmade Israels folk, vilkas namn "Israel" judarna tillägnade sig för att med större utsikt till framgång kunna utföra sin "världshistoiska hednamission". Av E:s framställning i "Talmud" framgår tydligt, att Schaul (Paulus) inledde denna mission på direkt uppdrag av judarnas Höga råd, vars ledare var den dåtida judendomens store ledare Gamaliel. Schaul (Paulus) skildras såsom Gamaliels mest geniale och lovande lärjunge, uppenbart speciellt lämpad för en provokatorisk mästareroll såsom "omvänd" jude till kristendomens infångande och förvandling till ett beslöjat judiskt-imperialistiskt kampredskap.

"Schaul (Paulus) var en skaparnatur, ett viljegeni, laddad med kraft, besatt av vissheten om sin kallelse, oberäknelig och eruptiv likt en eldsprutande vulkan" (sid. 132) - en karaktäristik, som väl tyckes passa in på judarnas store nutida kommunistiske, "världsfrälsare" Leiba Bronstein-Trotski, vilken även av framstående nu levande judar betecknats såsom "nutidens Paulus". Med det citerade uttalandet om Schauls (Paulus) "kallelse" har överrabbin Ehrenpreis erkänt, att Schaul (Paulus) av judarnas Höga råd blivit utsedd att såsom "omvänd" omhändertaga kristendomen. Vad göres oss mera vittne behov!

Om judendomen genom sin beprövade taktik att under förklädnad smyga sig på och osedd gå fienden inpå livet i hög grad lyckats beträffande kristendomen, där det stora "missions"-uppdraget anförtroddes Schaul (Paulus), står det likväl klart, att dess strävan att utrota förnuftet hos icke-judarna icke fullständigt krönts med åsyftad framgång. Att härutinnan omskapa Guds skapelse Människan var endast skenbart intill en viss gräns möjligt, må vara att förstörelsemöjligheterna i och för sig varit enorma. Trots kristendomens förvanskande till väsentligen en beslöjad judaism, ett kampredskap för det "utvalda" folkets världsmessianska strävanden, har den icke i allt kunnat fogas under de judiska kraven. Detta erkännes indirekt av överrabbin Ehrenpreis, när han i "Talmud" reserverar sig mot alla de mot judendomen och fariséerna riktade uttalanden i Nya testamentet, vilka lagts i Jesu mun och som han karaktäriserar såsom förfalskningar. I realiteten betyder detta ett erkännande från judiskt håll, att det icke lyckats judarna att på de åsyftade ställena få bibeltexten tillrättalagd efter sina önskningar.

Redan Gamaliel, Schauls (Paulus) läromästare, hade bekänt sig till lärosatsen: "Älska människorna och närma dem till Toran", d. v. s. sök att erövra dem åt judendomen i skenbar kärlek, sök vinna dem genom låtsad öm humanitet, liksom kommunismens profeter i dag försöka. För ett rätt bedömande av Schauls (Paulus) person och verksamhet är det - enligt hr Ehrenpreis - av vikt att observera dennes egen självkaraktäristik: "Jag vet, att i mitt kött icke bor något gott. Det goda, som jag vill, gör jag icke; men det onda, som jag inte vill, det gör jag" ("Talmud", sid. 132). Schaul (Paulus) berättar, hur han på det grymmaste förföljt, förött och dödat de kristna, innan han fick ingivelsen att "omvända sig". Hr Elirenpreis skriver härom:

"Den unge Schaul från Tarsus med sin brinnande nitälskan, med sitt genomträngande förstånd, med sitt fariseiskt skolade skarpsinne lämnar judendomens andliga mark(?). Han överger Horeb och Sinai, Mose och Jeremia, Esra och Hillel(?). Det ljus, som brunnit sedan den sinaitiska lagens uppenbarelse, släcker han och tänder ett nytt. Schauls (Paulus) religion kan sammanfattas i orden: rättfärdiggörelse genom tron (Gal. 3). Han säger i sitt brev till filipperna (3: 13, 14): 'Jag förgäter det som är tillryggalagt och sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet'. Det 'som är tillryggalagt' är den lagbundna judendomen, som han övervunnit; det 'som är framför', är tron utan lag, rättfärdiggörelse genom tron."

