 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Från Judefrågan
av
Oscar Landahl
1936
Förord
Som en orkan sveper nu kärlekens budskap över det svenska landskapet. Kampen mot hat och intolerans pågår alltjämt men det är först nu den kommer igång på allvar. Sanningen måste spridas till varje pris. Ockupanterna besitter mängder av pengar, guld, aktier, statspapper osv. De äger en mängd tidningar, TV kanaler, radiostationer, IT bolag och andra åsiktsforum. De äger banker, försäkringsbolag, konkursförvaltare, börsbolag. De finns representerade som landshövdingar, chefsredaktörer, rektorer, chefsbibliotekarier, präster och fackpampar. De finns som chefer för bostadsbolag, securityfirmor, polisväldet, reklamföretag, filmbolag, värdepappersfirmor, tryckerier och investmentbolag.
De har med andra ord makt att göra praktiskt taget vad de vill, de kan genom sina ekonomiska bolag utöva utpressning för att få sin vilja igenom och deras medier kan sedan rättfärdiga sitt handlande så man inte får folket emot sig. De har makt att göra praktiskt taget vad de vill samtidigt som man förvägrar oss, som kastat av oss Mose brillor och ser klart, rätten att sprida sanningen om denna best.
INLEDNING
Att det existerar en judefråga i Sverige är ju fullkomligt främmande för de flesta invånarna i vårt land och de styrande förklarar vid varje lämpligt tillfälle, att något judiskt inflytande inte finns varken inom det ena eller det andra området. Men det bästa beviset på att detta problemet redan utgör en fara får vi i det faktum, att så många personer, vilka är antisemiter, helt enkelt inte vågar visa detta. Man har varken det moraliska modet eller den ekonomiska kraften.
En affärsman vågar inte, för att inte riskera att förlora sin kundkrets, tala om att han är antisemit. En anställd får vara beredd på att bli avskedad från sin plats, om han tillkännager sin eventuella antijudiska ställning. Tjänstemän av alla slag kan ha vilka åsikter som helst och offentliggöra dessa de riskerar intet. Men om man säger, att man är antisemit då blir det en annan situation. Gå till Dig själv, och Du måste erkänna, att vi har rätt. Vi har väl "demokrati och frihet'!?
Då det gått så långt, att svenska medborgare, som i dessa dagar så ofta besjunger sin nuvarande frihet, inte vågar i sitt eget fädernesland opponera sig mot ett främmande folks inflytande för att inte förlora sin försörjning och sitt anseende, då måste väl detta vara tillräckligt bevis på att det finns en judefråga ja en judefara.
Då vi här kommer att ge ex. på judarnas enligt vår uppfattning dåliga egenskaper, invänder kanske någon, att den eller den egenskapen kan även svenskar uppvisa. Och detta är givetvis riktigt, men ha då hela tiden för ögonen att de exempel vi ger, de är tillämpliga på DET STORA FLERTALET det är inte undantagen vi räknar med.
Vi skall här visa att judarna inte passar tillsammans med oss och varför de inte gör detta.
Det visar sig, att så fort judarna slår sig ner på en plats, växer alltid antisemitismen fram. Likaväl som en sund kropp reagerar, då något osunt intränger i densamma, så opponerar sig ett friskt folk mot judarna, därför att de är andra människor så olika. Men judarna lyckas också med tillhjälp av sina bulvaner och sin medfödda klokhet att tidvis dämpa denna opposition så att den inte öppet framträder. Men i längden går det dock aldrig att få folken att tåla främmande påhäng.
Judefrågan är ett allvarligt problem, som måste lösas, och därför bör den behandlas från grunden. Det är inte judarnas existensberättigande, vi skall diskutera, utan det är meningen att klargöra, varför juden inte kan få existera på det sätt han nu gör.
Kampen mot judendomen är tusenårig, och den föres över hela världen kanske intensivast i Palestina. Häftiga strider pågår allt som oftast mellan araber och judar, men givetvis ger alltid dagspressen händelserna sken utav att vara orsakade av araberna. Man vill inte erkänna att huvudorsaken ligger i judarnas eget uppträdande. Eller kanske man vill påstå att det är för sina dygders skull de möta opposition överallt?
En relativt opartisk studie över föreliggande ämne ger oss den judiska vetenskapsmannen Bernard Lazare i boken "L' antisemitisme, son histoire ett ses causes". (Boken är refererad i "G. H. T.") L. frapperas av det universella i antisemitismen som fenomen, att den uppträder alltid och allestädes, där judar funnits, före och under den kristna eran i Alexandria, i Rom och i Antiokia, i Arabien och i Persien, i det medeltida och moderna Europa, och han vägrar att tro på att alla dessa olika folk skulle hänge sig åt en fördom, en ständigt återkommande nyck, en sorts komplott av hat och illvilja. Han fordrar allvarliga och djupa orsaker; han finner dem först och främst hos sitt eget folk, och han tvekar ej att öppet förklara detta.
"Juden är asocial" detta är bokens grundteori. Den asociala läggning, som i Lazares ögon är den judiska historiens främsta drag och den på judarnas räkning fallande primära orsaken till antisemitismen, finns inskriven i deras religion och i dess heliga böcker. Det är därför ordet antisemitism synes illa valt.
L. går strängt till rätta med Talmudisterna; deras tyrrani utvecklar det listiga sinnelag, som är nödvändigt för att komma ifrån deras fordringar. De öka judarnas naturliga positivism genom att som enda ideal föreskriva dem en materiell och personlig lycka, som man bör uppnå genom att strängt hålla sig till de tusen kultlagarna.
"För att vinna denna egoistiska lycka leddes juden, som de anbefallda riterna befriade från varje omsorg, varje oro, helt fatalt att söka guldet. Sålunda drogs juden, genom sig själv och genom sin omgivning, genom sina lagar och genom dem som pålades honom, genom sin articifiella natur och genom omväxlaren, penningutlåtaren, ockraren, den som har hand om den ädla metallen.."
Vi måste givetvis instämma i denna karaktäristik, men å andra sidan så ser vi inte saken enbart materialistisk, vilken även framgår av denna skrift. Juden är, som L. mycket riktigt säger, asocial, han är parasitär, och han blir ett upplösande och sönderfrätande ferment, varhelst han slår sig ned bland andra folk. Och en judendomens främsta ledare Theodor Herzl skriver i sin bok "The Jewish State" sid 5: "Vi äro ett folk, ett enda folk. När vi sjunka, bliva vi ett revolutionärt proletariat, det revolutionära partiets ledare. När vi stiga, stiger även vårt gulds fruktansvärda makt." Visst finns det många värdefulla medlemmar av det judiska folket, men som nyss nämndes, är den genomsnittliga läggningen, och då skall vi kunna göra klart för oss, hur onaturligt det är, att folk av så skiljaktig uppfattning som det svenska och det judiska skall kunna leva tillsammans och dra jämnt.
JUDISKT INFLYTANDE
"Men judarna sitter i alla fall inte i riksdagen", hör man ofta, "och det är väl ändock riksdagsmännen som styr och bestämmer, och dessa är ju valda av svenska folket." Ja det låter så vackert för godtrogna människor, men det politiska livet vilar på och växer fram ur det ekonomiska och kulturella livet. Och dessa politikers grundådror har juden lyckats lägga beslag på, och därmed har han även den politiska makten utan att behöva sitta i riksdagen och synas. Det finns andra som gör detta åt honom. Juden arbetar helst i det tysta tills han tagit makten fullständigt, som fallet är i Ryssland.
Juden har en klar hjärna och är oftast en god strateg. Liksom en fältherre låter besätta centralt belägna och strategiskt betydelsefulla punkter, så att han kan ha överblick och kontroll över fienden, så har juden trängt sig fram till de viktigaste och grundläggande positionerna.
Politikens representanter kommer alltså från de kulturella och ekonomiska kretsarna, och redan när de nomineras, vakar juden över att "rätte" mannen kommer på rätt plats. Genom pressen föres vanligen de namn fram, som är önskliga, och om en tidning från vilket parti det må vara propagerar för en person, som inte passar juden, använder man de vanliga ekonomiska påtryckningsmedlen.
När det trots denna kontroll kommer personer, på ledande poster, vilka man inte fullt kan lita på, så placerar man dem för säkerhets skull i diverse bolags- och bankstyrelser, statliga eller halvstatliga företag eller i någon föreningsstyrelse. Och då nu det genomgående draget hos samtliga politiska partier är att skaffa ekonomiska fördelar, så blir det ju i princip de värsta materialisterna, som blir de ledande, och när de nu får sina animaliska "ideal" uppfyllda, blir de medvetet eller omedvetet judens handgångne män. De företar sig inte något som nämnvärt försämrar deras ekonomiska standard. De blir "samhällsbevarande".
De marxistiska partierna är redan genom sin grundåskådning rena judepartier - även om det inte funnes en enda jude i ledande ställning. I vårt land är det ganska symtomatiskt, att judarna inte själva ställer sig i politiskt ledande ställning. Vi kan ju dock nämna sådana namn som nuvarande ministern i London, socialdemokraten Kule Palmstierna (på sin tid sjöminister), samt den numera avlidne folkpartisten Ivar Bendixson - enligt Dagens Nyheter en av Karl Staafs politiska livvakt.
Den politiska riktning, som judarna huvudsakligen har dragit sig till är den, som det nuvarande Folkpartiet representerar. Ledande pressorgan: Den av en Bonnier startade Göteborgsposten, Bonnierorganet Dagens Nyheter och Göteborgs Handels & Sjöfartstidning. I Göteborg finner vi den ledande judesocieteten på den folkpartiska fronten, och en betecknande episod från liberalernas tid lämnar oss en f.d. medlem i detta parti: Man skulle nominera riksdagskandidater, och då namnet Axel Carlander framfördes och det samtidigt meddelades att det var bankdirektör Mannheimers önskan, att denne fick en framträdande plats på listan, vågade en del av väljarna opponera sig mot Mannheimers diktat. Då gavs det beskedet, att om inte Mannhehimers önskan uppfylldes, så skulle han inte lämna några valpengar. Judens vilja drevs igenom. Pengarna segrade, och den s.k. "folkviljan" hade fått sitt rätta "demokratiska" uttryck.
Med samma ekonomiska metoder samt genom det "svenska" frimureriet regeras högerpartiet. En politisk rörelse, vilken man hade orsak att tro på, var Bondeförbundet, vilket i sin början var antisemitiskt inställt. Judarna fruktade givetvis detta parti, och därför såg vi, hur en konkurrentorganisation växte fram, och så skickade man in i Bondeförbundet den politiska kameleonten Nils Wohlin för att vrida det hela rätt efter judens önskan. Och när han hade fullbordat sitt verk, seglade han in i högerpartiet. De medlemmar inom Bondeförbundet, som opponerade sig mot förräderiet, blev under buller och bång utkörda. Och nu måste vi även räkna Bondeförbundet till dem, som hjälper till att förråda sitt land till främmande makter.
- Vi har företagit en undersökning för att kunna utröna, i vilken grad främlingsfolket lyckats intränga i den svenska samhällskroppen och skall här meddela till vilket resultat vi hitintills har kommit. Uppgifterna daterar sig från årsskiftet 1935-1936.
Vi kan dela upp vederbörande i olika grupper: dels heljudar, dels halv- och kvartsjudar samt sådana vilka är gifta med medlemmar av det judiska folket. Och för att fullständigt fastslå det system efter vilket olika befattningsbehavare utses skall vi även dem som är släkt med judar eller släkt i släkten med dem. Ett sådant förhållande utgör givetvis inte bevis för att de står på judens sida, men det verkar ju synnerligen märkvärdigt att det vid en hel del institutioner knappast finns en enda som inte på ett eller annat sätt står i förbindelse med judarna. Detta faktum kan inte vara en tillfällighet utan måste bero på en noggrann kontroll.
Vid GÖTEBORGS HÖGSKOLA har vi judarna Löb, Nachmannson och Cassirer.
Vid LUNDS UNIVERSITET har vi heljuden, prof. Ragnar Josephson. Prof. Harald Kylin är gift med en judinna. Besläktade med judar är professorerna Hadding, af Klercker, Löfstedt, Moberg (universitetets rektor) och Olivecrona.
Vid STOCKHOLMS HÖGSKOLA träffar vi på heljudarna professorerna Oscar Benjamin Klein och Martin Lamm och docenten Gert Bonnier (nu kallad till en professur vid högskolan). Den under året avlidne prof. Ivar Bendixson var likaledes heljude. Halvjudar är prof. Carl Benedicks och doc. Carl Olof Johan Lamm, kvartsjudar docenterna Otto Heilborn, Carl Olof Josephson och Adolf H. Schack (prof. Henrik Schuck son). Gifta med judinnor är doc., byråchefen K. A. Edin och prof. Otto Rosenberg. Besläktade med judar är ordföranden i hög skolans styrelse, presidenten i Svea hovrätt Birger Ekeberg och prof. Gustaf Albert Eberstein.
