"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

HOME

Hur en jude planerar -

Edwar Normans plan på förflyttning till Irak 1934-48

Edward A. Norman (1900-1955) var en judisk miljonär från New York som spenderade en stor del av sin förmögenhet på palestiniernas fördrivning eller "förflyttning" som han och andra sionister eufemiskt yttryckte det. 1939 grundade han "American Fund for Palestine Institutions" som senare skulle komma att förvandlas till "American- Israeli Cultural Fund". Han tjänstgjorde som Hebreiska Universitetets guvernör och var också ordförande för "Amerikanska Ekonomiska Kommittéen" i Palestina.

Norman var besatt av förflyttningsidén. 1934 utarbetade han en plan för förflyttning av Palestinas arabiska befolkning till Irak. I början av år 1939 uppmärksammades Normans plan av Weizman, Ben-Gurion och Sharett.

Normans ursprungliga plan var ett maskinskrivet memorandum på 19 sidor betitlat "An Approach to the Arab Question in Palestine". Premissen var att "inflyttning och ägande av landet är grundläggande för rekonstruktionen av det judiska hemlandet". Norman medger i sin skrift att det var ett problem "att man tog över landet utan den infödda befolkningens medgivande". Uppgiften var således att fylla landet med judar och samtidigt finna en plats dit palestinierna kunde flytta för "araberna kan inte utrotas och kommer inte att dö ut".

Norman konstaterade att Turkiet som ett resultat av kriget mellan Grekland och Turkiet 1921-1922 "utövade en stor press på den grekiska befolkningen att emigrera". Han noterade dock att problemet inte var analogt eftersom judar inte ägde land där palestinier kunde placeras. "Det är klart att om araberna skall förmås att lämna landet måste vi finna ett land där de kan placeras" slog Norman fast. Han ansåg att kungadömet Irak var en fördelaktig plats speciellt för personer med "jordbrukar-bakgrund". Han ville att den irakiska regeringen skulle släppa in immigranter från Palestina och skänka dem land.

Norman tog kontakt med en jude i Damaskus, Chaim Nathanael som ägde en stor transportfirma. Meningen var att Nathanaels transportfordon skulle förflytta samtliga palestinier, by för by, till Irak! Norman föreslog att man först skulle koncentrera sig på kustplatåerna med deras bördiga jord.

Det bör kanske påpekas att Norman ansågs och anses vara en s.k. "duva" vilket inte hindrade honom från att arbeta med "extremister" som Wladimir "Zeev" Jabotinsky. Det är kanske överflödigt att notera att Norman ingenstans i sina brev, sitt PM eller sina samtal med olika parter reflekterar över den infödda befolkningens önskemål.

Efter att ha fått uppmuntrande reaktioner från "ett bestämt antal ledande personer (d.v.s. judar) i USA" reviderade Norman sin plan i januari 1938. Bland ledande personer som Norman var i kontakt med fanns finansmannen Felix M. Warburg som var ansvarig när det gällde överflyttandet av kapital till Palestina.

Den 29 november 1937 anlände Norman till London och diskuterade ämnet med "ett visst antal människor som alla erbjöd mig all hjälp de var kapabla till". Bland dessa människor fanns Wladimir Jabotinsky; James-Armand de Rothschild, son till Edmond Rothschild och ordförande i Palestine Jewish Colonisation Association; Norman Bentwich som hade varit justitieminister i den brittiska mandatregeringen i Palestina; Leonard Stein som var professor i Internationella Relationer vid Hebreiska Universitet; Harry Sacher från Jewish Agency; Sir Robert Cohen, en anglo-judisk industriman och ordförande för Zionist Economic Board for Palestine.

Norman mötte Jabotinsky återigen den 2 december och skrev då i sin dagbok:

"Han (Jabotinsky) har redan läst en kopia av mitt memorandum om Irak (...) Han stödde idén helhjärtat. Han säger emellertid att det kommer att bli mycket svårt att få araberna att lämna landet Israel..."

Jabotinsky tog upp en ursprunglig idé som kunde sättas i verket om Irak skulle visa sig villigt att ta emot palestinierna som invandrare, så skulle det vara smart(!) om Världssionistiska Organisationen officiellt skulle låtsas vara emot idén (som man själv var upphovsman till). Jabotinsky menade att araberna skulle få för sig att judarna var emot idén bara för att de ville exploatera dem och därför skulle de bli ivriga att flytta till Irak.

I slutet av år 1937 fortsatte Norman att bedriva lobbyverksamhet för sin plan i London. Genom Walter S. Cohen kom han i kontakt med H.T. Montague Bell f.d. chefredaktör för veckotidningen Great Britain and the East. Bell hade tillbringat tre år i Bagdad och Norman upptäckte "att han var sympatiskt inställd till min plans målsättningar".

Norman anställde nu Bell för att denne skulle åka till Bagdad och där utföra diskreta undersökningar och för att försöka plantera idén hos ledarna i Irak, d.v.s. att Iraks "största och mest trängande behov var immigration"!!

Bell anlände till Bagdad den 15 februari 1938 och stannade där fram till den 28 mars 1939.

Norman hade talat om för Bell att "bästa sättet att erhålla samtycke för en sådan plan (...) var att inte öppet framföra den till irakierna, utan mitt förslag var att få det se ut som om idén härstammade från dem själva". Bell sade officiellt att han var i landet för att skriva artiklar om de framsteg som landet gjort sedan självständigheten 1932. Det skulle få det att verka naturligt att "fråga ut alla ledande personer och försöka få dem att ge de svar han önskade". Han fick audiens hos kungen och premiärministern bjöd honom på middag där samtliga kabinettsmedlemmar deltog. Bell talade också med en brittisk bomullsodlare och föreslog att han skulle importera 500-600 familjer från Palestina för att jobba på hans bomullsfält.

Under våren och sommaren 1938 dök Bells artiklar upp i London Times. En av artiklarna som handlade om furstendömet Kuwait var en diversionsmanöver som skulle ge intryck av att Bell var intresserad av Västasien i allmänhet, inte bara Irak.

Den 27 oktober 1938 publicerades artikeln "Irak idag" i vilken Bell underströk behovet av invandrare för att utveckla landet. Artikeln nämnde ingenting om palestinier för att inte väcka misstankar.

Denna artikel omnämndes i Underhuset den 24 november i en debatt om Palestina av en ivrig förkämpe för den sionistiska saken, kapten Casalet. Casalet hänvisade till Bells artikel som auktoritativ källa för påståendet att irakierna var villiga att lösa den palestinska konflikten genom att ta emot palestinierna.

Bell skulle stå kvar på Normans lönelista fram till mitten av 1940. Han skulle, fram till dess, ägna sig åt lobbyverksamhet för "Irakidén". Till sin hjälp hade han inga mindre än Solomon Goldman och Weizman.

Normans idé kom ju aldrig att förverkligas, men den är intressant för den visar med vilken intensiv målmedvetenhet och djävulsk list man kunde spinna ett internationellt nätverk av intriger kring en av lösningarna man hade tänkt sig för att bli av med palestinierna. Fallet Norman är därför en nyttig, lärorik och skrämmande läsning. 

 

För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning


Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk