Med tanke på sionismens - och därmed den judiska staten Israels - grepp om judarna i Sverige för att ständigt organisera ett omfattande stöd till den judiska inkräktar- och terrorstaten Israel i Palestina, har det sitt intresse att försöka klarlägga hur detta starka judiska inflytande växt fram i Sverige. Det gäller judarnas historia i Sverige.
Officiellt var Sverige stängt för judarna ända fram till år 1782, då kung Gustav III tillät - i frisinnad upplysningsanda, som det då hette - judarna att bosätta sig i Sverige, dock endast i de tre städerna Stockholm, Göteborg och Norrköping, där de äldsta judiska församlingarna alltså finns. Denna kungliga generositet mot judarna föranleddes emellertid av vissa judiska påtryckningar. Sju år dessförinnan hade en jude vid namn Aron - uppkallad efter Mose broder, den förste judiske prästen - anlänt till Sverige och genast skaffat sig en bundsförvant i dåvarande överståthållaren i Stockholm - genom lämpliga mutor. Systemet att muta de makthavande för att på detta sätt skaffa sig inflytelserika vänner och bundsförvanter har sedan ofta tillämpats av sionisterna i Sverige. En beprövad sionistisk taktik!
Långt innan juden Aron år 1775 kom till Sverige hade dock judar kommit till Sverige och i flera fall utövat inflytande på makthavarna. Den förste kände i Sverige bosatte juden var en viss Herman Israel från Lybeck, som finansiellt understödde Gustav Vasa i dennes kamp mot den katolska kyrkans välde - bl a för att komma över kyrkans stora rikedomar. Snart blev emellertid Herman Israels - och lybeckarnas . krav alltmer pockande, så att kung Gustav Vasa blev alltmer förbittrad på den snikne och fräcke juden Herman Israel, vilket bland annat skildras mycket åskådligt i Strindbergs drama Gustav Wasa. Den samtida krönikören Peder Swart berättar att kungen träffade Herman Israel på en gata i Malmö - efter ett möte där med den danske kungen. Gustav Vasa sade genast mycket upprörd till Herman Israel:
"Var är nu det myckna goda som du med ditt kreditiv och dina stora eder på de lybskes vägnar har tillsagt mig? Var är brandskatten - den lösen som du inhöstade för att lybeckarna inte skulle bränna ned Stockholm - och var är den ersättning som du förtröstade mig med till Gotlandståget? Du skall en gång få härför skam, din arge förrädare!"
I samma stund drog Gustav Vasa sitt svärd, men kansler Laurentius Andrae och de andra herrarna i kungens sällskap skyndade till juden Herman Israels undsättninng och lyckades lugna den upprörde kungen, så att han stack ned sitt svärd i skidan igen, medan den förskräckte Herman Israel darrade som ett asplöv i alla leder och grät strida tårar - inför att ha blottställts och inför det öde som tycktes vänta honom!
Efter denna episod är juden Herman Israel försvunnen från Sverige. Men när Gustav Vasa ligger, gammal och trött på sitt yttersta, kallar han in en judisk läkare, en viss livmedikus Wulff. I ett brev till sonen hertig Erik år 1557 talar kungen om "en stor träta mellan vår medicos, doktor Kop och den juden", som i ett annat sammanhang, nämligen i fogderäkenskaper i kammararkivet för år 1559 omtalas som "den vindögde doktor var hos Kunglig Majestät i Äsborg; och drog sin färrde ur landet efter att ha honorerats med 200 mark".
Nästa jude som kom att spela en ominös roll i Sveriges historia var den portugisiske juden Diego Texeira och dennes son Manoel, som hade slagit sig ned i Hamburg i mitten av 1600-talet och där innehade en nästan furstlig ställning tack vare sina ofantliga rikedomar och som sådan blev drottning Kristinas hovbankir och resident, dvs hennes diplomatiska ombud i staden Hamburg. Vid ett nästan årslångt besök i Hamburg 1661 - 1662 avslöts mellan drottning Kristina och Manoel Texeira ett kontrakt, enligt vilket Texerira skulle uppbära alla inkomsterna från hennes underhållsländer, beräknade till 107 000 riksdaler, en svindlande summa som idag skulle motsvara minst en miljard kronor, mot förpliktelse att Texeira den första dagen i varje månad sända henne 8 000 riksdaler, de återstående 11 000 riksdalerna skulle utgöra Texeiras lön som hovbankir och resident. En av Texeiras släktingar var drottning Kristina resident i Antwerpen, och i dennes magnifika palats bodde exdrottningen under sin vistelse där 1654. Drottning Kristina, som var i ständigt behov av pengar, lånade av en av Texeiras judiska anförvanter, Juan Nunez Henriques i Amsterdam, 47 000 riksdaler Banco mot hennes juveler och hon kom sålunda helt i ekonomiskt beroende till dessa judar. Hon upprätthöll också ständig brevväxling med den kände dåtida rabbinen Manasse Ben-Israel. Så här skriver den sionistisk-judiske professorn i Uppsala, Hugo Valentin i sin 1924 utgivna bok Judarnas historia (sid 52):
"Många av Texeiras bekanta och medhjälpare inom den judiskt-sefardiska finansvärlden blevo även drottningens: Juan Nunez Henriques i Amsterdam, Manuel Vaalentin i Venedig samt Sanchez Nunez och Rui Lopez i Rom voro mellanhänder mellan Texeira och henne, då hon ej var i Hamburg. Don Fernando d'Yllian utnämndes den 13 maj 1654 till hennes resident i Antwerpen, och i hans praktfulla palats bodde drottningen. Abraham Isaak var hennes faktor (föreståndare för hennes handel) i Livorna."
Med Karl XI:s regeringstillträde 1672 och definitivt efter den svenska segern över danskarna i slaget vid Lund 1676 företogs en energisk räfst med den korrumperade adel som skott sig under förmyndarregeringen tidigare och en kraftig reduktion av adelns förläningar och därmed dess makt företogs. Inställningen till judarna skärptes. Konungen krävde att de antingen skulle låta döpa sig och sålunda övergå till den kristna trosläran eller ge sig av från landet. Många judar föredrog att stanna i Sverige och valde alltså taktiskt att låta döpa sig och anta formellt den evangeliska läran. Dopakterna ägde rum under stora ceremonier, huvudsakligen i Tyska kyrkan i Gamla stan, och de döpta judarna erhöll kristna namn. Sålunda ändrades Israel Mendels namn till Carl Christian Mandel och hans hustru fick namnet Ulrica Eleonora.
Genom dessa namnändringar blev det möjligt att hemlighålla härstamningen inför den svenska befolkningen och att i befolkningsstatistiken dölja det verkliga antalet i landet bosatta judar som i stället hänfördes under beteckningen "tyskar", "ryssar", "polacker", "balter", "holländare" etc. Flera släkter, vilkas representanter innehaft inflytelserika positioner i svenskt samhällsliv, kan räkna sin härkomst från invandrade judiska affärsmän, och ett stort antal svenska högborgerliga släkter och även adelssläkter har genom giftermål med judinnor blivit mer eller mindre utpräglat projudiska. Av rent judisk härkomst är t ex de "adliga" släkterna Lagerbjelke och Stjernblad, vidare familjerna von Reis, von Achern, Liljeblad med flera.
På Karl XII:s tid kom en ny kategori judar till Sverige, nämligen konungens kreditorer. Under sina krig i Polen, östra Tyskland och Ryssland hade konungen utgivit ekonomiska förbindelser, som till stor del hamnade i judiska händer. Då skattkammaren i Sverige var tom hade man år 1715 medgivit de judiska långivarna rätt att bosätta sig i örlogsstäderna Karlskrona och Karlshamn för att där stanna tills svenska staten betalat skulderna till dem. hela skulden till de judiska kreditorerna uppgick till 300 000 riksdaler och betalades på tio år. Men under dessa tio år måste svenska regeringen underhålla de judiska kreditorerna, vilket drog en årlig räntekostnad på 6 000 riksdaler. De flesta kreditorer stannade dock efter skuldens betalning kvar i Karlskrona, där de grundat en judisk koloni med en finansiär makt.
Vid mitten av 1700-talet - under den s k frihetstiden - framställdes från judiskt håll förslag att till Sverige inbjuda rika portugisiska judefamiljer som hade etablerat sig i Holland. Denna plan avvärjdes dock genom den framstående svenske statsmannen Karl Gustaf Tessin, som kraftfullt varnade för ett växande judiskt inflytande och samtidigt påvisade att de av judarna införda affärsmetoderna var skadliga för Sverige. Den dåtida riksdagens majoritet motsatte sig, trots den judiska finansiella makten och judarnas ekonomiska privilegier, också bestämt de judiska kraven på full likställighet med infödda svenska och andra kristna i landet, trots stora judiska ansträngningar och frikostigt utgivna judiska mutor, och den främste förespråkaren för judarnas krav, riksrådet Samuel Åkerhjelm, störtades.
Gustav III blev den store gynnaren av judisk invandring till Sverige, och den 12 maj 1787 öppnades den största synagogan i Sverige, nämligen i auktionshuset vid Tyska brunn i Stockholm till en årlig hyra av 250 riksdaler Banco. Den judiska församlingens medlemmar i Stockholm skall då - för drygt 200 år sedan - ha uppgått till 80 själar. Den förste rabbinen var Jehuda Leb eller Levi Hirsch från Meclenburg i norra Tyskland. Motivet för Gustav III:s judevänlighet var att "judarna som skickliga yrkesmän kunde tillföra Sverige ekonomiska fördelar..."
Efter hand började kungen emellertid inse att de snabbt växande hemliga sällskapen eller ordnarna - allmänt kallade frimurarordnarna - började utgöra en fara för kungamakten och riket som härdar för revolutionär och omstörtande verksamhet efter mönster från Franska revolutionen av 1789, vilket kom att leda till mordet på Gustav III på operamaskeraden i mars 1792.
Långtifrån alla av dessa hemliga ordensällskap var härdar för revolutionära stämplingar - Timmermansorden, Awazu- och Walassis-orden, Kontrarevolutionära klubben och Mannheimska klubben var monarkistiska, för att inte säga reaktionära. Men Illuminat-orden och Asiatiska bröderna, som var ytterst hemliga, hade i varje fall nära kontakter med broderorganisationer i Tyskland och Frankrike och var av allt att döma inblandade i stämplingarna mot kung Gustav III - och dessa ordnar var helt fixerade till den judiska kabbalen och hade den gammaltestamentliga judekonungen Salomo som sin oinskränkta idol.
Det är odiskutabelt att den slösaktiga aristokrati som omgav Gustav III stod i stort beroende av judiska penningmagnater. Historikern Eskil Olan uppger i sin bok Judarna på svensk mark, att judarna betalade de skuldsatta adelsmännen pengar och betalte rikligt för sina privilegier, bl a genom att förvalta aristokraternas förmögenheter och gods, de hjälpte dem även med olika slags inbringande affärer. Aron Isak, den svenske judendomens Moses som han allmänt kallades bland de invigda, var en mycket väl sedd gäst på kungliga slottet, där han särskilt hos hertig Carl - den sedermera Carl XIII - funnit en gynnare och vän, som gärna befordrade Aron Isaks önskemål. Om den samtida judiske brukspatronen Adolf Ludvig Levin, vars ursprungliga namn var Moses Marcus Lévi, säger Olan:
- Såsom mäklare och affärsman blev Levin i tillfälle att göra hovet åtskilliga tjänster liksom åt hovet närstående aristokrater, bland annat lyckades han åt en judisk frände utverka en oavlönad landshövdingetitel mot ett lån på 10 000 riksdaler till hovet.
Den judiska kolonin i Göteborg blev redan vid denna tid - slutet av 1700-talet - den andra i betydenhet efter den judiska kolonin i Stockholm. Jakob Marcus grundade den judiska kolonin i Norrköping, Fabian Filip den judiska kolonin i Karlskrona, familjen Hirsch en judisk koloni på Gotland. Under de första tre decennierna på 1800-talet tilltog den judiska invandringen kraftigt med judiska familjer som senare kommit att spela en betydande roll på skilda områden i Sveriges överklass. Man återfinner här namnen Assur, Assar, Assarson, Warburg, Lamm, Hirsch - bröderna Per och Olle Wästberg heter på mödernet Hirsch och är alltså trots sitt svenskklingande namn judar, eftersom judendomen går i arv från modern, eftersom faderskapet biologiskt alltid kan ifrågasättas. Andra judiska namn från denna tid är Magnus / Magnusson, Marcus, Philipsson, Josephsson, Henriques, Abrahamsson, Alexander / Alexandersson, Isak /Isaksson, Ruben / Rubensson, Hartvig, Beiters, Lazarus, Raphael, Valentin, Schück, Nachmansson, Perlberg, Brody, Gisiko, Wahren, Davidsson, Bauer, Bendix / Bendixon, Eliasson, Levertin, Eschwe, Falk / Falkman, Kahn, Levi / Levisson / Levin, Fürstenberg, Fürst, Hellboth, von Halle, von Reis, Lehman, Heyman, Oppenheimer, Schwahn, Seelig / Seligson, Tetkin, Rosbach, Parschim, Goldberg, Bern, Jakob / Jakobovsky, Jakobsson, Weslig, Pasch, Löwenthal, Heilborn, Simon / Simonsson, Duschnäs, Holländer, Friedländer, Strelitz, Schwerin, Bützov, Wertheimer, Leser, Marcuse, Herz, Schlesinger, Fränckel, de Lemos, Spanger, Baruch, Delbanco med flera.
Flertalet av dessa och andra judiska familjer som kom till Sverige under förra hälften av 1800-talet var sefarder eller västjudar. Det övervägande flertalet av senare hitkomna judiska släkter eller enskilda judar var aschkenazim eller askenaser, det vill säga östjudar, från Polen, Litauen eller Ryssland, Rumänien och Ungern. De mest kända och väletablerade askenaserjudarna i Sverige är Bonnier, Bauer, Asch, Aschberg, Aronovitj och Bukovsky.
Redan 1815 under den misslyckade Gustav IV Adolfs regering väcktes ett starkt folkligt missnöje i Sverige över de privilegier som under Gustav III hade tilldelats judarna - på grund av en tilltagande korruption inom affärslivet liksom bland regeringstjänstemännen. Man reste sig mot de allt oblygare exploateringarna av bönder och arbetare. En livlig debatt i judefrågan förekom i riksdagen. Eskil Olan berättar i sin tidigare nämnda bok Judarna på svensk mark:
"Borgarna talade för en inskränkning av israeliternas näringsfrihet, och denna åsikt delades även av prästerna och bönderna. I riddarhuset, bland adeln, härskade dock en annan mening. Där ville man ge judarna ännu större rättigheter. Judarna hade också, något senare, mäktiga beskyddare i den nya Bernadottedynastin. Men trots allt detta blev ändå resultatet av judefrågans behandling i riksdagen att Kunglig Majestät åter förnyade förbudet för utländska judar att utan Konungens särskilda tillstånd inkomma till Sverige. Men det gamla judereglementet förblev gällande med endast illusorisk kraft. Reglementets bestämmelser tolkades i praktiken till judarnas fördel. Kunglig Majestät gjorde i nåder allt som oftast vissa medgivanden, när så kunde ske utan större svårigheter," (sid 166)
Allt detta ledde till nya oroligheter och till ny riksdagsdebatt. Men den projudiska regeringen fortsatte att gynna judarna. På kunglig befallning presenterade 1838 statssekreteraren i handels- och finansdeputationen C.D. Skogman nya regler angående judarna, där det bl a hette:
"Judar skall ej längre tituleras judar, och man skall ej längre tala om den judiska nationen i riket utan giva dem benämningen mosaiska trosbekännare."
Nog kan det tyckas ganska ironiskt att denna översåtliga befallning till judarnas skydd och gagn har upphävts i och med sionismens frammarsch och bildande av den judiska staten Israel i Palestina: Nu är det riktigt och påkallat att tala om judar som ett fok och en nation med hänvisning till Israel, och nu heter det inte längre mosaiska trosbekännare utan judiska - efter sedvanlig framställan från judiskt håll!
Låt oss så återvända till år 1815. Eskil Olan skriver:
"Bläcket hade knappt hunnit torka på Kommers Kollegie Ordningsstadga, förrän en politisk stormby drog fram över landet, urladdande sig mot judarna, statssekreterare Skogman och Karl XIV, som nu påstods vara av israelitisk härkomst...Konungen hade nämligen alltid visat både hänsyn och välvilja mot judarna... Under fejden 1815 hade konungen i tysthet tagit parti för judarna...Opinionen mot israeliternas utvidgade friheter var mycket stark och enhällig, och inom kort inkommo till regeringen en mängd petitioner, som tillhopa räknade väl 100 000 underskrifter och vilka i tydliga, ofta hätska ordalag fordrade ett återställande av det gamla judereglementet av 1782 samt den nya förordningens slopande."
Stora demonstrationer och gatuoroligheter förekom i Stockholm:
"Början gjordes på aftonen den 29 augusti 1838, då en folksamling under rop och skrän...Man kunde urskilja ropen: "Judarna, Skogman och Nerman". Demonstranterna drog sig ned mot Skeppsbron, där de med stenar bombarderade det hus, där statssekreterare Skogman hade sin bostad... Därefter vände sig folkets raseri mot en del judiska familjer vid Västerlånggatan och Stora Nygatan, vilka också fingo sina fönster krossade. Vakten ingrep inom kort och skingrade våldsverkarna, som då vände sin stenkastning mot soldaterna, av vilka flera skadades. På kvällen den 10 september samma år var folket ånyo i rörelse... Man började anfallet mot den judiske grosshandlaren Lamms hus i hörnet Västerlånggatan - Tyska brinken, där fönster slogos ut. Därefter drog folket ned till Skeppsbron, där Skogmans fönster ånyo krossades. Folkmassan anföll det Schönska huset, bombarderade änkefru Michaelssons bostad samt krossade slutligen fönstren hos änkefru Schück, herrar Meyersohn och Mendelsson." (sid 171)
Upprördheten mot judarna var stark hos folket. Regeringen befann sig i ett farligt läge. På den folkliga sidan stod vid denna tid alla präster, borgare och bönder i riksdagen, endast adeln stod på judarnas sida. Detta ledde till att kung Karl Johan och hans rådgivare fann det lämpligt att rätta sig efter folkmeningen.
Men folkets seger blev inte långvarig. Judevännerna ökade sina ansträngningar för sina judiska skyddslingar. I pressen framträdde - i frihetens och humanitetens namn - en allt starkare projudisk propaganda. Slutligen lyckades den främste förkämpen för judarnas sak i riksdagen, Carl Fredrik Waern att 1853 genomdriva ett beslut, som gjorde judarna socialt likställda i alla svenska städer. Adeln, prästerna och borgarna gick nu samman för judarnas sak, medan bönderna. som utgjorde det verkliga folket i den tidens ståndsriksdag, fortfor att neka sitt bifall. Benom en år 1860 utfärdad förordning fick även judar tillstånd att slå sig ned på landsbygden och där köpa fast egendom, och året därpå tillförsäkrades judarna ytterligare rättigheter. Nio år senare, den 16 februari 1870 är för judarna i Sverige en klang- och jubeldag: då beslöt riksdagen att lämna judarna rätt att inneha även statstjänster och höga ämbeten - med ett enda undantag tills vidare: judar fick ännu inte bli statsråd. Judinnan och sionisten Anita Gradin är sommaren 1989 biträdande statsminister. Det bör dock tilläggas, att judar som övergått till kristen trosuppfattning långt tidigare kunde bli statsråd och sitta i Sveriges regering och styra Sveriges folk. Judiska trosbekännare kunde redan 1870 sitta i riksdagen. (Icke-judar i dagens judiska stat Israel har inte samma och lika rättigheter som judarna, t ex när det gäller att äga jord, att invandra till landet och rätten till medborgarskapet.)
Hur kunde judarna, som alltid utgjort en mycket liten minoritet i Sverige, så relativt snabbt tillskansa sig en dominerande position i Sverige, trots att de bekände sig till en för traditionell kristendom så förhatlig trosbekännelse, och hur kunde judarna bara öka sitt inflytande och sin makt som i vår tid är oomstridd och mycket betydande över statsapparaten, ekonomin och över alla fyra stora politiska partier?
Delvis besvaras denna fråga i den här angivna historiken: judarna har målmedvetet och systematiskt inriktat sina ansträngningar på att vinna de mäktiga och inflytelserika makthavarnas bevågenhet och så att säga nästlat sig in i överklassen - till skillnad från inte bara en annan hemlös folkminoritet, zigenarna, utan även till skillnad från alla andra folkminoritetsgrupper som mestadels övergett sin gamla nationalitet och smält in i det svenska folket som t ex vallonerna, tyskarna, skottarna och de franska hugenotterna.
Men hur har judarna i Sverige - liksom i flertalet andra central- och västeuropeiska länder liksom senare i USA - kunnat så snabbt komma in i överklassen och liera sig med den? Svaret är: judarna har i stor utsträckning haft pengar eller haft förmågan att snabbt skaffa sig kapital - och den som har pengar till överflöd har också potentiell makt och tillgång till samhällets toppskikt! Så har det varit i alla tider, och så är det än i denna dag.
För judarna har det varit av central betydelse att komma i besittning av bank- och kreditväsendet. Den stora judiska aktionen kunde inledas, när Sveriges Riksbank eliminerades från den aktiva bankverksamheten. Därefter har det ena självständiga bankinstitutet efter det andra inköpts och inkluderats med någon eller några av de judiskt dominerade bankerna.
På det sättet har judarna och därmed Israel fått stärre delen av det svenska bankväsendet i sina händer. Men det har inte stannat vid detta. Med utgångspunkt från de av dem behärskade storbankerna har de sedan kunnat kontrollera större delen av den svenska storindustrin, delvis även genom dessa företags dotterföretag utomlands via judiskt kontrollerade banker i olika högindustrialiserade länder.
Parallellt med den ekonomiska makten är det viktigt att även behärska opinionens makt genom alla de viktiga nyhets- och opinionsskapande medierna: nyhetsbyråerna, tidningspressen, populärpressen, filmen, bokutgivningen, det vill säga förlagsverksamheten och ej minst etermedia: TV, riksradio, video, kabel-TV, satellit.TV, utbildningsradio och utbildnings-TV. I USA är den judiska makten genom omfattande judiskt ägda opinionsmediaföretag väl bestyrkt och känd, åtminstone bland de initierade inom branscherna. Däremot torde det vara mindre känt att detta till betydande del gäller också om Sverige, om än inte i fullt lika hög utsträckning.
Exakt hur omfattande och hur starkt det judiska inflytnadet är inom hela sektorn av opinionsskapande medier är i Sverige genom en kartläggning av ägarstrukturen är självfallet mycket svårt att fastställa. Man kan bara konstatera att Sveriges två största dagstidningar Expressen och Dagens Nyheter inom Aktiebolaget Marieberg ingår som informell systerorganisation i Bonnierkoncernen, som ju även äger Åhlen och Åkerlunds vecko- och specialtidningsförlag: att familjen Bonnier sedan många decennier äger aktiemajoriteten i Expressen och DN och att dessa tidningar i sin redaktionella linje är så påfallande projudiska och prosionistiska och i denna sin politisk-ideologiska framtoning starkt påverkat större delen av den övriga pressen - liksom Sveriger TV / Radio - och att detta självfallet präglat opinionsklimatet som mycket nära ansluter till de "liberala" och av judar dominerade massmedierna i USA: det finns inga väsentliga skillnader i den kulturella och politiska framtoningen mellan å ena sidan New York Times eller Washington Post som ägs av judar och å andra sidan TIME Magazine eller Newsweek som också ägs av judar och söndagsbilagorna i DN eller Svenska Dagbladet, mellan vissa rent judiska organ i USA som Jewish Press eller Commentary å ena sidan och å andra sidan Expressens ledar- och kultursidor vad gäller Israel eller judiska kulturaktiviteter. Är det inte ägarna som utser tidningarnas ledning?