"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

---

Sionisternas krig mot Irak

---

Den sista tiden har Irak varit "på tapeten" igen. Som vanligt har den sioniststyrda propagandaorkestern dånat på och inte ett utrymme har lämnats till en seriös analys av bakgrunden till konflikten mellan Irak och Kuwait, till sanningen om det sk "Gulfkriget" och den kriminella bojkotten mot Irak samt sionisternas och deras lydstat USA's senaste agerande i området kring Persiska viken.

För det första har medierna noggrannt sett till att aldrig djupare analysera vad staten Kuwait är för något. Det har istället rått ett konsensus att beskriva Kuwait som en liten nation, likt ett litet spädbarn, förvisso befolkad med rika knösusar till araber, men i detta fall rör det sig om "bra araber", som talar engelska som vi, som har studerat vid fina europeiska universitet som Oxford och Cambridge och som är oerhört självständiga, oavhängiga och stolta över sin "nation". Kuwait är alltså den mest självklara stat i världen, vars legitimitet inte kan och inte heller får ifrågasättas i våra sionistiskt styrda medier.

Sanningen är dock att Kuwait som stat bara har lite drygt 30 år på nacken och är ett resultat av ett försök av kolonialmakten Storbritannien år 1961 att behålla kontrollen över några av de största oljefälten i regionen i en tid då allt fler av de länder Storbritannien kontrollerat börjat befria sig från kolonialismens tyglar och ta över kontrollen över sin egna naturresurser.

Palestinadebattören Staffan Beckman skriver följande om "Kuwaits" skapelse, i tidningen "Kommentar" Nr 1-1991:

"Ja och så var det frågan om Kuwait. Tillbaka till 1800 talet. (...) Dels för att hindra konkurrens (också från andra stormakter) och dels för att skaffa alternativa militära hållpunkter och bunkringsplatser, förvandlade man [engelsmännen] det ena lilla shejkdömet efter det andra längs Arabiska halvöns kust till sina lydstater. Längst upp i Persiska viken försåg man den lilla shejken av Kuwait, herre över något tusental köpmän och pärlfiskare, med en summa pengar och militärt beskydd. Beskyddet riktades mot sultanatet, då Kuwait ingick i det turkiska väldet och lydde under den idag irakiska hamnstaden Basra.

Allt detta skedde alltså innan oljan var upptäckt, men har således visat sig vara utomordentligt förtänksam politik. Söndra, härska, kontrollera och utplundra var förstås den brittiska politikens syfte. Det hade varit fullständigt naturligt ur geografisk och allmän samhällelig synvinkel om Kuwait vid styckningen efter första världskriget hade fått höra samman med Basra, det vill säga med Irak."

Efter det första världskriget, i och med Sykes-Picot avtalet från 1916 och i strid mot tidigare löften till araberna, styckade engelsmännen och fransmännen upp arabvärlden mellan sig. Detta trots att man lovat araberna självständighet om de bidrog till kampen mot turkarna, som var tyskarnas allierade under första världskriget. Storbritannien behöll sedan kontrollen över Irak till slutet på 1950-talet, när irakierna genom revolter och militärkupper avsatte den gamla härskande eliten som varit engelsmännens marionetter i landet.

Beckman fortsätter:

"Kuwait fick däremot ligga kvar där som ett outvecklat shejkdöme till fram på 1950-talet, då konflikten med Iran om den iranska oljan fick England att på nolltid sätta igång oljeproduktionen och dithörande utveckling i Kuwait. Shejkfamiljen blev plötsligt kungafamilj och fick en massa pengar. 1961 såg England och dess arabiska lydregimer till att Kuwait blev medlem i FN. Kring de väldiga oljereserverna i den lilla ökenfliken Kuwait växte ett konstgjort samhälle. Man rekryterade beduiner från öknen och letade med ljus och lykta efter människor som kunde sägas ha kuwaitiskt ursprung för att kunna konstruera ett kuwaitiskt folk, en kuwaitisk nationalitet.

Dessa kuwaiter fick en massa ekonomiska privilegier och sådana demokratiska rättigheter som var förenliga med emir Al-Shabas självhärskardöme. När det inte gick att uppfinna fler kuwaiter rekryterades palestinska, indiska, lankesiska och andra gästarbetare i tusental. De fick varken privilegier eller demokrati.

Kuwait var och förblev en ren anomali, med en oljeanläggning och en shejk som fungerade helt enligt stormakternas intressen."

Kuwaits befolkning innan 1990 bestod av en arabisk befolkning på c:a 800 000 och c:a en miljon utländska lågavlönade "gästarbetare".

Ett mycket intressant faktum som noggrannt har nedtystats eller omnämnts bara i förbigående i våra medier är det faktum att efter "befrielsen" av Kuwait i mars 1991, så genomfördes omfattande utrensningar av de palestinier som tillhört den arabiska befolkningen i landet eftersom många av dem hade solidariserat sig med irakierna och deras krav på att Irak-Kuwait frågan bara kan lösas om den sk. "omvärlden" samtidigt löser Israel-Palestina frågan. C:a 400 000 palestinier kastades ut ur det nu "befriade" Kuwait. USA och dess hejdukar attackerade alltså Irak och gick till krig "för Kuwaits våldtagna folks" skull bara för att efteråt deportera halva den befolkning som man i propagandan påstått att man skulle "befria" från "den blodtörstige Saddams klor". Vilket enastående exempel på hyckleri!

Irakierna har som sagt aldrig accepterat Kuwait som stat, och det med rätta. På grund av statsbildningen Kuwait har de mäktiga internationella oljekonglomeraten fått en möjlighet att pumpa ut arabiska olja, olja som skulle kunna bidra till att höja levnadsstandarden och självständigheten för det stora flertalet araber i regionen. Istället används de enorma kuwaitiska oljeinkomsterna till att först nära en liten privilegierad klass av korrupta "oljeförvaltare", sk. shejker, och förse dem med en oerhörd lyx. Resten av inkomsterna, den absolut största delen, går dock till "investeringar" i Västvärlden. Det innebär att de fattiga araberna bestjäls på möjligheten att med oljans hjälp ta sig ur underutveckling och misär.

Med denna historiska bakgrund i minnet kan man sedan förflytta sig fram i tiden för att analysera varför sionisterna drev igenom "Gulfkriget" mot Irak och hur de gick till väga.

Efter det att kriget mellan Irak och Iran i slutet av 80-talet avstannat, som ett resultat av ömsesidig krigsleda, började man i sionistiska kretsar oroa sig. Det hade inte gått riktigt som planerat. Istället för att Irak och Iran skulle ha förblött av konflikten, vilket var baktanken med att man från Västerländskt - läs sionistiskt - håll underblåste den genom massiva vapenleveranser till båda sidor (öppna vapenleveranser till Irak och till Iran mer "hemligt" bl.a via "Iran-Contras affären"), så var de båda nationerna ej helt utslagna. Dessutom hade det irakiska samhället utvecklats inom en rad fält och landet besatt fortfarande en i sionisternas ögon betydande militär potential kombinerat med en ovanligt hög grad av självständighet och internationella politiska ambitioner för ett enanande av arabvärlden och en rättvis lösning på Palestina-konflikten. Just det som sionisterna alltid har fruktat. Deras strategi har alltid varit att omgärda sin judiska koloni med lättkontrollerade lydriken, enligt principen "söndra och härska".

Till att börja med försökte man med hot och utpressning tvinga irakierna att aveckla sin försvarsmakt och de industrier som i sionisternas ögon ansågs kunna "hota" den judiska statens hegemoni i området. Men irakierna vägrade.

Sionisterna fick då byta taktik. Det gällde nu att knäcka den irakiska nationen och dess självständighet politiskt, ekonomiskt, och militärt, genom att provocera fram en väpnad konflikt. Som Staffan Beckman skriver i "Kommentar" Nr 1-2/1994 om mediernas tystnad om den massaker som var "Gulfkriget" och varför vissa krafter frammanat kriget:

"Kanske är det så att de alla redan vet eller anar att FN-ingripandet och kriget var någonting annat än vad det såg ut att vara. Kanske finns idag informationen i vida etablerade kretsar att USA redan 1989 - långt innan Kuwaitfrågan blev aktuell - beslöt att provocera Saddam Hussein till ett krig som skulle göra det irakiska samhället "allvarligt försvagat för åtminstone en generation framåt". Kanske sitter de nu alla, med intresse av att hålla god min i elakt spel."

Det var precis det som skedde. Och provokationen var den att kuwaiterna, under påtryckningar från USA började pumpa ut olja på ett sätt som stred mot OPEC's strikt reglerade kvoter, och som ledde till en ekonomisk katastrof för den redan av krig sargade irakiska nationen när de internationella olje-priserna som ett resultat av Kuwaits överproduktion nu sjönk. Detta var under året innan den irakiska "invasionen" av Kuwait. Kuwaiterna visste själva att de lekte med elden när de nu på detta sätt, och vid upprepade tillfällen dessutom, provocerade irakierna, klart medvetna om faran och det faktum att Irak aldrig gjort avkall på sin rätt till det territorium, som går under namnet Kuwait. Men USA's påtryckningar på kuwaiterna lät inte minska.

Månaderna innan Irak slutligen gick in i Kuwait gjordes utspel efter utspel från Bagdad på hur konflikten, med fredliga medel, kunde lösas, bl.a. genom att Kuwait skulle kompensera irakierna för de gigantiska ekonomiska förluster som Kuwaits brott mot OPEC-avtalen åsamkat Irak. Men de vägrade.

Samtidigt ökade kraven i Irak att göra något åt situationen, och fredliga förhandlingar verkade inte leda någon vart, kuwaiterna vägrade ändra sin konfrontationspolitik och erkänna att de handlat fel. Istället fortsatte de. Och nu kommer vi till det riktigt intressanta. Bara några dagar innan att Irak "invaderade" Kuwait mötte Saddam Hussein den amerikanska ambassadrisen i Bagdad, Mrs April Glaspie, och den allt skarpare situationen diskuterades. Där sade Saddam Hussein bl.a. följande till den amerikanska ambassadrisen:

"Men när en planerad och medveten politik utan någon som helst ekonomisk rättfärdigande, tvingar ner oljepriserna, betyder det ännu ett krig mot Irak. För militära krig dödar männskoliv genom att förblöda dem. Och ekonomiska krig dödar deras mänsklighet genom att beröva dem deras möjlighet till en bra levnadsstandard. Som ni vet så gav vi floder av blod i ett krig som varade mer än åtta år, men vi förlorade inte vår mänsklighet. Irakierna har rätt att leva med stolthet; vi kommer inte att acceptera att någon försöker skada vår stolthet och irakiernas rätt till en hög levnadsstandard."

("The Gulf Beteween Us" av Victoria Brittan, 1991, sida 14.)

Och när den irakiske ledaren antydde att Irak inte längre kunde förhålla sig passivt inför det som man såg som ett exempel på en medveten ekonomisk krigförklaring från kuwaitisk sida med syfte att strypa Irak, och att drastiska åtgärder kan bli nödvändiga, så instämmer den amerikanska regeringens representant att irakierna har rätt att justera konflikten på sitt sätt och att USA ej skall lägga hinder i vägen och intervenera, utan att det här rör sig om en irakisk angelägenhet! Alltså, USA ger Irak grönt ljus för att återerövra den 19:e provinsen som så långe hållits avskärmad från huvudlandet!

Att USA vid den här tiden hade relativt bra relationer med Bagdad är ej förvånande, eftersom Irak hade utsetts av USA som en tillfällig allierad när man hade sökt att krossa Iran och den muslimska revolutionen som avsatt den förhatlige Shahnen. Läser man i Västerländska medier från perioden under Iran-Irak-kriget om Irak ser man idel postiva beskrivningar om landets utveckling och modernisering och även om dess ledarskap. En bild som står i en oerhörd kontrast till den nuvarande propagandabilden där Irak beskrivs som ett barbariskt medeltidsland, styrt av den "galne diktatorn" Saddam Hussein - "den nye Hitler".

Och så hände det som var förutspått. Efter detta sista "klartecken" från supermakten USA gick irakierna den 2:a augusti in militärt i Kuwait och återförenade den 19:e provinsen med huvudlandet. Det var vid detta tillfälle irakierna hade gått i fällan, från och med detta steg fanns det inte länge någon som helst utväg från en militär storkonflikt med världsionismen och dess lydstater. Fällan hade nu slagit igen, och den framtida utvecklingen var oundviklig, eftersom sionisterna sedan länge hade förberett sig för att styra det i en riktning mot krig och massförstörelse av Irak.

