Gabi Gleichmann

Detta är den första artikeln i en serie som tänkt fortsätta i varje nummer. Artikelserien ska ta upp aktuella sionister i massmedia och försöka ge en bakgrund till deras "berömmelse". Först ut i detta nummer är Gabi Gleichmann, aktuell p.g.a. hans inbjudan av Taslima Nasrin till Sverige, i sin egenskap av ordförande i Svenska Pen-klubben.
Gabi Gleichmann har under senare tid råkat ut för mycket uppmärksamhet i våra media när det gäller fallet Taslima Nasrin. Men det är inte första gången han hamnar i blåsväder och antagligen inte den sista heller. Vad de flesta inte känner till om Gabi, Expressens biträdande kulturchef och ordförande i Svenska Pen-klubben, är att han också är en avslöjad bedragare. I tidningen Z, nr 2, 1994, avslöjas hur han förgäves försökt lura tidningar att köpa falska manus från kända författare.

För något år sedan erbjöd sig Gleichmann att sälja en intervju med Nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn till den norska tidningen Aftonposten. Intervjun visade sig vara falsk och Gabi tvingades dra sig tillbaka under illa ihoptänkta ursäkter. Det dröjde inte länge innan han var i gång igen. Denna gång var det kulturtidsskriften Tidens Tegn han ville svindla med en (vad Gabi Gleichmann uppgav) pinfärsk essä av "hans gamle vän Umberto Eco". Även denna essä visade sig vara förfalskad och Umberto Eco hade aldrig hört talas om någon Gabi Gleichmann, än mindre erbjudit honom någon essä.

Nu är Gabi Gleichmann i hetluften igen, men denna gång gäller det inte förfalskande av artiklar utan förvanskande av verkligheten. I samband med Taslima Nasrins ankomst var han i gång igen, ivrig att uträtta sitt sionistiska verk och måla upp en fiendebild av alla muslimer i världen. Inte sedan Rushdie hade ju ett sånt fint tillfälle uppenbarat sig. Äntligen kunde han börja sprida sina rasistiska åsikter igen i svenska medier. I början lyckades han också och måste ha känt sig nöjd när Margaretha af Ugglas ställde upp för att möta Nasrin vid Arlanda. Men sen började det gå värre.

Taslima Nasrin bjöds till Sverige av Gabi Gleichmann i egenskap av ordförande i Svenska Pen, men han hade även ett annat syfte. Som biträdande kulturchef på Expressen ville han dessutom ha ensamrätt på Nasrin, på hennes yttranden och hennes åsikter. Taslima Nasrin kom att hamna, som Annette Kullenberg, PublicistKlubbens ordförande, uttryckte det i Aftonbladet (15/10-1994), "Från en grym isolering i Bangladesh placerades Taslima Nasrin i en annan, mer sofistikerad isolering i Sverige".

Taslima Nasrin verkar ha mindre och mindre att själv säga till om, snarast fungerar hon som en liten marionett i sionisternas intressen. Hon hålls i isolering för att plockas fram vid behov för att ge uppmärksamhet till de kampanjer Gabi Gleichmann vill föra mot den islamiska världen. Detta uppmärksammades dock mycket snart och i DN (8/10-1994) publicerade Birgit Munkhammar en krönika i ämnet. Den direkta orsaken var att Taslima Nasrin skulle ha uppträtt på en bokmässa i Paris, men den enda som kom var istället Gabi Gleichmann, med idel dåliga ursäkter. Gabi försökte slingra sig från den besvikna publikens frågor genom att påstå att han själv inte hade något där att göra utan "var där som författare". Fortfarande har han inte kunnat avslöja ett enda verk som han skulle ha skrivit. Återigen var det ett utslag av den judiska fräckheten, chutzpah, som genast träder fram när bedragaren ertappas på bar gärning. Den här gången fick den dock inte den effekt som Gabi hade önskat sig.

Mellan den 10/8 och den 8/10 har Gabi Gleichmann så starkt lyckats hålla Nasrin isolerad att hon inte har gett en enda intervju till någon större svensk dagstidning, förrutom Expressen, Gabis egen tidning. Detta ska dock snart ändra sig. Den 12/10 låter sig Nasrin intervjuas av SvD och reslutatet är förbluffande; Taslima Nasrin har inte bara hållits isolerad från resten av den svenska pressen av Gabi Gleichmann, dessutom har all hennes privata post gått genom honom! Eftersom Nasrin själv inte kan svenska har hon varit helt i händerna på den judiske Gleichmann som endast översatt det som passat honom själv. Han har konsekvent undvikit att förmedla någon kontakt med andra större tidningar och även när det gäller artiklar om henne har hon varit helt beroende av honom. När hon till slut låter sig intervjuas direkt av andra journalister ger hon snarast ett hopplöst intryck, som en kvinna som helt och hållet förlorat kontrollen över sitt liv, i händerna på en sionist som vill använda henne för egna syften. Hennes frågor och svar pendlar mellan misstro, förvåning och ren desperation. Hennes liv är inte längre hennes eget och hon finner att Gabi gett löften i hennes namn, löften om saker hon själv aldrig hört talas om.

Gabi Gleichmann framstår nu som spindeln i nätet. Han har, i sin egenskap av biträdande kulturchef på Expressen, skaffat mycket publicitet åt sig själv och sin tidning och samtidigt bidragit till att förstärka hatet mot muslimerna, något som han länge har arbetat med. Men nu börjar omvärlden rikta sina blickar mot honom och han börjar bli nervös, rädd för att bli avslöjad som den bedragare och falskspelare han är. Han måste alltså gå till en motoffensiv.

Först ut på arenan för att försöka hjälpa upp den skakiga gestalten som Gleichmann utgör är arabhataren Per Jönsson på DNs kulturredaktion, om vars starka rashat vi skrev om i förra numret av Radio Islam. I ett beställningsjobb i DN (23/10-1994) kastar sig Jönsson ut till anfall, svingandes textens lögner som ett rostigt svärd över sitt huvud. Men den text som skulle vara skriven till försvar för Gleichmann förvandlas snart till något annat. Jönsson påstår först att SvD skulle ha gjort intervjun med Taslima Nasrin utan tillstånd, något som han sedan tvingas ta tillbaka och be om ursäkt för i DN (26/10-1994). Sedan börjar han i fler och fler punkter motvilligt ge SvD rätt! "Under sex sju veckor satt hon i praktiken isolerad, ensam och hem-längtande i diverse hemliga lokaler" skriver Jönsson och fortsätter med att beskriva Nasrins och Gleichmanns förhållande som "inte alldeles problemfria kontakter".

Gleichmann börjar vid det här laget känna sig hårt trängd mot väggen, men han vägrar fortfarande konsekvent att själv försöka svara på anklagelserna och efter intervjun i SvD är Taslima Nasrin tyst som en mus. När Gleichmann rycker i trådarna är det svårt som marionett att försöka leva ett eget liv. Gleichmann skickar ut mer och mer folk i frontlinjen för att slippa ta de stötar som han själv gjort sig förtjänt av. I Expressen (26/10-1994) skickar han ut Expressens hela kulturredaktion med hantlangare som Nils Schwarz och Maria Schottenius, till attack under parollen "Hellre kvantitet än kvalitet". Men inte blir det mycket sagt, snarast är skriverierna en sorts avancerad konspirationsteori där man anklagar SvD för att vilja tysta Expressen och därmed göra slut på yttrandefriheten.

När inget annat fungerar och Gleichmann står med krav på sig från både SvD och SydSvenska Dagbladet om att han ska avgå, både från PEN och Expressen inser sionisten Gleichmann att han inte har något val, han måste ta till storsläggan. Illa kvickt åker han iväg till London, vilket rapporteras på DNs Tysta Mari sida, för att sammanträffa med Salman Rushdie, den "dödshotade" författaren. Salman Rushdie, som till vardags brukar "förklä" sig till ortodox jude för att kunna promenera ostört i London (The Observer 31/7-1994) kunde man tro var en person som inte skulle vara så nämnvärt intresserad av två tidningars bråk i det avlägsna Sverige. Men när Gabi Gleichmann rycker i trådarna, samma trådar som fortfarande håller Taslima Nasrin bunden, måste även Rushdie lyda. Därför publiceras i DN ett försvar av Gabi Gleichmann skrivet av Salman Rushdie, men Rushdie gör också vissa iakttagelser. En av de mer viktiga iakttagelserna är att Taslima Nasrin fortfarande inte skrivit något till försvar av Gleichmann. Ändå är det hennes kommentarer i SvD som startade hela bråket. Om detta är det ännu pinsamt tyst från sionisternas sida.

Slutligen blev uppståndelsen kring Gabi Gleichmann för stor för att kunna ignorera och Gleichmann tvingades avgå för att istället lämna plats åt Theodor Kallifatides. På Expressens kulturredaktion sitter han dock fortfarande kvar och fortsätter att sprida sina lögner och bedrägerier.

För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning

Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk