"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
Myten om ett land utan folk till ett folk utan land
av Roger Garaudy
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
"Det finns inget palestinskt folk... Det är inte som om vi hade kommit för att kasta ut dem och ta deras land. De existerar inte."
(Golda Meir i ett uttalande i "Sunday Times" 15 juni 1969).Den sionistiska ideologin vilar på ett mycket enkelt påstående i den judiska Bibeln (1 Mosebok 15:18- 21): "På den dagen slöt Herren ett förbund med Abraham och sade: 'Åt din avkomma skall jag ge det här landet, från Egyptens flod till den stora floden Eufrat."
Med utgångspunkt härifrån, utan att ens fråga sig vem den här förbundspartnern var, som löftet gavs åt, eller om utvaldheten inte var förenad med några villkor, förklarar ledande sionister: Palestina har getts oss som en gåva från Gud. Enligt den israeliska regeringens egen statistik är bara 15 % av israelerna religiösa, men det hindrar inte 90 % av dem att försäkra, att det här landet har getts dem av Gud, som de inte tror på!
Den stora majoriteten av dagens israeler varken delar den religiösa tron eller deltar i dess rituella utövande, och de olika "religiösa" partierna, som dock spelar en avgörande roll för staten Israels politik, samlar bara en obetydlig minoritet av medborgarna.
Denna uppenbara paradox förklaras av Nathan Weinstock i hans bok "Le sionisme contre Israël" (Maspero 1969, s. 315): "Om den rabbinska obskurantismen triumferar i Israel, så beror det på att den sionistiska mystiken endast blir meningsfull genom hänvisning till den mosaiska religionen. Ta bort idén om "det utvalda folket" och "det utlovade landet", och sionismens grundvalar löses upp. Det är därför som de religiösa partierna paradoxalt nog hämtar sin styrka ur de agnostiska sionisternas medbrottslighet.
Den sionistiska strukturens inre sammanhang i Israel har tvingat på dess ledare förstärkningen av rabbinernas auktoritet. Det var det socialdemokratiska partiet "Mapai", pådrivet av Ben Gurion, som skrev in den obligatoriska religionundervisningen i skolorna, inte de religiösa partierna... Det här landet existerar som uppfyllelsen av ett löfte gett av Gud själv. Det vore löjligt att av honom begära redogörelse för hans legitima rätt. Sådant är Golda Meirs grundläggande axiom."
("Le Monde", 15 oktober 1971)."Det här landet har utlovats åt oss, och vi har rätt till det" upprepade Menahem Begin i Oslo.
("Davar", den 12 december 1978)
"Om man rår om Bibeln, om man betraktar sig som Bibelns folk, då borde man likaledes rå om det bibliska landet, domarnas och patriarkernas, Jerusalems, Hebrons, Jerikos och andra platsers land."
(Moshe Dayan, "Jerusalem Post", 10 augusti 1967).Mycket betecknande för honom drog Ben Gurion fram det amerikanska precedensfallet, då gränsen faktiskt under ett sekel förblev rörlig ända fram tills den nått Stilla havet, då "stängningen av gränsen" proklamerades som en följd av framgången i jakten på indianerna för driva undan dem och bemäktiga sig deras land. Han uttryckte det mycket klart: "Det handlar inte om att bibehålla status quo. Vi har att skapa en dynamisk stat, orienterad mot expansion."
Den politiska praktiken svarade helt mot denna egendomliga teori: att inta landet och jaga iväg dess invånare, precis som Mose och Josua efter honom gjorde. Menahem Begin, den som djupast insupit den judiska Bibelns tradition, förklarade: "Landet Israel skall överlämnas åt Israels folk, helt och hållet och för alltid."
(Menahem Begin: "The Revolt: Story of the Irgoun", s. 335).Sålunda placerade sig staten Israel med ens ovanför varje internationell lag. Påtvingad FN som medlemstat av USA, insläpptes staten Israel endast på tre villkor:
- att Jerusalems status inte skulle ändras,
- att palestinierna skulle tillåtas att återvända,
- att vid delningen uppdragna gränser respekterades.
I ett uttalande om detta FN-beslut, som tagits före hans tillträde som premiärminister, förklarade Ben Gurion: "Staten Israel betraktar Förenta Nationernas beslut av den 29 november 1947 som värdelöst och ogiltigt." ("New York Times", den 6 december 1953). Ännu en gång pekande på parallellen mellan den amerikanska expansionen och den sionistiska, skrev Moshe Dayan: "Tag den amerikanska oavhängighetsförklaringen. Den innehåller inget omnämnande av några territoriala gränser. Vi är inte tvingade att fastställa vår stats gränser."
("Jerusalem Post" 10 augusti 1967)Den förda politiken motsvarar fullkomligt denna djungelns lag: "Delningen" av Palestina enligt FN:s beslut respekterades aldrig. Redan beslutet om en delning, som togs av Förenta Nationernas generalförsamling (med en stor majoritet av västerländska länder) den 29 november 1947, markerar Västerlandets planer på en "framskjuten bastion".
Vid denna tidpunkt utgjorde judarna 32 % av befolkningen och ägde 5,6 % av marken. De fick 56 % av territoriet, med de bördigaste jordarna. Besluten hade tagits under påtryckning från USA: President Harry Truman utövade utövade påtryckningar utan tidigare motstycke på utrikesdepartementet. Den biträdande utrikesministern, Sumner Welles, skriver: "Enligt direkt order från Vita huset skulle de amerikanska ämbetsmännen använda direkta eller indirekta påtryckningar för att säkra den nödvändiga majoriteten vid den slutgiltiga omröstningen." (Sumner Welles: We need not fail", Boston, 1948). Den dåvarande försvarsministern, James Forrestal, bekräftar: "De metoder som användes för att utöva påtryckningar och tvinga de övriga nationerna i FN har snudd på skandal."
("The Memoirs of Forrestal", New York 1951, s. 363).De judiska privatägda monopolens makt mobiliserades: Dex Pearson ger preciseringar i "Chicago Daily" av den 9 februari 1948, bland annat denna: "Harvey Firestone, ägare till gummiplantager i Liberia, arbetar med den liberianska regeringen."
Alltsedan 1948 kränktes till och med dessa beslut. Då araberna protesterade mot denna orättvisa och förkastade den, begagnade sig de israeliska ledarna därav för att bemäktiga sig nya områden (bland annat Jaffa), så att sionisterna år 1949 kontrollerade 80 % av landet och 770.000 palestinier hade jagats iväg.
Den metod som användes var terror. Det mest uppseendeväckande exemplet var det vid Deir Yassin: Med en metod, som var identisk med nazisternas vid Oradour i Frankrike, massakrerades de 254 invånarna i byn, män, och kvinnor, barn och åldringar, av trupper tillhörande Irgun, vars chef var Menahem Begin. I sin bok "The revolt, the History of the Irgoun" skriver Begin (s. 162), att det inte skulle ha funnits någon stat Israel utan "segern" vid Deir Yassin. Han tillägger: "Haganah (den israeliska armén) utförde segerrika anfall vid andra fronter... Gripna av panik flydde araberna ropande: Deir Yassin!"
Varje palestinier, som hade lämnat sin boningsort före den 1 augusti 1948 betraktades som "obefintlig". På så sätt konfiskerades 2/3 av den jord som ägdes av palestinierna (70.000 av 110.000 hektar). När år 1953 lagen om jordegendom utfärdades, fastställdes gottgörelsen enligt jordens värde år 1950, men under tiden hade det israeliska pundets värde sjunkit till 1/5.
För övrigt hade ända sedan början av den israeliska invandringen - och då ännu en gång i gammal kolonialistisk stil - jordarna köpts från de frånvarande feodala jordägarna ("effendierna"). De fattiga jordbrukarna ("fellaherna") jagades bort från den jord de odlade genom dessa avtal, som träffats utan deras medverkan mellan deras gamla herrar och de nya invandrarna. Berövade sin jord återstod inget annat för dem än att fly sin kos.
Förenta Nationerna hade utsett en medlare, greve Folke Bernadotte. I sin första rapport skrev han: "Det skulle kränka elementära rättsprinciper att hindra oskyldiga offer i konflikten att återvända till sin hembygd, medan judiska invandrare översvämmar Palestina och dessutom hotar att för all framtid träda i stället för de landsflyktiga palestinierna, rotfasta i den här jorden sedan sekler." Han beskriver "det sionistiska rofferiet i stor skala och förstörandet av byar utan någon synbar militär anledning".Den här rapporten (UN Document A.648, s. 14) avgavs den 16 september 1948. Följande dag, den 17 september 1948, mördades greve Bernadotte och hans franske assistent, överste André Serot, i den del av Jerusalem, som var ockuperad av sionisterna. (Om attentatet se boken "Mordet på greve Bernadotte", 1968, skriven av den general, A. Lundström, som vid tillfället befann sig i Bernadottes bil).
Detta var inte sionisternas första brott mot den som avslöjade deras skumma förehavanden. Lord Moyne, den brittiske ministern för Mellanöstern, hade i ett tal i överhuset den 9 juni 1942 förklarat, att judarna inte var de gamla hebréernas avkomlingar, och att de inte kunde ställa några som helst lagliga anspråk på Palestinas jord.
Som förespråkare för en politik att hålla den judiska invandringen inom rimliga gränser anklagades Moyne då för att vara "en oblidkelig fiende till hebreiskt oberoende" (Isaac Zaar: "Rescue and Liberation - America's Part in the Birth of Israel", Block Publishing Company, New York 1954, s. 115). Den 6 november 1944 mördades han i Kairo av två medlemmar i den av Yitzhak Shamir ledda Sternligan.
Flera år senare, den 2 juli 1975, kunde "The Evening Star" i Auckland avslöja, att kropparna av de båda avrättade mördarna hade utväxlats mot 20 arabiska fångar, så att de kunde begravas i "Hjältarnas monument" i Jerusalem. Den engelska regeringen beklagade, att Israel hedrar mördare och gör hjältar av dem.
Den 22 juli 1946 exploderade en flygel av "Kung Davids hotell" i Jerusalem, där den brittiska regeringens militära stab var installerad, varvid ungefär 100 personer fick sätta livet till, engelsmän, araber och judar. Det var ett verk av Menahem Begin och hans organisation Irgun.
Staten Israel följde i de gamla kolonialmakternas spår, med samma tillvägagångssätt. Jordbruksbiståndet till exempel, som skulle möjliggöra konstgjord bevattning, fördelades sålunda på ett diskriminerande sätt, så att judiska invandrare gynnades på de palestinska urinvånarnas bekostnad. Mellan åren 1948 och 1969 ökade ytan av de bevattnade jordarna för den judiska sektorn från 20.000 till 164.000 hektar, och för den palestinska sektorn från 800 till 4.100 hektar. Palestiniernas jordbruk var i själva verket mer blomstrande under den brittiska mandatperioden än vid denna senare tidpunkt.
Segregationen utrycker sig också i bostadspolitiken. Ordföranden i det israeliska förbundet för mänskliga rättigheter, dr Israel Shahak, professor vid det hebreiska universitetet i Jerusalem, informerar oss i sin bok "Rasismen i staten Israel" (s. 57), att det finns hela städer, exempelvis Nasaret, där icke-judar i lag är förbjudna att bosätta sig.
Med den kolonialistiska andan har också följt ett rashat, som satt sina spår. "I Kahanas efterföljd uppfinner allt fler och fler soldater, med sinnena uppfyllda av historien om 'förintelsen', alla slags metoder för att utrota palestinier", menar Ehud Praver, undervisningsofficer i armén, "Historien om 'förintelsen' legitimerar den judiska rasismen. Alltför många soldater har fått för sig, att den kan rättfärdiggöra vilken vanhedrande handling som helst."
(Tom Segev: "Le septième million", s. 473).Det här problemet fanns helt klart även före staten Israels bildande. Direktören för den Judiska national fonden, Yossef Weitz, skrev redan 1940: "Det bör stå klart för oss, att det inte finns plats för två folk i det här landet. Om araberna lämnar det, så räcker det för oss... Det finns inget annat medel än att förflytta samtliga. Man får inte lämna kvar en enda by, en enda släkt... Man måste förklara för Roosevelt och alla vänskapliga statschefer, att landet i Israel inte är för litet, om alla palestinier ger sig av och om gränserna förskjuts lite grann mot norr längs floden Litani, och mot öst upp på höjderna vid Golan."
(Yossef Weitz: "Dagbok", Tel-Aviv 1965).I den stora israeliska tidningen "Yediot Aharonoth" av den 14 juli 1972 erinrade Yoran Ben Porath efter tryckligt om det mål som skulle uppnås: "Det är de israeliska ledarnas plikt att klart och modigt för allmänheten förklara några fakta, som med tiden tycks ha fallit i glömska. Först och främst att det inte kan finnas någon sionism, någon kolonisering, någon judisk stat utan avhysning av palestinierna och expropriering av deras jordar."
Här möter vi ännu en gång det sionistiska systemets strängaste logik: hur skapa en övervägande judisk befolkning i ett land befolkat av en ursprunglig palestinsk befolkning? Den politiska sionismen har tagit fram den enda lösning de kan tänka sig: att jaga iväg palestinierna, beslagta deras jord samt påskynda invandringen, ett målmedvetet och systematiskt företag. Vid tiden för Balfour-deklarationen 1917 ägde sionisterna endast 2,5 % av jorden, och vid tiden för "delningen" av Palestina 6,5 %. År 1982 ägde de 93 %. De metoder som använts för att frånhända den ursprunglige invånaren hans jord är de som kännetecknar den mest oblidkeliga kolonialism, med en rasistisk anstrykning, som är ännu mer markerad i sionismens fall.
Den första etappen hade karaktären av en klassisk kolonialism: det rörde sig om att exploatera den lokala arbetskraften. Det var baron Edouard de Rotschilds metod: precis som i Algeriet exploaterade han på sina vinodlingar fellahernas billiga arbetskraft.
En vändning skedde omkring 1905, då det kom en ny våg av invandrare från Ryssland, efter krossandet av revolutionsförsöket där. I stället för att stanna kvar och kämpa vid sidan av andra ryska revolutionärer hade de judiska desertörerna med sig till Palestina en slags egendomlig "sionistisk socialism": de bildade kooperativ av judiska hantverkare och "kibbutzer" av judiska lantbrukare, med uteslutande av palestinska fellaher.
Från den klassiska kolonialismen av engelsk eller fransk typ gick man således över till en kolonialism, som stödde sig på segregerade grupper av invandrade bosättare, för vilka jord och tjänster skulle reserveras. Det handlade hädanefter om att ersätta den palestinska befolkningen med en annan befolkning och bemäktiga sig den förras jord.
Utgångspunkten för denna stora operation är skapandet år 1901 av "den judiska nationalfonden", som företer följande originella karaktär, även vid jämförelse med andra slag av kolonialism: den jord, som förvärvats genom den, kan enligt lag varken säljas eller ens hyras ut till icke-judar. Kan man förneka denna lags karaktär av rasistisk diskriminering?
De ledande israelernas agrarpolitik har gått ut på att metodisk spoliera det palestinska jordbruket. Lagen av år 1943 om expropriering av jordegendom av allmänt intresse var ett arv från det brittiska mandatets tid. Den lagen tillämpades på ett diskriminerande sätt, exempelvis då man år 1962 exproprierade 500 hektar, varvid "det allmänna intresset" bestod i att bygga en stad enbart reserverad för judar.
En annan metod var att utnyttja de "undantagslagar", som hade dekreterats av britterna mot judar och palestinier. Lagen nr 124 ger åt militärguvernören möjligheten att upphäva medborgarnas alla rättigheter, däribland deras rätt att förflytta sig. Det räcker med att armén förklarar en zon förbjuden "med hänsyn till statens säkerhet", för att en palestinier inte får bege sig till sina egna jordar utan tillstånd. Jordbruksministeriet kan så förklara den ouppodlade jorden för konfiskerad.
När britterna år 1945 utfärdade den här vilt kolonialistiska lagen för att bekämpa den judiska terrorismen, protesterade juristen Bernard Joseph med orden: "Skall vi underkastas en terror från myndigheterna? ... Vilken medborgare som helst kan spärras in på livstid utan rättegång... Myndigheternas makt att landsförvisa vem som helst är obegränsad... Man behöver inte ens ha begått någon lagöverträdelse, det räcker med ett beslut från någon tjänsteman..."Samme Bernard Joseph skulle som justitieminister i Israel tillämpa de här lagarna gentemot palestinierna!
Vid samma protestmöte i Tel-Aviv den 7 februari 1946 förklarade J. Shapira ("Hapraklit" februari 1946, s. 58-64) i ännu starkare ordalag: "Den system som inrättas med den här lagstiftningen är utan motstycke i civiliserade länder. Inte ens i det nazistiska Tyskland existerade sådana här lagar."
Samme J. Shapira skulle, först som statsåklagare, sedan som justitieminister, tillämpa de här terrorlagarna gentemot palestinierna! För att behålla möjligheten härtill även i fortsättningen har "undantagstillståndet" sedan 1948 aldrig avskaffats i staten Israel. Som Shimon Perez skrev i tidningen "Davar" den 25 januari 1972: "Tillämpningen av lag 124, på vilken militärstyret grundar sig, är en direkt fortsättning på kampen för judisk invandring och bosättning."
Förordningen om uppodling av jord i träda av år 1948, ändrad genom tillägg 1949, går i samma stil, men på en mera direkt väg: Utan att ens söka en förevändning i "den allmänna nyttan", kan jordbruksministern beslagta all övergiven jord. Den massiva flykten av palestinsk befolkning, av det slag som förekom vid massakern i Deir Yassin 1948, eller vid terrorhandlingar, som den av Moshe Dayan skapade och av Ariel Sharon länge ledda "enheten 101" begått, har nämligen "befriat" vidsträckta områden. Sedan dessa tömts på sina palestinska ägare eller arbetare, har de överlämnats till judiska ockupanter.
Mekanismen för av beröva fellaherna deras jord kompletterades med en rad ytterligare förordningar och en hel arsenal av åtgärder, som avser att legalisera stölden genom att tvinga palestinierna att lämna sin jord, för att ge plats åt judiska bosättningar, som Nathan Weinstock visar i sin bok "Le sionisme contre Israël".
För att utplåna själva minnet av en palestinsk jordbrukande befolknings existens och vinna tilltro till myten om "det övergivna landet", förstördes de palestinska byarna med sina hus, sina inhägnader och till och med sina kyrkogårdar och gravar, som professor Israel Shahak noggrannt redovisade år 1975. Av de 475 byar, som existerade år 1948, hade inte mindre än 385 förstörts, "för att övertyga om att Palestina före Israel hade varit en öken" (Israel Shahak: ("Racism in the State of Israel", s. 152 och följande). De israeliska bosättningarna fortsatte att breda ut sig på den ockuperade Västbanken, med ett nytt uppsving 1979, och i gammal kolonialistisk stil var bosättarna alltid beväpnade. Sedan en och en halv miljon palestinier jagats iväg, utgör "den judiska jorden", som 1947 uppgick till 6,5 %, i dag drygt 93 % av Palestina.
Målet för denna operation kommenterades betecknande nog av de vita afrikanernas tidning i Sydafrika, "Die Transvaaler", expert i fråga om rasdiskriminering (apartheid): "Vad är det för skillnad mellan det sätt, på vilket det israeliska folket går in för att förbli sig självt bland icke-judiska befolkningar och afrikanernas strävan att bevara sin identitet?" Ja, nog är det samma apartheid-system, som visar sig såväl i diskriminerande stadgar som i jordrofferi. Det "självstyre" som israelerna vill bevilja palestinierna är den exakta motsvarigheten till inrättningen av "bantustaner" för de svarta i Sydafrika.
Beträffande "lagen om återvändande" skriver Claude Klein, direktören för Institutet för jämförande rättshistoria vid Hebreiska universitetet i Jerusalem: "Den fråga som inställer sig är den, om inte lagen om återvändande, som gynnar invandring för en del av befolkningen (definierad efter sin religiösa och etniska tillhörighet) kan betraktas som diskriminerande."
(Claude Klein: "Le charactère juif de l'état d'Israël", Cujas, Paris 1977, s. 33).Författaren frågar sig speciellt, om inte den internationella konventionen om avskaffande av alla slags rasdiskriminering (antagen den 21 december 1965 av Förenta Nationernas generalförsamling) är tillämplig på lagen om återvändande. Med en dialektisk fintlighet, som vi låter läsarna döma över, drar den framstående juristen följande slutsats: "En åtgärd får inte riktas mot någon särskild grupp. Lagen om återvändande har stiftats till förmån för de judar, som vill etablera sig i Israel. Den är inte riktad mot någon folkgrupp, så man kan inte se, hur denna lag skulle vara diskriminerande."
För en läsare, som kanske förvirras av denna minst sagt djärva logik och tar sin tillflykt till det gamla talesättet, att alla medborgare är jämlika, men att somliga är mer jämlika än andra, låt mig konkret belysa den situation, som skapats genom den här lagen om återvändande! För dem som inte kan dra fördel av den har förutsetts en lag om nationaliteten (5712-1952). Den rör (enligt paragraf 3) "varje individ, som omedelbart före grundandet av staten Israel var palestinsk undersåte och inte blir israel enligt paragraf 2". De som utpekas av den här omskrivningen och betraktas som om de "aldrig haft någon nationalitet förut", d.v.s. som ärftligt statslösa, måste bevisa att de var bosatta i landet under den och den tiden, vilket kan vara nog så svårt. En dokumentarisk bevisning är mycket ofta omöjlig, eftersom papperna har försvunnit under kriget och den terror, som åtföljde inrättandet av den sionistiska staten. Utan denna bevisning återstår för att bli medborgare endast naturaliseringens väg, som bland annat kräver "en viss kännedom om det hebreiska språket", varefter inrikesministern beviljar eller avslår begäran om israeliskt medborgarskap.
Kort sagt: en jude från Patagonien blir israelisk medborgare i samma ögonblick som han sätter sin fot på israelisk mark vid flygplatsen i Tel-Aviv, medan en palestinier, född i Palestina av palestinska föräldrar, kan bli betraktad som statslös. Här skulle vi alltså inte ha någon rasdiskriminering mot palestinierna utan helt enkelt en åtgärd till förmån för judarna! Mig förefaller det snarare svårt att göra invändningar mot den resolution, som antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 10 november 1975 (3379-xxx), i vilken sionismen definieras som "en form av rasism och rasdiskriminering"
År 1880 fanns det 25.000 judar i Palestina på en befolkning av 500.000 invånare. Enligt en brittisk folkräkning den 31 december 1922 fanns det 757.000 invånare i Palestina, varav 663.000 palestinier och 83.000 judar, d.v.s. 88 % palestinier och 11 % judar.
År 1947, strax före bildandet av staten Israel, fanns det 600.000 judar i Palestina av en total befolkning på 1.250.000 invånare. Från 20-talets början fram till 2:a världskrigets slut, hade nämligen drygt en halv million judar invandrat.
