En hel nation
håller på att
spärras in och
lämnas åt sitt öde.
Det framgår tydligt
av de senaste
attackerna mot Gaza,
ett område vars
lidande har kommit
att symbolisera den
tragedi som
påtvingats folken i
Mellanöstern. Dessa
attacker,
rapporterade
brittiska Channel 4
News, ”riktades
mot centralt
placerade militanta
Hamasaktivister”
och mot ”Hamas
infrastruktur”.
BBC talade om en
”sammandrabbning”
mellan samma
militanta
Hamasaktivister och
israeliska
F-16-stridsflygplan.
Låt
oss ta denna
sammandrabbning i
närmare betraktande.
De militanta
aktivisternas bil
sprängdes i bitar av
en missil från ett
stridsflygplan.
Vilka var dessa
militanta
aktivister? Enligt
min erfarenhet är
alla invånare i Gaza
militanta i sitt
motstånd mot sin
fångvaktare och
plågoande
ockupationsmakten.
Och vad gäller
”Hamas
infrastruktur”
så rör det sig om
det partis
högkvarter som vann
förra årets
demokratiska val i
Palestina. Att
rapportera händelsen
på det sättet skulle
emellertid ge fel
intryck. Det skulle
ge intryck av att
människorna i bilen
och alla de andra
palestinska offren
genom åren, barnen
och de gamla som
också har
”drabbat samman”
med stridsflygplan,
har utsatts för en
monstruös orättvisa.
Det skulle innebära
att man sa
sanningen.
”Vissa säger”,
sa Channel 4:s
reporter, att
”Hamas har
provocerat fram
detta [angrepp] … ”.
Kanske syftade han
på de raketer som
avfyrats mot Israel
från det fängelse
som är Gaza. Channel
4:s reporter talade
om ett ”ändlöst
krig”, som om
det rörde sig om en
konflikt mellan
jämbördiga
motståndare. Det
förekommer inget
krig.
Det som förekommer
är motstånd bland
några av de
fattigaste och mest
sårbara människorna
i världen, riktat
mot en fortgående,
olaglig ockupation
som bedrivs av
världens fjärde
största militärmakt,
vars
massförstörelsevapen
omfattar allt från
multipelbomber till
vätebomber och vars
politik belönas med
ekonomiskt stöd från
världens enda
supermakt.
Enligt dokument som
erhållits av United
Press International
finansierade Israel
tidigare i hemlighet
Hamas i ”ett
direkt försök att så
splittring och
minska stödet för
ett starkt, sekulärt
PLO genom att
utnyttja ett
konkurrerande
religiöst
alternativ”, som
en tidigare
CIA-tjänsteman
uttryckte det.
I dag har Israel
och USA gjort
helt om och stöder
öppet Hamas rival,
Fatah, med mutor på
miljontals dollar.
Israel lät nyligen i
hemlighet fem hundra
Fatahsoldater
passera in i Gaza
från Egypten, där de
hade getts
utbildning av en
annan amerikansk
klientstat,
diktaturen i Kairo.
Israelernas mål är
att undergräva den
folkvalda
palestinska
regeringen och sätta
i gång ett
inbördeskrig. De har
inte riktigt
lyckats.
Palestinierna
svarade med att
bilda en nationell
samlingsregering,
bestående av både
Hamas och Fatah. De
senaste angreppen
har som mål att
krossa denna
regering.
Den
framstående
israeliske
journalisten
Gideon Levy har
beskrivit svälten
som drabbar Gazas
drygt en och en
kvarts miljon
invånare och de
”tusentals skadade,
invalidiserade och
traumatiserade
människor som inte
har möjlighet att få
någon behandling
alls … Skuggor till
människor rör sig
genom ruinerna … De
vet bara att [den
israeliska armén]
kommer att återvända
och de vet vad detta
kommer att innebära
för dem: ytterligare
inspärrning i de
egna hemmen i veckor
i sträck,
ytterligare död och
förstörelse i
monstruös
omfattning.”
Varje gång jag har
besökt Gaza har jag
uppfyllts av djup
melankoli, som om
jag vore en
inkräktare på en
hemlig sorgeplats.
Rökslingor från
vedbrasor ringlar
sig över samma
Medelhavsvatten som
fria folk lever
intill, men inte
här. Längs stränder
som turister skulle
betrakta som
pittoreska släpar
sig Gazas inspärrade
fångar fram; rader
av sepiafärgade
figurer blir till
siluetter som går
längs vattenbrynet,
genom skvalpande
kloakvatten. Vattnet
och elen stängs av,
återigen, när
generatorerna
bombas, återigen.
En
kort tid innan
han dog anklagade
Edward Said
bittert utländska
journalister för den
destruktiva roll de
spelar för att
”osynliggöra
bakgrunden till det
palestinska våldet,
reaktionen från ett
desperat och
fruktansvärt
förtryckt folk, och
det hemska lidande
ur vilket denna
reaktion uppstår”.
Precis som
invasionen av Irak
var ett ”krig
genom medierna”
kan samma sak sägas
om den groteskt
ensidiga
”konflikten” i
Palestina.
Det banbrytande
arbete som utförts
av Glasgow
University Media
Group visar att
tv-tittarna sällan
får veta att
palestinierna är
offer för en olaglig
militär ockupation;
termen ”de
ockuperade områdena”
förklaras sällan.
Den selektiva
användningen av
språkliga begrepp i
tv-nyheterna spelar
en avgörande roll
för att upprätthålla
denna förvirring och
okunnighet. Ord som
”terrorism”,
”mord”, och
”hänsynslöst,
kallblodigt
mördande”
beskriver israelers
död, nästan aldrig
palestiniers.
Det finns hedervärda
undantag. Den
kidnappade
BBC-reportern
Alan Johnston är
ett av dem. Men i
den massiva
rapporteringen om
kidnappningen av
Johnston nämndes
aldrig de tusentals
palestinier som
rövas bort av Israel
och som i många fall
inte får träffa sina
familjer på flera
år. Det görs inga
vädjanden för dem.
I Jerusalem har de
utländska
journalisternas
organisation Foreign
Press Association
(FPA) dokumenterat
hur israeliska
soldater skjutit mot
och skrämt dess
medlemmar. Under en
åttamånadersperiod
skottskadades åtta
journalister,
inklusive CNN:s
stationschef i
Jerusalem, av
israelisk militär,
varav några
allvarligt. I vart
och ett av fallen
protesterade FPA.
Inte i något fall
fick organisationen
ett
tillfredsställande
svar.
En form av censur
genom utelämnande
genomsyrar den
västerländska
medierapporteringen
om Israel, i
synnerhet i USA.
Hamas avfärdas som
en
”terroristgrupp som
försvurit sig åt
Israels förstörelse”,
som ”vägrar att
erkänna Israel och
som vill slåss inte
förhandla”.
Hamas upprepade
förslag om en
tioårig vapenvila
ignoreras, liksom en
hoppingivande
ideologisk
förskjutning som
nyligen skett inom
Hamas och som
innebär ett
historiskt
accepterande av
Israels suveränitet.
Den
gängse
medierapporteringen
undertrycker
sanningen: att
Israel har föresatt
sig att förgöra
Palestina.
John Pilger