Det rörde sig här alltså för Schaul (Paulus) blott om ett nominellt anammande av kristendomen, om en tro utan lag, en laglös tro för de icke-judiska folken, vilka genom förståndets avkopplande i känslosvallets tecken skulle bringas till avfall från sina egna religioner, sina nationella helgedomar, till självupplösning och självförgörelse. Genom en "hednamission", presenterad i "frihetens" och "humanitetens" dräkt, skulle folken omtöcknas till förståndet, alla naturliga nationella och rasliga band lossas och människorna, berövade sitt rotfäste i Skapelsens ordning, beredas för "frälsning" i judaism. Det skall bemärkas, att överrabbin Ehrenpreis, som i andra sammanhang så överlägset utdömer kristendomens förnuftslösa tro, här så eldigt prisar just Schauls (Paulus) "genomträngande förstånd" och "fariséiskt skolade skarpsinne" - denne samme Schaul, som enligt hr E. var själve grundaren av den "förnuftslösa" världskristendomen, "tron utan lag, rättfärdiggörelse genom tron". Hur är det med konsekvensen, Herr Överrabbin?

För att rätt förstå Schauls (Paulus) "omvändelse" och inledda "världshistoriska hednamission" måste man observera det dåtida tillståndet, kännetecknat av en maktkamp på liv och död mellan den världsmessianska judendomen och det Romerska världsimperiet. Judendomens ledare (Gamaliel) hade kommit till klarhet om nödvändigheten av att "älska människorna och närma dem till Toran", d. v. s. erövra dem i en hycklad kärleksfullhets tecken. Det fordrades en mondial folkupplösande "frälsnings"-rörelse i stil med nutidens judiska världskommunism för att definitivt bringa det kejserliga Rom på fall. I Palestina hade Jesus av Nasaret grundat en kristen rörelse, i första hand avsedd att befria de förtryckta israelitiska folkstammarna ur den judiska satanismen genom återuppväckande av den urariska kristendomen, en sann Gudsdyrkan och en sann livsåskådning. Vad var då naturligare än att det med ormens list utrustade Juda skulle betjäna sig av denna av Jesus startade nya kristna rörelse för att under dess mask infånga de efter befrielse ur den judiska materialismen trängtände folken till förmån för sin egen messianism? Mannen, som utsågs att iscensätta denna "världsmission", var "den store Gamaliels" "störste lärjunge" - Schaul (Paulus) från Tarsus. Hr Ehrenpreis skriver i "Talmud" (sid. 123):

"Gamaliel hade fått den ödestunga uppgiften att rädda Israels (judefolkets) andliga bestånd i en tid av yttre och inre omvälvningar, då alla grundvalar vacklade. Utifrån slog Roms järnnäve på Jerusalems portar; inne i församlingen utbredde sig alltmera hotande, dunkelt och elementärt som ett annalkande oväder, längtan efter Människosonen... På Roms tron satt den vanvettige Caligula, som ville tvinga Israel (judarna) att dyrka hans bildstod. I Jerusalem regerade Agrippa den Förste, en gudfruktig (=judevänlig) man, Garnaliels vän och gynnare. Både kungen och drottning Kpohar underkastade sig Gamaliels auktoritet. I Talmud (13. Pesachim 88 b) säges om kungaparet och Gamaliel: 'Kungen är beroende av drottningen och drottningen av Gamaliel'. (Den gamla vanliga historien.) Det var denna kungliga ynnest, som i den innerjudiska kampen mellan saducéer och fariséer förhjälpte Gamaliels grupp till seger. Tack vare konungens ingripande fingo de frisinnade fariséerna under Gamaliels ledning övertaget i Höga rådet (Synhedrion).

