"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

"Staten Israels premiärminister har mycket större inflytande över Förenta Staternas utrikespolitik i Mellanöstern än över politiken i sitt eget land."
(Paul Findley: "They dare to speak out", s. 92)

Hur har då sådana myter kunnat väcka en svårutrotlig tilltro hos miljontals omisstänksamma människor? Jo, bland annat genom en inflytelserik lobby-verksamhet, kapabel att påverka politikernas beslut. Sätten att agera är anpassade efter respektive länder.

I Förenta Staterna, där det bor 6 miljoner judar, kan deras röster bli avgörande, eftersom segern vid de allmänna valen ofta kan hembäras med knapp marginal på grund av frånvaron av större skillnader mellan de båda partierna och de många nedlagda rösterna.

Dessutom är flyktigheten hos en opinion, som till stor del beror på hur kandidaten ser ut och gör ifrån sig i TV, en funktion av hur stor budget kandidaten har till sitt förfogande för den politiska marknadsföringen. "År 1988 krävde valen till posterna i den amerikanska senaten en kostnad för marknadsföringen på 500 miljoner dollar."
(Alain Cotta: "Le capitalisme dans tous ses états", Fayard 1991, s. 158)

Den mest inflytelserika, officiellt ackrediterade lobbyn i Washington är AIPAC ("American Israel Public Affairs Committee"). Det judiska inflytandet över USA var redan 1942 sådant, att ett partikonvent kunde besluta om att man skulle gå vidare från det av Balfour lovade "judiska nationalhemmet i Palestina" (en långsam kolonisering genom köp av jord, under ett brittiskt eller amerikanskt protektorat) till bildandet av en suverän judisk stat.

Den falskhet, som utmärker sionismens hela historia, framgår av de "tolkningar" av det som blev resultatet av Herzls strävanden: Balfour-deklarationen. Formuleringen "ett judiskt nationalhem" är hämtad från sionistkongressen i Basel 1897.

Lord Rothschild hade förberett en deklaration som stadfäste "den nationella principen för det judiska folket". Balfours slutgiltiga deklaration talade inte om hela Palestina utan endast om "etablerandet i Palestina av ett nationalhem för det judiska folket." I själva verket talade alla om ett "hem", som om det handlade om ett andligt och kulturellt centrum, men tänkte i verkligheten på en "stat", precis som Herzl själv.

Lloyd George skriver i sin bok "The Truth about the Peace Treaties" (Gollancz 1938, band 2, s. 1138-39): "Han kunde inte ha tvivlat på vad kabinettets medlemmar hade i huvudet vid den tiden... Palestina skulle bli en oberoende stat."

Så här skrev lord George Curzon redan den 26 januari 1919: "Medan Weizmann säger något till er och ni tänker 'ett judiskt nationalhem', så har han något helt annat i sikte. Han ser fram emot en judisk stat och en underkuvad palestinsk befolkning, styrd av judarna. Han försöker att förverkliga detta under skydd av den brittiska garantin."

Chaim Weizmann hade tydligt förklarat för den brittiska regeringen, att sionismens mål var att skapa en judisk stat (med 4 ... 5 miljoner judar). Lloyd George och Arthur Balfour försäkrade honom, "att när vi använder termen 'nationalhem' så menar vi därmed en judisk stat."

Staten Israel blev medlem av Förenta Nationerna tack vare de skamlösa påtryckningar, som utövades av lobbyn. Eisenhower ville inte stöta sig med de arabiska oljeländerna, "en ofantlig källa till strategisk makt och en av världshistoriens största rikedomar."

Truman sopade undan sina betänkligheter av valpolitiska skäl, precis som sina efterträdare. År 1946 deklarerade han inför en grupp diplomater: "Jag beklagar, mina herrar, men jag m†ste motsvara förväntningarna hos hundratusentals människor, som ser fram mot sionismens seger. Jag har inte tusentals araber bland mina väljare."
(William Eddy: "F.D. Roosevelt and Ibn Saoud", New York 1954, s. 31).

I sin bok "A Prime Minister Remembers" (Heinemann, London 1961, s. 181) skrev den tidigare brittiske premiärministern Clement Attlee: "Förenta Staternas politik i Palestina utformades med med hjälp av de judiska rösterna bland väljarna och subventionerna från åtskilliga stora judiska firmor."

