FÖRSTA
REVOLTEN
I revoltförsöket den 16 augusti
1972 var jag direkt inblandad i både
planeringen och i själva operationen
för att ta kontroll över huvudstaden
Rabat samt arméstaben,
Inrikesdepartementet och radio- och
TV-stationen. Men jag var redan indirekt
inblandad i det första misslyckade
revoltförsöket som ägde rum den
10 juli 1971. Det är samma hemliga
organisation, "De Fria Officerarna" ("Les
Officiers Libres"), som jag tillhör, som
organiserade de två operationerna. Av
säkerhetsskäl och för att skydda
dem som fortfarande är verksamma i den
marockanska armén kan jag inte
avslöja alla hemligheter kring planerna och
min roll i det hela.
Om "kuppförsöket" den 10 juli
1971 kan jag berätta följande:
Denna dag, som var en helgdag, befann jag
mig på mitt officersrum på Moulay
Ismail-förläggningen i Rabat. Jag var
försjunken i läsningen av en bok "La
technique d'un coup d'Etat" ("Teknik för en
statskupp") av en författare som jag inte
kommer ihåg) när jourhavande officer,
kapten Mazouz, rusade in i rummet och
upprört varskodde mig om att alarmberedskap
hade proklamerats. Jag drog snabbt på mig
min stridsuniform, samlade mina mannar och gav
order om att de skulle hoppa i sina
pansarvagnar. Klockan var 15.00. Soldaten, som
hade hand om nycklarna, var tillfälligt
frånvarande. Jag lät forcera
metallporten till ammunitionsförrådet
i avsikt att lasta ombord stridsammunition
för de i 7 pansarvagnar som utgjorde min
enhet.
Just då fick jag syn på
överstelöjtnant Saad, stabschefen
för pansarbrigaden, som kom körande i
en svart bil genom stora entrén på
kasernen. Han åtföljdes av
överste Abaroudi, chef för den
kungliga marinen. De var civilklädda.
Upprörda och i panik ropade Saad till mig:
"Vi kommer från palatset i Skhirat. Det
kungliga palatset har anfallits av civila som
är beväpnade. Många har
dödats. Träng fram till palatset.
Åk huvudvägen och skjut alla som
är beväpnade".
Jag visste att "De Fria Officerarnas"
organisation hade gett överstelöjtnant
Mohamed Ababou i uppdrag att organisera en
operation tillsammans med general Madbouh
för att störta kungen. Men inga andra,
utom de som var direkt inblandade i själva
operationen fick veta när, var och hur.
Så jag visste inte exakt vad som hade
hänt.
I spetsen för min kolonn,
stående i det öppna pansartornet,
lämnade jag Moulay
Ismail-förläggningen. Jag var lycklig
vid tanken på att despotens högborg
hade anfallits, även om jag fortfarande var
osäker på vilka som låg bakom
attacken. Samtidigt var jag olycklig och
kände skam över att ha varit overksam
medan mitt lands öde avgjordes. Jag
önskade att jag hade varit med i attacken
mot palatset! Det skulle ha varit en ära
för varenda en som kämpar för
friheten att delta i störtandet av tyranni.
Fast besluten att inte lyda order utan
hjälpa upprorsstyrkorna med mitt eget
pansar, beslöt jag att ta kustvägen,
som jag tyckte var kortare, till palatset. Genom
detta olyckliga och ödesdigra beslut
räddade jag troligen omedvetet kungen. Jag
fick senare veta att lastbilarna med de
revolterande soldaterna återvände
till Rabat via huvudvägen, medan min
pansarkolonn tog sig fram kustvägen
från Rabat till Skhirat. Om jag hade valt
deras väg, skulle jag ha förenat mig
med dem och tack vare förstärkningen
av mina 17 pansarvagnar skulle säkert
Skhirat-kuppen ha lyckats och den marockanska
historiens kurs ändrats!
Kungens sommarpalats heter Skhirat och
är beläget vid Atlantkusten ett par
mil söder om Rabat på vägen till
Casablanca. Denna sommareftermiddag var
kustvägens omgivningar fyllda av badande
människor och folk på utflykt.
Nyfikna människor klev ut framför mina
pansarvagnar. Visste de redan att en tragedi
höll på att fullbordas vid det
kungliga palatset? På väg till
palatset fick jag besked om att de revolterande
soldaterna var kadetter från min gamla
militärskola i Ahermoumou, där man
utbildar underofficerare och där jag var
kompanichef, lärare och ledare för
mina gamla klasskamrater från
Militärakademien. De leddes av en av mina
gamla chefer, överstelöjtnant Ababou,
alltså chef för denna
underofficersskola. Jag blev ännu mer
förtvivlad. Det var vid deras sida jag
skulle ha stått under attacken mot
palatset. I stället var jag på
väg in i slutfasen på vad som verkade
vara en katastrof.
Så nådde mig beskedet att en
av kuppledarna, general Madbouh, var död.
Det var Madbouh som en gång hade gjort det
möjligt för mig att bli militär.
det hade av en slump dragit mig till två
män, Ababou och Madbouh, som innerst inne
hade haft samma tanke som jag: att störta
monarkin, som för mig symboliserar det onda
i Marocko.
Jag tänkte tillbaka på den tid
när jag hade beslutat mig för att bli
officer. Den enda normala vägen till
officersbananär via Militärakademien
(den kungliga officersakademien) i
Meknés. Jag anmälde mig dit på
hösten 1965. Några dagar senare
bortfördes Ben Barka på öppen
gata i Paris. Ben Barka var en typisk
sofistikerad fransk socialist i "marockanska
kläder". Han var en blandning av typerna
Francois Mitterand och Edgare Faure (d v s Ben
Barka en vänstermachiavellist + en
högermachiavellist, á la francaise).
Som opportunist hade han hjälpt Hassan Il
till makten för att sedan bli offer
för Hassans tyranni. "Nej", tänkte
jag, "Ben Barkas väg leder bara till
marockanska palatset och Paris. Jag måste
ga in i armén för att få en
verklig möjlighet till en radikal
lösning på Marockos problem."
Vid Militärakademien upplyste man mig
om att jag behövde utbildningsministerns
medgivande för att jag skulle få ge
mig in på en militär karriär,
eftersom jag var lärare. Man vägrade
ge mig tillstånd. Under ett år
uthärdade jag motvilligt motgången
och arbetade vidare som lärare i
Casablanca. Vid slutet av skolåret
1965-1966 försökte jag än en
gång bli antagen vid
Militärakademien. Jag sökte upp
Försvarsdepartementet, där jag
träffade minister Ahrdan, en franskutbildad
quisling, som var officer i den franska
armén under kolonialtiden. Som politiker
efter självständigheten blev han en
sorts politisk rikspajas och ideologisk
charlatan. Ahrdan hänvisade mig till
kabinettsekreteraren och generalsekreteraren i
Försvars-departementet, som hade direkt
kontakt med kungen. Han var major och hette Ben
Haroche, en sionistisk jude som var den verklige
makthavaren näst kungen i det marockanska
Försvarsdepartementet. Major Ben Haroche
tog emot mig för att säga att jag inte
hade någon chans att bli antagen till
Militärakademien, men att jag i alla fall
kunde ta kontakt med chefen för akademien.
Dock utan resultat. Då begav jag mig till
det kungliga palatset, där jag begärde
audiens hos chefen för den kungliga
militärstaben, general Madbouh. (Allt i
Marocko fungerar via "kontakter" och
korruption.) Honom lyckades jag övertyga om
min "allvarliga kallelse" för
militärbanan!
I två år var jag en perfekt
officerselev, vilket bland annat ledde till att
jag utnämndes till chefredaktör
för Kungliga akademiens tidsskrift, "Le
Flambau". 1968 blev jag officer. Den enda
anmärkning som jag ådrog mig under
tiden i Meknés var att jag, tillsammans
med alla mina kamrater, vägrade att
genomföra en nattmarsch. Denna olydnad, som
ledde till att vi 27 blivande officerare som
straff omstationerades till Ahermoumou, var
planerad av "De Fria Officerarna". I Aher moumou
låg skolan för utbildning av
underofficerare. Den var belägen på
ett högt bergsområde, 8 mil
från staden Fés.
Överstelöjtnant Ababou förde
då befälet över skolan.
Ännu en gång lät ödet mig
träffa en av de män som skulle bli
känd i kampen mot monarkin. Medan Ababou
och Madbouh var födda i Rif-området i
norra Marocko, var jag född i Tafraoute i
södra Marocko.
Hade general Madbouh, när han tog
emot mig i det kungliga palatset, anat min
revolutionära läggning? Jag har ofta
frågat mig det efter händelsen i
Skhirat, dit jag kom i spetsen för mina
pansarvagnar några minuter efter hans
död.
Hur dog general Madbouh i Skhirat? Och
varför begick överste Ababou misstaget
att hastigt bege sig till Rabat och på det
viset omedvetet lämna kungen nästan
obevakad kvar i palatset?
Det var två frågor som snart
ställdes efter det misslyckade
kuppförsöket. Kanske går det
aldrig att besvara frågorna. Jag var inte
själv närvarande när general
Madbouh dog. Med hjäIp av vittnesmål
och bekännelser går det i alla fall
att skissera en trovärdig bild av vad som
hände inne i palatset.
Inbjudningar till kungens
"födelsedagskalas" hade gått ut till
medlemmar av den diplomatiska kåren, till
inflytelserika utländska
affärsmän på besök i
Marocko samt självfallet också till
medlemmar av hovet, likaså till den
kungliga regeringen och de olika ministerierna.
Festen var ännu ett bevis på den
närmast ofattbara lyx som kungen omger sig
med.
Så plötsligt, när
gästerna står i smågrupper och
konverserar med varandra, balanserande sina
små tallrikar med rökt lax, hörs
skottlossning på utsidan av muren.
Så stormar soldater in under vilt
skjutande. Den belgiske ambassadören faller
dödligt sårad till golvet, medan hans
kolleger lyckas ta skydd. Palatsvakter,
gäster, kungen, ja, alla, tas med
överraskning.
Senare ställs ytterligare en
svårbesvarad fråga: Hur har
överste Ababou lyckats förflytta en
styrka på i 400 man från Ahermoumou
till Skhirat via Fés, Meknés,
Kénitra och Rabat utan att kungen
fått någon som helst vetskap
därom? Vilken eller vilka högre
officerare har underlåtit att meddela
landets högste militäre ledare,
kungen, om en så omfattande
trupprörelse, tvärs över norra
delen av landet, under en hel natt?
Arméstaben visste bara att Ababous skola
skulle göra en sommarmanöver i Ben
Slimane, några mil söder om Skhirat.
Ababou delar upp sina kadetter i två
grupper inför attacken mot palatset. En
grupp går till södra sidan av
palatset, till höger om golfbanan som
skiljer palatset från vägen, den
andra gruppen tar sig fram på den
vänstra sidan, norr om palatset. Då
började den kungliga vakten skjuta.
För att skrämma vakterna får
Ababous män i norra gruppen order om att
skjuta i luften. Den andra gruppen, som befinner
sig söder om palatset, tror sig vara
anfallen av kungliga gardet och besvarar
därför elden. Medan kadetterna stormar
in i palatset, skjuter de i förvirring och
panik varandra, eftersom vakternas och
kadetternas uniformer var likadana. De
första offren faller. Det är
upprörda män som bryter sig in i det
kungliga palatset. Gästerna började
då springa åt alla håll.
Några av dem var beväpnade och
började skjuta. Kadetterna besvarade elden
och sköt på gästerna.
Ababou var en liten, muskulös,
svartmuskig, hård man, med rykte om sig
att vara obeveklig. För honom gäller
det att rent fysiskt göra sig av med
kungen, likvidera honom, skicka kungafamiljen i
landsflykt, skjuta ett par ministrar. Kort sagt:
en blodig revolution utan kompromiss!
Den andre kuppledaren, general Madbouh,
har helt andra planer. För honom är
saken enkel: det gäller att omringa
palatset, avväpna vakterna,
tillfångata kungen och kräva att han
abdikerar till förmån för en ung
militärjunta.
Operationen borde kunna bli oblodig. Men
på grund av ett katastrofalt
missförstånd mellan Ababou och
Madbouh under attacken mot palatset utbröt
panik och skottlossning, vilket gjorde att
operationen - oväntat - tog en blodig
vändning. Och det är kanske inte
så underligt att kuppen blev ett fiasko.
När general Madbouh ser vakter och
gäster mejas ned av maskingevärseld,
förstår han att operationen
håller på att spara ur. För att
kunna sitta med trumf på hand när
striden är över, kanske också av
inre övertygelse, måste han
försäkra sig om att kungen
överlever den första attacken. Han
söker i folkhopen, finner kungen och
uppmanar honom att gömma sig bland ett
tiotal gäster i ett avlångt
toalettrum bakom tronsalen.
Utanför palatset rasar eldgivningen.
Madbouh har ett kort samtal med kungen. Han ber
honom abdikera. "Ni kan avresa via Rabat eller
Casablanca till Frankrike", sade generalen till
Hassan. Kungen går med på kravet.
Hassan Il skrev under ett
abdikationsdokument som man senare lär ha
funnit hos den döde Madbouh? Den officiella
redogörelsen från palatsets sida
talar av lättförståeliga
skäl inte alls om något
sådant papper, nämner inte kravet
på abdikation med en enda bokstav. Kungen
lär ha gått med på kravet om
abdikation men i sin tur ställt ett
villkor: att hans familj skulle skyddas. Madbouh
accepterade kravet och skickade iväg doktor
Ben Aich (kungens läkare), som skulle
skydda de fyra kungliga barnen, till de kungliga
rummen. Sedan gav han sig själv iväg.
Oufkir, som var på toaletten med kungen,
bekräftade för mig att kungen gick med
på abdikation utan någon som helst
diskussion. Hassan var livrädd och
tänkte bara på sitt och sin familjs
liv. I detta ögonblick anlände
överste Ababou, som letar efter kungen.
Madbouh svarar lugnt att kungen gått med
på att abdikera och att han, Madbouh,
redan har sänt iväg kungen med eskort
till Rabat. Ababou blir rasande. Han vänder
sig till sin livvakt, Akka, en jätte med
kalrakat huvud och armar som en gorilla och
säger: "Madbouh är en
förrädare, döda honom". Akka
skjuter, Madbouh faller till golvet. Doktor Ben
Aich, som under tiden har återkommit,
träffas också av skottsalvan och
faller ihop.
Nu vet ingen i palatset var kungen
befinner sig. Ababou, som är övertygad
om att kungen har undsluppit, samlar rasande
ihop de flesta av sina soldater och beger sig i
all hast till Rabat för att hinna ifatt
kungen, inta riksradiostationen och
slutföra planen.
Ababou lämnar kvar en liten
vaktstyrka, 20 kadetter, i Skhirat. Han ger dem
instruktioner: före kl 19.00 ska
gästerna vara omhändertagna i
palatsets militärförläggning.
Där ska alla de utländska
gästerna sorteras ut. Vid den tidpunkten
kommer allt att vara antingen vunnet eller
förlorat. Så ger sig Ababou av.
I palatset händer nästan
ingenting. Chocken förlamar alla
rörelser. Sa småningom upptäcker
en soldat, som skulle gå på
toaletten, av en ren slump kungen utan att
känna igen honom. Soldaten tar mannen i den
beige och rosa skjortan till några andra
fångar vid en mur, där kungen lydigt
sätter sig. Efter en stund går det
upp för soldaten vem hans fånge
är. Soldaterna var inte informerade om
operationens syfte. De lydde bara order.
Kungen förstår att han inte ska
skjutas, i varje fall inte av kadetten
framför honom som inte hade order att
skjuta honom. Situationen vänds så
småningom i kungens favör. Hur? Ingen
vet exakt. Oufkir säger att det var
några kungliga vakter, som var
kvarglömda på den andra toaletten,
som befriade kungen och dödade de
tjugo kadetterna. Den officiella versionen
är propagandistisk och går inte att
bekräfta. Överste Dlmi, som
också var med Hassan på toaletten,
bekräftade för mig att det var resten
av det kungliga gardet som överraskande
dök upp från damtoaletterna och
sköt kadetterna. Marockos historia
höll under några timmar på att
utspelas i Skhirats toaletter.
Jag nådde Skhirat via en liten bro,
där fem gendarmer avvisade icke
behörig trafik. När vi kom fram till
Skhirat-palatset med mina 17 pansarvagnar
körde vi tvärs över golfbanan
fram till palatset. Golfbanan var full av
döda och sårade. Ambulanser for i
skytteltrafik, förvirringen var i det
närmaste total.
När jag kom fram till slottet hade
kungen redan palatset under kontroll. Men han
såg mycket förvirrad och rädd
ut.
Jag gav order till pansarkolonnen att
stanna, hoppade ned på marken och
närmade mig huvudporten där det stod
en grupp personer som var synbart nervösa.
Bland dem var kungen i sällskap med
dåvarande inrikesminister Oufkir,
arméchef Bachir Bouhali och ministern
general Driss Ben Omar. Tydligen var de i 7
pansarvagnarnas ankomst inte väntad.
"Varifrån kommer ni, löjtnant?",
frågade kungen mycket ödmjukt och
nervöst. "Från Moulay
Ismail-förläggningen. Var är
general Gharbaoui?", frågade jag, nyfiken
på att få veta vad som hade
hänt min hierarkiske chef, kommendanten
för pansarstyrkorna och kungens
närmaste man. "Han har sårats",
svarade Oufkir. "Vad händer i Rabat?",
frågade han. Jag medgav att jag inte
visste något och frågade vad som
hänt vid palatset. Kungen var
förvirrad och tittade hela tiden på
Oufkir och Bachir. Oufkir frågade om han
fick följa med mig till Rabat, och general
Bachir frågade om han fick låna ett
pansarfordon för att åka till
arméstaben i Rabat. Jag gav honom
tillstånd och bad Oufkir att klättra
upp i min egen pansarvagn för att
återvända med mig till Rabat. I
pansartornet till min vagn satt jag nu sida vid
sida med den som jag trodde var den grå
eminensen vid palatset, den man som jag avskydde
mest i världen näst Hassan II.
När vi kom fram till Moulay
Ismail-förläggningen lovordade Oufkir
mig för mitt lugn och bad mig ringa honom.
Han ville träffa mig igen.
Hämnden mot Ababous upproriska
soldater och officerare blev obeskrivligt grym.
Sårade kadetter begravdes levande i en
massgrav. Hassan sände själv efter
två lastbilar fulla med tortyrredskap
för att förhöra de gripna, som
var instängda på Moulay
Ismail-kasernen. Bland de arresterade fanns i 3
av arméns totalt 16 generaler.
Kungen själv deltog i
förhören och i tortyren. Han slog
upprepade slag mot överste Chebuatis
ansikte, när översten satt fastbunden
vid en stol med förbundna ögon. "Vem
är så feg att han slår en
bunden man?", frågade översten. "Ta
av honom bindeln", befallde kungen. När
Chebuati fick se kungen, spottade han honom i
ansiktet. "I morgon skall jag spotta på
ditt lik", lovade kungen.
Den 13 juli 1971 förvandlades
skjutfältet i Temara (6 km söder om
Rabat) till platsen för ett blodbad. Bundna
vid pålar avrättades tretton
officerare med tretton skott, för varje
officer, av tretton soldater. Kungen var
närvarande vid avrättningen i
sällskap med kung Hussein av Jordanien, som
kom på blixtvisit samma dag för att
närvara vid avrättningen. Laraki,
premiärministern, var den förste som
spottade på liken. För att visa
kungen hur "duktig" han var, skar kommendant
Salmi, med en kniv, av handen på en
avrättad för att komma åt ett
par handbojor. En bulldozer krossade kropparna
och skyfflade ned dem i en massgrav.
Terrorn härskade i Marocko. Det var
få officerare och underofficerare som inte
hade en eller flera vänner bland offren. Vi
vågade knappast tala med varandra på
förläggningen. Alla misstrodde
varandra.
ZIP
|