Vi ska inte tillåta någon att förvandla Israel till ett religiöst ghetto med messianska anspråk vilka hånar universella mänskliga rättigheter och folkrätten."
Med dessa ord höjde Mrs Shulamit Aloni, deputerad i Knesset och Israels ledare i Rörelsen för Civila Rättigheter, sin röst i indignation i en artikel med titeln "I judendomens namn". Den var publicerad i den israeliska tidningen Yediot Ahronot den 25 juni 1978.
I detta rop kan man skönja ett skarpt fördömande av det sätt, på vilket judendomen ideologiskt används av den politiska sionismens dödsbringande mytologi.
Hela den judiska staten Israels politik, både inrikespolitiken och utrikespolitiken, är faktiskt med obeveklig logik en följd av två grunddrag i politisk judisk sionism: sionismen (den judiska "nazismen") är ett i huvudsak kolonialt fenomen. Men den bär den specifika pseudoteologiska mytförklädnad. Sionismen tömde judendomen på allt andligt innehåll och utnyttjade den för att rättfärdiga nationalistisk och rasistisk politik.
Rasismen i den judiska politiska sionismen är ett helt följdriktigt system som ligger till grund för och ger näring åt alla lagar och all praxis i staten Israel.
Denna rasism var den samlande principen redan i Theodor Herzls plan, vilket avslöjas i boken "Der Judenstaat" och ännu tydligare i hans dagboksanteckningar.
Djupt upprörd av Dreyfus-affären, sade han, att han strävade efter att bekämpa "assimilering" och genom att han tog upp de grundläggande antisemitiska teserna och omvandlade dem till också sionismens, vidmakthöll han tanken, att judar inte kan assimileras i andra nationer utan måste skiljas från dem för att inte längre bilda endast en religion och ett kulturellt element (han själv är inte troende utan politiker) utan en enskild stat.
För att nå dessa syften tvekade Herzl inte att, för varje samtalspartner, använda det språk som säkrast borde övertyga denne om den fara judarna utgjorde för olika länder och hur nödvändigt det därför var att underlätta deras förflyttning!3
I London förklarade Herzl, t ex, att med "sin lösning" på judeproblemet skulle sionisterna "eliminera faran för en revolution som skulle börja med judarna och sluta vem vet var..." På det sättet talade Herzl också med tyske utrikesministern Von Bülow och kejsar Wilhelm II, med Rysslands inrikesminister, Plehve, och med tsar Nicholas II. Alltså de mest notoriska "antisemiterna". Plehve stod ansvarig för pogromerna i Kishinev i april 1903, vilka anses vara bland de värsta av sådana skändligheter. Herzl skrev till Plehve i maj och rekommenderade sionism som ett motgift mot "revolution". Sionismens idé borde, efter Kishinev, förvisso verka attraktiv för unga judar. När Plehve tog emot honom, i augusti, bad Herzl om ett brev som gav stöd åt sionismen. Han fick också ett sådant brev: i detta gjorde Plehve klart att han skulle stödja en sionism som fick judar att emigrera, men han ville inte ha någon "odling" av främmande nationalism inom Ryssland. Herzl fann detta brev "otillfredsställande" och i ännu en vädjan till Plehve bad han om introducering hos turkiske sultanen, så att han skulle få möjlighet att be om lov för judarna att flytta till Palestina. Trots betänkligheter bland hans vänner offentliggjorde Herzl denna korrespondens vid sionistkongressen 1903. T o m innan Herzl publicerade sin bok ville en av hans kritiker, tidigt 1896, döda honom "för ni kommer att tillfoga judarna en fruktansvärd orättvisa". Herzl tvekade inte att svara: "Så jag får snart rätten att kallas världens värsta antisemit." Han var fullkomligt medveten om samstämmigheten mellan hans sionistprojekt och antisemitism när han sade: "Antisemiterna kommer att bli vår säkraste vänner och de antisemitiska länderna våra allierade." En annan av hans anmärkningar i detta sammanhang var: "Det är bara förargligt att detta förser M. Drumont med mer arbetsmaterial."
Herzl utvecklade faktiskt och använde alla de id‚er som använts av antisemiter. Innan han vann över den judiska brittiska Rothschild - familjen på sionisternas sida, 1902, föreslog han en utpressningskampanj riktad mot de judiska finansiärerna och lade i sina dagboksanteckningar upp riktlinjer för aktioner (liknande antisemiternas) på temat: "Huset Rothschild - objektiv presentation av det världshot som denna bläckfisk utgör."4
Eller för att ta ett annat exempel. För att nå ut med idén att judarna var främlingar i sina respektive länder svarade han på en protest från rabbiner som var oroade att han genom detta misstänkliggjorde judarna beträffande deras nationella lojalitet, och skrev då: "Den främste försvararen av den patriotiska idén i England är en tysk, överrabbinen herr Adler. Beträffande preussisk patriotism har vi som vår ledande förebild dr Maybaum, i Berlin, en ungrare; och på sistone har ännu en röst i Belgien anslutit sig till protestkören - nämligen rabbinen M. Bloch som, av namnet att döma varken är flamländare eller vallon."5 De värsta antisemiter kunde inte ha uttryckt det annorlunda.
Men sionisten Herzl visste också att antisemitism var nödvändig för politisk judisk sionism som medel att övertyga judarna att fly och emigrera till Palestina. Vi kommer att se senare hur denna hans idé har förblivit ett konstant drag i politisk judisk sionism ända fram till våra dagar. Så snart man upphör att definiera judendomen som en tro och istället definierar det som en nation kan man inte längre räkna med en religiös motivation för att "återvända till Sion". (Vi har ju sett att denna motivation historiskt inte haft någon större betydelse). Vad som behövs nu är att rekommendera en "judisk rasistisk- nationalism" som framställer judarna som främmande i förhållande till de folk bland vilka de lever (något som också ger bästa näring åt antisemitism) och att lita på att förföljelsen stimulerar emigrationen. Detta var orsaken till att Herzl inte drog sig för att släppa lös antisemitismen och t o m uppmuntra den.
Det saknades inte varningar. Baron Chlomecki, judiske presidenten i Österrikes parlament, skrev till Herzl: "Om er avsikt och målet för er propaganda, är att frambringa antisemitism, kommer ni troligen att nå detta mål. Jag är fullkomligt övertygad om att antisemitismen genom sådan propaganda kommer att växa och att ni kommer att orsaka ett blodbad på judenheten."6
När Herzl dog föredrog hans testamentesexekutörer att
inte publicera hans dagboksanteckningar i dess helhet. När slutligen
dessa skadliga dokument publicerades, åren 1922 och 1923 i Tyskland,
skrev en österrikisk judisk författare, Joseph Samuel Bloch,
(utgivare av Österreichische Wochenschrift), vilken hade varit nära
bekant med Herzl, i samma profetiska tankebanor:
"Breven till Rothschild och till baron Hirsch, samt yttrandet att judarna
är potentiella rebeller och revolutionärer i de länder där
de bor, är tillräckliga för att bringa förgörelse
över judarna. Herzl har försett judarnas fiender med en grund
för en "lösning på det judiska problemet". Han har visat
dem vilken väg de skall följa i sitt kommande agerande. Dagböckerna
är fasansfulla."
Herzl dog i juli 1904. I oktober samma år publicerade the Jewish Quarterly Review resultaten från en ingående undersökning om antisemitism och sionism, gjord av den anglo- judiske studenten Lucien Wolf. Hans slutsatser var att: "Tecken på nedgång beträffande organiserad antisemitism är redan mycket uttalade...och detta trots att assimileringsproblem fortfarande erbjuder svårigheter." Men han tillade att sionistpropaganda "helt säkert kommer att ge nytt liv åt antisemitisk hets vilken annars borde följa en nedåtgående kurva". Summan av det hela blir att: öden utmärkande faran med sionism är att den är den naturliga och tåliga bundsförvanten till antisemitism samt dess mest verksamma argument för rättfärdigande av handlingar."
Sedan den judiska staten Israel skapats 1948 kom den judiska rasismen i den politiska sionismen inte bara att ha skadlig verkan på världens alla judar utan också och framför allt kom den att gå ut över det palestinska folket vars existens den politiska judiska sionismen förnekade. Den nya raden av problem, som framställdes av den judiska politiska sionismen uppstod ur denna fråga: hur skapar man judisk majoritet i ett land bebott av en infödd kristen och muslimsk palestinsk befolkning?
Politisk judisk sionism svarade på den frågan med den enda
lösning som var möjlig enligt dess kolonialistprogram nämligen
att etablera ett kolonialt samhälle genom att driva ut palestinierna
och uppmuntra judisk immigration. Utdrivandet av palestinierna och besittningstagandet
av deras land var en judisk medveten och systematisk handling. Ledaren
för Jewish National Fund, vilken var ansvarig för erövrandet
och judisk konfiskering av land i Palestina, Joseph Weitz, skrev 1940:
"Oss emellan, det måste stå helt klart att det inte finns
plats för båda folken tillsammans i detta land... Enda lösningen
är Eretz Israel, åtminstone västra Israel utan araber och
det finns inget annat sätt än att flytta araberna härifrån
till intilliggande områden; att flytta alla - inte en by, inte en
folkstam bör finnas kvar... Och förflyttningen bör riktas
mot Irak, Syrien och t o m Transjordanien... Först efter denna förflyttning
kommer landet att kunna ta emot miljoner av våra bröder."7
Det var programmet som formulerades t o m innan staten Israel kom till. Vad beträffar dess realisering på det politiska och ekonomiska planet har programmet perfekt motsvarat den definition som gavs i november 1980 av professor Israel Shahak, från Hebreiska Universitetet i Jerusalem och president i israeliska rörelsen för mänskliga rättigheter: "Ursprungligen grundades staten Israel av människor som inte var medvetna om de icke-västerländska folkens rätttigheter... De hade absolut ingen som helst känsla för rättvisa gentemot folk utanför deras egen grupp. Man kan tillägga att det oftast hos dem finns ett förrädiskt sätt att tolka bibeltexterna, vilket tillåter dem att säga övi gör inget annat än återerövrar det land som vi en gång tidigare erövrade av kananéerna". "Det finns där", fortsätter professor Israel Shahak, "en i grunden rasistisk attityd i vilken känslor av västerländsk överlägsenhet - av den typ som var vanlig vid seklets början - kombineras med den specifika sionistiska rasismen." Denna tendens blev mer påtaglig från 1974 genom uppkomsten av en "mystik-ideologi" och tack vare det utan motstycke ökade finansiella stödet från USA.8
Det är makalöst att sionistpropaganda kan påstå att staten Israel är "den enda demokratin i Mellanöstern" och att de kan åberopa argument att friheten i Israel är sådan att oppositionen kan uttrycka sig fritt i press och t o m offentligt på gatan.
Medan sanningen är den att modiga motståndare till staten Israels rasism, som professor Israel Shahak, advokaten Felicia Langer, Knesset-deputeraden Shulamit Aloni, Uri Avneri, general Peled, professor Leibowitz och några till - det är trots allt mycket få (tack vare att de är judar från det "utvalda folket") som trotsar principerna i politisk sionism och den praxis som följer därav - lyckas endast med stort hjältemod offentliggöra sina uttalanden trots hot och påtryckningar. Men man ska aldrig glömma att denna frihet tolereras endast inom det judiska "etablissemanget". Israelisk "demokrati" innehåller en grundläggande diskriminering liksom i alla de kolonialistländer där "den vite mannen" har regerat ensam. Denna egendomliga öisraeliska demokratiö kan jämföras med den amerikanska demokrati, då de ännu ett århundrade behöll slaveriet av de svarta (finkänsligt benämnd "den speciella institutionen") och bortjagandet av indianerna som massakrerades eller drevs på flykten så att deras landområden kunde övertas av de ööverlägsna civiliseradeö vita. Israel är verkligen "en demokrati", med undantag av dess "svarta" och dess "indianer" vilka Israels grundlagar finkänsligt benämner "den icke-judiska befolkningen", d v s palestinierna, både muslimerna och de kristna.
Vi ska begränsa oss till att notera de mest uppenbara aspekterna i denna apartheidpolitik, så som de påverkar personlig status och besittning av landområden.
En bok, skriven med stor noggrannhet, av en fanatisk judisk sionist, professor Claude Klein, från Hebreiska Universitetet i Jerusalem, där han är prefekt för institutionen för jämförande lag, är speciellt avslöjande. För det första genom sin titel: "Det karakteristiskt judiska i staten Israel."9
I denna bok kan vi se staten Israels rasistiska natur växa fram, trots att författaren förnekar det, detta tack vare grundligheten i hans dokumentering och de argument han anför. (1) Han skrev att: "Sionistdoktrinen deklareras officiellt av Staten".10 Professor Klein visar detta genom att konstatera att tre lagar ger de judiska sionistorganisationerna en "speciell status" i Staten. Den första av dessa lagar (5713 - 1952) berör Världssionistorganisationen och Jewish Agency. Författaren poängterar att denna lag inte skapar "något lagligt band mellan... de judar som inte bor i Israel och Staten. Ett sådant lagligt band kan endast skapas genom en viljehandling, som t ex att bosätta sig i Israel".11 Det står gudskelov helt klart, att alla judar i världen inte, som individer, är föremål för staten Israels jurisdiktion. Men den framstående juristen är mer tystlåten om det faktum att Världssionistorganisationen och Jewish Agency som institutioner är organiskt och juridiskt bundna till staten Israel, trots att de är verksamma i alla länder över hela världen.
Om en katolsk kyrka eller ett kommunistparti skulle deklarera sådana juridiska och statliga band med Vatikanen eller Sovjets regering skulle de säkert och med rätta betecknas som illegala såsom varande "agenter för en främmande makt" och skulle helt säkert inte få förtroende att samla in bidrag till förmån för sin stat, speciellt inte då denna stat för en politik som går stick i stäv mot t ex svenska statens politik eller mot någon av de andra staternas i vilka dessa organisationer är aktiva. Kort sagt, den "särskilda status" som etablerar ett juridiskt och statligt band mellan dessa institutioner och staten Israel skapar ett problem som är av grundläggande politisk och juridisk betydelse. Att Världssionistorganisationens och Jewish Agencys legalitet inte ifrågasätts skapar redan det ett särskilt privilegium, ett undantag och en skandal!
