Den judiska folkgruppen
"Kärleken till Israel förenar"
I Svenska Dagbladet söndagen den 22 juli 1990 intervjuades den i Tyskland födde och 1940 till Sverige invandrade Hans W Levy om judendomen under rubriken "Kärleken till Israel förenar". Levy är numera svensk medborgare och föreståndare för den judiska församlingen i Göteborg (c:a 1.800 personer). Han torde vara mycket representativ för sin folkgrupp, och det kan därför vara av intresse att få veta, vad han har för syn på saker och ting.
Frågan vem som är jude lär många ha grubblat över i århundraden, kanske årtusenden. Att definiera olika kategorier av människor så att de bildar en klart avgränsad och lätt igenkännlig grupp, hör inte till det allra lättaste. Kan flera kriterier ligga till grund för definitionen, och blir den i så fall logisk och begriplig?
Levy tvekar inte om svaret på denna fråga: "Det är lätt. Jude är var och en som är född av en judisk mor." Samma krav alltså, som man i Israel ställer för att någon automatiskt skall accepteras som medborgare i den judiska staten, eller som man i Sverige och andra länder ställer på medlemmar i de judiska församlingarna!
Visserligen bedyrar Levy, att "med ras har det här ingenting att göra", men hans försäkran kan knappast tas på allvar, eftersom enligt hans uppfattning alla judar utgör ett särskilt folk, utvalt av Gud. Den här definitionen av begreppet "jude" är alltså rasistisk i den meningen, att den bygger på etnisk exklusitivitet.
Hur låter sig då denna rasistiska definition av begreppet "jude" logiskt förenas med definitionen av "judendomen" som en religion? Egentligen inte alls. En verklig religion kan inte begränsas till att höra samman med endast ett folk, som av Gud är utvalt till att härska över alla andra folk, den måste kunna omfattas av vilka människor som helst. Tänk om man sade, att endast den kan vara kristen eller muslim, som har en kristen respektive muslimsk mor!
Levys definition av den judiska "religionen" är också ganska märklig: den kan omfattas inte bara av de judar, som efterlever Torah, det vill säga Moseböckernas stadgar och bud, utan också av de judar, som säger sig vara ateister! Levy hävdar rentav, att ateister med en judisk mor har "sin egen religion". Sådana gudsförnekare skulle alltså vara att betrakta som religiösa personer! Tilläggas kan, att de judar, som av taktiska skäl offentligt övergått till kristendomen, t ex den brittiske premiärminister Disraeli på 1800-talet och den nuvarande katolske ärkebiskopen i Paris, Lustiger, i Israel räknas som judar. Man kan alltså vara en "kristen jude"!
När Levy hävdar något så uppenbart orimligt, som att vissa gudsförnekare kan räknas som judar, är förklaringen till detta skenbara mysterium mycket enkel: judendomen är ingen verklig religion utan en till religion kamouflerad judisk nationalism, grundad på rasistiska lagar och föreskrifter om att judarna inte får beblanda sig med andra folk (Se 5 Mosebok 7, Esra 9 och 10 samt Nehemja 13!). Den judiska församlingen är bara till namnet en religiös församling, för att man ska komma i åtnjutande av den integritet och vördnad en sådan tillkommer. I realiteten är det fråga om en nationaljudisk församling med lojalitet till alla judar och "kärlek till Israel"!
Kort sagt, judar är religiösa i den mån det passar dem att framstå som sådana. Visst är detta ett bedrägeri eller illusionstrick, men precis som trollkarlen under en föreställning plockar fram en vit kanin ur sin tomma hatt, så är det ett effektfullt nummer, och det inhöstar applåder av åskådarna, som inte upptäcker de flinka tricken, som fört dem bakom ljuset. Att tricksa med ord, att med en rapp tunga utföra allsköns verbala konster, vända ut och in på begreppen och efter behag göra våld på logiken, det är en judisk tradition från århundradens trägna talmudstudier!
I den judiska "religionen" ingår bland annat att fira ett antal judiska helger med en historisk och symbolmättad innebörd, som är av ganska annorlunda slag än innebörden av de i Sverige allmänt firade kristna helgerna jul, påsk och pingst (till minne av respektive födelsen i Betlehem, den korsfästes lidande och den helige andes utgjutelse över lärjungarna). Vad handlar då de judiska helgerna om?
Jo, under den judiska påsken (pesach) firar man minnet av hur forntidens judar först anställde ett blodbad på alla förstfödda egypter (symboliskt utfört av Israels Gud, Jahve) och sedan plundrade sina egyptiska grannar på alla deras dyrbara ägodelar av guld och silver (Se 2 Mosebok 12!). Purimfesten firas till minne av hur judarna i perserriket dödade bland annat 75.000 perser och om hur juden Mordokai, vars fosterdotter Ester hade blivit perserkungens favorithustru, genom intriger blev kungens premiärminister och särskilt gynnade judarna på de andra folkens bekostnad i detta rike (Se Esters bok 9 och 10!).
På "försoningsdagen" skulle judarna försonas med sin Gud för alla missgärningar de begått. Det skulle gå till på det viset, att några kreatur avlivades genom ritualslakt (man skar halsen av dem och lät dem förblöda under en ångestfylld minut). Sedan skulle en levande bock föras fram till översteprästen, som skulle lägga händerna på dess huvud och bekänna över honom alla Israels barns missgärningar, varefter bocken skulle få springa iväg ut i vildmarken. Så var man kvitt skulden för de gamla missgärningarna och kunde lugnt begå nya tills nästa "försoningsdag"!
Enligt Levi kan icke-judar övergå till judendomen, trots att de inte har någon judisk mor. Villkoret för denna - enligt vanlig logik omöjliga! - konvertering är att konvertiten "tre gånger får höra om alla de olyckor, som drabbat judarna", och att han "skall vara medveten om att det inte medför några fördelar att tillhöra det judiska folket". Hur en konvertit kan tillhöra det judiska folket, när hans mor inte är judinna, förklarar inte Levy.
Kanske ligger förklaringen i en fräck bluff: konvertiten intalas, att han kommer att tillhöra det judiska folket, vilket han faktiskt inte kan göra. Det skulle i sin tur förklara, varför det för konvertiten inte medför någon fördel att tillhöra det judiska folket, eftersom vederbörande inte gör det i verkligheten utan bara tror så!
På intervjuarens fråga, hur det kan komma sig, att det finns så oproportionerligt många judar som belönats med nobelpriset på senare år, svarar Hans Levy skrattande: "För det första har vi judar haft allmän folkskola för alla pojkar sedan före Kristus... Sedan är det nog så, att folk som måste hävda sig blir särskilt flitiga.
Båda de här påståendena saknar reell grund. Särskilt utvalda pojkar har i forna tider gått i judiska skolor, där de endast fått lära sig att under rituella huvudskakningar läsa avsnitt ur Torah och Talmud. Någon allmänorienterande undervisning i stil med den som ges i våra grundskolor har de däremot inte fått. Varför just judar måste hävda sig gentemot andra, och varför särskild flit måste leda till litterärt förtjänstfulla prestationer, förklarar inte Levy och kan heller inte göra det, eftersom det inte finns något sådant samband!
Orsaken till att påfallande många judar fått nobelpriset i litteratur (särskilt under de senaste 15 åren) är mycket enkel. Sedan ganska länge dominerar judarna inom reklamen, massmedierna och de stora bokförlagen i västvärlden, inte minst i USA. Följden har då blivit, att judiska författare särskilt favoriseras och uppmuntras, bland annat med höga royalties på sina böcker, men också med feta arvoden från judiskt ägda TV-bolag, andra massmedia samt teatrar på Broadway i New York ("Jew York"). Judiska författare gynnas med andra ord i det rådande kulturklimatet!
Eftersom judiska författare lever i olika länder, vars olika språkkulturer de kan anses representera, blir ju inte den oproportionerligt stora utdelningen av nobelpris till judar så uppseendeväckande. Den judiske författaren Boris Pasternak var sovjetisk medborgare och skrev på ryska, om sovjetiska ämnen. Ytligt sett var det alltså rysk och inte judisk litteratur som belönades!
Den tyskspråkige juden Elias Canetti var visserligen starkt präglad av sitt judiska kulturarv och påverkad av sin samtids judiska författare, men när Svenska Akademin gav honom nobelpriset, kunde belöningen på motsvarande sätt sägas gå till den tyskspråkiga litteraturen!
Mest påfallande judisk i både ämnesval och synsätt var väl Isaac Singer, som var helt försjunken i den polska judendomens skrönvärld, fastän han länge hade levt i USA. Hans mest kända bok om USA heter typiskt nog "Vilse i Amerika", trots att han i denna självbiografiska skildring uteslutande umgås med judar.
"Alla judar får genast personlig kontakt med varandra, var de än möts i världen", försäkrar Hans Levy och fortsätter: "Vi judar har så mycket att tala om, först och främst om Israel, centrum för våra drömmar och vår längtan. En jude, som inte bär Israel i sitt hjärta, är en anomali (en onormal avvikelse)", menar han och tillägger: "Kärleken till landet har alltid varit levande hos oss judar, alldeles oberoende av yttre gränsdragningar."
Men om Levy skulle ha rätt i detta, hur kommer det sig då, att judarna i forna tider inte mangrant stannade kvar i detta land, utan till större delen flyttade därifrån eller stannade kvar i de länder, dit de hade fördrivits? Redan för två tusen år sedan bodde flertalet judar utanför själva Palestina. Enbart i Alexandria bodde det då fler judar än i hela den dåtida romerska provinsen Palestina!
Om vi går ännu längre tillbaka i tiden, så vägrade flertalet av de judar,som hade förts till Babylonien att återvända, när de fritt fick göra det, sedan perserna hade störtat det babyloniska riket. När Jerusalem till följd av ett judiskt uppror förstördes år 70 genom romarna under Titus, måste visserligen många judar lämna landet, men när det en tid därefter stod judarna fritt att återvända, ville de flesta inte göra det. Och i dag, när Israel med hjälp av utländska pengar, politiska påtryckningar och allehanda lockbeten försöker få judar i olika länder att bosätta sig i Israel, så tillhör Levy det tiotal miljoner judar, som ändå avstår från att resa dit. Varför detta besynnerliga självplågeri?
När Hans Levy förklarar, att det är typiskt judiskt att ifrågasätta, vilket de judiska barnen uppmuntras till, då kan man tycka, att även icke-judar borde få ifrågasätta judendomen, liksom judarnas förmenta rätt att erövra Palestina från palestinierna, upprätta sin stat Israel och låta judar från hela världen strömma in som israeliska medborgare, samtidigt som fördrivna palestinier förvägras rätten att återvända.
Att ifrågasätta dessa judiska brott och illgärningar stämplas av samma judar som "antisemitism" eller "judehat", varefter all diskussion genast upphör och samma judar gör allt för att få vederbörande ifrågasättare bannlyst från all offentlig debatt och om möjligt åtalad och dömd som "missaktare av den judiska folkgruppen". Representanter för den mest rasistiska av alla läror - judendomen - dömer varje opponent som "rasist"! Detta är en monumental fräckhet och tillhör de judiska illusionisttricken.
Ännu ett judiskt illusionisttrick, som Hans Levy praktiserar i denna intervju i Svenska Dagbladet, är när han slår sig för bröstet med att judarna är så stora och medmänskliga moralister och citerar ur Moseböckerna: "Du skall älska Gud över allting, och din nästa som dig själv!" Det låter mäkta imponerande och storsint, upphöjt och ädelt, men är falskt. För det första kan ju de ateister, som enligt Levy också är judar, inte älska någon som de förnekar, och för det andra betyder ordet "nästa" i Moseböckerna inte varje medmänniska utan varje jude!
Uttalandet ser ut som om det vore fråga om allmän människokärlek, eftersom denna tolkning är kristen, men i verkligheten är det här fråga om inbördes judisk sammanhållning mot en fientlig omvärld. Andra folk accepteras endast om de underkastar sig judarna, detta är kärnan i judendomen. I Jesaja, 60. kapitlet, under rubriken "Sions kommande härlighet", heter det: "Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås, ja, sådana folk skall i grund förgöras."
Ahmed Rami
I sin bok "Judisk häxprocess i Sverige"