Det var nu som det metodiska avlägsnandet av palestinierna tog sin början. Före kriget 1948 bodde runt 650.000 palestinier i de områden, som skulle bli staten Israel, 1949 fanns det bara 160.000 kvar, men på grund av hög nativitet hade deras antal år 1970 stigit till 450.000. Enligt Förbundet för mänskliga rättigheter i Israel hade inte desto mindre under den korta perioden från den 1 juni 1967 till den 15 november 1969 mer än 20.000 av palestiniernas hus sprängts i Israel och på Västbanken.
Enligt en studie av amerikanska utrikesdepartementet, som överlämnades till kongressen den 20 mars 1993, var "mer än 200.000 israeler installerade i de ockuperade områdena, vilket utgör cirka 13 % av den totala befolkningen i dessa områden. Ungefär 90.000 av dem uppehåller sig i de 150 bosättningarna på Västbanken, där de israeliska myndigheterna disponerar över nästan hälften av jordarna.
I östra Jerusalem och de palestinska utkanterna av staden är nästan 120.000 israeler installerade i ett dussintal kvarter. I Gaza-remsan, där den hebreiska staten har konfiskerat 30 % av ett redan överbefolkat område, uppehåller sig 3.000 israeler i ett femtontal bosättningar, och på höjderna vid Golan 12.000, fördelade på ett 30-tal lokaliteter."
Upprätthållandet av dessa judiska bosättningar i de ockuperade områdena och deras beskyddande av den israeliska armén, liksom beväpnandet av bosättarna, gör varje verkligt palestinskt självstyre illusoriskt och omöjliggör freden, så länge som ockupationen i verkligheten fortsätter.
Bosättningspolitiken riktar sig främst mot Jerusalem, med det erkända målet att oåterkalleligen annektera hela Jerusalem, trots att detta enhälligt har fördömts av Förenta Nationerna (inklusive USA). De koloniala bosättningarna i de ockuperade områdena är en flagrant kränkning av internationell rätt, speciellt Genéve-konventionen av den 12 augusti 1949, vars paragraf 49 stipulerar: "Ockupationsmakten får inte överföra någon del av den egna civilbefolkningen till det område, som ockuperats av den." Inte ens Hitler hade försökt sig på något sådant.
"Sedan början av intifadan (den palestinska stenkastningsrevolten)", skriver "Le Monde" den 12 september 1993, har 1116 palestinier dödats genom militärens, polisens eller bosättarnas skottsalvor, och bland offren figurerar 233 barn under 17 år, enligt en undersökning av Betselem, Israeliska förbundet för mänskliga rättigheter.
År 1993 hålls 15.000 palestinier i myndigheternas fängelser och arm‚ns fångläger. Dussintals palestinier har dött i israeliska fängelser sedan intifadans början, vissa under förhållanden, som ännu inte har klarlagts, försäkrar Betselem. Denna humanitära organisation uppger också, att minst 20.000 fångar har torterats varje år,vid förhören i de militära fånglägren."
De många kränkningarna av internationell rätt beror, skriver Israel Shahak i sin bok om rasismen i staten Israel, "på att de här kolonierna genom själva sin natur ingår i ett system av plundring, diskriminering och apartheid...
En troende jude säger tre gånger om dagen, att en jude skall vara hängiven Gud och honom allena", "En liten minoritet tror fortfarande på det. Men det förefaller mig, som om majoriten av hans folk har förlorat sin Gud och ersatt honom med en avgud, precis som när de dyrkade guldkalven i öknen. Namnet på deras moderna avgud heter staten Israel."
Det kan för övrigt påpekas, att Palestina före den massiva judiska invandringen ingalunda hade varit någon "öken" utan en stor exportör av säd, frukt och grönsaker. Palestinierna exporterade 30.000 ton säd per år, och ytan av deras fruktträdgårdar, apelsinlundar och grönsaksodlingar flerdubblades mellan åren 1921 och 1942.
Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv
Till Radio Islams sidor på andra språk