"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

JAN BERGMANS METOD KORREKT 

Artikel införd i Upsala Nya Tidning 31/1 1990

 

Uppsalaprofessorn Jan Bergman urskuldade inte något slags antisemitism under tryckfrihetsmålet mot Ahmed Rami, skriver Kaarina Drynjeva, Einar Thomassen, Sigbert Axelsson, Inger Ljung och Jarl Ulrichesen, alla forskare och lärare vid Teologiska institutionen i Uppsala i en replik på Julian Ilickis artikel 16 januari (1990).

I sitt stort anlagda angrepp på professor Jan Bergman häromdagen ifrågasatte sociologen i judaistik Julian Ilicki historieprofessorns kompetens som vetenskapsman (UNT 16 jan). Bergmans professur gäller just Främre Orientens religioner i historia och nutid, så det vore ju fatalt för professorn om han inte kände till elementa i judendomen. Ännu värre om han inte visste hur man arbetar som akademisk historiker!

Utgångspunkten för en rad anklagelser i Judisk Krönika, Expressen, UNT osv mot Lundaprofessorn Jan Hjärpe och Uppsalakollegan Jan Bergman är en och densamma, rättegångarna mot Ahmed Rami inför Stockholms tingsrätt i höstas.

I tryckfrihetsmålet friades helt Ramis bok Vad är Israel? En knapp tredjedel av åtalspunkterna mot Radio Islam fälldes för hets mot folkgrupp, 18 av 64. Per Ahlmark och många sionistiska judar blev uppenbarligen djupt missnöjda med domarna och hetsar nu mot Hjärpe och Bergman, försvarets två sakkunniga. Hur agerade då professorerna i tingsrätten?

Ahmed Rami levererar batalj med utgångspunkt från dagens situation på de ockuperade områdena under Israel. Han försvarar de ockuperade palestinierna. Vad är det för slags stat, detta Israel, som uppträder så barbariskt mot kristna och muslimska palestinier, frågar sig Rami.

Israel bestämmer sig själv som en judisk stat. Vad innebär då "judisk"? Hur kan det komma sig att de israeliska judarna är så brutala, frågar han sig vidare, och varför tiger i stort sett all världens judar inför Israels grymhet eller t o m försvarar den? Ahmed Rami är själv muslim, en berber från Marocko, så det är en medveten muslimsk invandrare som ställer sig detta slags frågor.

Han menar sig se ett tydligt svar: i botten på det judiska folkets kultur ligger religionen, judendomen, vars heliga skrifter, särskilt de som vi kallar Gamla Testamentet, åtnjuter respekt även i dagens Israel. I den aktuella politiska debatten förekommer texter ur dessa skrifter, texter som legitimerar den av Israel förda politiken.

Ahmed Rami påstår vidare att dessa "grymma texter" (Krister Stendahl i tingsrätten: "inte för söndagsskolan") fyller en politisk funktion i händerna på de sionister som är hans ideologiska huvudmotståndare i både boken och närradion.

Både Hjärpe och Bergman vitsordade att Ramis utgångspunkt hade fog för sig, och att religion kan ha med politik att göra. Därmed erkände de att Israel drar på sig såväl politisk som religiös kritik. Det innebär inte att de urskuldar något slags antisemitism, tvärtom.

Inför Stockholms tingsrätt uppträdde Sveriges ende islamolog, Jan Hjärpe, som sakkunnig beträffande Islams tankevärld, en insats som motiverades av att den åtalade korrekt skulle kunna förstås beträffande språkbruk, intentioner och avsikter. Jan Bergman uppträdde som sakkunnig beträffande polemikens arena, kraftfältet judendom - kristendom - Islam i Västasien.

Båda dessa professorer karaktäriserade Ahmed Ramis bok, som bygger på närradioprogram, som en arg stridsskrift främst mot Israel och sionismen men även mot den judendom och de judar som stöder denna brutala stat. Ibland slår den häftiga polemiken över och generaliseras till att gälla allt vad judiskt och judar heter, måste tilläggas. Kraftiga råsopar utdelas, långt ifrån alltid klingande rena slag.

Den som läser boken känner lätt igen en del tankar och begrepp som hör hemma i en europeisk antisemitisk propaganda, det är klart. Själva menar undertecknade Uppsalaforskare att Ahmed Rami genomgående gör upp med sionism och sionister, energisk antisionist som han är ("antisionist" bildat à la "antinazist", "antikommunist" etc). Men det finns även exempel på utfall, där han faktiskt förgriper sig på judarna som enskilda och som kollektiv. Därvid gör han sig skyldig till svenska, antijudiska och antisemitiska uttalanden. Till skillnad från antisionistiska uttalanden kan antisemitiska uttryck bestämmas som "hets mot folkgrupp", vilket beror på vad som i lagens mening är "hets" respektive "folkgrupp". Detta är domstolens sak, och sådan hets ursäktas inte av någon. Alla människor och folk ska respekteras, judar, zigenare, armenier, palestinier, kurder, eritreaner, sikher, muslimer och andra.