Att Stockholms högskolas studentkårs officiella organ "Gaudeamus" har sin ekonomiska avdelning förlagd till Bonniers Förlag är ju under dessa omständigheter, helt naturligt samt att red. för densamma är juden Arnheim.
Vid KAROLINSKA INSTITUTET dominerar judarna fullständigt. Vi har där följande heljudar: doc. Hans Davide, doc. James Heyman, doc. (med professors namn) Arnold Josefson, doc. Bertil Josephson, prof. emer. Isak Jundell, prof. Adolf Lichtenstein och prof. emer. Henry Isaac Marcus. Den under året avlidne doc. Karl Marcus var även jude. Laboratorn Ernst Abrahamson är halvjude. Prof. Gösta Forsell och prof. Herbert Olivecrona, den kände hjärnkirurgen, vilken omger sig med en hel stab av tyska judar, är gifta med judinnor. Prof. Folke Henschen har varit gift med en judinna, likaså prof. Olle Kinberg (vilkens judiska fru numera är gift med landshövding von Sheidern i Vänersborg). Såväl prof. Henschen som prof. Kinberg har barn från dessa sina judiska äktenskap. Prof. Gadelius, doc. Waldenström har barn, som äro gifta med representanter för "egendomsfolket".
Vid UPPSALA UNIVERSITET har vi följande heljudar: prof. Bernh. Jaconowsky, doc. Hugo Valentin, doc. Elsa Warburg och (trol.) danske lektorn Alf. Henriues, prof. emer. Carl David Josephson och andre bibliotekarien Harald Heyman (vid universitetsbilioteket.) Halvjudar är prof. F. G. Blix, prof. emer. Henr. Schiick, doc. H. G. Chr Wahren och doc. Gunnar Heckscher (son till prof. Eli Heckscher vid Stockholms handelshögskola). Gifta med judinnor är prof. N. Svedelius och prof. emer. O. Lagercrantz. Besläktade med judar är prof. H. F. Laurell, prof. Östen Unden, prof. Folke Paon Wetter och prof. emer. C. J. J. E. Wiman.
Här är inte tal om deras duglighet som fackmän, utan här skall bevisas, att Sverige regeras av ett främmande folk!
Som mycket betänkligt måste vi beteckna det förhållande att judar tjänstgör som lärare i nationalekonomi. Här har vi professor David Davidsson, som har givit ut i skrift " Bidrag till läran om ekonomiska lagarna för kapitalbindning" och "Bidrag till jordräntornas historia". D. Har även stått som utgivare av "Ekonomisk Tidskrift" sedan 1899.
En i förhållande till Davidsson mycket betydelsefull person är Eli Heckscher, vilken till på köpet måste sägas ha ett direkt politiskt inflytande tack vare att han i tid och otid anlitas som expert av de styrande, oberoende av vilken politisk riktning dessa är.
Heckscher har varit docent vid Stockholms Högskola. 1909 blev han professor i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan. 1929 fick han professur i ekonomisk historia vid samma högskola. Han har suttit i ett flertal statliga kommittéer och vakat över de judiska intressena och han har fyllt samma uppgift som flitig skribent i Stockholms Tidningen, Dagens Nyheter och i Svensk Tidskrift samt som ständig föredragshållare i Radion. Mest bemärkt, för den stora allmänheten, har dock H. blivit tack vare sitt skarpa angrepp på det svenska jordbruket härom året. Bonden är en parasit förklarade juden med sin medfödda fräckhet!
Jorden ur vilken vår folksam växt fram, jorden, som varit grunden för vår stolta kultur, är en nagel i ögat på juden H. Jordbruket, som gett oss bröd under tusende år skall läggas ned, säger denne representant för det israeliska folket.
När vi ser detta Heckschers uttalande, så bör vi betänka, vilket tillfälle han har att sprida sina idéer tack vare det verksamhetsfält han har enligt ovanstående förteckning, har haft och fortfarande har, samt inte minst därigenom att samtliga politiska partiers ledare ser upp till honom som varande ett stort skinande ljus i den demokratiska urskogen.
Bland läkarna finner vi följande judar enl. 1934 års uppgifter. Ivar Magnus Abrahamson, David Abrahamson, Isidor Bluhm, Hans Davide, Marcus Diamant, Alfred Flaum, Artur Fiirstenberg, David Heineman, Agnes Henriques, James Heyman, Isak Hirsch, Bernhard Jacobowsky, Georg Jacobsohn, Arnold Josefson.
Bertil Josephson, David Josephson, Erik Kaiser, Ivar Kaplan, Helena Klein, Jacob Krenzisky, Arvid Labatt, Albin Landau, Helge Lublin, Carl Manheimer.
Edgar Mannheimer, Isaac Marcus, Leopold Marcus, Karl Marcus, Aron Mark Erland Mindus, John Nasiell, Robert Nasiell, Vilhelm Nasiell, Gustav Nathanson, Sven Philip, John Philipson, Harald Rosenbaum, Reinhold Ruben, Mendel Rubensohn, Meyer Schachtel, Hans Silwer, Herman Simkowsky, Mauritz Sisefsky, Bernhold Stern, Erik Wolff, Ludvig Wolf, Artur Wulff, Josef Zacharias, Edvard Zadig.
Halvjudar finns det även gott om, vilket vi ser av följande stickprov:
Erik Abrahamson, Ernst Abrahamson, Fritiof Blix, Bengt Hamilton, Gustav Heyman, Aron Kahn, Louise Lamm, Göran de Mare, Albert Rubenson, Carl Otto Mauritz Segerberg, Ludvig Simon, Moritz Simon, Julia von Sneidern, Per Stenbeck, Herman Wahren, Gylfe Vallentin. Dessutom finns det en massa judebastarder och på annat sätt lierade med judekretsar ingen nämnd och ingen glömd för denna gången.
Vi ser alltså, hur fienden besatt viktiga strategiska positioner. Juden har på detta sätt trängt in i den kulturella ledareliten och andligen steriliserat varje ev. opposition. Visserligen kan de se mycket oskyldigt ut, att juden är t.ex. läkare, men vi bör då tänka på att läkarkåren hör till detta kulturella ledarskikt, vars sammansättning är av stor betydelse för vårt samhälle. Och enbart juden närvaro här har en stor psykologisk betydelse. Om det händelsevis i en sådan krets skulle finnas någon, som önskade opponera sig mot judendomen, så gör han inte gärna detta just av den anledningen, att det finns judar med i umgängeskretsen. Man drar sig tack vare sin borgerliga fega inställning för den isolering, man ev. måste finna sig i, efter det man deklarerat en egen åsikt. Personen i fråga är andligen steriliserad, och juden utnyttjar naturligtvis en sådan situation.
Inom bokförläggarverksamheten har judarna skaffat sig säker mark och runt omkring sig bundit en mängd svenska författare och andra intellektuella, vilka skyddar sina skyddslingar, vilket vi fick ett klart bevis på, då Bonnier blev angripen av en Stockholmstidning. Följande personer tillställde pressen ett protestuttalande till förmån för den angripne:
Tor Andrea, Karl Asplund, Bo Bergman, Albert Engström, Otto von Friesen, Axel Gauffin, Verner von Heidenstam, Gustaf Hellström, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Carl Laurin, Erik Lindorm, Ludvig, Nordström, Sigfrid Siwertz, Marika Stjernstedt, Gunnar M. Silfverstolpe, Prins Wilhelm, Karl Wåhlin, Hasse Zetterström, Anders Osterling.
Man talar i uppropet om "kulturpersonligheten" Karl Otto Bonnier, och att han är en "högst förtjänt man". Vi vill till detta bara tillägga, att huset Bonnier kan tillräkna sig förtjänsten av att i vårt land ha gjort allt vad de kunnat för att sprida allsköns smutslitteratur. En god början gjordes med Paul de Kocks romaner och de senaste åren har man givit ut sådana illaluktande alster som God Natt Jord, Exfruar, En Dålig Flicka etc.
Vi bör heller inte glömma huset Bonniers rotande i kända personers och furstliga familjers intima familjeliv, kärlekstragedier o. dyl., men vid hans sida står en representant för vårt kungahus Prins Vilhelm!
De "svenska" bokförlagen ser ut på följande sätt:
1) Albert Bonniers förlag. Sveriges största och mest betydande bokförlag, ägas av "Huset Bonnier". Bonnier har slagit under sig bl.a. följande förlag: Flodins, Billes, Normans, Beijers (som dessförinnan lagt under sig Gernandts förlag, Haeggströms, Looströms, Oscar Lamms (fal. Gumperts förlag), H. Klemmings, Pro Fide et Christianismo, Hansellis, Lundequists, Åkerlunds förlag (se nedan) samt äger tillsammans med Norstedts skolboksförlaget A. B. Svenska Bokförlaget P. A. Nordstedt & Söner Albert Bonnier.
2) Åhlén & Åkerlunds förlag Nordiska förlaget. Äges sedan 1929 av firman Albert Bonnier (se ovan). Utger bl.a. landets flesta veckotidningar och tidskrifter.
3) A. B. P. A. Nordstedt & Söner. Ordf. i styrelsen är den beryktade författaren till "Blå Boken", styr. ordf. i juden Sachs' Nordiska Kompani, styr. led. I Wallenbergs Enskilda Bank m.m., justitierådet J. Hellner, Förlaget äger, som ovan nämnts, tillsammans med Bonniers, skolboksförlaget A. B. Svenska Bokförlaget P A. Nordstedt & Söner Albert Bonnier ((fal. Svenska Bokförlaget). Dessutom har det med sig införlivat bl.a. Förlags A. B. Iduna, A.B. Ljus, W. Schultz förlag, Hiertas Bokförlags A. B. Och Kungl. Boktryckeriet.
4) Almqvist & Wicksells (styr. ordf. halvjuden, prof. Henrik Schuck) har 1928 sammangått med
5) Hugo Gebers Förlag och bildat Hugo Gebers Aktiebolag. Ordf. i detta sistn. är prof. Schiick. Verkst. dir. är heljuden Nils Geber.
I detta sammanhang kan vi även nämna:
1) A. B. Svenska Böcker, där två av de tre styr. led är judar, näml. S. Hirsch och O. Hirsch.
2) A. B. Nordiska Bokhandeln, där likaledes två av de tre styr. led. Är judar, näml. O. J. Hirsch och O. Hirsch.
3) Sandbergs Bokhandel, där chefen, Gunnar Josephson, är jude.
4) Axel Ellassons Konstförlag A. B. Grundat av den judiske Barnens Dagsgeneralen Axel Eliasson. Samtliga styr. led. Är här judar.
JUDARNA OCH PRESSEN
Om vi nu först undersöker det judiska inflytandet på pressen, så skulle det nästan räcka med att påpeka det flitiga annonserandet, som de judiska företagen bedriver. Då den socialdemokratiska tidningen "Ny Tid" i Göteborg på taket av sin fastighet har en stor ljusreklam från det storkapitalistiska varuhuset Grand Bazar, så förstår man åtminstone, vad man inte får läsa i denna tidning.
När de stora tongivande tidningarna översvämmas av inkomstbringande annonser från judiska bokförlag, industrier och andra företag, så kan judarna vara lugna för att några avslöjanden angående det judiska inflytandet eller någon kritik mot judeväldet inte kommer till synes här. Det huvudsakliga av dessa annonser kan således betecknas som rena mutor. Sedan kan man fråga sig hur pass "fri" den demokratiska pressen är.
Endast genom att påvisa denna judarnas ekonomiska makt borde saken angående pressens ställning vara klar. Men inte endast genom dessa indirekta mutor arbetar juden utan man använder även den direkta mutningen för att nå sitt inål i vilket bl.a. framgår av en artikel i den svenskspråkiga amerika tidningen Nordstjernan för den 17 oktober 1935.
Kanske det kunde intressera våra läsare hur man arbetar på vissa håll. Det gäller Olympiska spelen i Berlin. Här har ringts och sprungits flera gånger till sportavdelningen, som kallar sig "Rent spel i Sport" eller något i den stilen. De ha icke aktat för rov erbjuda mutor till denna avdelning för att vi skulle skriva artiklar MOT olympiaden i Berlin! (Hur står det till med de olympiahetsande tidningarna i Sverige?)
Att det varjudarna som stod bakom dessa påtryckningar stod ju klart för oss med detsamma och "Idrottsbladet" bestyrkte också detta i sitt nr. av den 27 dec. 1935. Detta är endast ett stickprov och exemplet är från USA, men juden är inte annorlunda, om han befinner sig i Sverige eller i något annat land. Mutar han i USA, så mutar han i Sverige också. (Mer om detta längre fram.
Som några ex. på direkt judiskt inflytande på pressen kan anföras följande:
Se vi först på de centrala organen Tidningarnas Telegrambyrå och Svenska Pressbyrån så är deras beroende av judarna fullt klart.
Svenska pressbyrån. I styrelsen för denna träffar man på namnen Karl Otto Bonnier, Tor Bonnier, Åke Bonnier, förläggare Otto Josef Hirsch och ingenjör Otto Hirsch.
Tidningarnas Telegrambyrå. Utom namnet Bonnier träffar man här på Torvald Sachs. Tidigare har nuvarande redaktören i NDA, Jacob Löwenthal varit chefredaktör här (samtidigt som han var det i Helge Verner Hirschs inrättning Svenska Telegrambyrån). Verkst. dir. i T.T har de senaste åren varit major Gustaf Rutersvärd, som är gift med judinnan Elin Lamm. Major Reutersvärd har samtidigt varit verkst. dir i Radiotjänst.
En kort översikt av stockholmspressen ger vid handen, att alla dagstidningar stå under judiskt inflytande:
Dagens Nyheter startades av Albert Bonnier, och dennes son Karl Otto Bonnier fungerar fortfarande som ordförande i styrelsen. Bland direktörerna träffa man Gabriel Grünewald (bror till "konstnären"), och som främste medarbetare får man räkna Eli Heckscher. Tidigare medarbetare ha varit Felix Saul, Elin Henriques (gift Brandell) m. fl. (se Sv. D.).
Stockholms Tidningen och Aftonbladet. I styrelsen sitter advokat Henriques, (vilken tillsammans med sin kompanjon Eliel Lövgren, förestod insamlingen för "landsflyktiga intellektuella"), och bland den förra tidningens medarbetare märkes Guido Valentin.
Svenska Dagbladet. Nu finns här väl egentligen bara Moses Pergament, men tidigare har det formligen drällt av judar. Några namn: Ernst Klein, Gerda Marcus Fall (båda dessa har också varit medarbetare i D. N.), Marcus Ehrenpreis, Guido Valentin (nu i St. T.) samt naturligtvis Levertin.
Nya Dagligt Allehanda. Redaktionssekreterare är Jakob Löwenthal. Bland tidigare medarbetare märkes ovannämnda Gerda Marcus Fall.
Socialdemokraten har Hjalmar Mehr samt naturligtvis alla Pragjudarna. Sorterar under II Internationalen.
Arbetaren. Här återfinna vi Abelsohn, Sapira, Groschinsky och Bergman.
Folkets Dagblad finansieras ju av Obadja Asch ("Olof Aschberg"), och bland medarbetarna märkes överkantorn i synagogan Felix Saul.
Ny Dag slutligen står direkt under Moskvajudarna, vars namn vi inte här behöver räkna upp.
Göteborgs Handels och Sjöfartstidning, Göteborgs Tidningen och Morgontidningen. Tills för några år sedan stodo judarna Mannheimer, Warburg m. fl. som synliga ledare, men nu utgöres styrelsen av ett triumvirat av tre "arier", av vilka två äro anställda i den judiska advokatfirman Philip Leman. Den ene av dessa, J. A. Forssman, är gift med en judinna, och det är hon som närmast inspirerar kursen. Bland annat är hon flitig medarbetare I Dag i GHT. Hit har också tidigare NDA redaktören Löwenthal varit knuten.
Göteborgs Posten slutligen grundades av farbrodern till Karl Otto Bonnier, David Felix Bonnier. Sedan bortåt 30 år tillbaka har adv. Sam de Marc varit ordförande i G. P:s styrelse. Adv. de Marc har en syster, som är gift med doktor Carl Mannheimer och själv är han gift med judinnan Göthilda Magnus, syster till bankdirektörskan Mannheimer. Tidigare medarbetare: Simon Abersten.
Härtill kommer sedan den oerhört betydelsefulla veckopressen, som till övervägande delen utgives av Bonnier-koncernen men inom andra tidningsföretag (som t. ex. Jules Bergman i Filmbilden) ha även judar inte så litet att säga till om. Facklitteraturen hör kanske inte hit, men vi kan dock nämna ett namn som David Davidsson i Ekonomisk Tidskrift och varför inte Gunnar Heckscher själv i Svensk Tidskrift. Slutligen få vi inte glömma de judiska tidskrifterna Judisk Tidskrift (utgivare: Simon Abersten och Marcus Elirenpreis) och Judisk Krönika (redaktör: Daniel Brick), samt Sexuell Tidskrift (redaktör: Ernst Båråny).
Bland tidningsjudar kan även nämnas Muscat vilken på sin tid ägde "Östgöten" samt Isidor Goldman förut i "Mariestads Länstidning".
Judens makt över pressen synes emellertid allra bäst genom det partiska uppträdande, denna press iakttager. Ett skandalöst uttryck för denna demokratiska press' judebundenhet får vi av en artikel, införd i tidningen "Nationen" n:r 12 1932:
Bonniers falskdeklaration. För någon vecka sedan kunde tidningarna redogöra för de syndare, som prövningsnämnden ertappat, men den fetaste fisken i nätet hade fått tillfälle att falla ut ur en maska. Man följer sina principer i upplysningsarbetet i demokratiens Sverige! Medan man mycket noggrant skildrade Ahlsell & Bernströms transaktioner och Erik Åkerlunds bortglömda Kreugerarvode jämte en del andra fall av glömda inkomster, skrevs icke en rad om att bokförläggare Tor Bonnier under en tid av fyra år underlåtit deklarera dels för en årlig ränteinkomst på minst 15,000 kr., dels ett kapital på ej mindre än 250,000 kr. Och studerar man prövningsnämndens protokoll, finner man, att över den ursprungliga maskinskriften med bläck antecknats, att uppgifterna om de undanhållna beloppen efter anmodan lämnats av herr Tor Bonnier själv.
Dagstidningarna kunde emellertid vid genomläsningen av prövningsnämndens protokoll ingenting se rörande Tor Bonnier, trots att ingen fått ett så drygt utrymme i skrifterna som han.
Bokförläggare Åke Bonnier är också med för odeklarerade ränteinkornster under de senaste åren. I årets deklaration gällde det 2,525 kr., för 1929 6,250 kr., för 1930 3,125 kr., samt för 1931 3,120 kr.
Vad bokförläggaren Karl Otto Bonnier beträffar så visade det sig att han år 1929 obehörigen tillgodogjort sig avdrag för stämpelavgift å gåvodeklaration med kr. 31,602."
I den rätt utförliga artikeln påvisas ytterligare en del märkvärdiga skattehistorier från det "kulturella" Huset Bonniers sida i akt och mening att rikta sig på värdfolkets bekostnad. Men ingenting av detta meddelade den svenska "fria" pressen. Du förstår av ett sådant ex., vad värde det har, då pressmän och kulturministrar talar om att vi skall bevara friheten i vårt land. Deras frihet är judisk diktatur!
Till detta skall vi även tillägga vad "Såningsmannen" skrev i nr. 25 1936 då Bonnier fyllde 80 år: "Personligen är Bonnier en rättrådig och fint bildad man". Pressen har blivit judendomens främste tjänare. Där inte juden äger tidningen, kan han genom sitt inflytande på olika områden och genom sin väldiga ekonomiska makt tillsätta tidningsredaktörer eller placera en framstående journalist som styrelseledamot i ett företag, där judarna har stort inflytande. I övrigt hålles tidningen i schack medelst annonser.
En förklaring till judens stora makt över pressen får vi även i det faktum, att all sköns slödder drar sig till journalistbanan, och dessa går gärna i tjänst hos det "fria ordets" herrar. Vi kan utan tvekan påstå, att det i vårt samhälle inte finns något område, där så mycket "undermänniskor" samlats som just inom pressen. Vi bör ha detta för ögonen, då vi läser tidningarna.
I judarnas tjänst döljer sig dessa individer med sanningen, och åt samma makt sprider de en massa lögner om nationalsocialismen. Pressen är judisk sköka av värsta slag!
Att radion stod under judiskt och kapitalistiskt inflytande erkände t. o. m. den socialdemokratiske kommunikationsministern Leo i en riksdagsdebatt våren 1935. Bland Radiotjänsts föredragshållare har vi mött bl. a. följande judar:
Thorwald Sachs, som skall ge svenskarna judens syn på riksdagsarbetet och utrikespolitiken;
Nachmanson har uppträtt som tolkare av de Nytestamentliga skrifterna;
Den till professor av den socialdemokratiska regeringen adlade rabbinen Ehrenpreis får tillfälle att lära oss Talmuds "vackra moral";
Josef Sachs i N. K. Vilken propagerar för sin speciellt judiska utsvettningsmetod, som tar sig i uttryck i Epasystemet;
Ernst Klein, som håller kulturhistoriska föredrag för svenska skolbarn;
Bondefienden Eli Heckscher, vilken låter sin judeinternationella ekonomilära förvirra svenskens tankegång.
Hur man i övrigt håller vakt på "Zions murar", ser vi, då vid ett tillfälle revyförfattaren Karl Gerhard sjöng en visa, där även den store "kulturelle" bokjuden Karl Otto Bonnier var på tapeten. Utsändningen stoppades helt enkelt, medan Bonnierversen sjöngs. Vid en politisk studentdiskussion var det en debattör som nämnde ordet Israel varvid utsändningen ögonblickningen avbröts. Så nog är Radion "svensk" alltid, vilket ytterligare bestyrkes av nedannämnda händelse:
Den 23 aug. 1933 höll major Max Schurer von Waldheim i Stockholm ett föredrag i Radio om aktuella djurskyddsfrågor, vari han bl.a. yttrade: "Det är nu blott att hoppas, att riksEj heller den av judarna tillämpade ytterst plågsamma slaktmetoden, den s.k. skäktendagen med det snaraste låter sina betänkligheter mot en slaktlag falla., eller renslakten i Norrland få bedövningstvång. Runt om oss har det ena landet efter det andra fått slaktlag, men i Sverige kunna ännu djuren plågas till döds."
Detta sanna uttalande väckte naturligtvis judarnas vrede, och resultatet blev, att Radiotjänst till Det Svenska Djurskyddsföreningarnas Centralförbund avlät följande den 7 sept. 1933 daterade brev:
"Med anledningar av de anmärkningar, som Radiotjänst fått mottaga efter major Schurer von Waldheims föredrag den 23 aug. om "Aktuella djurskyddsfrågor", ha vi från sakkunnigt håll infordrat yttrande om detta föredrag...
Utan att inlåta oss på diskussion om den här framförda kritiken, måste Radiotjänst anhålla, att innan vi antaga något av Svenska Djurskyddsföreningen förmedlat föredrag, få taga del av manuskriptet.
Med utmärkt högaktning Aktiebolaget Radiotjänst, Föredragsavdelningen Sven Wilson."
Detta innebär ingenting annat än att man från judiskt håll gjort påstötningar för att kunna uppehålla en fullständig kontroll över vad svenskarna får säga i sin s.k. "egen demokratiska" Radio. Och det betyder också, att ledn. i Radiotjänst snällt ställer sig till de judiska främlingsfolkets önskningar till efterrättelse. Vi erinra här om vad Engberg skrev i förut citerade artikel: "men väl för att rikta ett angrepp mot den svenska välvillighet, som låter judendomen diktera sina omdömen, sin smak och sin uppfattning". Det är alltså judarnas smak som tillgodoses vid upprättandet av radioprogrammen och inte svenskarnas! "Demokrati betyder folkets självbestämmanderätt", inte sant, ärade demokrater?
Då vi här visat judarnas och Radiotjänsts oro för at folk skall få veta något om skäktningen, skall vi inte underlåta att omtala hur denna judiska religionsakt tillgår. Vi saxa ur Svensk Damtidning nr. 40 1933, där tidningens redaktionssekreterare Jan Kylenstierna skriver om sina intryck från ett besök i slakthuset i Enskede:
"I södra delen av slakthallen finnes en hög avbalkning. På dörrarna läses: "Förbjuden ingång". Endast läkare, veterinärer och personer med särskilt tillstånd få nämligen bevittna den judiska skäktningen.
I sällskap med t. f. chefen för slakthuset, dr. Engleson, inträda vi. På golvet ligger, stödjande sig på frambenen, en svart och vit ko. Blodet forsar ur ett gapande sår i halsen. Djuret ser sig vettskrämt omkring med blodsprängda ögon. Slutligen faller det tungt ned på sidan.
Genom dörren ledes nästa ko in. Några slaktare binda djurets ben. En stoppad lädermadrass lägges vid sidan om kon för att den inte skall skada sig alltför mycket vid fallet mot golvet, varefter djuret med en ryckning bringas att falla. Kon råmar av förskräckelse. För att halsmusklerna skola spännas, bändes därefter djurets huvud ett kvarts varv, så att bägge hornen beröra marken. Nu framträder, likt en bödel, den judiske skäktaren.
Det är en satt, kraftig man med rött hår och eldrött skägg. Mumlande uråldriga besvärjelser lyfter han den skarpa offerkniven framför sig och närmar sig det råmande djuret. Med oerhörd kraft drager han de enligt Talmud bestämda tre snitten fram och tillbaka genom djurets hals. Så snart den judiske slaktaren är färdig med sin kniv, springer en svensk slaktare fram och hugger en kniv i det gapande såret för att skada ryggmärgen. Man vill nämligen förlama djurets bakkropp för att akten skall te sig mindre bestialisk. Repen kring kons ben lossas nu och uppbjudande sina sista krafter vräker den sig mot rätt köl. Den slänger fram och tillbaka med huvudet, slår med svansen, flankerna arbeta våldsamt, på grund av de avskurna halsmusklerna får huvudet en onormalt hög lyftning. Slutligen faller det dött ned. Det vändes då åter på ryggen. Ett snitt göres i mellangärdet, den judiske slaktaren kör in armen i brösthålan för att känna efter, att inga fastlödningar finnas mellan lungan och bröstväggen. Detta är den s. k. bedikah, "köttbesiktningen". Utfaller icke den belåtenhet eller har skäktsnittet inte tagit enligt den rätta ritualen, får huvudstadens kristna befolkning äta upp djuret, liksom den alltid förtär de av judarna ratade bakkropparna.
På den som icke tidigare har sett skäktning gör denna slaktmetod ett motbjudande intryck. Frånsett djurens svåra lidande får man ett starkt intryck av hedniskt ritualmord innanför de förbjudna dörrarna i det hypermoderna slakthuset. Årligen avlivas på detta vis i Stockholm omkring 600 storboskap och 1000 kalvar vartill kommer att stort antal får och fjäderfä. Dessa djur skäktas på ett om möjligt ännu grymmare vis. Då lammet skall avlivas, plockar ritualslaktaren med fingrarna bort ullen på det levande djurets hals till en bredd av ungefär 2 cm. och en längd av ungefär 10 cm., där kniven skall gå in. På fjäderfäna plockar skäktaren bort fjädrarna på det levande djurets hals.
Även i år har ordföranden i De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund, professor Hj. Dahlström, vid djurskyddsföreningarnas konferens framförs önskemål om en. ny för hela riket gällande slaktlag.
Hans belägg för att skäktningen är grym och att den borde förbjudas i ett civiliserat land är övertygande. Vid ett besök hänvisar han till de experiment, vilka företagits i Tyskland långt före Hitlersegern. Med tysk grundlighet har man därvid kunnat konstatera att ett skäktat djur behåller fullt medvetande omkring 40 sekunder efter skäktsnittet. Genom att se på klockan kan läsarna själv övertyga sig om, hur förvånansvärt långsamt denna tidsperiod förflyter. Denna uppfattning styrkes vidare av ett fall, då en skäktad ko lyckades slita sig lös. Den sprang ut genom en dörr och undvikande ett mötande åkdon sprang den 200 meter, innan den störtade till marken.
Det är mer än 1000 år sedan, vi svenskår övergav vår "demontro" och slutade att blota. I kanske inget annat land är djurvänligheten så starkt utvecklad som hos oss. Den har utan tvivel blivit ett nationaldrag hos svenskarna. Misshandel och vanvård av djur står för det allmänna medvetandet som ett skamligt brott. Voro det ej på tiden att vi skaffade oss en lag, som förbjöd onödigt pinande vid slakt av oskäliga husdjur?"
Lägg nu märke till att denna slaktmetod är en del av judarnas religionsutövande, och det måste väl vara bevis på vilken låg nivå detta folk står på, när deras RELIGION lär dem att plåga djuren.
Detta främlingsfolk med sådana vidriga uråldriga seder är det, som leder vår kulturella utveckling, kontrollerar .vår press och litteratur. Det är för dessa "kulturens främsta" kyrkans och politikens ledare kämpa. Det är för bevarandet av detta främmande välde, alla de demokratiska och marxistiska partierna kämpar.
Att judarnas tal om att deras religiösa känslor skulle såras, om skäktningen blev förbjuden, är ju strängt taget inget att bry sig om, då vi ser, att de inte alls har några samvetsbetänkligheter mot att ha sina butiker öppna på lördagarna judarnas söndag.
I de enstaka fall, då de "finare" judarna inte av religiösa skäl håller på skäktningen, så skyddar de denna utav maktpolitiska orsaker menande, att det skulle bli en prestigeförlust för Israels barn, om svenskarna fick bestämma i sitt eget land.
Då nationalsocialisterna i Göteborgs stadsfullmäktige motionerade om att skäktningen skulle förbjudas i Göteborgs stads slakthus, avslogs detta programenligt med bl. a. de motiveringarna, att det dels inbringade staden vissa inkomster, dels var det mer hygieniskt att skäkta i Göteborg än på landsbygden. Dessutom avrättade man människor i Tyskland!!!!
Att vår "folkvalda" riksdag ännu inte vågat sig på att förbjuda djurplågeriet, är ju, med tanke på judendomens oerhörda makt över denna institution, inte alls att förvåna sig över.
JUDARNAS DIREKTA INFLYTANDE I DET EKONOMISKA LIVET
Det mest kända judiska företaget är ju det s.k. Enhetsprisaktiebolaget ("EPA"), vilket i sig även innesluter Nordiska Kompaniet i Stockholm, Grand och American Bazar i Göteborg, Partifirman Turitz & Co., Örnberg & Andersson samt alla Epafilialerna i olika delar av landet. I detta företag möter oss judarna Turitz, Aronsson, Schlasberg och Sachs, och som aktieägare återfinner vi bl.a. Kungl. Huset.
Den störste judiske pampen i vårt land är emellertid bankdirektör Herman Mannheimer i Skandinaviska Kreditaktiebolaget. En verklig jättepolyp, som innehar c:a 40 olika uppdrag i diverse bank , industri , försäkrings och trafikföretag. Dessa företag omsätta tillsammans två tusen femhundra miljoner kr. årligen (2 1/2 miljard). Här sitter Mannheimer som ordförande eller v. ordf., och där han endast sitter som styrelseledamot blir han, med tanke på sitt ekonomiska inflytande, en mycket betydelsefull sådan. Ingen kan, utan risk, ha en Mannheimer motsatt åsikt. Juden blir den ledande kraften överallt.
Inom försäkringsväsendet har vi förutom Mannheimer, Isidor Valentin, som i 40 år varit verkställande direktör i Försäkringsaktiebolaget Norden. I sin ungdom var han anställd i försäkringsfirman Fylgia.
Bland bankjudarna finner vi bröderna Walter och Mauritz Philipsson välkända från Kreugerperiodens uppgång och fall. (se Granskares bok "Kreugersvindeln"). Vidare har vi Nachmannsson, Aronwitsch (i Sydbanken), Thiel, Nathansson och Lamm.
Här bör även anmärkas att i Wallenbergs Enskilda Banken sitter som styrelseledamot representanten för huset Bonnier hr. Tor Bonnier.
