"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

Judarna är ingen ras!

av Dr. Alfred M. Lilienthal

Dr. Alfred M. Lilienthal, historiker, journalist och debattör, innehar akademisk examen vid Cornell University och Columbia Law School. Sen 1947 har han varit en förgrundsfigur i arbetet för en balanserad USA-politik i Mellanöstern. Han är författare till ett flertal prisade böcker om Mellanöstern, där ibland "The Zionist Connection". Han bor nu i Washington, DC.

Den 18:e december, 1993, firade D. Lilienthal sin 80:e födelsedag och 40-års jubiléet för sin första bok, "What Price Israel?". Dr. Lilienthal, som är en modig anti-sionistisk jude, firades av över 2000 gäster som reste från alla delar av USA för att närvara.

Följande utdrag är taget från hans första bok "What Price Israel?".

Att försöka spåra en persons härkomst till det forntida Palestina är idag en geneologisk omöjlighet; och att utgå från en sådan härkomst som en självklarhet när det gäller judar, ensamma bland alla mänskliga grupper, är ett antagande av ren fantasi-karaktär. Nästan alla i Västerlandet skulle kunna åberopa sig någon del av palestinskt ursprung om det vore möjligt att etablera någon sorts geneologisk uppteckning över de senastre 2000 åren. Och det finns, faktiskt, folk som, även om de på intet sätt skulle kunna kallas för judar, stolt åberopar sig just detta: en del av Söderns aristokratiska familjer brukar tävla genom att försöka fastställa vems ätt som går att spåra så långt som möjligt tillbaka in i Israel. Ingen vet vad som hände med de Tio Förlorade Stammarna i Israel, men att spekulera i vem som kan vara vem är ett gammalt Anglo-Saxiskt tidsfördriv, och Drottning Victoria själv tillhörde ett Israel-sällskap som spårade härkomsten till medlemmarna ända tillbaks till de förlorade stammarna.

Tolv stammar startade i Kanaan för ungefär 35 århundraden sedan; och inte nog med att tio av dem försvann - mer än hälften av medlemarna i de återstående två stammarna återkom aldrig från "exilen" i Babylon. Hur kan då någon påstå sig härstamma direkt från det relativt lilla samhälle som bebodde det Heliga Landet vid tidpunkten för Abrahams fördrag med Gud?

Den Judiska ras-myten flödar från det faktum att orden Hebré, Israelit, Jude, Judendom och det Judiska Folket har blivit synonymt med att förmoda ett historiskt fortgående. Men detta är en oriktig användning. Dessa ord refererar till olika grupper av personer med varierande levnadssätt vid olika tidsperioder. Hebré är en term vars korrekta tidsplacering är vid början av den bibliska historien fram till bosättningen i Kanaan. Israelit refereras korrekt till medlemmarna av Israels tolv stammar. Namnet Yehudi eller Jude används i Gamla Testamentet för att beteckna invånarna i kungariket Judéen, särskilt vid Jeremiahs tid, och under den persiska ockupationen. Århundraden senare började samma ord användas på vem som helst, oavsett ursprung, vars religion var Judendomen.

Det beskrivande namnet Judendom hördes aldrig av Hebréerna eller Israeliterna; det infinner sig först med Kristendomen. Flavius Josephus var en av de första att använda sig av det namnet i sin redogörelse av kriget med romarna för att beteckna en helhet av tro, moraliska bud, religiösa bruk och ceremoniella institutioner i Galiléen som han ansåg vara överlägsna den rivaliserande Hellenismen. När ordet Judendom hade fötts fanns det inte längre en Hebreisk - Israelitisk stat. Folket som anslöt sig till trosläran Judendomen var redan en blandning av olika raser och familjer; och denna beblandning växte snabbt...

Den kanske betydelsefullaste masskonverteringen till den judiska tron ägde rum i Europa på 800-talet e. kr., och den historien, om khazarerna; detta delvis nomadiska folk, antagligen besläktade med Volga Bulgarerna, gjorde sig först märkbara i Trans-Kaukasien på 200-talet. De bosatte sig i vad som nu är södra Ryssland, mellan Volga och Don, och spred sig sedan till stränderna vid Svarta, Kaspiska och Azov Havet. Kungadömet Khazarien, styrt av en Khagan eller Khakan, föll till hunnen Attilla år 448 och till muslimerna år 737. Däremellan härskade khazarerna över delar av bulgarierna, besegrade Krimerna och utökade sitt kungarike över Kaukaserna ännu längre nordväst, så att det inkluderade Kiev, och österut mot Derbend. Årliga skatter pålades de ryska slaverna i Kiev. Staden Kiev byggdes antagligen av Khazarerna. Det fanns judar i staden och det kringliggande området innan det ryska imperiet grundades av varangierna som de skandinaviska krigarna ibland kallade för ryssar (c:a 855-863).

Khazarernas inflytande sträckte sig ända in i vad som idag är Ungern och Rumänien. Idag vittnar ärnnu byarna Kozarvar och Kozard i Transylvanien om khazarerna, som sen fortsatte tillsammans med Magyarerna mot dagens Ungern, framträngningar. Storleken och makten hos det khazariska kungadömet antyds av att de skickade iväg en armé på 40,000 soldater (år 626-727) för att hjälpa Heraclius av Byzanthinerna att besegra perserna. The Jewish Encyclopedia refererar med stolthet till Khazarien som skulle ha haft en "väl tillsatt och tolerant stat, blomstrande handel och en väl disciplinerad armé."

