"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

Om sionistkampanjen mot den islamiska revolutionen i Algeriet

Uttalande av GIA
(den algeriska väpnade rörelsen):

För nästan ett århundrade sedan, söndagen den 29 augusti 1897, öppnades i Basel den konstituerande sionistiska världskongressen. Detta sorgliga datum kommer att med ett svart kors markera den fortsatta historiska utvecklingen, i synnerhet i den arabisk-muslimska världen. Det var i själva verket vid utgången av denna kongress, som man godkände texterna i den ryktbara skriften "Sions Vises Protokoll", i vilken principerna, strategierna och målsättningarna för "Israels barns" behärskande av världen fastställdes.

Tvärtemot vad man i allmänhet tror, markerar denna kongress inte tillkomsten av själva sionismen, en rörelse, vars ursprung går mycket längre tillbaka i tiden, och som vi inte tänker gå närmare in på här. (Alla de principer, som man kan utläsa ur i Sions Vises Protokoll, återfinns redan i den judiska Bibeln, det så kallade Gamla Testamentet). I själva verket utgjorde kongressen i Basel höjdpunkten av ett långt historiskt utvecklingsskede i den sionistiska rörelsen och förebådade samtidigt begynnelsen av ett nytt skede, som sammanföll dels med det muslimska kalifatets sammanbrott, dels med uppkomsten av den västerländska imperialismen i dess moderna version. En imperialism, som gjorts mera affärsmässig, avkristnad och förvärldsligad genom det judiskt inspirerade, världsomspännande frimureriets långa, undergrävande arbete. Om denna fruktansvärda hemliga makt, dess förgreningar över hela planeten och dess intima band med världssionismens maktsträvande ideologi borde ingen vara okunnig i våra dagar.

Varenda människa värd namnet borde vara medveten om det sionistiska frimureriets allestädes-närvaro inom alla väsentliga maktcentra för mänsklig verksamhet. Denna närvaro, som ibland är uppenbar men oftast dold, sträcker sig från politikens värld till skolundervisningens och universitetens, över de stora bankerna och de finansiella, industriella och kommersiella institutionerna, ej att förglömma åsiktsindustrin, där man skulle kunna tala om det sionistiska frimureriets nästan totala dominans och nyhetsbyråernas globala nätverk, liksom över bokutgivningen, de audio-visuella media och underhållningsbranschen.

Vi står vid slutet av detta århundrade inför en ytterligare utbyggnad av det sionistiska dominans-systemet, som döpts till den "Nya världsordningen". Denna "Nya världsordning" har en styrelse, nämligen staten Israel, som begagnar sig av internationella judemaffian för att dominera världen genom att dominera USA. Dess världsliga arm utgörs av NATO:s väpnade styrkor, medan kärnan i dess ekonomiska och teknologiska potential utgörs av de sju viktigaste industriländerna. Dess finansiella påtryckningsinstrument, som handhas av Internationella valutafonden och Världs-banken, vilar på dollarns enväldiga makt och de plundringsmekanismer, som fungerar genom de övriga ländernas skuldsättning. Dess lagstiftande och juridiska organ heter Säkerhetsrådet i FN, där den "Nya världsordningen" är både domare och part i målen. Dess osynliga arméer utgörs av hemliga nätverk, bildade och ledda av agenter, som vunnits för dess sak genom övertygelse, förräderi, korruption eller kompromettering. Man skyltar utåt med propagandistiska slagord som "demokrati", "mänskliga rättigheter" och "en modern livsstil", och mobiliserar opinionen mot motståndare med andra slagord som "terrorism", "fanatism" och "fundamentalism".

Hela denna krigsmaskin mobiliseras för närvarande för att tjäna ett unikt syfte: upprätthållandet av det härskande systemets ideologiska, kulturella och materiella överhöghet över resten av världen. Denna vilja att dominera är i synnerhet inriktad på den arabisk-muslimska världen, kring vars ideal om allmängiltighet och mänskliga, energimässiga och naturliga möjligheter man på sikt tycks kunna bygga upp en ny och bättre civilisation för mänskligheten, efter kommunismens moraliska och materiella bankrutt och framför allt efter den andliga och civilisatoriska bankrutt, som verkar bli den västliga sionistiska imperialismens oundvikliga öde. En imperialism, som under hela detta århundrade har visat, att den endast kan hålla sig kvar genom en konflikt-skapande utvidgning av sitt välde, att den inte kan fortleva utan att ha "fiender" att slå ner. I går var det "kommunismen", i dag är den "islamiska fundamentalismen". I morgon blir det "den gula faran". Detta är ett dominanssystems obönhörliga lag!

Det förskräckliga Gulfkriget och dess aktuella ekonomiska förlängning gentemot det irakiska folket, liksom det skamliga indirekta godkännandet av massakrerna på muslimerna i Bosnien, är lika många tecken på den nya världsordningens verkliga avsikter beträffande de arabisk-muslimska folken. Andre tecken kommer att följa. Detta så mycket mer som förräderiets hemliga krafter i det inre av våra egna samhällen oupphörligt arbetar på att framkalla dem. Maskorna i ett väldigt osynligt nät av stål håller omärkligt på att dras åt kring våra friheter, våra värden och våra rikedomar. Det gift, som skickligt inympas, och den personlighetsupplösning och kultur-tillägnelse, som leder till gudsförnekelse och underkastelse, är i färd med att långsamt göra sin verkan.