Irakierna måste ha överraskats av USA's plötsliga upprördhet när irakiska trupper nu stod i Kuwait. En viss indignation hade man förväntat sig - det tillhör spelet, men att USA nu ställde sig på krigsfot mot Irak, trots de signaler amerikanerna tidigare givit angående Kuwait-frågan, det var inte väntat. Att sedan ingen som helst förhandlingslösning på problemet accepterades av USA måste ha setts som än mer olycksbådande. Irakierna lade fram många förslag, men från och med nu tickade klockan mot krig.

Irakiernas intelligenta drag att, bara några dagar efter att de gått in i Kuwait koppla deras "ockupation" av Kuwait med den judiska statens mångåriga riktiga ockupation av Palestina, fyllde sionisterna med vrede. Inga tankeväckande kopplingar - "linkage" som man då kallade det för - fick förekomma.

Irakiernas utspel var helt logiskt; om den sk. "omvärlden" upprördes så över Iraks agerande i Kuwaitfrågan, varför så tyst om den judiska ockupationen i Palestina, och varför inte lösa de båda ockupationerna genom att Irak avstår från sina anspråk på Kuwait mot att sionisterna ger upp de delar av Palestina de bestal palestinierna på 1967?

USA och dess allierade slog blint ifrån sig denna fredliga lösning på konflikten och vällde istället in massivt med militära styrkor i Saudi-Arabien under förevänding att skydda denna lydstat mot "en förestående irakisk invasion". President Bush kommenterade i medierna, under hösten 1990, den amerikanska upprustningen med markförband, flyg, artilleri och flotta i området: "Vårt uppdrag är helt och hållet defensivt"! Detta falska uttalande är värt att komma ihåg med tanke på den framtida utvecklingen. Som "bevis" för att irakierna efter det att de gått in i Kuwait även tänkte invadera Saudi-Arabien presenterade USA flygfoton som skulle visa på massiva irakiska truppkoncentrationer längs gränsen mellan det nu av irakierna ockuperade Kuwait och Saudi-Arabien.

Dessa bilder spreds över världens alla medier och det var nu, i de av sionisterna styrda medierna, som talet om att Saddam Hussein var "den nye Hitler" började på allvar. När Sovjet året senare, när kriget mot Irak redan hade genomförts, publicerade sina egna satellitbilder från området från samma tidpunkt, avslöjades det att de påstådda irakiska truppkoncentrationerna - Saddams invasionsstyrka - bara varit bluff och båg påhittat i Pentagon. Inga irakiska truppsamlingar längs gränsen mot Saudi-Arabien, gick att finna.

Det viktiga för världssionismen och dess lydstat USA var att man nu hade en bra förevändning för att föra in alla de trupper man nu behövde för det krig mot Irak som man sedan länge planerat. Att USA:s sattelitfotobevis var falska var det ingen som oroade sig för. Sanningen kan man alltid tillåta sippra fram efteråt, i sann "demokratisk" anda. Det viktigaste för den judiska strategin vid tidpunkten är dock att alltid ha propaganda-artilleriet fulladdat med lögner som just då de skall användas ej får ifrågasättas eller avslöjas, ty då skulle ju spektaklet falla pladask!

I nästa nummer av Radio Islam skall vi ta upp fakta kring själva kriget mot Irak, dess konsekvenser och den senaste utvecklingen i området.

 

"Jag har sett så många palestinier, jordanier och libaneser brända av israelisk napalm, jag har sett så många döda, jag har sett så många stympade barn. Sten Andersson kallar det "nidingsdåd" när Iraks missiler slog ner i Tel Aviv - men de araber som dör i Irak räknar han inte, det är inte nidingsdåd, det är inte terror som pågår i Irak, där man försöker krossa och utplåna det enda hyfsat självständiga samhällsbygge som existerat i östra arabvärlden."

(Staffan Beckman, "Kommentar", Nr 1 - 1991)

Läs mer om Irak-kriget genom att besöka vårt engelska Irak-arkiv

För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning

Till Radio Islams sidor på andra språk