"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
HOME
Myten om sionisternas antifascism
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
HOME
Myten om sionisternas antifascism
År 1941 begick Yitzhak Shamir "ett ur moralisk synpunkt oförlåtligt brott: att varmt förorda en allians med Hitler mot Storbritannien".
(Bar Zohar: "Le prophète armé: Ben Gourion", Fayard, Paris 1966, s. 99)När kriget mot Hitler inleddes, engagerade sig praktiskt taget alla judiska organisationer på de allierades sida, och till och med några av de mest framstående ledarna, som Chaim Weizmann, tog ställning till förmån för de allierade. Men den tyska sionistgruppen, som dock vid den här tidpunkten var i stark minoritet, intog den motsatta ståndpunkten och engagerade sig från 1933 till 1941 för en kompromisspolitik och rent av för ett samarbete med Hitler.
Samtidigt som de nazistiska myndigheterna förföljde judarna, exempelvis genom att på ett tidigt stadium jaga iväg dem från offentliga poster, förde de en dialog med de ledande tyska sionisterna och beviljade dem en favoriserad behandling.
De speciella tankar på att upprätta en mäktig judisk stat som de var upptagna av, och själva deras rasistiska syn på världen gjorde dem betydligt mer antibrittiska än antinazistiska. Efter kriget blev de, som till exempel Menahem Begin eller Yitzhak Shamir, första rangens ledare i staten Israel.
Den 5 september 1939 - två dagar efter Englands och Frankrikes krigsförklaring mot Tyskland - skrev Weizmann som president i Judiska byrån till premiärminister Neville Chamberlain och underrättade honom om att "vi judar står på Storbritanniens sida och slåss för demokratin", med preciseringen att "de judiska representanterna stod beredda att omedelbart sluta ett avtal för att tillåta utnyttjandet av alla deras manskapsresurser, deras teknik, deras materiella bistånd och alla deras förmågor".
Avtryckt i "The Jewish Chronicle" av den 8 sptember 1939, utgjorde detta brev en äkta krigsförklaring från världsjudendomens sida mot Tyskland och aktualiserade problemet om internering av alla tyska judar i koncentrationslägren såsom "tillhörande ett folk i krig med Tyskland".
I nazismens och fascismens tidsålder har de sionistiska ledarna ådagalagt ett tvetydigt uppförande, från sabotage av den antifascistiska kampen till försök till samarbete med fascismen.
Sionisternas väsentligaste syftemål var inte att rädda judiska liv utan att upprätta en judisk stat i Palestina. Den förste ledaren för staten Israel, Ben Gurion, förkunnade utan omsvep, den 7 december 1938, inför labourpartiets sionistiska ledare: "Om jag visste att det var möjligt att rädda alla barnen i Tyskland genom att föra dem till England, och bara hälften av dem genom att transportera dem till Israel, då skulle jag välja den andra lösningen. För vi bör inte bara ta med de här barnens liv i räkningen utan också Israels folks historia."
(Yvon Gelbner: "Zionist policy and the fate of European Jewry", i Yad Vashem studies, Jerusalem, band 12, s. 199)Ur ett memorandum från Judiska byråns "räddningskommitté"1943 citerar Tom Segev: "Bör vi hjälpa alla dem, som behöver hjälp, utan att hålla räkning för vars och ens egenskaper? Bör vi inte ge den här aktionen en nationalsionistisk karaktär och i första hand försöka rädda dem som kan bli nyttiga för landet Israel och judendomen?" ("La septième million", Diana Levi, Paris 1993). Den judiska staten är viktigare än judars liv.
För de ledande sionisterna är det assimileringen, som huvudfienden. I det hänseendet förenar de sig med alla slags rasism, inklusive Hitlers. Det var därför som nazisterna, även när de fullföljde sin vidunderliga plan att jaga ut alla judar ur Tyskland och sedan ur Europa, betraktade sionisterna som giltiga samtalspartner, eftersom de också drog nytta av den här planen.
Tillbaks till Radio Islams Garaudy-arkiv
Till Radio Islams sidor på andra språk