H.
S. NYBERG
OM
ISLAM
H. S. NYBERG SKRIVER
TILL SIN DOTTER SIGRID
KAHLE
Sigrid Kahle har
haft vänligheten att sända till
mig en kopia av ett brev som hon fick
från sin far i Bagdad
1960
"Jag ångrar
aldrig att jag har ägnat mitt liv
åt att lära känna islams
värld och historia; det är ett
av världshistoriens mest
fängslande kapitel, och särskilt
skeendet i våra dagar har en
fascination, som jag väl
förstår att du gripits av,
då du fått uppleva det
inför dina ögon, likaväl
som det för mig är ytterst
fascinerande; jag är glad åt
att jag åtminstone har fått
känna atmosfären. Låt oss
gärna kalla de agerande som tala
arabiska för araber; låt vara
att de äro second-hand arabs,
så har likväl islam och
arabiska språket satt en
outplånlig arabisk stämpel. Hos
dem finns mycket som är dunkelt,
svårförståeligt,
förargelseväckande, även
gement (men det finns gunås så
visst också hos andra folk) men det
finns något som vi
västerlänningar ha
rationaliserat bort; en helhjärtenhet
och en enkel, jag ville säga bibliskt
enfaldig hängivenhet, som är en
kraftkälla av första ordningen,
tyvärr möjlig att bruka till
både gott och ont.
Vi
västerlänningar ha täppt
till källflödet med vår
skepticism, vår relativism,
vårt rationaliserade känsloliv.
Hur världsliga och grovt
materialistiska islams människor
än kunna vara, ha de innerst inne en
oförstörbar och självklar
tro, under det att
västerlänningens innersta
är antingen tomt eller
skådeplats för ateism eller
agnosticism och hans yttre är
inriktat på ett oandligt njutande av
det materiella goda. Inom islam finns
visst mycken praktisk materialism, men
knappast ändå någon
materialism i modern mening
(därför kan marxismen
svårligen göra sig
gällande här); det finns
väl ogudaktighet men ingen ateism.
Det är genom islam som jag har kommit
till klarhet om västerlandets andliga
belägenhet och därmed även
om min egen; jag har personligen mycket
att tacka min bekantskap med islam
för.
Att vara
västerlänning, det är att
vara delaktig och medansvarig i en kultur
som varken du eller jag kan göra oss
urarva ifrån; att vara
västerlänning i våra
dagar, det är att vara delaktig i den
stora upplösningen, i den stora
förstörelsen, i
levnadsstandardens materialism, i
oandlighetens triumf. Men det går
inte att undandraga sig ansvaret; den som
står i vår situation
måste ha amor fati.. Jag har
för mitt religiösa liv lärt
avgörande saker av islams stolta
bekännarglädje, glädjen
över att vara en normal människa
med religion (jämför hos oss:
'han har blivit besynnerlig, han har
blivit religiös!'); den stränga
och tveklösa monoteis men och den
kompromisslösa enkelheten. Jag kunde
inte låta bli att känna
kontrasten mellan den stramt enkla
islamiska gudstjänsten och den yviga
hierarkiska prakt som utmärkte
gudstjänsten i de ortodoxa kyrkorna,
och jag kände livligt kontrasten till
det orkeslösa, det skrämda och
förlägna i den protestantiska
religionsutövningen hemma hos
oss.
Jag lärde
mig förstå att i islam, all
yttre skröplighet till trots, funnos
gömda starka religiösa
värden som kunde ligga på
religionens högsta
höjdläge. Men jag lärde mig
också att hålla gränsen:
jag är kristen. Detta har tidigare
varit ett faktum som jag aldrig
reflekterat över, som jag i radikala
ungdomsår kanske någon
gång hade velat kasta ifrån
mig som överflödigt. Nu, vid
konfrontationen med islam, fick detta
faktum relief. Att religionen i
västerlandet har en så svag
ställning beror utan tvekan på
den brist på andlig övning som
är den stora oandlighetens
följd. Inom protestantismen är
den nästan obefintlig; den katolska
kyrkan har den ju i någon mån.
Jag tror faktiskt, att det nu blir de
oförbrukade andliga krafterna
utanför vår kulturkrets, som vi
får ta vår tillflykt till
för en förnyelse.
Att konfessionens
tid är förbi är min
övertygelse; inom kristenheten
är det en trängande uppgift att
arbeta på deras övervinnande
genom en koncentration på det
väsentliga. Kanske hägrar en
ännu högre andens enhet
åtminstone i någon
väsentlig punkt. Islam lär icke
ta första steget; julfesten hemma hos
er 1960, som du skildrar i ditt brev och
där en protestant läste
julevangeliet, katolska barn sjöng
julsånger och en muslimsk sayyed
läste Surat Maryam ur Koranen,
är någonting helt unikt. Det
är bara indierna som brukar kosta
på sig en sådan
vidhjärtenhet, såsom vid den
Gandhifest på Indiska Ambassaden i
Stockholm där alla möjliga
religionsurkunder reciterades. Det
må vara riktigt som manifestation.
Eljest fylla vi kanske bäst vår
uppgift i denna tid genom att vara trogna
mot och fördjupa vår egen
religionsform och via den nå fram
till universalitet."
Till Ahmad Rami
från Sigrid Kahle i mars
1989
då
Rushdie-affären hotar all tanke
på universalism,
i hopp om fred
och försonlighet mellan alla
människor på
jorden.
Sigrid
Kahle