STADEN
Redan innan fransmännen hade slagit
ned motståndet på landsbygden hade
idéerna om ett självständigt
Marocko skjutit fart hos städernas
intellektuella. I början av 50-talet kunde
de franska ockupations-myndigheterna inte
längre hålla tillbaka drömmen om
självständighet, trots flitigt
användande av fängelse, landsflykt,
presscensur och andra former av repressiv
kontroll. Ett sista desperat försök
att hålla kvar kontrollen över landet
var beslutet att sända sultanen Mohamed V i
landsflykt, anklagad för sitt
försiktiga stöd till nationalisterna.
Deportationen följdes av massiva protester,
med terrorism både i städer och
på landsbygden på grund av
existensen av två små hemliga
befrielserörelser.
Det "borgerligt" dominerade Istiqlal
(självständighetspartiet)
försökte leda, kontrollera och
modifiera den nationella vågen. Istiqlal
krävde självständighet men "med
fortsatta nära förbindelser med
metropolen", d v s Paris. Vidare ville partiet
ha tillbaka sultanen på tronen samt
införa ett demokratiskt system.
Efter två år av växande
protester bytte plötsligt fransmännen
taktik och Marocko gavs en formell
självständighet under palatsets
ledning. Fransmännen var vid denna tidpunkt
hårt pressade av kraven från en rad
nationella befrielserörelser inom hela det
koloniala imperiet. Kriget i Indokina hade
demoraliserat den franska armén. Dien
Bien Phus fall 1954 sammanföll med
ökad aktivitet hos de nationella
rörelserna i Marocko, Tunisien och inte
minst i Algeriet. Att slåss samtidigt
på alla dessa fronter var inte
möjligt. Frankrikes erkännande av
Marockos självständighet 1955 (Marocko
fick officiellt självständighet 1956)
följdes av två andra fall av kolonial
reträtt: Tunisiens
självständighet och
Genéve-avtalet gällande kriget i
Indokina.
ZIP
|