"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
Den judiska hämnden
"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw
I skenet av att den sedan länge efterspanade "terroristen" Carlos - Schakalen - nu efter år av intensiv jakt - gripits, och inspärrats för brott som han påstås ha begått, har man åter börjat tala om "palestinska terroristers kallblodiga massaker på 11 israeliska idrottsmän under OS i München 1972" - en aktion som brukar målas upp som en av de värsta exemplen på arabisk "terror" mot "stackars försvarslösa judar", vilka är delaktiga i den långvariga judiska ockupationen av Palestina.Vad man konsekvent undviker att nämna är att meningen med denna palestinska aktion var att fästa världens uppmärksamhet till den grymma ockupationen av palestiniernas land som sionisterna så "duktigt" efter år av propaganda lyckats hålla världsopinionen ovetande om, och inte alls att "massakrera" de judiska idrottsmännen som tillhörde det israeliska idrottslaget och som i denna egenskap alltså representerade den sionistiska staten vid denna världstävling.
I aktionens inledning dödades två judar i en eldstrid, det är sant, men palestiniernas syfte var ingalunda att döda de övriga, utan att genom att hålla dem som gisslan visa att Palestina-frågan alltjämt är olöst och inte längre kan ignoreras eller "glömmas bort". Det är internationellt erkänt att det är en rätt - och även en skyldighet - se svenska telefonkatalogen - att göra motstånd när ens land blir ockuperat! Palestinierna som gör motstånd mot den judiska ockupationen är inga terrorister, utan motståndsmän. Det är de judiska ockupanterna som är de verkliga terroristerna!
Israel kunde dock aldrig acceptera att ge vika för några modiga män som utmanade den judiska staten med risk för sina egna liv. De sionistiska ledarna med krigsförbrytaren Moshe Dayan i spetsen talade från första stund om att man måste skicka israeliska specialstyrkor till Tyskland för att på plats och ställe avrätta de palestinska aktivisterna inför världens ögon och visa hur det går för dem som vågar utmana den judiska makten. Att en sådan aktion självklart skulle riskera livet på de nio judar som var kvar i gisslan verkade man inte oroas över, det viktiga var principen att aldrig förhandla med "Untermensch" - palestinierna.
Tyskarna ansåg det dock vara alldeles för magstarkt även för den tyska opinionen att låta israeliska specialstyrkor döda araber på tysk mark, så de reserverade sig till att själva ta itu med frågan. Och så blev det som det blev. De nio judarna i gisslan dödades i kulregnet och explosionerna på München flygplatsen vid "fritagnings-försöket" och även en tysk polisman dog och självklart alla de palestinska aktivisterna Detta var ett blodbad som man kunnat undvika. Som den normalt proisraeliske författaren Ronald Payne skriver i sin bok "Mossad - Israels Most Secret Service", sida 114; "Det kan inte råda några tvivel om att både israelerna och den Tyska Federala Republiken bar ansvaret för att inte ha hindrat massakern".
Och vad hände sedan?
Jo, som "bestraffning för vad som skedde i München bombade israeliska bombplan dagen därpå, d.v.s. den 6:e september 1972, 15 byar och städer i Libanon med bl.a napalm! Även det palestinska flyktinglägret vid Al Nabatiyeh blev bombat denna skräckens dag. Den judiska hämnden hade tagit sin början.
Samma dag som bomberna regnade över Libanon invaderade israeliska marktrupper landet och trängde in hela 25 kilometer på libanesiskt territorium. Dessa angrepp mot huvudsakligen civila mål efterlämnade 61 döda libaneser och palestinier, och hundratals sårade därtill.
Men än var inte den israeliska hämndlystnaden tillfredsställd.
Den 8:e september, d.v.s. två dagar senare, gick Israel återigen till attack. Nu angrep de israeliska bombplanen de palestinska flyktinglägren i Nahr el-Bared, Rafed och Rashayya al Wadi. Dessa häftiga bombangrepp, riktade mot flyktingläger på ett suveränt lands territorium, dödade 59 människor, varav 10 var barn, och skadade över 40 andra.
Redan veckan därpå, den 15 och 16 september, gick den israeliska armén ånyo över den libanesiska gränsen. Den sionistiska invasionsstyrkan intog 18 libanesiska gränsbyar och i ett utfall av ren förstörelselusta sprängde de sönder ett 150-tal hus för att visa vem som är herre i arabernas eget land. Och för att verkligen poängtera detta sprängdes även två broar över Litani-floden. Denna israeliska aggression, utförd i sann gammal-testamentlig anda förorsakade än mer skador och lidande. Efter det att de judiska soldaterna dragit sig tillbaka, uppenbarligen nöjda med sitt värv, kunde man räkna 118 människor dödade av sionisterna och 46 skadade.
Här ser vi tydligt exempel på sionismens sjuka människosyn där 100-tals fattiga araber måste dödas för varje död jude för att den judiska rättvisan skall vara uppnådd. Det är här inte längre fråga om det Gamla Testamentets påbud öga för öga, tand för tand, utan istället hundra ögon för ett öga och hundra tänder för en tand. Men så står det också i judarnas Talmud, Sanhedrin 5b, att "den som slår en jude är skyldig att dö, ty det är detsamma, som om han givit Gud en örfil". Och så kan sionisterna begå sina våldsbrott utan några som helst samvetsförebråelser.
Men om dessa sionistiska brott görs det aldrig några filmer i Hollywood, och aldrig omnämns de i våra medier. Det är meningen att de skall glömmas bort så fort som möjligt, aldrig skall man tillåta att den sionistiska medaljen nedsvärtas. Araberna skall ensamma bära sin sorg och sitt lidande, aldrig skall sionisterna som styr vår opinionsbildning här i Väst tillåta att sympati för arabernas sak väcks, det är ett som är säkert!
Som en parentes kan nämnas att anhöriga till de 11 judar som dödades i den s.k. "Münchenmassakern" för 22 år sedan, nu, efter "Schakalens" gripande, kräver den bayerska delstaten på 40 miljoner dollar i skadestånd. En summa som motsvarar cirka 320 miljoner svenska kronor (se Expressen 31/8-1994). Ska vi slå vad om att de kommer att göra en bra och lönsam gechäft även på sina döda!
För att läsa andra artiklar från Radio Islams tidning
Till Radio Islams sidor på andra språk