För att bara anföra ett exempel från vårt land Algeriet, kan man allt oftare iaktta attityder, handlingar eller situationer, som var otänkbara ännu för något årtionde sedan. I dag kan man i Algeriet öppet ge uttryck åt antipatriotiska och antinationella åsikter. Man vanhelgar gravarna, man skymfar Revolutionen, man visar upp sina skumt förvärvade rikedomar, man skyltar med de mest omoraliska och perversa, prosionistiska västerländska idéer och moden. Och allt detta kallar man för "den moderna livsstilen"!

Alltsedan före detta presidenten Chadlis upphöjelse till makten - något som tydligen programmerats med mästarhand - återbesätter allmänt bekanta avfällingar, Harkis eller Bachaghas gossar, de höga befattningarna inom landets nationella liv, ända in i maktens korridorer. En makt för vilka somliga till och med blivit officiella språkrör, när de vänder sig till det algeriska folket på franska och genom de franska mediernas tolkning. Man kan bara i förbigående också erinra sig den skandalösa strafflöshet, av vilken samme Chadli och hans medbrottslingar fortsätter att dra fördel, trots att de blev högtidligen ställda på de anklagades bänk av hela det algeriska folket under den folkliga explosionen i oktober 1988 som varande ansvariga för vårt lands moraliska, ekonomiska och sociala ruin!

Vad beträffar pressens värld, särskilt den press, som man kallar "franskvänlig" och varav vissa redaktioner fungerar som rena språkrör för Paris, räcker det med att fästa den allmänna opinionens uppmärksamhet på ett par fall av tusen: Den 5 juli 1994, dagen för firandet av vår självständighet, omnämndes inte detta nationella evenemang med ett ord! Samma sak hände den 20 augusti, som officiellt fastställts som "Upprorets dag". Under samma tid upphörde samma press inte med att hylla de polisiära "bedrifterna" mot islamisterna. Vilken historiens ironi, att en liknande skändlighet skulle bli möjlig i det land, som gett de flesta martyrerna i kampen mot kolonialismen och för friheten!

Vad de har skämt ut sig, dessa så kallade journalister, den franska kolonialismens andliga arvtagare, som idag imiterar sina franska herrar i sitt hat mot det äkta Algeriet och sin kulturella fattigdom! Medan man i pressen på andra sidan Medelhavet ägnar sig åt att bagatellisera eller förtiga de mindre ärofulla dåden i den franska historien eller åt att överdriva de om än aldrig så obetydliga behagliga sidorna, hämtar avfällingspressen i vårt land inspiration från antinationellt, prosionistiskt och nykolonialistiskt håll och tar systematiskt ställning mot de heligaste och mest grundmurade värdena i vårt samhälle. Speciellt när det gäller islam, det arabiska språket eller symbolerna för den nationella befrielsekampen. En frihetskamp, vars mest ärorika sidor avfällingspressen inte tvekar att dölja, samtidigt som den omsorgsfullt undviker att redogöra för de brott mot mänskligheten och de krigsförbrytelser, som begicks av den före detta kolonial-makten!

Sålunda har denna ovärdiga press inte blygts för att nyligen uttrycka sympati för sina herrar genom att göra sig till ett eko av festligheterna till åminnelse av femtioårsdagen för fransmännens befrielse genom de anglo-amerikanska arméerna och de nordafrikanska trupperna. Men den har inte andats ett ord om de massakrer, som av fransmännen begåtts i Setif eller Guelma, i Kherrata eller Saida, i d'El-Harrach eller Blida, i vilka man tog livet av 45.000 algerier samma dag - den 8 maj 1945 - då samma Frankrike skyndade till hjälp åt de segerrika allierade, efter att ha tagit sig igenom kriget i den förnedrande trevnaden av ett skamligt samarbete med ockupanterna, ett samarbete, som sionistorganisationerna ännu inte har upphört att göra sig förtjänst på! Det är med knapp nöd denna lejda och manipulerade press inte öppet uttrycker sin nostalgiska saknad efter de tider på femtiotalet, då en Guy Mollet, en Mitterand, en Massu, en Bigeard eller någon av den franska kolonialmaktens andra bödelsdrängar tog livet av en och en halv miljon av våra bästa landsmän!

Vad annat än förakt kan man känna för denna handfull köpta drängar i utlandets tjänst? Drängar, som med brottsliga makthavares hjälp lagt beslag på en stor del av uttrycksmöjligheterna i medierna, där de låtsas vara talesmän för ett folk, som de inte vet någonting om: dess värdefulla egenskaper, dess verkliga förhållanden, dess strävanden eller dess framtid. Drängar som bara är algerier till namnet, så som de öppet sviker nationens högsta värden, speciellt dess islamisk-arabiska enhetlighet. I en stat med självaktning skulle dessa avfällingar åtalas och förlora sitt medborgarskap. I en stat med självaktning skulle deras pressverksamhet inte få förekomma. Det återstår lyckligtvis att se, om inte dessa bedrägerier och förräderier kommer att rättas till under historiens oundvikliga gång. För de här gossarna behöver få veta, att det algeriska folket ännu inte sagt sitt sista ord!

 

Abdelkader D.

GIA

 

För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk