Att se rasismen där den finns - Antirasismen är viktig. Dem som kallar sig "antirasister" och "demokrater" betraktar staten Israel som den "Den enda demokratin i Mellanöstern". - Hur Staten Israel definierar rätten till medborgarskap.

Att se rasismen där den finns

HENRIK LINDE
(Article publicerad i http://fib.se)

Antirasismen är, med all rätt, en viktig företeelse i vår tid. Men allt är inte vad det synes vara vilket blir uppenbart när man ser hur majoriteten av dem som kallar sig antirasister och demokrater betraktar staten Israel. "Den enda demokratin i Mellanöstern" är ett ofta använt epitet som bortser från hur staten Israel själv definierar rätten till medborgarskap.

Med sionismen och dess praktiska konsekvens, staten Israel, är det nämligen som H C Andersen skriver i sin berättelse "Kejsarens nya kläder":

'"I den stora staden, där kejsaren bodde, gick det mycket muntert till, var dag kom nya främlingar dit, en dag kom det två bedragare; de gåvo sig ut för att vara vävare och sade, att de förstodo sig på att väva det vackraste tyg, man kunde tänka sig. Icke nog med att färgerna och mönstret vore något ovanligt vackert, men de kläder, som syddes av tyget, hade den underbara egenskapen, att de blevo osynliga för varje människa, som icke var skicklig i sitt ämbete eller också var otillåtligt dum".

Låt oss alltså granska argumenten för den judiska staten Israels existens och se vilka värderingar och vilken praktik denna statsbildning egentligen är uttryck för. Eller för att formulera det på ett annat sätt. Vad är det för slags stat man kräver att rörelsen Hamas skall erkänna som varande en legitim medlem av världssamfundet.

Lämpligen börjar vi då med att se efter vilka krav världssamfundet ställer, och alltid har ställt, på staten Israel. Samtidigt bör vi då fråga oss om Hamas bör ställa mindre krav, än världssamfundet i övrigt, på den stat man uppmanas erkänna. Och i så fall varför?

Den 11 maj 1949 antog FN:s Generalförsamling resolution 273 som avslutas med orden: "Beslutar Generalförsamlingen att medge Israel medlemskap i Förenta Nationerna". I resolutionen erinras om Generalförsamlingens "resolutioner från den 29 november 1947 och den 11 december 1948 och noteras de deklarationer och förklaringar som gjorts av Israels regering inför ad Hoc politiska kommittén med avseende på fullföljande av de nämnda resolutionerna".

Resolution 194 från den 11 december 1948 har en nyckelroll i sammanhanget och den vikt som läggs vid den understryks av att resolutionen varje år bekräftas av ett nytt beslut i Generalförsamlingen. Skälet till dessa förnyade antaganden av resolutionen är givetvis staten Israels fortsatta vägran att uppfylla dess krav, t ex punkten 11 där Generalförsamlingen "Beslutar att de flyktingar som önskar återvända till sina hem och leva i fred med sina grannar skall tillåtas detta vid tidigast tillämpbara datum och att kompensation skall utbetalas för egendom av ansvariga regeringar och myndigheter, i enlighet med gällande internationell rätt eller sedvänja".

Det har nu snart gått femtio år sedan resolution 194 antogs första gången och "tidigast tillämpbara datum" har ännu inte infallit enligt israeliska bedömningar. Det finns därför alla skäl för Hamas att uppskjuta vad som kallas "ett erkännande av staten Israels existens" inte bara tills ett datum för återvändandet fastställts utan också, med tanke på motpartens låga trovärdighet, tills återvändandet faktiskt genomförts. Ytterligare skäl för ett sådant agerande ger den resolution 3236 som antogs av Generalförsamlingen den 22 november 1974 där kravet åter framfördes med skärpa: "Bekräftar ånyo även palestiniernas oavhändliga rätt att återvända till sina hem och sin egendom från vilka de fördrivits, och kräver dessas återlämnande".

I den engelska originaltexten står "inalienable" som mitt lexikon översätter till det vackra gamla ordet "oavhändlig". Min svenska ordbok ger betydelsen "som man inte kan eller får avhända sig" vilket i det här sammanhanget måste tolkas som att ingen har rätt att å flyktingarnas vägnar förhandla bort denna rätt till återvändande. En rätt som tillkommer varje flykting personligen och deras efterkommande.

Israel har alltid vägrat att definiera det egna landets gränser. Bör då Hamas erkänna ett land utan kända gränser. Det vore lika oansvarigt som att skriva på en skuldsedel utan angivet belopp. När Generalförsamlingen den 11 maj 1949 medgav Israel medlemskap i Förenta nationerna gjorde man det med en hänvisning till FN:s delningsplan, resolution 181 av den 29 november 1947.

Israel hade 1949 redan de facto-gränser utöver det område som föreslagits för en judisk stat i delningsplanen. Området i delningsplanen är ändå de enda gränser för Israel som har någon form av legitimitet som grundar sig på ett FN-beslut. Men i det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att de palestinier, som bebott området i oräkneliga generationer bakåt, alltid motsatt sig såväl den oreglerade judiska invandringen som FN:s delningsplan och upprättandet av staten Israel.

I många sammanhang nämns 1967 års gränser som om de skulle vara staten Israels legitima gränser och utgöra en lämplig utgångspunkt för alla förhandlingar. Men den 22 november 1967, efter junikriget, antog Generalförsamlingen resolution 242 som motsäger detta med den mycket tydliga formuleringen: "Betonar otillåtligheten i förvärv av landområden genom krig och behovet av att arbeta för en rättvis och varaktig fred i vilken varje stat i området kan leva i fred".

Palestinakonflikten framställs ofta som resultatet av en olycklig slump där två folk med rätt till samma landområde har hamnat i en så gott som olöslig konflikt. Men det är inte fråga om två parter med samma rättigheter. Utan en part som har rätten på sin sida och en som representerar orätten. Det tragiska ligger inte i att två intressen står mot varandra utan att den förfördelade är svag och kan utsättas för godtyckliga övergrepp och grymheter från den starkare partens sida. Dessutom har den starkare parten, likt vävarna hos H C Andersen, lyckats förvända synen på såväl de politiska makthavarna som den allmänna opinionen i västvärlden så att man inte ser och reagerar ens på de mest himmelsskriande illgärningar från Israels sida.

Sionismen uppstod som rörelse mot slutet av adertonhundratalet när rastänkande var det normala och kolonialismen nått sin höjdpunkt med den slutgiltiga uppdelningen av Afrika mellan de europeiska kolonialstaterna. På den tiden var det naturligt att formulera en slogan som "ett land utan folk till ett folk utan land". Det var visserligen allmänt känt att Palestina var bebott. Men det var ett faktum som man, liksom vid andra koloniala projekt, inte tog någon hänsyn till.

Den sionistiska rörelsen och staten Israel har alltid agerat mot den palestinska befolkningen som om den saknar existensberättigande och allt människovärde. Generation efter generation av israeliska ungdomar skolas till rasister i den israeliska krigsmakten. Vänjer sig vid att förödmjuka och trakassera palestinier, fängsla och misshandla dem, rasera deras bostäder och döda dem om så skulle vara.

När det talas om fredsförhandlingar är frågan om gränsdragningar ett återkommande tema. Som om det skulle kunna finnas en gränsdragning som kan kompensera den orätt som vederfarits det palestinska folket. Vägen ut ur konflikten är inte att bygga högre stängsel och kraftigare murar utan att avskaffa gränser. Den viktigaste gränsen är då den som sätts av staten Israels rasism. En rasism som utgör själva grundtanken bakom statens existens och inte kan bortförklaras som utomstående betraktares missbedömningar av statens karaktär.

Staten Israel definierar sig själv som en judisk stat och fördelar rättigheter utifrån vem som enligt judisk tradition betraktas som jude eller inte. Fullständiga rättigheter inom staten tillkommer endast den judiska folkgruppen medan övriga folkgrupper är mer eller mindre diskriminerade. Värst utsatta för rasistisk diskriminering är palestinierna av arabisk börd, varav de flesta fördrivits till ghettoliknande enklaver, medan de kvarvarande finner att deras handlingsutrymme för varje dag inskränks alltmer.

Israel skyltar inte, likt apartheidpolitikens Sydafrika, med sin rasism. Nej man har alltid varit mer beräknande än så och beskrivit särbehandlingen i form av positiva regler för den judiska folkgruppen. Samtidigt har man undvikit att nämna de diskriminerande reglerna för övriga folkgrupper. Vid ett ytligt betraktande ser den utomstående iakttagaren eller besökaren därför inte de förödmjukande hinder som palestiniern dagligen ställs inför i sitt vardagsliv.

Kolonialismens historia beskrivs på drygt tusen sidor av ett antal franska forskare i "Kolonialismens svarta bok", Leopard förlag 2005. Det är slående att se hur samma mönster återkommer i område efter område. Från inledningen av koloniseringen av Amerika på 1500-talet till den slutgiltiga uppdelningen av Afrika i kolonier på 1800-talet. En gemensam nämnare har hela tiden varit betraktandet och behandlingen av de ursprungliga befolkningarna som varande utan rättigheter och utan värde annat än som eventuell arbetskraft.

Koloniseringen av Palestina passar väl in i detta mönster och borde ägnats ett kapitel i boken. På en väsentlig punkt skiljer den sig dock från alla övriga koloniala projekt. Det är ännu inte avslutat. Det ses inte ens som det koloniala projekt det är utan har fått en gloria av framsteg likt de kläder som H C Andersens vävare försedde sin kejsare med. Andersens saga fick ett slut där sanningen äntligen triumferade över lögnen. Palestinierna väntar ännu på det ögonblicket.

"Men han har ju ingenting på sig!" sade ett litet barn. "Herre gud, hör den oskyldiges röst!" sade fadern, och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

"Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger; han har ingenting på på sig!"

"Han har ju ingenting på sig!" ropade slutligen allt folket. Och det kröp i kejsaren, ty han tyckte att de hade rätt, men han tänkte som så: "Nu måste jag hålla ut tills processionen är över". Och så höll han sig ännu stoltare, och kammarherrarna gingo och buro på släpet, som alls inte fanns.