1956 hade Eisenhower - i samförstånd med Sovjet - stoppat den av Storbritannien och Frankrike stödda israeliska aggressionen mot Suez-kanalen. Senatorn John Kennedy hade inte visat någon entusiasm i detta sammanhang.

År 1958 blev han som möjlig presidentkandidat kontaktad av Philip Klutznik, som var ordförande vid en judisk samarbetskonferens. Av denne fick han hårt och klart besked: "Om Ni säger vad Ni skall säga, kan Ni räkna med mig. Annars blir jag inte den ende, som kommer att vända Er ryggen."
(Melvin Wrofsky: "We are one! - American Jewry and Israel", Doubleday, New York 1978, s. 265-266).

Eisenhowers hållning under Suez-affären hade inte varit bra, fick Kennedy veta, däremot hade Truman 1948 varit på rätt väg. Kennedy följde Klutzniks "råd" när han år 1960 hade nominerats till "demokraternas" presidentkandidat. Sedan han i New York inför en församling av judiska personligheter hade förklarat, vilken politik han tänkte följa, fick han en halv miljon dollar för sin valkampanj, Klutznik som rådgivare och 80 % av de judiska rösterna.

Vid sitt första möte med Ben Gurion på hotel Waldorf Astoria, New York, våren 1961, sade Kennedy till honom: "Jag vet, att jag har blivit vald tack vare röster från amerikanska judar. Säg vad jag skall göra för det judiska folket!"
(Edward Tivnan: "The lobby", s. 56).

Kennedys efterträdare, Lyndon Johnson, gick ännu längre. En israelisk diplomat skrev: "Vi har förlorat en stor vän, men vi har funnit en ännu bättre... Johnson är den största vän, som den judiska staten någonsin haft i Vita huset." (I.L. Kenen: "Israel's Defence Line, Prometheus Books, Buffalo 1981, s. 66-67). Johnson stödde kraftigt Israel under sexdagarskriget 1967. Därefter försvarade 99 % av de amerikanska judarna den israeliska sionismen.

Sedan utrymning av de under kriget ockuperade områdena hade krävts i en FN-resolution i november 1967, lade den franske presidenten Charles de Gaulle efter den sionistiska aggressionen vapensändningar till Israel under embargo, och den amerikanska kongressen följde efter. Men Johnson upphävde det amerikanska embargot, och under trycket från AIPAC levererade han de Phantom-plan, som beställts av Israel.
Leveranser av krigsmateriel till Israel fortsatte även sedan Richard Nixon tillträtt presidentposten 1969. Under det s.k. Yom Kippur-kriget 1973 mot Egypten och Syrien led Israel stora förluster i vapen och vände sig till USA för att få dem ersatta så snabbt som möjligt, vilket också beviljades.

Vid den här tiden var amiralen Thomas Moorer chef för den amerikanska generalstaben. I boken "They dare to speak out" av Paul Findley (Lawrence Hill & Company, Westport, Connecticut 1985) berättar amiralen bland annat om hur han uppsöktes av den israeliske militärattachén i Washington:

Denne begärde att av Förenta Staterna få flygplan, beväpnade med en mycket sofistikerad missil, kallad Maverick. När amiralen upplyste honom om att USA bara hade en enda eskader av dem och att de inför kongressen hade gått ed på att de själva behövde dem, svarade den israeliske representanten: "Ge oss flygplanen, jag ska ta hand om kongressen!" Och det gjorde han. USA:s enda flygeskader med Maverick-vapen gick till Israel, på president Nixons order.

Israel önskade också de modernaste stridsvagnarna, utrustade med 105 millimeters kanoner. Sådana fanns endast i begränsad mängd, och USA lovade att fylla på med 90 millimeters kanoner. Då upptäcktes, att det saknades ammunition till dessa. En i boken namngiven officer, som då tjänstgjorde i Pentagon, berättar: "Vi gjorde alla ansträngningar att finna ammunition och sökte överallt, hos armén, marinen och flottan, men utan resultat."

Pentagon sände ett meddelande härom till Israel med beklagande. Några dagar senare kom ett meddelande från Israel med ett överraskande besked: "Jo, ni har 15.000 granater i marinkårens förråd på Hawai." Officeren berättar, att man då sökte i förrådet och mycket riktigt hittade ammunitionen där. De israeliska myndigheterna hade alltså bättre reda på de amerikanska förråden än de amerikanerna själva!

Yom Kippurkriget 1973 blev som bekant ett nederlag för sionisterna, men icke desto mindre vann den judiska lobbyn i Washington en framgång som vanligt: För att snabbt återupprusta Israel anslog kongressen den nätta summan av 2 miljarder dollar! Härtill kom ytterligare hjälp från finanskapitalet på Wall Street!

I juni 1976, inför det kommande presidentvalet, förklarade Jimmy Carter i synagoga i New Jersey: "Jag dyrkar samma Gud som ni. Vi läser samma Bibel som ni." Och han slutade med orden: "Israels överlevnad angår oss inte bara som en politisk fråga, det är en moralisk plikt."

År 1976 hade Jimmy Carter fått 68 % av de judiska rösterna, men 1980 fick han endast 45 %, eftersom USA under mellantiden hade sålt några flygplan av typ F15 och Awac till Egypten respektive Saudiarabien. Trots att Carter kunde försäkra, att de aldrig skulle kunna sättas in mot Israel, eftersom den amerikanska armén kontrollerade alla styrelement från marken, blev han slagen i presidentvalet av Ronald Reagan, som hade gått med på 600 miljoner i militärkrediter åt Israel under de följande två åren.

Efter avtalet i Camp David kände sig Israels premiärminister Menahem Begin säker på att inte bli anfallen i ryggen av Egypten, och han var också lugnad av det faktum, att Awac-planen, som sålts till Saudiarabien stod helt under amerikansk kontroll.

Han kunde nu visa sin makt genom ett förödande tillslag, utan krigsförklaring, mot en central anläggning för kärnreaktorer, som av fransmännen byggts i Irak. Uppmuntrad av de svaga protesterna från USA, som fruktade en förvärring av situationen i Mellanöstern, lät Begin en månad senare, den17 juli 1981, bombardera västra Beirut, för att, som han sade, förstöra PLO:s baser.

Reagan tillkännagav då projektet att sälja Awac-plan för 8 1/2 miljarder dollar till Saudiarabien, fortfarande under förutsättningen, att de på inte sätt hotade Israel, eftersom den amerikanska kontrollen var total. Senaten accepterade denna goda affär och denna förstärkning av det amerikanska inflytandet kring Persiska viken. Saudiaraberna hade förpliktat sig att inte flyga över vare sig över Syrien eller Jordanien, och alltså inte heller över Israel.

Begin,som alltid besatt av visionen av ett bibliskt Stor-Israel, fortsatte med de israeliska bosättningarna på Västbanken, vilka Carter hade förklarat olagliga och stridande mot FN-reslutionerna 242 och 338. Den 14 december 1981 annekterade Begin höjderna vid Golan, vilket Reagan protesterade mot såsom varande en kränkning av FN-resolutionen 242. På detta reagerade Begin ilsket: "Är vi kanske en bananrepublik, en vasallstat under er?"

Nej, men för en välinitierad bedömare verkar det snarare sannolikt, att USA är en bananrepublik under Israel! Följande år, 1982, invaderade Begin Libanon, och den amerikanske försvarsministern Alexander Haig gav klartecken åt denna invasion, vars mål var att installera en kristen regering i Beirut i Israels tjänst.

Få amerikaner kritiserade offentligt denna invasion, som ledde till den hemska massakern på palestinska kvinnor och barn i flyktinglägren Sabra och Shatila, mitt för ögonen på militärbefälhavaren Ariel Sharon. Ett språkrör för AIPAC förklarade strategin bakom invasionen i Libanon: "Vi vill stärka vårt stöd för Israel på högerkanten - hos dem som inte bekymrar sig om vad som sker på Västbanken, men som har siktet inställt mot Sovjet."
(Edward Tivnan: "The Lobby", s. 181).

Den israeliska aggressionen stöddes av de sionistiska kristna, och deras ledare Jerry Falwell fick den högsta sionistiska utmärkelsen, Jabotinski-priset, plus 100 miljoner dollar från staten Israel och 140 miljoner dollar från Swaggert-stiftelsen.

Den finansiella makten i en värld, där allt kan köpas och säljas, blir alltmer avgörande. Sedan 1948 har Förenta Staterna försett Israel med 28 miljarder dollar i ekonomiskt och militärt bistånd. ("Time Magazine", juni 1994) *

Stärkta av det finansiella tillflödet utifrån (genom 1) tyska och österrikiska "skadestånd", 2) frikostiga gåvor från USA, samt 3) inbetalningar från judar i "förskingringen") kunde de israeliska ledarna på det utrikespolitiska området göra upp de mest äregiriga planer på ett Stor-Israel.

Ett exakt vittnesbörd om det har vi i februarinumret 1982 av den i Jerusalem utgivna hebreiska tidskriften "Kivounim", utgiven av den Sionistiska Världsorganisationen. Det rör sig om en artikel rubricerad "Israels strategiska planer för 80-talet", och hela texten är återgiven i min bok "Palestine, terres des messages divins", s. 315 och följande. Så här heter det:

"Som centraliserad stat är Egypten redan ett lik, särskilt med hänsyn till de allt hårdare motsättningarna mellan muslimer och kristna. Dess uppdelning i geografiskt åtskilda provinser måste vara vårt politiska mål under 90-talet, på den västliga fronten. När Egypten väl en gång upplösts och berövats sin centrala makt, kommer länder som Libyen, Sudan och andra ännu längre bort att få vidkännas samma upplösning. Bildandet av en koptisk stat i övre Egypten samt mindre och svagare regionala enheter är nyckeln till en historisk utveckling, som just för närvarande försenats genom fredsavtalet, men som är oundviklig i det långa loppet.

Det yttre skenet till trots erbjuder den västliga fronten mindre problem än den östliga. Delningen av Libanon i fem provinser... förebådar utvecklingen i hela arabvärlden. Sprängningen av Syrien och Irak i mindre regioner på etnisk eller religiös grundval måste på längre sikt vara ett huvudmål för Israel, varvid krossandet av dessa staters militärmakt utgör den första etappen.
Syriens komplicerade etniska och religiösa struktur skulle kunna leda till att det bildas en shiitisk stat utefter kusten, en sunnitisk stat omkring Aleppo, en annan omkring Damaskus, och en drusisk enhet, som skulle kunna önska att bilda en egen stat... Irak med dess oljerikedomar och inre stridigheter har vi i Israel särskilt på kornet. Dess upplösning vore ännu viktigare för oss än Syriens, eftersom Irak på kort sikt utgör ett större hot för Israel."

För genomförandet av det här väldiga programmet förfogade de israeliska ledarna över ett oinskränkt amerikanskt bistånd. Av de 507 flygplan, som de disponerade över strax före invasionen i Libanon, kom 457 från Förenta Staterna tack vare gåvor och lån, som man gått med på i Washington. Den amerikanska lobbyn påtryckt av den sionistiska lobbyn, åtog sig att utverka de nödvändiga ekonomiska medlen, även om det skulle strida mot USA:s nationella intressen.

Då de i Kivounim uppställda planmålen var alltför avlägsna och konfrontationen alltför riskabel, lyckades den israeliska lobbyn att få operationen utförd av Förenta Staterna. Kriget mot Irak i början på 90-talet är ett slående exempel. I tidningen "Le Figaro" av den 5 november 1990 skriver Alain Peyrefitte: "Två mäktiga påtryckningsgrupper driver USA till att utlösa konflikten. 1) den judiska lobbyn, eftersom elimineringen av Saddam Hussein skulle avlägsna hotet från det mäktigaste arablandet. De amerikanska judarna spelar en stor roll i mediavärlden på andra sidan Atlanten, och den ständiga kompromissen mellan presidenten och kongressen leder Vita huset till att ta största möjliga hänsyn till deras yrkanden. 2) Affärslobbyn har kommit fram till att kriget skulle kunna få fart på ekonomin. Det andra världskriget och de väldiga beställningar det inbringade, gjorde det inte slut på krisen 1929, som man egentligen aldrig hade kommit ur? Korea-kriget, ledde det inte till ett ekonomiskt uppsving i USA?"

"Det är svårt att överskatta det politiska inflytandet från Amerikansk-Israeliska Kommittén för Offentliga Angelägenheter (AIPAC), med en budget som har fyrdubblats från 1982 till 1988, från 1,6 miljoner till 6,9 miljoner dollar", skriver "Wall Street Journal" av den 24 juni 1987.

De ledande sionisterna dolde inte den roll som spelades av deras lobby. Ben Gurion förklarade utan omsvep: "När en jude, i USA eller Sydafrika, talar om 'vår' regering, menar han Israels regering." ("Rebirth and Destiny of Israel" 1954, s. 489). Vid den Sionistiska Världsorganisationens 23:e kongress preciserade han den utländska judendomens åligganden:

"De sionistiska organisationerna i olika nationer har en ovillkorlig och kollektiv skyldighet att bistå den judiska staten under alla omständigheter, även om en sådan hållning bringar dem i ett motsatsförhållande till myndigheterna i respektive nationer." ("Jerusalem Post " 17 augusti 1952) Denna förväxling av judendomen som "religion" med den politiska sionismen och dess ovillkorliga lydnadsplikt gentemot staten Israel, som ersättare för Herren, Israels Gud, kan bara ge näring åt judehatet.

Utrikesdepartementet tvingades att reagera. I ett brev adresserat till de amerikanska judiska rådet hänvisade utrikesminister Talbot till principer i själva den amerikanska grundlagen, med avseende på vilka de ledande sionisternas krav var en ren utmaning. Han påminde om att hans land"erkände Israel som en suverän stat och medborgerskapet i staten Israel. Det erkände inte någon annan suveränitet eller något annat medborgarskap i det avseendet. Det erkände inte några politisktlegala relationer, som grundade sig på någon amerikanska medborgares religiösa identitet. Det gjorde ingen åtskillnad mellan amerikanska medborgare vad deras religion beträffar. Det borde följaktligen stå helt klart, att utrikesdepartementet inte betraktar begreppet "det judiska folket" som ett begrepp i den internationella rätten.
(Georges Friedman: "Fin du peuple juif", Gallimard 1956, Idees poche, s. 292).

För övrigt en rent rättsfilosofisk förklaring, eftersom den inte följdes av några åtgärder mot lobbyn. Affären Pollard ger ett exempel på detta. I november 1985 arresterades en militant amerikansk sionist, Jonathan Pollard, analytiker vid marinstaben, då han for iväg med några hemliga papper på sig. Förhörd av FBI erkänner han, att han tagit emot 50.000 dollar sedan början av 1984 för att överföra de här dokumenten till Israel.

"Affären Pollard har inte oväntas dykt upp ur tomma intet. Den ingår i det nuvarande - allt sjukare - systemet av amerikansk-israeliska relationer, kännetecknade av ett överdrivet beroende, som gynnar oöverlagda attityder.

Den här situationen skapades 1981, då Reagan-administrationen gav Israel vad som uppfattades som "fria händer" i fråga om dess militära äventyrligheter under förevändning av självförsvar. Första resultatet därav blev invasionen i Libanon. Man borde ha förutsätt, att ett sådant tillmötesgående skulle uppmuntra den israeliska arrogansen. Det är väl känt, att band av snävt beroende avsöndrar harm och aggressivitet. Vad Israel beträffar tar sig harmen obetänksamma former, räden mot Tunis är en sådan, affären Pollard kan mycket väl vara en annan." ("Washington Post", 5 december 1985). Det saknas inte exempel på att den judiska lobbyn lyckats påtvinga USA en hållning som strider mot amerikanska intressen, men är nyttiga för staten Israel.

Sålunda beslöt William Fulbright, ordföranden i senatens utrikesutskott, att låta de högsta sionistiska ledarna inställa sig inför en senatskommitté, som klarlade deras underjordiska förehavanden. Han sammanfattade resultaten av sin utfrågning i en TV-intervju i CBS den 7 oktober 1973:

"Israelerna kontrollerar politiken i senaten och hela kongressen", sade han och tillade: "Våra senatskolleger, cirka 70 % av dem, bestämmer sig mera under påtryckning från en lobby än utifrån deras egen uppfattning av frihetens och rättvisans principer." Vid de följande valen förlorade Fulbright sitt mandat i senaten.

Efter intervjun med senator Fulbright har den sionistiska lobbyn oavbrutet ökat sitt inflytande på den amerikanska politiken. Paul Findley, som i 22 år var vald representant i Förenta Staternas kongress, har i sin bok "They dare to speak out" (1985) beskrivit den sionistiska lobbyns makt och sätt att fungera.

