"Detta land är judarnas historiska hem", deklarerade sionistorganisationen i sitt memorandum till fredskonferensen 1919.
Utropandet av staten Israel, den 14 maj 1948, bekräftade, att det var "i kraft av det judiska folkets naturliga och historiska rättigheter", som denna stat grundades i Palestina.
Idén med de "historiska rättigheterna" är, i sionistpropaganda, ständigt kopplad till talet om "det förlovade landet", vilket förväntas skänka israelerna en ursprunglig, "gudomlig rätt", till ägande och herravälde över Palestina.
Vi ska emellertid betrakta dessa två problem var för sig. Att göra denna uppdelning är inte svårt, eftersom det, förutom i de bibliska skrifterna, varken i skrifter från folken i Mellanöstern eller bland arkeologiska fynd, finns några spår av de händelser som redovisas i Gamla Testamentet före det tionde århundradet f Kr. T o m en lärd man som dominikanen Fader de Vaux, vilken var mycket angelägen att hävda Gamla Testamentets autencitet, erkänner, att man, förutom i Bibeln, inte kan finna "någon tydlig referens varken till de hebreiska patriarkerna, tiden i Egypten eller erövringen av Kanaan". Det är dessutom tveksamt, huruvida något ytterligare ljus kan komma att spridas över denna fråga genom nya skrifter.1
Temat om Palestina som det "förlovade landet" förekommer sålunda endast i skrifter från dem som anser sig omhulda denna tanke. Andra uttolkare har, för c:a hundra år sedan, kommit till ännu mer extrema slutsatser. Detta kommer vi att se i samband med resonemanget om den bibliska myten om "det förlovade landet".
Den första observation man gör, så snart man upphör att okritiskt nöja sig med de "historiska" delarna av Gamla Testamentet, är att hebréernas historia är långt ifrån att vara den centrala del i historien som de "exceptionalistiska" teserna i den politiska sionismen vill låta påskina. Tvärtom tycks hebréernas historia inte under någon tidsepok varit tydligt skild från vare sig Mesopotamiens, hettiternas eller Egyptens riken. De har alltid varit mycket små minoriteter i de flesta länder; inte enbart i Palestina.
Om vi bortser arkeologin, som har bevis för människors närvaro i det land som skulle bli Palestina 10 000 år tillbaka, och inskränker oss till den historiska period från vilken det finns skrivna dokument, kan vi schematiskt urskilja:
1. Den tidiga bronsåldern fram till år 2000 f Kr, från vilken vi har bevis (och ännu fler nu sedan upptäckten av Ebla- skrifterna 1976) på en i Kanaan existerande stor samhällscivilisation med ett västsemitisk-talande folk som t ex de som talade armeniska och de som talade Kanaans språk.
2. Sedan kommer en period (2200-1900) som utmärkes av inflytande från folkvandringar.
3. Därefter en ny period av "stadsliv" (1900-1550) under medelbronsåldern.
4. Från mitten av 1500-talet f Kr var det sedan egyptisk dominans i området. Faraonerna i den 18:e dynastin gjorde Palestina till ett egyptiskt gränsrike.
Detta område, i hjärtat av den "bördiga halvmånen" som sträcker sig från Nilen till Eufrat, är det landområde genom vilket de mest skilda folkslag har passerat och blandat sig med varann. När nomaderna eller herdefolken, som var på väg att börja ett bofast liv, kom från Mesopotamien eller Transjordanien och anlände till Kanaan i början av år 2000 f Kr, d v s den tidiga bronsåldern, fann de där innevånare som hade gjort detta land till sitt hem långt tidigare, kanaaniterna, alltså förfäder till dagens palestinier, och som redan hade en samhällelig civilisation och just var på väg, i slutet av år 2000 f Kr, att få kunskap om användningen av järn och om alfabetiskt skrivsätt.
Hebréerna bildade, tvärtemot Bibelns traditionella framställning, inte någon utmärkande etnisk grupp innan nomaderna kom till Kanaan. De bestod av olika etniska grupper och var endast en del av de stora nomadiska folkvandringarna.
Vissa av dessa nomader som kom från Mesopotamien slog sig ner i Kanaan, medan andra fortsatte till Egypten. De förra, (varibland återfanns de som senare skulle kallas hebréer) lånade sitt språk, sätt att skriva och religion från kanaaniterna ända till de, omking år 1400, kanske i Hyksosinkräktarnas kölvatten, sökte sig nytt land i Egypten.
När Hyksos drevs ut ur Egypten blev hebréerna, (som troligen hade anlänt, tillsammans med Hyksos, och åtnjutit hans beskydd och dragit nytta av denna privilegierade ställning), ansedda som medbrottslingar och utsatta för ökat förtryck. Detta upproriska och udda folkslag, som inte bildade någon etnisk grupp utan snarare en kategori av människor som var politiskt fientligt inställda till Farao, flydde från Egypten under namnet apiru (från vilket otvivelaktigt namnet hebrée kommer enligt Fader de Vaux).
Denna typ av utvandring av missnöjda "outsiders" måste ha varit mycket vanlig och ofta förekommande, i de egyptiska krönikeskrifterna. Men ingen som helst kommentar till denna "händelse" finns inte ens i form av en gränsvaktsrapport - trots att det förekommer sådana rapporter om förflyttningar fr o m 19:e århundradet f Kr och framåt.
De enda källor vi har, bortsett från de fiktiva sagor som finns i Gamla Testamentet, kan räknas på handens fem fingrar. Första gången man kan finna namnet Israel är på ett minnesmärke, från c:a 1225, över Pharaon Merneptah's segrar. Där kan man läsa, utan några närmare detaljupplysningar, att när denne intog städer i Palestina förstörde han också "Israel": "Israel har utplånats, dess ras existerar inte längre." Inget annat sägs om Israel i denna skrift.2 Förutom detta finns det 400 lertavlor, som successivt har återfunnits från år 1887 vid Tel-el-Amarna, den huvudstad som grundades av Pharaon Amenophis IV. Dessa ger oss upplysningar om korrespondens mellan Pharaoh och vasallprinsarna i Palestina och Syrien. Här omnämns inte Israel alls, men man får intressanta upplysningar om storstäderna i Kanaan och deras inbördes rivalitet.
Av dessa enstaka spår som Israel, bland många folkslags historia, lämnat efter sig framträder genast två slutsatser:
1. Att det inte är möjligt att tillskriva Israel som "historisk rätt" att inneha rätten att vara den första ockupanten och erövraren. När folkstammen kom till Palestina med den arameniska vågen, fann de där de infödda (palestinierna): kanaaniterna, hettiterna (runt Hebron som de grundat), ammoniterna (runt Amman), moabiterna (öster om Döda Havet) och edomiterna (i sydöst). Samtidigt kom från Egeiska havet ett annat folk, palestinierna (och därifrån kommer namnet "Palestina"), och installerade sig mellan berget Carmel och öknen. Det folkslag som i dag kallas palestinier, som före Islam hade andra religioner, kom under 7:e århundradet e Kr, att omvändas i större delar av befolkningen (däribland israeliterna) till Islam, blandade sig med varandra genom ingifte och introducerade sitt eget språk. Arabernas invandring i Palestina under det 7:e århundradet var snarare ett kulturellt än ett etniskt fenomen. Palestinierna stammar alltså från de infödda kanaaniterna, vilka bodde i Palestina redan för åtminstone 5000 år sedan (alltså från historiens början).
De stammar också från filistéerna (vilka gav landet dess namn Palestina - som på arabiska heter Falastin) och de stammar från perserna, grekerna, romarna, araberna och turkarna, vilka successivt ockuperade landet i babyloniernas, hettiternas och egyptiernas efterföljd. De "första ockupanterna" är alltså dessa "palestinier", som har bebott detta land sedan historiens gryning. Detta medan judarnas anspråk på Palestina bygger enbart på efterkonstruerade myter och makten.
2. Den andra slutsatsen som följer på denna Palestinas historia är, att hebréerna (apiru) bara var ett av många andra invandrarfolk (babylonier, hettiter, egyptier, perser, greker, romare, araber och turkar) då de på 13:e århundradet f Kr kom från Egypten och slog sig ner i Palestina som små minoriteter antingen genom infiltration eller genom erövring. (Vi återkommer till detta när vi diskuterar Bibelns berättelser).
Först sedan de installerat sig i Kanaan, ungefär på 13:e århundradet f Kr, kan man tala om ett "israeliskt folk", en syntes av folkslag av olika etniskt ursprung. Först då kan man också spåra källor antingen interna eller externa: För det första därför att, som vi redan nämnt, det inte finns några andra dokument än Bibeln, som relaterar till den föregående tidsperioden3 och för det andra därför att ingen av Bibelns skrifter kommit till före Salomos regeringsperiod (dvs det 10:e århundradet). Dessa första versioner var inspirerade av dåtidens politiska tankegångar (hyllande eller kritik av monarkin, legitimering av äganderätt till land eller erövring av land o s v) samt också grundade på muntlig tradition. De liknade Eddan, Homeros epik, Kung Arthurs legender, de afrikanska griots heroiska stamtavlor eller de arabiska sagoberättarnas sägner i vilka, som Fader de Vaux säger:
Genom analys av sagorna i de bibliska skrifterna (vi har inget annat att tillgå när det gäller de judiska legenderna) kan vi få reda på, att omkring år 1000 f Kr fanns det en ledare för en grupp (som på 16:e århundradet e Kr skulle kallats en "condottiere"), vilken hörde till ätten Judah. I spetsen för filistéiska och kretensiska legotrupper utnyttjade han mycket skickligt maktbalansen mellan denna epoks båda "supermakter" babylonierna och egyptierna. Han lyckades bygga ett kungarike och etablera sig, med sin livvakt av folk från Kreta och filistéer, i Jerusalem, där de tidigare innevånarna, jebusiterna, också fortsatte att bo kvar. Denne truppledare, David, - fortfarande enligt GT:s legender - som anförtrodde befälet över en tredjedel av sin armé till en filisté, Ittai från Gath, och som, under Absaloms revolt, tog emot underhåll från den amonitiske prinsen Shobi i Transjordanien, försökte aldrig "judaisera" Kanaan. Tvärtom skapade han en multinationell stat som tog till sig alla folk av skilda religioner och ursprung. Hans egen anmoder Ruth var moabit och när han kom i svårigheter, lämnade han sina släktingar i skyddsligt förvar hos kungen av Moab.
Med en hettitisk kvinna hade han en son, Salomon, som efterträdde honom på tronen och som behöll och till och med utvecklade statens multinationella karaktär.4
Efter Salomons död uppdelades Davids kungarike i Israel i norr och Juda i söder. År 721 invaderade assyrierna Israel och år 587 besegrades Juda av babylonierna. Landets ledande män gick i exil. När sedan Cyrus, Persiens kung, intog Babylon lät han alla som gått i exil återvända. (Många föredrog dock att stanna i Babylon.)
Därefter levde hebréerna omväxlande under persisk, grekisk och romersk dominans ända till Mackabéer-revolten, andra århundradet f Kr, som riktades mot en efterträdare till Alexander, nämligen Antiochus Epiphanes. Efter tjugo års strider skapade mackabéerna en dynasti, som är känd under namnet Hasmonéerna. Denna upplöstes sedermera av inre stridigheter och år 63 f Kr erövrades Palestina av Pompeji och blev först en vasallmonarki under Herodes och sedan en romersk provins. Två revolter mot de romerska ockupanterna misslyckades. De ägde rum år 70 och år 135 f Kr. När den andra revolten, ledd av Bar Kokhba, slogs ned, förstördes också Templet. Det judiska folket spreds till alla Medelhavets kustområden. Det israeliska samhället hade upphört att existera. Allt detta, alltså, är en judisk biblisk sagoversion.
Benjamin av Toledo, en judisk pilgrim, som besökte Jerusalem 1170, fann endast 1440 judar i hela Palestina. Nahmanides mötte år 1267 endast två judiska familjer i Jerusalem, trots att den muslimske ledaren Saladin hade låtit judarna "återvända", enligt den judiska ritualen "nästa år i Jerusalem", sedan han återställt Jerusalem år 1187, efter det att korstågfararna intog Jerusalem år 1099.
Judarna begav sig till Palestina som flyktingar från andra orter och inte av någon slags nostalgi för "sina förfäders land". Deras förfäder även enligt GT är inte från Palestina utan från Mesopotamien. (Abraham var ju från Mesopotamien). På 1400-talet var de första som invandrade till Palestina några av de spanska judarna, som inte hade känt något behov av att emigrera under åtta århundradens samexistens med araberna i Spanien (Andalusien), men som då flydde från inkvisitionens ömsesidiga intolerans och "de mest katolska kungarna". Bara ett fåtal av dessa spanska judar kom till Palestina. Majoriteten fann sin tillflykt i de muslimska länderna (som Marocko och Egypten) i Frankrike, Holland, Italien, Cypern eller Balkanländerna. År 1845 fanns endast 12 000 judar i Palestina av en befolkning på 350 000 och år 1880 endast 25 000 av en befolkning på 500 000. År 1882 ledde förföljelserna i Ryssland till en ny inflyttningsvåg, som följdes av judar från Polen och Rumänien.
Då vi nu har kommit till den tidpunkt då den politiska sionismen utvecklades, efter utgivandet av Theodor Herzls bok "Der Judenstaat" 1896, är det nödvändigt, om vi ska förstå de nya motiven i denna rörelse, att summera problemen om de påstådda "historiska rättigheterna".
Långt ifrån att vara de första "ockupanterna" i Palestina, - eftersom när judiska invandrare kom till Palestina första gången så var detta land redan bebott av palestinierna - var hebréerna endast en komponent bland många andra i blandningen av folk i "den bördiga halvmånen". De har ingen grund för att åberopa en utvald period i denna långa historia. Politisk judisk sionism ägnar sig åt systematisk manipulation och förvrängning av fakta när den, i israeliska skolböcker liksom i propaganda till övriga världen, bevarar som signifikant för Palestinas historia endast de få tillfällen då hebréerna spelade en viss påstådd ledande roll enligt den judiska bibliska mytologin nämligen:
1. Ockupationen av Kanaan (Palestina) av folkstammarna från Josuas tid, vilken i 10:e århundradets bibeltexter dateras till 1200-talet f Kr. Denna tolkning förvandlades dessutom i en fiktiv efterkonstruktion till ett "heligt krig" och en förgörande seger över palestinierna genom det 6:e århundradets teologer, vilka, långt efter händelserna, skrev om historien med mycket precisa politiska avsikter (vilket vi kommer att erfara då vi talar om sionismens religiösa mytologi som kompletterar den historiska mytologin).
2. Davids och Salomons 73 regeringsår.
3. "Exilen" i Babylon och "återvändandet" därifrån.
4. Samt slutligen "revolterna" åren 66-70 och åren 132-135 mot romarriket.
Resten av Palestinas historia är av den judiska mytologiska propagandan utplånad, som om inget hänt i detta land under 2000 år, alltså från det tredje årtusendet f Kr till hebréernas ankomst, och därefter igen ingenting i ytterligare 2000 år, alltså från Bar Kokhbas revolt ända till år 135 e Kr och till dess att den judiska staten Israel skapades år 1948.
På detta sätt har en grundläggande historisk myt med bedrägerier skapats genom att godtyckligt bevara bara några få perioder under en historieutveckling på 5000 år: nämligen invandringen, bland så många andra, av hebreiska folkstammar; Davids kungadöme, bland många andras; samt maccabéernas och Bar Kokhbas revolter, också de bland många andra.
Palestinas historia, som den lärs ut i skolorna i den judiska staten Israel, och som propageras i hela världen till stöd för denna banditstat är ett verk av förfalskare. Men den mytologiska "heliga historien", som den lärs ut även i katolska katekes-skolor eller i protestantiska söndagsskolor, från det judiska Gamla Testamentet, stöder oavsiktligt den politiska sionismens propaganda genom att hålla sig strikt till Bibelns myter och bortse från det antika Österns verkliga historia. Man lägger därmed grunden hos miljoner kristna över hela världen att som sanning ta till sig en mytologi, som betyder döden för det palestinska folket och för världsfreden. Denna mytologi har nämligen som syfte att förse politisk judisk sionism med anledningar och legitimitet att göra territoriella anspråk och annekteringar samt begå aggressionshandlingar i rent expansionistiska krig.
Sionisterna kompletterar denna första förvanskning av sanningen med ytterligare två "historiska" myter:
1. Efter det att de har förvandlat Palestina med judisk propaganda till en "historisk öken" (med undantag av de perioder då hebréerna var där), förvandlar de det också till en "geografisk öken": "Ge ett land utan folk till ett folk utan land", för att citera juden Israel Zangwills välkända formulering.5 Hela den judiska sionistiska ideologin i sitt anspråk på Palestina bygger på att landet är tomt. Om sionismen ändå upptäcker efter 1948 att Palestina finns där, så "bör man driva bort dem"!
2. Efter att ha förstört landet Palestinas historiska kontinuitet, skapar sionismen (liksom antisemiterna) en ras- och rasistkontinuitet för "det judiska folket", genom påhittade genealogier och genom att vägra assimilering i akt och mening, att rättfärdiga "återvändandet" - som om dagens "judar" vore avkomman och den naturliga arvtagaren Abraham och till Bibelns israeliter och nu äntligen uppfyllde den gamla, ständiga önskan hos hela världens alla judiska samhällen.
Låt oss analysera dessa två historiska myter.
När politisk sionism, genom Herzls (bok) "Der Judenstaat" (1896), klart formulerade, bortsåg man helt och hållet från närvaron av ett folk i Palestina. Denna närvaro nämndes varken i Herzls bok eller hos den konstituerande världsjudiska och sionistiska organisationerna och församlingarna i värlsdssioniströrelsen. Icke-existensen av detta folk (det palestinska) är en av de grundläggande förutsättningarna i sionismen och detta är roten till alla dess påföljande brott. Fru Golda Meir sade i Sunday Times den 15 juni 1969: "Det fanns inget folk kallat palestinier. Det var inte så, att där fanns ett palestinskt folk och vi kom och drev ut dem och tog deras land ifrån dem. De existerade inte."!!!
Om dessa palestinier inte existerar och ändå gör motstånd, måste detta "frånvarande men ändå närvarnade" folk antingen drivas ut eller massakreras, på samma sättt som immigranterna i Amerika agerade mot indianerna.
Då Einstein frågade Weizmann, som då var en av sionistorganisationens ledare: "Hur går det med araberna om Palestina överlåts åt judarna?", svarade Wezmann: "Vilka araber? Dem kan man knappast räkna med."6
Professor Ben-Zion Dinur, som var den förste utbildningsministern i staten Israel och en nära vän till statens grundare, David Ben-Gurion, skrev 1954 i sin introduktion till "History of Haganah", ("Haganah" är den judiska terrororganisationen) vilken publicerades av Världssionist-Organisationen: "I vårt land finns plats endast för judarna. Vi ska säga till araberna: Gå härifrån! Och om de inte följer uppmaningen, om de gör motstånd, ska vi driva ut dem med våld."
Joseph Weitz, förre direktören för förlikningsavdelningen i the Jewish Agency, skrev 1940: "Oss emellan, det måste göras klart, att det inte finns plats för båda folken i detta land... Enda lösningen är Eretz Israel, åtminstone västra Israel, utan araber, och det finns ingen annan möjlighet än att flytta dessa araber härifrån och till intilliggande områden."7
Ändå var verkligheten helt annorlunda. Efter Balfour- deklarationen 1917, efter tjugo år av politisk sionism och dess propaganda för "återvändandet", efter första vågen av judiska immigranter som flydde från pogromer i Ryssland, Polen och Rumänien, fanns det, enligt den engelska folkräkningen, den 31 december 1922: 757 000 innevånare sammanlagt i Palestina. Av dessa var 663 000 palestinier, (590 000 muslimer och 73 000 kristna) och 83 000 judar. Det betyder att 88% av befolkningen var araber och 11% judar. Och man ska minnas, att denna av sionisterna s k "öken" exporterade spannmål och citrusfrukter.
1891 skrev Asher Ginzberg, sionist från första början, efter ett besök i Palestina (han skrev under pseudonymen Ahad Ha'am, "en av folket"): "Vi utomlands är vana att tro, att Palestina nuförtiden är nästan helt öde; en ofruktsam öken där vem som helst kan köpa det land han vill ha. Faktum är att det inte är så. Över hela landet är det svårt, att finna arabiskt land som inte är uppodlat... ". "De enda platser som inte var uppodlade", påpekade han, "var sanddyner och bergiga områden där inget annat än fruktträd kunde växa, och då endast efter mycket hårt arbete med att röja marken och lägga på ny jord".8
I själva verket exporterade beduinerna (d v s arabiska bönder) 30 000 ton vete per år, innan sionisterna kom; ytan av arabisk - ägda fruktodlingar varierade mellan åren 1921 och 1942. Den del som bestod av apelsiner och andra citrusfrukter ökade med sju gånger mellan åren 1922 och 1947, och produktionen av grönsaker var 1938 tio gånger så stor som 1922.
För att ta exemplet med citrusfrukterna, presenterade Peel Report, genom statssekretariatet för kolonierna, för Brittiska parlamentet 1937, en skattning som baserade sig på den snabba tillväxten av apelsinlundar i Palestina. Denna skattning innebar att av de 30 000 000 lådor vinterapelsiner, med vilken världsproduktionen väntades öka de följande tio åren, skulle producenter och exportörer placera sig enligt följande:
Palestina: 15 000 000 USA: 7 000 000 Spanien: 5 000 000 övriga länder: 3 000 000 (Cypern, Egypten m fl)
Denna "förutsägelse" och de data som den baserar sig på återfinns i Peel Report, kapitel 8, paragraf 19, sidan 214.
Om vi tar i beaktande utvecklingen i jordbruket i alla länder under de sista 50 åren och om vi dessutom, (som vi kommer att visa i relation till finansieringen av staten Israel), beaktar den otroliga mängd finansiell "hjälp" som staten Israel fått från utlandet, står det klart att i detta avseende finns inte den ringaste skymt av "miraklet Israel".
Myten om det historiska och geografiska "tomrummet" var ägnad att tjäna som den grundläggande förutsättningen för sionistpolitik i Israel, nämligen att rättfärdiga och "legitimera" bortdrivningarna, plundringarna och förtrycket vilkas utsträckning vi ska visa senare.
Den andra grundläggande historiska myten i den judiska sionismen är den om raskontinuiteten och den ständiga längtan att "återvända".
En påhittad genealogi siktar mot att få folk att tro att alla judar i världen i dag är enligt den judiska propagandamyten avkomman från en "ras" vilken kom i en "klump" på Guds befallning med Abraham och patriarkerna till det "förlovade" landet Kanaan. Detta folk emigrerade sedan till Egypten och befriades sedan, fortfarande med deras Guds makt, från slaveri genom den mirakulösa "exodus" som leddes av Moses c:a år 1200 och erövrade till slut, under Josuas ledning, "det förlovade landet", utrotade (fortfarande enligt den judiska Gudens order) den infödda befolkningen (palestinierna) för att bygga ett judiskt imperium, Davids imperium, för att därefter besegras och bli drivna i landsflykt, "diaspora".
När Cyrus år 539 tillät de som trodde att de är "exilflyktingar" att återvända, fanns där två män som stod det persiska hovet nära. Det var enligt den judiska mytologin översteprästen Nehemiah och den skriftlärde Ezra. Dessa var mycket angelägna att bevara "renheten" i sin "ras" och sin "religion" samt att undvika att judarna assimilerades med de folk bland vilka de levde. De stiftade stränga judiska lagar vilka förbjöd enligt den judiska läran giftemål med icke- judiska kvinnor och kodifierade systematiskt lagarna som en gång "uppenbarats för Moses" samt instiftade en fullkomlig prästerlig auktoritet.
Lagarna som systematiskt organiserade rasdiskrimineringen var extra stränga: "Skilj er från landets folk och från de främmande hustrurna." (Ezra, i GT, X, II) Dessa främmande hustrur skulle förskjutas inom tre månader: "Och de satte stopp för alla män som hade tagit sig främmande hustrur första dagen i första månaden." (Ezra, X, 17). Vi finner i Nehemiah (XIII, 3): "Nu hände det sig att när de hörde talas om lagen, skilde de från Israel hela den blandade massan." Och Nehemiah tillägger: "Dessa dagar såg jag också judar som gift sig med kvinnor av Ashdod, Ammon och Moab. Och hälften av deras barn talade Ashdod's språk och kunde inte tala judarnas språk utan talade än det ena och än det andra språket. Och när jag kom i tvist med dem, förbannade dem, slog vissa av dem och drog dem i håret och fick dem att svära vid Gud och säga: "Ge inte era döttrar till deras söner och tag inte deras döttrar till era söner eller till er själva." (XIII, 23-25) "Så renade jag dem från allt främmande och återupprättade regler för prästerna och Leviterna var och en i sitt ämbete."
I denna ovan "officiella" judiska version av judarnas historia ska vi se, då vi analyserar det selektiva och rasinriktade sätt på vilket den samtida judiska sionismen läser Bibeln, att denna "gyllene legend", som är ett ideologiskt instrument i de mycket målmedvetna politiska syftenas tjänst utgör den väsentligaste delen.
Denna "historia" fortsätter i "Diasporan", vilket innebär att judarna även den som just har konverterat till judendomen är "skingrade" över världens olika nationer där judiska grupper, vilka av sionisterna sägs alltid och överallt bli förföljda, antas ha bevarat sitt messianska hopp om "återvändande" till "det förlovade landet" som man tillfälligt förlorat. En jude som har konverterat till judendomen ska automatiskt tro att han eller hon härstammar från Abraham, att han är förskingrad och att han ska "återvända" till landet som lovats Abrahams säd! De har på detta sätt skapat ett "prästerligt folk" bland alla nationer. Ett folk som är ålagt det gudomliga uppdraget att genom sina mytologiska lidanden och sin oförstörbara tro vittna om Guds (den judiska) grundläggande "avsikter". Hela mänsklighetens historia enligt den judiska tron kretsar sålunda kring detta utvalda folks öde.
Vi ska senare se hur våra dagars politiska sionism har "sekulariserat" detta tema för att rättfärdiga ett slags maktpolitik även för dem (och det är majoriteten både i staten Israel och i "Diasporan") som inte längre bekänner sig till judisk religion. Man behöver inte "tro" för att vara jude. Det är den biologiska rasistiska definitionen som gäller (av judisk mor och av Abrahams säd).
Innan vi tar itu med den grundläggande teologiska misstolkning som skapar väven i den judiska sionistiska ideologin, med sitt tema om "löftet" som ger en "gudomlig rätt" till landet Palestina och om det judiska folkets "utvaldhet" som i namn av denna "gudomliga rätt" ger dem tillåtelse att trampa sönder alla mänskliga rättigheter för dem som i tusentals år bott och verkat i Palestina, ska vi ta upp två judiska "hjälp-myter": den om den "judiska rasen" och den om den eviga längtan att "återvända".
Innan denna tragiska myt utvecklades (speciellt genom de vansinniga tolkningar som greve Joseph Arthur de Gobineau framförde i sin bok "Essai sur l'inégalité des races humaines" år 1853) var det närmaste man kunde komma ett rastänkande, den uppfattningen av folkstammen som en blodsgemenskap vilken enligt den judiska mytologin, i alla civilisationer, rättfärdigades genom den mytiska projektionen av en gemensam förfader, stammens hjälte, samt genom sådana släktlegender som vi kan finna bland Amerikas indianer, eller i Aeneiden och i Gamla Testamentet. Men hos indianerna t ex menade man inte "ras" i den betydelse som ordet fick i Europa på 1800-talet, d v s i betydelsen av några få stora grupper av människor: utan där avsågs människor i samma rakt nedstigande släktled från små stamsamhällen eller från speciella sociala grupper. I franska språket under 1500-talet kallades t ex en bestämd kunglig dynasti för en "ras" och under 1700-talet benämndes ärftlig adlighet "de race" till skillnad från dem som nyss adlats och inte hade ett sådant långt släktarv.
Det var först på 1700-talet, t ex med Buffon, som idén med en ursprunglig mänsklig modell uppstod. Idén om den vita rasen, som "urartar" mer och mer "ju längre man kommer från den tempererade zonen". Och sedan (i namn av en högst etnocentrisk "utveckling") med Europa (som alltid), som dess medelpunkt, kom de icke-västerländska folken att anses som "primitiva" - en grundläggande ursäkt för att "rättfärdiga" kolonialerövringar med den vite mannens uppgift att bringa "utveckling", och "civilisation" där även den "missionerande" kyrkan deltog. Våra dagars uppfattning om "underutveckling" förevigar det hierarkiska begreppet enligt vilket människans idealmodell är den som finns i västerlandet: "ett folk är mer eller mindre utvecklat beroende på hur nära det kommer detta ideal." Lévi-Strauss har i sin bok "Race et Histoire" energiskt fördömt denna "västerländska" etnocentrism genom att visa hur den eliminerade möjligheten att påverka därför att den uteslöt en dialog mellan kulturer: "Det enda misstag som kan drabba en mänsklig folkgrupp och hindra dem frrån att fullända sin natur är att vara ensam och isolerad."9
Pseudoteorin om raser har alltid tjänat som ett sätt och ett instrument för att rättfärdiga dominans, privilegier och våld. Exempel på detta nådde sin kulmen med nazismen. Hitler anklagar i sin bok "Mein Kampf" judarna för att "föra in negrer i Rhenlandet med den yttersta avsikten att göra bastarder av den vita rasen som de hatar", och han påstår att "judarna förgiftar andras blod, men bevarar sitt eget blod oförfalskat".
Det är väl att märka att Hitler och nazismen härmade sina "offer" - judarna. Lagstiftaren som utfärdade de Nürnberg-lagarna nämner i sitt företal till dessa att han var inspirerad av de första historiska besluten att bevara rasens renhet, nämligen de som togs av Ezra och Nehemiah! Man skall därtill inte glömma att de sionistiska judarnas organisationer i Tyskland öppet välkomnade denna nya lagstiftning som ett stort steg i deras kamp att förhindra judarna från blandgifte med de icke-judiska folken och den tilltagande "assimilationen".
Som synes är detta alltså inte bara ett påfund, från den äldsta historiens dagar eller från arkeologin. Utan, i kraft av den rabbinska traditionen, definierar den nuvarande judiska staten Israels grundlag "juden" på det sätt som Ezra och Nehemiah föreskriver och som också föreskrivs i de rasistiska Nürnberg-lagarna. En jude är enligt Israels grundlag en person som har en judisk kvinna till mor (raskriteriet) eller har konverterat till den israelitiska religionen, alltså genom att tro på att man härstammar från Abraham (raskontinuitet), (det teokratiska kriteriet).10 Den enda som kan tillgodoräkna sig lagen om "återvändandet" och de privilegier som detta medför i staten Israel är de, som motsvarar dessa kriterier som båda är, direkt eller indirekt, rasistiska.
Vi har genom Israels definition av vem som är jude sålunda inte bara en rasdefinition utan också en radiskriminering genom att, som vi kommer att se, det innebär antingen privilegier för judarna eller underlägsenhet för icke-judar enbart genom att tillhöra den ena eller den andra gruppen.
Det finns ingen vetenskaplig grund för rasism. Ur biologisk synpunkt har den gamla teorin om "kranialindex" vilken skiljer "dolichocephalus" från "brachycephalus" befunnits oandvändbar. Moderna genetiker, enligt vilka vissa gener styr blodserums egenskaper, har visat att den biologiska uppfattningen om ras är värdelös.
Den arkaiska myten i Genesis (i GT) (IX, 18-27) har fått tjäna, liksom de andra rasistiska myterna, som förevändning för "rättfärdigande" av hierarkier och dominans. Noah's tre söner vilka, då de steg ur arken, tog sig an uppgiften att befolka jorden, ska förmodas vara dels asiaternas ursprung (Shem), dels européernas ursprung (Japhet) och dels afrikanernas ursprung (Ham). De sistnämnda var dömda till slaveri och våld. Den feodala medeltiden upplevde Ham som de livegnas förfader, Japhet som herrskapets förfader och Shem som prästerskapets förfader på toppen av hierarkin. Leon Poliakov anmärker i sin bok "Le Myth arien" angående den hebreiska traditionen (eller mera exakt den rabbinska traditionen) att även den gör tydliga anspelningar på "ras" och att gränsen där mellan det "utvalda folket" och "andra nationer" är avsedd att bevara det förstnämndas roll som ett prästerskapsfolk.11
Historien erbjuder inte någon mer objektiv grund än biologin för begreppet ras. Att påpeka att "judarna" är en "ras" avskild från andra "nationer" betyder att skapa en myt vilken delas av antisemiterna och sionisterna. Antisemitism och sionism grundar sig på samma antagande och leder till samma resultat.
Detta allmänna antagande är tron på en "judisk" rasenhet som inte kan assimileras i andra nationer vare sig det är en konsekvens av "utvaldhet" eller "särskillnad".
Det generella resultatet är slutsatsen att "judarna" måste bort från andra nationer och samlas i ett världsgetto (Israel), vilket alltid har varit antisemiternas mål.
I själva verket har ingen "judisk ras" någonsin existerat, utom i hos judendomens och sionisternas mytologi. Under varje historisk epok har "judarna" varit en komponent av många etniska grupper (vilka för övrigt inte var raser).
Nomaderna eller herdefolken, som kom till Kanaan under deras sökande efter fast jordegendom, var araméer som kom från norra Eufrat, från Transjordanien eller från Arabien; det betyder att de, p g a sitt språk (inte p g a sitt blod), var "semiter" liksom idag araber och israeler är det. Släktskapet mellan det hebreiska och det arabiska språket bär vittne om detta faktum. Både hebreiska och arabiska är semitiska språk.
Apiru eller Habiru (hebréerna) som kom från Egypten med "exodus" var en social kategori (dissidenter) och inte en etnisk grupp.
Stammar som, fredligt eller med militära medel, infiltrerade Kanaan, blandades genom kultur och blod med den lokala befolkningen, vilket Ezra's och Nehemiah's raslagar åtskilliga årtusenden senare vittnar om.
Davids och Solomons kungarike även i mytologin var multinationellt och välkomnande i sin attityd till främmande etniska grupper och deras religioner.
När Cyrus tillät den som var i Babylonisk mytologisk "exil" att "återvända" blev den stora majoriteten av dem kvar i Mesopotamien där de hade slagit rot. Som idag, även om sionismen erbjuder alla judar i världen att "återvända" till Israel så stannar de kvar i allafall där de bor även om de rituellt dagligen upprepar ritualen "nästa år i Jerusalem"!
Slutligen, när romarna drev ut israeliterna efter revolten
år 70 år e Kr och Bar Kokhba's revolt, omvände
"exilgrupperna" ofta till sin religion det folk som tog emot dem.
Joseph Reinach skrev i "Le Journal des Débats" den 30 mars
1919:
För att tala om en judisk ras måste man vara antingen okunnig eller oärlig. Judarna var bara en av åtskilliga arabiska eller semitiska stammar som slog sig ned i västra Asien.
Joseph Reinachs slutsats är tydlig: "Eftersom det varken finns en judisk ras eller en judisk nation utan endast en judisk religion en lära, är sionismen verkligen en dårskap - ett trehövdat misstag: historiskt, arkeologiskt och etniskt."
Med ännu större vetenskaplig precision bekräftar Maxime Rodinson, själv jude, Reinach's åsikter:
Den mest entydiga slutsatsen av denna historiens humbug har formulerats av Thomas Kiernan: "Antropologerna drar de slutsatserna...att de östeuropeiska judar som skapat sionismen hade mycket litet eller inget alls biologiskt samband med Palestina."13
För att avliva dessa påstådda "historiska rättigheter", ska vi på nytt aktualisera tre huvudmoment i skapandet av staten Israel:
Som var innehållet i ett brev daterat den 2 november 1917 och adresserat till Baron de Rothschild lyder: "Hans Majestäts regering ser med samtycke, att man upprättar ett nationellt hem i Palestina för det judiska folket och kommer att bemöda sig att underlätta uppnåendet av detta mål. Det skall också klart sägas att inget skall ske, som kan skada de civila och religiösa rättigheter hos de i Palestina existerande icke-judiska befolkningsgrupperna eller som kan menligt påverka rättigheter och politisk status för judar i något annat land." Balfour blev själv mycket snart medveten om den inbyggda faran. Den 19 februari 1919 skrev han till Lloyd George: "Den svaga punkten i vår position är naturligtvis att vi i fallet Palestina medvetet och med rätta förfaller till att acceptera principen om självbestämmande." Och han tillägger: "Om de nuvarande innevånarna tillfrågades skulle de utan tvivel ge ett anti- judisk omdöme." Detta bekräftades av rapporten från King-Crane kommissionen som sändes iväg av president Wilson 1919 för att utröna "valfriheten och önskemålen hos befolkningen som helhet". I ett meddelande som sändes till presidenten av kommissionärerna den 12 juni anmärkte de angående Palestina att: "Här intar de gamla innevånarna, både muslimer och kristna, en enhällig och ytterst fientlig hållning till någon som helst omfattande judisk invandring och mot alla försök att etablera judisk suveränitet över dem. Vi tvivlar på att några brittiska eller amerikanska ämbetsmän här tror på att det är möjligt att genomföra sionistprogrammet på annat sätt än med stöd från en stor armé."14
Kommissionen tillbakavisade det stora sionistprogrammet och föreslog att enheten Syrien - Palestina skulle bevaras under amerikanskt mandat med ombesörjande av ett begränsat judiskt nationellt hem.
Arthur Koestler definierade perfekt det som utfördes genom Balfour-deklarationen: "En nation lovade högtidligt åt en annan nation en tredje nations hemland."15
Med denna "deklaration" började den serie stora lögner som utgör så många vägmärken i staten Israels och dess ledares historia. Det var inte bara att klausulen om respekt för de "icke-judiska gruppernas" rättigheter ständigt hånades, utan idén om ett "judiskt nationalhem" - d v s som den brittiska pressen 1922 förklarade, ett center från vilket judisk kultur och religion skulle "utstråla". Men i verkligheten blev det för sionisterna ett kamouflage för att gömma skapandet av sioniststaten bakom. Den 26 februari 1919 skrev Lord Curzon:
Dubbelmoralen och det dubbla budskapet i judisk sionistisk diplomati är uppenbar. I mars 1921 sändes ett memorandum till Winston Churchill från Jewish National Council, vilket deklarerade, att det judiska folket "inte kan stå ut med att bli misstänkt för att neka en annan nation dess rättigheter"!!! Ett hyckleri för att kamouflera ett annat hyckleri!
Den 25 juni 1969 förklarade Golda Meir motsatsen i
Knesset:
Vilken antogs av FN:s generalförsamling den 29 november 1947. Vid tidpunkten för detta uppgick judarna till 32% av landets befolkning och var ägare till 5,6% av marken i landet. Sioniststaten tilldelades 56% av territoriet med de mest bördiga landområdena.
Röstningen för denna resolution om delningsplan av
palestiniernas land var resultatet av flera tarvliga manövrer.
Den 18 december 1947 påminde en medlem av USA:s
representanthus, vid namn Lawrence H. Smith, kongressen om vad som
pågått:
Drew Pearson avslöjade i sin "karusell-spalt" den 2 december sådana detaljer som t ex följande: "Harvey Firestone, som äger gummiplantager i Liberia, ägnade sig åt Liberias regering."
President Truman utövade exempellös påtryckning på utrikesdepartementet och Sumner Weller, statssekreterare, skrev: "På direkt order från Vita Huset tog amerikanska tjänstemän till alla påtryckningsmedel både direkta och indirekta för att vara förvissade om att den nödvändiga majoriteten till slut skulle vara säkrad."17
James Forrestal, försvarsminister vid denna tidpunkt, bekräftar detta: "De metoder som användes av folk, utanför den exekutiva delen av regeringen, för att utöva tvång och hot mot andra nationer i generalförsamlingen gränsade mycket nära till skandal."18
Mellan delningsbeslutet den 29 november 1947 och det definitiva slutet på det brittiska mandatstyret den 15 maj 1948, intog sionisttrupper områden i zoner som av FN:s resolution tilldelats araberna, t ex Jaffa och Acre.
Vem kan, under dessa omständigheter, förebrå palestinierna och de närliggande grannländerna för att de inte fogade sig i den grymma orättvisan i detta "fullbordade faktum" eller för att de vägrade "erkänna" den judiska sioniststaten?
Men landet i sig självt var inte nog för sioniststaten. Det skulle tömmas på sina innevånare för att säkerställa att det inte blev en traditionell koloni av den sort där infödd arbetskraft exploateras utan att det blev en nybyggarkoloni, där invandrarna (judarna) tar de inföddas plats. För att uppnå detta ägnade sig sioniststaten åt något som endast kan benämnas statsterrorism, d v s direkta pogromer mot den palestinska befolkningen. Det mest uppenbara exemplet på detta är det som skedde i Deir Yassin. Den 9 april 1948 massakrerades 254 av innevånarna i denna by - män, kvinnor, barn, gamla - av Irguns trupper, vilka hade Menachem Begin till ledare.19 De följde därmed exemplet från nazisternas agerande i Oradour. I sin bok, "Revolten", skriver Begin, att utan aktionen vid Deir Yassin skulle det inte ha funnits någon stat Israel och han tillägger: "Medan Haganah utförde lyckosamma attacker vid andra fronter...började araberna fly i panik alltmedan de ropade "Deir Yassin." (sid. 165.)
Först den 15 maj 1948 informerade generalsekretariatet i arabförbundet FN:s generalsekretariat om att arabstaterna var tvungna att ingripa för att skydda palestinierna.
1949 efter detta första israelisk-arabiska krig, hade sionisterna kontroll över 80% av Palestina och 770 000 palestinier - över hälften av dåvarande palestinska folket - hade fördrivits från sitt hemland.
FN hade utsett en medlare, greve Folke Bernadotte. I sin sista
rapport skrev greve Bernadotte:
Han beskrev det i stor skala utförda rövandet, skövlandet och plundrandet och "alla tillfällen då byar förstörts utan någon synbar militär anledning". Denna rapport (FN:s Dokument A 648, sid. 14) framlades den 16 september 1948. Den 17 september mördades greve Bernadotte och hans franske adjutant, överste Serot, i den del av Jerusalem som var ockuperad av sionisterna. "Äran" av att ha givit order om mordet tog i juli 1971 Baroch Nadel och den nuvarande Israels premiärminister Yitzhak Shamir åt sig. Dessa hade varit två av Sternligans ledare 1948.20 Sionistledarna i staten Israel kunde mycket lätt knäppa med fingrarna åt FN eftersom majoriteten av dess medlemmar hade sett genom fingrarna med sionisternas intrång i Palestina. 1948, strax innan vågen av "dekolonisation", dominerades FN:s organisation stort av västmakterna. FN bröt mot sina egna bestämmelser genom att neka palestinierna (kristna och muslimer), som vid denna tid utgjorde 2/3 av Palestinas befolkning, rätten att avgöra sitt eget öde.
Även om man endast ser juridiskt på saken uppstår ett visst antal frågor.21 Beslutet om delning togs av generalförsamlingen och inte av säkerhetsrådet. Det var därmed att betraktas endast som en rekommendation och inte som ett beslut att verkställas. Dessutom var palestinierna inte de enda som motsatte sig denna delning. Begins Irgun förklarade vid denna tiden att en sådan delning var olaglig och aldrig skulle accepteras av judarna och säger bestämt:
Ben-Gurion själv skrev: "Fram till det att britterna drog sig tillbaka, blev ingen enda judisk koloni, hur långt bort den än låg, invaderad eller intagen av araberna, medan Haganah intog många arabiska positioner och befriade Tiberias och Haifa, Jaffa och Safad."23
Det var på detta sätt som det ursprungliga området, som tilldelats sionisterna av FN (56%) utökades till att innefatta nästan 80% av Palestina och efter 1967 till 100% av Palestina!
Kort sagt, det är fel att säga att staten Israel "skapades" av Förenta Nationerna. Den "skapades" av en serie "fullbordade fakta" genom Haganahs, Irguns och Stern-gruppens terroristiska våldsbrott.
Så slutar alltså sagan om de "historiska rättigheterna" - med en lång lista av lögner och blodsutgjutelser. Det kan inte bli på något annat sätt, eftersom bara denna idé om "historiska rättigheter" leder till absurditet och krigsförödelse om den tillämpas över långa tidsperioder.
Om vi skulle generalisera denna sionisternas typ av "anspråk" baserad på sådana "historiska rättigheter", skulle hela vår planet reduceras till kaos. Varför skulle inte italienarna göra gällande "historiska rättigheter" gentemot Frankrike där romarna, efter Julius Caesars seger i Gallien, regerade under betydligt längre tid än Israels kungar regerade som erövrare och ockupanter över Palestina? Varför skulle inte skandinaverna göra anspråk på Normandie, England och Sicilien i namn av deras Norse-Norman "förfäder"? Och vad skulle bli av Afrika om dess gamla erövrare skulle yrka på återupprättandet av mandingo- imperiet eller överhövdingarna av Fula?
Även om vi begränsar oss till Europa och låt oss först då anta att de europeiska staterna idag skulle ägna sig åt att åberopa "historiska rättigheter" över territorier där de förut regerat eller där de under en eller annan epok i historien bildat majoritet av befolkningen. Vi behöver i så fall inte gå längre tillbaks än till Westfaliska freden vilken år 1648 (för mindre än tre och ett halvt århundrade sedan), markerade en "ny start" i Europa med det slutliga uppbrottet för "kristenheten" och nationalstatens födelsen. Europa skulle då ha dragits in i en blodig villervalla genom de motsägelsefulla "historiska" anspråken från varje stat. Striderna skulle rasa från Sverige till Italien och Österrike från Elass till Balkanhalvön etc... Och vad skulle hända om vi gick tillbaka till det romerska rikets fall för 1 500 år sedan? Alla "nationer" med sina gränser är så ofta resultatet av konflikter, maktbalans och "fullbordade fakta" av vilka historien så ofta består.
Ett extremt exempel på denna absurditet kan man finna i Amerika. Teologen Albert de Pury, från universitetet i Neuchatel, har skrivit: "Amerikas kolonisering grundade sig på det skamliga fördrivandet av indianstammarna, men det skulle inte vara möjligt att ta detta faktum som grund för att i dag ifrågasätta legitimiteten hos de stater som skapats på denna kontinent."24 Ändå är indianernas "historiska rättigheter" betydligt trovärdigare än sionisternas som bygger endast på myter och lögner. Indianerna var inte bara de första utan också de enda invånarna i Amerika och hade funnits där i tusentals år innan spanjorer, portugiser, engelsmän och därefter alla andra europeiska nationer kom och decimerade dem och stal deras land. Även om de i dag innehar den omistliga rätten att yrka på stöd att leva vidare, vem skulle komma på idén att det vore rätt av dem att anse sig som de enda härskarna i Amerika och fördenskull fördriva och förtrycka de etniska grupper som har europeiskt ursprung?
Betyder då detta att man, vid varje tillfälle i historien, bör ge upp och svika sig själv, "som en död hund i rännstenen", inför mothugg och "fullbordade fakta"? Inte alls. Varaktigheten av en orättvisa skapar inte en rättighet. Att Polen var försvunnen från Europas karta i nästan ett och en kvarts århundrade (1795-1918) betyder inte att detta land är död rent historiskt, och dess pånyttfödelse möjliggjordes endast genom folkets orubbliga motstånd mot främmande förtryck. Detsamma gäller i dag för det palestinska folket vilket nu i mer än en tredjedels århundrade har varit drivna på flykt från det land där de levt och verkat i tusentals år, för att nu antingen bli fördrivna därifrån eller tvingas leva där som främlingar i sitt eget land. Deras motstånd är inte ett uttryck för någon abstrakt avlägsen "historisk rättighet", utan ett levande och oantastligt motstånd mot en permanent våldshandling riktad mot deras livs ursprung.
Här finns inga gemensamma nämnare med den politiska sionismens fabricerade myt. För tretusen år sedan som ett resultat av en judisk invasion bland många, skapades ett kortlivat judiskt kungadöme (det varade endast 73 år) ett kungadöme som för övrigt aldrig försökte bli etniskt homogent. Historiens växlingar frambringade denna stats fall, ett öde som drabbade de flesta erövrarstater och kolonialstater och riken och herravälden. De inkräktare som visade sig ovilliga att absorberas av den värld de kommit till drevs ut liksom det skedde med de korstågsfarare som hade invaderat Palestina på 1000-talet och frivilligt valde att leva där som främlingar, och påtvingade de andra sitt herravälde och precis på samma sätt som den moderna staten Israel för med hjälp av vapen och pengar från Väst. Efter två århundradens ockupation (1096-1291), vilka endast bestod av en serie krig mot de inhemska folken, drevs korsfararna ut. De sista korsfararna seglade iväg från Acre 1291.
Historiskt sett har politisk sionisms propagandister inte större "historiska rättigheter" till Palestina än korstågsfararna hade.
Myten om den evigt gamla längtan att "återvända" döljer den kolonialistiska verkligheten i 1900-talets sioniststat. De framstående inom den "troende" judenheten som förordade "återvändandet" till Palestina hade inte alltid någon stor succé. Så var fallet med Judah Halevi (1075-1141), som var en judisk filosof och poet från den period i det muslimska Spanien, då judarna åtnjöt en privilegierad ställning. Denne mystiker, som såg en "profet" i varje jude, kunggjorde att "den gudomliga känslan, som är deras speciella gåva, endast kan blomstra i landet Israel". Dennes appell (som politiska sionister i våra dagar hänvisar till utan att dela hans tro) gav ingen genklang under hans egen livstid och ingen följde hans exempel (han reste nämligen till Jerusalem och dog vid stadens portar).
Samma sak skedde, på 1200-talet, med filosofen och mystikern Nahmanides, som reste för att bo i Jerusalem utan att få några medresenärer på färden.
När de judar, som hade blivit fördrivna från Jerusalem av korsfararna, utvisades från Spanien av de "katolska kungarna" 1492 (med undantag för dem som under påtryckning från inkvisitionens terror konverterade) tog en stor del av dem sin tillflykt till andra europeiska länder och ett mindre antal till Palestina. Politisk sionism skulle komma att "spela på" denna ständiga sammanblandning mellan judendomen och den historiska myt som utgör underlag för ovannämnda politiska sionism.
Problemet för judarna är judendomens historiska myter, den sionistiska etnocentrismen med det "utvalda folket" och dess s k "exceptionella" öde och dess chauvinistiska och rasistiska konsekvenser.
Karl Marx, kunde inte, i sin skrift, "Om Judefrågan" (1844), tänka sig någon frigörelse från det system som hade begränsat judarna till en viss funktion inom detta korrumperade system än frigörelse från själva judendomen! (Marx' skrift lästes upp i Radio Islam och fälldes i rättegången mot Radio Islam).
Men den judiska sionismen försökte finna en rent kolonialistisk "lösning" på problemet med "judeförföljelserna" i Europa genom att planera erövringen, judisk kolonialism, av Palestina och folkmord på det palestinska folket.
Theodor Herzl,26 som inte alls var någon troende jude, och som inte hade någon tanke på något mystiskt "återvändande" till Sion, motiverades av speciell "omsorg att rädda judarna från förföljelse". Det var, påstår han, Dreyfus-affären som inspirerade honom. Han ansåg att den bästa lösningen skulle vara att finna ett område där en oberoende "judisk stat" kunde skapas. I den kolonialistiska politiska stämningen under denna period utarbetade Theodor Herzl en plan av helt annat slag som inte har något med religion eller det andliga att göra. Herzl skapade, vid kongressen i Basel 1897, en judisk sionism som inte är andlig utan rent politisk. Han vände sig till den mest typiske engelske kolonialisten Cecil Rhodes (efter vilken Rhodesia är uppkallat). Den 11 januari 1902 skrev han till Rhodes om sin plan och tillade: "Hur kommer det sig då, att jag vänder mig till Er, eftersom detta är en fråga som ligger utanför Era domäner? Ja, hur kommer det sig? Därför att det är något som har med det koloniala att göra... Och jag skulle vilja att Ni gör så här...att Ni sätter Er auktoritets-stämpel på sionistplanen och att Ni för följande deklaration inför några människor som står Er nära: Jag, Rhodes, har tagit del av denna plan och funnit den korrekt och genomförbar."27
Detta var den reella ideologiska utgångspunkten för politisk sionism: Herzl försökte att från västmakterna erhålla ett kolonialt fribrev som skulle gå i god för hans initiativ.
Herzl var fullt berättigad att säga: "I Basel grundade jag en judisk stat"28, för alla därpå följande kännetecken i staten Israel är, med obeveklig logik, en direkt följd av de kolonialistprinciper som Israels grundande utgick ifrån.
Från början var den politiska sionistiska rörelsen inte speciellt Palestinaorienterad. Det talades i rent kolonialistiska termer då snarast om frågan att finna en "ledig plats", d v s ett landområde under kontroll från Väst, där man inte skulle behöva ta någon hänsyn till den infödda befolkningen. Herzl försökte "erhålla medgivande att få landområde i Mozambique och i Belgiska Kongo".29
Bland sina kollegor i grundandet av den politiska judiska sionismen fanns juden Max Nordau (som ville ha afrikanska områden) som gick under öknamnet "afrikanen"30 och Chaim Weizmann "ugandiern" (som ville ha Uganda). Andra projekt hade diskuterats av sionisterna för att skapa den judiska staten Israel:
Argentina 1897, Cypern 1901-1902. Sinai 1902 och slutligen Uganda 1903-1904. Detta sista förslag fick Herzl av den brittiska regeringen. Världssionistorganisationen bestämde sig för Palestina först 1905, ett år efter Herzl's död.
För Herzl var Palestina (korsvägen för tre kontinenter), en möjlighet bland andra. Det han främst såg i detta alternativ, när han gjorde sina framstötar, var ett område som speciellt väl lämpade sig att förhandla om med kolonialmakterna. Vid en tidpunkt då kolonialistrivalerna (Tyskland, Ryssland och England) just var på väg att råka i konflikt i Främre Östern, (när Wilhelm II hade startat projektet för en Berlin - Bysans - Bagdadjärnväg, när Tsarryssland siktade på Malackasundet för att få tillgång till Medelhavet och när England vakade över vägen till Indien genom Suezkanalen och över oljefälten i Golfen), spelade Herzl genast på alla koloniala önskemål från alla sidor. I sin bok "Der Judenstaat" skrev han: "Vi skulle där kunna forma ett slags europeiskt skyddsvärn mot Asien, en civilisationens utpost mot barbari."31 Och det är just det som den sionistiska maffians ledare (som t ex Ahlmark) upprepar idag som argument för att stödja Israel.
Som Herzl förutsåg, skulle staten Israel inte kunna existera i Främre Östern utan att absorberas av den, om inte denna stat på något sätt blev instrumentet och förmedlingen till en kollektiv kolonialism från Väst. Alltså en västerländsk kolonialistisk bas i Mellanöstern.
Herzl och grundarna av den judiska politiska sionismen tvekade inte, då de talade med någon, t o m med de värsta "antisemiter", att använda det språk som den han talade med önskade höra. Herzl skrev i sin dagbok 1895: "Till Kaiser I skall jag säga: Låt vårt folk resa! Vi är främlingar här; vi tillåts inte att assimilera oss med befolkningen och inte heller kan vi göra detta."32
Sionistförfattaren A. Choraqui minns i sin biografi om Herzl att denne den 4 mars 1896 skrev: "Min varmaste anhängare hittills är Pressburg-antisemiten Ivan von Simonyi."!33
Då han föreställer sig det "befriade" judiska folkets framtid, hör Herzl dem säga: "Antisemiterna hade rätt, men låt oss inte vara avundsjuka för vi vill också vara lyckliga."34
Vad beträffar Ryssland sade den judiske sionisten Witte, tsarens finansminister, cyniskt till Herzl att han en gång sagt till tsar Alexander III: "Ers Majestät, om det vore möjligt att dränka de sex eller sju miljoner judarna i Svarta Havet, skulle jag inte ha något att invända."
Icke desto mindre fortsatte Herzl att säga honom, att han väntade sig en viss uppmuntran från ryska regeringen. Witte svarade: "Men vi uppmuntrar ju judarna att emigrera."35 (sid. 43)
Herzl erkände: "De kommer att anföra mot mig, med all rätt i världen, att jag tjänar antisemiternas syfte genom att förklara att vi är ett folk, ett folk."36
Beträffande de frågor som Storbritannien var inblandad i vid tiden för Balfour-deklarationen, 1917, skrev Weizmann en not, till krigskabinettet, som innehöll följande: "Då vi hänsköt resolutionen (till Er) anförtrodde vi vårt nationella och sionistiska öde åt utrikesministeriet och imperiets krigskabinett i hopp om att problemet skulle betraktas i skenet av imperiella intressen och enligt de principer för vilka Ententen står."37
Det är värt att påminna sig, och betona ännu en gång om så behövs, i vilken grad sionism och antisemitism är tvillingar, att Balfour själv var antisemit. Han var en av dessa politiker, som 1905 ledde en kraftfull kampanj för Aliens Act, d v s att förföljda ryska judar inte skulle få komma till Storbritannien. För honom var det, liksom för tsaren eller kejsaren, en fråga om att med hjälp av sin deklaration (Balfourdeklarationen 1917 mot vilken den ende juden i kabinettet, Edwin Montagu protesterade) slussa judar mot Palestina, vilka han inte ville ha i sitt eget land.
Om det senare utvecklades en konfliktperiod mellan sionisterna och Storbritannien var denna, lik konflikten mellan Sydafrika och England, en intern konflikt där England är huvudland i imperiet och där konflikten inte är en antikolonialstrid. När palestinska araber revolterade 1936-39 mot både brittisk imperialism och judisk kolonisation, slogs denna genuint antikoloniala rörelse ned av brittiska armén med bistånd av judisk sionistmilis.
På detta sätt och på historisk myt byggda "rättigheter", på vilken den gör anspråk på Palestina, visar sig politisk judisk sionism vara ett i huvudsak kolonialt fenomen. Dess enda skillnad från klassisk "kolonialism" (av t ex engelsk eller fransk typ) är att den inte ägnar sig åt att huvudsakligen exploatera den inhemska befolkningen som billig arbetskraft eller som marknad för produkter från "hemlandet". Den syftar till en "colony of settlement": d v s målet är inte bara att exploatera "de infödda" utan att ta deras plats genom att beröva dem deras land och fördriva dem för att sedan ta deras arbeten och genom att tvinga dem i exil eller reducera dem till politisk maktlöshet i deras eget land genom rasdiskriminering eller samla dem i en sorts "indianreservat" för "turistkuriositet"!! Detta är innebörden i den politiska judiska sionismens slogans i Israel: Judiskt land, judiskt arbete, en judisk stat.
För att ersätta denna totala avsaknad av verklig grund för sina anspråk på "historiska rättigheter", använder - och missbrukar sionisterna ett annat argument: nazismens övergrepp mot judarna.
Man kan mycket väl förstå den äkta omsorgen hos dessa "sionister", vilka inte försöker rättfärdiga sin ideologi enbart med mytologiska medel, att finna en tillflyktsort för förföljda offer. Men detta problem kan inte lösas genom att hämnas en orättvisa med att begå ännu en - genom att driva ut ett annat folk, palestinierna, och ta deras land, fast dessa inte hade någon del i hitleranhängarnas politik mot judarna.
En del människor anser, och politiska judiska sionister med dem, att den enda lösningen på "säkerhetsproblemet" för judarna är skapandet av en judisk stat. Men det är inte alls självklart. Vilken stat, under historiens gång, har gått säker för förstörelse? Minst av allt de koloniala "imperier" som, liksom sioniststaten, grundats mot och på bekostnad av det infödda folkets vilja: inte ett enda av dem, hur stark, rent militärt, ockupationsmakten än varit, har lyckats överleva. Erfarenheten av det kolonialistiska initiativet att skapa en sioniststat i Palestina - vilken för att vinna "livsutrymme" för att bereda plats för obegränsad judisk immigration - har visat att detta kräver ett permanent krigstillstånd och ännu större oro för framtiden. Så till den grad, verkligen, att den del av världen där judar i dag är minst trygga och säkra är i staten Israel. Den stora majoriteten judar (80%) är fullt medvetna om detta, eftersom de har föredragit att stanna i sina ursprungsländer.
Men även om man skulle hålla med, om att skapandet av en judisk sioniststat vore enda möjliga lösningen, så varför inte låta judarna som "upprättelse" få ett område i det tyska riket subventionerad av de européer som hade sett genom fingrarna med naziövergreppen. Sionismen som en modern politisk judisk ideologi och politik är ju född i Europa och inte i Palestina eller i den islamiska världen. Det övergrepp som begicks mot judarna bildar en del av Europas historia och av nazi-tiden och inte en del av den islamiska världen eller av Palestina.
Att effektivera "upprättelsen" för nazismens handlingar på bekostnad av araberna, som inte hade något med det att göra, är ett rent kolonialistiskt förfarande som man försöker rättfärdiga med en påstådd "historisk kontinuitet" mellan Bibelns Israel och den nuvarande staten Israel, en kontinuitet som, har vi visat, är helt och hållet av mytologisk karaktär.
Sådan är den grundläggande bedrägligheten hos det egendomliga argumentet om Holocaust ("brännoffer"), med vilken man försöker legitimera upprättandet av staten Israel i ett land som man stulit från palestinierna. "Brännoffren (Holocaust) och upprättandet av staten Israel", skriver juden Gerschom Scholem, "är två sidor av en enda lång historisk händelse".38 Staten Israel, säger en annan judisk författare, "gör det möjligt för oss att uthärda smärtan från Auschwitz utan fullständig förtvivlan".39
Man har utnyttjat detta Holocaust ("brännoffer"), i vilkets namn man har sökt legitimera inte bara existensen av staten Israel utan också varje politiskt krav från dess ledare på ett sådant sätt att det bör ge oss en ordentlig tankeställare.
För det första har just ordet "brännoffer" (Holocaust) en judisk religiös klang: det betyder ett judiskt religiöst offer, som innebär att man offrar en eller två personer till någon Gud. Detta är inte bara en fråga om vokabulär: det grundade ett politiskt problem som utgör en del av en större helhet.
Att tala om judiskt "brännoffer" (Holocaust) betyder ännu en gång att man skiljer ut judarna från en större massa av 2:a världskrigets offer - ett krig som kostade mer än 50 miljoner män och kvinnor livet. Speciellt bland civilbefolkningen dödades tre miljoner icke-judiska polacker och över sex miljoner andra icke stridande slaver. Är judarna verkligen själva intresserade av att särskiljas från den mängd människor, som fick lida för den hitlerska fascismen och som stred mot den? Varför skulle döden äga en "helig" innebörd endast för en viss del av mänskligheten (judarna)?
Vidare döljer detta sätt att särskilja den sanna naturen i de hitlerska förehavandena som om nazism kunde definieras med bara den ena av dessa aspekter: anti-judisk rasism. När hungern drabbade Etiopien och medan hela världen försökte hjälpa alla offer ägnade Israel sin styrka för att rädda enbart de Etiopiska judarna som om hungern hade en speciell effekt enbart när den drabbar de "utvalda" folket judarna!! Det var inte bara judar som var internerade i de nazistiska koncentrationslägren. Det var inte enbart judar som led under den nazistiska ockupationen.
Att kalla det som hände med judarna under kriget för "brännoffer" (Holocaust), betyder inte bara att särskilja judarna från hela massan av 2:a världskrigets 50 miljoner offer och att dölja det hitlerska företagets sanna natur. Det betyder också att man vill poängtera att denna händelse, genom sin quasi-mytiska natur, bildar en del av endast judisk historia, som ett moment i en evig förföljelse, vilken beror på en evig gudomlig utvaldhet, och vilken skiljer den från Europas historia. Det är - som professor Hjärpe säger - "att göra förintelsen till en religiös dogm", en helig judisk ritual! Man glömmer att de imperialistiska nazi-brotten mot judarna och mot så många andra var en fortsättning på Väst- imperialismen som helhet, från rasförföljelserna av tio miljoner amerikanska indianer eller dömandet av mer än tio miljoner negrer i Afrika till deportationen som slavar i Amerika. Den rasförföljelse som Hitler genomförde var inte det första imperialistiska brottet och inte heller det som drabbade flest offer. Att skilja ut judarna i ett judiskt rituellt "brännoffer" som är ett "undantag" betyder att gömma grundorsakerna till dessa rasförföljelser och att misslyckas med att hjälpa judarna och med dem alla andra offer för dessa brott att kämpa mot grundorsakerna. Det enda man kan lära sig från historien är att inte upprepa samma orsaker som leder till samma effekter.
Det är signifikativt för det sionistiska tricket att skära av Israel från världshistorien och speciellt då att skilja det från tredje världen. Ariel Sharon som Israels försvarsminister proklamerade i ett tal till judiska utländska delegater vid ett möte i Gush Etzion: "Vi har rätt att begära vad vi vill av världen. Som judar är vi inte skyldiga någon något medan resten av världen är skyldig oss en hel del."
Boaz svarade40 i det att han protesterade mot den barriär som åter sätts upp av judarna själva mellan judarna och "de andra", vilket betyder alla andra och att "resten av världen" skulle slå tillbaka mot Israel:
I Kina, Japan och Indien, i Afrika och delar av Latin- Amerika där tre fjärdedelar av världens befolkning lever, har ytterst få människor någonsin hört talas om er. Ni har varken förföljts eller förintats där och ingen är skyldig er någonting. Dessutom har ni, för att vara ärlig, alltid stått på de vitas sida i dessa trakter, och varit med kolonialisterna. Ni deltog också i exploateringen av de svarta, asiaterna och indianerna. Om man ska göra upp några räkningar i dessa delar av världen, blir det troligen ni som står i skuld... Diskutera med dem vilkas kultur ni delar. Lämna oss barbarer i fred. Men apropos, om vi nu talar om rättigheter och skyldigheter, vad gör era Uzis- och Galilvapen i händerna på förtryckarna i El Salvador?
Och vad beträffar européerna", fortsatte Boaz Evron, "kanske dessa svarar (alltså europeerna):"Ni måste komma ihåg, att miljoner ryssar, britter och fransmän dödats i detta krig. De besegrade Tyskland och räddade därigenom er... Om de inte hade kämpat hade det i dag inte funnits några spår efter er."41
Politisk judisk sionism insisterar till stor del på "avskildhet" och delning för att stödja resonemanget att judar inte kan finna säkerhet i "Diasporan" (utanför Israel) utan endast i en separat rent judisk stat - som om stater och t o m imperier, hur mäktiga de än är, inte alla utan undantag till slut blivit invaderade och förstörda och deras innevånare kommit i erövrarnas våld. Det är inte sant att politisk judisk sionism varken som plan eller satt i verket som stat har räddat judarna. Judarna räddades verkligen från nazism. Men det var i Stalingrad och i El Alamein. Och utan dessa bakslag för Hitlers framfart mot Östern hade Palestina, med eller utan sioniststat, kommit under nazistisk kontroll.
Den anledning som ligger bakom denna sionisternas judiska falsifiering av historien, är politisk. Vad de siktar till är inte att genom denna "exceptionalism" skilja staten Israel från den internationella gemenskapen och att med andra länder skapa inte normala relationer grundade på förståelse, gemensamma intressen och fredliga kreativa mål att uppfylla tillsammans, utan på "skuldrelationer" (à la Pavlov-effekten), så att det ska räcka att nämna "brännoffret" (Holocaust), utplockat ur hela sitt historiska sammanhang, för att allt ska vara tillåtet för "de exceptionella offren". Detta ska inkludera att göra geschäft av det och att profitera på denna tidigare ogärning så till den grad, att i dag "utrikeshjälpen" från enbart Förenta Staterna uppgår till mer än 750 dollar per capita av Israels befolkning42 - d v s två gånger nationalinkomsten per capita i de afrikanska länderna. Hur skulle det se ut om Amerikas indianer skulle tvinga "resten av världen" att på detta sätt betala för de rasförföljelser de varit utsatta för? Eller om de svarta i Afrika skulle göra anspråk på återbetalning för "skulden" till de hundra miljoner offren för slavhandeln?
Resultatet av den judiska politiska sionismens hängivelse att sprida myten om exceptionalism kommer att bli total isolering. Israels isolering i FN är snarast en spegelbild av detta och den judiska staten Israel kan födas som ett stort internationellt socialfall endast tack vare det ovillkorliga och obegränsade stöd den fått av USA, Västtyskland och andra Västländer. Om detta stöd en dag skulle upphöra (vilket hände korsfararna beträffande vapen och pengar) är sioniststatens finansiella och militära beroende sådant att politisk judisk sionism skulle bli avslöjad som förberedare av den värsta katastrofen för judarna själva. För att dölja denna fruktansvärda sanning tar de judiska israeliska ledarna till alla medel för att man ska tro att de varje dag står på randen av utrotning ("det nya brännoffret", Holocaust). För detta behöver de antisemitism utomlands och spöket "arabhotet" i Mellanöstern. Medan det är de själva som från Deir Yassin till Sabra och Shatila, har massakrerat tiotusentals araber, d v s har begått brott som står utanför all jämförelse med de palestinska motståndsattacker som provocerats fram genom deras kolonial- ockupation av Palestina, om man antar enligt folkrätten: att göra motstånd är en plikt och en rätt för varje folk (som palestinierna) som utsätts för ockupation.
Kort sagt denna exceptionalism och detta pseudoheligförklarande av sin politik har hindrat sionistledarna från att nå det de påstår vara deras mål, nämligen att möjliggöra för judarna att "leva i en stat som andra folk".
Detta visas ännu tydligare genom det försök som av judarna görs för att legitimera sionisternas aktioner i Palestina genom den pseudobibliska myten om "det förlovade landet".
1. R. de Vaux, "The Early History of Israel", London, 1978, volym I, sidan 156.
2. "Det kan inte vara i betydelsen hela Israel, d v s de tolv stammarna. Hela Israel hade nämligen inte bildats vid den tiden. Man måste därför ha menat Israel i en mycket mera begränsad omfattning." (Ibid, volym 1, sidan 390).
3. För att ta det mest signifikanta exemplet: just namnet David och dennes historia förekommer inte i någon annan källa än den judiska Bibeln (GT). Det står inte heller att finna i någon av skrifterna eller bland de arkeologiska fynden.
4. Det är sensationellt bestickande att i kraft av de grundläggande lagarna i den nuvarande judiska staten Israel enligt vilka man anses vara jude endast om man har en judisk mor eller har konverterat till den judiska religionen. Om man skulle tillämpa denna dagens "officiella" judiska israeliska definition av vem är jude så skulle "juden" kung Salomon inte ha ansetts som jude och skulle inte ha kommit i åtnjutande av förmånen med den israeliska "lagen om återvändandet". För det första därför att hans mor inte var judinna utan hettit. För det andra därför att ingen ortodox rabbin bemyndigad att bekräfta Salomons konvertering, skulle ha gått med på att göra detta åt en man som i Jerusalem satte upp altare åt t ex Egyptens, Edons, Moabs och Sidons gudar. Detsamma borde gälla Saul, som var född av en kanaanitisk kvinna och även (som vi senare skall se) kung David vars mormors mor, Ruth, var moabit!
5. Israel Zangwill, "The return to Palestine", New Liberal Review, december 1901, sidan 627. ("Palestina är ett land utan ett folk; judarna är ett folk utan ett land").
6. Citerad av Alfred Lilienthal, "The Zionist Connection", New York, 1978, sidan 341.
7. Den israeliska tidningen Davar den 29 september 1967. Citerad av Noam Chomsky, i "Israeli Jews and Palestinian Arabs", Holy Cross Quarterly, sommaren 1972. (Nytryck i Chomskys "Peace in the Middle East", London 1975, sidan 94).
8. Ahad Ha'am, "Complete Works" (på hebreiska), Tel-Aviv, Devir Publishing House, och Jerusalem, The Hebrew Publishing House, 8:e utgåvan.
9. C. Lévi-Strauss, "Race and History", i Structural Anthropology, volym II, London, 1977, sidan 356.
10. Se Joseph Badi, "Fundamental laws of the State of Israel", New York, 1960, sidan 156.
11. Léon Poliakov, "The Aryan myth", London, 1974, sidan 327.
12. Maxime Rodinson, "Israel: A Colonial Settler State?", New York, 1973, sid 79, 80. Se också Ilan Halevi, boken "La question juive", Paris, Editions de Minuit 1981, sid 116-125 och dennes analys av Arthur Koestlers bok om khazarerna, "The Thirteenth Tribe", London, 1976.
13. Thomas Kiernan, "The Arabs", Abacus Edition, 1975, sidan 296.
14. Harry K. Howard, "The King-Crane Commission", Beirut, 1963, sidan 92.
15. Arthur Koestler, "Promise and Fulfilment", London, 1949, sidan 4.
16. US Congressional Record, 18 december 1947, sidan 1176.
17. Sumner Welles, "We Need Not Fail", Boston, 1948, sidan 63.
18. "The Forrestal Diaries", New York, 1951, sidan 363.
19. Beträffande massakern i Deir Yassin är det intressant att jämföra versionen i Begins bok "The Revolt", i den engelska utgåvan från 1951, med vittnesmålet givet av Jacques de Reynier, chef för internationella Röda Korsets legation i Jerusalem i dennes bok "1948 à Jerusalem" (Neuchatel), Editions de la Baconnière, 1950, nytryck 1969, sid. 69-78.
20. Beträffande mordet på greve Bernadotte, se rapporten skriven av general A. Lundström (vilken också befann sig i Bernadottes bil vid mordtillfället) som sändes till FN samma dag som mordet inträffade. Det finns också en bok av general Lundström publicerad i Rom 1970: "Un Tributo alla memoria del Conte Folke Bernadotte", samt Ralph Hewins bok: "Count Bernadotte, His Life And Work" (London, 1950). Baruch Nadels erkännande offentliggjordes i Milanos veckotidning Europa, och citerades i Le Monde den 4 och 5 juli, 1971. De två judiska mördare som framträdde 1988 i den israeliska televisionen och erkände öppet och stolt att de ostraffat har mördat Bernadotte bekräftar dessa avslöjanden.
21. Beträffande denna syn på problemet se Henry Cattan, "Palestine, the Arabs and Israel", London, 1969.
22. Begin, "The Revolt", sid. 335-337.
23. David Ben-Gurion, "Rebirth and Destiny of Israel", New York, 1954, sidan 530.
24. Vid den Euro-arabiska kongressen som hölls i Paris i september 1977; publicerad i tidningen "France - Pays arab" (Frankrike/Arabländerna), 1978, sid 136-140.
26. Hans bok "The Jewish State" publicerades i Wien 1896.
27. Theodor Herzl, "Complete Diaries", London, 1960, volym 3, sidan 1194.
28. Ibid, volym 2, sidan 581.
29. J. P. Alem, "Juifs et Arabes; 3 000 ans d'histoire", Paris, sidan 67.
30. Den 19 december 1903 avfyrade studenten Zelig Louban, i Paris, ett revolverskott mot Nordau och skrek: "Död åt Nordau, afrikanen!"
31. Herzl, "The Jewish State", New York, 1946. I samma arbete skrev han: "Det judiska samhället kommer att förhandla med de nuvarande ägarna i landet och placera sig själva under europeiska makters protektorat." (ibid, sidan 95.)
32. Herzl, "Complete Diaries", volym I, sidan 23.
33. A. Chouraqui, "A Man Alone", Jerusalem, 1970, sidan 106.
34. Ibid, sidan 167. Denna samstämmighet i sionism och antisemitism bekräftades t o m under hitlertiden. Tyske utrikesministerns arkiverade protokoll avslöjar de överenskommelser som gjordes mellan Hitlers Tredje Rike och Jewish Agency i avsikt att underlätta överflyttningen och emigrationen av de tyska judarna till Palestina. Ett dokument från den 22 juni 1937 bär vittnesbörd om nazisternas villrådighet: "Denna tyska hållning, dikterad av inrikespolitiska krav, befrämjar verkligen befästandet av judenheten i Palestina och påskyndar därigenom utvecklandet av en judisk stat i Palestina."
Icke desto mindre beslöt Hitler själv att fortsätta på denna linje. Chefsombudet i utrikesministeriets ekonomiska avdelning, Clodius, anmärker den 27 januari 1938 följande: "Führern har återigen nyligen beslutat... att judisk emigration från Tyskland ska fortsätta att understödjas med alla tillgängliga medel. Varje oklarhet som kan ha förekommit intill dags dato (om huruvida sådan emigration, enligt Fürerns åsikter, bör styras direkt till Palestina) har genom denna bekräftelse undanröjts." ("Documents on German Foreign Policy", 1918-1945, serie D, vol. 5, London, 1953, sid. 752 och 784.)
En tidigare ledare för Sternligan, Nathan Yalin-Mor (f d Friedmann-Yellin), ger oss de argument som användes av en kontingent, från denna grupp, som 1942 hade sänts för att förhandla med nazisterna, mitt under kriget: "Våra planer för immigration i stor skala erbjöd Tyskland ytterligare en fördel, då de på detta sätt uppfyllde ett av dess öppet erkända mål - nämligen att rensa Europa från judar." (Nathan Yalin-Mor, "Israël-Israël ...:Histoire du Groupe Stern, 1940-1948", Paris, 1978, sid. 98.)
Detta samarbete mellan judiska sioinstledarna och nazisterna bekräftas i Hannah Arendts bok, "Eichmann in Jerusalem". Dr. Kastner, som representerade sioniströrelsen, slöt en överenskommelse med Eichmann. Den senare skulle tillåta "illegal utflyttning" av flera tusen framstående judar och medlemmar i sionisternas ungdomsorganisationer till Palestina. I utbyte mot detta skulle "lugn och ordning" råda i de läger från vilka hundratusentals judar sändes vidare till Auschwitz. (Hannah Arendt, "Eichmann in Jerusalem", London, 1963, sid. 37- 38.)
Beträffande omfattningen av sionistledarnas samarbete med nazisterna kan rekommenderas ett dokument med titeln "The Holocaust Victims Accuse: Documents and Testimony on Jewish War Criminals", av Reb Moshe Shanfiel, publicerad av Naturei Charta i USA, G P O B 2143, Brooklyn, New York, 11202.
35. Chouraqui, op.cit., sid. 236.
36. Ibid, sid. 199.
37. Chaim Weizmann, "Trial and Error", London, 1949, sid. 258: "Vad vi ville ha", tillade Weizmann, "var ett brittiskt protektorat". Till Lord Robert Cecils uppbyggelse förklarade han: "Ett judiskt Palestina skulle utgöra en livvakt för England - speciellt med avseende på Suezkanalen", (ibid, sid. 242, 243).
38. Gerschom Scholem, "The Messianic Idea in Judaism", London, 1971, sid. 311.
39. Abraham Heschel, "Israel: an Echo of Eternity", New York, 1969, sid. 115.
40. Yediot Aharaonot, 27 november 1981.
41. Ibid. Låt oss tillägga att förföljelse har, under historiens gång, inte varit endast judarnas lott. Vi har förföljelsen av de kristna under Nero och Diocletianus. Vidare t ex förföljelsen av "kättare" - de blodiga orgierna i samband med förintandet av catharerna i Languedoc, förtrycket av hussiterna i Böhmen, slakten på waadtländare, inkvisitionen i Spanien, St Bartholomeinattens massakrer och dragonaden mot hugenotterna - dessa är endast några exempel på den intolerans som inte enbart judarna men många andra grupper blivit offer för.
42. Amerikanska senaten har nämligen (då den 1983 ökade hjälpen till Israel, enligt Vita Husets förslag) ökat underhållet till 850 miljoner dollar på den ekonomiska sidan, och till 910 miljoner dollar för inköp av vapen. Dessa siffror inkluderar inte bidragen från judar i "Diasporan".