Juden Erik Magnus är pamp i en stor sammanslutning av Barnängens Tekniska, Tomtens Fabriker och Vinägron.
Inom konservbranschen ser vi hur den gamla svenska firman Th. Winborg & Co. övergått i judiska händer.
En rik och mäktig jude är även Frank Hirsch. Han är eller har varit verkställande direktör eller ordförande i följande bolag: A. B. Frank Hirsch, A. B. Svenska Maskinverken, A. B. Industricentralen, Bostadsaktiebolaget S:t Örjan, Försäkringsaktiebolaget Mälaren, A. B. Solna Sjukhem, Södra Sveriges Torvaktiebolag, A. B. Norrtälje Förenade Verkstäder, Svenska Verktygsmaskinfabrikernas exportaktiebolag.
En av Sveriges mest "bemärkta" män är Josef Sachs i Nordiska Kompaniet, Stockholm. Under de senaste åren har han varit och är ordf. eller styrelseledamot i c:a trettio ekonomiska, kulturella och officiella företag och inrättningar.
Textilindustrin domineras fullständigt av in och utländskt judekapital. Kända namn inom nämnda bransch är: Schlasberg, Schwarzman & Nordström, Apt, Jakobowsky, Huset Garellick, Falk Simon i "Merkur" och Nordiska Linnefabriken.
Bland judiska företag av större omfattning kan även nämnas: Moritz Fränkel & Co., Fränkel & Söner, E. W. Henriques, Heyman & Co., Julius Hiittner, Maskinaffären Carl Lamm, Partifirman Ivar Aaron, Aug. Abrahamsson, Bendix Josephsson, A. B. Fränkel & Eisner, Frans Engelkes Fabriker, Heyman & Olesen.
Då vi tänker på det oerhörda inflytande, de judiska finansmännen har inom industrien, så är det ju strängt taget ingenting att förvåna sig över att INDUSTRIFÖRBUNDET ställde sig på "Epas" sida vid den företagna s.k. "utredningen".
Bland de mera betydelsefulla judarna får vi inte glömma Leodor Levy, sekr. i Mosaiska församlingen i Stockholm. Han var på sin tid affärskompanjon till förre statsministern Karl Staaf i den advokatfirma Levy fortfarande innehar , Lidforss & Levy. Han är styrelseledamot i det malmbolag samt i Restaurangbolagen Continental och Rosenbad. Levy sitter också som styrelseledamot i brodern Isaak Levys firma A. B. Svenska Pälsvarufabriken. (I detta sammanhang kan nämnas, att den huvudsakliga delen av pälsvaruhandeln ligger i judiska händer.) Levys största roll torde dock ha varit hans plats som rådgivare vid Staafs sida.
Ernst Klein, anställd på Nordiska Museet. En person, som av sin fader rabbinen Gottlieb Klein uppfostrats i den judiska andan, skall alltså för svenskarna levandegöra dess kulturhistoriska värden och minnen. Denna uppgift fyllde han ju som förut sagt även som föredragshållare i Radion.
En mycket betrodd och framstående jude är hamndirektören Salomon Vinberg i Stockholm. Han har anförtrotts en massa uppdrag.
Inom musikvärlden möter oss överkantorn i Stockholms synagoga Felix Saul, vilken inflyttat från Tyskland. Han har varit dirigent för Stockholms Sångargille, 1917 stiftade han Stockholms Madrigalsällskap och gjorde sig dirigent för detsamma. 1930 blev han ledare för Stockholms Privata Konservatorium och har även givit ut tidskriften Musikkultur. Mest känd är han väl som musikrecensent i Dagens Nyheter och Folkets Dagblad. (Musikanmälaren i Svenska Dagbladet är juden Pergament.) Saul har av Eskilstuna Folkskolestyrelse blivit erbjuden att leda en sångpedagogisk kurs för småskollärarinnor att han accepterade uppdraget att få leda kristen barnsång, är givet.
Judarnas inflytande inom teater och musikliv i vårt land är mycket utbrett. I Göteborg elva styrelseplatser besatta med judar, och var man än ser sig omkring, så mötes man av de judiska musikerna. Det tycks vara en riktig epidemi att engagera judiska musiker, allt under det de svenska går arbetslösa.
Att vår socialdemokratiska regering inte glömmer sina judiska uppdragsgivare, ser vi av deras handlingar. Då en kommission med syfte att utreda nya utvecklingsmöjligheter för svensk företagsamhet skulle tillsättas, placerar man pliktskyldigast här EPAJUDEN TURITZ svensk företagsamhets största profitör.
Samma utmaning möter oss vid sammansättningen av den kommitté, som skulle undersöka de ekonomiska och sociala verkningarna av Epasystemets härjningar bland svenska företagare. Man insätter här den från Spritmonopolets "välkände" juden MARCUS. En annan representant är från Industriförbundet, där vi finner N. K.juden Josef Sachs som styrelseledamot. Någon fackman kommer givetvis inte med. Utlåtandet blev också därefter.
Man kan knappast underlåta att reagera, då man vid utseendet av en kommitté, som skall arbeta för spridandet av svensk litteratur i Frankrike, här placerar tre judar: Schack, Josephsson och Collijn. Den senare anställd som chef på Kungl. Biblioteket i Stockholm där man inom parentes sagt har gonggongen i form av den judiska Davidsstjärnan.
På detta bibliotek är en stor del av de underordnade tjänstemännen av judisk härkomst, vilket även kan förklara, varför antisemitisk litteratur nästan är omöjlig att få låna på svenska nationens eget bibliotek. Detta senare förhållande är även rådande på övriga större bibliotek i vårt land. Finns det händelsevis vissa för judarna besvärande böcker i katalogerna, så lagar man så, att de alltid är "utlånade".
Inte ens i Statistisk Årsbok står man fri från judiskt inflytande. Härfår vi veta, hur mycket finnar och lappar det finns, hur många zigenare och tattare. Man talar även om hur många, som är utländska medborgare. Men man tiger med hur stort antal judar det finns i landet. Visserligen meddelas år 1935 att det 1920 fanns 6,469 mosaiska trosbekännare, men om en jude lämnar den mosaiska tron, så är han väl jude i alla fall! Om en svensk reser till Afrika och övergår till en annan religion, så är han väl svensk fortfarande? Då en polack flyttar in i Sverige så registreras han som polack oberoende av sin religion. Men en jude registreras endast som en viss slags trosbekännare. Det ligger nämligen i judarnas intresse att deras verkliga antal i landet fördöljes och judens vilja är Sveriges lag.
|
Our weakness...
|