De två andra lagarna som Klein valt ut syftar på Keren Kayemet (Judisk Nationell fond). En lag som antogs den 23 november 1953 och på Keren Hayesod (Rekonstruktionsfond: en lag som antogs den 10 januari 1956). "Dessa två lagar", skriver professor Klein,12 "har gjort en omvandling möjlig i de länder vilka erhållit för judarna ett visst antal privilegier". Utan att räkna upp dessa privilegier, nämner han snarast i förbigående att "marken som ägs av Jewish National Fund förklaras som "Israels mark"13 och en grundläggande lag har förklarat denna mark som icke-främmande". Enligt denna lag så har enbart judarna rätt att köpa marken i Israel. Detta är en av de fyra "grundläggande lagarna" - byggstenarna i en framtida konstitution vilken Israel ännu inte har 45 år efter dess grundande. Denna lag fick sin status år 1960. Det är beklagligt att denna lärde jurist inte med sin vanliga noggrannhet förser oss med några kommentarer till detta "icke-främlingsskap". Han definierar inte ens betydelsen av det: en bit land "räddat" (s k befrielse av landet genom konfiskering eller fördrivning av palestinier) av Jewish National Fund är en bit land som blivit "judiskt" och det kommer aldrig att säljas eller lånas ut till en "icke-jude" ej heller brukas av en sådan.14
Kan någon förneka den rasdiskriminering som finns nedärvd i denna grundläggande lag? Låt oss fortsätta vår instruktiva läsning av professor Kleins bok,15 där han beskriver lagen om återvändandet, den lag som "kröner judarnas verk" i Palestina. I början av debatten när denna lag enhälligt antogs i Knesset, förklarade Ben Gurion, den 5 juli 1950, att staten Israel "inte är en judisk stat endast i kraft av det faktum att judarna bildar majoriteten av dess befolkning. Det är en stat för varje jude om han så önskar".16
Klein analyserar konsekvenserna av en sådan lag och frågar: "Då det judiska folket är i stor majoritet, av befolkningen i staten Israel, kan man å andra sidan säga att befolkningen i staten Israel inte är helt judisk eftersom landet också har en viktig icke-judisk minoritet som huvudsakligen består av araber och druzer. Frågan som uppstår är: i vilken utsträckning existensen av en lag som lagen om återvändandet, vilken gynnar immigration av en del av befolkningen (definierad genom medlemskap i en viss religiös och etnisk enhet) kan anses diskriminerande?"17
Författaren frågar sig speciellt om internationella konventionen för borttagandet av alla former av rasdiskriminering (antagen den 21 december 1965 av FN:s generalförsamling) är i kollision med den judiska tillämpade lagen. Den framstående juristen sammanfattar, (i det han tillämpar en dialektik om vilken vi låter läsarna döma), med denna subtila gränsdragning. Vad beträffar icke-diskriminering "så får inte en åtgärd riktas mot någon speciell grupp. Lagen om återvändandet antogs till förmån för judar, som vill bosätta sig i Israel. Den riktades inte mot någon grupp eller nationalitet. Man kan inte förstå, hur en sådan lag kan anses diskriminerande."18
Till hjälp för den läsare som löper risken att bli förvirrad eller förvånad över denna logik som inte kan kallas något annat än fräck och som enligt en känd vitsig formulering faktiskt innebär att alla medborgare är jämlika men vissa är mer jämlika än andra. Till hjälp ska vi ge en konkret beskrivning av den situation som skapas genom "lagen om återvändandet". För den som inte passar in under denna lag, finns istället fastställd en lag om nationalitet (5712 - 1952, sid. 69). Den gäller "varje individ som strax innan grundandet av staten var palestinier och som inte blivit israel i kraft av artikel 2 (den som handlar om judar)". Människor som åsyftas i denna omskrivning (och vem anser sig "aldrig ha haft en tidigare nationalitet". Det är som att vara statslös genom arv) måste bevisa att de bott i landet för så och så lång tid. Att få tag i sådana skriftliga bevis är ofta omöjligt eftersom de nödvändiga dokumenten försvann under det krig och den terror som följde på sioniststatens grundande. Om det inte är möjligt att skaffa fram de erforderliga papperen måste de, för att bli israeliska medborgare, "gå vägen över naturalisation", vilket t ex betyder att man måste "ha viss kunskap i det hebreiska språket". Därefter kan inrikesministern, efter eget gottfinnande, antingen bevilja eller avslå de sökandes önskan om israeliskt medborgarskap. I korthet, enligt israelisk lag, blir en jude från Patagonien israelisk medborgare i det ögonblick han sätter sin fot på marken vid flygplatsen i Tel Aviv, medan en palestinier, född i Palestina av palestinska föräldrar, kan bli betraktad som statslös i sitt eget ockuperade land.
Detta skulle alltså inte vara någon rasdiskriminering mot palestinierna utan snarast en åtgärd till förmån för judarna! Att ge förmåner och privilegier till judarna p g a att de tillhör det utvalda folket utgör alltså ingen diskriminering av icke-judar!!
Samma apartheid som tillämpas beträffande medborgarskap träder i kraft när det gäller rätt till boendeort och äktenskap.
Hela städer, såsom övre Nazareth eller Carmiel (nordöst om Haifa), vilka har byggts på land som konfiskerats eller "köpts" och ägs av Jewish National Fund, ligger "utanför gränserna för den sektor som reserverats för icke-judar". Tidningen Ha'aretz publicerade den 18 februari 1972 en intervju med sekreteraren i arbetarrådet i Carmiel, Moshe Prishmore: "Vi vill att endast judar ska arbeta och bo här". Man påpekade för honom att det fanns araber som också arbetade där. Han svarade: "Ja, men bara inom judiska företag och endast som hantverkare." Hans ombud, Rahl Tirosch tillade: "Om vi tillät dem att bo här skulle de hindra syftet med skapandet av Carmiel, nämligen att judaisera Galiléen." Betyder inte detta att "icke-judar" förbjuds att bo på vissa platser? Enligt professor Klein är detta ingen rasdiskriminering mot palestinierna - snarast en åtgärd till förmån för judarna!
Vi kan på detta sätt mångfaldiga denna typ av exempel på apartheid i staten Israel så att de tillfullo bekräftar resolutionen 3375, vilken var föremål för omröstning den 10 november 1975 i FN:s generalförsamling och som lyder: "Sionism är en form av rasism och rasdiskriminering." Till denna grundläggande judiska rasism, som är så karakteristisk för politisk sionism liksom för all kolonialism läggs den pseudo-teologiska förklädnad som är utmärkande för den politiska judendomen.
T ex beträffande alla frågor som rör personlig status i staten Israel underblåser prästernas kontroll rasismen genom att lägga dessa frågor på en religiös basis. Äktenskapslagarna är speciellt avslöjande.
En lag benämnd 5713 - 1953 i den rabbinska domsagan lyder: "Artikel 1: Giftermåls- och skilsmässoärenden mellan judar i staten Israel skall, eftersom personerna tillhör nationen och bor i Staten, falla under rabbinsk domsagas speciella domvärjo. Artikel 2: Giftermål och skilsmässor mellan judar i Israel ska ske i enlighet med judisk religiös lag."
Det finns alltså inget civilt giftermål för judar i Israel. Vi ska bara ge ett exempel på de konsekvenser som följer på rabbinernas allmakt i detta avseende: en jude som heter Cohen får inte gifta sig med en skild kvinna (därför att släkten Cohen anses vara släkt i rakt nedstigande led till Moses' bror Aaron och innehar sålunda prästerliga funktioner i Templet). Detta rabbinska hinder kan endast kringgås genom en komplicerad procedur och ett beslut från Högsta Domstolen.19
Ännu ett exempel: en barnlös änka kan inte gifta sig igen om inte hennes svåger går med på att gifta sig med henne eller beviljas chalitza av den rabbinska domstolen vilket befriar honom från plikten att göra detta.
En annan följd understryks av Klein: "I praktiken är denna lags betydelse klar: det är lagligt omöjligt för en judisk person att gifta sig med en icke-judisk person i Israel."20
Här är den judiska rasismen och teokratin oupplösligt förenade på en grundläggande punkt. Definitionen av "en jude". Vem är jude? Lagens definition av detta, i staten Israel, lyder som följer (instr. från den 10 januari 1960): "En person blir klassad som judisk i sina ID-handlingar, religiöst och etniskt, om han är barn till en judisk mor och inte har några arv från någon annan religion eller om han har konverterat i enlighet med Halakhah."
Denna definition medför ett antal svårigheter, vilket professor Klein helt tydligt påpekar. I första hand "är judendomen inte en religion som gynnar proselytism".21 Det är verkligen i vilket fall som helst utomordentligt sällsynt att människor konverterar nuförtiden.
Återstår då det etniska kriteriet. "För juden", säger Klein, "är frågorna om religion och etniskt ursprung identiska".22 Men problemet löses inte så lätt: "Att definiera juden genom dennes judiska mor är inte särskilt tillfredsställande. För att inse detta behöver man endast påpeka att det betyder att man överflyttar problemet till modern och sedan vidare bakåt (i släkten)..."23 Låt oss ta ett konkret exempel. Vi har nämnt att (enligt den nuvarande lagen i staten Israel), skulle kung Salomon inte ha varit jude eftersom hans mor var hettit. Inte heller skulle kung Saul vara det, för hans mor var kanaanit. Och inte heller Abraham vars mor (och han själv) inte var judar! Och professor Kleins odiskutabelt logiska iaktagelser ger vid handen att kanske inte heller kung David bör kallas jude eftersom hans mormors mor, Ruth, var moabit. Om han stammar från manssidan - nåväl dessa mäns äktenskap skulle inte betraktas som lagliga i Israel av i dag! Detta är tyvärr inte bara ett skämt. Professor Klein sammanfattar: "Faktum är att det inte finns någon lösning på detta problem. Det är fullt möjligt, att denna typ av definition en dag kommer att orsaka problem och kanske t o m hänvisas till rätten. Men hittills har den inte berett israeliska advokater några problem."24 Den orsakar dock problem i det vardagliga livet. Om det upptäcks att en israels farmor eller mormor inte är jude har regeringen rätt att ändra dennes registrering från "jude" till "icke- jude", och detta kommer att hindra honom från att gifta sig med en judinna i Israel - om han inte konverterar. Vid den tid då det var aktuellt med fallet Shalit, en israelisk sjöofficer som gifte sig med en icke-judisk skotsk kvinna 1970, och fallet kom upp i Högsta Domstolen, uppmanade Golda Meir öppet mrs Shalit och andra kvinnor i samma situation att underkasta sig konverteringsritualen.
Den judiska kolonialistiska och rasistiska andan i sionismen manifesterar sig inte bara i personers status utan också i sättet att "roffa åt sig" mark och landområden.
På samma sätt som den judiska sionismen länge har förnekat och fortfarande förnekar att palestinierna existerar har den också skapat sagan om "landet utan folk till ett folk utan land" och sagan om öknarna som man fått att blomstra. Det har inte funnits något israeliskt "mirakel" i detta område.25
På sin höjd kan man förvåna sig över den blixtens hastighet med vilken en befolkning har drivits ut och ersatts med en annan och den snabbhet i rövandet genom vilket landområden bytt ägare. Men även här finns inget "mirakel": det var fullbordandet av en judisk plan för systematisk expropriering av palestinsk mark och land, vilken noggrant hade utformats före skapandet av den judiska staten Israel för att fungera som ett grundläggande redskap för politisk sionistisk judisk kolonialpolitik.
Theodor Herzl skrev i sin dagbok den 12 juni 1895: "Vi måste expropriera den privata egendomen varsamt i de landområden vi fått som besittningsrätt. Vi ska försöka uppmuntra den fattiga befolkningen att flytta över gränsen genom att erbjuda dem arbete på andra sidan, medan vi nekar dem arbete i vårt eget land. De rika kommer att komma över på vår sida. Både exproprieringsprocessen och förflyttningen av de fattiga måste företas diskret och försiktigt."!!26
Detta exproprieringsprogram tillämpades systematiskt (utom vad beträffar "diskretionen") från det ögonblick då sionisterna i sin hand fick medel att med våld utföra sina planer på erövring av land.
I detta läge bör man skilja mellan två stadier i den judiska kolonisationen. Det första stadiet bar tecken på klassisk kolonialism. Det var en fråga om att exploatera den lokala arbetskraften. Detta var juden baron Eduard de Rothschilds metod. På samma sätt som han i Algeriet exploaterade bönderna som billig arbetskraft på sina vinodlingar så utökade han i stort sett bara sitt verksamhetsområde så att han exploaterade arbetskraften av ytterligare ett antal araber på sina palestinska vinodlingar.
En vändpunkt kom i och med en ny våg av judiska immigranter från Ryssland, vilket var en följd av 1905 års revolutionsmisslyckande i detta land. Istället för att fortsätta kämpa på platsen sida vid sida med de andra ryska revolutionärerna importerade dessa desertörer, från den tillbakaslagna revolutionen, till Palstina ett slags egendomlig rasistisk "sionist-socialism". De grundade "hantverkskooperativ" och "lantbrukskibbutzer" och drev bort de palestinska bönderna i avsikt att etablera en ekonomi grundad på en judisk "arbetarklass". Från den klassiska typen av kolonialism, som praktiserats av engelsmännen och fransmännen, startade de på detta sätt en övergång till bosättningskolonialism i enlighet med den politiska sionismens logik, vilken innebär ett inflöde av immigranter "till vilkas förmån" (som professor Klein uttrycker det) land och arbete måste reserveras enbart för att de är judar. Från och med nu handlade det om att ersätta det palestinska folket med ett annat folk och naturligtvis överta deras land.
Låt oss påminna oss att när Balfour-deklarationen utfärdades ägde judarna endast 2,5% av landet och vid tiden för beslutet om delning ägde de fortfarande endast 6,5%. Nu - 1996 ockuperar de hela Palestina och äger 93% av Palestinas mark!
1930 förkunnade dr A. Ruppin, Jewish Agencys expert i jordbruks- och ekonomiska frågor, denna princip: "Mark är det nödvändigaste för att kunna bosätta sig i Palestina. Eftersom det nästan inte längre finns något arabiskt eller icke-ockuperat land i Palestina, måste vi, i varje enskilt fall då vi får fotfäste i ett landområde och bosätter oss där, driva bort de bönder som hittills har odlat marken, vare sig de är ägare till marken eller arrendatorer."
De metoder som användes för att beröva de palestinska invånarna deras landområden var av den mest obevekliga kolonialsorten, med ett stänk av judisk rasism som blev ännu tydligare hos sionismen.
Utgångspunkten för den stora operationen var startandet av den världsomfattande judiska Jewish National Fund 1901. Denna hade som grundtes, i jämförelse med andra kolonialismer, att det land som fonden erövrade inte kunde säljas tillbaka till eller ens arrenderas av icke-judar!
De israeliska ledarnas jordbrukspolitik bestod av systematiskt rövande från palestinska bönder. Förordningen av 1943, för innehav av land och vad beträffar expropriering i allmänt syfte, hade ärvts från tiden för den brittiska kolonialtiden i Palestina. Denna brittiska koiloniallag missbrukas av judarna om den används på ett diskriminerande sätt och används endast mot palestinierna till förmån för judarna - som t ex när 500 hektar av palestinsk mark, 1962 exproprierades vid Deir El- Arad, Nabel och Béneh. Det s k "allmänna intresset" bestod i detta fall av att man ville skapa staden Carmiel reserverad endast för judar.
Ett annat sätt var att använda "katastroflagarna" stiftade 1945 av engelsmännen för att användas både mot judar och araber. Brittisk koloniallag No: 124 (s 94) ger militärchefen (denna gång under säkerhetsförevändningar) - makt att dra in alla rättigheter för medborgarna inklusive deras rörelsefrihet. Det räcker med att armén förklarar ett speciellt område förbjudet att beträda av "statssäkerhetsskäl", så kan en arab upptäcka att han inte kan gå till sina odlingar utan judiska israeliska militärchefens tillstånd. Om detta tillstånd inte utfärdas förklaras åkrarna ifråga för obrukade och israeliska jordbruksministeriet kan "ta i sin ägo obrukat land för att se till att det brukas"!!
När engelsmämmem 1945 utfärdade denna stränga kolonialistlagstiftning som ett led i sin kamp mot judisk terrorism, sade den judiske juristen Bernhard (Dov) Joseph, i protest mot detta "lettre de cachet" - system, följande: "Är det meningen att vi alla ska bli offer för officiellt inspirerad terrorism?... Det finns ingenting som hindrar att en medborgare kastas i fängelse utan rättegång... Regeringens makt att när som helst sända vem som helst i exil är obegränsad... Man behöver inte ens ha begått något brott. Ett byråkratiskt administrativt tagit beslut är tillräckligt." Samme Bernhard (Dov) Joseph skulle senare, då han blivit justitieminister i Israel, tvinga igenom dessa samma lagar och tillämpa dem mot palestinierna!
J. Shapiro protesterade ännu skarpare mot dessa lagar vid samma protestmöte i Tel Aviv den 7 februari 1946 (rapporterat i Hapraklit i februari 1946 sid. 58-64): "Det system som råder i Palestina sedan försvarslagarna stiftats saknar motstycke i något annat civiliserat land; sådana lagar fanns inte ens i Nazi-Tyskland." Samme judiske J. Shapiro skulle senare, då han blev allmän åklagare i Israel och senare justitieminister, tvinga igenom samma lagar mot palestinierna. För att rättfärdiga bibehållandet av dessa statsterrorlagar, har "kristillståndet" i Israel aldrig hävts sedan 1948. Men detta "kristillstånd" tillämpas enbart mot palestinierna till förmån för de judiska ockupanterna!
Shimon Peres skrev i Davar den 25 januari 1972: "Utnyttjandet av Lag 125, på vilken militärregeringen bygger, följer upp kampen för judisk bostättning och judisk immigration."
Förordningen gällande "brungult landområde" som utfärdades 1948 och tillrättalades 1949, har samma syfte men är betydligt mera rakt på sak utan att ens besvära sig med en kamouflerande förevändning i stil med "allmänt intresse" eller "militär säkerhet".
En israelisk judisk jordbruksminister kan ta i anspråk vilket landområde som helst som sägs ha blivit "övergivet". Den utvandring av palestinska invånare som skett i stor skala p g a terror som t ex i Deir Yassin 1948, i Kafr Kasem 29 oktober 1956 eller pogromer utförda av den judiska militära "Unit 101" vilken skapades av Moshe Dayan och, under lång tid leddes av Ariel Sharon, "befriade" stora territorier som på detta sätt tömdes på sina palestinska ägare eller arrendatorer och sedan gavs till judiska "nybyggare" med israeliska statliga subventioner från amerikanska och europeiska bidrag.
Mekanismen för bortdrivandet av de palestinska bönderna fullständigades genom stadgarna av den 30 juni 1948, krisregleringen av den 15 november 1948 beträffande "frånvarandes egendom", lagen om "frånvarandes" landområden (14 mars 1950), lagen om erövrande av land den 13 mars 1953 samt en hel arsenal av stadgar, vilka syftade till att legalisera judisk stöld och rövande genom att tvinga palestinierna på flykt så, att judiska "nybyggen" skulle kunna upprättas.
Om detta kan man läsa i Nathan Weinstocks bok "Le Sionisme contre Israel".27 För att t o m sopa bort minnet av den palestinska bondepopulationens existens och ge trovärdighet åt myten om f d "öknen" förstördes de palestinska byarna med husen och dess gårdar och tom deras kyrkogårdar och gravar. Professor Israel Shahak gav 1975 ut en lista där han räknade upp distrikt för distrikt av 385 palestinska byar vilka jämnats med marken. Totalt förstördes 1948 475 byar.
Ny judiska bosättningar fortsätter att etableras på Västbanken. Sedan 1979 har israelerna hjälpts fram extra mycket i detta avseende och enligt god klassisk kolonialistisk sed är de judiska "nybyggarna" beväpnade.
Resultatet av allt detta är att "judiskt land", som Jewish National Fund kallar det, vilket 1947 uppgick till 6,5% av det totala landet, nu efter utdrivandet av 2,5 miljoner palestinier, uppgår till mer än 93% av Palestina (75% hör till staten Israel och 14% till Jewish National Fund).
Eftersom detta är judisk politisk sionisms kolonialistiska och rasistiska politik beträffande personlig status och ägande av mark, kan man lätt förstå vad de israeliska ledarna menar med den autonomi om vilken Shamir talade i sin "fredsplan" för att stoppa intifadan - en "fredsplan" som utgör mallen för dagens s k "fredsprocess" i Mellanöstern. Vad som verkligen menas med dessa planer och processer är inget annat än fortsatt uppföljning av den kolonialistiska judiska annekteringspolitiken - en riktig Pax Judaica.
Låt oss presentera de viktigaste "arrangemangen" i denna karikatyr av ett israeliskt föreslaget "självstyre", den plan som Begin bearbetade och som Shamir aktualiserade som "bot" mot det palestinska upproret - en plan som Netanyahu nu driver vidare. Begin och Shamirs ursprungsplan bestod av en samling regler vilka, likt den nuvarande "fredsprocessen" bara syftar till att rättfärdiga och ännu mer legitimera sionisternas annekterings- och expansionspolitik. Deras plan fastställde att efter en övergångsperiod på fem år för iordningsställande av administrationen i självstyret kommer Israel att tillförsäkra sig sina andra ytterligare "rättigheter till suveränitet" över Västbanken och i Gaza-remsan. Denna regel förklarar allt övrigt. "De judiska nybyggarna och de judiska innevånarna kommer att stå under israelisk lag och israelisk administration". "Rätten" att fortsätta att bosätta sig i "de områden som står under självstyresregimen skall säkerställas: land ägt av regeringen (av Israel) och icke odlad mark"28 kommer att tas i besittning av den judiska ockupationsmakten. Sioniststaten "kommer att ta ansvar för fördelningen av vattentillgångar och kommer endast att rådfråga administrativa rådet". Statens beväpnade styrkor "kommer att vara stationerade på vissa platser i de distrikt som lyder under självstyresregimen", och dess säkerhetsstyrkor "kommer att ta ansvar för intern säkerhet" i det ockuperade området. Vad gäller administrativa rådet, ser Israels plan till att "militären ställer sina styrkor till självstyrets förfogande. Man kommer att förhandla om det antal medlemmar som bör väljas och hur många departement som ska knytas till det". I ett appendix till planen finns upplysningen att sionistledarna aldrig kommer att tillåta att en palestinsk stat skapas på Västbanken och i Gaza!!29
Begins plan som sedan förvaltades av hans efterträdare Shamir fick titeln "Regler för fullständigt administrativt självstyre för arabiska innevånare i Judéen, Samarien och Gaza och för närvaron av judiska nybyggare i dessa områden" och skulle vara utgångspunkten för varje eventuell föreslagen israelisk "förhandling" om självstyre.
De israeliska rekommendationer för tillämpande av denna plan framhöll att ytterligare restriktioner skulle läggas på självstyrets auktoritet som komplement.
På det ekonomiska planet blir "självstyrets" administration inte bemyndigade att utställa valuta, att upprätta en central bank eller att pålägga indirekta skatter. Den ska inte ha någon makt att kontrollera import och export eller cirkulation av valuta. Vad beträffar intern säkerhet gäller ska "politiska fångar hållas fängslade under israelisk lag och Israels regering ska bemyndigas att inlägga veto vid varje amnestiansökan".
Judisk ockupering av land ska intensifieras. "727 000 dunam"31 ska avdelas till läger för judisk militär träning och till förläggningar. Så har vi det landområde som behövs för vägbygge. "Mer än tio motorvägar" ska byggas på Västbanken och ytterligare en i Gazaremsan som komplement till en motorväg avsedd att leda förbi de viktigaste städerna. "Kommunikationsnätet i territorierna kommer att stå under israeliska transportministeriets övervakning." Ockupationsmakten ska dessutom "kontrollera vattenförsörjningen i Gazaremsan och förbehåller sig rätten att planera exploatering av vattenresurser på Västbanken". Och så ytterligare ett påbud: "Nybyggarna ska etablera en lokal polisstyrka och bära vapen varje gång de är på uppdrag."!32
Som synes utgör den nuvarande "fredsprocessen" inget annat än en logisk fortsättning på Begins ursprungsplan som hans efterträdare Shamir sedan lade fram och som vi ovan gått igenom. Pax Judaica innebär en total kapitulation av det palestinska folket, att de skall göra nationell harakiri. Det är inte konstigt att sionisterna mycket riktigt kallar Arafats knäböjande för ockupationsmakten Israel för "sionismens andra stora seger" - den första segern var sionismens erövring av Palestina och grundandet av Israel på dess ruiner.
Innebörden av detta sionistiska agerande summerades långt i förväg på ett utmärkt sätt av den sydafrikanska tidningen Die Transvaler, en expert på rasdiskrimineringsfrågor: "Är det verkligen någon skillnad på det sätt på vilket Israels folk försöker hävda sig bland en icke-judisk befolkning och sättet på vilket Afrikaanern försöker bibehålla sin ställning?"33
Israelerna grundar sig på Bibeln, då de förklarar sig ovilliga att blanda sig med andra folk. Afrikaners gör likadant. Och den f d rasistiske sydafrikanske premiärministern Verwoerd konstaterade själv att "judarna tog Israel från araberna sedan araberna levt där i tusen år. Jag stödjer dem. Israel liksom Sydafrika är en apartheid-stat."34
Begin och Shamirs fantastiska plan för palestinsk underkastelse, de judiska arrangemangen för s k "självstyre" som applåderades av apartheid-rasismens förkämpar i Sydafrika, samma plan drivs nu av Benjamin Netanyahu och hans bödlar Ariel Sharon, infrastrukturministern och Rafael Eytan, jordbruksministern; kända judiska krigsförbrytare som ostraffat brutit mot varenda krigslag och internationell konvention som den civiliserade världen satt upp.
Etnisk rensning är en metod som dessa judiska ledare alltid omhuldat.
I samband med massakern på kinesiska demonstranter på Himmelska
Fridens Torg hade Israels nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu,
som då var vice-utrikesminister, ett genialt sionistiskt förslag:
Finns det någon anledning att tro att Netanyahu har ändrat sig?
Då vi nu analyserat judisk politisk sionisms metoder att fördriva palestinierna, ska vi nu gå över till att granska de metoder med vilka de har försökt få judar att flytta till Israel. Vi säger "försökt" eftersom detta försök har misslyckats. Endast 20% av världens judar bor i Israel där sionisterna lovat dem "säkerhet". Efter en rad krig och en klar inkompetens hos de israeliska ledarna, p g a sionistdoktrinen, att fredligt integrera landet bland folken i Mellanöstern, finns det i dag inget land i världen där judar är mindre säkra än i Israel. Denna situation är resultatet av en politik som, i dekolonisationens tidevarv och i sällskap endast med den nu utdöda apartheidregimen i Sydafrika, som strävar efter att föreviga den mest obotligt dömda sortens rasistisk kolonialism.
I motsats till den judiska legenden som politisk sionism vill göra gällande, har det "religiösa" motivet ("låt ett land utan folk...") endast haft en mycket svag effekt på "återvändandet" till Palestina. Sionismen stödjer sig för att övertyga judarna att "återvända" på Gamla Testamentets kolonialistiska påbud särskilt manifesterad i Josuas bok som är full av massakrer och utrotningar på Guds befallning samt även hos Ezra och Nehemja, böcker som ägnar sig år rasdiskriminering och teokrati i exklusiv chauvinistisk tjänst. Politisk sionism grundar sig alltså på en ensidig, selektiv läsning av Bibeln (GT).
Theodor Herzl, judisk politisk sionisms fader, var själv icke- troende och var endast intresserad av Bibeln ur den synpunkten att den kunde ligga till grund för rättfärdigande av hans maktpolitik.
Den politiska judiska sionismen utnyttjade t ex den judiska ritualen i Jesajas "nästa år i Jerusalem" och bönen, "Om jag glömmer Dig oh Jerusalem,...". Psalmen 137 är väsentlig i judisk religion.
Korstågen var en "kristen sionism" på samma sätt som politisk sionism i dag är ett "judiskt korståg": i båda fallen kan vi se en förvrängning av de andliga värdena och av tron.
Det är signifikant, att de passager från Bibeln, som är mest citerade i staten Israels skolor och i judisk politisk sionisms program är de som berättar om erövringen av Kanaan och om Davids kungarike, alltså de som rör militära och politiska aspekter i Palestinas historia och inte Abrahams offer eller profeternas ord.
Jerusalem, helig stad för kristna och muslimer borde vara ett andligt centrum för hela mänskligheten som samlar människor till pilgrimsfärd inte till judisk erövring.
Det var efter skapandet av politisk sionism genom Theodor Herzl som den judiska "immigrationen" till Palestina intensifierades inte av religiösa utan av politiska skäl: p g a den politiska sionismens doktrin baserad på en serie myter: t ex den om de "icke-assimilerbara" judarna, den om antisemitism uppfattad som evig och "obotlig" (medan det faktiskt efter franska revolutionen blev en tydlig nedgång både i Västeuropa och Amerika), den om vägran att kämpa tillsammans med andra förtryckta mot förföljare till förmån för en önskan om en judisk stat (Herzls Judenstaat), inspirerad av europeisk (speciellt tysk) nationalism på 1800-talet - en stat med ett eget land, att erövras med kolonialmaktens medel och metoder och med det slutliga målet, i Herzls och Ben-Gurions drömmar, att koncentrera all världens judar till Palestina.
Den "religiösa" messianismen i den judiska traditionen blev på detta sätt utnyttjad för skapandet av en politisk nationalism som var exklusivistisk och chauvinistisk.
Vissa sionister, även om de är få, var ändå kritiska och pessimistiska för framtiden:
1. Etablerandet av en judisk stat i Palestina skulle oundvikligen resultera i en konflikt med det folk, som levt och verkat i landet i flera århundraden och med hela den Islamiska världen samt med världskristenheten eftersom en stor del av de fördriva och förtryckta palestinierna är kristna. Judah Magnes sade profetiskt 1931: "Jag är inte beredd att försöka nå rättvisa för judarna genom att begå en orättvisa mot araberna. Jag skulle anse det som en orättvisa mot araberna att sätta dem under judiskt styre utan deras medgivande. Om jag inte är för en judisk stat, är det endast av det skälet att jag inte vill ha krig med arabvärlden."39
Fast Magnes var bland de första av sionisterna som hade tidigt 1923 ställt frågan: "Kommer judarna här i Palestina i sina ansträngningar att skapa en politisk organism att bli lika hängivna åt brutal styrka och militärism som vissa av de sista hasmonéerna var?"40
2. Den judiska politiska sionismen ökar faran för judar över
hela världen genom att misstankar om dubbla lojaliteter och dubbelt
medborgarskap. Amerikanska rådet för judendom framförde
den 31 augusti 1943, som ett resultat av 92 rabbiners initiativ till ett
möte i Atlantic City i juni 1942, protester mot planen att skapa en
judisk stat och de deklarerade i sitt manifest:
Amerikanska rådet för judendomen föreslog en konkret
lösning på problemet med "fördrivna personer" (som de senare
kom att kallas):
Palestina är lika mycket en del av Israels religiösa arv som det är en del av två andra stora religioners arv. Vi ser fram emot det slutliga etablerandet av en demokratisk självstyrande regering i Palestina i vilken judar, muslimer och kristna ska vara rättvist representerade.
Vi inbjuder alla judar att stödja vår tolkning av judiskt liv och öde genom att hålla uppe de högsta traditionerna i vår tro. Vi tror att dessa sanningar lägger frunden för varje problem om en mer hoppfull framtid uppbyggd av fria människor."42
Vid den tiden vilket American Jewish Yearbook 1943 visar hade sioniströrelsen i USA 207 000 medlemmar. Den totala judiska befolkningen uppgick då till 5 000 000. Det är värt att notera, att immigrationen till Palestina förblir mycket ringa trots propaganda från den judiska politiska sionismen.
Vid slutet av 1800-talet var antalet judar i Palestina färre än 2% av Palestinas befolkning. Två år efter Balfour-deklarationen 1917 fanns det fortfarande endast 7% av befolkningen. Under de tolv åren mellan 1920 och 1932 kom endast 118 378 judar till Palestina - alltså mindre än 1% av världens judar.
Även efter 2:a världskriget förblev proportionen judar
som valde att leva i Israel mycket låg. Ben-Gurion erkände detta
misslyckande av den judiska sionismen när han tog emot en grupp judiska
amerikaner i Israel den 31 augusti 1949:
I december 1951 anklagade Ben-Gurion de amerikanska sionistledarna för att inte ha gått före med gott exempel ("Inte ens fem ledare reste sig och for till Israel efter det att Staten etablerats").43
Israeliska judiska ledare och deras anhängare utomlands underhåller desperat antisemitismhotet vilket de är så beroende av för att nå sitt mål. Dr Israel Goldstein skrev:"Vad väntar amerikanska judar på? Väntar de på att en ny Hitler ska tvinga iväg dem? Tror de att de ska besparas de tragedier som har tvingat judar i andra länder att emigrera?"44
Ett tredjedels århundrade senare drar sig inte judiska och sionistiska hängivna supporters till judiska staten Israel för att göra sig löjliga. T o m efter massakrerna i Sabra och Shatila planerade och övervakade av israeliska armén, skrev Swiss Revue Juive den 11 juni 1982 och rättfärdigade sin solidaritet med den judiska statsterrorismen: "Eftersom Israel har existerat har vi kunnat gå genom livet med högt burna huvuden - vi får aldrig glömma detta faktum." När man läser detta skulle man kunna tro att schweiziska judar före 1948 hade varit i en desperat situation!
Judendomen och sionismen behöver antisemitismen för att nå sina gammaltestamentliga mål. Herzl skrev själv: "Judarna utgör ett särskilt folk och kan inte integreras med andra folk. Men de blir assimilerade i vilket samhälle som helst om de känner sig säkra där för en längre tid. Detta kan aldrig vara i vårt intresse." Och därför verkar den sionistiska judiska rörelsen för att sprida oro och osäkerhet bland världens judar.
I avsikt att artificiellt stimulera judisk immigration och erövring av palestiniernas land så finns inga regler men det rekommenderas att ett scenario av antisemitism planläggs. Och faktum är att immigration till Palestina från början har stimulerats med rent artificiella propagandistiska medel.
Här följer tre exempel på metoder som använts.
Först fallet med de judiska jemeniterna, vilka utgjorde den största grupp med immigranter från Orienten före 1948. Problemet var att ersätta palestinska arbetare till samma låga löner och att utföra de minst attraktiva arbetena som t ex jordbrukare, industriarbetare och hembiträden. En rapport av dr Thon, från Jewish Agency, visade 1908 på lösningen. "Endast orientala judar kunde arbeta som araberna för arablöner" medan de då på samma gång hjälpte till att nå sionistmålet om "judiskt arbete" och eliminering av palestinska arbetare. Han sammanfattade: "Om vi lyckades få jemenitiska familjer att installera sig i nybyggena skulle vi uppnå ytterligare något: jemenitiska kvinnor och flickor kunde arbeta som hembiträden istället för arabiska kvinnor och flickor vilka f n är anställda som tjänstefolk hos nästan varje judisk nybyggarfamilj - till den skandalösa lönen av (motsvarande) 15 svenska kronor i månaden."45 Och 1911 sändes en pseudopräst (en ateistisk jude) till Jemen - "sionistsocialisten" Warshavsky som för ändamålet döpts om till "Rabbi Yavn‚ eli"- för att förkunna för jemenitiska judar Messias ankomst och Israels tredje konungarike. Mycket senare 1948 sjöng de jemenitiska immigranterna vilka fördes till Israel under en operation som kallades "Den förtrollade mattan", i planet som forslade dem: "David! David! (d v s David Ben-Gurion) Israels kung!" Denna operation utfördes i två faser, den ena mellan december 1948 och mars 1949 och den andra mellan juli 1949 och september 1950 och kostade 5,5 milj. dollar.
Ett annat exempel är det med de "omplacerade" människorna - också det från 1948. Vid den tiden fanns endast mellan 100 000 och 114 000 "omplacerade" judar i den amerikanska ockupationszonen i Europa. Trots intensiv propaganda från Jewish Agency förklarade författaren till Klausner-rapporten (fast han den 2 maj 1948 hade poängterat för American Jewish Conference att "judarna som grupp inte har någon överväldigande önskan att fara till Palestina"), utan omsvep att: "Jag är övertygad om att dessa människor måste tvingas att resa till Palestina... För att effektivera detta program blir det nödvändigt för det judiska samhället att till stora delar ändra sin politik och istället för att göra det bekvämt för de "omplacerade" se till att de får det så obekvämt som möjligt... Dessutom skulle det behövas en organisation som Haganah (en grym sionistisk terrororganisation) för att oroa judarna..."
Den viktigaste uppgiften för de judiska sionistledarna var inte att komma till judiska flyktingars hjälp utan istället i politiska syften få dem att fara till Palestina. Redan den 17 december 1938 uttryckte Ben-Gurion, i ett brev till sionistexekutivkommitt‚en, sin fruktan att de förföljda judarna skulle lyckas finna skydd i västländerna: "Om judarna (i Väst) får välja mellan att hjälpa flyktingar genom att rädda judar från koncentrationslägren eller att arbeta på ett nationalmuseum i Palestina kommer barmhärtigheten att ta överhanden och hela folkets energi kommer att kanaliseras till att rädda judar från olika länder...och sionismen kommer att slås ur brädet."46
Vad gäller regeringarna i Väst, så snabba att fälla hycklande tårar över "flyktingarna från katastrofen", så tvekade dessa inte när det var fråga om att erbjuda en fristad åt dessa flyktingar att lägga på bidrag till deras inflyttning. Av judiska nazioffer, vilka flydde utomlands mellan 1935 och 1943, for knappt 8.5% av dem till Palestina. USA begränsade sitt välkomnande till 182 000 (mindre än 7%) och England till 67 000 (mindre än 2%). De flesta (över 75%) fann sin tillflykt till Sovjetunionen, närmare bestämt 1 930 000.47
"Man måste hålla i minnet", fortsätter Rabbi Klausner, "att vi har att göra med ett sjukt folk. Man kan inte fråga dem vad de vill göra, utan man måste bestämma åt dem. De kommer att vara evigt tacksamma".48
Ett tredje exempel är det med Iraks judar, den kärna från vilken ett samhälle formades för 2,5 tusen kanske år sedan av ättlingar till judar från Babylon. Detta judiska samhälle - 110 000 människor år 1948, var djupt rotat i landet. Överrabbinen i Irak, Khedouri Sassoon sade: "Judar och araber har åtnjutit samma rättigheter och privilegier i tusen år och anser sig inte som åtskilda folkslag inom denna nation."
Sedan kom Israels terroristdåd i Bagdad 1950 och 1951. Då man märkte att Iraks judar inte talade särskilt mycket om att emigrera till Israel, tvekade Israels "secret service" (Mossad) inte att kasta bomber på dem för att övertyga dem om att de var i fara. Attacken mot Masauda Shem-Tov-synagogan resulterade i tre människors död och ytterligare två dussin skadades.49 Så började den sionistorganiserade judiska utvandringen från Irak kallad "Operation Ali Baba".
Vi skulle kunna ge många fler exempel, speciellt de som hör ihop med de regelbundna manövrer som judisk politisk sionism organiserade i Latinamerika. Det judiska samhället i Mexiko reducerades till israelisk koloni. Våren 1948 deklarerade den judiska "United Fund of Mexico" att personer, som vägrade bidra till sionistfonden eller som gav otillräckliga bidrag, skulle bli föremål för hårda "domar" och deras namn skulle avslöjas inför hundratals människor. Den första "rättegången" av detta slag beskrevs i Mexiko-Citytidningen Die Stimme den 9 juni 1948. Samma system tillämpades sedan i andra latinamerikanska länder. I Montevideo råkade motspänstiga uruguanska judar, vilka 1949 vägrade att betala de 2% skatt på sin inkomst som påbjudits av sionistledarna ut för att bli uteslutna ur synagogan och de nekades rabbinens tjänster för bröllop, begravning eller omskärelse.50 Samma procedur tillämpades även i Argentina, Brasilien och Peru.51
Den judiska sionismen har misslyckats i sina försök att få
alla judar i världen att flytta till Palestina - till lycka för
Mellanöstern, där en sådan inflyttning ytterligare skulle
skärpa sioniststatens tendens till permanent aggression mot sina arabiska
grannar p g a strävan (som den nazistiska strävan) att uppnå
"livsrum". Men anspråket att från staten Israel styra alla
judarna i "Diasporan" har inte upphört att framställas. När
Ben-Gurion var premiärminister försäkrade han: "den kollektiva
judiska plikten att bistå staten Israel på alla villkor och
under alla omständigheter... Detta betyder att bistå staten
Israel vare sig regeringen, i det land judarna i fråga bor, önskar
det eller ej."52 Vid Världssionistkongressen upptogs detta som
innebärande "ovillkorligt samarbete med staten Israel och dess
regering". Motståndare påpekade att utfärdandet av
en sådan status till judiska världssioniströrelsen skulle
sätta judar, boende utanför Israels gränser, i en besvärlig
situation genom vilken de kanske "med viss rätt skulle frukta att
bli anklagade för dubbla lojaliteter".53 Mitt under invasionen
i Libanon, omkring den 10 juni 1982, skrev presidenten för den schweiziska
avdelningen av "Action Israel", Mr Nessim D. Gaon, i det att han vädjade
om insamling av pengar till staten Israel:
"Israels arm‚ bevakar militärfronten i den andra fronten, d v s
den för Israels ekonomi som ligger i era händer. Stöd den
till det yttersta av er förmåga för att därigenom
bevisa att det judiska folket är ett och odelbart."
Samma attityd av ovillkorligt á priori-stöd t o m då
det gällde Israels invasion och brott visade Alain de Rothschild,
när han i en intervju för France-Soir den 27 september 1982 (och
å judiska institutioners representantråds i Frankrike vägnar),
genast efter massakrerna i Sabra och Shatila, sade:
"Betydelsen av dessa händelser har förvrängts i ett försök
att attackera och smäda det judiska samhället och det judiska
folket i allmänhet, genom att ännu en gång låta dem
bära skulden för att de är judar. Man har helt förlorat
de verkliga gärningsmännen, vilka var libaneser, ur sikte."
Detta är exakt detsamma som Begin och Shamir säger. Den israeliska judiska invasionen i Libanon är ett brott mot folkrätten och mot mänskligheten.54 Att fördöma detta brott är för Rothschild såväl som för Shamir liktydigt med "antisemitism", missaktning, hets och smädelse mot "det judiska folket"!
3. Följande baseras på Mrs L. M. C. Van der Hoeven Leonhards föredrag, "Sionisme herzlien et antisémitisme", Paris, september 1977.
4. Theodor Herzls kompletta dagboksanteckningar utgivna av Raphael Patai, New York och London, 1960, vol 2, sid. 592.
5. Herzl, "Sionistkongressen", Contemporary Review, oktober 1892, sid. 591.
6. Herzl, "Year Book", utgiven av Raphael Patai, New York, 1958, vol 1, sid. 216-217.
7. Den israeliska tidningen Davar den 27 september 1967.
8. Intervju med prof Israel Shahak för den amerikanska tidskriften Villlage Voice, 19 november 1980.
9. Paris, Editions Cujas, 1977.
10. Op.cit., sid. 22.
11. Ibid, sid. 21.
12. Ibid, sid. 21
13. I första versionen stod det: "Den judiska rasens oavhändliga egendom".
14. Lår oss minnas att 75% av landet tillhör staten Israel och 14% tillhör Jewish National Fund.
15. Klein, op.cit., sid. 29.
16. Ibid, sid. 29.
17. Ibid, sid. 33.
18. Ibid, sid. 35.
19. Ibid, sid. 124. Ett lagförslag för möjliggörande av borgerlig vigsel, i avsikt att undvika dessa arkaiska förbud, avslogs 1972.
20. Ibid, sid. 123.
21. Ibid, sid. 49.
22. Ibid, sid. 48
23. Ibid, sid. 49.
24. Ibid, sid. 49.
25. Se "The Arab Population of Israel" (på hebreiska) i Arakhim, 1971, No. 3, sid. 10, beträffande Palestinas jordbruk före skapandet av sioniststaten.
26. Herzl, "Complete Diaries", vol. I, sid. 88.
27. Publicerad i Paris av Maspero-förlaget, 1969, sid. 373 ff.
28. Planens förslag angående land på Västbanken har följande lydelse: "Land ägt av regeringen och som är obrukat ska på anmodan användas för säkerhetsändamål, för judisk bosättning och för rehabilitering av judiska flyktingar. Land, som inte lagligen registrerats som privatägt men som icke desto mindre brukas av privatpersoner, ska på anmodan användas endast för säkerhetsbehov. Likaså ska land, som är lagligen registrerat som privatägt men som inte odlas, användas för säkerhetsbruk om så erfordras. I detta fall kommer landområdet att tas i anspråk. Privatägt och brukat land skall inte utnyttjas om det inte blir oundvikligt av säkerhetsskäl eller p g a vägbygge." (Jerusalem Post, 18 maj 1979).
29. Ha'aretz, 22 maj 1979.
30. Ma'ariv, 22 maj 1979.
31. En dunam = 1000 m2.
32. Ha'aretz, 21 maj 1979.
33. Citerad av H. Katzew, "South Africa: A Country Without Friends", Midstream, våren 1962, sid. 73 och reproducerad i Richard P. Stevens' och Abdelwahab M. el Messiris bok, "Israel and South Africa: The Progression of a Relationship", New Yersey, reviderad utgåva 1977, sid. 66.
34. Rand Daily Mail, 23 november 1961.
35. Uttalande av Benjamin Netanyahu den 24 november 1989 återgivet i den israeliska tidningen Yediot Aharonot.
37. Philo skrev: "Våra traditioner vinner över och omvänder barbarerna och hellenerna, Orienten och Västerlandet, Europa och Asien, ja hela världen från ena änden till den andra." (Citerat av Bernard Lazare, "Antisemitism ...": se sid. 36 i den engelska utgåvan.)
38. Citerat av Ilan Halévi, "La Question Juive", Paris, Editions de Minuit, 1981, sid. 17.
39. Norman Bentwich, "For Sion's Sake: a Biography of Judah Magnes", Philadelphia, 1954, sid. 188.
40. Ibid, sid. 131.
41. Samuel Halperin, "The Political World of American Zionism", Detroit, 1961, sid. 84-85.
42. New York Times, 31 augusti 1943.
43. Mew York Times, 13 december 1951.
44. The Day, New York, 15 mars 1950.
45. Det väsentligaste i denna rapport återfinns i "The History of the Zionist Settlements" publicerad på hebreiska 1970 av Masada Publications, Tel-Aviv: citerad av Ilan Hal‚vi, op.cit., sid. 24.
46. Citerad i "The Other Israel", publicerad av Matzpen, Tel- Aviv, 1968, sid. 91: reproducerad i Nathan Weinstocks "Zionism: False Messiah", London, 1979, sid. 136-137.
47. Siffrorna är hämtade från New York Institute for Jewish Affairs och från Christopher Sykes "Crossroads to Israel", London, 1965, citerad i Weinstock, op.cit., sid. 138.
48. Citerad i Alfred Lilienthal, "What Price Israel?", New York, 1953 (nytryck 1969 av Institutet för Palestinastudier), sid. 195.
49. En redogörelse för dessa provokativa handlingar kom i den israeliska veckotidningen Ha'olam Hazeh den 20 april och den 1 juni 1966. De bekräftades i augusti 1972 av Kokhavi Shemesh i "Svarta Pantrarnas" tidning och av journalisten Baruch Nadel i en utfrågning riktad till Mordechai Ben-Porat genom Högsta Domstolen i Tel-Aviv den 7 november 1977: se rapporten i Yediot Aharonot, den 8 november 1977, citerad i Ilan Halévi, op.cit., sid. 29.
50. Jewish Post, 22 april 1949.
51. Impresa Israelita (Rio de Janeiro) 23 juli 1948: Nossa Voz (Sao Paolo), 28 juli 1948: Jewish Telegraphic Agency (Buenos Aires) 2 augusti 1948.
52. Jerusalem Post, 17 augusti 1951.
53 Minutes Officielles, 23:e världssionistkongressen, 1951.
54. Se Amnon Kapeliuks bok om Sabra och Shatila, "Enquête sur un Massacre", Paris, Editions du Seuil, 1982.