 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Citat ifrån Sveriges Radio, Studio Ett, 2002-02-06
Idag kommer nobelspristagaren Günter Grass ut med en bok som uppmärksammas stort i Tyskland. Boken handlar nämligen om ett ämne som nu diskuteras mer och mer, men som det i flera årtionden var i det närmaste tabu att tala om. Nämligen fördrivningen av de cirka 14 miljonerna tyskarna från Südet-området i Tjeckien och från numera ryska och polska områden. Och vad som hände sedan med dessa människor.
- Vår korrespondent i Tyskland. Den här romanen den heter 'Im Krebsgang', Kräftgång, och den börjar med en fartygs-katastrof. Kan du inte berätta om den.
Jo det stämmer, det handlar om fartyget Wilhelm Gustloff som var Tredje rikets stolthet. Det byggdes 1938 och var då världens största kryssningsfartyg. Men den 30:e januari 1945 så hade den allt annat än kryssnings-sugna människor ombord. För då användes den för att rädda flyende tyskar från Ostpreussen. Alltså det som idag är norra Polen bl.a. med staden Gdansk. Och man förmodar att det var närmare 10 000 personer ombord på båten eftersom det var i krigets slutskede så fanns det en officiell passagerarlista på 6000 personer. Men det är man helt säker på att det var flera tusen fler ombord. Och det här fartyget som främst hade kvinnor och barn ombord torpederades med tre torpeder av ryska ubåtar och sjönk. Och man tror runt 9000 personer dog i havet på natten mellan 30:e och 31:a januari 1945.
Och nu har då Günter Grass skrivit en bok om detta. Och med det så kommer frågan igen upp hurvida det här har varit tabuämnen. Var det kommer sig att det varit tabuämnen. Om det är bra eller dåligt att man tar i det igen. Men från Günter Grass sida så tror jag definitivt att det är en vilja att komma före andra. Därför i och med att det har varit så känsligt för tyskarna att av begripliga skäl efter andra världskriget kunna säga att: Se på skändligheterna vi utsattes för. Alltså efter att man öppnade koncentrationslägren så blev det ju hemskt svårt för tyskar att peka på smärtsamma fruktansvärda övergrepp som de också utsattes för.
- Men det kan man göra nu. Men om man tar den hemska fartygskatastrofen t.ex. Det var tusentals människor som dog. Har den levt vidare i människors minne?
Ja, den har ju varit som ett trauma. Det har varit känt. Alltså begreppet Wilhelm Gustloff har, som jag förstår, varit känt i Tyskland. Det har gjorts en film om katastrofen och det har även skrivits om den. Men i förhållande till hur stor den var, och i förhållande till hur den skulle ha behandlats om det inte var den förlorade sidan som hade råkat ut för den, så är det väldigt lite. Eftersom det här ändå är en katastrof av enorma dimensioner. Särskilt som det rörde sig om ett flyktingskepp med övervägande kvinnor och barn ombord. Det är inte så att Günter Grass har satt stråkastaren på en händelse som stora delar av tyska befolkningen eller historiker har förträngt. Men det är snarare frågan om hur mycket det har diskuterats. Och det är ganska märkligt, när man som jag kommer till ett land, och även reser i Polen då, slås av tanken, att det är miljontals människor som fördrevs efter andra världskriget. Men det är förhållandevis väldigt lite som det talas om det. Men nu blir det ju aktuellare och aktuellare.
- Men nu diskuterar man ju. Hur diskuterar man det då, nu, alla dessa miljoner fördrivna tyskar?
Ja, det var t.ex. en TV-serie i höstas, 6 gånger en timme, som handlade om fördrivningen. Det var inte bara från Polen, Tjeckien och Ryssland. Det var ifrån Rumänien. Det fanns ju många områden med tyskspråkiga som fördrevs efter andra världskriget. Och den TV-serien väckte ju stort intresse. Det var ju väldigt många människor som kände behov av och komma ut och vittna och berätta om det de hade varit med om. Men jag måste ändå säga att jag tycker inte att det väcker någon stor revanschism eller att väcker stora diskussioner om att man vill ha tillbaka sina förlorade egendomar. Det är klart att det är alltid känsligt. Och här i Berlin i bokhandlarna så finns det massor med böcker om t.ex. Pommern, som ju då tydligt bygger på en nostalgi. Det här var ett områden som främst beboddes av tyskar. Günter Grass själv kommer ifrån Gdansk. Och Gdansk var ju så gott som enbart bebott av tyskar framtill tiden efter andra världskriget.