Händelser, som skulle komma, kastade sin skugga framför sig. Judar och hedningar kände det som en stormbådande signal, då kungafamiljen från Adiabene vid Tigris med drottning Helena i spetsen omkring 40 e. Kr. övergick till judendomen (Josephus, "Antiquitates", XX, 2, 1). Denna proselytrörelse väckte oro i Rom och samtida romerska författare ägna den allvarlig uppmärksamhet. Seneca (Augustinus, "De Civitate Dei", 6: 11) klagar över det andliga inflytande, som det besegrade Jerusalem utövar över det segerrika Rom ("Victi victoribus leges dederunt"). Juvenalis (Sat. XIV, 96 o. f.) talar med bitterhet om romerska familjers fortskridande förjudning: fadern äter icke fläsk, håller sabbaten och dyrkar den ende guden i himmelen (menas: judarnas Jahve-Satan); sonen låter omskära sig, föraktar de romerska lagarna och studerar Toran. judendomen var på Garnaliels tid på modet: många sökte vägen till Gud; andra anammade den judiska tron, lockade av materiella och sociala förmåner. Dessa omnämnas Talmud såsom 'det kungliga bordets proselyter'."

En bild av den dåtida judaiseringen av det romerska kejsardömel som icke saknar likheter med situationen i nutida stater!

I "Vår bönbok", utgiven av överrabbin Ehrenpreis 1922, offentliggöres en av honom i Stockholms synagoga första påskdagen 5682 (1921) med anledning av den nya bönbokens införande hållen predikan. denna predikan erinrar hr E. inför de egna församlingsmedlemmarna om att även Bibeln är judendomens verk och avser att befordra judisk "messianska (världshärskar-) förhoppningar". Å sid. 5 o. f. läses:

"Bönboken är jämte Bibel och Talmud en av judendomens klassiska skapelser, ett stycke levande judendom, en trogen spegelbild av vårt tänkande, en mäktig symfoni av våra minnen och förhoppningar, vår glädje och vår nöd, vår längtan och tro.. . Så må du, vår gamla nya bönbok, på denna påskens högtid begynna din uppgift. Gå till våra bröder och systrar, till våra söner och döttrar. Gå och tala till dem med ditt mjuka, själfulla språk om Israels (judendomens) lära och liv, om religionens mål att helga livet (för judarna), om våra upplyftande minnen och våra messianska förhoppningar". (Kurs. av oss.)

Såsom den avgörande händelsen för judendomens liv och "världshistoriska verksamhet" betecknar överrabbin Ehrenpreis uttåget ur Egypten. I den citerade predikan i "Vår bönbok", yttrar han bl. a.:

"Minnet av uttåget ur Egypten behärskar hela vårt religiösa liv, det är inristat såsom första budet i spetsen av lagens tavlor, det är den ständigt återkommande refrängen i heliga skriftens text, och hela judendomen är liksom genomträngd av skriftens ord: 'Le maan tiskor es jom zes'-erez mizrajim kol j'me chajecho' - 'må du ihågkomma dagen för ditt uttåg ur Egypten under alla dina levnadsdagar' (V Mos. 16: 3). Emedan detta minne av Israels (den mosaisk-judiska nationens) födelse i sig även gömmer huvuddragen av vår senare utveckling, emedan redan i detta framträda konturerna av vår världshistoriska uppgift, av vårt gemensamma livs mening och mål - att vara ett prästerligt rike och ett heligt folk, därför var påskfesten alltifrån begynnelsen den stora religiösa uppfostraren, väckande till religiös eftertanke och givande lugnande svar på de längtandes och sökandes frågor."

"Dagens minne säger oss: Eder historias väg har börjat med lidanden, eder vandring genom årtusendena var en vandring genom eld och blod, hat och trångmål". Med dessa ord berörde överrabbin Ehrenpreis i sitt ett årtionde senare (1933) hållna tal, "Malakis rop till tiden", samma "världshistoriska tilldragelse", som var föremål för behandling i "Vår bönbok". I det förstnämnda yttrade han bl. a.:

"Frihetens dag bryter in över ett nedtrampat(!) folk, efter fyrahundratrettio års träldom (!). Uttåget ur Egypten blir en världshändelse! Det var ej blott Israels (judefolkets) seger. En tanke segrade. Den dag, då Israels barn (judarna) helbregda överskridit Röda havet, segrade frihetens (den judiska "friheten") oförstörbara tanke (!), den orubbliga grundval för allt mänskligt samliv (!), mot vilken ingen jordisk makt i längden kan försynda sig (!). Frihetstanken (den judiska "frihetstanken") blev sedan dess härskande i världshistorien, icke minst i Israels religion och liv! Ty mig äro Israels barn (judarna) tjänare, mina tjänare äro de, heter det i skriften (III MOS. 25: 55). Och rabbinerna tillägga: 'Mina tjänare ären I, men ej mina tjänares tjänare'." (Rabbinernas tillägg avser att understryka, att judarna endast lyda under sin judiska överhet, icke under icke-judarnas, vilka i stället skola betraktas såsom deras tjänare.)

I sin i Stockholms synagoga 25 oktober 1921 hållna predikan över ämnet "Vad betyder Simehas Tora?", offentliggjord i predikosamlingen "Från Vakttornet", framhäver överrabbin Elirenpreis Toran, d. v. s. Mose fem böcker, såsom det centrala i judendomens lära:

"Den Tora, som Mose befallt oss, är en arvedel för Jakobs församling, en del av vårt liv, omringande allt och alla som en värmande, skyddande mur.. . De är en fullt uttömmande beteckning detta ord Tora, liksom ordet Bibel, Bok, utan vidare namn, är den mest motsvarande beteckning för mänsklighetens heligo skrift. . . Toras chajim, livets (den judiska framgångens) lära... denna fackla som lyser upp inför våra blickar, den som lär oss att leva... Och därför sändo vi vår bön till himmelen (El Schaddais undre värld): Lär mig livets väg! . . . Israel (judefolket) står och faller med sin Tora. Denna har hållit oss vid liv tills det dag som är och endast denna Tora kan och skall giva oss kraft att leva i framtiden, såsom Skriften säger (V Mos. 32: 47) : 'Ty den är edert liv och edra dagars längd, och genom den kommen I att länge leva på jorden'. Amen."

"Israel (det judiska folket) står och faller med sin tora"! Gå vi till den av överrabbin Ehrenpreis citerade bibeltexten finna vi emeller tid, att han på en viktig punkt felciterat. Det heter där icke "länge leva på jorden" utan "länge leva i detta land, dit I nu dragen över Jordan för att taga det i besittning". Låt oss då gå litet djupare in i detta underbara textstycke. I Mose femte bok, kap. 32, vers 22 och följande läses:

"Ty min vredes eld är upptänd, och den brinner ända till dödsrikets djup; der förtär jorden med dess gröda och förbränner bergens grundvalar. jag skall hopa olyckor över dem, alla mina pilar skall jag avskjuta på dem. De skola utsuga av hunger och förtäras av feberglöd, av farsoter, som bittert pina; jag skal sända dem vilddjurs tänder och stoftkrälande ormars gift. Ute skall svärdet förgöra deras barn, och inomhus skall förskräckelsen göra det: både ynglinga och jungfrur, spenabarn såväl som gråhårsmän. jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem, jag vill göra slut på deras åminnelse bland människor', om jag ickk fruktade, att deras fiender då skulle förtörna mig, att deras ovänner skulle misstyda det, att de skulle säga: 'Vår hand var så stark, det var icke Herren som gjorde allt detta'. Ty ett rådlöst folk äro de, och förstånd finnes icke i dem. Vore de visa, så skulle de begripa detta, de skulle förstå vilket slut de måste få. . Min är hämnden och vedergällningen, sparad till den tid, då deras fot skal vackla. Ty nära är deras ofärds dag, och vad dem väntar kommer skyndsamt. Ty Herren skall skaffa rätt åt sitt folk, och över sina tjänare skall han förbarma sig, när han ser, att deras kraft ar borta och att det är ute med både små och stora. Då skall han fråga: var äro nu deras gudar, klippan, till vilken de togo sin tillflykt, de som åto slaktoffers fett och drucko deras drickoffers vin? Må de stå upp och hjälpa eder, må de vara edert beskärm. Sen nu, att jag allena är det, och att ingen annan gud finnes jämte mig. jag dödar, och jag gör levande, jag har slagit, men jag helar ock. Ingen finnes, som kan rädda sig ur min hand. Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen (!), jag säger: Så sant jag lever evinnerligen, när jag vässt mitt ljungande svärd och min hand tager till att skipa rätt, då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner och vedergälla dem som hata mig. jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod, och mitt svärd skall mätta sig av kött, av de slagnas och fångnas blod, av fiendehövdingars huvuden. JUBLEN, I hedningar, över hans folk (!), ty han hämnas sina tjänares blod, han utkräver hämnd av sina ovänner och bringar försoning för sitt land, för sitt folk... Akten på alla de ord, som jag i dag gör till vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem, att de skola hålla och göra efter alla denna lags ord. Ty det är icke ett tomt ord, som ej gäller eder, utan det är edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land, dit I nu dragen över jordan för att taga det i besittning."

Ja, så lydde "Mose sång", testamentet som han före sin bortyång skall ha givit sitt judiska folk - det centrala i judarnas Tora, med vilken judendomen "står och faller". Det är El Schaddais av raseri och oförsonlig vrede drypande krigsförklaring mot den icke-judiska mänskligheten, som på den väg Toran föreskriver skall tvingas till underkastelse och självförgörelse under det "heliga" judefolket. Till råga på allt kräver Moses (Jahve-El Schaddai), att icke-judarna skola hälsa sina förgörare såsom frälsare - "JUBLEN, I hedningar över hans folk! "

Såsom det står skrivet i Toran så är det också i dag: icke-judarna hälsa i blindhet sina judiska förgörare såsom frälsare. Att den judiska "religions" - och "gudstjänsten" praktiskt befattar sig med förverkligandet av det i Mose "avskedssång" befallda programmet, framgår tydligt av överrabbin Ehrenpreis' predikosamling "Från Vakttornet". I den däri återgivna första predikan Första Roschhaschonnodagen 5682 (1921), ägnad en mot uppfyllelse gående profetia, framställes nu rådande tid av kaos såsom "övermåttan stor", "gryningen av en ny, bättre och lyckligare dag". Hr E. fastslår även uttryckligen, att det är "vi" (judar) som framskapat "detta virrvarr av förstörelse och nydaning" i "övergången mellan natt och dag":

"'Man ropar till mig från Seir: Väktare, vad lider natten? Väktare, vad lider natten? Svarar väktaren: Morgonen har kommit, Och likväl är det natt' (Jes. 21: 11)... (sid. 9) Natt är även omkring oss. Det har fallit på vår lott, att leva i en fördystrad tid. Krigets och omvälvningarnas följder göra sig allt mer gällande; det samhälleliga livets grundvalar vackla, kampen för tillvaron blir allt mera invecklad och försvårad och bekymmer för morgondagen trycka på allas sinnen. Det har blivit mörkt omkring oss och det avsnitt i människosläktets historia, som vi nu genomleva, måste överskrivas med rubriken: natt.. . En ödesfråga svävar i denna stund på våra läppar - en fråga, som rör det djupaste i den enskildes liv och som samtidigt är samfundets, församlingens ödesfråga: Vart går mänskligheten i denna stund? Gå vi mot avgrunden, eller närma vi oss morgongryningen till en ny dag? Och för det andra: Vart går Israel (juda) i denna stund? Gå vi (judar) mot upplösningen, eller komma vi att uppleva ett nytt skede av föryngring. . . 'Morgonen har kommit, dock likväl är det natt.' Huru träffande sammanfatta icke dessa ord av profeten Jesaja vår tids innersta väsen, huru troget återspegla de icke vår tids förvirrade dubbelansikte! Denna skymning mellan natt och dag, detta virrvarr av förstörelse och nydaning, av förnedring och uppåtsträvande, av skarpaste motsättningar och obegränsade möjligheter, då efter ett gammalrabbinskt ord Ijus och mörker sammanblandas med varandra', då det är morgon och natt på samma gång! Det är i sanning en övermåttan stor tid, i vilken vi leva - en tid fylld av stora lidanden och stora synder, men ock behärskad av ett mäktigt (judiskt) uppåtsträvande, av ett lidelsefullt sökande efter nya vägar... Vi gå förbi avgrunder och pocka samtidigt på paradisets portar. Vi glida allt djupare ned på den sluttande planen, dock på samma gång klättra vi med all kraft upp på evighetsstegen, som leder till himmelen (det judiska världsherraväldet). Vi äro grymma och barmhärtiga på samma gång; förfölja våra medmänniskor med utsökta politiska och ekonomiska pinoredskap, kampberedda och obevekliga stå folk mot folk, klass mot klass, ja till och med trossamfund mot trossomfund, för att ömsesidigt förtrycka varandra, hindra varandra på vägen framåt och uppåt. Dock samtidigt går en mäktig våg av människokärlek genom vår lidandefyllda jord och tusen händer sträcka sig från alla håll till ett världsomfattande kärleksverk, för att upprätta nedböjda och för att hela sår, för att hjälpa och rädda (- skenets humanitet!). Vår kultur sjunker allt djupare i råhet och barbari... Vi jubla med gränslös hänryckning mot en muskelhjälte, som i vild tvekamp slagit ned sin motståndare, och på samma gång lyssna vi med djup andakt till en upphöjd diktares visdomsförkunnelse, som talar till oss om de högsta och eviga ting. Nästan på varje gata ha vi upprättat, under olika former och namn, monumentala byggnader för nöjen och förströelser - ett slags tempel för folkfördunining, för sedefördärv och dålig smak, till vilka tusende och tusende strömma kväll efter kväll trots tidens nöd och bekymmer, - dock alldeles bredvid stå våra vetenskapsanstalter... I sen, mina andäktiga, det finns mycket av tröst och ljusa framtidsmöjligheter i denna mörka tidsbild. Profetens dunkla utsaga får i tidens belysning en ny och trösterik mening: Mänsklighetens natt har ännu icke upphört, dock likväl ha vi redan en tydlig förnimmelse av morgonens annalkande, likväl stå vi vid gryningen av en ny, bättre och lyckligare dag. Den materiella maktens sammanstörtande, den fullständiga sociala omkastning, som vände upp och ned på det europeiska samhället, allt detta visar oss nya och klarare horisonter. Det har kommit som en häftig jordbävan över världen och hela vår samhällsbyggnad störtade samman, lik den bildstod, om vilken Daniel berättar, vars huvud var av guld, dock fötterna voro av lera; då träffades bildstoden av en sten på fötterna och alltsammans blev krossat - 'och vinden förde bort det, så att man icke kunde finna dess plats' (Dan. 2: 31-35)." (Kurs. av oss.)

"Och vinden förde bort alltsammans" - den krossade "bildstoden" den störtade europeiska samhällsbyggnaden, "så att man icke kunde finna dess plats"! Ännu vid tiden för den ehrenpreiska predikans hållande (1921) trodde tydligen de judiska rabbinerna fullt och fast på en utveckling av Europa i stil med den senaste i zarernas. Ryssland, där "bildstoderna" krossades av den "straffande" Jahve i Röda vilddjurets, kommunismens, gestalt. Och under själva straffets utstående fordrade Toran i enlighet med "Mose befallning": "JUBLEN, I hedningar, över hans folk!" Det fattas sannerligen intet i fråga om överensstämmelse mellan teori och praktik i den judiska "religions"-utövningen. Judenhetens uppfattning om Schauls (Paulus) "kristendom" tolkar säkerligen överrabbin Ehrenpreis fullt korrekt, då han av hela sitt hjärta instämmer med den "kristne" londonprästen Travers Herfords uttalande ("Talmud", sid. 89): "När stunden kommer, då kristendomen gjort allt vad den kan göra, då skall det finnas kvar en Judendom".