Judarna som hade blivit fördrivna från Konstantinopel av den Byzantiska härskaren, Leo II, hittade ett hem bland dessa hittills hedniska khazarer och, med konkurrens från de muslimska och kristna missionärerna, konverterade dem till den judiska tron. Bulan, härskaren över Khazarien omvände sig till judendomen kring år 740 e.Kr. Hans adel följde efter och litet senare hans folk. En del detaljer om dessa händelser finns bevarade i de brev som byttes mellan Khagan Joseph från Khazarien och R. Hasdai Ibn Shaprut från Cordova, läkare och på sätt och vis utrikesminister till Sultan Abd al-Rafman, kalif över Spanien. Denna korrespondens (kring 936-950) publicerades för första gången år 1577 för att bevisa att judarna fortfarande hade ett eget kungarike, nämligen kungadömet Khazarien. Judah Halevi kände till dessa brev redan år 1140. Deras äkthet har senare etablerats bortom allt tvivel.

Enligt dessa Hasdai-Joseph brev bestämde Khagan Bulan en dag att: "Hedniskhet är oanvändbart. Det är skamligt av oss att vara hedningar. Låt oss anta en av de himmelska religionerna, kristendom, judendom eller islam." Och Khagan Bulan sammankallade tre präster representerande var och en av de tre religionerna och lät dem diskutera sina trosläror i hans närvaro. Men ingen präst kunde övertyga någon av de andra prästerna, eller härskaren, att hans religion var den bästa. Så härskaren talade med var och en av dem i enrum. Han frågade den kristna prästen: "Om du inte vore kristen eller hade gett upp kristendomen, vad skulle du då föredra - islam eller judendomen?"

Prästen sade: "Om jag skulle ge upp kristendomen skulle jag bli jude." Bulan frågade sedan den Islam-troende samma fråga och muslimen valde också judendomen. På så sätt kom det sig att Bulan valde judendomen för sig själv och för folket i Khazarien på 700-talet och därefter levde khazarerna (ibland stavat chazarer och khozarer) efter de judiska lagarna.

Under Obadaiahs styre växte judendomen i styrka i Khazarien. Synagogor och skolor byggdes för att undervisa i både Bibeln och Talmud. Som Professor Graetz noterade i sin bok History of the Jews, "En efterträdare till Bulan som bar det hebreiska namnet Obadaiah var den förste som gjorde allvarliga försök att främja den judiska religionen. Han bjöd in judiska lärde att slå sig ner på hans domäner, belönade dem kungligt... och introducerade en gudstjänst uppbyggd efter de forntida samhällena. Efter Obadaiah kom en lång rad av judiska Chaganer (Khaganer), därför att enligt den grundläggande lagen var det endast tillåtet för judiska härskare att bestiga tronen." Khazariska handelsmän förde med sig inte enbart silke och mattor från Persien och den Nära Östern utan även den judiska tron till Volgas och Vistulas stränder. Men kungadömet Khazarien invaderades av Ryssarna och Itil, dess stora huvudstad, föll till Sweatoslav från Kiev år 969. Byzantierna hade blivit rädda och avundsjuka på khazarerna och, i en gemensam expedition med Ryssarna, besegrades den krimska delen av Khazarien år 1016 (Krim var känt som "Chazaria" ända till på 1400-talet). De Khazariska judarna spred sig över vad som nu är Ryssland och Öst-Europa. En del tog sig norrut där de anslöt sig till det etablerade judiska samhället Kiev.

Andra återvände till Kaukasus. Många khazarer gifte in sig i Krim och Ungern. Cagh Chafuterna, eller "bergsjudarna", i Kaukasus och de Hebrailska judarna i Georgien är deras ättlingar. Dessa "Ashkenazim-judar" (som judarna från Öst-Europa kallas), vars antal ökades på av de judar som flydde från Tyskland under korstågen och digerdöden, har mycket litet eller inget spår av semitiskt blod i sig.

Att khazarerna är de direkta förfäderna till den Öst-Europeiska judenheten är ett historiskt faktum. Judiska historiker och religiösa textböcker bejakar detta faktum, även om propagandisterna för den judiska nationalismen försöker tona ner det som pro-arabisk propaganda. Ganska ironiskt så kallas volym IV i The Jewish Encyclopedia - p.g.a. dess stavning av Khazar med ett "C" istället för ett "K" - för "Chazars to Dreyfus": och det var Dreyfus-rättegången, som den tolkats av Theodor Herzl, som fick de moderna judiska khazarerna i Ryssland att glömma sin härkomst från konvertiter till judendomen och i stället acceptera anti-semitismen som ett bevis för deras palestinska bakgrund.

För vad antropolgerna vet så kan Hitlers anor gå tillbaka till en av Israels förlorade stammar; medan Weizmann kan vara en ättling till Khazarerna, konvertiterna till judendomen som på intet antropologiskt vis var relaterade till Palestina. Det hem som Weizmann, Silver och så många andra Ashkenazim-sionister har längtat efter att återvända till har med största säkerhet aldrig varit deras. "Här finns en paradox, en paradox, en mycket sinnrik paradox"; I antropologiska fakta kan många kristna ha mycket mer Hebreiskt-Israeliskt blod i sina ådror än deras judiska grannar.

Ras kan spela små roliga spratt mot de som använder sig av detta koncept som grund för vad de gillar och ogillar. Ras-besatta folk kan finna sig själva hata människor som, i verkligheten, är av deras egen ras och släkt.

För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk