-French

-English

-Svenska

-Deutsch

-Russia

-Italian

-Portug

-Spanish

-Arabic

-Suomi

-Norsk
HOME


Israel:

Israel:
Falsk Varudeklaration

Av
Ahmed Rami

 

Ahmed Ramis senaste bok, Israel: Falsk Varudeklaration, utgör en ingående analys av sionismens verkliga ansikte. Den, med fakta, skingrar propagandans dimridåer kring staten Israel genom att noggrant avslöja judarnas vanliga propagandamyter. På ett omfattande sätt vederläggs här den judiska statens expansionism, statsterrorism och rasism. Kunskaper om detta är oumbärliga för den som vill förstå vad sionism verkligen är och hur dess lakejer verkar för att förverkliga sina mål.

 

 

Introduktion

Myten om "historiska rättigheter"

Judisk mytologi grunden till Israels politik

Den judiska israeliska expansionismen


 

 

 1

Introduktion
Ahmed Rami om Judendomen

Radio Islam behandlar ett politiskt ämne som är "tabu": sionismen och staten Israel. Man kan idag kritisera den katolska dogmen eller marxismen, angripa ateismen eller nationalismen, fördöma Sovjetunionens, Förenta Staternas eller Sydafrikas regimer, agitera för anarkistiskt styrelseskick eller kungadöme utan att utsätta sig för andra risker än som är normalt i en polemik eller debatt. Men om man försöker sig på att analysera judendomen och sionismen, hamnar man i en annan värld: man förflyttas från det litterära till det rättsliga området. I kraft av "lagar" skräddarsydda för att skydda den sionistiska heliga bluffen och makten, betraktas varje radikal kritik mot sionismen och judendomen och kritik av staten Israels politik och den politiska sionismen som brottslig och man löper stor risk att bli utsatt för förföljelse.

En kritisk granskning av staten Israel - och därmed menar jag inte kritik av en eller annan isolerad, må vara kriminell företeelse - utan en analys av den interna logiken av en stat grundad på judendomen och på den politiska sionismens principer - medför att man genast blir stämplad som "nazist", antisemit och utsätts för mordhotelser.1

Genom vilken mekanism har man då kunnat hänföra studium av den politiska judendomen och av den politiska sionismen till religionskrigens område? Jo, genom sammanblandning, suddiga gränsdragningar och direkt vantolkning av olika begrepp som t ex när den kriminelle Begin, när han var Israels premiärminister myntade följande slogan: "Man kan inte göra någon skillnad mellan antiisraelism, antisionism och antisemitism." Denna slogan togs genast upp och orkestrerades ut över hela världen genom dirigenterna i den Världssionistiska Organisationen.

Den moderna politiska sionismen föddes med Theodor Herzl (1860-1904). Han utarbetade 1882 års doktrin i Wien, systematiserade den 1896 i sin bok "Judestaten" och började praktiskt tillämpa den genom den första judiska världskongressen i Basel 1897.

Det är den politiska judiska sionismen med sina principer och konsekvenser som utgör föremålet för detta studium.

Först må konstateras att Theodor Herzl är radikalt agnostisk. Han bestrider energiskt dem som vill definiera judendomen som en religion. I den politiska sionismens riktning ligger att "judarna" framför allt är ett "folk" (vi känner från annat håll till, framför allt då vi studerar staten Israels grundlagar, den framträdande tvetydigheten i definitionen av "jude" och det ständiga pendlandet mellan definitionen av "etniskt" och definitionen av "religiöst").2

Theodor Herzl, vars grundläggande uppfattning inte är religiös utan politisk, säger: "Av Dreyfus-affären drar jag följande slutsatser."

1. Judarna bildar ett enda "folk" i vilka länder i världen de än vistas.

2. De har i alla tider och allestädes varit utsatta för förföljelser.

3. De kan inte assimileras i de nationer i vilka de lever: samma påstående som hävdas av alla antisemiter och rasister.

De praktiska konsekvenser, som Herzl framlade, och de lösningar, som han förordade för att varaktigt och definitivt få slut på denna motsättning, kan sammanfattas sålunda:

1. Förkasta assimilation, som, då den inte blev erkänd i östeuropeiska stater (särskilt i Ryssland), alltmer utbredde sig i väst (och särskilt i Frankrike, där antisemitismen efter Dreyfusaffären visade sitt ansikte).

2. Skapa en "judestat" i vilken kan samlas all världens judar. Man igenkänner där - i slutet av det nittonde århundrandet (som i Europa var nationalismens sekel) - ett uttryck av typisk västerländsk nationalism. Denna nationalism manifesterade sig med stor kraft i Tyskland och dess inflytande på Herzl av germansk kultur är avsevärd.

3. Denna stat skulle upprättas i ett "vakant" område. Denna uppfattning, som är karakteristisk för epokens härskande kolonialism, innebar att man inte fäste avseende vid urinvånarna. Herzl (och de ledande politiska sionisterna efter honom) stöder sig på det kolonialistiska antagandet, vilket styr hela framtiden för det sionistiska projektet och för staten Israel, som här har sitt ursprung.

Platsen för att skapa den judiska staten hade just ingen betydelse för Theodor Herzl, som för sitt "koloniseringsföretag" (embryot för den blivande staten) accepterade såväl Argentina (baronen Hirsch's förslag) som Uganda (förslag från England). Det är signifikativt att Herzl för att få råd vänder sig till Cecil Rhodes som, enligt Herzl, ledde sitt koloniseringsföretag i Sydafrika enligt samma "kolonial"-mönster.

Bland områden, lämpliga för skapandet av denna stat, tänkte Herzl emellertid särskilt på Palestina för att därmed locka till sig anhängare till "religiösa" judar "Sions dyrkare" i syfte att förstärka den rörelse han ville skapa genom att kanalisera till sin favör en religiös tradition, som han själv inte trodde på.

Han hade allt intresse av att för sin politik vidmakthålla en tvetydighet. Det mest typiska exemplet på det fördelaktiga med denna tvetydighet visade sig efter Herzls död i Balfourdeklarationen 1917, där den engelska regeringen uttalade sig till förmån för ett "judiskt nationalhem" i Palestina mot urinvånarnas (palestiniernas) vilja. Sionismens ledare utnyttjade denna deklaration i syfte att skapa en "judisk stat" av Palestina med eliminerande av urinvånarna till förmån för denna judiska stats suveränitet äver hela Palestina.

Den politiska judiska sionismens kolonialistiska karaktär, dess mytiska politiska grunder och dess olycksbringande konsekvenser för det koloniserade folket (palestinierna) och för världsfreden är temat för denna kritiska analys för att bevisa att Radio Islams kritik mot judendomen och judar och sionister är av politisk karaktär och inte av rättslig karaktär: och därför är en domstol inkompetent att avgöra i en politisk polemisk tvist. Trots detta har just domstolar varit sionisternas redskap i deras försök att tysta Radio Islam kritiska röst.


1. Detta är ingen nyhet. Pastor Forrest nämner i sin bok "The Unholy Land" att han, då han på uppdrag av de presbyterianska kyrkorna skulle avge en rapport om palestinska flyktingar och därvid bifoga fotografiska bevis för israelisk användning av napalm, fick en varning från den judiske ledaren Bill Gottlieb: "Det kan orsaka kritik från sionistiska kretsar och Ni kan räkna med att bli anklagad för förtal." Från pastor Forrest till processerna mot Georges Montaron i den franska tidningen Témoignage Chrétien, till processen mot Jaques Fauvet som chefredaktör för tidningen Le Monde och till mig själv i rättegången mot Radio Islam så har den sionistiska metoden inte ändrats.

2. Det grundläggande arbete, till vilket vi ofta hänvisar, har författats på franska av en jurist, en lidelsefull sionist, professor Klein, chef för "Institutet för jämförande rätt" vid hebreiska universitetet i Jerusalem: Boken heter "Staten Israels judiska karaktär" (Editions Cujas, Paris, 1977). Den döljer inte den ständiga hopblandningen av det etniska kriteriet och det religiösa kriteriet i frågan "vem är jude?" (kapitel II, sidan 47) och "vem är icke jude?" (kapitel III, sidan 52).

 

 

 

2

Sionism och judaism

Övergången från det politiska och litterära till det rättsliga och från politisk debatt till "domstolsförhandlingar" har åstadkommits med hjälp av rena "juridiska" och politiska bedrägerier som utgör ett allvarligt hot mot demokratin, yttrandefriheten och rättssäkerheten. Man nöjer sig inte med att spela på den dolda glidningen från religiös judisk sionism till politisk sionism (vilken tillåter ett utnyttjande av religionen för att göra en politik helig och till ett oberörbart tabu) för att beskylla varje kritiker av de ledande israelernas sionistiska politik som antisemitisk. En grundläggande betraktelse över antisemitismen uttrycktes i Bernard Lazares bok "Antisemitismen, dess historia och dess orsaker", utgiven 1894 i den upprörda stämningen efter Dreyfus-affären och födelsen av Theodor Herzls politiska sionism. (Lazare är själv jude.)

Det är inte sant - som det har påståtts - att Lazare i sina senare skrifter upphörde att tillskriva judarna själva något ansvar för antisemitismen. I sin skrift "Contre l'antisémitisme" (mot antisemitismen), publicerad av Stock 1896, skrev han: "Vad jag sagt i min bok upprepade jag i en skrift med titeln Antisémitisme et révolution." (Mars 1895) Han sade åter 1896:

"Jag skrev att vi inte måste förutsätta att de antisemitiska manifestationerna i det förflutna bara var orsakade av ett religionskrig och jag vidhålller det fortfarande. Jag har skrivit att orsaken till antisemitismen historiskt sett överallt och fram till våra dagar (spärrat av Lazare) var att "juden var en antisocial varelse". Jag säger så alltjämt. Till sist har jag i avslutningen av min bok skrivit: "Antisemitismens orsaker är nationella, religiösa, politiska och ekonomiska. De är alla av djupgående betydelse och de beror inte bara på juden och inte bara på hans grannar utan framförallt på det sociala samhället."

Bernard Lazare tillade slutligen, som varje seriös skriftställare med tillbakablickande genomläsning av sitt arbete:

"Skulle jag i dag skriva om denna bok, hade jag väl utan tvivel anledning att ändra och göra tillägg, men om jag förebrår mig något är det just för att inte ha preciserat antisemitismens religiösa orsaker, att inte ha tillräckligt pekat på hur de tjänar ekonomiska intressen hos vissa kapitalister." Och som ett svar till Drumont tillade han: "Debatten om den judiska frågan bör inte vara en debatt om min person." (Sid. 18 och 19 i Bernard Lazares broschyr.)

Bernard Lazares skrift var ett svar på den antisemitiska bestsellern "Det judiska Frankrike" av Drumont (1886). Till skillnad från Drumonts hatfyllda och okunniga pamflett grundar sig Bernards studium - även för den som inte delar alla hans teser (vilka vanligtvis presenteras ärligt som enbart arbetshypoteser) - på klara och tankeväckande historiska analyser som både visar de judiska samfundens del i ansvaret för de förföljelser som de ofta utsattes för och antisemiternas ohederliga utnyttjande av de objektiva villkoren för dessa samfunds särart.

Bernard Lazare skiljer mellan den anti-judaism, i allmänhet av kristet ursprung, som varade från början av fjärde århundradet till mitten av nittonde århundradet och den antisemitism, som under detta namn första gången kom till uttryck i en bok av Hamburgjournalisten Wilhelm Marr: "Judendomens seger över germanskheten" 1873.

Särskilt den kristna anti-judaismen är en biprodukt av den ideologiska och politiska fastheten hos den segrande kyrkan, arvtagare till traditionen hos synagogans överstepräster och till den hos romerska riket. Så snart den kom till makten förvandlades den från förföljd till förföljare av andra religioner, både de hedniska och den judiska. I judendomen, varifrån dittills många hade blivit omvända, såg kyrkan en rival som måste slås ned. (Se Petrus första brev, 2:9: "Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk...") Absurt nog anklagade den judarna att vara ett folk, som genom att vägra acceptera Jesus, blivit "gudsmördare" eftersom Jesus i Nicea förklarats vara av samma "substans" som Gud.

Bernard Lazare visar hur de judiska samfundens småaktiga hårklyverier och deras fördjupande i den mest inskränkta och stränga tolkning av Lagen, under århundranden skapat goda förevändningar för sådan beskyllning. Bernhard Lazare uttrycker det så att "juden förskansade sig bakom de stängsel som rests omkring Torah och de första skriftlärde, och sedan av fariséerna och talmudisterna, Ezras efterföljare, den ursprungliga mosaismens förvrängare och profeternas fiender".5

Lazare tillägger, att denna isolering förvärrades av en omständighet, som för juden var något exceptionellt: Israel "yvdes över sin Torahs överlägsenhet och ansåg sig stå över alla andra folk".7

Denna attityd stärktes ytterligare genom tillväxten av den i adertonhundratalets Europa omfattande nationalismen. Lazare skriver: "De har betraktat sig såsom det utvalda folket, överlägsnare alla andra folk, något som är karakteristiskt för alla chauvinistiska nationer, såsom i dag tyskarna, fransmännen och engelsmännen."8

Judarnas slutenhet inom sin egen värld innebar intet nytt. Varje försök till utbrytning hade under århundrande bekämpats av de renlärighetsivrande rabbinerna och en förstenande Talmudism. Lazare erinrar hur på elvahundratalet ett försök av Maimonides (judisk filosof), att visa harmonin mellan tro och vetande, väckte våldsam opposition från renlärighetsivrarna. Hans stora arbete "More Nebuchim" eller "Ledning för de förvirrade" brännmärktes av Talmudisterna. Rabbin Salomon i Montpellier uttalade 1232 ett anatema över envar som läste boken och lät sedan bränna den. Talmudisterna strävade efter att - enligt Lazare - "tvinga Israel att enbart studera Lagen".9 (Alltså Torah i Gamla Testamentet). På initiativ av en tysk doktor Asher ben Yechiel samlades en synod av trettio rabbiner i Barcelona med Ben Adret som ordförande och exkommunicerade alla som före 25 års ålder läste andra skrifter än Bibeln (GT) och Talmud.10 Lazare sammanfattar resultatet av dessa strävanden med orden: "De hade uppnått sitt mål. De hade avskurit Israel från gemenskap med andra nationer."11

Under sjuttonde århundradet fortsatte samma strävan, som sökt kväva Maimonides, med Talmudisternas försök att förstöra Spinoza. I det adertonde århundradet angrep de Moses Mendelssohn: genom att översätta Bibeln (GT) till tyska språket ådrog han sig rabbinernas förbannelse. De var beslutna att behålla sitt monopol på den Talmudiska uttolkningen av Lagen och att inte tillåta folket ha direkt tillgång till Torah och de förbjöd läsning av denna översättning.

I våra dagar ser vi hur rabbinatet, i den judiska staten Israel, försöker genomdriva denna selektiva och sekteristiska tolkning av Bibeln (GT) för nya politiska mål och lyckas sätta sin prägel på staten Israel och dess politik och propaganda för att tysta all kritik även här i Sverige.

Lazare framhåller en annan ofördelaktig sidan av denna tradition:

"Att göra Israel till världens centrum, folkens jäst, nationernas uppviglare, det är absurt; men det är vad både judarnas vänner och fiender håller på med. Vare sig de heter Bousset eller Drumont tillskriver de judarna en omåttlig betydelse." 12. I sin "Avhandling om världshistoria" gjorde Bousset Judea till världens centrum. Alla historiska händelser, imperiers grundande och fall, hade sin enda orsak i Guds vilja. En Gud som stod Israels söner bi, dessa israeliter vars plikt det var att föra mänskligheten till dess enda mål - att komma till Kristus. Man behöver bara vända upp och ned på denna plan, så får man "Sions vises protokoll", som publicerades strax efter världssionistkongressen i Basel 1897, med tanken att det fanns en judisk-frimurerisk konspiration, som hade för avsikt att etablera världsdominans, vilket skulle innebära ondskans triumf. Likheten med Boussuets uppfattning är perfekt.

När vi med hjälp av Bernard Lazare, som själv är jude, nämner tendenserna, hos judiska tänkare, att understryka judiska särskildheter i motsats till universalismen, dessa tendenser som understryker andan av rasism, erövring, dominering och massakrer, rasdiskriminering och strävanden att göra Israels folk till världens centrum, gör vi detta på det sättet att vi följer Lazares tankar för att undvika medveten hopblandning skapad av antisemiter, som vill påpeka, att "perversionerna i sionismen skulle komma från en fundamental defekt hos judendomen". Det är både läran och tolkningen, av anhängare, samt tillämpningen som kritiskt bör granskas.

De grymma och barbariska tendenserna som redan finns inbyggda i den bibliska judendomen utnyttjas politiskt av de mest fanatiska sionisterna i dag, vilka inte själva är troende. Vad vi är emot är just detta selektiva läsandet av Bibeln (GT) och att bara se till de judiska traditionerna, som isolerar judarna från andra folk, eftersom Gamla Testamentet kan innehålla vissa andra positiva delar, men som inte används.

I det här temat om överenskommelse mellan Gud och människor, "löftet", ett löfte som gäller alla familjer på jorden enligt Genesis, ur dessa löften framkommer en form av krav på mänskligheten, att människan d v s alla människor strävar efter att i varje ögonblick i sin historia försöka utröna Guds avsikt och gudomliga planer och underkasta sig dem för att fullfölja dem såsom Abraham gjorde sitt offer och på det viset ställa i rätt belysning vår kunskap och vår dödlighet, så att tron börjar där tanken slutar. För anden hittas inte i sig själv utan i förhållande till andra. Det är med civilisationer som med individer; de lever och blomstrar bara genom ömsesidig befruktning. Den högsta uppenbarelsen av Gud är erfarenheten att man står i ett förhållande till någon annan.

Detta förhållande är en urgammal universalistisk tradition hos kristna och muslimer. Men judendomen och den politiska sionismen är en politisk nationalistisk och kolonial förvridning som inte hör till religionen utan till den europeiska nationalismen och kolonialismen på adertonhundratalet. Den gör en selektiv och stamanknuten läsning av Bibeln, en verklig förvrängning av Guds avsikt, för att förkläda och kamouflera sionismens politiska syften.17


4. Detta grundläggande arbete har lyckligtvis utgivits i nytryck av Editions de la Différence ("L'antisemitisme, son histoire et ses causes", 1982). (En tidigare nyutgåva kom i Paris 1934 och en engelsk översättning, tyvärr ofullständig, publicerades 1967.

5. Bernard Lazare, Antisemitism, dess historia och orsaker, London 1967, sidan 11.

6. Ibid, sidan 12.

7. Ibid, sidan 10.

8. Ibid, sidan 133.

9. Ibid, sidan 63.

10. Ibid, sidan 64.

11. Ibid, sidan 14.

12. (Denna passage finns inte i den engelska översättningen. Den förekommer på sidan 263 i volym 2 i den franska utgåvan från 1934) Detta är vad även André Neher har gjort i sin bok om L'essence du prophétisme (Calmann-Lévy, 1972, sidan 111): "Israel är världens axel, dess nerv, dess centrum, dess hjärta."

13. Roger Garaudy, "Appel aux vivants", Editions du Seuil, Collection Point 1979, sidan 154.

14. Ibid, sidan 155.

15. Jerusalem, 1941.

16. Martin Buber, "I and Thou", Edinburgh, 1970, sidan 69 och 67.

17. Bernard Lazare sade att Talmud avleder oss från Bibeln: "De lärde förvränger profeterna" (finns ej i den engelska översättningen: däremot finns den i den franska utgåvan från 1934, volym 2, sidan 184). Men vi har inte för avsikt att här engagera oss i en polemik om Talmud. På innersidan av omslaget till boken "Vad är Israel?" (av Ahmed Rami, Kultur Förlag, Sthlm 1987) återges ett "smakprov" från Talmud med autentiska citat. Talmud stinker av hat och grymhet kopplat till de judiska sederna och dess trosuppfattning. Dramatiken i dag handlar om att välja Josua i GT eller t ex Rabbi Simeon ben Yokhai i Talmud, för att rättfärdiga en viss rasistisk och imperialistisk politik.


 

 

3

Bibelns Israel
och den nuvarande sioniststaten Israel

I det sista stadiet i historien om den sionistiska staten, som skulle kunna kallas den militaristiska sionismen, antar bruket av bibliska förevändningar en ny dimension.

Vid en tidpunkt när Israel, enligt Världsbankens rapporter, spenderar mer än 50% av sin budget på krigsmaskineriet, har denna militarisering som mål, (vilket Ariel Sharon själv sagt, och som vi kommer att visa senare), inte försvar av Israel utan sönderbrytande av de arabiska staterna i området. Bibeltexter anförs för att försvara metoderna för massakrer och statsterrorism.

Det är inte något nytt.18 Redan 1937 drog Ben-Gurion upp gränserna för Israel19 med referenser till Bibeln. Enligt honom skulle landet Israel omfatta fem regioner: södra delen av Libanon upp till floden Litani (detta kallade han norra delen av västra Israel), södra Syrien, Transjordanien (som nu kallas Jordanien), Palestina och Sinai. Nordgränsen skulle följa latituden Hama i Syrien, därför att han identifierade denna stad som Hasmath, vilken anges som Kanaans gräns i norr (Fjärde Mosebok XXXIV, 1-8). Andra sionister, ivriga bibeltolkare, identifierar - i eget syfte - Hamath med Aleppo, medan ytterligare andra placerar det i Turkiet. Rabbinen Adin Shteinsalz, som stod nära shellipartiet, framförde vid en sammankomst som ordnades av Sartre i Israel, judarnas "historiska rättigheter" över Cypern. 1956 förklarade Ben- Gurion till Knessets jubel, att Sinai utgjorde en del av David och Salomos kungarike. Efter anbrottet som påtvingades av Förenta Staterna och Sovjetunionen, vid tidpunkten för angreppet mot Suez, plockades denna bibliska geografi åt sidan ett tag för att åter dras fram 1967. På samma sätt har man, då man definierar gränserna för "det förlovade landet", ibland kommit att tolka floden "Egypt" (Fjärde Moseboken XXXIV, 5) som Nilen (men vilken av dess utlopp?) och ibland som Wadi el- Arish.

I detta elastiska begrepp om gränser pekar man alltid i Bibeln på ett givet avsnitt för att legitimera sin aggression i förväg eller för att i efterhand rättfärdiga annekteringar.

I nuvarande stadium av judisk sionistisk expansion använder man sig av rabbinernas paranoidliknande "religiösa" partier, som är de mest ärliga och frispråkiga fanatiska när det gäller erövringar för att berättiga Israels militära operationer och på det sättet mätta hungern hos despotiska "rättfärdighetsivrare". Förresten skillnaden mellan de "moderata" sionisterna och de "extremistiska" är som skillnaden mellan "tankar" och "baktankar"!

Det var inte av en slump som Begin vid samma tidpunkt, som man invaderade Libanon, förklarade att El Al's flygplan inte skulle flyga på lördagar eftersom man skulle respektera sabbaten.

Sådana symbolhandlingar var som en sorts gentjänst för att "rättfärdighetsivrarna" ideologiskt hade rättfärdigat de militära operationerna: Nu hade Libanon inte bara blivit "stammen Ashers" område utan massakrerna har rättfärdigats för sakens skull. Att förstöra Tyrus och Sidon, att slå sönder Beirut och slakta i Sabra och Shatila var inte bara en fortsättning på vad man skulle kunna kalla Oradourhandlingarna i Deir Yassin (som utfördes 1948 av Begins Irgun) eller morden i Qibya och Kafr Kasem eller de blodiga bedrifter som Ariel Sharons "Unit 101" begick. Allt det här mördandet har fått ett eget kännemärke. I den israeliska "missionens" namn att sprida Bibeln, påstår sig dagens Israel upprepa heliga handlingar från Bibelns Israel när de utrotade kanaaniterna och att det är samma sak när man mördar palestinier idag som när man mördade kanaaniter på Bibelns tid.

Man citerar från Bibeln:

"Men i de städer som Herren Gud givit eder skall Ni inte låta någonting leva och andas. Ni skall förstöra dem, hettiterna, amoriterna, kanaaniterna och perizziterna, hiviterna och jebusiterna, såsom Herren har befallt er."

Och som bibeln säger: "Gå nu och slå Amalek och förstör till sista grand allt vad de har och spar dem inte, slakta både man och kvinna, barn och dibarn, oxe, får, kamel och åsna."

Detta s k bibliska rättfärdigande av folkmord, denna legitimering av fortsatt aggression och annektering som utförs av den sionistiska staten Israel, denna stat som framförs vara den lagliga arvingen och fortsättningen på Bibelns Israel, alla dessa rättfärdiganden gör det lätt att göra det oacceptabla acceptabelt för judarna i Diasporan och göra det acceptabelt för många kristna som okritiskt tror på det som varande katolsk katekism och protestantisk söndagsskolelära. En kristendom som omedvetet framför sionistisk mytologi, en mytologi som har avslöjats genom texttolkningar i ett helt århundrade och speciellt nu under senare år.

I detta fall ser vi bevis på vilken mobiliserande kraft en myt har. I sin artikel, i Nekudah, kallad "Styrkan att avsluta arbetet"23 ger rabbinen Eliezer Waldman Ariel Sharons och Begins politik den teologiska bakgrunden de behöver för sina imperialistiska syften. Genom att använda många citat ur Bibeln förklarar han att Israel har visat att ockupationen av Libanon kan etablera en ny ordning i Mellanöstern och, vad värre är, att det är början på världens räddning. Han lovordar inte bara försvarskriget, utan kriget i sig själv blir ett värde. På sin väg mot världens räddning, anser han, har Israel i Libanon nått ett steg längre än efter sexdagarskriget. Och han säger vidare: "Genom detta krig har vi visat vår väpnade styrka... Vi är ansvariga för ordningen inte bara i Mellanöstern utan i hela världen."

När vi står inför sådant storhetsvansinne i den judiska israeliska nationalismen och militarismen, förstår vi hur sanna varningarna var hos den tidiga sionisten, som 1958 påminde oss hur han hade kommit in i rörelsen sex år tidigare. Jag syftar på Martin Buber, författare till böcker som "Guds rike", "Människans kunskap", "Om Bibeln" och "Israel och världen". Denne Martin Buber svarade Ben-Gurion i Jerusalem 1957: "Och nu säger Ben- Gurion till oss...att idén om Messias lever och kommer att leva till Messias' ankomst. Och jag svarar honom med motfrågan - I hur många hjärtan i denna generation i vårt land lever tanken på Messias på ett annat sätt än i snäv nationalistisk form som bara har till syfte att samla in judar i exil? - Längtan efter Messias utan en längtan efter all mänsklighetens räddning och utan önskemål att delta i förverkligandet av denna räddning har ingenting gemensamt med den messiasvision, som Israels profeter gav oss."24

Buber upphörde aldrig, i hela sitt liv fram till sin död i Israel, att fördöma den politiska och nationalistiska förvrängningen av den s k religiösa sionismen. Han säger:

"Vi talar om andan i Israel och antar att vi inte är som andra nationer. Men Israels anda är ingenting annat än en cynisk hopfogning av vår kollektiva egoism, förvandlad till en avgud."25

Nationell ideologi, anden i nationalism, är fruktbärande så länge som den inte gör nationen till ett självändamål... och på den andra nationens bekostnad.26

Judendomen är inte bara en nationalism, den är en politisk lära som syftar till att skapa en nation men på palestiniernas bekostnad.

Buber påvisade hur djupt rotad perversionen i den politiska judiska sionismen är, den perversion som växt fram ur judendom och ur europeisk nationalism på adertonhundratalet och som nu hade blivit en ersättning, ett surrogat för religionen, en sorts avgudakult i form av en stat, en stat som kallar sig Israel. Den judiska församlingen i Stockholm gav 1989 ut en propagandaskrift där alla svenska partiledare intervjuades undet temat: "Jag tror på Israel" och där alla de intervjuade säger sig tro på staten Israel!

Buber skrev:

"Den judiska religionen blev upplöst och det här är kärnan till den sjukdom som tar sig form i framväxten av en judisk nationalism omkring mitten av adertonhundratalet... Den ursprungliga längtan tillbaka är ryggraden i den förklädnad som den nationella judendomen har lånat från västerlandets moderna nationalism... Här måste man fråga sig vad tanken på Israels utvaldhet har med det här att göra."27

I det att han hänvisar till den judiska politiska sionismens nationalistiska kris, denna politiska sionism som är en perversion av den andliga judendomen, så sammanfattar han:

"Vi hoppades kunna rädda den judiska nationalismen från misstaget att upphöja folket till avgudabild. Vi har inte lyckats."28

Martin Buber var en av dem som hade en djup känsla för landet "Sion". Han underströk detta 1939 i ett brev till Gandhi, som frågade varför sionisterna inte kände sig bundna till det land där de var födda och där slogs emot förtrycket tillsammans med andra människor i stället för att söka ett eget nationellt hem. Buber svarade att judisk tro kunde leva på annat sätt än i en församling enligt sina egna lagar och på sitt eget område. Han sade: "Vad som är avgörande för oss är inte löftet om landet men kravet på att med hjälp av det landet fullborda en fri judisk församling i det landet."29

När Gandhi påminde honom om att Palestina tillhörde palestinierna och inte judarna och att det vore oriktigt och omänskligt att påtvinga palestinierna judisk dominans svarade Buber: "Vi har ingen lust att behärska dem, vi vill leva med dem."30 Kan man kalla erövring och kolonialism "samlevnad"? Är den judiska ockupationen av Palestina enbart en "samlevnad"?

Tanken, hos judar i Israel, om en rättvis samlevnad med palestinierna är nu bara en from idé hos en liten minoritet på grund av den ideologiska hjärntvätten av israeliska barn och soldater och hela befolkningen av officiell propaganda. T ex hörde vi vid tidpunkten för angreppen och massakrerna i Libanon hur professor Benjamin Cohen vid Tel Avivs universitet till Vidal-Naquet den 8 juni 1982 sade:

"Jag skriver till er just nu då jag lyssnar på min transistorradio som har förklarat att "vi" är engagerade i att uppnå "våra mål" i Libanon, nämligen att säkra freden för invånarna i Galiléen. Dessa lögner, värdiga Göbbels, gör mig vansinnig. Det är tydligt att detta primitiva krig, mer barbariskt än alla de tidigare, inte har någonting med mordförsöken i London att göra eller med säkerheten i Galiléen.....judar, söner till Abraham....judar, själva offer för så många grymheter, hur kan de bete sig så grymt?..... Är då inte den största framgången för sionismen att avjudaisera judarna. Kära vänner gör allt i er makt för att förhindra alla Begin och alla Sharon från att uppnå sina tveeggademål: den slutliga likvidationen (ett mycket populärt citat vid den tiden) av palestinierna som folk och av israelerna som mänskliga varelser."34

Denna förbannelse är lika hård som profeternas förbannelse - som Jeremias förbannelse eller Micahs förbannelse över Israels ledare (Jeremia XXIX, 21, 23 och Micah III, 9-1).

Idag förklaras var och en som avslöjar sionisternas politik i Israel vara antisemit. Efter det kriteriet skulle Amos, Jesaja, Micah, Jeremia, alla de stora profeterna vara antisemiter, därför att ledarna av sionismen i dag har valt att lyssna bara till det som rättfärdigar deras politik. Historien om Josuas massaker på kanaaniterna blir en förebild för massakrer på araber i Palestina och Libanon men man har inte brytt sig om Jeremias och Micahs förbannelse, Ezras lagar om rasdiskriminering har man lyssnat på men inte Hesekiels och Jesajas universiella messiastro.

De har valt de "läkare som dräpte profeterna".

Genom detta bedrägeri som jämställer all kritik av den judiska sionistiska staten Israel med antisemitism, skapar de stor risk för att verklig antisemitism skall väckas.

Vad som kan skapa antisemitism i dag är inte Radio Islams kritik mot en aggressiv och blodig judisk politik utan ett blint ovillkorligt stödjande av denna politik.

För varken Menachem Begin eller Ariel Sharon eller Itzhak Shamir kan själva skapa någon antisemitism genom sina förfärliga handlingar. Ingen kan blanda ihop dessa sedan länge kända krigsförbrytare, vars massakrer i Libanon bara är en konsekvent följd av deras "religion", ideologi, mytologi och politik av kolonialistisk expansion.

Vi skall försöka avslöja den politiska judiska sionismen genom att undersöka den mytologi som den bygger på - historisk mytologi och pseudo-biblisk sådan - och den politiska verklighet som ovillkorligen följer av den politiska sionismens förutsättningar, nämligen en inre politik baserad på rasism; en utrikespolitik som består av våld och expansion i syfte att erövra livsrum för att ge plats åt en hypotetisk immigration; och politisk handling som präglas av statsterrorism.

Detta för att bevisa att judendomen är en politisk ideologi kamouflerad som religion. En "religion" som har politiska anspråk (det förlovade landet) och denna "religion" används av en politisk rörelse (sionisterna) genom Israel och de judiska organisationerna och församlingarna i hela världen. Denna politiska rörelse kamouflerar sig som "etnisk folkgrupp" ibland och ibland som "religiös" grupp. Detta för att göra en viss politik "helig" och förbjuden att kritisera!

18. Detta sätt att läsa Bibeln kommer att analyseras i första kapitlet i denna skrift i avsikt att visa både hur det är gjort och även den totala avsaknaden av grund för denna tolkning.

19. Rapport till världskongressen av Poalei Zion, Zürich, 29 juli 1937 (Tel-Aviv, 1938, sidan 206, 207).

20. I första kapitlet av denna skrift visar vi på den rent mytiska karaktären i dessa "heliga utrotningar".

21. Femte Mosebok, XX, 16-17.

22. I Samuel, XV, 3.

23. Analys av Ahron Moged i den israeliska tidningen Davar den 3 september, 1982.

24. Martin Buber, "Israel and the World" (New York, Schocken, 1948, 1963, sidan 263).

25. Ibid, sidan 185 (Seminarium i Tel-Aviv 1939).

26. Ibid, sidan 221-222 (Riktad till 12:e sionistkongressen, Karlsbad, den 5 september 1921).

27. Ibid, sid. 223-224.

28. Ibid, sid. 224.

29. Ibid, sid. 229 (Brev till Gandhi, 1939)

30. Ibid, sid. 233.

31. Ibid, sid. 255-256.

32. Ibid, sid. 256.

33. Ibid, sid. 257 (seminarium 30 april 1958 i New York för American Friends of Ihud).

34. Brev publicerat i Le Monde, 19 juni 1982.

 

 

 

4

 Myten om "historiska rättigheter"

Myten om judarnas "rätt" till Palestina

"Detta land är judarnas historiska hem", deklarerade sionistorganisationen i sitt memorandum till fredskonferensen 1919.

Utropandet av staten Israel, den 14 maj 1948, bekräftade, att det var "i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rättigheter", som denna stat grundades i Palestina.

Idén med de "historiska rättigheterna" är, i sionistpropaganda, ständigt kopplad till talet om "det förlovade landet", vilket förväntas skänka israelerna en ursprunglig, "gudomlig rätt", till ägande och herravälde över Palestina.

Vi ska emellertid betrakta dessa två problem var för sig. Att göra denna uppdelning är inte svårt, eftersom det, förutom i de bibliska skrifterna, varken i skrifter från folken i Mellanöstern eller bland arkeologiska fynd, finns några spår av de händelser som redovisas i Gamla Testamentet före det tionde århundradet f Kr. T o m en lärd man som dominikanen Fader de Vaux, vilken var mycket angelägen att hävda Gamla Testamentets autencitet, erkänner, att man, förutom i Bibeln, inte kan finna "någon tydlig referens varken till de hebreiska patriarkerna, tiden i Egypten eller erövringen av Kanaan". Det är dessutom tveksamt, huruvida något ytterligare ljus kan komma att spridas över denna fråga genom nya skrifter.1

Temat om Palestina som det "förlovade landet" förekommer sålunda endast i skrifter från dem som anser sig omhulda denna tanke. Andra uttolkare har, för c:a hundra år sedan, kommit till ännu mer extrema slutsatser. Detta kommer vi att se i samband med resonemanget om den bibliska myten om "det förlovade landet".

Den första observation man gör, så snart man upphör att okritiskt nöja sig med de "historiska" delarna av Gamla Testamentet, är att hebréernas historia är långt ifrån att vara den centrala del i historien som de "exceptionalistiska" teserna i den politiska sionismen vill låta påskina. Tvärtom tycks hebréernas historia inte under någon tidsepok varit tydligt skild från vare sig Mesopotamiens, hettiternas eller Egyptens riken. De har alltid varit mycket små minoriteter i de flesta länder; inte enbart i Palestina.

Om vi bortser arkeologin, som har bevis för människors närvaro i det land som skulle bli Palestina 10 000 år tillbaka, och inskränker oss till den historiska period från vilken det finns skrivna dokument, kan vi schematiskt urskilja:

1. Den tidiga bronsåldern fram till år 2000 f Kr, från vilken vi har bevis (och ännu fler nu sedan upptäckten av Ebla- skrifterna 1976) på en i Kanaan existerande stor samhällscivilisation med ett västsemitisk-talande folk som t ex de som talade armeniska och de som talade Kanaans språk.

2. Sedan kommer en period (2200-1900) som utmärkes av inflytande från folkvandringar.

3. Därefter en ny period av "stadsliv" (1900-1550) under medelbronsåldern.

4. Från mitten av 1500-talet f Kr var det sedan egyptisk dominans i området. Faraonerna i den 18:e dynastin gjorde Palestina till ett egyptiskt gränsrike.

Detta område, i hjärtat av den "bördiga halvmånen" som sträcker sig från Nilen till Eufrat, är det landområde genom vilket de mest skilda folkslag har passerat och blandat sig med varann. När nomaderna eller herdefolken, som var på väg att börja ett bofast liv, kom från Mesopotamien eller Transjordanien och anlände till Kanaan i början av år 2000 f Kr, d v s den tidiga bronsåldern, fann de där innevånare som hade gjort detta land till sitt hem långt tidigare, kanaaniterna, alltså förfäder till dagens palestinier, och som redan hade en samhällelig civilisation och just var på väg, i slutet av år 2000 f Kr, att få kunskap om användningen av järn och om alfabetiskt skrivsätt.

Hebréerna bildade, tvärtemot Bibelns traditionella framställning, inte någon utmärkande etnisk grupp innan nomaderna kom till Kanaan. De bestod av olika etniska grupper och var endast en del av de stora nomadiska folkvandringarna.

Vissa av dessa nomader som kom från Mesopotamien slog sig ner i Kanaan, medan andra fortsatte till Egypten. De förra, (varibland återfanns de som senare skulle kallas hebréer) lånade sitt språk, sätt att skriva och religion från kanaaniterna ända till de, omking år 1400, kanske i Hyksosinkräktarnas kölvatten, sökte sig nytt land i Egypten.

När Hyksos drevs ut ur Egypten blev hebréerna, (som troligen hade anlänt, tillsammans med Hyksos, och åtnjutit hans beskydd och dragit nytta av denna privilegierade ställning), ansedda som medbrottslingar och utsatta för ökat förtryck. Detta upproriska och udda folkslag, som inte bildade någon etnisk grupp utan snarare en kategori av människor som var politiskt fientligt inställda till Farao, flydde från Egypten under namnet apiru (från vilket otvivelaktigt namnet hebrée kommer enligt Fader de Vaux).

Denna typ av utvandring av missnöjda "outsiders" måste ha varit mycket vanlig och ofta förekommande, i de egyptiska krönikeskrifterna. Men ingen som helst kommentar till denna "händelse" finns inte ens i form av en gränsvaktsrapport - trots att det förekommer sådana rapporter om förflyttningar fr o m 19:e århundradet f Kr och framåt.

De enda källor vi har, bortsett från de fiktiva sagor som finns i Gamla Testamentet, kan räknas på handens fem fingrar. Första gången man kan finna namnet Israel är på ett minnesmärke, från c:a 1225, över Pharaon Merneptah's segrar. Där kan man läsa, utan några närmare detaljupplysningar, att när denne intog städer i Palestina förstörde han också "Israel": "Israel har utplånats, dess ras existerar inte längre." Inget annat sägs om Israel i denna skrift.2 Förutom detta finns det 400 lertavlor, som successivt har återfunnits från år 1887 vid Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av Pharaon Amenophis IV. Dessa ger oss upplysningar om korrespondens mellan Pharaoh och vasallprinsarna i Palestina och Syrien. Här omnämns inte Israel alls, men man får intressanta upplysningar om storstäderna i Kanaan och deras inbördes rivalitet.

Av dessa enstaka spår som Israel, bland många folkslags historia, lämnat efter sig framträder genast två slutsatser:

1. Att det inte är möjligt att tillskriva Israel som "historisk rätt" att inneha rätten att vara den första ockupanten och erövraren. När folkstammen kom till Palestina med den arameniska vågen, fann de där de infödda (palestinierna): kanaaniterna, hettiterna (runt Hebron som de grundat), ammoniterna (runt Amman), moabiterna (öster om Döda Havet) och edomiterna (i sydöst). Samtidigt kom från Egeiska havet ett annat folk, palestinierna (och därifrån kommer namnet "Palestina"), och installerade sig mellan berget Carmel och öknen. Det folkslag som i dag kallas palestinier, som före Islam hade andra religioner, kom under 7:e århundradet e Kr, att omvändas i större delar av befolkningen (däribland israeliterna) till Islam, blandade sig med varandra genom ingifte och introducerade sitt eget språk. Arabernas invandring i Palestina under det 7:e århundradet var snarare ett kulturellt än ett etniskt fenomen. Palestinierna stammar alltså från de infödda kanaaniterna, vilka bodde i Palestina redan för åtminstone 5000 år sedan (alltså från historiens början).

De stammar också från filistéerna (vilka gav landet dess namn Palestina - som på arabiska heter Falastin) och de stammar från perserna, grekerna, romarna, araberna och turkarna, vilka successivt ockuperade landet i babyloniernas, hettiternas och egyptiernas efterföljd. De "första ockupanterna" är alltså dessa "palestinier", som har bebott detta land sedan historiens gryning. Detta medan judarnas anspråk på Palestina bygger enbart på efterkonstruerade myter och makten.

2. Den andra slutsatsen som följer på denna Palestinas historia är, att hebréerna (apiru) bara var ett av många andra invandrarfolk (babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker, romare, araber och turkar) då de på 13:e århundradet f Kr kom från Egypten och slog sig ner i Palestina som små minoriteter antingen genom infiltration eller genom erövring. (Vi återkommer till detta när vi diskuterar Bibelns berättelser).

Först sedan de installerat sig i Kanaan, ungefär på 13:e århundradet f Kr, kan man tala om ett "israeliskt folk", en syntes av folkslag av olika etniskt ursprung. Först då kan man också spåra källor antingen interna eller externa: För det första därför att, som vi redan nämnt, det inte finns några andra dokument än Bibeln, som relaterar till den föregående tidsperioden3 och för det andra därför att ingen av Bibelns skrifter kommit till före Salomos regeringsperiod (dvs det 10:e århundradet). Dessa första versioner var inspirerade av dåtidens politiska tankegångar (hyllande eller kritik av monarkin, legitimering av äganderätt till land eller erövring av land o s v) samt också grundade på muntlig tradition. De liknade Eddan, Homeros epik, Kung Arthurs legender, de afrikanska griots heroiska stamtavlor eller de arabiska sagoberättarnas sägner i vilka, som Fader de Vaux säger:

"Ortnamn eller namn på grupper inom folkstammen likväl som förfäders efternamn förklaras genom folklig etymologi. Sagorna etablerar en folklig rätt att utnyttja ett speciellt territorium eller åtnjuta särskilda privilegier. I sagorna har gruppen, till vilken berättaren hör, den ledande rollen."

Genom analys av sagorna i de bibliska skrifterna (vi har inget annat att tillgå när det gäller de judiska legenderna) kan vi få reda på, att omkring år 1000 f Kr fanns det en ledare för en grupp (som på 16:e århundradet e Kr skulle kallats en "condottiere"), vilken hörde till ätten Judah. I spetsen för filistéiska och kretensiska legotrupper utnyttjade han mycket skickligt maktbalansen mellan denna epoks båda "supermakter" babylonierna och egyptierna. Han lyckades bygga ett kungarike och etablera sig, med sin livvakt av folk från Kreta och filistéer, i Jerusalem, där de tidigare innevånarna, jebusiterna, också fortsatte att bo kvar. Denne truppledare, David, - fortfarande enligt GT:s legender - som anförtrodde befälet över en tredjedel av sin armé till en filisté, Ittai från Gath, och som, under Absaloms revolt, tog emot underhåll från den amonitiske prinsen Shobi i Transjordanien, försökte aldrig "judaisera" Kanaan. Tvärtom skapade han en multinationell stat som tog till sig alla folk av skilda religioner och ursprung. Hans egen anmoder Ruth var moabit och när han kom i svårigheter, lämnade han sina släktingar i skyddsligt förvar hos kungen av Moab.

Med en hettitisk kvinna hade han en son, Salomon, som efterträdde honom på tronen och som behöll och till och med utvecklade statens multinationella karaktär.4

Efter Salomons död uppdelades Davids kungarike i Israel i norr och Juda i söder. År 721 invaderade assyrierna Israel och år 587 besegrades Juda av babylonierna. Landets ledande män gick i exil. När sedan Cyrus, Persiens kung, intog Babylon lät han alla som gått i exil återvända. (Många föredrog dock att stanna i Babylon.)

Därefter levde hebréerna omväxlande under persisk, grekisk och romersk dominans ända till Mackabéer-revolten, andra århundradet f Kr, som riktades mot en efterträdare till Alexander, nämligen Antiochus Epiphanes. Efter tjugo års strider skapade mackabéerna en dynasti, som är känd under namnet Hasmonéerna. Denna upplöstes sedermera av inre stridigheter och år 63 f Kr erövrades Palestina av Pompeji och blev först en vasallmonarki under Herodes och sedan en romersk provins. Två revolter mot de romerska ockupanterna misslyckades. De ägde rum år 70 och år 135 f Kr. När den andra revolten, ledd av Bar Kokhba, slogs ned, förstördes också Templet. Det judiska folket spreds till alla Medelhavets kustområden. Det israeliska samhället hade upphört att existera. Allt detta, alltså, är en judisk biblisk sagoversion.

Benjamin av Toledo, en judisk pilgrim, som besökte Jerusalem 1170, fann endast 1440 judar i hela Palestina. Nahmanides mötte år 1267 endast två judiska familjer i Jerusalem, trots att den muslimske ledaren Saladin hade låtit judarna "återvända", enligt den judiska ritualen "nästa år i Jerusalem", sedan han återställt Jerusalem år 1187, efter det att korstågfararna intog Jerusalem år 1099.

Judarna begav sig till Palestina som flyktingar från andra orter och inte av någon slags nostalgi för "sina förfäders land". Deras förfäder även enligt GT är inte från Palestina utan från Mesopotamien. (Abraham var ju från Mesopotamien). På 1400-talet var de första som invandrade till Palestina några av de spanska judarna, som inte hade känt något behov av att emigrera under åtta århundradens samexistens med araberna i Spanien (Andalusien), men som då flydde från inkvisitionens ömsesidiga intolerans och "de mest katolska kungarna". Bara ett fåtal av dessa spanska judar kom till Palestina. Majoriteten fann sin tillflykt i de muslimska länderna (som Marocko och Egypten) i Frankrike, Holland, Italien, Cypern eller Balkanländerna. År 1845 fanns endast 12 000 judar i Palestina av en befolkning på 350 000 och år 1880 endast 25 000 av en befolkning på 500 000. År 1882 ledde förföljelserna i Ryssland till en ny inflyttningsvåg, som följdes av judar från Polen och Rumänien.

Då vi nu har kommit till den tidpunkt då den politiska sionismen utvecklades, efter utgivandet av Theodor Herzls bok "Der Judenstaat" 1896, är det nödvändigt, om vi ska förstå de nya motiven i denna rörelse, att summera problemen om de påstådda "historiska rättigheterna".

Långt ifrån att vara de första "ockupanterna" i Palestina, - eftersom när judiska invandrare kom till Palestina första gången så var detta land redan bebott av palestinierna - var hebréerna endast en komponent bland många andra i blandningen av folk i "den bördiga halvmånen". De har ingen grund för att åberopa en utvald period i denna långa historia. Politisk judisk sionism ägnar sig åt systematisk manipulation och förvrängning av fakta när den, i israeliska skolböcker liksom i propaganda till övriga världen, bevarar som signifikant för Palestinas historia endast de få tillfällen då hebréerna spelade en viss påstådd ledande roll enligt den judiska bibliska mytologin nämligen:

1. Ockupationen av Kanaan (Palestina) av folkstammarna från Josuas tid, vilken i 10:e århundradets bibeltexter dateras till 1200-talet f Kr. Denna tolkning förvandlades dessutom i en fiktiv efterkonstruktion till ett "heligt krig" och en förgörande seger över palestinierna genom det 6:e århundradets teologer, vilka, långt efter händelserna, skrev om historien med mycket precisa politiska avsikter (vilket vi kommer att erfara då vi talar om sionismens religiösa mytologi som kompletterar den historiska mytologin).

2. Davids och Salomons 73 regeringsår.

3. "Exilen" i Babylon och "återvändandet" därifrån.

4. Samt slutligen "revolterna" åren 66-70 och åren 132-135 mot romarriket.

Resten av Palestinas historia är av den judiska mytologiska propagandan utplånad, som om inget hänt i detta land under 2000 år, alltså från det tredje årtusendet f Kr till hebréernas ankomst, och därefter igen ingenting i ytterligare 2000 år, alltså från Bar Kokhbas revolt ända till år 135 e Kr och till dess att den judiska staten Israel skapades år 1948.

På detta sätt har en grundläggande historisk myt med bedrägerier skapats genom att godtyckligt bevara bara några få perioder under en historieutveckling på 5000 år: nämligen invandringen, bland så många andra, av hebreiska folkstammar; Davids kungadöme, bland många andras; samt maccabéernas och Bar Kokhbas revolter, också de bland många andra.

Palestinas historia, som den lärs ut i skolorna i den judiska staten Israel, och som propageras i hela världen till stöd för denna banditstat är ett verk av förfalskare. Men den mytologiska "heliga historien", som den lärs ut även i katolska katekes-skolor eller i protestantiska söndagsskolor, från det judiska Gamla Testamentet, stöder oavsiktligt den politiska sionismens propaganda genom att hålla sig strikt till Bibelns myter och bortse från det antika Österns verkliga historia. Man lägger därmed grunden hos miljoner kristna över hela världen att som sanning ta till sig en mytologi, som betyder döden för det palestinska folket och för världsfreden. Denna mytologi har nämligen som syfte att förse politisk judisk sionism med anledningar och legitimitet att göra territoriella anspråk och annekteringar samt begå aggressionshandlingar i rent expansionistiska krig.

Sionisterna kompletterar denna första förvanskning av sanningen med ytterligare två "historiska" myter:

1. Efter det att de har förvandlat Palestina med judisk propaganda till en "historisk öken" (med undantag av de perioder då hebréerna var där), förvandlar de det också till en "geografisk öken": "Ge ett land utan folk till ett folk utan land", för att citera juden Israel Zangwills välkända formulering.5 Hela den judiska sionistiska ideologin i sitt anspråk på Palestina bygger på att landet är tomt. Om sionismen ändå upptäcker efter 1948 att Palestina finns där, så "bör man driva bort dem"!

2. Efter att ha förstört landet Palestinas historiska kontinuitet, skapar sionismen (liksom antisemiterna) en ras- och rasistkontinuitet för "det judiska folket", genom påhittade genealogier och genom att vägra assimilering i akt och mening, att rättfärdiga "återvändandet" - som om dagens "judar" vore avkomman och den naturliga arvtagaren Abraham och till Bibelns israeliter och nu äntligen uppfyllde den gamla, ständiga önskan hos hela världens alla judiska samhällen.

Låt oss - i följande sidor - analysera dessa två historiska myter.


1. R. de Vaux, "The Early History of Israel", London, 1978, volym I, sidan 156.

2. "Det kan inte vara i betydelsen hela Israel, d v s de tolv stammarna. Hela Israel hade nämligen inte bildats vid den tiden. Man måste därför ha menat Israel i en mycket mera begränsad omfattning." (Ibid, volym 1, sidan 390).

3. För att ta det mest signifikanta exemplet: just namnet David och dennes historia förekommer inte i någon annan källa än den judiska Bibeln (GT). Det står inte heller att finna i någon av skrifterna eller bland de arkeologiska fynden.

4. Det är sensationellt bestickande att i kraft av de grundläggande lagarna i den nuvarande judiska staten Israel enligt vilka man anses vara jude endast om man har en judisk mor eller har konverterat till den judiska religionen. Om man skulle tillämpa denna dagens "officiella" judiska israeliska definition av vem är jude så skulle "juden" kung Salomon inte ha ansetts som jude och skulle inte ha kommit i åtnjutande av förmånen med den israeliska "lagen om återvändandet". För det första därför att hans mor inte var judinna utan hettit. För det andra därför att ingen ortodox rabbin bemyndigad att bekräfta Salomons konvertering, skulle ha gått med på att göra detta åt en man som i Jerusalem satte upp altare åt t ex Egyptens, Edons, Moabs och Sidons gudar. Detsamma borde gälla Saul, som var född av en kanaanitisk kvinna och även (som vi senare skall se) kung David vars mormors mor, Ruth, var moabit!

 

 

 

5

Myten om "öknen"

När politisk sionism, genom Herzls (bok) "Der Judenstaat" (1896), klart formulerade, bortsåg man helt och hållet från närvaron av ett folk i Palestina. Denna närvaro nämndes varken i Herzls bok eller hos den konstituerande världsjudiska och sionistiska organisationerna och församlingarna i värlsdssioniströrelsen. Icke-existensen av detta folk (det palestinska) är en av de grundläggande förutsättningarna i sionismen och detta är roten till alla dess påföljande brott. Fru Golda Meir sade i Sunday Times den 15 juni 1969: "Det fanns inget folk kallat palestinier. Det var inte så, att där fanns ett palestinskt folk och vi kom och drev ut dem och tog deras land ifrån dem. De existerade inte."!!!

Om dessa palestinier inte existerar och ändå gör motstånd, måste detta "frånvarande men ändå närvarnade" folk antingen drivas ut eller massakreras, på samma sättt som immigranterna i Amerika agerade mot indianerna.

Då Einstein frågade Weizmann, som då var en av sionistorganisationens ledare: "Hur går det med araberna om Palestina överlåts åt judarna?", svarade Wezmann: "Vilka araber? Dem kan man knappast räkna med."6

Professor Ben-Zion Dinur, som var den förste utbildningsministern i staten Israel och en nära vän till statens grundare, David Ben-Gurion, skrev 1954 i sin introduktion till "History of Haganah", ("Haganah" är den judiska terrororganisationen) vilken publicerades av Världssionist-Organisationen: "I vårt land finns plats endast för judarna. Vi ska säga till araberna: Gå härifrån! Och om de inte följer uppmaningen, om de gör motstånd, ska vi driva ut dem med våld."

Joseph Weitz, förre direktören för förlikningsavdelningen i the Jewish Agency, skrev 1940: "Oss emellan, det måste göras klart, att det inte finns plats för båda folken i detta land... Enda lösningen är Eretz Israel, åtminstone västra Israel, utan araber, och det finns ingen annan möjlighet än att flytta dessa araber härifrån och till intilliggande områden."7

Ändå var verkligheten helt annorlunda. Efter Balfour- deklarationen 1917, efter tjugo år av politisk sionism och dess propaganda för "återvändandet", efter första vågen av judiska immigranter som flydde från pogromer i Ryssland, Polen och Rumänien, fanns det, enligt den engelska folkräkningen, den 31 december 1922: 757 000 innevånare sammanlagt i Palestina. Av dessa var 663 000 palestinier, (590 000 muslimer och 73 000 kristna) och 83 000 judar. Det betyder att 88% av befolkningen var araber och 11% judar. Och man ska minnas, att denna av sionisterna s k "öken" exporterade spannmål och citrusfrukter.

1891 skrev Asher Ginzberg, sionist från första början, efter ett besök i Palestina (han skrev under pseudonymen Ahad Ha'am, "en av folket"): "Vi utomlands är vana att tro, att Palestina nuförtiden är nästan helt öde; en ofruktsam öken där vem som helst kan köpa det land han vill ha. Faktum är att det inte är så. Över hela landet är det svårt, att finna arabiskt land som inte är uppodlat... ". "De enda platser som inte var uppodlade", påpekade han, "var sanddyner och bergiga områden där inget annat än fruktträd kunde växa, och då endast efter mycket hårt arbete med att röja marken och lägga på ny jord".8

I själva verket exporterade beduinerna (d v s arabiska bönder) 30 000 ton vete per år, innan sionisterna kom; ytan av arabisk - ägda fruktodlingar varierade mellan åren 1921 och 1942. Den del som bestod av apelsiner och andra citrusfrukter ökade med sju gånger mellan åren 1922 och 1947, och produktionen av grönsaker var 1938 tio gånger så stor som 1922.

För att ta exemplet med citrusfrukterna, presenterade Peel Report, genom statssekretariatet för kolonierna, för Brittiska parlamentet 1937, en skattning som baserade sig på den snabba tillväxten av apelsinlundar i Palestina. Denna skattning innebar att av de 30 000 000 lådor vinterapelsiner, med vilken världsproduktionen väntades öka de följande tio åren, skulle producenter och exportörer placera sig enligt följande:

Palestina:                         15 000 000

USA:                                7 000 000

Spanien:                            5 000 000

övriga länder:                      3 000 000 (Cypern, Egypten m fl)

Denna "förutsägelse" och de data som den baserar sig på återfinns i Peel Report, kapitel 8, paragraf 19, sidan 214.

Om vi tar i beaktande utvecklingen i jordbruket i alla länder under de sista 50 åren och om vi dessutom, (som vi kommer att visa i relation till finansieringen av staten Israel), beaktar den otroliga mängd finansiell "hjälp" som staten Israel fått från utlandet, står det klart att i detta avseende finns inte den ringaste skymt av "miraklet Israel".

Myten om det historiska och geografiska "tomrummet" var ägnad att tjäna som den grundläggande förutsättningen för sionistpolitik i Israel, nämligen att rättfärdiga och "legitimera" bortdrivningarna, plundringarna och förtrycket vilkas utsträckning vi ska visa senare.


5. Israel Zangwill, "The return to Palestine", New Liberal Review, december 1901, sidan 627. ("Palestina är ett land utan ett folk; judarna är ett folk utan ett land").

6. Citerad av Alfred Lilienthal, "The Zionist Connection", New York, 1978, sidan 341.

7. Den israeliska tidningen Davar den 29 september 1967. Citerad av Noam Chomsky, i "Israeli Jews and Palestinian Arabs", Holy Cross Quarterly, sommaren 1972. (Nytryck i Chomskys "Peace in the Middle East", London 1975, sidan 94).

8. Ahad Ha'am, "Complete Works" (på hebreiska), Tel-Aviv, Devir Publishing House, och Jerusalem, The Hebrew Publishing House, 8:e utgåvan.

 

 

 

6

Myten om rasen

Den andra grundläggande historiska myten i den judiska sionismen är den om raskontinuiteten och den ständiga längtan att "återvända".

En påhittad genealogi siktar mot att få folk att tro att alla judar i världen i dag är enligt den judiska propagandamyten avkomman från en "ras" vilken kom i en "klump" på Guds befallning med Abraham och patriarkerna till det "förlovade" landet Kanaan. Detta folk emigrerade sedan till Egypten och befriades sedan, fortfarande med deras Guds makt, från slaveri genom den mirakulösa "exodus" som leddes av Moses c:a år 1200 och erövrade till slut, under Josuas ledning, "det förlovade landet", utrotade (fortfarande enligt den judiska Gudens order) den infödda befolkningen (palestinierna) för att bygga ett judiskt imperium, Davids imperium, för att därefter besegras och bli drivna i landsflykt, "diaspora".

När Cyrus år 539 tillät de som trodde att de är "exilflyktingar" att återvända, fanns där två män som stod det persiska hovet nära. Det var enligt den judiska mytologin översteprästen Nehemiah och den skriftlärde Ezra. Dessa var mycket angelägna att bevara "renheten" i sin "ras" och sin "religion" samt att undvika att judarna assimilerades med de folk bland vilka de levde. De stiftade stränga judiska lagar vilka förbjöd enligt den judiska läran giftemål med icke- judiska kvinnor och kodifierade systematiskt lagarna som en gång "uppenbarats för Moses" samt instiftade en fullkomlig prästerlig auktoritet.

Lagarna som systematiskt organiserade rasdiskrimineringen var extra stränga: "Skilj er från landets folk och från de främmande hustrurna." (Ezra, i GT, X, II) Dessa främmande hustrur skulle förskjutas inom tre månader: "Och de satte stopp för alla män som hade tagit sig främmande hustrur första dagen i första månaden." (Ezra, X, 17). Vi finner i Nehemiah (XIII, 3): "Nu hände det sig att när de hörde talas om lagen, skilde de från Israel hela den blandade massan." Och Nehemiah tillägger: "Dessa dagar såg jag också judar som gift sig med kvinnor av Ashdod, Ammon och Moab. Och hälften av deras barn talade Ashdod's språk och kunde inte tala judarnas språk utan talade än det ena och än det andra språket. Och när jag kom i tvist med dem, förbannade dem, slog vissa av dem och drog dem i håret och fick dem att svära vid Gud och säga: "Ge inte era döttrar till deras söner och tag inte deras döttrar till era söner eller till er själva." (XIII, 23-25) "Så renade jag dem från allt främmande och återupprättade regler för prästerna och Leviterna var och en i sitt ämbete."

I denna ovan "officiella" judiska version av judarnas historia ska vi se, då vi analyserar det selektiva och rasinriktade sätt på vilket den samtida judiska sionismen läser Bibeln, att denna "gyllene legend", som är ett ideologiskt instrument i de mycket målmedvetna politiska syftenas tjänst utgör den väsentligaste delen.

Denna "historia" fortsätter i "Diasporan", vilket innebär att judarna även den som just har konverterat till judendomen är "skingrade" över världens olika nationer där judiska grupper, vilka av sionisterna sägs alltid och överallt bli förföljda, antas ha bevarat sitt messianska hopp om "återvändande" till "det förlovade landet" som man tillfälligt förlorat. En jude som har konverterat till judendomen ska automatiskt tro att han eller hon härstammar från Abraham, att han är förskingrad och att han ska "återvända" till landet som lovats Abrahams säd! De har på detta sätt skapat ett "prästerligt folk" bland alla nationer. Ett folk som är ålagt det gudomliga uppdraget att genom sina mytologiska lidanden och sin oförstörbara tro vittna om Guds (den judiska) grundläggande "avsikter". Hela mänsklighetens historia enligt den judiska tron kretsar sålunda kring detta utvalda folks öde.

Vi ska senare se hur våra dagars politiska sionism har "sekulariserat" detta tema för att rättfärdiga ett slags maktpolitik även för dem (och det är majoriteten både i staten Israel och i "Diasporan") som inte längre bekänner sig till judisk religion. Man behöver inte "tro" för att vara jude. Det är den biologiska rasistiska definitionen som gäller (av judisk mor och av Abrahams säd).

Innan vi tar itu med den grundläggande teologiska misstolkning som skapar väven i den judiska sionistiska ideologin, med sitt tema om "löftet" som ger en "gudomlig rätt" till landet Palestina och om det judiska folkets "utvaldhet" som i namn av denna "gudomliga rätt" ger dem tillåtelse att trampa sönder alla mänskliga rättigheter för dem som i tusentals år bott och verkat i Palestina, ska vi ta upp två judiska "hjälp-myter": den om den "judiska rasen" och den om den eviga längtan att "återvända".

Innan denna tragiska myt utvecklades (speciellt genom de vansinniga tolkningar som greve Joseph Arthur de Gobineau framförde i sin bok "Essai sur l'inégalité des races humaines" år 1853) var det närmaste man kunde komma ett rastänkande, den uppfattningen av folkstammen som en blodsgemenskap vilken enligt den judiska mytologin, i alla civilisationer, rättfärdigades genom den mytiska projektionen av en gemensam förfader, stammens hjälte, samt genom sådana släktlegender som vi kan finna bland Amerikas indianer, eller i Aeneiden och i Gamla Testamentet. Men hos indianerna t ex menade man inte "ras" i den betydelse som ordet fick i Europa på 1800-talet, d v s i betydelsen av några få stora grupper av människor: utan där avsågs människor i samma rakt nedstigande släktled från små stamsamhällen eller från speciella sociala grupper. I franska språket under 1500-talet kallades t ex en bestämd kunglig dynasti för en "ras" och under 1700-talet benämndes ärftlig adlighet "de race" till skillnad från dem som nyss adlats och inte hade ett sådant långt släktarv.

Det var först på 1700-talet, t ex med Buffon, som idén med en ursprunglig mänsklig modell uppstod. Idén om den vita rasen, som "urartar" mer och mer "ju längre man kommer från den tempererade zonen". Och sedan (i namn av en högst etnocentrisk "utveckling") med Europa (som alltid), som dess medelpunkt, kom de icke-västerländska folken att anses som "primitiva" - en grundläggande ursäkt för att "rättfärdiga" kolonialerövringar med den vite mannens uppgift att bringa "utveckling", och "civilisation" där även den "missionerande" kyrkan deltog. Våra dagars uppfattning om "underutveckling" förevigar det hierarkiska begreppet enligt vilket människans idealmodell är den som finns i västerlandet: "ett folk är mer eller mindre utvecklat beroende på hur nära det kommer detta ideal." Lévi-Strauss har i sin bok "Race et Histoire" energiskt fördömt denna "västerländska" etnocentrism genom att visa hur den eliminerade möjligheten att påverka därför att den uteslöt en dialog mellan kulturer: "Det enda misstag som kan drabba en mänsklig folkgrupp och hindra dem frrån att fullända sin natur är att vara ensam och isolerad."9

Pseudoteorin om raser har alltid tjänat som ett sätt och ett instrument för att rättfärdiga dominans, privilegier och våld. Exempel på detta nådde sin kulmen med nazismen. Hitler anklagar i sin bok "Mein Kampf" judarna för att "föra in negrer i Rhenlandet med den yttersta avsikten att göra bastarder av den vita rasen som de hatar", och han påstår att "judarna förgiftar andras blod, men bevarar sitt eget blod oförfalskat".

Det är väl att märka att Hitler och nazismen härmade sina "offer" - judarna. Lagstiftaren som utfärdade de Nürnberg-lagarna nämner i sitt företal till dessa att han var inspirerad av de första historiska besluten att bevara rasens renhet, nämligen de som togs av Ezra och Nehemiah! Man skall därtill inte glömma att de sionistiska judarnas organisationer i Tyskland öppet välkomnade denna nya lagstiftning som ett stort steg i deras kamp att förhindra judarna från blandgifte med de icke-judiska folken och den tilltagande "assimilationen".

Som synes är detta alltså inte bara ett påfund, från den äldsta historiens dagar eller från arkeologin. Utan, i kraft av den rabbinska traditionen, definierar den nuvarande judiska staten Israels grundlag "juden" på det sätt som Ezra och Nehemiah föreskriver och som också föreskrivs i de rasistiska Nürnberg-lagarna. En jude är enligt Israels grundlag en person som har en judisk kvinna till mor (raskriteriet) eller har konverterat till den israelitiska religionen, alltså genom att tro på att man härstammar från Abraham (raskontinuitet), (det teokratiska kriteriet).10 Den enda som kan tillgodoräkna sig lagen om "återvändandet" och de privilegier som detta medför i staten Israel är de, som motsvarar dessa kriterier som båda är, direkt eller indirekt, rasistiska.

Vi har genom Israels definition av vem som är jude sålunda inte bara en rasdefinition utan också en radiskriminering genom att, som vi kommer att se, det innebär antingen privilegier för judarna eller underlägsenhet för icke-judar enbart genom att tillhöra den ena eller den andra gruppen.

Det finns ingen vetenskaplig grund för rasism. Ur biologisk synpunkt har den gamla teorin om "kranialindex" vilken skiljer "dolichocephalus" från "brachycephalus" befunnits oandvändbar. Moderna genetiker, enligt vilka vissa gener styr blodserums egenskaper, har visat att den biologiska uppfattningen om ras är värdelös.

Den arkaiska myten i Genesis (i GT) (IX, 18-27) har fått tjäna, liksom de andra rasistiska myterna, som förevändning för "rättfärdigande" av hierarkier och dominans. Noah's tre söner vilka, då de steg ur arken, tog sig an uppgiften att befolka jorden, ska förmodas vara dels asiaternas ursprung (Shem), dels européernas ursprung (Japhet) och dels afrikanernas ursprung (Ham). De sistnämnda var dömda till slaveri och våld. Den feodala medeltiden upplevde Ham som de livegnas förfader, Japhet som herrskapets förfader och Shem som prästerskapets förfader på toppen av hierarkin. Leon Poliakov anmärker i sin bok "Le Myth arien" angående den hebreiska traditionen (eller mera exakt den rabbinska traditionen) att även den gör tydliga anspelningar på "ras" och att gränsen där mellan det "utvalda folket" och "andra nationer" är avsedd att bevara det förstnämndas roll som ett prästerskapsfolk.11

Historien erbjuder inte någon mer objektiv grund än biologin för begreppet ras. Att påpeka att "judarna" är en "ras" avskild från andra "nationer" betyder att skapa en myt vilken delas av antisemiterna och sionisterna. Antisemitism och sionism grundar sig på samma antagande och leder till samma resultat.

Detta allmänna antagande är tron på en "judisk" rasenhet som inte kan assimileras i andra nationer vare sig det är en konsekvens av "utvaldhet" eller "särskillnad".

Det generella resultatet är slutsatsen att "judarna" måste bort från andra nationer och samlas i ett världsgetto (Israel), vilket alltid har varit antisemiternas mål.

I själva verket har ingen "judisk ras" någonsin existerat, utom i hos judendomens och sionisternas mytologi. Under varje historisk epok har "judarna" varit en komponent av många etniska grupper (vilka för övrigt inte var raser).

Nomaderna eller herdefolken, som kom till Kanaan under deras sökande efter fast jordegendom, var araméer som kom från norra Eufrat, från Transjordanien eller från Arabien; det betyder att de, p g a sitt språk (inte p g a sitt blod), var "semiter" liksom idag araber och israeler är det. Släktskapet mellan det hebreiska och det arabiska språket bär vittne om detta faktum. Både hebreiska och arabiska är semitiska språk.

Apiru eller Habiru (hebréerna) som kom från Egypten med "exodus" var en social kategori (dissidenter) och inte en etnisk grupp.

Stammar som, fredligt eller med militära medel, infiltrerade Kanaan, blandades genom kultur och blod med den lokala befolkningen, vilket Ezra's och Nehemiah's raslagar åtskilliga årtusenden senare vittnar om.

Davids och Solomons kungarike även i mytologin var multinationellt och välkomnande i sin attityd till främmande etniska grupper och deras religioner.

När Cyrus tillät den som var i Babylonisk mytologisk "exil" att "återvända" blev den stora majoriteten av dem kvar i Mesopotamien där de hade slagit rot. Som idag, även om sionismen erbjuder alla judar i världen att "återvända" till Israel så stannar de kvar i allafall där de bor även om de rituellt dagligen upprepar ritualen "nästa år i Jerusalem"!

Slutligen, när romarna drev ut israeliterna efter revolten år 70 år e Kr och Bar Kokhba's revolt, omvände "exilgrupperna" ofta till sin religion det folk som tog emot dem. Joseph Reinach skrev i "Le Journal des Débats" den 30 mars 1919:

"Judarna i Palestina utgör endast en icke signifikant minoritet. Liksom de kristna och muslimerna ägnade sig judarna med stor iver åt att omvända andra folk till sin tro. Innan den kristna eran började hade judarna i stora grupper konverterat till den monoteistiska religionen, som Moses, andra semiter (eller araber), greker, egyptier och romare. Judisk proselytism var senare inte mindre aktiv i Asien, över Nordafrika, i Italien, Spanien och Gallien. Otvivelaktigt var det romerska och galliska omvända som var förhärskande i de judiska samhällena som nämns av Gregory of Tour's krönikor. Det fanns många omvända av iberiskt ursprung bland de judar som drevs från Spanien av Ferdinand den katolske och som slog sig ned i Italien, Frankrike, i Östern och i Smyrna. Den största majoriteten av ryska, polska och galliska judar är ättlingar till Khazarerna, ett tartarfolk från Sydryssland vilket i stora massor konverterade till judendomen på Karl den Stores tid."

För att tala om en judisk ras måste man vara antingen okunnig eller oärlig. Judarna var bara en av åtskilliga arabiska eller semitiska stammar som slog sig ned i västra Asien.

Joseph Reinachs slutsats är tydlig: "Eftersom det varken finns en judisk ras eller en judisk nation utan endast en judisk religion en lära, är sionismen verkligen en dårskap - ett trehövdat misstag: historiskt, arkeologiskt och etniskt."

Med ännu större vetenskaplig precision bekräftar Maxime Rodinson, själv jude, Reinach's åsikter:

"Det är mycket troligt - och fysisk antropologi tenderar att visa att det är sant - att de sk arabiska innevånarna i Palestina (av vilka en majoritet för övrigt är folk som "blivit araber") har mycket mer av det forna hebreiska "blodet" i sig än de flesta judar i "Diasporan", vilkas religiösa exklusivitet inte på något sätt hindrat dem från att ta till sig omvända av olika ursprung. I århundraden var judisk proselytism viktigt även i Västeuropa och fortfor att förekomma även på andra ställen under långa tider. Historiskt sett kan tillräckliga bevis för detta erhållas i den judiska gruppen i Sydarabien på sjätte århundradet och kan baseras på de sydaraber som hade blivit judar; i Khazarernas turkisk-judiska samhällen i sydöstra Ryssland under åttonde och tionde århundradet, vilkas bas (språk) var turkiska eller finsk-ugriska och utan tvivel slaviskt; hos judarna i Kina, som blivit genuint kinesiska; hos de svarta judarna i Codun, Falashas i Etiopien etc. Och från antropologisk synpunkt räcker en blick på vilken sammankomst som helst av judar med olika bakgrund för att få en uppfattning om betydelsen av främmande influens."12

Den mest entydiga slutsatsen av denna historiens humbug har formulerats av Thomas Kiernan: "Antropologerna drar de slutsatserna...att de östeuropeiska judar som skapat sionismen hade mycket litet eller inget alls biologiskt samband med Palestina."13

För att avliva dessa påstådda "historiska rättigheter", ska vi på nytt aktualisera tre huvudmoment i skapandet av staten Israel:

9. C. Lévi-Strauss, "Race and History", i Structural Anthropology, volym II, London, 1977, sidan 356.

10. Se Joseph Badi, "Fundamental laws of the State of Israel", New York, 1960, sidan 156.

11. Léon Poliakov, "The Aryan myth", London, 1974, sidan 327.

12. Maxime Rodinson, "Israel: A Colonial Settler State?", New York, 1973, sid 79, 80. Se också Ilan Halevi, boken "La question juive", Paris, Editions de Minuit 1981, sid 116-125 och dennes analys av Arthur Koestlers bok om khazarerna, "The Thirteenth Tribe", London, 1976.

 

 

 

7

Balfour-deklarationen

Som var innehållet i ett brev daterat den 2 november 1917 och adresserat till Baron de Rothschild lyder: "Hans Majestäts regering ser med samtycke, att man upprättar ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket och kommer att bemöda sig att underlätta uppnåendet av detta mål. Det skall också klart sägas att inget skall ske, som kan skada de civila och religiösa rättigheter hos de i Palestina existerande icke-judiska befolkningsgrupperna eller som kan menligt påverka rättigheter och politisk status för judar i något annat land." Balfour blev själv mycket snart medveten om den inbyggda faran. Den 19 februari 1919 skrev han till Lloyd George: "Den svaga punkten i vår position är naturligtvis att vi i fallet Palestina medvetet och med rätta förfaller till att acceptera principen om självbestämmande." Och han tillägger: "Om de nuvarande innevånarna tillfrågades skulle de utan tvivel ge ett anti- judisk omdöme." Detta bekräftades av rapporten från King-Crane kommissionen som sändes iväg av president Wilson 1919 för att utröna "valfriheten och önskemålen hos befolkningen som helhet". I ett meddelande som sändes till presidenten av kommissionärerna den 12 juni anmärkte de angående Palestina att: "Här intar de gamla innevånarna, både muslimer och kristna, en enhällig och ytterst fientlig hållning till någon som helst omfattande judisk invandring och mot alla försök att etablera judisk suveränitet över dem. Vi tvivlar på att några brittiska eller amerikanska ämbetsmän här tror på att det är möjligt att genomföra sionistprogrammet på annat sätt än med stöd från en stor armé."14

Kommissionen tillbakavisade det stora sionistprogrammet och föreslog att enheten Syrien - Palestina skulle bevaras under amerikanskt mandat med ombesörjande av ett begränsat judiskt nationellt hem.

Arthur Koestler definierade perfekt det som utfördes genom Balfour-deklarationen: "En nation lovade högtidligt åt en annan nation en tredje nations hemland."15

Med denna "deklaration" började den serie stora lögner som utgör så många vägmärken i staten Israels och dess ledares historia. Det var inte bara att klausulen om respekt för de "icke-judiska gruppernas" rättigheter ständigt hånades, utan idén om ett "judiskt nationalhem" - d v s som den brittiska pressen 1922 förklarade, ett center från vilket judisk kultur och religion skulle "utstråla". Men i verkligheten blev det för sionisterna ett kamouflage för att gömma skapandet av sioniststaten bakom. Den 26 februari 1919 skrev Lord Curzon:

"Medan Weizmann säger en sak till er eller medan ni kan mena en sak med ett nationellt hem så är han i själva verket ute efter något helt annat. Han föreställer sig en judisk stat, en judisk nation, en underordnad arabisk befolkning osv...styrd av judar. Han försöker genomföra detta bakom kulisserna och i skydd av brittiskt förvaltarskap."

Dubbelmoralen och det dubbla budskapet i judisk sionistisk diplomati är uppenbar. I mars 1921 sändes ett memorandum till Winston Churchill från Jewish National Council, vilket deklarerade, att det judiska folket "inte kan stå ut med att bli misstänkt för att neka en annan nation dess rättigheter"!!! Ett hyckleri för att kamouflera ett annat hyckleri!

Den 25 juni 1969 förklarade Golda Meir motsatsen i Knesset:

"Jag vill ha en judisk stat med en avgörande judisk majoritet som inte kan förändras över en natt... Jag har alltid föreställt mig detta som genuin sionism."

13. Thomas Kiernan, "The Arabs", Abacus Edition, 1975, sidan 296.

14. Harry K. Howard, "The King-Crane Commission", Beirut, 1963, sidan 92.

15. Arthur Koestler, "Promise and Fulfilment", London, 1949, sidan 4.

 

 

 

8

FN-resolutionen
om Palestinas delning

Vilken antogs av FN:s generalförsamling den 29 november 1947. Vid tidpunkten för detta uppgick judarna till 32% av landets befolkning och var ägare till 5,6% av marken i landet. Sioniststaten tilldelades 56% av territoriet med de mest bördiga landområdena.

Röstningen för denna resolution om delningsplan av palestiniernas land var resultatet av flera tarvliga manövrer. Den 18 december 1947 påminde en medlem av USA:s representanthus, vid namn Lawrence H. Smith, kongressen om vad som pågått:

"Låt oss ta en titt på protokollet, herr talman, och se vad som hände vid FN:s nationalförsamlings möte före omröstningen om delning. Två tredjedelar av rösterna behövdes för resolution. Vid två tillfällen var församlingen på väg att rösta och två gånger sköts röstningen upp... Under tiden finns från säkra källor uppgifter om att hård press sattes på delegaterna från tre små nationer av USA:s delegation och även av tjänstemän "på högsta nivå i Washington"... De avgörande rösterna lades av Haiti, Liberia och Filippinerna. Dessa röster var tillräckliga för att uppnå tvåtredjedels majoriteten. Tidigare hade dessa länder motsatt sig beslutet...
Påtryckningarna från våra delegater, från våra tjänstemän och från judiska privata medborgare i USA utgör ett klandervärt uppförande mot dem och mot oss."16

Drew Pearson avslöjade i sin "karusell-spalt" den 2 december sådana detaljer som t ex följande: "Harvey Firestone, som äger gummiplantager i Liberia, ägnade sig åt Liberias regering."

President Truman utövade exempellös påtryckning på utrikesdepartementet och Sumner Weller, statssekreterare, skrev: "På direkt order från Vita Huset tog amerikanska tjänstemän till alla påtryckningsmedel både direkta och indirekta för att vara förvissade om att den nödvändiga majoriteten till slut skulle vara säkrad."17

James Forrestal, försvarsminister vid denna tidpunkt, bekräftar detta: "De metoder som användes av folk, utanför den exekutiva delen av regeringen, för att utöva tvång och hot mot andra nationer i generalförsamlingen gränsade mycket nära till skandal."18

16. US Congressional Record, 18 december 1947, sidan 1176.

17. Sumner Welles, "We Need Not Fail", Boston, 1948, sidan 63.

18. "The Forrestal Diaries", New York, 1951, sidan 363.

 

 

9

Att vägra erkänna
den judiska sioniststaten

Mellan delningsbeslutet den 29 november 1947 och det definitiva slutet på det brittiska mandatstyret den 15 maj 1948, intog sionisttrupper områden i zoner som av FN:s resolution tilldelats araberna, t ex Jaffa och Acre.

Vem kan, under dessa omständigheter, förebrå palestinierna och de närliggande grannländerna för att de inte fogade sig i den grymma orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller för att de vägrade "erkänna" den judiska sioniststaten?

Men landet i sig självt var inte nog för sioniststaten. Det skulle tömmas på sina innevånare för att säkerställa att det inte blev en traditionell koloni av den sort där infödd arbetskraft exploateras utan att det blev en nybyggarkoloni, där invandrarna (judarna) tar de inföddas plats. För att uppnå detta ägnade sig sioniststaten åt något som endast kan benämnas statsterrorism, d v s direkta pogromer mot den palestinska befolkningen. Det mest uppenbara exemplet på detta är det som skedde i Deir Yassin. Den 9 april 1948 massakrerades 254 av innevånarna i denna by - män, kvinnor, barn, gamla - av Irguns trupper, vilka hade Menachem Begin till ledare.19 De följde därmed exemplet från nazisternas agerande i Oradour. I sin bok, "Revolten", skriver Begin, att utan aktionen vid Deir Yassin skulle det inte ha funnits någon stat Israel och han tillägger: "Medan Haganah utförde lyckosamma attacker vid andra fronter...började araberna fly i panik alltmedan de ropade "Deir Yassin." (sid. 165.)

Först den 15 maj 1948 informerade generalsekretariatet i arabförbundet FN:s generalsekretariat om att arabstaterna var tvungna att ingripa för att skydda palestinierna.

1949 efter detta första israelisk-arabiska krig, hade sionisterna kontroll över 80% av Palestina och 770 000 palestinier - över hälften av dåvarande palestinska folket - hade fördrivits från sitt hemland.

FN hade utsett en medlare, greve Folke Bernadotte. I sin sista rapport skrev greve Bernadotte:

"Det skulle vara ett hån mot principerna om elementär rättvisa om dessa oskyldiga offer för konflikten nekades räten att återvända till sina hem medan judiska immigranter flödar in i Palestina. Man borde åtminstone upphöra med hotet om definitiv avflyttning för dessa arabiska flyktingar som varit djupt rotade i landet i århundraden."

Han beskrev det i stor skala utförda rövandet, skövlandet och plundrandet och "alla tillfällen då byar förstörts utan någon synbar militär anledning". Denna rapport (FN:s Dokument A 648, sid. 14) framlades den 16 september 1948. Den 17 september mördades greve Bernadotte och hans franske adjutant, överste Serot, i den del av Jerusalem som var ockuperad av sionisterna. "Äran" av att ha givit order om mordet tog i juli 1971 Baroch Nadel och den nuvarande Israels premiärminister Yitzhak Shamir åt sig. Dessa hade varit två av Sternligans ledare 1948.20 Sionistledarna i staten Israel kunde mycket lätt knäppa med fingrarna åt FN eftersom majoriteten av dess medlemmar hade sett genom fingrarna med sionisternas intrång i Palestina. 1948, strax innan vågen av "dekolonisation", dominerades FN:s organisation stort av västmakterna. FN bröt mot sina egna bestämmelser genom att neka palestinierna (kristna och muslimer), som vid denna tid utgjorde 2/3 av Palestinas befolkning, rätten att avgöra sitt eget öde.

Även om man endast ser juridiskt på saken uppstår ett visst antal frågor.21 Beslutet om delning togs av generalförsamlingen och inte av säkerhetsrådet. Det var därmed att betraktas endast som en rekommendation och inte som ett beslut att verkställas. Dessutom var palestinierna inte de enda som motsatte sig denna delning. Begins Irgun förklarade vid denna tiden att en sådan delning var olaglig och aldrig skulle accepteras av judarna och säger bestämt:

"Jerusalem är och kommer alltid att förbli vår huvudstad. Eretz Israel kommer att återupprättas åt Israels folk - helt och hållet. Och för evigt... Vad vi måste förbereda är inte lokala defensiva planer utan stora strategiska planer för att slå tillbaka attacker och för att förbereda offensiven för den befriande hebréiska armén."22

Ben-Gurion själv skrev: "Fram till det att britterna drog sig tillbaka, blev ingen enda judisk koloni, hur långt bort den än låg, invaderad eller intagen av araberna, medan Haganah intog många arabiska positioner och befriade Tiberias och Haifa, Jaffa och Safad."23

Det var på detta sätt som det ursprungliga området, som tilldelats sionisterna av FN (56%) utökades till att innefatta nästan 80% av Palestina och efter 1967 till 100% av Palestina!

Kort sagt, det är fel att säga att staten Israel "skapades" av Förenta Nationerna. Den "skapades" av en serie "fullbordade fakta" genom Haganahs, Irguns och Stern-gruppens terroristiska våldsbrott.

Så slutar alltså sagan om de "historiska rättigheterna" - med en lång lista av lögner och blodsutgjutelser. Det kan inte bli på något annat sätt, eftersom bara denna idé om "historiska rättigheter" leder till absurditet och krigsförödelse om den tillämpas över långa tidsperioder.

Om vi skulle generalisera denna sionisternas typ av "anspråk" baserad på sådana "historiska rättigheter", skulle hela vår planet reduceras till kaos. Varför skulle inte italienarna göra gällande "historiska rättigheter" gentemot Frankrike där romarna, efter Julius Caesars seger i Gallien, regerade under betydligt längre tid än Israels kungar regerade som erövrare och ockupanter över Palestina? Varför skulle inte skandinaverna göra anspråk på Normandie, England och Sicilien i namn av deras Norse-Norman "förfäder"? Och vad skulle bli av Afrika om dess gamla erövrare skulle yrka på återupprättandet av mandingo- imperiet eller överhövdingarna av Fula?

Även om vi begränsar oss till Europa och låt oss först då anta att de europeiska staterna idag skulle ägna sig åt att åberopa "historiska rättigheter" över territorier där de förut regerat eller där de under en eller annan epok i historien bildat majoritet av befolkningen. Vi behöver i så fall inte gå längre tillbaks än till Westfaliska freden vilken år 1648 (för mindre än tre och ett halvt århundrade sedan), markerade en "ny start" i Europa med det slutliga uppbrottet för "kristenheten" och nationalstatens födelsen. Europa skulle då ha dragits in i en blodig villervalla genom de motsägelsefulla "historiska" anspråken från varje stat. Striderna skulle rasa från Sverige till Italien och Österrike från Elass till Balkanhalvön etc... Och vad skulle hända om vi gick tillbaka till det romerska rikets fall för 1 500 år sedan? Alla "nationer" med sina gränser är så ofta resultatet av konflikter, maktbalans och "fullbordade fakta" av vilka historien så ofta består.

Ett extremt exempel på denna absurditet kan man finna i Amerika. Teologen Albert de Pury, från universitetet i Neuchatel, har skrivit: "Amerikas kolonisering grundade sig på det skamliga fördrivandet av indianstammarna, men det skulle inte vara möjligt att ta detta faktum som grund för att i dag ifrågasätta legitimiteten hos de stater som skapats på denna kontinent."24 Ändå är indianernas "historiska rättigheter" betydligt trovärdigare än sionisternas som bygger endast på myter och lögner. Indianerna var inte bara de första utan också de enda invånarna i Amerika och hade funnits där i tusentals år innan spanjorer, portugiser, engelsmän och därefter alla andra europeiska nationer kom och decimerade dem och stal deras land. Även om de i dag innehar den omistliga rätten att yrka på stöd att leva vidare, vem skulle komma på idén att det vore rätt av dem att anse sig som de enda härskarna i Amerika och fördenskull fördriva och förtrycka de etniska grupper som har europeiskt ursprung?

Betyder då detta att man, vid varje tillfälle i historien, bör ge upp och svika sig själv, "som en död hund i rännstenen", inför mothugg och "fullbordade fakta"? Inte alls. Varaktigheten av en orättvisa skapar inte en rättighet. Att Polen var försvunnen från Europas karta i nästan ett och en kvarts århundrade (1795-1918) betyder inte att detta land är död rent historiskt, och dess pånyttfödelse möjliggjordes endast genom folkets orubbliga motstånd mot främmande förtryck. Detsamma gäller i dag för det palestinska folket vilket nu i mer än en tredjedels århundrade har varit drivna på flykt från det land där de levt och verkat i tusentals år, för att nu antingen bli fördrivna därifrån eller tvingas leva där som främlingar i sitt eget land. Deras motstånd är inte ett uttryck för någon abstrakt avlägsen "historisk rättighet", utan ett levande och oantastligt motstånd mot en permanent våldshandling riktad mot deras livs ursprung.

Här finns inga gemensamma nämnare med den politiska sionismens fabricerade myt. För tretusen år sedan som ett resultat av en judisk invasion bland många, skapades ett kortlivat judiskt kungadöme (det varade endast 73 år) ett kungadöme som för övrigt aldrig försökte bli etniskt homogent. Historiens växlingar frambringade denna stats fall, ett öde som drabbade de flesta erövrarstater och kolonialstater och riken och herravälden. De inkräktare som visade sig ovilliga att absorberas av den värld de kommit till drevs ut liksom det skedde med de korstågsfarare som hade invaderat Palestina på 1000-talet och frivilligt valde att leva där som främlingar, och påtvingade de andra sitt herravälde och precis på samma sätt som den moderna staten Israel för med hjälp av vapen och pengar från Väst. Efter två århundradens ockupation (1096-1291), vilka endast bestod av en serie krig mot de inhemska folken, drevs korsfararna ut. De sista korsfararna seglade iväg från Acre 1291.

Historiskt sett har politisk sionisms propagandister inte större "historiska rättigheter" till Palestina än korstågsfararna hade.


19. Beträffande massakern i Deir Yassin är det intressant att jämföra versionen i Begins bok "The Revolt", i den engelska utgåvan från 1951, med vittnesmålet givet av Jacques de Reynier, chef för internationella Röda Korsets legation i Jerusalem i dennes bok "1948 à Jerusalem" (Neuchatel), Editions de la Baconnière, 1950, nytryck 1969, sid. 69-78.

20. Beträffande mordet på greve Bernadotte, se rapporten skriven av general A. Lundström (vilken också befann sig i Bernadottes bil vid mordtillfället) som sändes till FN samma dag som mordet inträffade. Det finns också en bok av general Lundström publicerad i Rom 1970: "Un Tributo alla memoria del Conte Folke Bernadotte", samt Ralph Hewins bok: "Count Bernadotte, His Life And Work" (London, 1950). Baruch Nadels erkännande offentliggjordes i Milanos veckotidning Europa, och citerades i Le Monde den 4 och 5 juli, 1971. De två judiska mördare som framträdde 1988 i den israeliska televisionen och erkände öppet och stolt att de ostraffat har mördat Bernadotte bekräftar dessa avslöjanden.

21. Beträffande denna syn på problemet se Henry Cattan, "Palestine, the Arabs and Israel", London, 1969.

22. Begin, "The Revolt", sid. 335-337.

23. David Ben-Gurion, "Rebirth and Destiny of Israel", New York, 1954, sidan 530.

24. Vid den Euro-arabiska kongressen som hölls i Paris i september 1977; publicerad i tidningen "France - Pays arab" (Frankrike/Arabländerna), 1978, sid 136-140.

 

 

 

10

Myten om "återvändandet"

Myten om den evigt gamla längtan att "återvända" döljer den kolonialistiska verkligheten i 1900-talets sioniststat. De framstående inom den "troende" judenheten som förordade "återvändandet" till Palestina hade inte alltid någon stor succé. Så var fallet med Judah Halevi (1075-1141), som var en judisk filosof och poet från den period i det muslimska Spanien, då judarna åtnjöt en privilegierad ställning. Denne mystiker, som såg en "profet" i varje jude, kunggjorde att "den gudomliga känslan, som är deras speciella gåva, endast kan blomstra i landet Israel". Dennes appell (som politiska sionister i våra dagar hänvisar till utan att dela hans tro) gav ingen genklang under hans egen livstid och ingen följde hans exempel (han reste nämligen till Jerusalem och dog vid stadens portar).

Samma sak skedde, på 1200-talet, med filosofen och mystikern Nahmanides, som reste för att bo i Jerusalem utan att få några medresenärer på färden.

När de judar, som hade blivit fördrivna från Jerusalem av korsfararna, utvisades från Spanien av de "katolska kungarna" 1492 (med undantag för dem som under påtryckning från inkvisitionens terror konverterade) tog en stor del av dem sin tillflykt till andra europeiska länder och ett mindre antal till Palestina. Politisk sionism skulle komma att "spela på" denna ständiga sammanblandning mellan judendomen och den historiska myt som utgör underlag för ovannämnda politiska sionism.

Problemet för judarna är judendomens historiska myter, den sionistiska etnocentrismen med det "utvalda folket" och dess s k "exceptionella" öde och dess chauvinistiska och rasistiska konsekvenser.

Karl Marx, kunde inte, i sin skrift, "Om Judefrågan" (1844), tänka sig någon frigörelse från det system som hade begränsat judarna till en viss funktion inom detta korrumperade system än frigörelse från själva judendomen! (Marx' skrift lästes upp i Radio Islam och fälldes i rättegången mot Radio Islam).

Men den judiska sionismen försökte finna en rent kolonialistisk "lösning" på problemet med "judeförföljelserna" i Europa genom att planera erövringen, judisk kolonialism, av Palestina och folkmord på det palestinska folket.

Theodor Herzl,26 som inte alls var någon troende jude, och som inte hade någon tanke på något mystiskt "återvändande" till Sion, motiverades av speciell "omsorg att rädda judarna från förföljelse". Det var, påstår han, Dreyfus-affären som inspirerade honom. Han ansåg att den bästa lösningen skulle vara att finna ett område där en oberoende "judisk stat" kunde skapas. I den kolonialistiska politiska stämningen under denna period utarbetade Theodor Herzl en plan av helt annat slag som inte har något med religion eller det andliga att göra. Herzl skapade, vid kongressen i Basel 1897, en judisk sionism som inte är andlig utan rent politisk. Han vände sig till den mest typiske engelske kolonialisten Cecil Rhodes (efter vilken Rhodesia är uppkallat). Den 11 januari 1902 skrev han till Rhodes om sin plan och tillade: "Hur kommer det sig då, att jag vänder mig till Er, eftersom detta är en fråga som ligger utanför Era domäner? Ja, hur kommer det sig? Därför att det är något som har med det koloniala att göra... Och jag skulle vilja att Ni gör så här...att Ni sätter Er auktoritets-stämpel på sionistplanen och att Ni för följande deklaration inför några människor som står Er nära: Jag, Rhodes, har tagit del av denna plan och funnit den korrekt och genomförbar."27

Detta var den reella ideologiska utgångspunkten för politisk sionism: Herzl försökte att från västmakterna erhålla ett kolonialt fribrev som skulle gå i god för hans initiativ.

Herzl var fullt berättigad att säga: "I Basel grundade jag en judisk stat"28, för alla därpå följande kännetecken i staten Israel är, med obeveklig logik, en direkt följd av de kolonialistprinciper som Israels grundande utgick ifrån.

Från början var den politiska sionistiska rörelsen inte speciellt Palestinaorienterad. Det talades i rent kolonialistiska termer då snarast om frågan att finna en "ledig plats", d v s ett landområde under kontroll från Väst, där man inte skulle behöva ta någon hänsyn till den infödda befolkningen. Herzl försökte "erhålla medgivande att få landområde i Mozambique och i Belgiska Kongo".29

Bland sina kollegor i grundandet av den politiska judiska sionismen fanns juden Max Nordau (som ville ha afrikanska områden) som gick under öknamnet "afrikanen"30 och Chaim Weizmann "ugandiern" (som ville ha Uganda). Andra projekt hade diskuterats av sionisterna för att skapa den judiska staten Israel:

Argentina 1897, Cypern 1901-1902. Sinai 1902 och slutligen Uganda 1903-1904. Detta sista förslag fick Herzl av den brittiska regeringen. Världssionistorganisationen bestämde sig för Palestina först 1905, ett år efter Herzl's död.

För Herzl var Palestina (korsvägen för tre kontinenter), en möjlighet bland andra. Det han främst såg i detta alternativ, när han gjorde sina framstötar, var ett område som speciellt väl lämpade sig att förhandla om med kolonialmakterna. Vid en tidpunkt då kolonialistrivalerna (Tyskland, Ryssland och England) just var på väg att råka i konflikt i Främre Östern, (när Wilhelm II hade startat projektet för en Berlin - Bysans - Bagdadjärnväg, när Tsarryssland siktade på Malackasundet för att få tillgång till Medelhavet och när England vakade över vägen till Indien genom Suezkanalen och över oljefälten i Golfen), spelade Herzl genast på alla koloniala önskemål från alla sidor. I sin bok "Der Judenstaat" skrev han: "Vi skulle där kunna forma ett slags europeiskt skyddsvärn mot Asien, en civilisationens utpost mot barbari."31 Och det är just det som den sionistiska maffians ledare (som t ex Ahlmark) upprepar idag som argument för att stödja Israel.

Som Herzl förutsåg, skulle staten Israel inte kunna existera i Främre Östern utan att absorberas av den, om inte denna stat på något sätt blev instrumentet och förmedlingen till en kollektiv kolonialism från Väst. Alltså en västerländsk kolonialistisk bas i Mellanöstern.

Herzl och grundarna av den judiska politiska sionismen tvekade inte, då de talade med någon, t o m med de värsta "antisemiter", att använda det språk som den han talade med önskade höra. Herzl skrev i sin dagbok 1895: "Till Kaiser I skall jag säga: Låt vårt folk resa! Vi är främlingar här; vi tillåts inte att assimilera oss med befolkningen och inte heller kan vi göra detta."32

Sionistförfattaren A. Choraqui minns i sin biografi om Herzl att denne den 4 mars 1896 skrev: "Min varmaste anhängare hittills är Pressburg-antisemiten Ivan von Simonyi."!33

Då han föreställer sig det "befriade" judiska folkets framtid, hör Herzl dem säga: "Antisemiterna hade rätt, men låt oss inte vara avundsjuka för vi vill också vara lyckliga."34

Vad beträffar Ryssland sade den judiske sionisten Witte, tsarens finansminister, cyniskt till Herzl att han en gång sagt till tsar Alexander III: "Ers Majestät, om det vore möjligt att dränka de sex eller sju miljoner judarna i Svarta Havet, skulle jag inte ha något att invända."

Icke desto mindre fortsatte Herzl att säga honom, att han väntade sig en viss uppmuntran från ryska regeringen. Witte svarade: "Men vi uppmuntrar ju judarna att emigrera."35 (sid. 43)

Herzl erkände: "De kommer att anföra mot mig, med all rätt i världen, att jag tjänar antisemiternas syfte genom att förklara att vi är ett folk, ett folk."36

Beträffande de frågor som Storbritannien var inblandad i vid tiden för Balfour-deklarationen, 1917, skrev Weizmann en not, till krigskabinettet, som innehöll följande: "Då vi hänsköt resolutionen (till Er) anförtrodde vi vårt nationella och sionistiska öde åt utrikesministeriet och imperiets krigskabinett i hopp om att problemet skulle betraktas i skenet av imperiella intressen och enligt de principer för vilka Ententen står."37

Det är värt att påminna sig, och betona ännu en gång om så behövs, i vilken grad sionism och antisemitism är tvillingar, att Balfour själv var antisemit. Han var en av dessa politiker, som 1905 ledde en kraftfull kampanj för Aliens Act, d v s att förföljda ryska judar inte skulle få komma till Storbritannien. För honom var det, liksom för tsaren eller kejsaren, en fråga om att med hjälp av sin deklaration (Balfourdeklarationen 1917 mot vilken den ende juden i kabinettet, Edwin Montagu protesterade) slussa judar mot Palestina, vilka han inte ville ha i sitt eget land.

Om det senare utvecklades en konfliktperiod mellan sionisterna och Storbritannien var denna, lik konflikten mellan Sydafrika och England, en intern konflikt där England är huvudland i imperiet och där konflikten inte är en antikolonialstrid. När palestinska araber revolterade 1936-39 mot både brittisk imperialism och judisk kolonisation, slogs denna genuint antikoloniala rörelse ned av brittiska armén med bistånd av judisk sionistmilis.

På detta sätt och på historisk myt byggda "rättigheter", på vilken den gör anspråk på Palestina, visar sig politisk judisk sionism vara ett i huvudsak kolonialt fenomen. Dess enda skillnad från klassisk "kolonialism" (av t ex engelsk eller fransk typ) är att den inte ägnar sig åt att huvudsakligen exploatera den inhemska befolkningen som billig arbetskraft eller som marknad för produkter från "hemlandet". Den syftar till en "colony of settlement": d v s målet är inte bara att exploatera "de infödda" utan att ta deras plats genom att beröva dem deras land och fördriva dem för att sedan ta deras arbeten och genom att tvinga dem i exil eller reducera dem till politisk maktlöshet i deras eget land genom rasdiskriminering eller samla dem i en sorts "indianreservat" för "turistkuriositet"!! Detta är innebörden i den politiska judiska sionismens slogans i Israel: Judiskt land, judiskt arbete, en judisk stat.


26. Hans bok "The Jewish State" publicerades i Wien 1896.

27. Theodor Herzl, "Complete Diaries", London, 1960, volym 3, sidan 1194.

28. Ibid, volym 2, sidan 581.

29. J. P. Alem, "Juifs et Arabes; 3 000 ans d'histoire", Paris, sidan 67.

30. Den 19 december 1903 avfyrade studenten Zelig Louban, i Paris, ett revolverskott mot Nordau och skrek: "Död åt Nordau, afrikanen!"

31. Herzl, "The Jewish State", New York, 1946. I samma arbete skrev han: "Det judiska samhället kommer att förhandla med de nuvarande ägarna i landet och placera sig själva under europeiska makters protektorat." (ibid, sidan 95.)

32. Herzl, "Complete Diaries", volym I, sidan 23.

33. A. Chouraqui, "A Man Alone", Jerusalem, 1970, sidan 106.

34. Ibid, sidan 167. Denna samstämmighet i sionism och antisemitism bekräftades t o m under hitlertiden. Tyske utrikesministerns arkiverade protokoll avslöjar de överenskommelser som gjordes mellan Hitlers Tredje Rike och Jewish Agency i avsikt att underlätta överflyttningen och emigrationen av de tyska judarna till Palestina. Ett dokument från den 22 juni 1937 bär vittnesbörd om nazisternas villrådighet: "Denna tyska hållning, dikterad av inrikespolitiska krav, befrämjar verkligen befästandet av judenheten i Palestina och påskyndar därigenom utvecklandet av en judisk stat i Palestina."

Icke desto mindre beslöt Hitler själv att fortsätta på denna linje. Chefsombudet i utrikesministeriets ekonomiska avdelning, Clodius, anmärker den 27 januari 1938 följande: "Führern har återigen nyligen beslutat... att judisk emigration från Tyskland ska fortsätta att understödjas med alla tillgängliga medel. Varje oklarhet som kan ha förekommit intill dags dato (om huruvida sådan emigration, enligt Fürerns åsikter, bör styras direkt till Palestina) har genom denna bekräftelse undanröjts." ("Documents on German Foreign Policy", 1918-1945, serie D, vol. 5, London, 1953, sid. 752 och 784.)

En tidigare ledare för Sternligan, Nathan Yalin-Mor (f d Friedmann-Yellin), ger oss de argument som användes av en kontingent, från denna grupp, som 1942 hade sänts för att förhandla med nazisterna, mitt under kriget: "Våra planer för immigration i stor skala erbjöd Tyskland ytterligare en fördel, då de på detta sätt uppfyllde ett av dess öppet erkända mål - nämligen att rensa Europa från judar." (Nathan Yalin-Mor, "Israël-Israël ...:Histoire du Groupe Stern, 1940-1948", Paris, 1978, sid. 98.)

Detta samarbete mellan judiska sioinstledarna och nazisterna bekräftas i Hannah Arendts bok, "Eichmann in Jerusalem". Dr. Kastner, som representerade sioniströrelsen, slöt en överenskommelse med Eichmann. Den senare skulle tillåta "illegal utflyttning" av flera tusen framstående judar och medlemmar i sionisternas ungdomsorganisationer till Palestina. I utbyte mot detta skulle "lugn och ordning" råda i de läger från vilka hundratusentals judar sändes vidare till Auschwitz. (Hannah Arendt, "Eichmann in Jerusalem", London, 1963, sid. 37- 38.)

Beträffande omfattningen av sionistledarnas samarbete med nazisterna kan rekommenderas ett dokument med titeln "The Holocaust Victims Accuse: Documents and Testimony on Jewish War Criminals", av Reb Moshe Shanfiel, publicerad av Naturei Charta i USA, G P O B 2143, Brooklyn, New York, 11202.

35. Chouraqui, op.cit., sid. 236.

36. Ibid, sid. 199.

37. Chaim Weizmann, "Trial and Error", London, 1949, sid. 258: "Vad vi ville ha", tillade Weizmann, "var ett brittiskt protektorat". Till Lord Robert Cecils uppbyggelse förklarade han: "Ett judiskt Palestina skulle utgöra en livvakt för England - speciellt med avseende på Suezkanalen", (ibid, sid. 242, 243).

 

 

11

Holocaustmyten

För att ersätta denna totala avsaknad av verklig grund för sina anspråk på "historiska rättigheter", använder - och missbrukar sionisterna ett annat argument: nazismens övergrepp mot judarna.

Man kan mycket väl förstå den äkta omsorgen hos dessa "sionister", vilka inte försöker rättfärdiga sin ideologi enbart med mytologiska medel, att finna en tillflyktsort för förföljda offer. Men detta problem kan inte lösas genom att hämnas en orättvisa med att begå ännu en - genom att driva ut ett annat folk, palestinierna, och ta deras land, fast dessa inte hade någon del i hitleranhängarnas politik mot judarna.

En del människor anser, och politiska judiska sionister med dem, att den enda lösningen på "säkerhetsproblemet" för judarna är skapandet av en judisk stat. Men det är inte alls självklart. Vilken stat, under historiens gång, har gått säker för förstörelse? Minst av allt de koloniala "imperier" som, liksom sioniststaten, grundats mot och på bekostnad av det infödda folkets vilja: inte ett enda av dem, hur stark, rent militärt, ockupationsmakten än varit, har lyckats överleva. Erfarenheten av det kolonialistiska initiativet att skapa en sioniststat i Palestina - vilken för att vinna "livsutrymme" för att bereda plats för obegränsad judisk immigration - har visat att detta kräver ett permanent krigstillstånd och ännu större oro för framtiden. Så till den grad, verkligen, att den del av världen där judar i dag är minst trygga och säkra är i staten Israel. Den stora majoriteten judar (80%) är fullt medvetna om detta, eftersom de har föredragit att stanna i sina ursprungsländer.

Men även om man skulle hålla med, om att skapandet av en judisk sioniststat vore enda möjliga lösningen, så varför inte låta judarna som "upprättelse" få ett område i det tyska riket subventionerad av de européer som hade sett genom fingrarna med naziövergreppen. Sionismen som en modern politisk judisk ideologi och politik är ju född i Europa och inte i Palestina eller i den islamiska världen. Det övergrepp som begicks mot judarna bildar en del av Europas historia och av nazi-tiden och inte en del av den islamiska världen eller av Palestina.

Att effektivera "upprättelsen" för nazismens handlingar på bekostnad av araberna, som inte hade något med det att göra, är ett rent kolonialistiskt förfarande som man försöker rättfärdiga med en påstådd "historisk kontinuitet" mellan Bibelns Israel och den nuvarande staten Israel, en kontinuitet som, har vi visat, är helt och hållet av mytologisk karaktär.

Sådan är den grundläggande bedrägligheten hos det egendomliga argumentet om Holocaust ("brännoffer"), med vilken man försöker legitimera upprättandet av staten Israel i ett land som man stulit från palestinierna. "Brännoffren (Holocaust) och upprättandet av staten Israel", skriver juden Gerschom Scholem, "är två sidor av en enda lång historisk händelse".38 Staten Israel, säger en annan judisk författare, "gör det möjligt för oss att uthärda smärtan från Auschwitz utan fullständig förtvivlan".39

Man har utnyttjat detta Holocaust ("brännoffer"), i vilkets namn man har sökt legitimera inte bara existensen av staten Israel utan också varje politiskt krav från dess ledare på ett sådant sätt att det bör ge oss en ordentlig tankeställare.

För det första har just ordet "brännoffer" (Holocaust) en judisk religiös klang: det betyder ett judiskt religiöst offer, som innebär att man offrar en eller två personer till någon Gud. Detta är inte bara en fråga om vokabulär: det grundade ett politiskt problem som utgör en del av en större helhet.

Att tala om judiskt "brännoffer" (Holocaust) betyder ännu en gång att man skiljer ut judarna från en större massa av 2:a världskrigets offer - ett krig som kostade mer än 50 miljoner män och kvinnor livet. Speciellt bland civilbefolkningen dödades tre miljoner icke-judiska polacker och över sex miljoner andra icke stridande slaver. Är judarna verkligen själva intresserade av att särskiljas från den mängd människor, som fick lida för den hitlerska fascismen och som stred mot den? Varför skulle döden äga en "helig" innebörd endast för en viss del av mänskligheten (judarna)?

Vidare döljer detta sätt att särskilja den sanna naturen i de hitlerska förehavandena som om nazism kunde definieras med bara den ena av dessa aspekter: anti-judisk rasism. När hungern drabbade Etiopien och medan hela världen försökte hjälpa alla offer ägnade Israel sin styrka för att rädda enbart de Etiopiska judarna som om hungern hade en speciell effekt enbart när den drabbar de "utvalda" folket judarna!! Det var inte bara judar som var internerade i de nazistiska koncentrationslägren. Det var inte enbart judar som led under den nazistiska ockupationen.

Att kalla det som hände med judarna under kriget för "brännoffer" (Holocaust), betyder inte bara att särskilja judarna från hela massan av 2:a världskrigets 50 miljoner offer och att dölja det hitlerska företagets sanna natur. Det betyder också att man vill poängtera att denna händelse, genom sin quasi-mytiska natur, bildar en del av endast judisk historia, som ett moment i en evig förföljelse, vilken beror på en evig gudomlig utvaldhet, och vilken skiljer den från Europas historia. Det är - som professor Hjärpe säger - "att göra förintelsen till en religiös dogm", en helig judisk ritual! Man glömmer att de imperialistiska nazi-brotten mot judarna och mot så många andra var en fortsättning på Väst- imperialismen som helhet, från rasförföljelserna av tio miljoner amerikanska indianer eller dömandet av mer än tio miljoner negrer i Afrika till deportationen som slavar i Amerika. Den rasförföljelse som Hitler genomförde var inte det första imperialistiska brottet och inte heller det som drabbade flest offer. Att skilja ut judarna i ett judiskt rituellt "brännoffer" som är ett "undantag" betyder att gömma grundorsakerna till dessa rasförföljelser och att misslyckas med att hjälpa judarna och med dem alla andra offer för dessa brott att kämpa mot grundorsakerna. Det enda man kan lära sig från historien är att inte upprepa samma orsaker som leder till samma effekter.

Det är signifikativt för det sionistiska tricket att skära av Israel från världshistorien och speciellt då att skilja det från tredje världen. Ariel Sharon som Israels försvarsminister proklamerade i ett tal till judiska utländska delegater vid ett möte i Gush Etzion: "Vi har rätt att begära vad vi vill av världen. Som judar är vi inte skyldiga någon något medan resten av världen är skyldig oss en hel del."

Boaz svarade40 i det att han protesterade mot den barriär som åter sätts upp av judarna själva mellan judarna och "de andra", vilket betyder alla andra och att "resten av världen" skulle slå tillbaka mot Israel:

"Problemet var mellan er och vissa Europeiska folk och inte mellan er och hela världen.

I Kina, Japan och Indien, i Afrika och delar av Latin- Amerika där tre fjärdedelar av världens befolkning lever, har ytterst få människor någonsin hört talas om er. Ni har varken förföljts eller förintats där och ingen är skyldig er någonting. Dessutom har ni, för att vara ärlig, alltid stått på de vitas sida i dessa trakter, och varit med kolonialisterna. Ni deltog också i exploateringen av de svarta, asiaterna och indianerna. Om man ska göra upp några räkningar i dessa delar av världen, blir det troligen ni som står i skuld... Diskutera med dem vilkas kultur ni delar. Lämna oss barbarer i fred. Men apropos, om vi nu talar om rättigheter och skyldigheter, vad gör era Uzis- och Galilvapen i händerna på förtryckarna i El Salvador?

Och vad beträffar européerna", fortsatte Boaz Evron, "kanske dessa svarar (alltså europeerna):"Ni måste komma ihåg, att miljoner ryssar, britter och fransmän dödats i detta krig. De besegrade Tyskland och räddade därigenom er... Om de inte hade kämpat hade det i dag inte funnits några spår efter er."41

Politisk judisk sionism insisterar till stor del på "avskildhet" och delning för att stödja resonemanget att judar inte kan finna säkerhet i "Diasporan" (utanför Israel) utan endast i en separat rent judisk stat - som om stater och t o m imperier, hur mäktiga de än är, inte alla utan undantag till slut blivit invaderade och förstörda och deras innevånare kommit i erövrarnas våld. Det är inte sant att politisk judisk sionism varken som plan eller satt i verket som stat har räddat judarna. Judarna räddades verkligen från nazism. Men det var i Stalingrad och i El Alamein. Och utan dessa bakslag för Hitlers framfart mot Östern hade Palestina, med eller utan sioniststat, kommit under nazistisk kontroll.

Den anledning som ligger bakom denna sionisternas judiska falsifiering av historien, är politisk. Vad de siktar till är inte att genom denna "exceptionalism" skilja staten Israel från den internationella gemenskapen och att med andra länder skapa inte normala relationer grundade på förståelse, gemensamma intressen och fredliga kreativa mål att uppfylla tillsammans, utan på "skuldrelationer" (à la Pavlov-effekten), så att det ska räcka att nämna "brännoffret" (Holocaust), utplockat ur hela sitt historiska sammanhang, för att allt ska vara tillåtet för "de exceptionella offren". Detta ska inkludera att göra geschäft av det och att profitera på denna tidigare ogärning så till den grad, att i dag "utrikeshjälpen" från enbart Förenta Staterna uppgår till mer än 750 dollar per capita av Israels befolkning42 - d v s två gånger nationalinkomsten per capita i de afrikanska länderna. Hur skulle det se ut om Amerikas indianer skulle tvinga "resten av världen" att på detta sätt betala för de rasförföljelser de varit utsatta för? Eller om de svarta i Afrika skulle göra anspråk på återbetalning för "skulden" till de hundra miljoner offren för slavhandeln?

Resultatet av den judiska politiska sionismens hängivelse att sprida myten om exceptionalism kommer att bli total isolering. Israels isolering i FN är snarast en spegelbild av detta och den judiska staten Israel kan födas som ett stort internationellt socialfall endast tack vare det ovillkorliga och obegränsade stöd den fått av USA, Västtyskland och andra Västländer. Om detta stöd en dag skulle upphöra (vilket hände korsfararna beträffande vapen och pengar) är sioniststatens finansiella och militära beroende sådant att politisk judisk sionism skulle bli avslöjad som förberedare av den värsta katastrofen för judarna själva. För att dölja denna fruktansvärda sanning tar de judiska israeliska ledarna till alla medel för att man ska tro att de varje dag står på randen av utrotning ("det nya brännoffret", Holocaust). För detta behöver de antisemitism utomlands och spöket "arabhotet" i Mellanöstern. Medan det är de själva som från Deir Yassin till Sabra och Shatila, har massakrerat tiotusentals araber, d v s har begått brott som står utanför all jämförelse med de palestinska motståndsattacker som provocerats fram genom deras kolonial- ockupation av Palestina, om man antar enligt folkrätten: att göra motstånd är en plikt och en rätt för varje folk (som palestinierna) som utsätts för ockupation.

Kort sagt denna exceptionalism och detta pseudoheligförklarande av sin politik har hindrat sionistledarna från att nå det de påstår vara deras mål, nämligen att möjliggöra för judarna att "leva i en stat som andra folk".

Detta visas ännu tydligare genom det försök som av judarna görs för att legitimera sionisternas aktioner i Palestina genom den pseudobibliska myten om "det förlovade landet".

38. Gerschom Scholem, "The Messianic Idea in Judaism", London, 1971, sid. 311.

39. Abraham Heschel, "Israel: an Echo of Eternity", New York, 1969, sid. 115.

40. Yediot Aharaonot, 27 november 1981.

41. Ibid. Låt oss tillägga att förföljelse har, under historiens gång, inte varit endast judarnas lott. Vi har förföljelsen av de kristna under Nero och Diocletianus. Vidare t ex förföljelsen av "kättare" - de blodiga orgierna i samband med förintandet av catharerna i Languedoc, förtrycket av hussiterna i Böhmen, slakten på waadtländare, inkvisitionen i Spanien, St Bartholomeinattens massakrer och dragonaden mot hugenotterna - dessa är endast några exempel på den intolerans som inte enbart judarna men många andra grupper blivit offer för.

42. Amerikanska senaten har nämligen (då den 1983 ökade hjälpen till Israel, enligt Vita Husets förslag) ökat underhållet till 850 miljoner dollar på den ekonomiska sidan, och till 910 miljoner dollar för inköp av vapen. Dessa siffror inkluderar inte bidragen från judar i "Diasporan".




 

12

Den "bibliska" myten

"Detta land existerar enligt ett löfte givet av Gud själv. Det skulle vara löjligt att be om erkännande av dess legitimitet." Detta är det grundläggande axiomet i politisk sionism så som det formulerats av Golda Meir.1

"Detta land blev oss lovat av vår Gud och vi har rätt till det", sade Begin.2

"Om du har boken Bibeln och folket från Bibeln, då har du också Bibelns land - med patriarkerna i Jerusalem, Hebron och Jeriko med omgivningar."3

På detta sätt hänvisar alltid de israeliska sionistledarna, (vare sig de kallar sig högerorienterade eller vänsterorienterade, är medlemmar i Labourpartiet eller i Likudpartiet, är talesmän för armén eller för rabbinatet), oupphörligt till bibliska "argument" som sin grund för att rättfärdiga ett territoriellt anspråk, en "gudomlig rätt" och lagfart till ägande över palestiniernas land: Palestina. Frågan presenteras som om de kunde påvisa en gåvoakt signerad av judarnas Gud som i alla lägen skall förse dem med rätten att expropriera varje annan ägare i landet i fråga.

Denna uppfattning om "löftet" tillsammans med medlen för dess förverkligande (så som politisk sionism tyder detta från Boken i vilken Josua räknar upp sina bedrifter då det gäller att tillintetgöra och förinta tidigare innevånare i det förlovade landet. Dessa bedrifter utförde han på "Guds" befallning och med dennes stöd). Detta plus teman som "det utvalda folket" och "det större Israel" (Eretz Israel), från Nilen till Eufrat, utgör den ideologiska grunden i den politiska judiska sionismen.

Kolonialister under alla tidevarv och av alla nationer har alltid sökt ett skäl att "rättfärdiga" sina erövringar av andras länder, sina annekteringar, sitt rövande och sin dominanta ställning. En förevändning har man vanligtvis funnit i en anförd kolonialisternas "överlägsenhet" beträffande kultur och ras: denna påstådda överlägsenhet sägs ägas av den begåvade invaderaren med en "civiliserande" uppgift för sin "ras" i förhållande till andra. En "religiös" förevändning erbjöd ytterligare värdefull hjälp vid sådana koloniala erövringar - eller blev mer allmänt en bra förevändning för varje dominans av en socialgrupp över en annan.

Allting är tillåtet om man är Guds "utvalda folk" och "företrädare för det Absoluta". Gesta Dei per Francos menade, t ex, att "frankerna" var Guds arm genom vilka han kunde agera och på detta sätt fick vi korstågsfararna. De "mest katolska kungarnas" Spanien var inkvisitionens och utrotandet av de amerikanska indianernas Spanien. "Det heliga Ryssland" var pogromernas Ryssland. "Gott mit uns", menade Bismarcks Tyskland innan det blev Hitlers Tyskland. "Ni är kristna soldater" sade kardinal Spellman till de amerikanska expeditionsstyrkorna i Vietnam.

1972 uttryckte sig Vorster, premiärminister i Sydafrika och känd för sin grymma apartheid-rasism, på likartat sätt: "Låt oss inte glömma att vi är Guds folk, anförtrodda ett missionsuppdrag."4 I den religiösa judiska traditionen betyder utvaldheten att den judiska Guden (Jahve) har valt judarna som "Guds egendomsfolk" med Palestina som det förlovade landet med rätt att fördriva och förinta detta lands icke-judiska invånare. Vår kritik riktar sig endast mot politisk judisk sionism, vilken exploaterar detta utvaldhetstema - inklusive "val genom lidande", som vi har påvisat i samband med den politiska exploateringen av "brännoffret" (Holocaust) - i kolonialistisk mening - vilket innebär en påstådd överlägsenhet som fortfarande används i den rent kolonialistiska ideologins tradition för i rättfärdigandets syfte presenteras såsom innebärande ansvar och smärtsamt offer: i den betydelse som t ex Rudyard Kipling talade om "den vite mannens börda".

Idén med ett utvalt folk är en primitiv "historisk mänsklighetens barndoms barnslighet" som inte tas på allvar av någon. För alla folk har i sina primitiva skrytskrifter, uttryckt denna privilegierade uppfattning av sig själva, som ofta presenteras i termer av "utvaldhet". Varför skulle endast ett folks mytiska påståenden bli tagna på allvar?

Idén med ett utvalt folk varifrån den än kommer är kriminell, för den har alltid helgat aggression, rasism, expansionism och dominans.

Idén med ett utvalt folk är teologiskt oacceptabel. För om vissa är "utvalda" så betyder det att andra är "förkastade".

Varje politik som gör anspråk på att baseras på denna myt måste därför ledas till förnekande och förkastande av "de andra". Det existerar ingen verklig teologi om avskildhet, ty en ensam avskild människa, tillräcklig i sig själv, har ingen Gud.

Sionistisk judisk kolonialism är inget undantag från denna regel. Vi har redan sett att den innebär förnekande av blotta existensen av ett palestinskt folk (Golda Meir) och fördrivande av detta folk från Deir Yassin till Beirut (Begin) och ytterligare exploatering av detta slag enligt sionismens logik är troligen att vänta.

Det ideologiska fenomenet med tonvikten, beträffande Israel, lagd på vissa speciella passager i Bibeln (GT) är anmärkningsvärd eftersom den judiska politiska sionismen är ateistisk och enbart syftar till att erövra Palestina med pengar och vapen. Och kunde tänka sig även Uganda eller Argentina som det "förlovade landet" även om det inte nämns i GT.

Det stora flertalet israeler i dag är vare sig utövande eller troende judar och de olika "religiösa partierna" har, trots att de spelar en avgörande roll i staten Israel, endast en mycket liten minoritet av landets medborgare som medlemmar. Denna uppenbara paradox förklaras tydligt av juden Nathan Weinstock:

"Om rabbinsk obskurantism styr samhället i Israel, så beror detta på, att sionisternas mystik saknat allt samband utom genom hänvisningar till Moses' "religion". Tag bort talet om "det utvalda folket" och "det förlovade landet" och grunderna, för sionismen, brakar samman. Det är därför, paradoxalt nog, som de religiösa partierna får sin styrka genom de sionistiska agnostikernas medbrottslighet. Behoven av ett inre samband i den sionistiska strukturen i Israel har tvingat dess ledare att stärka synagogans auktoritet. Det var det "socialdemokratiska" partiet Mapai som, på initiativ från Ben- Gurion, gjorde religionsundervisning till ett obligatoriskt ämne på skolschemat - inte de religiösa partierna."7

Israels regering har förklarat GT som skriven av Gud med förbud av NT i de israeliska skolorna. NT förklarades för häromåret av den israeliska regeringen som skriven enbart av människor.

Av samma orsak förekommer inte borgerlig vigsel i Israel. En jude kan inte gifta sig, separera eller skilja sig i Israel annat än i enlighet med Torahns regler, d v s de lagar som finns i Pentateuchen.

Den främsta konsekvensen av denna omöjlighet att skilja staten från synagogan är att den judiska staten Israel, 45 år efter sin födelse, fortfarande inte har någon konstitution: "Det är för att inte komma på kant med de religiösa partierna vilka insisterar på att Torahn, de fem Moseböckerna i GT, ska betraktas som och redan betraktas som statens grundlag, och att avstå från att förse landet med en konstitution."8 Staten Israel är en judisk stat. Men vad är "judisk"? Hur definierar Israel vem som är jude? Israels grundlag 51 om lagen om "återvändandet" säger att alla judar från hela världen - och endast judar - har privilegiet att få rätt till "återvändandet" till Israel.

Den judiska israeliska lagen om återvändande - äger samma klerikala och diskriminerande karaktär som stipuleras i GT. Lagen om återvändande (5710 - 1950) fastställer att:

1. Varje jude har rätt att komma till Israel och automatiskt få det israeliska medborgarskapet.

4b. Denna lag går ut på att den person som kan betraktas som jude, bör vara född av en judisk kvinna eller som konverterat till judendomen och som inte är anhängare till någon annan religion.9 (Att konvertera till judendomen innebär att tro på att man fysiologiskt härstammar från Abraham, att man tillhör det utvalda folket och att man ska återvända till landet som lovats Abrahams säd!)

Inget annat kriterium föreligger än raskriteriet (arv genom moderns blod) eller det "religiösa" kriteriet (konvertering) och det senare är giltigt endast om det godkänts av en "ortodox" (och inte en "reformert") rabbin.

Rättfärdigande av den ideologi som är karakteristisk för judisk sionism åberopar löftet till Abrahams säd i Första Mosebok, XV, 18: "Samma dag gjorde Gud en överenskommelse med Abraham och sade, "till din släkt har jag givit detta land från Egyptens flod till den stora floden Eufrat"."

Vi har redan konstaterat att "löftet" är enbart en myt och att något spår av denna Israels gamla historia inte existerar i någon form utom i Gamla Testamentet. Frågan man därför då genast ställer sig är: kan någon grupp människor tvinga på andra folk en regel som går ut på att styra andra folks existens och som inte har någon auktoritet bakom sig annat än egen skapad myt och den tro som finns i traditionen hos den förtryckande gruppen?

Denna fråga är desto mera adekvat eftersom alla folk i Mellanöstern - t ex mesopotamierna, hettiterna, egyptierna - av sina gudar fick samma löften som Abraham fick: ett land och ett efterkommande släkte. Varför skulle inte syrierna åberopa som historisk och gudomlig rätt och löfte, som deras hettitiska "förfäder" fick (och vilkas imperium till skillnad från Davids och Salomons varade nästan 1000 år, från det 18:e till det 8:e seklet f kr) av gudinnan Arinna, vilken "drog upp gränserna för landet?".10 Vi skulle med rätta anse ett sådant anspråk absurt. Men varför då ha en annan attityd gentemot texter som kommer från en angränsande civilisation - om det inte är för att vi, med rätta eller ej, tror oss vara arvtagare till den civilisationen? (Se Petrus' första epistel, som vi redan citerat.)

Redan från början måste vi anse detta sätt att läsa Bibeln som ett rastänkande d v s att man a priori anser "sin" stams lära, "religion" och tradition som den enda gällande medan de andra stammarnas traditioner, t o m grannländernas, är av noll och intet värde.

Även om vi accepterar stammens antagande om denna boks speciella betydelse är läsande av Bibeln d v s den judiska GT, på detta sätt skild från hela sitt sammanhang med Mellanösterns religioner som ligger så nära den, selektivt. Eftersom man väljer ut speciella episoder för att de rättfärdigar ett visst agerande och utesluter andra episoder därför att de tenderar att fördöma detta agerande.

Det är sant att det, i Gamla Testamentet, finns passager som, om de tas som riktmärken, skulle rättfärdiga Oradours eller Deir Yassins, blodiga massakrer och ockupationer av territorier eller utrotande av folkslag. Josuas bok, som armérabbinatet i Israel så ofta hänvisar till i avsikt att predika för det heliga kriget och som också upptar en stor plats i skolundervisningen11, uppehåller sig vid den helgade utrotningen av besegrade folkgrupper, drivande alla "mot svärdseggen" - "både man och kvinna, ung och gammal" (Josua, VI, 21) - och som vi t ex kan läsa i historien om Jeriko och om så många andra städer.

I fjärde Mosebok (XXXI, 7-18) kan vi läsa om dessa "barn av Israels" bedrifter, om hur de, då de besegrat midjaniternas folk, "gjorde alla män till slavar, tog alla midjaniternas kvinnor till fånga och brände alla deras städer". När de sedan återvände inför Moses vredgades han och sade till dem "har ni skonat alla dessa kvinnor levande?... Döda nu därför alla små gossebarn och döda varje kvinna som haft en man på sitt viloläger. Men alla kvinnobarn, som ännu inte haft en man hos sig, ska ni låta leva och spara åt er själva".

Dessa historiska efterrekonstruktioner används idag i Israels skolor för att odla fanatism hos de unga. Psykologen G. Tamarin, vid Tel-Aviv Universitetet, genomförde följande test. Han delade ut till mer än tusen elever i 4:e till 8:e årskursen (barn mellan 8 och 14 år) som läste Josuas bok i skolan, berättelsen om släktutplåningen i Jeriko, vilken beskrivs även i denna skrift och ställde följande fråga till dem: "Antag att den israeliska armén ockuperar en arabisk stad i strid. Anser du det lämpligt eller ej att agera mot innevånarna på samma sätt som Josua gjorde mot folket i Jeriko?" Antalet "ja-svar" varierade mellan 66% och 95% beroende på vilken skola barnen gick i och i vilken kibbutz eller stad de bodde.13 Offentliggörandet av denna enkäts resultat, vilket avslöjade ett samhälles sanna ansikte, renderade professor Tamarin sparken från sin tjänst vid universitetet.

Denna hjärntvätt i skolan följs sedan upp i rabbinatet och i armén. Under invasionen 1982 i Libanon predikade de rabbiner som var knutna till armén oupphörligt doktrinen om det heliga kriget. Huvudtemat fastslogs av en rabbin som rättfärdigar detta krig och vår närvaro här: "Vi fullföljer vår religiösa plikt som judar (mitzvah) genom att vara här. Så står det t ex skrivet: den religiösa plikten (mitzvah) att erövra Landet (d v s Palestina) från fienden."14

Vi har här verkligen en selektiv läsning av Bibeln, som är både okritisk och historiskt inkorrekt och som bara tar upp de ställen som kan legitimera erövringar och användande av barbariska metoder, för det finns också andra ställen i Gamla Testamentet som är genomsyrade av en annan anda.

Sättet att vinkla bibelläsningen enligt stamtänkande nationalism och rasism som präglar politisk judisk sionism visar att den inte har tagit i beaktande Mikahs förbannelse (III, 9 - 12): "Hör detta jag säger Eder, ni ledare för Jakobs hus och prinsar av Israels hus, som skyr domar och förvränger all rättvisa. De bygger upp Sion med blodsutgjutelse och Jerusalem med förtryck... Därför skall Sion för er skull plöjas ned som en åker och Jerusalem ska bli en ruinhög..."

Denna selektiva läsning har skilt ut tre huvudsakliga myter: det utvalda folket, Kanaan som gåva till detta folk och det exklusivt judiska "stora Israel".

En kritisk läsning av Bibeln (GT) där man placerar dessa teman i den period, då de kom till och försöker ta reda på vilka politiska och teologiska motiv, som gav inspiration till dem, är enda sättet att integrera dem i historien om människans öde och Guds vilja.

Om Bibeln (GT), för en troende, är uppenbarelsen av Guds inblandning i människors liv i avsikt att ge dem en mening, bör det i läsningen vara mest väsentligt att ta vara på och urskilja de "poetiska" (d v s kreativa) uppenbarelserna av det gudomliga. Det är därför inte möjligt att läsa Bibeln som en historiebok på det sätt som man t ex läser Roms historia. Främst därför att den, ur denna synpunkt, skulle vara mycket underlägsen vad beträffar "objektivt" värde i förhållande till vanlig historia. Inget är objektivt verifierbart i Bibelns skrifter om patriarkernas gärningar, vistelsen i Egypten, Exodus, Moses och inflyttningen till Kanaan. Det går nämligen inte att göra korsvisa kontroller vare sig med skrivna dokument som härrör från andra källor utanför Bibeln eller med arkeologiska fynd. Salomons död är den första händelse i Israels historia som är möjlig att exakt datera.15 Detta p g a att vi i detta fall kan göra en jämförande historisk relatering till det neo-assyriska rikets kronologi. Denna är pålitlig, eftersom den med säkerhet bestämts genom astronomiska beräkningar.

Det finns i dag troligen ingen uttolkare som inte accepterar att de äldsta delarna av Bibeln, de som tillsammans bildar den sk "Jahve-källan", sammanställdes tidigast under Salomons regeringsperiod (i mitten av 900-talet f Kr) och att den utgör myter och legendberättelser, som spridits genom muntlig tradition. Om vi då håller oss endast till kriteriet historisk "objektivitet" så är dessa bibelsagor som beskriver händelser vilka utspelats flera århundraden tidigare, inte mer "historiska", i ordets faktiska bemärkelse, än Iliaden eller Ramayana.

Ur en kortsiktig och avhumaniserad synpunkt av historisk positivism som endast intresserar sig för "fakta" och inte för (symbolisk) undermening så utgör "löftet" till Abraham, "förbundet", "utvaldheten", "Abrahams offer" av sin son Isaac, Exodus (uttåget ur Egypten) och personen Moses ingen "historisk" realitet.

Ur "vetenskaplig" synvinkel (i ordets smala betydelse, d v s faktisk och vetenskaplig betydelse) finns därför inget kvar av löftet, utvaldheten, förbundet eller av hela Israels historia före Davids regeringsperiod.

Men om vi, å andra sidan, ser på historien inte som kortsynta mullvadar utan på sant humanistiskt sätt - d v s om vi försöker utröna hur människan i det förflutna blev humanist, då blir de "poetiska" idéer, med vilka hon, till skillnad från djuren, försökte ge livet och döden en mening genom visioner av en hjälte och ett helgon som hon föreställde sig och upplevde vägar att försöka nå den yttersta gränsen i det sant humanistiska sättet att leva, då får också den historiska aspekten en annan utgångspunkt.

Det handlar inte längre om att veta huruvida Abraham verkligen var född i Ur i Kaldéen (vilket f ö är en anakronism)16 eller om hans resa verkligen följde den beskrivna färdvägen; om Gud uppenbarade sig för honom (i vilken form?) för att ge honom ett löfte och ett land i gåva eller en speciell ätt; ej heller om att veta på vilket berg vi bör placera Moses' "brinnande buske", eller huruvida Josua verkligen var stammarnas ledare och kanaaniternas mördare (liksom andra, många århundraden senare, blev indianernas mördare) o s v.

Problemet är ett helt annat och det kräver inte strikt vetenskapliga regler utan tvärtom antyder det och förutsätter följande: i vilket ögonblick och under vilka omständigheter, i vilka människors samhällen och i vilket syfte skapades dessa grundläggande hjältesagor, sanna eller mytiska, - dessa historier som blev avgörande för formande av människan och hennes liv? Det viktiga är att människor hade förmåga att uppfatta och skapa sådana visioner av sig själva. De försökte leva i enlighet med dessa exempel, vilket skapade en ny realitet hos människan17 genom att man skapade nya horisonter, horisonter utan gräns som blottade detta nya kriterium vilket gav alla mänskliga påfund och deras utförande en mer relativ betydelse jämfört med denna gränslösa vision som sträckte sig långt bortom människors karavanvägar. Denna gränslösa vision kallas "Gud". Den gör det möjligt för människor att genom synnerligen världsliga gärningar verkställa "evighetens tankegång".18

Låt oss nu, från denna "teologiska"19 synvinkel, återigen ta upp temat om "utvaldheten", "förbundet", "löftet" om ett land och en "ätt", inte i avsikt att förstå dem som "fakta" (som ett dokument eller ett politiskt program, vilket gör politisk judisk sionisms i ett absurt och dödligt anspråk) utan i deras "betydelse" som ett stort judendomens arv från antikens judiska myter som anakroniskt används idag som en politisk ideologi för att rättfärdiga rasism, folkmord och kolonialism.

Om vi accepterar den datering som nu är fastställd genom vetenskaplig tolkning och enligt vilken den äldste av krönikeskrivarna, Jehovanen, inte kan ha nedskrivit sina krönikor tidigare än under Salomons regeringstid, vilket "budskap" finner vi då att han försöker förmedla till sina samtida?20 Vissa ser, som t ex Von Rad i hans "Theology of the Old Testament", i Jehovanens arbete en legitimering i efterkonstruktion av Davids kungarike (i motsats till de som omhuldade den gamla stamkonfederationen). Andra åter, som t ex Albert de Pury, betonar den icke - triumfatoriska, kritiska aspekten på Jehovanens arbete. Detta påminner läsarna om att Guds avsikter och hans "löfte" förverkligas trots ovärdigheten hos dem han "utvalt". Han betonar misslyckandena t o m hos Abraham då det gällde de viktigaste momenten beträffande "löftet". Genom att i sin historia inbegripa Abrahams vistelse i Egypten kan han dra uppmärksamheten till dennes trolöshet vad beträffar de två delarna av "löftet": landet (som han övergav) och ätten (med vilken han "kompromissade" på ett fegt sätt, då han till Pharao för att lura honom presenterade sin hustru Sarah som sin syster och lät henne bli upptagen i Faraohs harem för att lägras av Pharaon!!).21

Jehovanen är tydligen främst sysselsatt med att ge läsaren ett intryck av Guds storhet och tacksamheten för hans gåvor. Gud står för sin välsignelse trots misslyckandena bland männen som mottog "löftet" och inte visade sig det värdiga. I åtskilliga episoder görs det klart att varje gång patriarken eller medlemmarna i hans släkt använder knep eller våld i sitt samröre med andra så inträffar en katastrof. När Abraham låter sig styras av sin hustru Sarah och sänder iväg sin tjänarinna som fött honom en son (Första Mosebok, XVI); när Joseph blir förrådd av sina bröder (Första Mosebok, XXV-XXVII); eller när Jakobs söner massakrerar innevånarna i Sikem under böneceremonierna (Första Mosebok, XXXIV).

Varje gång Abraham, med våld eller knep och bedrägerier, försöker "modifiera" löftet för att passa hans egna avsikter, misslyckas hans företag. Han märker, att han inte kan leva om han inte accepteras av sina grannar.

Dessutom reducerar Jehovanen, enligt Guds komiska ordning och i en anda av generös universalism, Davids och Salomons kungarike till endast relativ betydelse genom att påminna om att Guds löfte inte kommer att fullbordas förrän "alla familjer på jorden blir välsignade genom dig".22

Det skulle vara meningslöst att för vår syften analysera andra yngre källor (t ex Elohisten som utan tvivel hör till början av 700-talet; 600-talets femte Mosebok; den prästerliga lagboken och historieskrivningen i femte Mosebok, vilka båda tillkom under exilperioden på 500-talet).

Att patriarkerna, främst Abraham, inte var historiska personer och att förbundet, löftet och utvaldheten hör till saga och poesi och inte till historia, hindrar oss inte från att fråga oss själva om betydelsen av dessa myter. Det lockar oss t o m att göra detta. Ty förbundet är frågan om relationen mellan människan och Gud. Löftet är frågan om relationen mellan gudomliga syften och ett mänskligt synsätt och utvaldheten är frågan om människans ansvar när hon påtar sig att ha en överjordisk dimension.

Som Koranen säger mer än en gång, "vi hava ej sänt någon apostel annat än med hans eget folks tungomål för att förklara för dem...".23 När uttolkare skiljer ut olika delar, av vilka Bibeln är sammansatt, visar den oss flera på varandra följande versioner av löftet om landet och om ätten. Vi har först löftet, som gavs till nomaderna för att få ny betesmark - ett löfte om ett land där de skulle kunna slå sig ned (Första Mosebok, XXVIII, 10-22). Detta löfte innebär ingen militär eller politisk erövring av områdena ifråga. Bara att man skulle få bosätta sig där. Ett annat stadium (och en andra version av löftet, utvidgad till nationella dimensioner) är ett post- factorättfärdigande av Davids erövringar: den ger underlag för "det utvalda folkets" suveränitet över alla områden "mellan Egyptens flod och till den stora floden, Eufrat" (Första Mosebok, XV, 18). Vi håller oss fortfarande till myter och sagor från Gamla Testamentet.

Människans räddning överflyttas aldrig till en annan värld, ty den gamla israelitiska tron tycks utesluta en sådan dualism: Judendomen tror inte på ett liv efter detta.

De "kristna" som tidigare bannlyste "det bortstötta folket" - judarna, har nu tillåtit sig att bli indragna i den politiska judiska sionismens slogans om "det förlovade landet". Nu ger man istället "det utvalda folket" oreserverat stöd. Men att halta på bägge benen betyder inte att man går rakt. Det finns "helgon" och "skyldiga" ansvariga individer p g a sina handlingar. Men det finns inte "heliga folk" lika litet som det finns "fördömda folk".

Efter ett förfärligt rivalitetsgräl i vilket den kristna kyrkan gjorde anspråk på att vara föremål för "utvaldheten" (arvet till det "prästerliga folket")29 ser vi den nu färdig för kompromiss och delning som om det fanns sekter bland Abrahams ättlingar och som om Abrahams tro var ett "arv" på vilket ett folk, en ras en institution eller en kyrka kunde göra anspråk och inte ett ansvar som är pålagt alla de som försöker motsvara Guds önskningar.

Och vad i all världen är denna "katolicism" eller "ekumenism", lokal eller västerländsk, som låtsas vara omedveten om andra medlemmar i Abrahams samfund - judarna före dem och muslimerna efter dem?

Det är avskyvärt, låt oss säga det rent ut, att de kristna ska skilja på "löftet om landet" och "löftet om kungariket", som om Bibeln inte utgjorde en helhet. Detta på samma sätt som dessa politiska judar som väljer ut selektivt endast de nationalistiska och rasistiska tendenser i Torahn från universalismen hos profeterna.

Vilken uppfattning om Abrahams tro och om Jesu budskap beträffande "kungariket" kan ha inspirerat Jacques Maritain när han skrev: "Palestina är detta enda territorium till vilket ett folk, med absolut gudomlig säkerhet, har en obestridlig rätt"30, som om man hörde till Abrahams samfund genom födsel och inte genom tro (om det är en "religion") och som om man hade del i löftet som ett privilegium och en egendomsrätt och inte som ett mål och ett ansvar?

Och vad ska man säga om ett dokument med titeln: "Orientation Pastorale sur l'attitude des chrétiens a l'égard du judaisme", som publicerades den 16 april 1975 av biskopskommittén i Frankrike då där försäkras (punkt 5): "Vi kan som kristna inte glömma löftet som Gud gav Israels folk om ett land i vilket de skulle uppmanas till återförening..."?

Bara detta är en tragisk förväxling att identifiera judendom med staten Israel och sionism och den egendomliga kristna teologi som inte längre i Jesus Kristus och kungörelsen om kungariket åt hela världen ser den fullständiga uppfyllelsen av "löftet".31

Koranen har bättre definierat vad som menas med ättlingar till Abraham genom att lägga till Abrahams svar på Guds kallelse: "Se, här är jag," och den likaledes ovillkorliga underkastelsen hos sonen: "Min Fader gör vad du får dig ålagt! Nog ska jag finna mig tålig om Gud vill."32 Med denna ovillkorliga underkastelse av människors strävan till Guds syften börjar Abrahams ätteled.



1. Se sammanhanget kring detta uttalande i den franska tidningen Le Monde den 15 oktober 1971.

2. Uttalande gjort av Begin i Oslo, rapporterat i den israeliska tidningen Davar, 12 december 1978.

3. Moshe Dayan i Jerusalem Post, 10 augusti 1967.

4. Vivants-Univers No 290, januari-februari 1974.

5. Forrest, "The Unholy Land", op. cit., sidan 53.

6. Citerat av Moshe Menuhin, "The Decadence of Judaism in Our Time", 1969, sidan 324.

7. Nathan Weinstock, i boken "Le Sionisme contre Israel", Paris Maspero, 1969, sidan 315.

8. Ibid, sidan 316.

9. Lagtexten ges av Claude Klein, direktör för Institutet för jämförande rätt vid Hebreiska universitetet i Jerusalem i hans bok, "Le Caractère juif de l'Etat d'Israel" (Paris, Editions Cujas, 1977), sid. 155-156. Detta verk av en framstående sionistisk advokat, publicerat på franska, är av grundläggande betydelse p g a sina anmärkningsvärda analyser av besluten i Israels "Högsta domstol".

10. "Les Religions du Proche-Orient asiatique", Paris, Editions Fayard, 1970, sidan 557.

11. Utbildningsministern är, signifikant nog, ledare för ett "religiöst parti".

12. De Vaux, "The Early History of Israel", volym 2, sidan 480.

13. "Liban-Palestine", publicerad av Centre Protestant de l'Oest, Paris, Edition L'Harmattan, 1977, sid. 84-86. (En rapport om denna översikt togs in i "The Sionist State and Jewish Identity" publicerad som Israca No 5, januari 1973 - Trans).

14. Den israeliska tidningen Ha'aretz, 5 juli 1982.

15. Martin Noth, "History of Israel", London, 1958, sidan 224.

16. Namnet "Kaldéen" förkommer inte förrän på 9:e århundradet, flera århundraden efter den period under vilken traditionen placerar patriarken.

17. Det som är fantastiskt är att människor, "poeter", hade förmågan att föreställa sig och skapa sådana personligheter som Hector och Rama, vilka fortfarande är levande förebilder i våra liv trots att Hectors sammandrabbning med Akilles vid Troja är en myt liksom Ramas seger över Ravana i Sri Lanka.

18. Sören Kierkegaard, "Fear and Trembling", London, 1939, sidan 48. Denna betraktelse över den episod som grundlade tron på "härstamningen från Abraham" - kan den idag vara relevant som lösning på de största problemen i vår tid, i synnerhet de som gäller förhållandet mellan å ena sidan tron och å andra sidan moral, politik och vetenskap?

19. Med "teologisk" menar jag en studie av människan, och dess historia, som inte a priori utesluter den transcendentala sidan hos människan, dvs hennes ständiga förmåga att genom fantasin bryta med sitt förflutnas determinismer (verkliga men gällande delvis lokalt) och hennes oavlåtliga "sökande" efter meningen med livet och döden.

20. I detta ämne hänvisar vi till en ingående sammanställning av Albert de Pury: "Les Sources du Pentateuque, une brève introduction", i tidskriften Les Cahiers protestants, september 1977, sid. 37-48.

21. Första Mosebok, XII, 10-20.

22. Första Mosebok, XII, 3.

23. Koranen, Surah XIV, 4.

24. Beträffande "Löftets" betydelse hänvisar vi till Albert de Purys teser: "Promesse divine et légende culturelle dans le cycle de Jacob", 2 volymer, Ed Gabalda, Paris, 1975.

25. Tredje Mosebok, XXV, 23.

26. Tredje Mosebok, XXV, 28.

27. Tredje Mosebok, XVIII, 3.

28. Kierkegaard, op. cit., sidan 74.

29. Petrus' första epistel, II, 9.

30. Jacques Maritain, i boken "Le Mystère d'Israël", Paris, 1965, sidan 243.

31. I detta ämne hänvisar vi till en analys av lazaristen Fader Jean Landousies, "Le Don de la terre de Palestine: Etude biblique". Teser för mästarprov presenterade för Institute Catholique, Paris, juni 1974.

32. Koranen, Surah XXXVI, 102.

 

 

 

13

Judendomens mytologi grunden till Israels politik
Rasism: Israels inrikespolitik

"I alla avseenden agerar man som om målet vore att få in i huvudet, på Israels judar, att det existerar en kvalitativ och normativ skillnad mellan judar och icke-judar... Det är den principen som ligger till grund för alla de lagar och regleringar i staten Israel vilka styr inrikespolitik, individers och familjers status samt kriterier för medborgarskap... Det är den principen som styr vårt sätt att agera gentemot de israeliska araberna (kristna och muslimer), beduinerna och innevånarna på Västbanken och i Gaza och som styr våra svar på deras krav...

Vi ska inte tillåta någon att förvandla Israel till ett religiöst ghetto med messianska anspråk vilka hånar universella mänskliga rättigheter och folkrätten."

Med dessa ord höjde Mrs Shulamit Aloni, deputerad i Knesset och Israels ledare i Rörelsen för Civila Rättigheter, sin röst i indignation i en artikel med titeln "I judendomens namn". Den var publicerad i den israeliska tidningen Yediot Ahronot den 25 juni 1978.

I detta rop kan man skönja ett skarpt fördömande av det sätt, på vilket judendomen ideologiskt används av den politiska sionismens dödsbringande mytologi.

Hela den judiska staten Israels politik, både inrikespolitiken och utrikespolitiken, är faktiskt med obeveklig logik en följd av två grunddrag i politisk judisk sionism: sionismen (den judiska "nazismen") är ett i huvudsak kolonialt fenomen. Men den bär den specifika pseudoteologiska mytförklädnad. Sionismen tömde judendomen på allt andligt innehåll och utnyttjade den för att rättfärdiga nationalistisk och rasistisk politik.

Rasismen i den judiska politiska sionismen är ett helt följdriktigt system som ligger till grund för och ger näring åt alla lagar och all praxis i staten Israel.

Denna rasism var den samlande principen redan i Theodor Herzls plan, vilket avslöjas i boken "Der Judenstaat" och ännu tydligare i hans dagboksanteckningar.

Djupt upprörd av Dreyfus-affären, sade han, att han strävade efter att bekämpa "assimilering" och genom att han tog upp de grundläggande antisemitiska teserna och omvandlade dem till också sionismens, vidmakthöll han tanken, att judar inte kan assimileras i andra nationer utan måste skiljas från dem för att inte längre bilda endast en religion och ett kulturellt element (han själv är inte troende utan politiker) utan en enskild stat.

För att nå dessa syften tvekade Herzl inte att, för varje samtalspartner, använda det språk som säkrast borde övertyga denne om den fara judarna utgjorde för olika länder och hur nödvändigt det därför var att underlätta deras förflyttning!3

I London förklarade Herzl, t ex, att med "sin lösning" på judeproblemet skulle sionisterna "eliminera faran för en revolution som skulle börja med judarna och sluta vem vet var..." På det sättet talade Herzl också med tyske utrikesministern Von Bülow och kejsar Wilhelm II, med Rysslands inrikesminister, Plehve, och med tsar Nicholas II. Alltså de mest notoriska "antisemiterna". Plehve stod ansvarig för pogromerna i Kishinev i april 1903, vilka anses vara bland de värsta av sådana skändligheter. Herzl skrev till Plehve i maj och rekommenderade sionism som ett motgift mot "revolution". Sionismens idé borde, efter Kishinev, förvisso verka attraktiv för unga judar. När Plehve tog emot honom, i augusti, bad Herzl om ett brev som gav stöd åt sionismen. Han fick också ett sådant brev: i detta gjorde Plehve klart att han skulle stödja en sionism som fick judar att emigrera, men han ville inte ha någon "odling" av främmande nationalism inom Ryssland. Herzl fann detta brev "otillfredsställande" och i ännu en vädjan till Plehve bad han om introducering hos turkiske sultanen, så att han skulle få möjlighet att be om lov för judarna att flytta till Palestina. Trots betänkligheter bland hans vänner offentliggjorde Herzl denna korrespondens vid sionistkongressen 1903. T o m innan Herzl publicerade sin bok ville en av hans kritiker, tidigt 1896, döda honom "för ni kommer att tillfoga judarna en fruktansvärd orättvisa". Herzl tvekade inte att svara: "Så jag får snart rätten att kallas världens värsta antisemit." Han var fullkomligt medveten om samstämmigheten mellan hans sionistprojekt och antisemitism när han sade: "Antisemiterna kommer att bli vår säkraste vänner och de antisemitiska länderna våra allierade." En annan av hans anmärkningar i detta sammanhang var: "Det är bara förargligt att detta förser M. Drumont med mer arbetsmaterial."

Herzl utvecklade faktiskt och använde alla de idÇer som använts av antisemiter. Innan han vann över den judiska brittiska Rothschild - familjen på sionisternas sida, 1902, föreslog han en utpressningskampanj riktad mot de judiska finansiärerna och lade i sina dagboksanteckningar upp riktlinjer för aktioner (liknande antisemiternas) på temat: "Huset Rothschild - objektiv presentation av det världshot som denna bläckfisk utgör."4

Eller för att ta ett annat exempel. För att nå ut med idén att judarna var främlingar i sina respektive länder svarade han på en protest från rabbiner som var oroade att han genom detta misstänkliggjorde judarna beträffande deras nationella lojalitet, och skrev då: "Den främste försvararen av den patriotiska idén i England är en tysk, överrabbinen herr Adler. Beträffande preussisk patriotism har vi som vår ledande förebild dr Maybaum, i Berlin, en ungrare; och på sistone har ännu en röst i Belgien anslutit sig till protestkören - nämligen rabbinen M. Bloch som, av namnet att döma varken är flamländare eller vallon."5 De värsta antisemiter kunde inte ha uttryckt det annorlunda.

Men sionisten Herzl visste också att antisemitism var nödvändig för politisk judisk sionism som medel att övertyga judarna att fly och emigrera till Palestina. Vi kommer att se senare hur denna hans idé har förblivit ett konstant drag i politisk judisk sionism ända fram till våra dagar. Så snart man upphör att definiera judendomen som en tro och istället definierar det som en nation kan man inte längre räkna med en religiös motivation för att "återvända till Sion". (Vi har ju sett att denna motivation historiskt inte haft någon större betydelse). Vad som behövs nu är att rekommendera en "judisk rasistisk- nationalism" som framställer judarna som främmande i förhållande till de folk bland vilka de lever (något som också ger bästa näring åt antisemitism) och att lita på att förföljelsen stimulerar emigrationen. Detta var orsaken till att Herzl inte drog sig för att släppa lös antisemitismen och t o m uppmuntra den.

Det saknades inte varningar. Baron Chlomecki, judiske presidenten i Österrikes parlament, skrev till Herzl: "Om er avsikt och målet för er propaganda, är att frambringa antisemitism, kommer ni troligen att nå detta mål. Jag är fullkomligt övertygad om att antisemitismen genom sådan propaganda kommer att växa och att ni kommer att orsaka ett blodbad på judenheten."6

När Herzl dog föredrog hans testamentesexekutörer att inte publicera hans dagboksanteckningar i dess helhet. När slutligen dessa skadliga dokument publicerades, åren 1922 och 1923 i Tyskland, skrev en österrikisk judisk författare, Joseph Samuel Bloch, (utgivare av Österreichische Wochenschrift), vilken hade varit nära bekant med Herzl, i samma profetiska tankebanor:
"Breven till Rothschild och till baron Hirsch, samt yttrandet att judarna är potentiella rebeller och revolutionärer i de länder där de bor, är tillräckliga för att bringa förgörelse över judarna. Herzl har försett judarnas fiender med en grund för en "lösning på det judiska problemet". Han har visat dem vilken väg de skall följa i sitt kommande agerande. Dagböckerna är fasansfulla."

Herzl dog i juli 1904. I oktober samma år publicerade the Jewish Quarterly Review resultaten från en ingående undersökning om antisemitism och sionism, gjord av den anglo- judiske studenten Lucien Wolf. Hans slutsatser var att: "Tecken på nedgång beträffande organiserad antisemitism är redan mycket uttalade...och detta trots att assimileringsproblem fortfarande erbjuder svårigheter." Men han tillade att sionistpropaganda "helt säkert kommer att ge nytt liv åt antisemitisk hets vilken annars borde följa en nedåtgående kurva". Summan av det hela blir att: öden utmärkande faran med sionism är att den är den naturliga och tåliga bundsförvanten till antisemitism samt dess mest verksamma argument för rättfärdigande av handlingar."

Sedan den judiska staten Israel skapats 1948 kom den judiska rasismen i den politiska sionismen inte bara att ha skadlig verkan på världens alla judar utan också och framför allt kom den att gå ut över det palestinska folket vars existens den politiska judiska sionismen förnekade. Den nya raden av problem, som framställdes av den judiska politiska sionismen uppstod ur denna fråga: hur skapar man judisk majoritet i ett land bebott av en infödd kristen och muslimsk palestinsk befolkning?

Politisk judisk sionism svarade på den frågan med den enda lösning som var möjlig enligt dess kolonialistprogram nämligen att etablera ett kolonialt samhälle genom att driva ut palestinierna och uppmuntra judisk immigration. Utdrivandet av palestinierna och besittningstagandet av deras land var en judisk medveten och systematisk handling. Ledaren för Jewish National Fund, vilken var ansvarig för erövrandet och judisk konfiskering av land i Palestina, Joseph Weitz, skrev 1940:
"Oss emellan, det måste stå helt klart att det inte finns plats för båda folken tillsammans i detta land... Enda lösningen är Eretz Israel, åtminstone västra Israel utan araber och det finns inget annat sätt än att flytta araberna härifrån till intilliggande områden; att flytta alla - inte en by, inte en folkstam bör finnas kvar... Och förflyttningen bör riktas mot Irak, Syrien och t o m Transjordanien... Först efter denna förflyttning kommer landet att kunna ta emot miljoner av våra bröder."7

Det var programmet som formulerades t o m innan staten Israel kom till. Vad beträffar dess realisering på det politiska och ekonomiska planet har programmet perfekt motsvarat den definition som gavs i november 1980 av professor Israel Shahak, från Hebreiska Universitetet i Jerusalem och president i israeliska rörelsen för mänskliga rättigheter: "Ursprungligen grundades staten Israel av människor som inte var medvetna om de icke-västerländska folkens rätttigheter... De hade absolut ingen som helst känsla för rättvisa gentemot folk utanför deras egen grupp. Man kan tillägga att det oftast hos dem finns ett förrädiskt sätt att tolka bibeltexterna, vilket tillåter dem att säga övi gör inget annat än återerövrar det land som vi en gång tidigare erövrade av kananéerna". "Det finns där", fortsätter professor Israel Shahak, "en i grunden rasistisk attityd i vilken känslor av västerländsk överlägsenhet - av den typ som var vanlig vid seklets början - kombineras med den specifika sionistiska rasismen." Denna tendens blev mer påtaglig från 1974 genom uppkomsten av en "mystik-ideologi" och tack vare det utan motstycke ökade finansiella stödet från USA.8

Det är makalöst att sionistpropaganda kan påstå att staten Israel är "den enda demokratin i Mellanöstern" och att de kan åberopa argument att friheten i Israel är sådan att oppositionen kan uttrycka sig fritt i press och t o m offentligt på gatan.

Medan sanningen är den att modiga motståndare till staten Israels rasism, som professor Israel Shahak, advokaten Felicia Langer, Knesset-deputeraden Shulamit Aloni, Uri Avneri, general Peled, professor Leibowitz och några till - det är trots allt mycket få (tack vare att de är judar från det "utvalda folket") som trotsar principerna i politisk sionism och den praxis som följer därav - lyckas endast med stort hjältemod offentliggöra sina uttalanden trots hot och påtryckningar. Men man ska aldrig glömma att denna frihet tolereras endast inom det judiska "etablissemanget". Israelisk "demokrati" innehåller en grundläggande diskriminering liksom i alla de kolonialistländer där "den vite mannen" har regerat ensam. Denna egendomliga öisraeliska demokratiö kan jämföras med den amerikanska demokrati, då de ännu ett århundrade behöll slaveriet av de svarta (finkänsligt benämnd "den speciella institutionen") och bortjagandet av indianerna som massakrerades eller drevs på flykten så att deras landområden kunde övertas av de ööverlägsna civiliseradeö vita. Israel är verkligen "en demokrati", med undantag av dess "svarta" och dess "indianer" vilka Israels grundlagar finkänsligt benämner "den icke-judiska befolkningen", d v s palestinierna, både muslimerna och de kristna.

Vi ska begränsa oss till att notera de mest uppenbara aspekterna i denna apartheidpolitik, så som de påverkar personlig status och besittning av landområden.

3. Följande baseras på Mrs L. M. C. Van der Hoeven Leonhards föredrag, "Sionisme herzlien et antisémitisme", Paris, september 1977.

4. Theodor Herzls kompletta dagboksanteckningar utgivna av Raphael Patai, New York och London, 1960, vol 2, sid. 592.

5. Herzl, "Sionistkongressen", Contemporary Review, oktober 1892, sid. 591.

6. Herzl, "Year Book", utgiven av Raphael Patai, New York, 1958, vol 1, sid. 216-217.

7. Den israeliska tidningen Davar den 27 september 1967.

8. Intervju med prof Israel Shahak för den amerikanska tidskriften Villlage Voice, 19 november 1980.

 

 

14

"Det karakteristiskt judiska i staten Israel."
Staten Israels rasistiska natur
Personlig status

En bok, skriven med stor noggrannhet, av en fanatisk judisk sionist, professor Claude Klein, från Hebreiska Universitetet i Jerusalem, där han är prefekt för institutionen för jämförande lag, är speciellt avslöjande. För det första genom sin titel: "Det karakteristiskt judiska i staten Israel."9

I denna bok kan vi se staten Israels rasistiska natur växa fram, trots att författaren förnekar det, detta tack vare grundligheten i hans dokumentering och de argument han anför. (1) Han skrev att: "Sionistdoktrinen deklareras officiellt av Staten".10 Professor Klein visar detta genom att konstatera att tre lagar ger de judiska sionistorganisationerna en "speciell status" i Staten. Den första av dessa lagar (5713 - 1952) berör Världssionistorganisationen och Jewish Agency. Författaren poängterar att denna lag inte skapar "något lagligt band mellan... de judar som inte bor i Israel och Staten. Ett sådant lagligt band kan endast skapas genom en viljehandling, som t ex att bosätta sig i Israel".11 Det står gudskelov helt klart, att alla judar i världen inte, som individer, är föremål för staten Israels jurisdiktion. Men den framstående juristen är mer tystlåten om det faktum att Världssionistorganisationen och Jewish Agency som institutioner är organiskt och juridiskt bundna till staten Israel, trots att de är verksamma i alla länder över hela världen.

Om en katolsk kyrka eller ett kommunistparti skulle deklarera sådana juridiska och statliga band med Vatikanen eller Sovjets regering skulle de säkert och med rätta betecknas som illegala såsom varande "agenter för en främmande makt" och skulle helt säkert inte få förtroende att samla in bidrag till förmån för sin stat, speciellt inte då denna stat för en politik som går stick i stäv mot t ex svenska statens politik eller mot någon av de andra staternas i vilka dessa organisationer är aktiva. Kort sagt, den "särskilda status" som etablerar ett juridiskt och statligt band mellan dessa institutioner och staten Israel skapar ett problem som är av grundläggande politisk och juridisk betydelse. Att Världssionistorganisationens och Jewish Agencys legalitet inte ifrågasätts skapar redan det ett särskilt privilegium, ett undantag och en skandal!

De två andra lagarna som Klein valt ut syftar på Keren Kayemet (Judisk Nationell fond). En lag som antogs den 23 november 1953 och på Keren Hayesod (Rekonstruktionsfond: en lag som antogs den 10 januari 1956). "Dessa två lagar", skriver professor Klein,12 "har gjort en omvandling möjlig i de länder vilka erhållit för judarna ett visst antal privilegier". Utan att räkna upp dessa privilegier, nämner han snarast i förbigående att "marken som ägs av Jewish National Fund förklaras som "Israels mark"13 och en grundläggande lag har förklarat denna mark som icke-främmande". Enligt denna lag så har enbart judarna rätt att köpa marken i Israel. Detta är en av de fyra "grundläggande lagarna" - byggstenarna i en framtida konstitution vilken Israel ännu inte har 45 år efter dess grundande. Denna lag fick sin status år 1960. Det är beklagligt att denna lärde jurist inte med sin vanliga noggrannhet förser oss med några kommentarer till detta "icke-främlingsskap". Han definierar inte ens betydelsen av det: en bit land "räddat" (s k befrielse av landet genom konfiskering eller fördrivning av palestinier) av Jewish National Fund är en bit land som blivit "judiskt" och det kommer aldrig att säljas eller lånas ut till en "icke-jude" ej heller brukas av en sådan.14

Kan någon förneka den rasdiskriminering som finns nedärvd i denna grundläggande lag? Låt oss fortsätta vår instruktiva läsning av professor Kleins bok,15 där han beskriver lagen om återvändandet, den lag som "kröner judarnas verk" i Palestina. I början av debatten när denna lag enhälligt antogs i Knesset, förklarade Ben Gurion, den 5 juli 1950, att staten Israel "inte är en judisk stat endast i kraft av det faktum att judarna bildar majoriteten av dess befolkning. Det är en stat för varje jude om han så önskar".16

Klein analyserar konsekvenserna av en sådan lag och frågar: "Då det judiska folket är i stor majoritet, av befolkningen i staten Israel, kan man å andra sidan säga att befolkningen i staten Israel inte är helt judisk eftersom landet också har en viktig icke-judisk minoritet som huvudsakligen består av araber och druzer. Frågan som uppstår är: i vilken utsträckning existensen av en lag som lagen om återvändandet, vilken gynnar immigration av en del av befolkningen (definierad genom medlemskap i en viss religiös och etnisk enhet) kan anses diskriminerande?"17

Författaren frågar sig speciellt om internationella konventionen för borttagandet av alla former av rasdiskriminering (antagen den 21 december 1965 av FN:s generalförsamling) är i kollision med den judiska tillämpade lagen. Den framstående juristen sammanfattar, (i det han tillämpar en dialektik om vilken vi låter läsarna döma), med denna subtila gränsdragning. Vad beträffar icke-diskriminering "så får inte en åtgärd riktas mot någon speciell grupp. Lagen om återvändandet antogs till förmån för judar, som vill bosätta sig i Israel. Den riktades inte mot någon grupp eller nationalitet. Man kan inte förstå, hur en sådan lag kan anses diskriminerande."18

Till hjälp för den läsare som löper risken att bli förvirrad eller förvånad över denna logik som inte kan kallas något annat än fräck och som enligt en känd vitsig formulering faktiskt innebär att alla medborgare är jämlika men vissa är mer jämlika än andra. Till hjälp ska vi ge en konkret beskrivning av den situation som skapas genom "lagen om återvändandet". För den som inte passar in under denna lag, finns istället fastställd en lag om nationalitet (5712 - 1952, sid. 69). Den gäller "varje individ som strax innan grundandet av staten var palestinier och som inte blivit israel i kraft av artikel 2 (den som handlar om judar)". Människor som åsyftas i denna omskrivning (och vem anser sig "aldrig ha haft en tidigare nationalitet". Det är som att vara statslös genom arv) måste bevisa att de bott i landet för så och så lång tid. Att få tag i sådana skriftliga bevis är ofta omöjligt eftersom de nödvändiga dokumenten försvann under det krig och den terror som följde på sioniststatens grundande. Om det inte är möjligt att skaffa fram de erforderliga papperen måste de, för att bli israeliska medborgare, "gå vägen över naturalisation", vilket t ex betyder att man måste "ha viss kunskap i det hebreiska språket". Därefter kan inrikesministern, efter eget gottfinnande, antingen bevilja eller avslå de sökandes önskan om israeliskt medborgarskap. I korthet, enligt israelisk lag, blir en jude från Patagonien israelisk medborgare i det ögonblick han sätter sin fot på marken vid flygplatsen i Tel Aviv, medan en palestinier, född i Palestina av palestinska föräldrar, kan bli betraktad som statslös i sitt eget ockuperade land.

Detta skulle alltså inte vara någon rasdiskriminering mot palestinierna utan snarast en åtgärd till förmån för judarna! Att ge förmåner och privilegier till judarna p g a att de tillhör det utvalda folket utgör alltså ingen diskriminering av icke-judar!!

Samma apartheid som tillämpas beträffande medborgarskap träder i kraft när det gäller rätt till boendeort och äktenskap.

Hela städer, såsom övre Nazareth eller Carmiel (nordöst om Haifa), vilka har byggts på land som konfiskerats eller "köpts" och ägs av Jewish National Fund, ligger "utanför gränserna för den sektor som reserverats för icke-judar". Tidningen Ha'aretz publicerade den 18 februari 1972 en intervju med sekreteraren i arbetarrådet i Carmiel, Moshe Prishmore: "Vi vill att endast judar ska arbeta och bo här". Man påpekade för honom att det fanns araber som också arbetade där. Han svarade: "Ja, men bara inom judiska företag och endast som hantverkare." Hans ombud, Rahl Tirosch tillade: "Om vi tillät dem att bo här skulle de hindra syftet med skapandet av Carmiel, nämligen att judaisera Galiléen." Betyder inte detta att "icke-judar" förbjuds att bo på vissa platser? Enligt professor Klein är detta ingen rasdiskriminering mot palestinierna - snarast en åtgärd till förmån för judarna!

Vi kan på detta sätt mångfaldiga denna typ av exempel på apartheid i staten Israel så att de tillfullo bekräftar resolutionen 3375, vilken var föremål för omröstning den 10 november 1975 i FN:s generalförsamling och som lyder: "Sionism är en form av rasism och rasdiskriminering." Till denna grundläggande judiska rasism, som är så karakteristisk för politisk sionism liksom för all kolonialism läggs den pseudo-teologiska förklädnad som är utmärkande för den politiska judendomen.

T ex beträffande alla frågor som rör personlig status i staten Israel underblåser prästernas kontroll rasismen genom att lägga dessa frågor på en religiös basis. Äktenskapslagarna är speciellt avslöjande.

En lag benämnd 5713 - 1953 i den rabbinska domsagan lyder: "Artikel 1: Giftermåls- och skilsmässoärenden mellan judar i staten Israel skall, eftersom personerna tillhör nationen och bor i Staten, falla under rabbinsk domsagas speciella domvärjo. Artikel 2: Giftermål och skilsmässor mellan judar i Israel ska ske i enlighet med judisk religiös lag."

Det finns alltså inget civilt giftermål för judar i Israel. Vi ska bara ge ett exempel på de konsekvenser som följer på rabbinernas allmakt i detta avseende: en jude som heter Cohen får inte gifta sig med en skild kvinna (därför att släkten Cohen anses vara släkt i rakt nedstigande led till Moses' bror Aaron och innehar sålunda prästerliga funktioner i Templet). Detta rabbinska hinder kan endast kringgås genom en komplicerad procedur och ett beslut från Högsta Domstolen.19

Ännu ett exempel: en barnlös änka kan inte gifta sig igen om inte hennes svåger går med på att gifta sig med henne eller beviljas chalitza av den rabbinska domstolen vilket befriar honom från plikten att göra detta.

En annan följd understryks av Klein: "I praktiken är denna lags betydelse klar: det är lagligt omöjligt för en judisk person att gifta sig med en icke-judisk person i Israel."20

Här är den judiska rasismen och teokratin oupplösligt förenade på en grundläggande punkt. Definitionen av "en jude". Vem är jude? Lagens definition av detta, i staten Israel, lyder som följer (instr. från den 10 januari 1960): "En person blir klassad som judisk i sina ID-handlingar, religiöst och etniskt, om han är barn till en judisk mor och inte har några arv från någon annan religion eller om han har konverterat i enlighet med Halakhah."

Denna definition medför ett antal svårigheter, vilket professor Klein helt tydligt påpekar. I första hand "är judendomen inte en religion som gynnar proselytism".21 Det är verkligen i vilket fall som helst utomordentligt sällsynt att människor konverterar nuförtiden.

Återstår då det etniska kriteriet. "För juden", säger Klein, "är frågorna om religion och etniskt ursprung identiska".22 Men problemet löses inte så lätt: "Att definiera juden genom dennes judiska mor är inte särskilt tillfredsställande. För att inse detta behöver man endast påpeka att det betyder att man överflyttar problemet till modern och sedan vidare bakåt (i släkten)..."23 Låt oss ta ett konkret exempel. Vi har nämnt att (enligt den nuvarande lagen i staten Israel), skulle kung Salomon inte ha varit jude eftersom hans mor var hettit. Inte heller skulle kung Saul vara det, för hans mor var kanaanit. Och inte heller Abraham vars mor (och han själv) inte var judar! Och professor Kleins odiskutabelt logiska iaktagelser ger vid handen att kanske inte heller kung David bör kallas jude eftersom hans mormors mor, Ruth, var moabit. Om han stammar från manssidan - nåväl dessa mäns äktenskap skulle inte betraktas som lagliga i Israel av i dag! Detta är tyvärr inte bara ett skämt. Professor Klein sammanfattar: "Faktum är att det inte finns någon lösning på detta problem. Det är fullt möjligt, att denna typ av definition en dag kommer att orsaka problem och kanske t o m hänvisas till rätten. Men hittills har den inte berett israeliska advokater några problem."24 Den orsakar dock problem i det vardagliga livet. Om det upptäcks att en israels farmor eller mormor inte är jude har regeringen rätt att ändra dennes registrering från "jude" till "icke- jude", och detta kommer att hindra honom från att gifta sig med en judinna i Israel - om han inte konverterar. Vid den tid då det var aktuellt med fallet Shalit, en israelisk sjöofficer som gifte sig med en icke-judisk skotsk kvinna 1970, och fallet kom upp i Högsta Domstolen, uppmanade Golda Meir öppet mrs Shalit och andra kvinnor i samma situation att underkasta sig konverteringsritualen.

9. Paris, Editions Cujas, 1977.

10. Op.cit., sid. 22.

11. Ibid, sid. 21.

12. Ibid, sid. 21

13. I första versionen stod det: "Den judiska rasens oavhändliga egendom".

14. Lår oss minnas att 75% av landet tillhör staten Israel och 14% tillhör Jewish National Fund.

15. Klein, op.cit., sid. 29.

16. Ibid, sid. 29.

17. Ibid, sid. 33.

18. Ibid, sid. 35.

19. Ibid, sid. 124. Ett lagförslag för möjliggörande av borgerlig vigsel, i avsikt att undvika dessa arkaiska förbud, avslogs 1972.

20. Ibid, sid. 123.

21. Ibid, sid. 49.

22. Ibid, sid. 48

23. Ibid, sid. 49.


 

 

15

Erövring, annektering, expropriation

Den judiska kolonialistiska och rasistiska andan i sionismen manifesterar sig inte bara i personers status utan också i sättet att "roffa åt sig" mark och landområden.

På samma sätt som den judiska sionismen länge har förnekat och fortfarande förnekar att palestinierna existerar har den också skapat sagan om "landet utan folk till ett folk utan land" och sagan om öknarna som man fått att blomstra. Det har inte funnits något israeliskt "mirakel" i detta område.25

På sin höjd kan man förvåna sig över den blixtens hastighet med vilken en befolkning har drivits ut och ersatts med en annan och den snabbhet i rövandet genom vilket landområden bytt ägare. Men även här finns inget "mirakel": det var fullbordandet av en judisk plan för systematisk expropriering av palestinsk mark och land, vilken noggrant hade utformats före skapandet av den judiska staten Israel för att fungera som ett grundläggande redskap för politisk sionistisk judisk kolonialpolitik.

Theodor Herzl skrev i sin dagbok den 12 juni 1895: "Vi måste expropriera den privata egendomen varsamt i de landområden vi fått som besittningsrätt. Vi ska försöka uppmuntra den fattiga befolkningen att flytta över gränsen genom att erbjuda dem arbete på andra sidan, medan vi nekar dem arbete i vårt eget land. De rika kommer att komma över på vår sida. Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste företas diskret och försiktigt."!!26

Detta exproprieringsprogram tillämpades systematiskt (utom vad beträffar "diskretionen") från det ögonblick då sionisterna i sin hand fick medel att med våld utföra sina planer på erövring av land.

I detta läge bör man skilja mellan två stadier i den judiska kolonisationen. Det första stadiet bar tecken på klassisk kolonialism. Det var en fråga om att exploatera den lokala arbetskraften. Detta var juden baron Eduard de Rothschilds metod. På samma sätt som han i Algeriet exploaterade bönderna som billig arbetskraft på sina vinodlingar så utökade han i stort sett bara sitt verksamhetsområde så att han exploaterade arbetskraften av ytterligare ett antal araber på sina palestinska vinodlingar.

En vändpunkt kom i och med en ny våg av judiska immigranter från Ryssland, vilket var en följd av 1905 års revolutionsmisslyckande i detta land. Istället för att fortsätta kämpa på platsen sida vid sida med de andra ryska revolutionärerna importerade dessa desertörer, från den tillbakaslagna revolutionen, till Palstina ett slags egendomlig rasistisk "sionist-socialism". De grundade "hantverkskooperativ" och "lantbrukskibbutzer" och drev bort de palestinska bönderna i avsikt att etablera en ekonomi grundad på en judisk "arbetarklass". Från den klassiska typen av kolonialism, som praktiserats av engelsmännen och fransmännen, startade de på detta sätt en övergång till bosättningskolonialism i enlighet med den politiska sionismens logik, vilken innebär ett inflöde av immigranter "till vilkas förmån" (som professor Klein uttrycker det) land och arbete måste reserveras enbart för att de är judar. Från och med nu handlade det om att ersätta det palestinska folket med ett annat folk och naturligtvis överta deras land.

Låt oss påminna oss att när Balfour-deklarationen utfärdades ägde judarna endast 2,5% av landet och vid tiden för beslutet om delning ägde de fortfarande endast 6,5%. Nu - 1996 ockuperar de hela Palestina och äger 93% av Palestinas mark!

1930 förkunnade dr A. Ruppin, Jewish Agencys expert i jordbruks- och ekonomiska frågor, denna princip: "Mark är det nödvändigaste för att kunna bosätta sig i Palestina. Eftersom det nästan inte längre finns något arabiskt eller icke-ockuperat land i Palestina, måste vi, i varje enskilt fall då vi får fotfäste i ett landområde och bosätter oss där, driva bort de bönder som hittills har odlat marken, vare sig de är ägare till marken eller arrendatorer."

De metoder som användes för att beröva de palestinska invånarna deras landområden var av den mest obevekliga kolonialsorten, med ett stänk av judisk rasism som blev ännu tydligare hos sionismen.

Utgångspunkten för den stora operationen var startandet av den världsomfattande judiska Jewish National Fund 1901. Denna hade som grundtes, i jämförelse med andra kolonialismer, att det land som fonden erövrade inte kunde säljas tillbaka till eller ens arrenderas av icke-judar!

De israeliska ledarnas jordbrukspolitik bestod av systematiskt rövande från palestinska bönder. Förordningen av 1943, för innehav av land och vad beträffar expropriering i allmänt syfte, hade ärvts från tiden för den brittiska kolonialtiden i Palestina. Denna brittiska koiloniallag missbrukas av judarna om den används på ett diskriminerande sätt och används endast mot palestinierna till förmån för judarna - som t ex när 500 hektar av palestinsk mark, 1962 exproprierades vid Deir El- Arad, Nabel och Béneh. Det s k "allmänna intresset" bestod i detta fall av att man ville skapa staden Carmiel reserverad endast för judar.

Ett annat sätt var att använda "katastroflagarna" stiftade 1945 av engelsmännen för att användas både mot judar och araber. Brittisk koloniallag No: 124 (s 94) ger militärchefen (denna gång under säkerhetsförevändningar) - makt att dra in alla rättigheter för medborgarna inklusive deras rörelsefrihet. Det räcker med att armén förklarar ett speciellt område förbjudet att beträda av "statssäkerhetsskäl", så kan en arab upptäcka att han inte kan gå till sina odlingar utan judiska israeliska militärchefens tillstånd. Om detta tillstånd inte utfärdas förklaras åkrarna ifråga för obrukade och israeliska jordbruksministeriet kan "ta i sin ägo obrukat land för att se till att det brukas"!!

När engelsmämmem 1945 utfärdade denna stränga kolonialistlagstiftning som ett led i sin kamp mot judisk terrorism, sade den judiske juristen Bernhard (Dov) Joseph, i protest mot detta "lettre de cachet" - system, följande: "Är det meningen att vi alla ska bli offer för officiellt inspirerad terrorism?... Det finns ingenting som hindrar att en medborgare kastas i fängelse utan rättegång... Regeringens makt att när som helst sända vem som helst i exil är obegränsad... Man behöver inte ens ha begått något brott. Ett byråkratiskt administrativt tagit beslut är tillräckligt." Samme Bernhard (Dov) Joseph skulle senare, då han blivit justitieminister i Israel, tvinga igenom dessa samma lagar och tillämpa dem mot palestinierna!

J. Shapiro protesterade ännu skarpare mot dessa lagar vid samma protestmöte i Tel Aviv den 7 februari 1946 (rapporterat i Hapraklit i februari 1946 sid. 58-64): "Det system som råder i Palestina sedan försvarslagarna stiftats saknar motstycke i något annat civiliserat land; sådana lagar fanns inte ens i Nazi-Tyskland." Samme judiske J. Shapiro skulle senare, då han blev allmän åklagare i Israel och senare justitieminister, tvinga igenom samma lagar mot palestinierna. För att rättfärdiga bibehållandet av dessa statsterrorlagar, har "kristillståndet" i Israel aldrig hävts sedan 1948. Men detta "kristillstånd" tillämpas enbart mot palestinierna till förmån för de judiska ockupanterna!

Shimon Peres skrev i Davar den 25 januari 1972: "Utnyttjandet av Lag 125, på vilken militärregeringen bygger, följer upp kampen för judisk bostättning och judisk immigration."

Förordningen gällande "brungult landområde" som utfärdades 1948 och tillrättalades 1949, har samma syfte men är betydligt mera rakt på sak utan att ens besvära sig med en kamouflerande förevändning i stil med "allmänt intresse" eller "militär säkerhet".

En israelisk judisk jordbruksminister kan ta i anspråk vilket landområde som helst som sägs ha blivit "övergivet". Den utvandring av palestinska invånare som skett i stor skala p g a terror som t ex i Deir Yassin 1948, i Kafr Kasem 29 oktober 1956 eller pogromer utförda av den judiska militära "Unit 101" vilken skapades av Moshe Dayan och, under lång tid leddes av Ariel Sharon, "befriade" stora territorier som på detta sätt tömdes på sina palestinska ägare eller arrendatorer och sedan gavs till judiska "nybyggare" med israeliska statliga subventioner från amerikanska och europeiska bidrag.

Mekanismen för bortdrivandet av de palestinska bönderna fullständigades genom stadgarna av den 30 juni 1948, krisregleringen av den 15 november 1948 beträffande "frånvarandes egendom", lagen om "frånvarandes" landområden (14 mars 1950), lagen om erövrande av land den 13 mars 1953 samt en hel arsenal av stadgar, vilka syftade till att legalisera judisk stöld och rövande genom att tvinga palestinierna på flykt så, att judiska "nybyggen" skulle kunna upprättas.

Om detta kan man läsa i Nathan Weinstocks bok "Le Sionisme contre Israel".27. För att t o m sopa bort minnet av den palestinska bondepopulationens existens och ge trovärdighet åt myten om f d "öknen" förstördes de palestinska byarna med husen och dess gårdar och tom deras kyrkogårdar och gravar. Professor Israel Shahak gav 1975 ut en lista där han räknade upp distrikt för distrikt av 385 palestinska byar vilka jämnats med marken. Totalt förstördes 1948 475 byar.

Ny judiska bosättningar fortsätter att etableras på Västbanken. Sedan 1979 har israelerna hjälpts fram extra mycket i detta avseende och enligt god klassisk kolonialistisk sed är de judiska "nybyggarna" beväpnade.

Resultatet av allt detta är att "judiskt land", som Jewish National Fund kallar det, vilket 1947 uppgick till 6,5% av det totala landet, nu efter utdrivandet av 2,5 miljoner palestinier, uppgår till mer än 93% av Palestina (75% hör till staten Israel och 14% till Jewish National Fund).

Eftersom detta är judisk politisk sionisms kolonialistiska och rasistiska politik beträffande personlig status och ägande av mark, kan man lätt förstå vad de israeliska ledarna menar med den autonomi om vilken Shamir talade i sin "fredsplan" för att stoppa intifadan - en "fredsplan" som utgör mallen för dagens s k "fredsprocess" i Mellanöstern. Vad som verkligen menas med dessa planer och processer är inget annat än fortsatt uppföljning av den kolonialistiska judiska annekteringspolitiken - en riktig Pax Judaica.


24. Ibid, sid. 49.

25. Se "The Arab Population of Israel" (på hebreiska) i Arakhim, 1971, No. 3, sid. 10, beträffande Palestinas jordbruk före skapandet av sioniststaten.

26. Herzl, "Complete Diaries", vol. I, sid. 88.

27. Publicerad i Paris av Maspero-förlaget, 1969, sid. 373 ff.

 

 

 

16

Pax Judaica
"Fredsprocessen" som syftar till att rättfärdiga och legitimera judarnas annekterings- och expansionspolitik

Låt oss presentera de viktigaste "arrangemangen" i denna karikatyr av ett israeliskt föreslaget "självstyre", den plan som Begin bearbetade och som Shamir aktualiserade som "bot" mot det palestinska upproret - en plan som Netanyahu nu driver vidare. Begin och Shamirs ursprungsplan bestod av en samling regler vilka, likt den nuvarande "fredsprocessen" bara syftar till att rättfärdiga och ännu mer legitimera sionisternas annekterings- och expansionspolitik. Deras plan fastställde att efter en övergångsperiod på fem år för iordningsställande av administrationen i självstyret kommer Israel att tillförsäkra sig sina andra ytterligare "rättigheter till suveränitet" över Västbanken och i Gaza-remsan. Denna regel förklarar allt övrigt. "De judiska nybyggarna och de judiska innevånarna kommer att stå under israelisk lag och israelisk administration". "Rätten" att fortsätta att bosätta sig i "de områden som står under självstyresregimen skall säkerställas: land ägt av regeringen (av Israel) och icke odlad mark"28 kommer att tas i besittning av den judiska ockupationsmakten. Sioniststaten "kommer att ta ansvar för fördelningen av vattentillgångar och kommer endast att rådfråga administrativa rådet". Statens beväpnade styrkor "kommer att vara stationerade på vissa platser i de distrikt som lyder under självstyresregimen", och dess säkerhetsstyrkor "kommer att ta ansvar för intern säkerhet" i det ockuperade området. Vad gäller administrativa rådet, ser Israels plan till att "militären ställer sina styrkor till självstyrets förfogande. Man kommer att förhandla om det antal medlemmar som bör väljas och hur många departement som ska knytas till det". I ett appendix till planen finns upplysningen att sionistledarna aldrig kommer att tillåta att en palestinsk stat skapas på Västbanken och i Gaza!!29

Begins plan som sedan förvaltades av hans efterträdare Shamir fick titeln "Regler för fullständigt administrativt självstyre för arabiska innevånare i Judéen, Samarien och Gaza och för närvaron av judiska nybyggare i dessa områden" och skulle vara utgångspunkten för varje eventuell föreslagen israelisk "förhandling" om självstyre.

De israeliska rekommendationer för tillämpande av denna plan framhöll att ytterligare restriktioner skulle läggas på självstyrets auktoritet som komplement.

På det ekonomiska planet blir "självstyrets" administration inte bemyndigade att utställa valuta, att upprätta en central bank eller att pålägga indirekta skatter. Den ska inte ha någon makt att kontrollera import och export eller cirkulation av valuta. Vad beträffar intern säkerhet gäller ska "politiska fångar hållas fängslade under israelisk lag och Israels regering ska bemyndigas att inlägga veto vid varje amnestiansökan".

Judisk ockupering av land ska intensifieras. "727 000 dunam"31 ska avdelas till läger för judisk militär träning och till förläggningar. Så har vi det landområde som behövs för vägbygge. "Mer än tio motorvägar" ska byggas på Västbanken och ytterligare en i Gazaremsan som komplement till en motorväg avsedd att leda förbi de viktigaste städerna. "Kommunikationsnätet i territorierna kommer att stå under israeliska transportministeriets övervakning." Ockupationsmakten ska dessutom "kontrollera vattenförsörjningen i Gazaremsan och förbehåller sig rätten att planera exploatering av vattenresurser på Västbanken". Och så ytterligare ett påbud: "Nybyggarna ska etablera en lokal polisstyrka och bära vapen varje gång de är på uppdrag."!32

Som synes utgör den nuvarande "fredsprocessen" inget annat än en logisk fortsättning på Begins ursprungsplan som hans efterträdare Shamir sedan lade fram och som vi ovan gått igenom. Pax Judaica innebär en total kapitulation av det palestinska folket, att de skall göra nationell harakiri. Det är inte konstigt att sionisterna mycket riktigt kallar Arafats knäböjande för ockupationsmakten Israel för "sionismens andra stora seger" - den första segern var sionismens erövring av Palestina och grundandet av Israel på dess ruiner.

Innebörden av detta sionistiska agerande summerades långt i förväg på ett utmärkt sätt av den sydafrikanska tidningen Die Transvaler, en expert på rasdiskrimineringsfrågor: "Är det verkligen någon skillnad på det sätt på vilket Israels folk försöker hävda sig bland en icke-judisk befolkning och sättet på vilket Afrikaanern försöker bibehålla sin ställning?"33

Israelerna grundar sig på Bibeln, då de förklarar sig ovilliga att blanda sig med andra folk. Afrikaners gör likadant. Och den f d rasistiske sydafrikanske premiärministern Verwoerd konstaterade själv att "judarna tog Israel från araberna sedan araberna levt där i tusen år. Jag stödjer dem. Israel liksom Sydafrika är en apartheid-stat."34

Begin och Shamirs fantastiska plan för palestinsk underkastelse, de judiska arrangemangen för s k "självstyre" som applåderades av apartheid-rasismens förkämpar i Sydafrika, samma plan drivs nu av Benjamin Netanyahu och hans bödlar Ariel Sharon, infrastrukturministern och Rafael Eytan, jordbruksministern; kända judiska krigsförbrytare som ostraffat brutit mot varenda krigslag och internationell konvention som den civiliserade världen satt upp.

Etnisk rensning är en metod som dessa judiska ledare alltid omhuldat. I samband med massakern på kinesiska demonstranter på Himmelska Fridens Torg hade Israels nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu, som då var vice-utrikesminister, ett genialt sionistiskt förslag:

"Israel borde ha utnyttjat det tillfälle som gavs när demonstrationerna i Kina slogs ner och världens uppmärksamhet helt var fokuserad på dessa händelser, och passat på att massdeportera araber från [de ockuperade] territorierna. Tyvärr fick jag inte stöd för min då föreslagna plan, men jag kommer fortsätta propagera för att den genomförs."35

Finns det någon anledning att tro att Netanyahu har ändrat sig?


28. Planens förslag angående land på Västbanken har följande lydelse: "Land ägt av regeringen och som är obrukat ska på anmodan användas för säkerhetsändamål, för judisk bosättning och för rehabilitering av judiska flyktingar. Land, som inte lagligen registrerats som privatägt men som icke desto mindre brukas av privatpersoner, ska på anmodan användas endast för säkerhetsbehov. Likaså ska land, som är lagligen registrerat som privatägt men som inte odlas, användas för säkerhetsbruk om så erfordras. I detta fall kommer landområdet att tas i anspråk. Privatägt och brukat land skall inte utnyttjas om det inte blir oundvikligt av säkerhetsskäl eller p g a vägbygge." (Jerusalem Post, 18 maj 1979).

29. Ha'aretz, 22 maj 1979.

30. Ma'ariv, 22 maj 1979.

31. En dunam = 1000 m2.

32. Ha'aretz, 21 maj 1979.

33. Citerad av H. Katzew, "South Africa: A Country Without Friends", Midstream, våren 1962, sid. 73 och reproducerad i Richard P. Stevens' och Abdelwahab M. el Messiris bok, "Israel and South Africa: The Progression of a Relationship", New Yersey, reviderad utgåva 1977, sid. 66.

34. Rand Daily Mail, 23 november 1961.

35. Uttalande av Benjamin Netanyahu den 24 november 1989 återgivet i den israeliska tidningen Yediot Aharonot.

 

 

 

17

"Återvändandets" misslyckande

Då vi nu analyserat judisk politisk sionisms metoder att fördriva palestinierna, ska vi nu gå över till att granska de metoder med vilka de har försökt få judar att flytta till Israel. Vi säger "försökt" eftersom detta försök har misslyckats. Endast 20% av världens judar bor i Israel där sionisterna lovat dem "säkerhet". Efter en rad krig och en klar inkompetens hos de israeliska ledarna, p g a sionistdoktrinen, att fredligt integrera landet bland folken i Mellanöstern, finns det i dag inget land i världen där judar är mindre säkra än i Israel. Denna situation är resultatet av en politik som, i dekolonisationens tidevarv och i sällskap endast med den nu utdöda apartheidregimen i Sydafrika, som strävar efter att föreviga den mest obotligt dömda sortens rasistisk kolonialism.

I motsats till den judiska legenden som politisk sionism vill göra gällande, har det "religiösa" motivet ("låt ett land utan folk...") endast haft en mycket svag effekt på "återvändandet" till Palestina. Sionismen stödjer sig för att övertyga judarna att "återvända" på Gamla Testamentets kolonialistiska påbud särskilt manifesterad i Josuas bok som är full av massakrer och utrotningar på Guds befallning samt även hos Ezra och Nehemja, böcker som ägnar sig år rasdiskriminering och teokrati i exklusiv chauvinistisk tjänst. Politisk sionism grundar sig alltså på en ensidig, selektiv läsning av Bibeln (GT).

Theodor Herzl, judisk politisk sionisms fader, var själv icke- troende och var endast intresserad av Bibeln ur den synpunkten att den kunde ligga till grund för rättfärdigande av hans maktpolitik.

Den politiska judiska sionismen utnyttjade t ex den judiska ritualen i Jesajas "nästa år i Jerusalem" och bönen, "Om jag glömmer Dig oh Jerusalem,...". Psalmen 137 är väsentlig i judisk religion.

Korstågen var en "kristen sionism" på samma sätt som politisk sionism i dag är ett "judiskt korståg": i båda fallen kan vi se en förvrängning av de andliga värdena och av tron.

Det är signifikant, att de passager från Bibeln, som är mest citerade i staten Israels skolor och i judisk politisk sionisms program är de som berättar om erövringen av Kanaan och om Davids kungarike, alltså de som rör militära och politiska aspekter i Palestinas historia och inte Abrahams offer eller profeternas ord.

Jerusalem, helig stad för kristna och muslimer borde vara ett andligt centrum för hela mänskligheten som samlar människor till pilgrimsfärd inte till judisk erövring.

Det var efter skapandet av politisk sionism genom Theodor Herzl som den judiska "immigrationen" till Palestina intensifierades inte av religiösa utan av politiska skäl: p g a den politiska sionismens doktrin baserad på en serie myter: t ex den om de "icke-assimilerbara" judarna, den om antisemitism uppfattad som evig och "obotlig" (medan det faktiskt efter franska revolutionen blev en tydlig nedgång både i Västeuropa och Amerika), den om vägran att kämpa tillsammans med andra förtryckta mot förföljare till förmån för en önskan om en judisk stat (Herzls Judenstaat), inspirerad av europeisk (speciellt tysk) nationalism på 1800-talet - en stat med ett eget land, att erövras med kolonialmaktens medel och metoder och med det slutliga målet, i Herzls och Ben-Gurions drömmar, att koncentrera all världens judar till Palestina.

Den "religiösa" messianismen i den judiska traditionen blev på detta sätt utnyttjad för skapandet av en politisk nationalism som var exklusivistisk och chauvinistisk.

Vissa sionister, även om de är få, var ändå kritiska och pessimistiska för framtiden:

1. Etablerandet av en judisk stat i Palestina skulle oundvikligen resultera i en konflikt med det folk, som levt och verkat i landet i flera århundraden och med hela den Islamiska världen samt med världskristenheten eftersom en stor del av de fördriva och förtryckta palestinierna är kristna. Judah Magnes sade profetiskt 1931: "Jag är inte beredd att försöka nå rättvisa för judarna genom att begå en orättvisa mot araberna. Jag skulle anse det som en orättvisa mot araberna att sätta dem under judiskt styre utan deras medgivande. Om jag inte är för en judisk stat, är det endast av det skälet att jag inte vill ha krig med arabvärlden."39

Fast Magnes var bland de första av sionisterna som hade tidigt 1923 ställt frågan: "Kommer judarna här i Palestina i sina ansträngningar att skapa en politisk organism att bli lika hängivna åt brutal styrka och militärism som vissa av de sista hasmonéerna var?"40

2. Den judiska politiska sionismen ökar faran för judar över hela världen genom att misstankar om dubbla lojaliteter och dubbelt medborgarskap. Amerikanska rådet för judendom framförde den 31 augusti 1943, som ett resultat av 92 rabbiners initiativ till ett möte i Atlantic City i juni 1942, protester mot planen att skapa en judisk stat och de deklarerade i sitt manifest:

"Den dagen ska komma, då vi måste ropa "stopp". De villkor som styr amerikanska judar med en judisk flagga, en judisk armé och en stat i Palestina och ett dubbelt medborgarskap i Amerika, är mer än vi kan acceptera... P g a vår omsorg om välfärd och status för de judar som lever i andra delar av världen kan vi omöjligt instämma i eller stödja den politiska inriktning, som är förhärskande i det sionistiska programmet. Vi kan inte annat än tro att judisk nationalism tenderar att göra våra bröder osäkra beträffande sin plats och uppgift i samhället och det vänder vår uppmärksamhet från vår historiska roll att leva som ett religiöst samhälle var vi än må bo."41

Amerikanska rådet för judendomen föreslog en konkret lösning på problemet med "fördrivna personer" (som de senare kom att kallas):

"Vi ber FN att säkerställa snarast möjliga återflyttning till hemlandet och bosättning... för alla människor som ryckts från sina hem av axelmakterna samt att FN står fast i sina ansträngningar att ordna omedelbart skydd för flyktingar av alla trosbekännelser, politisk tillhörighet och nationellt ursprung... För våra bröder judarnas räkning ber vi bara om: lika rättigheter och skyldigheter som deras medmänniskor i landet... Vi är emot ansträngningarna att etablera en nationell judisk stat i Palestina eller någon annanstans. Vi anser det vara defaitisk filosofi och en tankegång som inte erbjuder någon lösning på det judiska problemet.

Palestina är lika mycket en del av Israels religiösa arv som det är en del av två andra stora religioners arv. Vi ser fram emot det slutliga etablerandet av en demokratisk självstyrande regering i Palestina i vilken judar, muslimer och kristna ska vara rättvist representerade.

Vi inbjuder alla judar att stödja vår tolkning av judiskt liv och öde genom att hålla uppe de högsta traditionerna i vår tro. Vi tror att dessa sanningar lägger frunden för varje problem om en mer hoppfull framtid uppbyggd av fria människor."42

Vid den tiden vilket American Jewish Yearbook 1943 visar hade sioniströrelsen i USA 207 000 medlemmar. Den totala judiska befolkningen uppgick då till 5 000 000. Det är värt att notera, att immigrationen till Palestina förblir mycket ringa trots propaganda från den judiska politiska sionismen.

Vid slutet av 1800-talet var antalet judar i Palestina färre än 2% av Palestinas befolkning. Två år efter Balfour-deklarationen 1917 fanns det fortfarande endast 7% av befolkningen. Under de tolv åren mellan 1920 och 1932 kom endast 118 378 judar till Palestina - alltså mindre än 1% av världens judar.

Även efter 2:a världskriget förblev proportionen judar som valde att leva i Israel mycket låg. Ben-Gurion erkände detta misslyckande av den judiska sionismen när han tog emot en grupp judiska amerikaner i Israel den 31 augusti 1949:

"Fast vi har förverkligat vår dröm om att etablera en judisk stat är vi fortfarande bara i början. I dag finns bara 900 000 judar i Israel, medan det stora flertalet judar fortfarande lever utomlands. Vår uppgift är att föra alla judar till Israel."

I december 1951 anklagade Ben-Gurion de amerikanska sionistledarna för att inte ha gått före med gott exempel ("Inte ens fem ledare reste sig och for till Israel efter det att Staten etablerats").43

37. Philo skrev: "Våra traditioner vinner över och omvänder barbarerna och hellenerna, Orienten och Västerlandet, Europa och Asien, ja hela världen från ena änden till den andra." (Citerat av Bernard Lazare, "Antisemitism ...": se sid. 36 i den engelska utgåvan.)

38. Citerat av Ilan Halévi, "La Question Juive", Paris, Editions de Minuit, 1981, sid. 17.

39. Norman Bentwich, "For Sion's Sake: a Biography of Judah Magnes", Philadelphia, 1954, sid. 188.

40. Ibid, sid. 131.

41. Samuel Halperin, "The Political World of American Zionism", Detroit, 1961, sid. 84-85.

42. New York Times, 31 augusti 1943.

43. Mew York Times, 13 december 1951.

 

 

 

18

Judiska metoder för att tvinga judarna till immigration till Palestina

Israeliska judiska ledare och deras anhängare utomlands underhåller desperat antisemitismhotet vilket de är så beroende av för att nå sitt mål. Dr Israel Goldstein skrev:"Vad väntar amerikanska judar på? Väntar de på att en ny Hitler ska tvinga iväg dem? Tror de att de ska besparas de tragedier som har tvingat judar i andra länder att emigrera?"44

Ett tredjedels århundrade senare drar sig inte judiska och sionistiska hängivna supporters till judiska staten Israel för att göra sig löjliga. T o m efter massakrerna i Sabra och Shatila planerade och övervakade av israeliska armén, skrev Swiss Revue Juive den 11 juni 1982 och rättfärdigade sin solidaritet med den judiska statsterrorismen: "Eftersom Israel har existerat har vi kunnat gå genom livet med högt burna huvuden - vi får aldrig glömma detta faktum." När man läser detta skulle man kunna tro att schweiziska judar före 1948 hade varit i en desperat situation!

Judendomen och sionismen behöver antisemitismen för att nå sina gammaltestamentliga mål. Herzl skrev själv: "Judarna utgör ett särskilt folk och kan inte integreras med andra folk. Men de blir assimilerade i vilket samhälle som helst om de känner sig säkra där för en längre tid. Detta kan aldrig vara i vårt intresse." Och därför verkar den sionistiska judiska rörelsen för att sprida oro och osäkerhet bland världens judar.

I avsikt att artificiellt stimulera judisk immigration och erövring av palestiniernas land så finns inga regler men det rekommenderas att ett scenario av antisemitism planläggs. Och faktum är att immigration till Palestina från början har stimulerats med rent artificiella propagandistiska medel.

Här följer tre exempel på metoder som använts.

Först fallet med de judiska jemeniterna, vilka utgjorde den största grupp med immigranter från Orienten före 1948. Problemet var att ersätta palestinska arbetare till samma låga löner och att utföra de minst attraktiva arbetena som t ex jordbrukare, industriarbetare och hembiträden. En rapport av dr Thon, från Jewish Agency, visade 1908 på lösningen. "Endast orientala judar kunde arbeta som araberna för arablöner" medan de då på samma gång hjälpte till att nå sionistmålet om "judiskt arbete" och eliminering av palestinska arbetare. Han sammanfattade: "Om vi lyckades få jemenitiska familjer att installera sig i nybyggena skulle vi uppnå ytterligare något: jemenitiska kvinnor och flickor kunde arbeta som hembiträden istället för arabiska kvinnor och flickor vilka f n är anställda som tjänstefolk hos nästan varje judisk nybyggarfamilj - till den skandalösa lönen av (motsvarande) 15 svenska kronor i månaden."45 Och 1911 sändes en pseudopräst (en ateistisk jude) till Jemen - "sionistsocialisten" Warshavsky som för ändamålet döpts om till "Rabbi YavnÇ eli"- för att förkunna för jemenitiska judar Messias ankomst och Israels tredje konungarike. Mycket senare 1948 sjöng de jemenitiska immigranterna vilka fördes till Israel under en operation som kallades "Den förtrollade mattan", i planet som forslade dem: "David! David! (d v s David Ben-Gurion) Israels kung!" Denna operation utfördes i två faser, den ena mellan december 1948 och mars 1949 och den andra mellan juli 1949 och september 1950 och kostade 5,5 milj. dollar.

Ett annat exempel är det med de "omplacerade" människorna - också det från 1948. Vid den tiden fanns endast mellan 100 000 och 114 000 "omplacerade" judar i den amerikanska ockupationszonen i Europa. Trots intensiv propaganda från Jewish Agency förklarade författaren till Klausner-rapporten (fast han den 2 maj 1948 hade poängterat för American Jewish Conference att "judarna som grupp inte har någon överväldigande önskan att fara till Palestina"), utan omsvep att: "Jag är övertygad om att dessa människor måste tvingas att resa till Palestina... För att effektivera detta program blir det nödvändigt för det judiska samhället att till stora delar ändra sin politik och istället för att göra det bekvämt för de "omplacerade" se till att de får det så obekvämt som möjligt... Dessutom skulle det behövas en organisation som Haganah (en grym sionistisk terrororganisation) för att oroa judarna..."

Den viktigaste uppgiften för de judiska sionistledarna var inte att komma till judiska flyktingars hjälp utan istället i politiska syften få dem att fara till Palestina. Redan den 17 december 1938 uttryckte Ben-Gurion, i ett brev till sionistexekutivkommittÇen, sin fruktan att de förföljda judarna skulle lyckas finna skydd i västländerna: "Om judarna (i Väst) får välja mellan att hjälpa flyktingar genom att rädda judar från koncentrationslägren eller att arbeta på ett nationalmuseum i Palestina kommer barmhärtigheten att ta överhanden och hela folkets energi kommer att kanaliseras till att rädda judar från olika länder...och sionismen kommer att slås ur brädet."46

Vad gäller regeringarna i Väst, så snabba att fälla hycklande tårar över "flyktingarna från katastrofen", så tvekade dessa inte när det var fråga om att erbjuda en fristad åt dessa flyktingar att lägga på bidrag till deras inflyttning. Av judiska nazioffer, vilka flydde utomlands mellan 1935 och 1943, for knappt 8.5% av dem till Palestina. USA begränsade sitt välkomnande till 182 000 (mindre än 7%) och England till 67 000 (mindre än 2%). De flesta (över 75%) fann sin tillflykt till Sovjetunionen, närmare bestämt 1 930 000.47

"Man måste hålla i minnet", fortsätter Rabbi Klausner, "att vi har att göra med ett sjukt folk. Man kan inte fråga dem vad de vill göra, utan man måste bestämma åt dem. De kommer att vara evigt tacksamma".48

Ett tredje exempel är det med Iraks judar, den kärna från vilken ett samhälle formades för 2,5 tusen kanske år sedan av ättlingar till judar från Babylon. Detta judiska samhälle - 110 000 människor år 1948, var djupt rotat i landet. Överrabbinen i Irak, Khedouri Sassoon sade: "Judar och araber har åtnjutit samma rättigheter och privilegier i tusen år och anser sig inte som åtskilda folkslag inom denna nation."

Sedan kom Israels terroristdåd i Bagdad 1950 och 1951. Då man märkte att Iraks judar inte talade särskilt mycket om att emigrera till Israel, tvekade Israels "secret service" (Mossad) inte att kasta bomber på dem för att övertyga dem om att de var i fara. Attacken mot Masauda Shem-Tov-synagogan resulterade i tre människors död och ytterligare två dussin skadades.49 Så började den sionistorganiserade judiska utvandringen från Irak kallad "Operation Ali Baba".

Vi skulle kunna ge många fler exempel, speciellt de som hör ihop med de regelbundna manövrer som judisk politisk sionism organiserade i Latinamerika. Det judiska samhället i Mexiko reducerades till israelisk koloni. Våren 1948 deklarerade den judiska "United Fund of Mexico" att personer, som vägrade bidra till sionistfonden eller som gav otillräckliga bidrag, skulle bli föremål för hårda "domar" och deras namn skulle avslöjas inför hundratals människor. Den första "rättegången" av detta slag beskrevs i Mexiko-Citytidningen Die Stimme den 9 juni 1948. Samma system tillämpades sedan i andra latinamerikanska länder. I Montevideo råkade motspänstiga uruguanska judar, vilka 1949 vägrade att betala de 2% skatt på sin inkomst som påbjudits av sionistledarna ut för att bli uteslutna ur synagogan och de nekades rabbinens tjänster för bröllop, begravning eller omskärelse.50 Samma procedur tillämpades även i Argentina, Brasilien och Peru.51

Den judiska sionismen har misslyckats i sina försök att få alla judar i världen att flytta till Palestina - till lycka för Mellanöstern, där en sådan inflyttning ytterligare skulle skärpa sioniststatens tendens till permanent aggression mot sina arabiska grannar p g a strävan (som den nazistiska strävan) att uppnå "livsrum". Men anspråket att från staten Israel styra alla judarna i "Diasporan" har inte upphört att framställas. När Ben-Gurion var premiärminister försäkrade han: "den kollektiva judiska plikten att bistå staten Israel på alla villkor och under alla omständigheter... Detta betyder att bistå staten Israel vare sig regeringen, i det land judarna i fråga bor, önskar det eller ej."52 Vid Världssionistkongressen upptogs detta som innebärande "ovillkorligt samarbete med staten Israel och dess regering". Motståndare påpekade att utfärdandet av en sådan status till judiska världssioniströrelsen skulle sätta judar, boende utanför Israels gränser, i en besvärlig situation genom vilken de kanske "med viss rätt skulle frukta att bli anklagade för dubbla lojaliteter".53 Mitt under invasionen i Libanon, omkring den 10 juni 1982, skrev presidenten för den schweiziska avdelningen av "Action Israel", Mr Nessim D. Gaon, i det att han vädjade om insamling av pengar till staten Israel:
"Israels armÇ bevakar militärfronten i den andra fronten, d v s den för Israels ekonomi som ligger i era händer. Stöd den till det yttersta av er förmåga för att därigenom bevisa att det judiska folket är ett och odelbart."

Samma attityd av ovillkorligt á priori-stöd t o m då det gällde Israels invasion och brott visade Alain de Rothschild, när han i en intervju för France-Soir den 27 september 1982 (och å judiska institutioners representantråds i Frankrike vägnar), genast efter massakrerna i Sabra och Shatila, sade:
"Betydelsen av dessa händelser har förvrängts i ett försök att attackera och smäda det judiska samhället och det judiska folket i allmänhet, genom att ännu en gång låta dem bära skulden för att de är judar. Man har helt förlorat de verkliga gärningsmännen, vilka var libaneser, ur sikte."

Detta är exakt detsamma som Begin och Shamir säger. Den israeliska judiska invasionen i Libanon är ett brott mot folkrätten och mot mänskligheten.54. Att fördöma detta brott är för Rothschild såväl som för Shamir liktydigt med "antisemitism", missaktning, hets och smädelse mot "det judiska folket"!

44. The Day, New York, 15 mars 1950.

45. Det väsentligaste i denna rapport återfinns i "The History of the Zionist Settlements" publicerad på hebreiska 1970 av Masada Publications, Tel-Aviv: citerad av Ilan HalÇvi, op.cit., sid. 24.

46. Citerad i "The Other Israel", publicerad av Matzpen, Tel- Aviv, 1968, sid. 91: reproducerad i Nathan Weinstocks "Zionism: False Messiah", London, 1979, sid. 136-137.

47. Siffrorna är hämtade från New York Institute for Jewish Affairs och från Christopher Sykes "Crossroads to Israel", London, 1965, citerad i Weinstock, op.cit., sid. 138.

48. Citerad i Alfred Lilienthal, "What Price Israel?", New York, 1953 (nytryck 1969 av Institutet för Palestinastudier), sid. 195.

49. En redogörelse för dessa provokativa handlingar kom i den israeliska veckotidningen Ha'olam Hazeh den 20 april och den 1 juni 1966. De bekräftades i augusti 1972 av Kokhavi Shemesh i "Svarta Pantrarnas" tidning och av journalisten Baruch Nadel i en utfrågning riktad till Mordechai Ben-Porat genom Högsta Domstolen i Tel-Aviv den 7 november 1977: se rapporten i Yediot Aharonot, den 8 november 1977, citerad i Ilan Halévi, op.cit., sid. 29.

50. Jewish Post, 22 april 1949.

51. Impresa Israelita (Rio de Janeiro) 23 juli 1948: Nossa Voz (Sao Paolo), 28 juli 1948: Jewish Telegraphic Agency (Buenos Aires) 2 augusti 1948.

52. Jerusalem Post, 17 augusti 1951.

53 Minutes Officielles, 23:e världssionistkongressen, 1951.

54. Se Amnon Kapeliuks bok om Sabra och Shatila, "Enquête sur un Massacre", Paris, Editions du Seuil, 1982.


 

 

 

19

Den judiska israeliska expansionismen

Visionen om "Stor-Israel"

"Jag skulle vilja föreslå er att i tal ofta nämna och återkomma till programmet det Det Stora Israel, innan det blir för sent... Basel-programmet måste innehålla orden Det Stora Israel eller Palestina och dess grannländer - annars blir det ett meningslöst nonsens. Man får inte ta in 10 miljoner judar i ett land på 25 000 kvadratkilometer."1

Detta brev som sändes den 29 oktober 1899 till juden Theodor Herzl från en av hans nära judiska vänner och rådgivare, David Frietsch, uttrycker med perfekt klarhet den inre logiken i judisk sionistisk "utrikespolitik" och hur den sionistiska ideologin och rörelsen ser på andra människor och folk när det gäller att verka för de judiska intressena.

Just sionismens princip och strävan - att göra judendomen inte längre bara till en "religion" utan till en "nation" och en stat, att räkna alla judar i världen som hörande till denna nation och att kämpa för att föra dem till denna stat - tvingade den judiska sioniststaten in i en serie expansionskrig för att erövra "livsrum". Hela historien med den judiska staten Israels angrepp och annekteringar har varit en logisk följd av denna obevekliga logik i politisk judisk sionism.

Den enda skillnaden mellan den judiska israelitiska militäristiska och expansionistiska utfall och nazisternas agerande är den judiska ideologin som legitimerar "religiös" rasism och den rättfärdigande mytbildningen som omger det hela. (Judendomen är ju, från antiken, en primitiv stamreligion enbart för ett "folk" som om man skulle göra svenskheten till "svenskdom" som en "religion" enbart för svenskar.) Tonvikten är lagd inte bara på den judiska rasmyten utan också på den pseudobibliska myten om ett "löfte" tolkat i ren folkstamsinnebörd - inte i den andliga bemärkelsen av ett messianskt universellt gudsrike som hos kristendomen och Islam utan som "Landet" i materialistisk och territoriell mening'med ett biologiskt begrepp för att definiera vem är "jude": av judisk mor, och av Abrahams Släkt!

Texten i Första Mosebok (XV, 18) som lyder: "Till din släkt har jag givit detta land, från Egyptens flod till den stora floden Eufrat" anses fastställa (inte en etnisk, religiös eller kulturell grupp) men ett politiskt och militärt program,2 som om det var en historisk realitet och ett dokument om äganderätt - och som om Abrahams "släkt" (som är från Mesopotamien) skulle definieras genom blodsband och inte genom trosgemenskap. Och som om vi dessutom skulle anse vår tids judars mytiska härstamning som äkta och betrakta dem som ättlingar till Kanaans urinnevånare. (En "religion" eller en mytisk "härstamningslära" för rena politiska syften?) Dagens judar som, liksom alla andra grupperna, är avkomman av flera folkstammars blandning (från Krim till Jemen och från Etiopien till Spanien) har, inte vare sig p g a något absurt biologiskt ursprung eller enligt historiens bevis, någon rätt att ha anspråk på arv från förfäder som inte är deras eller att utesluta den infödda befolkningen av muslimer och kristna palestinier från sitt land eller från sitt arv. Dessa har helt säkert ett betydligt starkare etniskt och territoriellt arv från innevånarna i Davids kungarike än de polska, ryska, romerska, ungerska, jemenitiska, svenska eller nordafrikanska judiska immigranter till Palestina.

Ändå är det med denna myt om det judiska "Stor-Israel", "utlovat" till deras påstådda förfäder och genom sättet att selektivt läsa Bibeln (GT) som Israels ledare kontinuerligt rättfärdigar sin expansionspolitik och de anfall och annekteringar de utför i namn av dessa löjliga och absurda sagor.

"Om boken Bibeln finns", sade Moshe Dayan i augusti 1967, "och bokens folk finns, då finns också Bibelns land - landet med budorden och patriarkerna i Jerusalem, Hebron, Jeriko och trakterna däromkring".3 Men på grundval av sådana "principer" blir de geografiska och politiska gränserna tänjbara.

"Tag Amerikas självständighetsförklaring t ex. Den innehåller inget omnämnande av territoriella gränser. Vi behöver inte heller markera ut gränserna för vår stat".4 Detta Ben-Gurion-citat av Amerika som föredöme är synnerligen signifikant. I Amerika flyttades nämligen gränsen kontinuerligt västerut under ett helt århundrade ända tills man nådde Pacific Ocean. En plågsam process för indianerna vilken syftade till att driva dessa från landområden som nykomlingarna ville erövra!

Ben-Gurion har mycket tydligt sagt: "Att behålla status quo räcker inte. Vi har skapat en dynamisk stat inriktad på nytänkande och reformer - nybyggande och utvidgning."5

Politisk praxis motsvarar också denna märkliga teori:
Palestinas mark och land tas i besittning och dess innevånare fördrivs. Detta är djungelns lag enligt sioniststaten så som den var till sin natur redan från början. Förenta Nationernas resolution om delningen av Palestina respekterades aldrig av Israels ledare. Som vi har sett, har sionistiska kommandotrupper, under tiden från delningsresolutionen den 29 november 1947 till slutet av det engelska mandatet tagit områden i besittning som t ex Jaffa och Acre, vilka hade tilldelats araberna.

När arabstaterna, för att skydda palestinierna från liknande massakrer, försökte intervenera vid Deir Yassin (i april 1948) tog ledarna för sioniststaten detta som en förevändning för att annektera mer landområde. Fast de hade blivit tilldelade 56% av palestinskt land av FN förfogade de vid slutet av det första Israel-arabiska kriget över 80% av det.

I samband härmed bör en annan legend också avlivas, nämligen den om den lille israelen David som kämpar mot araben Goliath. Denna legend används både för att väcka medkänsla för den "lilla nationen" Israel vilkens säkerhet är "hotad" och för att ingjuta mod hos den egna militären. Utan att ta i beaktande den nuvarande situationen då Israels armé förfogar över kärnvapen och krigsmaterial som kvantitativt och kvalitativt är vida överlägsna samtliga arabstaters samlade krigsmateriel, ska man veta att Egyptens, Syriens, Libanons och Iraks trupper 1948 sammanlagt uppgick till 22 000 män mot Israels 65 000 soldater.

I New York Times publicerades den 9 mars 1964 en intervju med Ben-Gurion. Han sade: "Israels landområde skulle förmodligen varit större om general Moshe Dayan hade varit ledare för trupperna under kriget 1948." General Allon som ledde viktiga kommandostyrkor under detta krig sade: "När premiärministern och försvarsministern (d v s Ben-Gurion på vilken president Truman satt hård press) beordrade halt för vår armés framryckningar, var vi på randen av seger på alla vitala fronter från Litanien i norr till Sinai-öknen i sydväst. Ytterligare några dagars strider hade gjort det möjligt för oss att "befria" hela landet." Denna uppgift uppsköts endast. När president Nasser nationaliserade Suez-kanalen 1956, såg sionistledarna i Israel detta som ett tillfälle till nya territoriella utvidgningar. Genom att alliera sig med engelsmännen, som hade intressen i kanalen, och fransmännen som, eftersom de låg i krig med Algeriet, på detta sätt hoppades att komma åt de algeriska ledarna och deras allierade i Egypten. Anfallet lades upp i Frankrike av Moshe Dayan och Shimon Peres tillsammans med fransmannen general Challe (senare en av ledarna i generalernas militärkupp mot de Gaulle i Algeriet) samt den franska regeringen.6

Amerikas och Sovjets åtgärder satte stopp för denna barbariska invasion av Egypten. Men den "grandiosa modellen" kvarstod. Menachem Begin har skrivit: "Eretz Israel (alltså det 'stora Israel' från Nilen till Eufrat enligt GT) skall återbördas till Israels folk i sin helhet och för evigt."7 1967 beslöt de israeliska ledarna att göra ännu ett språng framåt. Krig var deras enda sätt att lösa problemen. 1967 fanns det i Israel 96 000 arbetslösa judar av en befolkning på 950 000. Utvandringen överskred invandringen med c:a 10 000. Inkomsten av grundkapital från insamlingar i "diasporan" (främst då USA) var som lägst någonsin. Ett segerrikt krig skulle i ett slag lösa alla dessa problem. Mobilisering och ockupation av nya landområden skulle eliminera arbetslösheten. Upprördhet över "hotet mot Israels säkerhet" skulle stimulera insamlingen av pengar från judar utomlands och militär triumf skulle återge förtroendet hos potentiella immigranter.

Idén med "ett förebyggande krig" låg nedärvt i det sionistiska systemets logik. Den 12 oktober 1955 deklarerade Begin i Knesset: "Jag är helt övertygad om effektiviteten i att, utan vidare uppskov, sätta igång ett preventivt krig mot arabstaterna. Genom en sådan aktion uppnår vi två mål: dels förintandet av den arabiska makten och dels utvidgande av vårt territorium." Det "förebyggande kriget" 1967 (det s k sexdagarskriget) inleddes med en aktion liknande de japanska fascisternas då de vid Pearl Harbour den 7 december 1941, utan någon som helst krigsförklaring, överraskade och förintade Amerikas flotta. Den 5 juni 1967 förintade israeliska skvadroner det egyptiska militärflygvapnet utan någon föregående krigsförklaring!

Den 12 juni 1967 förklarade premiärministern Levi Eshkol i Knesset att Israels existens har hängt på en tråd, men att arabledarnas förhoppning om att förinta Israel har grusats.

Ingen israelisk ledare kunde i realiteten tro på denna lögn som var avsedd för de naiva både inom och utom Israel.

En före detta israelisk minister, Mordechai Ben-Tov, sade det öppet: "Hela historien med faran för utrotning för Israel var i varje detalj påhittad och efteråt överdriven för att rättfärdiga annekteringen av nytt arabiskt land."8 Detta bekräftades också av militären bl a av general Ezer Weizmann som sade: "Det var aldrig någon fara för utplåning."9 General Mattityahu Peled sade: "Tesen enligt vilken vi i juni 1967 stod inför ett utrotningshot och enligt vilken Israel kämpade för sin fysiska överlevnad var inget annat än en bluff, som föddes och spreds ut efter kriget."10 T o m general Rabin skrev: "Jag tror inte att Nasser ville ha krig. De två divisioner som han sände till Sinai den 14 maj skulle inte ha räckt att släppa loss en offensiv mot Israel. Det visste både han och vi."11

Lögner och aggressioner tillsammans gjorde det möjligt för Israel att ockupera Sinai. Lögner därför att sioniststaten utåt hela tiden försäkrade att de inte var ute efter några annekteringar. "Israel eftertraktar inte landområden hos några av sina grannar", sade Israels representant i FN, Michael Camay, den 8 november 1966 (FN Document A/SPC, PV 505). "Vi har inte för avsikt att invadera någons land", sade Moshe Dayan i radio den 5 juni 1967. Vi behöver bara jämföra dessa konstateranden med de uttalanden som gjordes av general Hod, ledaren för Israels flygstyrka: "Det ligger 16 års planering bakom dessa första 80 minuter", (han menade anfallet den 5 juni 1967). "Vi levde med planen, vi sov med den, vi åt med den. Ständigt arbetade vi på att göra den perfekt."12

Brottet lönade sig. Efter 1967 härskade sionisterna över ett landområde som var tre gånger så stort som det de tilldelats vid delningen 1947. Men smaken för ytterligare erövringar var inte tillfredsställd med detta.

I juli 1968 förklarade Moshe Dayan: "Under de senaste hundra åren har vårt folk befunnit sig i en process av uppbyggnad av landet och nationen, av utvidgning och av att få hit ytterligare antal judiska innevånare i avsikt att utvidga våra gränser. Ingen jude skall säga att processen har nått sitt slut. Ingen jude skall säga att vi är nära vägens mål."13

1972 tillfrågades Golda Meir i en intervju: "Vilket landområde anser ni nödvändigt för Israels säkerhet?" Hon svarade: "Om ni menar att vi borde dra en gräns så har vi inte gjort det än. Vi kommer att göra det när tiden är inne. Men en av grundteserna i Israels politik är att gränserna från 4 juni 1967 inte kan återupprättas på fredlig väg. Det måste bli ändringar i gränsdragningarna. Vi önskar ändringar beträffande alla våra gränser för vår säkerhets skull."

Efter det bakslag de led 1973, tryckte den israeliska kolonialpolitiken orubbligt på, speciellt då de kunde hänvisa till Camp David-avtalet i september 1978 (Egyptens "München") som gjorde det möjligt att mångfaldiga bosättningarna i de ockuperade områdena, att annektera Jerusalem och Golan-höjderna samt att 1982 genomföra invasionen i Libanon.

1. Oscar K. Rabinowicz, "A Jewish Cyprus Project", New York, 1962, sid. 17.

2. Herzl påminner sig, i sin dagbok, om ett samtal han hade med sin vän, sionistprästen William Hechler, kaplan för Brittiska Ambassaden i Wien, under en resa med orientexpressen: "I kupén vecklade han ut sina kartor över Palestina och instruerade mig flera timmar i sträck. Gränsen i norr borde gå vid bergen mot Cappadocia (d v s Taurusbergen i Turkiet). Den södra gränsen vid Suezkanalen. Den slogan som skulle spridas borde lyda: Davids och Solomons Palestina." (Theodor Herzls dagböcker i komplett utgåva, London, 1960; vol. I, sid. 342).

3. Jerusalem Post, 10 augusti 1967.

4. Ben-Gurions dagbok, 14 maj 1948, citerad av Michael Bar- Zohar, "The Armed Prophet", London 1967, sid. 133.

5. Ben-Gurion, "Rebirth and Destiny of Israel", New York, 1954, sid. 156.

6. N. Lau Lavie, "Moshe Dayan: A Biography", London, 1968, sid. 156.

7. Menachem Begin, "The Revolt: The Story of The Irgun", London, 1951, sid. 335. New York Times, av den 29 november 1967, citerade ett uttalande av general de Gaulle: "Under Suezaffären 1956 framstod Israel som en krigisk stat - fast övertygad att utvidga sitt landområde".

8. Al Hamishmar, 14 april 1972.

9. Ma'ariv, 19 april 1972.

10. Ha'aretz, 19 mars 1972.

11. Ibid, (citerad i Le Monde 3 juni 1972.)

12. Sunday Times, 16 juli 1967.

13. Ma'ariv, 7 juli 1968.

 

 

 

20

Aggression mot Libanon

Det som gör aggressionen mot Libanon sommaren 1982 så betydelsefull är varken det extrema eller det oväntade häri. Denna operation hade förberetts i många år. Aktionen låg helt i linje med logiken i Israels judiska kolonisationskamp och fascistiska agerande för "Lebensraum". Det som var nytt var att miljoner andra människor i Väst för första gången började bli medvetna om den villfarelse de varit offer för i mer än ett tredjedels århundrade: det är beklagligt att massakern av tiotusentals män, kvinnor, barn och gamla, Beiruts förintelse och nidingsdåden mot Sabra och Shatila måste till för att få dem att inse genom myterna, de förblindats av, det verkliga ansiktet - kolonialistiskt, rasistiskt och fascistiskt - hos den judiska politiska sionismens doktrin och staten Israels samma politiska avsikter.

Lögnerna blev så flagranta att det blev svårt, trots allt kamouflage och alla nedtoningsförsök i massmedia, att inte inse den fruktansvärda verkligheten.

Den första förevändning som presenterades för anfallet mot Libanon var "attentatet mot Israels ambassadör i London". Detta skylldes genast på PLO. Mrs Margaret Thatcher avslöjade offentligt, sedan gärningsmännen arresterats och polisutredning skett, att en lista med namnen på PLO-representanter i London som också skulle mördas hade hittats hos gärningsmännen efter attentatet mot Israel-ambassadören.

Om ledaren för PLO-kontoret stod med på denna lista, som Israel påstod, så bör attentatsmännen inte åtnjutit stort stöd hos PLO!

"Jag tror inte att det var en vedergällning", sade Mrs Thatcher i en BBC-intervju. "De kan ha tagit attentatet mot ambassadör Argov som skäl för de nya fientligheterna i Mellanöstern, men jag tror inte det var orsaken."14

Detta tillbakavisande av Israels propaganda passerade nästan obemärkt i Sverige, för det förkastade sagan om "det legitima försvaret" som tjänat som förevändning för denna förnyade aggressionshandling.

Sedan kom nästa lögn om orsakerna till kriget. Den kallades "Operation fred i Galliléen". Enligt den var målet att skapa en säkerhetszon på 40 km utmed gränsen. FN:s trupper lät Israels armé passera genom deras område och angripa Beirut. När Beirut slagits i spillror installerade Begin över stadens ruiner en libanesisk president som Israel under lång tid hade utrustat och format för sina ändamål. När denne emellertid inte visade sig läraktig nog mördades Bashir Gemayel i sitt högkvarter som omgavs av israeliska trupper och var ointagligt utan dessas tillstånd. Mordet tjänade som förevändning för en mer fullständig ockupation av Israels armé i avsikt att, som Israels regering formulerade det, återställa ordningen och förhindra ofördelaktiga bosättningar av araberna. På det sättet kom det sig att kollaboratörer till de israeliska ockupanterna, inför deras ögon och endast 200 meter från Israels högkvarter, i en två dagar lång pogrom kunde slakta dem vars utrotning hade varit de israeliska ledarnas mål från början. Över 2 000 palestinier hade massakrerats i Sabra och Shatila: mest barn, kvinnor och gamla. Och Begin sammanfattade sionistiskt: "Goyim döda goyim!" (Goyim betyder, på hebreiska, icke-judar).

Detta är endast den yttre aspekten på historien. Vad som är viktigt är att förstå den inre meningen som ett led bland många i förverkligandet av den judiska politiska sionismens plan "Stor-Israel".

För att inse att invasionen i Libanon varken hade något med attentatsförsöket mot Israels ambassadör i London eller med något hot mot Galiléen att göra räcker det med att placera in "objektet Libanon" i sionisternas judiska scenario för planen med "Stor-Israel".

Vid en tid då ännu inte någon israelisk diplomat blivit anfallen, då PLO ännu inte existerade och då ingen terrorism hotade Galiléen, hade invasionen av Libanon planerats som en punkt på judarnas annekteringslista. I sin dagbok för den 21 maj 1948 skrev Ben-Gurion: "Libanon är arabsammanslutningens Akilles-häl. Den muslimska dominansen i detta land är onaturlig och kan lätt ikullkastas. Man bör upprätta en kristen stat där med gräns i söder vid floden Litani. Vi skulle ingå en förbundsallians där med gräns i söder vid floden Litani. Vi skulle ingå en förbundsallians med denna stat. Sedan, då vi brutit Arablegionens makt och bombat Amman, borde vi utplåna Transjordanien; därefter skulle Syrien falla. Och om Egypten då fortfarande vågade krig mot oss, skulle vi bomba Port Said, Alexandria och Kairo. Vi skulle på detta sätt avsluta kriget och därigenom skulle vi också ha hämnats på Egypten, Assyrien och Kaldéen å våra förfäders vägnar."!!!15

Här kan man, i ljuset av nyligen upplevda händelser, klart se hur den storhetsvansinniga judiska mytologiska fantasier kostar tusentals levande varelsers blod och tårar.

Ben-Gurions scenario blev mera exakt utarbetat av Moshe Dayan långt innan förevändningarna för denna speciella aktion hade tänkts ut. 1954 när major Haddad, Begins blodbesudlade hantlangare, ännu var barn, var Dayans plan så som vi kan läsa den i Israels förre premiärminister Moshe Sharetts dagbok följande: "Enligt honom (Dayan) det enda som behövs är att finna en officer eller bara en major. Antingen skulle vi vinna hans hjärta för vår sak eller köpa honom för pengar, för att få honom att förklara sig vara det maronitiska folkets frälsare. Sedan skall den israeliska armén rycka in i Libanon, ockupera viktiga områden och skapa en kristen regim som skall alliera sig med Israel. Området från Litani och söderut skall helt annekteras av Israel..."16 Några dagar senare skrev Sharett: "Stabschefen stödjer planen om en libanesisk officer som är villig att fungera som marionett på ett sådant sätt att det verkar som om Israels armé tillmötesgår dennes önskan att Israel kommer och befriar Libanon från dess muslimska förtryckare."17

På detta sätt kan vi nu klart se genom myterna om "säkerhet" och "fred i Galilén" meningen med kriget i Libanon. Detta blir ytterligare klarlagt av Begins nye minister professor Ne'eman 1982 (från det högerextremistiska "religiösa partiet" Tehiya): "Sålunda har nu Israel ett utmärkt tillfälle att upprätta nyordning i Libanon. Israeliska försvarsstyrkor måste bereda sig på att stanna länge i libanon. Under tiden har Israel tillfälle att nå ett tillstånd av socio-ekonomisk och teknologisk utveckling i det intilliggande området som geografiskt och historiskt är en integrerad del av Eretz Israel... Det är kanske också möjligt att Israel kan införliva landområdet söder om Litani..."18

Efter varje framryckning påminde naturligtvis de israeliska ledarna alla om att det var nödvändigt att pressa på ytterligare för att förverkliga långtidsplanen för judisk politisk sionism. Vid detta tillfälle var det Ariel Sharon som sade, att Israel hittills "bara hade utfört en liten del av jobbet".19

Det är med detta krig som med Israels alla andra krig "målet med det ena kriget är att förbereda för nästa krig", som professor Leibowitz så modigt uttryckte det vid en presskonferens den 14 juni 1982 i Jerusalem. Det var som om sionistledarna bokstavligen refererade till texten i Joshuas bok i GT, där det står: "Varje plats som din fotsula skall beträda har jag givit till dig." Detta är parollen för "Stor- Israel" det ständiga mål i judisk politisk sionism som general Shlomo Gazit, nu president för Ben Gurion-universitetet i Beersheba, framhöll när han talade om de väsentliga målen i israeliska-Palestinakonflikten:

"Det första målet är att försäkra sig om att det historiska Eretz Israel inte delas upp igen. Nästa mål är att försäkra sig om att det historiska Eretz Israel förblir helt och hållet under judisk kontroll och att det dessutom i grunden förblir en judisk stat. Det tredje målet är en fullständig lösning på arabproblemet i det historiska Eretz Israel. Lösningen för det måste finnas utanför Eretz Israel..."20

14. International Herald Tribune, 8 juni 1982.

15. Citerat av Michael Bar-Zohar i "The Armed Prophet", op. cit., sid. 139-140.

16. Citerat i Livia Rokach, "Israel's Sacred Terrorism", Belmont, Mass. 1980, sid. 28 (Sharetts dagbok från 16 maj 1954).

17. Ibid, sid. 29 (Sharetts dagbok från 28 maj 1954).

18. Jerusalem Post, 24 juni 1982. Låt oss påminna oss att Chaim Weizmann i sitt brev till fredskongressen i Paris 1919, gjorde anspråk på att Israels gräns i norr borde inkludera "de norra och södra bankarna av floden Litani, så långt norrut som latitud 33 grader 45 minuter" - detta ger en linje mellan Sidon och Beirut.

19. Intervju given av Sharon till Oriana Fallaci i Milanotidskriften Europa, 28 augusti 1982 (London Times 30 augusti 1982).

20. Yediot Aharonot 15 januari 1982.

 

 

 

21

Utdrag från den sionistiska planen för Mellanöstern

Att driva araberna ut ur Palestina och att skapa oreda och upplösning i de övriga arabländerna är sionistprogrammets två bud. En artikel av Oded Yinon i revyn Kivunim publicerad av Världssionistorganisationen i Jerusalem (i februari 1982) framlägger "en strategi för Israel under 1980-talet". Denna artikel avslöjar sättet på vilket staten Israel tänker gå tillväga, vilket är långt radikalare än alla tidigare aggressionshandlingar, för att genom systematisk och allmän intervention mot alla arabiska grannstater splittra dessa. Ett företag av denna kaliber, som också uppbackas ovillkorligt och gränslöst av USA, kommer oundvikligen att starta en tidvattenvåg inte bara i alla arabiska och andra muslimska länder utan i hela Tredje Världen. Planen kommer att fungera som en synnerligen farlig detonör för ett tredje världskrig, med en öga-för-öga, tand-för-tand-mentalitet och med kärnvapen som följd. Detta kan sluta med självmord för hela vår planet. När den så här drivs till sin spets (och artikeln i fråga visar att sionistledarna i enlighet med sin doktrins logik och vansinne är helt medvetna om detta) påverkar denna judiska plan inte längre bara en begränsad del av världen - den är ett hot mot alla nationer. Dessa storhetsvansinnesmål är speciellt farliga, eftersom det visat sig hittills att den judiska staten går till verket i aktion även de mest galna mytologiska spekulationer som den presenterar.

Därför återger vi de mest signifikanta avsnitten ur den artikel, som härrör från Världssionistorganisationen och avslöjar de mål som under nuvarande omständigheter motsvarar den hundra år gamla judiska mytologiska drömmen om "det större Israel" omhuldad av den politiska sionismen:

"Att återerövra Sinai-halvön med dess kommande och befintliga resurser är ett första politiskt mål, som förhindras av Camp David-avtalet och fredsöverenskommelserna med Egypten. (...) Utan oljan och dess inkomster måste vi, med våra stora löpande utgifter... agera så att vi återställer situationen till det status quo som var i Sinai före Sadat och misstaget med fredsuppgörelsen med denne i mars 1979.
(...)
Den ekonomiska situationen i Egypten, regimens tendenser och dess pan-arabiska politik kommer att orsaka en sådan situation, att... Israel kommer att bli tvungen att agera direkt eller indirekt i avsikt att återuppta kontrollen över Sinai... P g a sina inre konflikter utgör Egypten inget militärt strategiskt problem och kan drivas tillbaka på en eller två dagar till ett läge, som var efter kriget i juni 1967. Myten om Egypten som arabvärldens starke ledare överlevde definitivt inte 1967. Egyptens styrka jämfört med Israel ensamt och övriga arabvärlden har gått tillbaka ungefär 50% sedan 1967.

Egypten kommer på kort sikt, genom att man fick tillbaka Sinai, att komma i visst överläge på vår bekostnad, men... det kan inte till Egyptens fördel förändra dess styrka.

Egypten: Med sin inrikespolitiska image är Egypten redan ett "lik" i synnerhet om man tar i beaktande den växande splittringen mellan muslimer och kristna. Att territoriellt bryta ned Egypten i tydliga geografiska områden är Israels politiska mål under 1980-talet på västfronten.
(...)
Om Egypten splittras, kan länder som Libyen och Sudan och kanske även ännu längre bort liggande stater, inte fortsätta att existera i sin nuvarande form utan kommer att dela Egyptens fall och förskingring. Visionen av en kristen koptisk stat i övre Egypten vid sidan av ett antal svaga stater med mycket lokal maktutövning och decentraliserad regering, såsom det varit hittills, är nyckeln till en historisk utveckling som, även om den temporärt hålls i schack genom fredsavtalet, verkar vara oundviklig i det långa loppet.

Fast västfronten till det yttre verkar erbjuda mer problem är den faktiskt mindre komplicerad än östfronten...

Libanon: Den totala upplösningen av Libanon i fem provinser tjänar som ett mönster för vad Israel avser med hela arabvärlden. Syriens splittring och senare även Iraks i etniskt och religiöst homogena delar är Israels främsta långtidsmål med omintetgörande av dessa staters militärstyrkor som det främsta korttidsmålet.

Syrien:Syrien kommer att, i enlighet med sin etniska och religiösa struktur, delas i flera stater... så att dess kust kommer att vara en Shi'ite Alawi-stat, det kommer att bli en Sunni-stat i Aleppo-området och ytterligare en Sunni-stat runt Damaskus. Denna kommer att vara fientlig till sina grannar i norr. Druserna kommer att bilda en egen stat - kanske i vårt Golan eller i varje fall säkert i Hauran och norra Jordanien. Denna stat kommer att i det långa loppet bli garantin för fred och säkerhet i området och det målet har vi inom räckhåll redan i dag.

Irak: Irak, å ena sidan rik på olja och å andra sidan slitet av inre konflikter, är ett viktigt målobjekt för Israel. Detta lands upplösning är ännu viktigare för oss än Syriens. Irak är starkare än Syrien och kortsiktigt är det irakisk makt som utgör det största hotet mot Israel. Ett krig mellan Irak och Syrien kommer att slita sönder Irak och orsaka dess interna kollaps långt innan det blir i stånd att organisera en kamp på bred front mot oss. Alla slags konfrontationer araber emellan kommer på kort sikt att spela oss i händer och föra oss närmare förverkligandet av det högre målet att splittra Irak. Tre (eller flera) stater kommer att bildas runt de tre stora städerna - Basra, Bagdad och Mosul - medan Shi'ite-områden i söder kommer att skiljas från Sunni- och kurdiska områden i norr. Kanske den nuvarande Iran-Irakkonflikten kommer att fördjupa polarisationen.

Saudi-Arabien: Hela arabiska halvön är en naturlig kandidat för splittring genom påtryckning utifrån och inifrån. Detta måste ske främst i Saudi-Arabien oavsett om landets ekonomiska makt, baserad på olja, förblir intakt eller om den till slut minskar. Inre konflikter och sammanbrott är en naturlig process helt klart till följd av dess nuvarande politiska struktur.

Jordanien: Jordanien utgör ett strategiskt mål i den omedelbara framtiden men inte i det långa loppet. Det kommer inte att bli något verkligt hot mot oss efter att kung Husseins långa regeringstid har tagit slut och makten överflyttas till palestinierna. Israels politik både i fred och i krig bör vara inriktad på likvidering av Jordanien under den nuvarande regimen och överflyttning av makten där till palestinsk majoritet. Genom att förändra regimen öster om floden Jordan kommer man också få ett slut på problemet med de områden som är så tättbefolkade med araber på västra sidan av floden. Genom antingen krig eller fredsvillkor är utflyttning från dessa områden och en ekonomisk - och befolkningsfrysning inom dem nödvändiga garantier för den kommande förändringen på Jordanbankarna. Vi bör även vara aktivt engagerade för att påskynda denna process inom den närmaste framtiden.

Självstyrelseplanen bör tillbakavisas tillsammans med varje uppläggning för kompromiss mellan dessa områden eller beträffande deras delning...
(...)
I den atomålder vi just har påbörjat är det inte längre möjligt att leva med 3/4 av den judiska befolkningen boende i den tättbefolkade kustremsan. Utspridning av den judiska befolkningen är därför ett inrikes-strategiskt mål av högsta rang... Judéen, Samarien och Galiléen är våra enda garantier för nationell existens. Om vi inte blir i majoritet i bergstrakterna, kan vi inte styra landet utan blir som korsfararna, vilka förlorade landet. Att återge landet balans - befolkningsmässigt, strategiskt och ekonomiskt är vårt yttersta och mest centrala mål i dag. Kontroll över de vattentäckter som flyter från Beersheba till övre Galiléen blir nödvändiga genom vår strategiska målsättning att slå oss ned i landets bergstrakter som för nuvarande är tomma på judar."

Efter ett utdraget fördrivande, rövande och förtryckande av palestinierna, därpå en serie aggressiva krig i Mellanöstern och nu slutligen hotet om utplåning av alla arabstaterna, utgör judarnas sionistiska kolonialistiska och rasistiska planer ett hot mot världsfreden. Dessa judiska planer som tillämpas av den judiska staten Israel utgör praktiskt hets, hot, missaktning och djup kränkning mot alla araber och muslimer. Det är inte den rent verbala kritiken och protesterna - som t ex har sänts i Radio Islam - som utgör en "brottslig missaktning".

 

 

 

22

Vapensystem från USA - Kärnvapenuran från Sydafrika

Det kan tyckas paradoxalt att en stat med så liten territoriell yta och så litet antal invånare kan spela en sådan stor roll i världspolitiken. För att förstå varför så är fallet, räcker det inte att hänvisa till landets strategiska läge, även om detta är mycket viktigt, som den föreningspunkt för tre kontinenter som landet är. Israel är centrum för det världsomfattande judiska sionistiska frimureriet - liknande en maffia - som mobiliserar judarna i hela världen för att utöva den judiska makten över alla länder. Men den kamouflerande taktiken kan vara varierande från stat till stat för att få stöd. Chaim Weizman hade rätt, när han sade till sina brittiska kontakter följande "ett judiskt Palestina skulle komma att bli en livvakt för England speciellt med tanke på Suezkanalen".21 Israel påstår sig inneha verkligen "nycklarna" till de viktigaste handels- och militära vägarna mellan Öst och Väst - och även om Israel p g a överflyttade stormaktsroller i dag inte längre agerar i Storbritanniens intresse, så låtsas Israel istället agera i USA:s intressen... Israels "roll" som gendarme i Mellanöstern har blivit ännu mer oumbärlig för USA nu då de efter shahens fall inte längre kan räkna med sina baser i Iran. Endast Israel kan vaka inte bara över Suez utan också över de oljeproducerande länderna och kan dessutom erbjuda säkra baser i östra Medelhavet. Sådana utskrifter om sådana galna planer kan Amerika inte själva utföra: erfarenheterna från Vietnam har avskräckt dem från direkt intervenering i Tredje Världen. De opererar därför med det fräcka Israel som agent och ger istället Israel villkorslös och obegränsad hjälp. Denna position är betydligt bekvämare för dem. De kan då och då delta i ett verbalt fördömande av Israel medan de på samma gång genom att använda sitt veto, skyddar staten från alla påtagliga sanktioner, vilka skulle kunna hindra Israel att fritt agera och framför allt genom att understödja med alla pengar och vapen som behövs för att genomföra dessa viktiga uppgifter och bibehålla USA:s position inom maktbalansen i världen. Det är värt att påpeka t ex, att USA förser den israeliska armén med den mest sofistikerade vapenutrustning man kan tänka sig. International Herald Tribune informerade den 22 juli 1982 om att "israeliska regeringen kommer att lägga ned fem och en halv (USA) miljard dollar detta år på sina militära styrkor. Var tredje dollar kommer från USA:s skattkista".

Så gott som hela israeliska arméns utrustning har erhållits genom USA:s militära hjälpprogram för utlandet, från vilket Israel fick 15 miljarder dollar av de 28 miljarder som distribuerats över världen sedan 1951.

Av de 567 flygplan som Israel ägde strax före invasionen i Libanon hade 457 köpts från USA med hjälp av gåvor och lån från Washington.

Det har inte förekommit något avbrott i Amerikas vapenhjälp till Israel. Enligt officiella källor i Pentagon och enligt israelerna själva kommer den planerade försäljningen av elva F- 15 flygplan att genomföras i normal ordning tillsammans med en annan redan förberedd leverans av självstyrda missiler, truckar och andra militärfordon försedda med vapen.

Det nära samarbetet mellan de militära styrkorna och vapenindustrin i de båda länderna gör varje förslag, om att Amerika bör vidta åtgärder mot Israel, synnerligen impopulärt i det lägret. Pentagon får detaljerad information från Israel om prestanda på de vapenslag man erhåller från USA och som "prövas" på palestinierna och de arabiska grannarna. Vissa av dessa vapen har nämligen inte ännu provats ut av USA:s armé. Detta var uppenbarligen fallet med Hawkeye E-2C, ett spaningsplan som användes mot längre bort liggande "mål" i Syrien under första fasen i kriget i Libanon.

Amerikanska armén kan på detta sätt utföra långtgående experiment med sina mest moderna vapen, då de för detta ändamål använder en israelisk armé som är betydligt mer effektiv än någon amerikansk militärkår någonsin skulle vara och mer fräck och fri från att utsättas för all världens kritik som i så fall skulle avfärdas som "antisemitism" och "hets mot judarna"!!.

Apartheidtidens Sydafrika hade en likande roll; den rasistiska staten "övervakade" den andra vägen till Asien (runt Goda Hoppsudden) och utövade press på de omkringliggande afrikanska länderna, som är också var i position att ge USA jämförbara tjänster, fast på ett mycket lägre plan rent betydelsemässigt. Men när det gäller Sydafrika så fanns det en världsomfattande kritisk hållning mot dess apartheid.

Denna kompletterande ställning tillsammans med en tydlig likhet i regim (apartheid) och situation (permanent konflikt i ena fallet med den svarta befolkningen, i den andra med arabvärlden), var väl införstådd mellan Israel och rasisternas Sydafrika och tog sig i uttryck i nära solidaritet mellan dessa länder. Men Sydafrikas agenter i olika länder kamouflerades inte som "folkgrupp" med "präster" och synagogor!

Jewish Affairs (Johannesburg) definierade perfekt detta strategiska "komplement" mellan Israel och Sydafrika i november 1970:

"För Sydafrika ligger Mellanöstern - med vakthållaren Israel som den lilla men oersättliga vaktposten för den fria världen - stationerad i första ledet ur säkerhetssynpunkt. Eller för att formulera det på ett annat sätt: Israel vaktar den korridor som måste försvaras så länge som möjligt för att den inte ska bli ett huvudstråk för potentiell aggression från en gemensam fiende. Framtiden för passagen mellan Medelhavet och Indiska Oceanen, som är av avgörande betydelse för Israel, är inte mindre viktig för Sydafrika än sjövägen runt Cape. Skulle passagen falla i fiendehänder, fiender till både Israel och Sydafrika, skulle sjövägen runt Cape bli praktiskt taget överflyglad och problemen beträffande Sydafrikas säkerhet skulle bli vida mer allvarliga. För Israel kan en vänligt sinnad, väl beväpnad och ekonomiskt stark nation i södra Afrika endast vara en värdefull strategisk tillgång vid bakdörren."

Denna relation tog sig inte bara uttryck i sådana spektakulära drag som Vorsters besök i Israel 1976 - vilket var desto mer avslöjande eftersom Vorster (premiärminister i ett land där den tydligaste form av rasism - apartheid var förhärskande), under andra världskriget uppehöll rangen som general i den nazistiska sydafrikanska organisationen Ossewabrandwag22 - utan denna relation tog sig uttryck också i nära samarbete mellan Israel och Sydafrika i militära, ekonomiska och kulturella frågor. Den israeliska tidningen Ha'aretz skrev vid tiden för Vorsters visit, den 26 april 1976, apropos ett besök Vorster gjorde i Yad-Vashem, propagandaminnesplatsen för de "judar som dödats av nazisterna":

"Vi försöker att närmare granska mycket mindre viktiga personers förflutna under andra världskriget. Var Yad-Vashem inte medvetet om Vorsters förflutna?... Eller är kanske de "nationella intressena" viktigare än helgandet av minnet av de sex miljoner offren för nazimassakern?"

Efter de första samtalen 1970 mellan den "socialdemokratiske" Shimon Peres och Sydafrikas försvarsminister Botha23, växte relationerna sig starkare och starkare. Sydafrikanska företag utnyttjade Israel som ett medel att komma runt sanktioner som pålagts resten av världen och överenskommelsen mellan Israel och EG-länderna gjorde det möjligt för Sydafrika att introducera sina bojkottade produkter till alla de europeiska länderna.

"Men det finns, förutom allt annat, betydande militär förståelse" mellan dessa två länder.24 London Times bekräftar ytterligare detta, den 3 april 1976, i ett meddelande från sin korrespondent i Kapstaden:

"P g a bojkott i försäljningen av vapen från många länder, har Sydafrika svårt att få tag i moderna vapen...Israel, med vilket Sydafrika har ökande hjärtliga förbindelser, är ett av de få länder som skulle kunna förse republiken med moderna vapen och också dela med sig av erfarenheter de fått genom krigen med araberna. Under några av de sista åren har Sydafrika kommit att i ökad grad identifiera sig med Israel. Tidningar här drar allt oftare paralleller mellan utvecklingen av sionismen och afrikaner-politikens utveckling."

Presidenten för American Jewish Congress konstaterade 1976 i ett brev till FN:s generalsekreterare att han "med sorg noterade att Israel figurerar bland de nationer som förser Sydafrika med vapen".25

Sydafrikas viktigaste handelsvara är uran. Detta är speciellt eftersökt av Israel, som i november 1976 redan hade en arsenal av över 100 atombomber av den sort som släpptes över Hiroshima.26

Den 29 juni 1975 publicerade den israeliska tidningen Ha'aretz en artikel av Shlomo Aharonson med titeln: "behovet att på nytt analysera Israels strategiskt-politiska läge". Han skrev:

"Kärnvapnen är ett medel som kan ikullkasta arabernas hopp om eventuell seger över Israel... Ett tillräckligt antal atombomber skulle orsaka enorm skada på samtliga arabiska huvudstäder och medföra sammanbrott för Assuandammen. med ytterligare en uppsättning av dessa bomber skulle vi kunna ta även de medelstora städerna och oljeraffinaderierna... I arabvärlden finns ett hundratal mål vilka, om de förstördes, skulle orsaka araberna förlust av alla fördelar de vann under Yom Kippur-kriget..."

Idag besitter den judiska staten över 200 atom- neutron- och vätebomber, samt missil- och flygsystem för att möjligöra attacker mot mål tusentals kilometer från Israels gränser.

Hur kunde detta ske, att den exklusivt judiska staten Israel kunde få en sådan viktig ställning i världsmakternas globala strategi, att den i dag är i stånd att bringa världsfreden i fara? Sanningen är att det inte är t ex USA som styr Israel - i deras allians - utan det är Israel genom den judiska lobbyn som styr USA både internt och externt! Denna judiska makt över USA och genom USA över världspolitiken bygger på makten över USA:s massmedier och USA:s ekonomiska administration. Men denna makt presenteras som om det är i USA:s intresse.

Redan i boken "Der Judenstaat" sade Herzl helt frankt: "Vi skulle där (i Palestina) utgöra ett slags skyddsvärn för Europa mot Asien, en civilisationens utpost i motsats till barbari." Sedan dess har emellertid staten Israel inte bara blivit agent för samlad västerländsk kolonialism i Mellanöstern utan också - speciellt då för USA - en avgörande pjäs i maktkampen på det planetariska schackbrädet.

Sionisterna utnyttjar detta argument fullt ut. (Förresten det är samma argument som sionisterna i Sverige använder för att stödja Israel. Ahlmark t ex upprepar som en papegoja att "Israel är den enda demokratin i Mellanöstern"!) I den artikel vi redan tidigare citerat från tidningen Kivunim i februari 1982, tar man på nytt upp de stora teman som alltid förekommit i det "kalla kriget":

"Ett av de största målen för Sovjet är att besegra Väst genom att få kontroll över de gigantiska resurserna i Persiska Viken och i södra delarna av Afrika, där den största tillgången på mineraler i världen finns. Vi kan föreställa oss vidden av den globala konfrontationen vi kommer att stå ansikte med i framtiden. Gorshkov-doktrinen förordar sovjetisk kontroll över oceanerna och de mineralrika områdena i Tredje Världen. Detta tillsammans med den nuvarande sovjetdoktrinen om kärnvapenkrig vilken anser att det kommer att bli möjligt att starta, vinna och överleva ett sådant krig, i vilket Västs militärmakt skall krossas och dess innevånare reduceras till slaveri i marxism- leninismens tjänst, utgör det största hotet för världsfreden och vår egen existens."

Denna judiska exploatering av anti-kommunism, på en nivå lik en man av Begins sort, är typisk för metoderna inom politisk sionism, vilken också utan att ändra sin genuina natur kan uttrycka sig mer elegant genom Shimon Peres, i avsikt att presentera "barbari med ett mänskligt ansikte". För den judiska lobbyn i USA och övriga västländer var det önskvärt att tillfälligt ersätta Shamir och hans hejdukar med Peres men enbart för att kunna fullfölja samma politik under mindre motbjudande yttre former. Skillnaden mellan Peres och Shamir är nämligen som skillnaden mellan tankar och baktankar.

Efter annekteringen av de syriska ockuperade Golanhöjderna besvarade Begin vars politik Shamir fortsatte Reaganadministrationens endast verbala protester genom att överlämna en not till USA:s ambassadör, vilken löd: "Vad är detta för ett tal om att bestraffa Israel?... Är vi en vasallstat till er? Är vi en bananrepublik... Ni kan inte skrämma oss med straff. Den som hotar oss ska finna våra öron döva." Han tillade att Israels folk hade överlevt i 3 700 år utan en överenskommelse om strategiskt samarbete med Amerika och att de skulle fortsätta att överleva utan någon sådan överenskommelse i ytterligare 3 700 år. Det är helt sant att i verkligheten så är det USA som är en israelisk vasallstat och en judisk sionistisk "bananrepublik" genom den makten som den judiska lobbyn utövar i USA.

Detta fräcka skrävlande från Begin är inte skadligt för Israel, eftersom israelisk sionisms politik så nära överensstämmer med USA:s världspolitik och spelar en så oersättlig roll i denna politik att Israels regering säker på strafflöshet kan säga vad den vill. Begin, Netanyahu, Shamir och Peres har alltid vetat vem det är som planerar och bestämmer i USA!

21. Weizmann, "Trial and Error", sid. 243.

22. Vorster skrev 1942: "Vi står för kristen nationalism som är en avnämare till nationalsocialismen... I Italien kallas det fascism, i Tyskland nationalsocialism och i Sydafrika kristen nationalism." (citerat av A. Hepple i "South Africa: Workers under Apartheid", 1969, sid. 3).

23. Se Sechaba (organ för Afrikanska Nationalkongressen) april 1970, sid. 19.

24. C. L. Sulzberger i New York Times, 30 april 1971.

25. Ha'aretz, 14 november 1976.

26. Brian Beckett, "Israels Nuclear Options", i Middle East International, november 1976.

 

 

 

23

Finansieringen av aggressorn

Finansieringen av staten Israel förser oss för övrigt med förklaringen till denna stats sanna natur. Mr Pinhas Sapir, som var Israels finansminister vid den tidpunkten, avslöjade vid "konferensen för judiska miljonärer" (sic)27 som hölls i Jerusalem den 9 och 10 augusti 1967 att Israel, mellan 1949 och 1966, fick enbart från "judiska miljonärer" sju miljarder USA- dollar. För att förstå betydelsen av denna siffra, räcker det med att minnas att hjälpen som gavs till hela Västeuropa mellan åren 1948 och 1954 uppgick till 13 miljarder dollar - d v s att staten Israel erhöll (utspritt över en längre period för att vara säker) till mindre än två miljoner innevånare mer än hälften av vad som gavs till 200 miljoner européer. Med andra ord hundra gånger så mycket per capita av befolkningen. Här är ännu ett sätt att jämföra: medelvärdet för årligt understöd som erhållits av samtliga "underutvecklade länder" mellan 1951 och 1959 översteg inte 3 164 miljoner dollar28 medan Israel, som då endast hade 1 700 000 innevånare, erhöll 400 miljoner dollar. Med andra ord: med mindre än 1/1 000 av befolkningen (jämfört med de "underutvecklade" delarna av världen), fick Israel 1/10 totalt. Mindre än två miljoner israeler fick, per capita, 100 gånger så mycket som två miljarder innevånare i Tredje Världen. "Kvalitativt utvaldheten" tillämpas alltså i alla områden när det gäller det "utvalda folket".

Så ytterligare några siffror för att möjliggöra säker jämförelse. De 7 miljarder dollar som Israel fick som gåva, under en period på 18 år, representerar mer än den totala årliga inkomsten från arbete i samtliga intilliggande arabländer (Egypten, Syrien, Libanon, Jordanien), vilken år 1965 uppgick till 6 miljarder dollar.

Om vi tar i beaktande endast det statliga amerikanska bidraget kan vi se att mellan 1945 och 1967 gav USA 435 dollar till varje israel och 36 dollar till varje arab.

En världskänd israelisk ekonom, Don Patinkin, har visat i vilken utsträckning Israels bruttonationalprodukt mellan 1950 och 1958 inte förmådde finansiera vare sig offentlig eller privat konsumtion samt värdeminskningen på existerande kapital.29 Med enkla termer: inkomsten i Israel från nationens arbete täcker inte nationens behov. (Alltså trots all hjälp och bidrag så kvarstår Israel som ett "internationellt socialfall" medan den judiska propagandan talar om det "israeliska miraklet"!) Enligt FN:s årliga publikation som lämnar statistiska uppgifter om nationers budget (1965) varierade proportionen totala behov, som täcktes av bruttonationalinkomsten mellan 80 och 83% i staten Israel, medan t o m länder som Vietnam, som på samma gång utkämpade ett kontinuerligt krig, lyckades täcka mer än 87%; och Jordanien, utan naturliga resurser eller miljonärernas hjälp och som till stor del består av öken, överskred 80%. Länder välkända som "underutvecklade" som t ex Bolivia, Ceylon, Sudan och Malta visade procenttal som överskred 90%. Officiell israelisk statistik visar att Israel inte skulle kunna leva som stat mer än tre veckor om USA:s hjälp upphör!!

Sioniststaten Israel är alltså det land vars beroende av hjälp utifrån är störst.

För att försöka fylla den luckan sammankallade sionistledarna i Israel, efter kriget 1967, som ovan nämnts en årlig konferens för judiska miljonärer i Diasporan. I en intervju definierade dr Yaakov Herzog, generaldirektör vid israeliska premiärministerns byrå dessa möten på följande sätt: "För att utröna hur man ska locka större investeringar till Israel och få judiska investerare utomlands ifrån att knytas till den israeliska ekonomin med en känsla av direkt ansvar och deltagande... Vi planerar nu ytterligare en sak - nämligen en sorts stor diskussion om Diasporans identifiering med Israel och om kampen mot assimilering utomlands." Operationen lyckades eftersom enbart den amerikanska judiska organisationen nu varje år sänder i medeltal 1 miljard dollar till Israel. Hur mycket pengar svenska judiska miljardärer sänder till Israel genom organisationen "Israelinsamlingen" vet man inte exakt. Men enbart i ett nummer av dess tidning "Menorah" kan man räkna till över 300 judiska företag som ger pengar till Israel. Dessa bidrag som klassas som "välgörenhet" är avdragsgilla på skatten vilket betyder att de är en belastning för t ex de amerikanska och svenska skattebetalarna trots att pengarna är avsedda att stödja Israels "krigshandlingar" och finansiera dess aggressionspolitik. Men huvuddelen av bidraget ges icke desto mindre direkt av amerikanska staten vars "hjälp" i början av 1980-talet uppgick till mer än 3 miljarder per år, d v s mer än vad den federala USA-staten ger till samtliga USA:s delstater tillsammans!!

Detta har ordnats så att detta årliga bidrag på 3 miljarder dollar ska ökas årligen vilket kan tyckas ganska egendomligt med tanke på de indragningar, som USA:s utlägg för inrikesbudget varit föremål för...

Nästan hälften av denna officiella hjälp till Israel består av gåvor och "lån" som snabbt avskrivs eller "glöms". Israels utrikesskuld som växer snabbt och är nu över 50 miljarder dollar, vilket betyder ett makalöst medeltalskuld på över 10 000 dollar per capita av den judiska befolkningen i Israel.

Det mesta av denna årliga hjälp består av vapenleveranser för vilka USA:s Kongress har inrättat ett speciellt fondsystem under Arms Export Control Act från 1976. De är nämligen måna om att tysta ned det spektakulära runtomkring dessa leveranser och att undvika offentlig kritik från de icke-judiska amerikanerna.

Så t ex beträffande 1980 godkända utländska militärleveranser. Genast efter försäljningen till Israel avskrevs 500 miljoner dollar på Israels låneskuld och de återstående 500 miljoner dollar lades till den 7 miljonerskuld som statsdepartementet då uppskattade att Israel var skyldig USA:s regering. Denna skuld inkluderar anståndsperioder på upp till tio år för någon som helst återbetalning. Dessutom är det så att, som en följd av Israels försämrade ekonomiska ställning sedan 1973, kan Israel endast sköta sina skulder i den formella meningen att avbetalningarna görs då de förfaller men fonderas i realiteten genom ny hjälp varje år.30

Under förberedelserna för attacken mot Egypten 1956 sände Frankrike i maj två leveranser på ett dussin "Mystere IV" - stridsplan och ett antal AMX tanks till Israel. Dessa leveranser hade USA:s hemliga välsignelse. Man föredrog att låta ett europeiskt land förse Israel med vapen och dra på sig arabernas vrede. Men i juni och under de följande månaderna flögs stora mängder vapen till Israel enligt en topphemlig överenskommelse mellan olika judiska lobbygrupper i USA och i Europa och utan vare sig Washingtons eller franska utrikesministeriets vetskap. Ägaren av flygplanet "Mirage" privata fabrik i Frankrike - Marcel Dassault - är själv en sionistisk jude bland de "judiska miljonärerna". Franska utrikesministeriet var emot att favorisera Israel eftersom de inte ville stöta sig med araberna och skada det som återstod av franskt relation och intressen i Mellanöstern.31. Liknande hjälp ökas också på genom delkontrakt speciellt på flygplanstillverkning. T ex får Israels Aircraft Industries kontrakt för tillverkning av delar till F-4:or och F-5:or.

Slutligen innefattar den ekonomiska hjälpen också stöd för israelisk export till USA som i sin tur åtnjuter fördelaktiga tariffer vilka gäller för import från länder "i utveckling". Sålunda kommer 96% av israeliska exportvaror (1 miljard dollar) in i USA tullfritt.

Kort sagt en siffra skulle räcka för att definiera det judiska Israels väsen: den totala storleken på enbart officiell statlig amerikansk hjälp uppgår till mer än 750 dollar per capita av den judiska sionistiska befolkningen.32. Det betyder att enbart den "dricks" som på detta sätt läggs till Israels nationalinkomst per capita är mer än två gånger bruttonationalinkomsten per capita av befolkningen i Egypten och i de flesta andra länder i Afrika.

Med dessa siffror avlivas definitivt många legender: i första hand den farligaste av dem alla: legenden om "det lilla Israel", svagt och för evigt hotat av den arabiska tidvågen och dömt att kämpa för sin överlevnad. Faktum är att Israel, tack vare USA, förfogar över medel att inom 48 timmar samtidigt anfalla Damaskus, Bagdad, Amman och Kairo på samma sätt som det redan anfallit Beirut 1982. Faran ligger i legenden att "Israel är ständigt hotat av utrotning" medan tvärtom det faktiskt är Israel som utgör ett stående hot om aggression mot alla sina grannländer. Det är legenden (tack vare vilken Västopinionen accepterar allt och vad som helst från Israel, t o m de mest oacceptabla brott) om det ständiga miraklet - den s k "Lilla David" ansikte mot ansikte med den allt uppslukande araben Goliath - medan "Lilla David" faktiskt kan ladda sin slunga med stora USA:s alla vapen och alla pengar. Den judiska staten Israel trycker ned Mellanöstern vid den punkt där Europa, Asien och Afrika möts, med det mäktiga USA:s hela tyngd.

27. Sapirs tal återfinns i The Israel Economist från september 1967, (vol. XXIII, No. 9), sid. 181-182.

28. Enligt FN:s statistik offentliggjord i "Le Courant International des Capitaux à long Terme et Les Donations Publiques", 1951-1959, citerad av Georges Corm i "Les Finances d'Israël", institutet för studier om Palestina, 1968.

29. Ibid.

30. T. Stauffer, Christian Science Monitor, 29 december 1981.

31. M. Bar-Zohar, "The Armed Prophet", sid. 210.

32. Ha i åtanke ännu en gång att denna siffra varken inkluderar bidrag från Diasporan eller de amerikanska "lån" som så snabbt avskrivs. Det verkliga beloppet av totalt externt bidrag måste uppgå till cirka två gånger den nämnda siffran, om vi då inberäknar den summa som överstiger 1 miljard USA-dollar från Diasporan varje år och även de "kamouflerade" amerikanska lånen som i verkligheten är rena gåvor.

 

 

 

24

Metoder i Israels politik - statsterrorism

Avsikten med denna kritiska granskning av den judiska politiska ideologin är att åsidosätta alla tabun över den grymma verkligheten i politisk judisk sionism, dess kolonialism, dess apartheid-liknande rasism och den obevekliga logiken i aggressionspolitiken, som syftar till erövring av "livsrum" under förevändning och mytologisk legitimering av ett folkmord på det palestinska folket. Denna radikala och ärliga analys av den sionistiska rasistiska aggressionen bör peka på en väg till lösning av problemet.

Först måste vi undvika den galna avarten antisemitism som är en spegelvändning av den judiska rasismen, framkallad antijudisk rasism, vilken är av samma art som den judiska politiska sionismen i det att den försöker framställa judarna som herrens "utvalda" egendomsfolk med speciella gudomliga rättigheter över andra folk och att göra folket i Israel som helhet och alla judar i världen ansvariga för denna judiska sionistiska rörelses brott, medan dessa judar i verkligheten till stor del är offer för den manipulering som praktiseras av de judiska sionistledarna. Trots den press som de utsätts för börjar idag även vissa judar visa ett medvetande om det självmordsslut mot vilket sionismen har lett både judar och andra folk.

Från början till slut i Radio Islam har vi bekämpat en viss doktrin, politisk judisk sionism, och en speciell politik, staten Israels, vilken är ett resultat av den nyssnämnda doktrinen. En kritik av en viss historieskrivning en "religion" som har politiska anspråk på vissa länder och mot andra folk. En viss samhällskritik, bibelkritik av vissa judiska teorier, myter och dogmer som utgör grunden till sionismen och dess makt över politiken och kulturen till stöd för den judiska staten Israel. Detta sätt att närma oss det hela gör det möjligt för oss att effektivt bekämpa både sionism och antisemitism genom att inte sammanblanda främjare och sakförare av dessa grymma doktriner och den kolonialistpolitik den inspirerar till med judarna som människor, även om de är förda bakom ljuset av sina ledare, - och än mindre med judarna i "Diasporan" som helhet. Alltså en systemkritik som bekämpar en viss grupps politik och systemdoktrin.

Varje system frambringar de ledare det förtjänar men vi kan inte blanda ihop dessa svekfulla "guider" med det folk de för bakom ljuset. Sionism är judisk nazism. Judarna bör överge sin nazism liksom tyskarna tog avstånd från sin nazism.

Vad vi anklagar är inte främst en speciell grupp som människor utan snarare det system som genom sin blotta logik framkallar en explosiv konflikt i Mellanöstern.

Det är t ex sant att det triumvirat som har styrt Israels sionistpolitik är ett triumvirat bestående av kriminella krigsförbrytare. Begin först och främst vilken t o m Ben-Gurion själv definierar som "en genuin hitler-typ".1

När Begin gjorde sitt första besök i USA, skrev en grupp framstående judar, bl a Albert Einstein, den 4 december 1948 till redaktören för New York Times:

"Det är ofattbart att sådana som är emot fascism världen över, om de blir ingående informerade om Mr Begins antecedentia och framtidsplaner, ändå skriver på sina namn och stöder den organisation han representerar..." Begin var tidigare ledare för "ett politiskt parti närbesläktat i sin organisation , metoder, politisk filosofi och social framtoning med nazist- och fascistpartier. Det utformades genom medlemskap i och i enlighet med den föregående Irgun Zvai Leumi, en judisk högerinriktad chauvinistisk terroristorganisation i Palestina". De påminde som ett "chockerande exempel" om vad Begins organisation stod för: "deras agerande i den arabiska byn Deir Yassin. Denna by, vid sidan av allfartsvägarna och omgiven av judiskt land, hade inte deltagit i kriget... Den 9 april attackerade terroristtrupper denna fredliga by...och dödade de flesta av dess innevånare. Det är absolut nödvändigt att sanningen om Mr Begin och hans organisation blir känd i detta land... Undertecknade tar därför denna möjlighet i anspråk att publicera några utmärkande fakta beträffande Begin och vill också uppmana alla berörda att inte stödja denna senaste fascistmanifestation."2

Begins försvarsminister 1982, general Ariel Sharon, som vid tiden för massakern i Sabra och Shatila var nummer två i regeringen och den som utförde invasionen i Libanon, har också ett förflutet som förklarar hans nuvarande aktiviteter i egenskap av "infrastrukturminister" i Benjamin Netanyahus regering. Det var han som i augusti 1953 fick i uppdrag av Moshe Dayan att sammansätta och leda "Enhet 101" som står som ansvarig för genomförandet av repressalier mot arabiska byar vid fronten. Dessa attacker hade till syfte att sprida skräck och främja avflyttning av icke-judisk befolkning. Allt enligt fullföljandet av den judiska politiska sionismdoktrinens huvudförutsättningar.3 Sharon och hans kommandostyrkot gjorde sin första raid vid Qibya, en liten palestinsk by i Jordanien, natten mellan den 14 och 15 oktober 1953; 66 innevånare massakrerades, tre fjärdedelar av dem var kvinnor och barn.

I sin rapport till FN:s säkerhetsråd gav militära observatörer, som nådde Qibya två timmar senare, följande vittnesmål:

"Kroppar som var översållade med kulhål och mängder av skottmärken på dörrposterna till de förstörda husen visar att innevånarna tvingats kvar inne i husen till dessa sprängdes tillsammans med dem...

Vittnen var enhälliga i sina beskrivningar av upplevelsen som en fasans natt under vilken judiska soldater for omkring i den fredliga palestinska byn och sprängde hus, sköt på dörrar och fönster med automatvapen och kastade handgranater."

Bland övriga provocerande handlingar som föregick det första kriget i Sinai, utfördes massakrerna vid Khan Yunis och Bani Suheila, på egyptiskt territorium, under natten till den 31 augusti 1955, på direkt befallning av Sharon personligen. Han ledde också "vedergällnings"-raiderna in på syriskt terrirorium vid östra stranden av Tiberias Hav. En aktion som fördömdes den 19 januari 1956 av FN:s säkerhetsråd.

Under kriget 1967 ledde Sharon den del av armén som anföll i Sinai. Han är personligen ansvarig för hundratals egyptiska soldaters död, vilka han vägrade att ta som fångar under stridens sista dagar. Dayans order var nämligen: "Tag inga fångar utan förgör de egyptiska styrkorna i Sinai helt."4

Den 26 juli 1973 skrev Ariel Sharon i Yediot Aharonot: "Israel är nu en militär supermakt... Samtliga styrkor i de europeiska länderna är svagare än våra. Israel skulle på en vecka kunna erövra hela landområdet från Khartoum till Bagdad och Algeriet." Som försvarsminister hade han nukleära missiler, till sitt förfogande, som skulle ha gjort det möjligt för honom att effektivera detta skryt.

Rafael Eytan, överbefälhavare för den israeliska armén vid tidpunkten för invasionen av libanon 1982, är en annan skrämmande sionistisk profil. Han har belönats för sina sionistiska insatser och uppträder nu som "jordbruksminister" i Netanyahus nya regering. Denne Eytan har också ett förlutet som ledare av massakrer på araber. Bl a är det nu känt, i Israel, att Eytan och Sharon hör till de judiska befälhavare som under sexdagarskriget 1967 beodrade massavrättningarna av upp till tusen tillfångatagna, i många fall bakbundna, egyptiska soldater. Eytan är känd för sin offentligt uttalade uppfattning att araber är som "kackerlackor", en sionistisk människosyn som förklarar hans delaktighet i massmorden och krigsförbrytelserna.

Benjamin Netanyahu, Israels nuvarande ledare och premiärminister har också ett förflutet inom det militära, som fallskärmsjägare i den judiska statens armé. Där deltog han i åtskilliga illdåd mot arabiska civila, kvinnor och barn inräknade, många dödade när fallskärmsjägarna sprängde deras hus över dem. Hans bror, Yonathan Netanyahu, också fallskärmsjägare, var en känd krigsförbrytare som deltog i massakern på över hundra palestinier och libaneser i den israeliska attacken mot PLO i Beirut, 9 april 1973, där bl a den höge palestinske ledaren Kemal Adwan mördades.

Den femte mannen i denna bisarra grupp av judiska ledare, som styr och har styrt Israel, är Itzhak Shamir, f d israelisk premiärminister och Folke Bernadottes mördare. Även om vi begränsar vår uppmärksamhet till de delar av hans biografi som hör samman med hans kontakter med andra länder och internationella organisationer har han också åtskilligt på sitt samvete.

Shamirs karriär har helt dominerats av rasismen. Den judiska versionen av rasismen. Hans syn på världen och på internationella kontakter sammanfattades i en artikel i den israeliska tidningen Yediot Aharonot den 14 november 1975, efter röstningen till FN:s resolution, vilken stämplade sionismen som en form av rasism. Shamir skrev:

"Det är oacceptabelt att nationer som består av folk som just kommit ned från träden ska anse sig som världens ledare... Hur kan sådana primitiva varelser ha egna åsikter?... Örfilen som vi just fått från FN:s organisation...borde övertyga oss ännu en gång att vi inte är lika andra nationer."

Detta är sionismens judiska röda tråd i den internationella politiken. Shamirs karriär har varit en logisk fullbordan av denna idé och denna judiska myt. "Vi är inte lika andra folk... Hur kan sådana primitiva varelser ha egna åsikter?..."!! Han var en av toppmännen i Lehi (Lohamei Herut Israel, "Kämparna för Israels frihet") den judiska organisationen som är mera allmänt känd som "Sternligan". Den tyske historikern Klaus Polkehn upptäckte, då han utforskade Tredje Rikets hemliga arkiv, planen för en allians som tillställts Hitlers utrikesminister av Sternligan i januari 1941. Dessa förslag framfördes via marinattachén vid Tyska Ambassaden i Turkiet. Denne var ansvarig för specialuppdrag i Mellanöstern. I ett meddelande daterat den 11 januari 1941 vidarebefordrade han till Hitler Lehi's alltså Shamirs idéer:

"Evakuering av de judiska massorna från Europa är första villkoret för en lösning på det judiska problemet. Detta är dock inte möjligt, om dessa massor inte placeras i en judisk stat inom sina historiska gränser... Detta är målet för den politiska aktivitet och många års kamp som Lehi och dess nationella militärorganisation för.

1. Det skulle kunna finnas ett gemensamt intresse mellan etablerandet av en nyordning i Europa, enligt tysk uppfattning, och det judiska folkets sanna ambition så som den formuleras hos Lehi.

2. Samarbete skulle kunna vara möjligt mellan det nya Tyskland och en pånyttfödd hebreisk nation.

3. Grundandet av den historiska Judiska Staten, på nationell totalitär basis och bundet med ett avtal till det Tyska Riket, kunde hjälpa till att i framtiden bibehålla och stärka Tysklands position i Främre Östern... Samarbete med Lehi skulle vara i samstämmighet med linjen i ett nyligen hållit tal av Tredje Rikets kansler, där Herr Hitler poängterade att vilket samarbete eller vilken allians som helst skulle accepteras i avsikt att isolera och besegra Storbritannien."5

Shamir som ledare för Sternligan, iscensatte mordet på Lord Moyne, den engelske ministern i Mellanösternfrågor, i Kairo i november 1944 - och senare i det använde han samma terroristmetoder, den 17 september 1948 för att mörda FN:s utsedde svenske medlare mellan Israel och araberna, Folke Bernadotte.

Det enda Shamir och hans anhang tänkte på var den judiska politiska sionismen - att i Palestina skapa det judiska mytologiska "livsrum" som behövdes för att alla världens judar ska komma till det av "Gud" till judarna "förlovade landet".

Den 23 september 1948 skrev även juden Harold Reinhart, från Londons synagoga i West End, i tidningen Times följande:

"Mordet på greve Bernadotte kan endast förklaras med vansinne. Men som alla väl känner till och som ovedersägligen i stor skala demonstrerades av nazisterna, är gränsen mellan galenskap och otyglad nationalism svår att dra. Ren nationalism känner ingen annan lag än nödens. Dess passion för "Lebensraum" ligger bortom gränsen för förnuft och medlidande. Då den följer på förtvivlan och uppgivenhet kan ren nationalism komma till uttryck hos vissa judar i dag."

Detta som några exempel var alltså triumviratet av kriminella krigsförbrytare som hade makten i Israel t ex vid tiden för invasionen i Libanon. Men det skulle vara naivt att tro att problemen skulle lösas bara man bytte ut dessa män mot personer med annorlunda stil!

Vad det handlar om, i Radio Islam och i Palestinafrågan, är inte människor utan en doktrin; om den judiska sionistiska doktrinen som dessa personer har drivit till sin yttersta gräns. Barbari är barbari även om det maskeras med ett mänskligt ansikte. Den listiga judiska sionistiska rörelsen skulle säkert vilja ha mindre arroganta tjänare än t ex Netanyahu men bara för att kunna fullfölja samma doktrin och politik. Utan tvivel föredrar den Shimon Peres och dennes män. Men vad skulle det ge av reella förändringar med denna "opposition" som inte opponerar sig mot något då det gäller grundteserna i den sionistiska doktrinen? Netanyahu och Peres är som två bödlar som grälar om huruvida de skall hänga eller skjuta de till döden dömda palestinierna. Alltså skillnaden är i taktik inte i strategi.

Dessutom: detta "B-lag" av män som hittills har stått vid makten från staten Israels grundande: Shimon Peres var Ben-Gurions favoritlärling vilken, som vi sedan sett, drog upp riktlinjerna för judisk politisk sionism, inklusive de värsta följderna. Alla stora judiska israeliska erövringar och expansionistiska krig utfördes av "arbetarpartiet".

Var Peres mer human mot palestinierna? När han i Knesset indignerat visade sin "vrede" över förre försvarsministern Sharons ansvar för massakrerna vid Tel-el-Zaatar svarade Sharon: "Du var försvarsminister vid den tiden." Och det var verkligen så att efter 50 dagars belägring, från den 22 juni till den 20 augusti 1976 uppmuntrade Israel falangisterna, välutrustade och försedda med vapen av den israeliska regeringen, att bli orsaken till att 2 000 palestinier "försvann" (siffror från Internationella Röda Korset).

Försvarsminister Shimon Peres lyfte inte ett finger för att stoppa de illdåd som begicks av Israels marionetter i Libanon 1976. I logisk följd var det därför samme Shimon Peres som 20 år senare, i egenskap av israelisk premiärminister var ytterst ansvarig för den judiska eldstormen över södra Libanon i april 1996. Ett blodbad som kröntes av Israels medvetna attack på FN-basen i Kana, ännu en sionistisk massaker där över 100 civila flyktingar, främst kvinnor och barn blev mördade. Och var det inte "socialdemokraten" Rabin som ledde krossandet av ben och armar och massakern på tusentals palestinier under nuvarande intifadan i det ockuperade Palestina?

För att vara helt säker skröt Ariel Sharon själv, i en intervju, om sina brott:

"Vi måste gå på, slå och slå dem oupphörligt. Vi måste slå mot dem överallt: i detta land, i arabstaterna och på andra sidan haven. Det går att genomföra. I liknande frågor har jag redan sett flera hopplösa situationer som fått sin lösning. Vi får inte vänta att agera mot dem till efter att de slagit mot oss, utan istället slå mot dem varje dag och överallt. Om jag vet att de befinner sig i ett bestämt land i Europa t ex, måste vi agera trots alla svårigheter och begränsningar. Inte med ett krig i stor skala, utan plötsligt kan det försvinna någon här och någon hittas död där och någon annanstans hittas någon knivhuggen till döds på en europeisk nattklubb."6

Det (från "högern") Sharon talar om, utför Labourpartiet. Statsterrorism hör samman med judisk politisk sionism. Då man sammanfattade resultaten från undersökningen beträffande mordet i Rom den 16 oktober 1972 på Wa'el Zu'ayter, PLO- representanten i Italien, förklarade den italienska Hovrätten i Rom i sitt företal till domen, vilken föll i november 1981, att detta var ett politiskt mål, som låg utanför rättens kompetensområde. "Detta brott var resultatet av en på förhand given politik...metodiskt genomfört och med militär effektivitet av en organisation, som hör till staten Israel."

Då man påminner sig det faktum att undanröjandet av sex palestinier, mellan oktober 1972 och juli 1973, hade "föregåtts av uttalanden, officiella och inofficiella, från israeliska ledare vilka förklarade terrorkrig mot den palestinska motståndsrörelsen och dess representanter överallt. Ett krig som skulle föras ständigt och med alla upptänkliga medel", ansåg rätten att dessa brott "måste tillskrivas Israels secret service och speciellt då den avdelning av denna som är aktiv och uppehåller kontakter i världsomfattande skala".

Vid tiden, för mordet på Wa'el Zu'ayter, gjorde den "socialistiska" premiärministern i tjänst vid den aktuella tidpunkten gjorde fru Golda Meir uttalanden som liknade Ariel Sharons. När hon utfrågades i Knesset den 18 oktober 1972, 48 timmar efter mordet, svarade hon: "Allt jag vet är att kulorna verkligen nådde sitt mål."

Vilka introducerade den rasistiska lagen om "återvändandet"? Vem organiserade det systematiska rövandet av landområden? Vem fördrev dem som odlade dessa landområden? Vilka startade Suez- attacken? (Den förbereddes i Paris av Moshe Dayan och Shimon Peres) och attacken 1967? Varje gång stöter vi på samma namn: Ben-Gurion, Moshe Dayan, Golda Meir, Shimon Peres - de var samtliga personer som hörde till det parti som nu är i "opposition" mot Nethanyahus Likud - det parti som leddes av Begin, Shamir och Sharon. Attacken mot Libanon 1982 av Begin och hans anhang är bara ännu ett kapitel i samma historia med samma logik. Sanningen är att när Begin ville förklara och rättfärdiga för amerikanerna vad han hade gjort (invasionen i Libanon) var den man han genast tänkte på som lämplig att genomföra detta uppdrag - Shimon Peres. Det är enbart rollerna som delas ut av den Världssionistiska rörelsen.

Det finns nämligen inga större motsättningar mellan Likud (det s k högerextremistiska judiska partiet) och Labour (det vänstersocialdemokratiska judiska partiet) i denna politiks grundläggande judiska rasistiska doktrin. Två dagar efter det att invasionen i Libanon startat, då ingen längre kunde tänkas vara i tvivelsmål om operationens utsträckning, metoder och system, väckte Knesset en "förtroendeomröstning" i regeringen, där endast Rakah (kommunistpartiet) röstade emot och endast nio ledamöter avstod. Det var en koalitionsregering mellan dessa två stora ledande partier som bildade den regering som "förvaltade" folkmordet på det palestinska folket under intifadans uppror.


1. Ben-Gurion, i brev till Chaim Guri 1963, citerat i Israeleft Nr. 108, 15 juni 1977.

2. Det var Begins Irgun som sprängde King David Hotel i Jerusalem, vilket dödade 92 personer, för att förstöra brittiska arméns högkvarter.

3. Moshe Sharett skrev i sin dagbok den 31 mars 1955:
"På trettiotalet... lärde vi allmänheten att anse hämnd som en absolut negativ drivfjäder. Men nu rättfärdigar vi istället vedergällningssystemet... Vi har... gjort det möjligt att ge hämnden ett moraliskt värde. Detta är generellt den allmänna åsikten och speciellt hos mängden av ungdomar. Men den har också utkristalliserats och blivit till en helig princip i Sharons bataljon, som blir staten Israels instrument för hämnd." (Livia Rokach, "Israel's Sacred Terrorism", Belmont, Mas., 1980, sid. 36).

Beträffande Ariel Sharons ansvar för massakrerna och illdåden som begicks i Libanon hänvisar vi till den märkliga vittnesbörden från en fanatisk sionistisk journalist, Jakobo Timerman: "The Longest War: Israel in Libanon", New York, 1982.

4. Uri Avneri i Ha'olam Hazeh, 24 augusti 1973.

5. Citerat av prof. Israel Shahak i Zo Haderekh, 2 september 1981.

6. Yediot Aharonot, 26 maj 1974.

7. Bruno Kreisky i Der Stern, augusti 1982.

 

 

 

25

Avmystifiera Israel!

1. Judendomens målsättningar som de uttrycks i dess myter och "heliga" texter är rasistiska, utgör hets mot folkgruppen palestinierna och alla muslimer och kristna genom sionismens och judendomens politiska och territoriella anspråk på Palestina och genom vad detta innebär för icke-judiska folk i Mellanöstern. Judendomen och sionismen som de tillämpas idag utgör en permanent krigsförklaring mot alla folkgrupper och nationer i Mellanöstern. P g a allt detta bör sionismen bekämpas.

2. Den judiska sioniststaten Israel besitter ingen legitimitet att existera - vare sig historiskt eller juridiskt - på den plats där den grundats. Inte heller har den moralisk legitimitet: dess agerande, både internt och externt (rasism, expansionism, statsterrorism), gör den till en erövrar- och kolonialstat bland de värsta terrorstaterna. Den liknar de stater den faktiskt är mest knuten till nämligen:

I) USA, från vilket den lånar de sämsta av detta lands traditioner, nämligen deras behandling av indianerna och de färgade, för att användas mot palestinierna; och vilkens grymmaste handlingar, som Vietnamkriget, den försöker efterlikna; och vilkens "demokratiska" fantasier, kombinerade med stöd från diktaturerna i Latinamerika, den efterapar. Israel är ett anakroniskt kolonialfenomen i slutet av 20:e århundradet.

II)Apartheid-tidens Sydafrika vars apartheid och arkaiska kolonialism den utövar.

III) Latinamerikanska diktaturer (de främsta tillflyktsorterna för gamla nazi-brottslingar), till vilka Israel ger vapenstöd och hjälp med ledare som kan förtrycka deras folk.

3. Staten Israels grundläggande doktrin, politisk judisk sionism vilken inte är född i Palestina, och som förser den med kamouflage och förevändningar, utan har uppkommit ur västerländsk nationalism och kolonialism under 1800-talet. Den är en form av rasism, nationalism och kolonialism.

4. Denna stat, byggd av den judiska världsomfattande sioniströrelsen uppkommen ur denna falska ideologi och ur en serie vålds- och terroristhandlingar, skapades i namn av en illegal resolution i FN:s organisation (som vid den tiden dominerades av Västmakterna) och genom påtryckningar och korruption. Den har överlevt inte p g a egna arbetsinsatser och egen styrka utan, precis som korstågsstaterna på sin tid, genom ett inflöde av pengar och vapen från Väst och framför allt genom den villkorslösa och obegränsade uppbackningen från USA, som har utnyttjat Israel som en viktig bricka i sin världspolitiska strategi och som en kil indriven i Mellanöstern.

5. Sioniststaten Israel, då man avslöjat de myter som användes för att rättfärdiga dess grundande och den intellektuella och fysiska terrorism som används för att skydda den judiska staten, härleder nämligen sitt upphov inte genom någon "rättighet" utan från ett speciellt maktförhållande och från fullbordade fakta.

6. Det är meningslöst att begära att palestinierna och deras organisationer villkorslöst ska erkänna Israel av åtminstone tre huvudskäl:

a) Det skulle vara att kräva av palestinierna att de skulle acceptera legitimiteten i allt rövande av land samt den fördrivning de blivit offer för.

b) Genom sin målsättning (politisk judisk sionism) och sin existens (genom inkräktande och krig) är staten Israel i ständig utvidgning: efter varje aggression och varje annektering eftertraktar staten Israel nya områden för "livsrum". Det är därför omöjligt att erkänna gällandet av dess "elastiska" gränser. I vilken form och med vilka gränser förväntas PLO och araberna att "erkänna" Israel? Den som föreslogs i FN:s delningsplan 1947? Den som skapades genom stöld, erövring och intrång under 1948, och genom terror och genom Deir Yassin? Det Israel som skapades 1967, med det territorium man erhållit genom föregripande krig och invasion? Israel av 1982, med dess omfattande erövring av södra Libanon och ockupation i detta territorium? Det Israel som tog form i Herzls vansinniga judiska drömmar (från Eufrat till "Egyptens flod") eller Ben-Gurions (från Litani till Sinai)? Det Israel som planerades av Ariel Sharon, med dennes dröm om att dominera Främre Östern från Malackasundet till Suezkanalen? Eller det med en plan att uppdela alla arabstater enligt etniska och religiösa gränser?

c) Slutligen, hur kan man fräckt begära att palestinierna ska ge ett giltigt "erkännande" till någonting, när deras egen rätt att existera nekas dem? Hur kan en akt av erkännande krävas av ett folk vars egen existens förnekas?

Ska de judiska ockupanterna "förhandla" med en handfull kollaboratörer och som skulle vara för palestinierna vad Ahlmark är för svenskarna? Sanningen är att de judiska israeliska ledare, från Netanyahu till Peres, inte vill förhandla eller diskutera med någon motståndare. Trots att det i denna konflikt finns två parter så vill inte judarna debattera, förhandla eller ha någon rättvis lösning. De vill enbart tysta den andra parten i denna konflikt. Att tysta Radio Islam och spärra in dess ansvarige utgivare t ex är sionisternas "lösning" istället för att i en öppen och fri debatt diskutera och förhandla i demokratiska och civiliserade former mellan jämlika människor som kan ha olika åsikter!

7. Vad både palestinier och alla anhängare av frihet i världen kämpar emot är inte personer och ännu mindre ett helt folk, utan en rasistisk doktrin - politisk judisk sionism och en stats och dess ledares aggressiva och kolonialistiska agerande.

Endast 20% av världens judar har svarat på kallelsen att "återvända" till Israel.

Vi kan därför idag notera nederlag för den judiska politiska doktrinen och dess plan att föra alla världens judar till Israel som ett världsghetto.

Varje intervenering med våld är förstås otänkbar: men sioniststaten Israels beroende av övriga världen är sådan, ur ekonomisk, finansiell och militär synvinkel sett, att en indragning av denna externa "hjälp" skulle kunna tvinga Israels ledare, vare sig de heter Nethanyahu eller Peres, att ta reson och komma till förhandlingsbordet.

8. Radio Islams syfte och avsikt med alla sina program är att avmystifiera och avlegitimera staten Israel och den judiska ideologin på vilken den bygger och ersätta de mytiska uppfattningarna om Palestinafrågan (hos den svenska opinionen) med en objektiv verklighet uppenbarad genom fakta i avsikt att placera problemen på ett plan där de kan bli föremål för sansad saklig politisk diskussion.

 


Vad är
Israel?
101 fakta
istället för
propagandan
Av A. Rami.
ZIP


Israel
Falsk
Varudeklaration
Judisk myt
om rasen
Av A. Rami.
ZIP


Israels
makt
i Sverige
Av A. Rami
ZIP

 


Judisk
häxprocess
i Sverige
Av A. Rami
ZIP


Ett liv
för frihet
Självbiografi
Av A. Rami
ZIP
AHMED
berber-
pojken
Barnbok
av
Ahmed Rami


Ahmed
berberpojken
(Barnbok)
Av A. Rami
ZIP

Bakom denna hemsida står en grupp frihetskämpar från olika lände till stöd för
Ahmed Ramis kamp mot den judiska ockupationen och herraväldet i Palestina
och i resten av världen. Du också är välkommen som frihetskämpe.
Handla nu! I morgon kommer det att vara för sent! 
No hate. No violence. Races? Only one Human race.
United We Stand, Divided We Fall.
Know Your enemy

You too are welcome as a freedom fighter. Act now! Tomorrow it will be too late!
Compose your letter online. Write now to Rdio Islam
Ahmed Rami, writer, journalist, is the founder of the radio station Radio Islam.
Donations to help his work may be sent (in cheques or in notes) to his address:
Ahmed Rami - Box 316 - 10126 Stockholm, SwedenPhone:+46708121240
Latest additions:
English -Svensk -French -German -Portug -Arabic -Russian -Italian -Spanish -Suomi

© No Copyright. - All texts and files in this Site may be republished and reproduced
as long as Radio Islam-(at http://www.abbc.net) where they are located - is mentioned.

HOME