Om den intervjuade lämnar intervjuaren, Mustapha Tossa , följande uppgifter:

Ahmed Rami föddes år 1946 i en by nära Tafraout i södra Marocko. Han bedrev sina högstadiestudier i Tiznit och sina gymnasiestudier i Casablanca. Åren 1963-1966 tjänstgjorde han som lärare i historia och geografi på olika gymnasier i Casablanca och fortsatte sedan sin utbildning på militärakademin i Meknes, där han 1968 överfördes till staben för pansartrupperna. Han deltog i två försök till statskupper i början av 70-talet.

Den tidigare aktivisten inom vänsterpartiet UNFP framstår i dag som en militant förkämpe för en islamism, som enligt hans egna ord "går utöver debatten om klädedräkt och riter". Efter myckna studier på egen hand har han publicerat flera böcker på svenska, språket i hans nya hemland, om den palestinska frågan, staten Israel och de spända förhållandena mellan araber och judar. De drygt 20 åren har förändrat Ahmed Rami. I dag tror han på en fredlig politisk dialog, förutsatt att "alla friheter garanteras i en rättsstat".

Maroc Hebdo Intrenational (MHI): Hur uppfattar ni det kungliga talet den 8 juli 1994, berör det er på något sätt?

Ahmed Rami (AR): Jag har för vana att bara tro på handlingar och inte på ord. Om uttalandena och initiativen inte följs av konkreta handlingar, blir de meningslösa. Jag känner mig uppenbarligen berörd av allt som sker i mitt land. Jag ska tillägga, att det marockanska samhället för närvarande genomgår en avgörande period i sin historia. Vad min personliga situation beträffar, så känner ni säkert till, att jag inte är någon politisk flykting som andra. Jag har direkt eller indirekt deltagit i två försök till statskupp på 70-talet, efter att ha varit en aktivist inom UNFP. Mitt fall kan endast behandlas på den högsta militära nivån.

MHI: Är ert återvändande till Marocko under dessa omständigheter möjligt, och i så fall hur?

AR: Ni känner till, att jag inte betraktar mitt återvändande till Marocko som någon omedelbart tvingande sak. Visst är det min varmaste önskan att kunna återförenas med min mor och mina bröder. Min far avled stilla i sitt hem för två år sedan. I min landsflykt hade jag ingen möjlighet att kunna träffa honom en sista gång.

MHI: Är ni fast besluten att en gång återvända till ert land?

AR: Om ni kunde garantera min säkerhet och friheten för mig att uttrycka mina åsikter, så skulle jag ta första flygplan. Ni vet att all landsflykt är ett lidande, men detta lidande blir lättare att bära, när den landsflyktige kämpar för att förverkliga sitt ideal och sina övertygelser.

MHI: Om jag har förstått er rätt, så är ert återvändande till Marocko hypotetiskt?

AR: Jag upprepar, att jag inte är någon vanlig politisk flykting, och mitt fall kan endast behandlas på högsta militära nivå, det vill säga av statschefen. Givetvis drömmer jag om att kunna återvända till ett land, där rätten och friheten råder. Om de ansvariga vill, kan Marocko för hela den arabisk-muslimska världen bli ett mönsterland för en mild och fredlig övergång till demokratin. Statskupper är de värsta saker som kan hända ett land. Men de förtryckets och korruptionens villkor som rådde på den tiden var sådana, att statskuppen var det enda sätt som missnöjet kunde ta sig uttryck på. Hur skulle man kunna förändra världen? Somliga försökte göra det genom ideologiska tal, andra, som jag, genom handling. Glöm inte, att jag tillhörde armen, där det rådde en sträng tystnadsplikt!

MHI: Ni uttryckte er alltså med vapnens hjälp, var det den bästa lösningen?

AR: Det var den sämsta lösningen. Det är ett tecken på regimens svaghet att tvänga medborgarna att ta sin till tillflykt till våldet. Vi hade också våra Nasser-anhängare, och jag gjorde gemensam sak med dem. Vi saknade en Naguib, och vi hade funnit en Oufkir. Men allt det där var för 22 år sedan. Bespara mig att gå närmare in på detta förflutna! I dag representerar islam för mig ett nytt moraliskt engagemang.

MHI: Men de åsikterna kan ni väl all tid ge uttryck åt inom ett politiskt parti i Marocko?

AR: De marockanska politiska partierna är knappast representativa. Det finns en reell klyfta mellan dessa massorganisationer och det marockanska folket. Och som ni vet, har man i Marocko ännu inte frihet att grunda vilket parti man vill. Ge oss åsikts- och yttrandefrihet, ge oss en äkta politisk pluralism, ge oss ett verkligt systemskifte, och allt som är en utmaning mot demokratin kan framgångsrikt avlägsnas.

MHI: Ni är politisk flykting i Sverige. Ska vi tala om er verksamhet i det landet?

AR: Som islamist måste man tänka globalt och handla lokalt. När jag anlände till Sverige, kunde jag snart konstatera, att vår arabiska och muslimska sak och identitet alltid förhånades i de judiska masmedierna i Västvärlden. Jag grundade då Radio Islam. Ämnena för sändningarna var bland annat kriget i Afghanistan, Palestinafrågan, Gulfkriget och muslimernas situation i världen. Beträffande Palestinafrågan kom jag i direkt konflikt med den svenska och internationella sionistlobbyn. Jag skrev flera böcker om denna fråga. Den judiska lobbyn i Sverige lyckades få mig dömd till sex månaders fängelse, offciellt för "missaktning för det judiska folket". I verkligheten fördes den här kampen mot mig med ojämna vapen.

MHI: Ni är känd för att ha mycket goda förbindelser med den iranska islamiska revolutionen...

AR: Just det, vid slutet av rättegången mot mig, som väckte stort genljud i media, blev jag inbjuden av iranierna att bege mig till Teheran. Mitt fall diskuterades på högsta nivå i den islamiska republiken Iran. Det iranska parlamentet diskuterade omständigheterna kring domen mot mig. Det var på det viset, som jag fick tillfälle att träffa ayatollorna Khomeny och Montazeri. Vid andra tillfällen fick jag likaledes möta islamiska ledare för den algeriska Islamiska Räddningsfronten och tunisierns islamiska ledare.

MHI: Har Iran finansierat er verksamhet i Sverige?

AR: Om jag hade fått den minsta slant från iranierna, då kan ni vara förvissad om att den välinformerade sionistiska lobbyn i Sverige skulle ha skrikit ut det i högan sky. Jag har aldrig fått några som helst pengar från dem, Radio Islam finansieras av sina lyssnare. Mina böcker har tryckts upp genom bidrag från privata svenska donatorer. Jag har valt denna väg för att inte bli beroende av någon och på det viset lyckats bevara min frihet att yttra mig och framföra kritik.

MHI: Upprätthåller ni förbindelser med islamiska marockaner?

AR: Jag står i kontakt per telefon med vissa av dem, men jag har inte anslutit mig till någon viss rörelse. Ändå kommer en hel del aktivister från Abdes-Salam Yassines grupp och hälsar på mig i Sverige.

MHI: Vad är det som hindrar er att gå med i någon islamistisk rörelse i Marocko?

A R: De islamiska rörelserna har ännu inte lyckats frigöra sig från sin ytliga och intoleranta uppfattning av religionen. Om jag som islamist kämpar för en väckelse och pånyttfödelse av islam och upprättandet av en islamisk stat i ordets sanna mening, så är det inte för att anförtro makten åt folk som drivs av ytliga och intoleranta motiv. I den islamiska idealstat, som jag har en vision av, är den grundläggande principen den frihet, som garanterar en pluralism av idéer kring principen att använda det sunda förnuftet (al ijtihad). De islamistiska rörelserna saknar i allmänhet politiska kadrer, som är kapabla att förena reell omsorg om islam med kännedom om förhållandena i vår egen tid. Den enda rörelse, som något så när förefaller mig ha en struktur av det slaget är den libanesiska hizbollah. Jag har vid flera tillfällen sammanträffat med Mohamed Hussein Fadlallah, som verkar ha en stor frihetsmedveten ledares egenskaper.

MHI: Har ni politiska förbindelser med andra landsflyktiga marockaner i utlandet?

AR: Det händer mig ofta, att jag träffar sådana. Jag har vänskapliga förbindelser med Moumen Diouri som bor i Paris. Mina förbindelser med marockanerna begränsar sig emellertid inte till landsflyktingar. Jag har vid flera tillfällen fått besök av Abderrahmane Youssoufi [Marockos nuvarande premiärminister] som gäst i mitt hem i Sverige och som jag högt värderar för hans hederlighet och rättrådighet. Jag träffar likaledes i dag verksamma marockanska partiledare, vilkas namn jag avstår från att uppge, för att inte besvära dem.

MHI: Har ni något ytterligare att tillägga?

AR: Det är väl bekant i folkens politiska historia, att förtryck och brist på frihet föder våld och diktatur. Att tvingas manövrera och intrigera i det fördolda gör dig inte till en brinnande förkämpe för rättsstaten, än mindre för frihetens sak. Därför är det viktigt för medborgarna, att de får möjlighet att fritt och öppet organisera sig och ge uttryck åt sina åsikter i en fri debatt i massmedia!