Detta annex till den israeliska regeringen kontrollerar senaten och hela kongressen, republikens president, utrikesdepartementet och Pentagon, liksom media, och utövar sitt inflytande också på universiteten och i kyrkorna.

Det finns otaliga exempel på hur israelernas anspråk går före Förenta Staternas intressen. Den 3 oktober 1984 upphävde representanternas hus med en majoritet på 98 % varje begränsning av handelsutbytet mellan Israel och USA, trots den oförmånliga rapporten från handelsministern och alla fackföreningarna. Varje år utökades krediterna till Israel, vilka nedskärningar i budgeten det än var på andra områden.

Underrättelseväsendet är sådant, att de mest hemligstämplade handlingar kommer i händerna på den israeliska regeringen. Adlai Stevenson skriver i vinternumret 1975-76 av "Foreign Affairs, s. 126: "Praktiskt taget inget beslut beträffande Israel kan fattas, eller ens diskuteras, på regeringsnivå, utan att det genast kommer till den israeliska regeringens kännedom."

Trots att försvarsministern, med stöd av amerikansk lag, hade vägrat att leverera splitterbomber, ett mot civilbefolkningen riktat vapen, till Israel, som just höll på med sin aggression i Libanon, levererades de på order från president Reagan till Israel, som vid två tillfällen begagnade sig av dem för att massakrera befolkningen i Beirut.
Den 8 juni 1967 bombarderade israeliskt militärflyg det amerikanska fartyget "Liberty", som var utrustat med en mycket sofistikerad spaningsutrustning. Genom bombningen av fartyget ville man förhindra ett avslöjande av israelernas invasionsplaner mot Golan. Vid attacken dödades 34 amerikanska marinsoldater och 171 sårades. Israelerna bad om ursäkt för sitt beklagliga "misstag", och hela affären hemligstämplades.

Först 1980 kunde ett av ögonvittnena vid namn Ennes, officer på bryggan ombord på "Liberty", avslöja sanningen och därmed kullkasta den officiella version om ett "misstag", som stadfästs av den 1967 tillsatta undersökningskommissionen. Ordförande i denna hade varit den judiske amiralen Isaac Kid!

Ennes bevisar, att attacken hade varit avsiktlig, och att det alltså rörde sig ett massmord på amerikaner. Hans bok "kvävdes" genom den sionistiska lobbyns försorg, och amiral Thomas Moorer förklarar i Paul Findleys bok, varför detta oerhörda brott har kunnat passera obemärkt: "President Lyndon Johnson var rädd för reaktionerna hos den judiska väljarkåren", och han tillägger: "Det amerikanska folket skulle bli ursinnigt, om det fick kännedom om sanningen." (s. 179).

År 1980 hade Adlai Stevenson ställt sig bakom ett ändringsförslag, som krävde att den militära hjälpen till Israel skulle minskas med 10 %. Detta för att Israel inte skulle fortsätta med att installera bosättningar i de ockuperade områdena. I Paul Findlays bok säger sig Stevenson minnas, att 43 % av det amerikanska biståndet gick till Israel för dess beväpnande, på en planet, där det finns 3 miljarder utfattiga och svältande människor!

Avslutningsvis påpekar Stevenson: "Premiärminstern i Israel har mycket större inflytande över Förenta Staternas utrikespolitik i Mellanöstern än han har i sitt eget land." (s. 92).

Alla medel är tillåtna för den sionistiska lobbyn: från ekonomiska påtryckningar till moralisk utpressning, från bojkott av media och redaktörer till rena mordhot.

Paul Findley avslutar sin intressanta bok: "Vem som än kritiserar Israels politik måste vänta sig plågsamma och oupphörliga repressalier, och till och med förlust av sitt levebröd genom den israeliska lobbyns påtryckningar. Presidenten är rädd för den. Kongressen avstår från alla sina krav. De mest ansedda universiteten avlägsnar vaksamt ur sina program allt som motsätter sig den. Mediaföretagens giganter och de militära cheferna viker sig för dess tryck. (s. 315).
Så fungerar alltså numera den så kallade demokratin i Amerikas Förenta Stater!

Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv

Tillbaks till index för utdrag från Roger Garaudys bok "Den israeliska politikens grundläggande myter"

Till Radio Islams sidor på andra språk