- Hur är det t.ex. om man säger skol-undervisningen. Undervisar man om detta i skolorna?
Många säger ju att efter 1989 när muren föll, så innebar det också att kan titta österut på ett mindre laddat vis. Därför att så länge muren fanns så var det så oerhört mycket politik inblandat. Då var det hemskt svårt, särskilt för en socialdemokrat som Günter Grass att tala sådana här saker utan någon sorts revanschist som hade politiska hänsyn att ta. Så även i historieundervisning och i skolundervisning så är det är ju lättare idag att tala om vad som hände. Även om det fortfarande som sagt var, psykologiskt, är svårt för tyska folket att säga: Ja det var faktiskt synd om oss också. Och det var ganska intressant för i går kväll så var det premiär för ett nytt litterärt magasin med Tysklands mest inflytelserika kritiker. Han är som en sorts blandning av Horace Engdahl och Jan Myrdal skulle man kunna säga. En mycket bombastisk 81-årig man som i en halvtimme själv tittar in i rutan och säger vad som är gott och ont i den tyska litteraturen. Och då handlade om Grass' bok som han tyckte var det bästa som skrivits på det tyska språket under de senaste åren. Men samtidigt så la han in en liten brasklapp om: Ja, det dog 9000 kanske den här natten. Det är ungefär lika som dog varje dag i Auschwitz och Treblinka, sa han, och bankade med nävarna mot bordet. Han symboliserade ju själv vad det är som gör det så svårt att ta upp den här sortens händelser.
- Ja, man kan inte bara prata om det ena. Men om man pratar om Günter Grass då. Vilken sorts position har han i Tyskland? Även om han blev hyllad då i ett TV-program igår.
Det är ju han och Martin Walser. Martin Walser är inte alls lika känd utomlands. Men de är väl de två mest omtalade intellektuella. Günter Grass är ju en sådan som alltid får rubriker. Nu var han ute för ett par dar sedan och jämförde Edmund Steuber, Kristdemokraternas kanslerkanditat med Berlusconi och Heider. Och det blev omedelbart rubriker kring detta. Så Günter Grass är kanske lik Jan Myrdal där också. Även om jag tycker inte riktigt man ska jämföra Grass med Myrdal. Det är väldigt många som retar sig på honom, som inte tar honom på allvar, som blir irriterade på att han alltid ska vara ute och tycka. Men samtidigt har han ett enormt inflytande. Süddeutsche Zeitung skrev i sin recension av boken att efter Tomas Mann dog 1955 så är det då två personer, Martin Walser och Günter Grass som slåss om att vara den store författaren i Tyskland. Men Grass har ett enormt genomslag det han tycker rent politiskt. Så att Grass nu tar i en historia som bl.a. handlar om skändligheterna som tyskarna utsattes för efter andra världskriget, kan mycket väl innebära att det här är frågor som kommer upp igen. Och som måste komma upp med EU:s östutvidgning. Redan nu har vi ju sett hur populister som Jörg Heider utnyttjar fördomar mot tjecker och en gammal Tjeckisk-Österrikisk hatstämning som blossar upp igen. Och då kommer debatten om Südet-tyskarna fram. Så att Grass gör ju rätt i att försöka ta tag i det här frågorna innan man lämnar de åt högerextrema krafter. Även om de riktigt extrema krafterna, NPD, de som vissa kallar nynazister här i Tyskland, de har ju länge just poängterat de här skändligheterna som tyskarna utsattes för. Så Grass gör nog klokt i att ta tag i historien.
- Och det har han gjort i boken 'Im Krebsgang', Kräftgång.
Den föga kända historien om Wilhelm Gustloff, General Steuben och Goya
Novel About 'German Titanic' Breaks Taboo on Past
A Memorial to the Wilhelm Gustloff
|
Our weakness...
|