Metro, 2006-08-04

Nu kan jag inte fortsätta att fega

Efter att ha deltagit på en av Judiska museets utställningar häromåret
blev jag intervjuad av en tyskspråkig radiokanal.

Reportern frågade mig hur mycket staten Israel betytt för mig som jude
uppvuxen i Sverige.

- Ingenting, svarade jag.

Det var en grov lögn. Hela min uppväxt var extremt starkt präglad av
Israel. Det var det vanligaste ämnet som diskuterades kring vårt
matbord, om vi gav pengar till välgörenhet var det till Israel de gick
och jag var i flera år övertygad om att det var där jag skulle göra
min militärtjänst. Trots att jag aldrig bott där längre än två månader
i sträck har jag alltid identifierat mig betydligt mer med Israel än
med Sverige.

Jag ljög för reportern av gammal vana. Det är en jobbig och svår
kombination när ett land jag har så djupa känslor för ofta uppträder
på ett sätt jag inte kan försvara, samtidigt som jag vägrar ge
självgoda svenska proggskägg med svartvit världsbild minsta chans att
titta upp från sina kikärtsgrytor och ropa: "Titta, till och med dom
själva erkänner att de är dumma i huvudet." Min utväg har varit att
göra precis som jag gjorde med reportern - vifta bort frågan och
förtränga problemet.

Den här sommaren förtränger jag mer än någonsin.

Sedan de första attackerna i mitten av juli undviker jag tidningar och
tv-nyheter så gott det går och har jag på radion lyssnar jag enbart på
Svenska favoriter.
 
Den enda del av rapporteringen jag kunnat tvinga mig själv att ta del
av är den som kallas analys eller överblick. Där sätts dagens krig in
i ett större sammanhang, vilket ger mig det jag kommit på mig själv
med att hela tiden vara ute efter - förståelse för den israeliska
regimens agerande.
 
Men det går inte att hålla emot hur länge som helst. Till sist sipprar
allt det andra ändå igenom och då hjälper varken analyser eller
överblickar.
 
När jag för några dagar sedan råkade få syn på en text av bloggaren
Hanin Shakrah i Svenska Dagbladet var mina förträngningsmekanismer
tvungna att ge upp. Hon är på plats i Libanon och berättar plågsamt
personligt om det enorma lidandet. Om dånet från stridsflygplanen, om
lukten från en sönderbränd tolvårig flicka, om en man som grät så
häftigt att han verkade ha drabbats av ett epileptiskt anfall.

Jag läste och skämdes över att det här till viss del faktiskt sker i
mitt namn. Jag skämdes över att jag hukat och hållit tyst medan allt
det här pågått. Jag har ju vetat allt egentligen, men varit för feg
för att dra några slutsatser.
 
Hanin Shakrah avslutade sin text med att skriva att hon åkt till
Libanon för att göra sin del och att hon nu uppmanade läsarna att göra
sin.
 
Jag vet inte hur man gör det bäst eller exakt hur det ska gå till.
Bara att kriget är oacceptabelt och att jag inte kan fortsätta fega.

Stephan Mendel-Enk
journalist och författare
____________________________
" I have seen much war in my lifetime and I hate it profoundly.
But there are things worse than war; and all of  them come with defeat."
Ernest Hemingway