Egendomligt nog diskuterar Julian Ilicki knappast alls polemikens innehåll i sitt UNT-angrepp på Jan Bergman, utan hans fråga gäller snarare vilken litterär genre Ahmed Ramis bok tillhör. Ilicki gör i det stycket gemensam sak med åklagaren och Krister Stendahl, en av åklagarsidans sakkunniga. Ramis bok skulle ses inom ramen för en s k religionsdialog. Sådan bedrivs i sofistikerade, lärda kretsar i Boston eller i London t ex. Om boken verkligen hörde hemma i det slags religionsdialog, då vore Ilickis kritik åtminstone relevant, och då borde Bergman inför rätten ha redovisat vad Talmud säger, vad de eftertalmudiska traditionerna säger om de citerade bibelorden, vad medeltidens lärde skriver, 1700-talets lärda judar, 1900-talets lärde osv.

Detta skulle Jan Bergman mycket väl ha kunnat göra, grundlärd som han är, men det gjorde han inte. Som religionshistoriker analyserade han istället "de grymma texterna" i det historiska sammanhang där de hör hemma hos Ahmed Rami, honom som åtalen gällde. Ingen filosof, historiker, sociolog, litteraturvetare eller religionsvetare av facket kan med gott samvete bestämma Ahmed Ramis bok annat än som en stridsskrift, en ovanligt hätsk sådan dessutom. Boken hör inte till religionsdialogens genre. Hur Krister Stendahl och sedermera Julian Ilicki kan få denna bok till att vara någonting annat än en våldsam stridsskrift inom ramen för samtida politisk debatt om Israel/Palestina är för oss en gåta.

Den fundamentala historiska eller sociologiska frågan beträffande Ahmed Ramis fräna polemik blir denna: används eller används icke i dagens Israel de bibelord Rami anför från Gamla Testamentet? Om de används, sker der då för att legitimera konfiskeringarna, hussprängningarna, stängningen av de palestinska universiteten, det godtyckliga dödande och lemlästande våldet mot den muslimska och kristna civilbefolkningen osv?

Domstolen fick besked av Jan Bergman att detta slags bibelord från Gamla Testamentet faktiskt används, att vissa judiska, sionistiska kretsar använder dem just i den politiska debatten, att de religiösa texterna fungerar ideologiskt till att ge religiös/gudomlig legitimation åt det råa våldet.

Man kan tillägga att precis samma bibelord används av s k kristna sionister för att legitimera precis samma politik av Israel. Detta slags bibelbruk förekommer alltså även på annat än judiskt håll, vilket Menachem Begin var en mästare i att utnyttja för sin politik.

Med hjälp av en enda bibeltext vill vi här försöka illustrera vad för slags innehåll det rör sig om, och vilket slags funktion exakt samma text kan få. Den citeras i två vitt skilda sammanhang om Jerusalem av Ahmed Rami och om Uppsala av Ulf Ekman i var sin bok. Var och en må själv bedöma vem som arbetar intellektuellt hederligt, Jan Bergman som analyserar en texts funktion i dess faktiska debattsammanhang, eller Julian Ilicki, som vill utreda vad seklernas lärde har sagt om dessa ord från 5 Mosebok 6:10-13:

"När nu Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder Abraham, Isak och Jakob, att giva dig - stora vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilket du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar som du icke har planterat - och när du äter och bliver mätt, så tag dig till vara för att förgäta Herren, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Herren, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och vid Hans namn skall du svärja" (Ahmed Rami, Vad är Israel?, 1988, sid 46, och Ulf Ekman Ekonomisk frihet, 1989, sid 37f).

Mycket annat är inte att göra, vetenskapligt sett, än att använda Jan Bergmans väl beprövade metod att placera de debatterade texterna i respektive historiska sammanhang, om man alls ska förstå hur de där fungerar. Någon annan metod än denna gamla hederliga har nog Stockholms tingsrätt inte haft nytta av från akademiskt håll.

 

Sigbert Axelsson
Kaarina Drynjeva
Inger Ljung
Einar Thomassen
Jarl Ulrichsen


Tillbaks till Jan Bergman-arkivet

Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk