Jackie Jakubowski skriver i JK, nr1-1986, under rubriken "Amerikansk lobby med dubbla lojaliteter":
Vi hör ofta i Sverige talas om den mäktiga judiska eller pro-israelisk~ lobbyn i Amerika, och för många som inte känner till hur det politiska systemet i USA fungerar, låter det som en diplomatisk omskrivning av den berömda och ökända "judiska världskonspirationen", som genom kontakter i inflytelserika kretsar i hemlighet påverkar ett lands, i det här fallet USA:s, politik.Men faktum är att lobbying - som på svenska betyder att utöva påtryckningar, att bedriva korridorpolitik - är ett accepterat och vanligt inslag i amerikansk politik. Varje intresseorganisation, många etniska och religiösa grupper, även storindustrisammanslutningar bedriver lobbying. I praktiken innebär det kontakter med senatorer, kongressmän och lagstiftare för att framföra sin syn och försöka påverka politiska beslut.
AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) är den officiellt inregistrerade pro-israeliska lobbyorganisationen i Washington. AIPAC har en mycket hög status, såväl inom det amerikanska politiska systemet som inom det judiska församlingslivet. New York Times har beskrivit AIPAC som "den mäktigaste, effektivaste och bäst organiserade utrikespolitiska intresseorganisationen i USA".
AIPAC, med ca 50 000 medlemmar, en budget på drygt fyra miljoner dollar per år, ett kontor med ett 70-tal anställda och med en styrelse bestående av ordföranden för ett fyrtiotal judiska organisationer med sammanlagt 4,5 miljoner medlemmar, är också vida överlägsen dess pro-arabiska motsvarighet.
- Araber har pengar och bra talesmän, men de saknar både egna gräsrötter och stöd bland de allmänna opinionen, säger Murray Wood som är chef för den nyligen öppnade AIPAC filialen här i Los Angeles.
Han kan stödja sig på opinionsundersökningar - den senaste i oktober 1985 - som visar att 64 procent av det amerikanska folket sympatiserar med Israel och endast 14 procent med arabstaterna, och att så många som 87 procent av de tillfrågade är negativt inställda till PLO.
AIPAC:s betydelse illustrerades på ett tydligt sätt när Israels premiärminister Shimon Peres i höstas besökte USA. Samtal med president Ronald Reagan stod som punkt två på programmet. Punkt ett var en arbetslunch på AIPAC:s kontor mitt emot Senatens byggnad i Washington!
Men det är naturligtvis amerikanska politiker AIPAC:s verksamhet inriktar sig på. Inget politiskt beslut i Senaten eller i Kongressen som berör Israel fattas utan att AIPAC får tillfälle att träffa beslutsfattarna och yttra sin mening. Det sker genom uppvaktningar och personliga påstötningar. Men också genom den utmärkta informationsservice AIPAC erbjuder. Det produceras årligen en mängd kvalificerade utredningar och bakgrundsmaterial som tack vare dess utomordentliga vederhäftighet ofta legat till grund för många amerikanska politikers Israel-vänliga ställningstaganden vid viktiga omröstningar i Kongressen och Senaten.
Det är ingen överdrift att konstatera att AIPAC:s arbete har haft en inte oväsentlig betydelse för Kongressens beslut, som sedan 1979 har givit Israel drygt 19 miljarder dollar i ekonomisk och militär hjälp.
Det finns naturligtvis de i USA som ser lobbying som ett hot mot det demokratiska systemet. Och när det gäller en så mäktig och effektiv organisation som AIPAC, har kritiken hävdat att den judiska lobbyng inte i första hand representerar Amerikas, utan Israels', "nationella intressen".
Mot denna anklagelse svarar AIPAC:s verkställande direktör Tom Dine, tidigare rådgivare till bl a Edward Kennedy och andra demokratiska senatorer:
- Vår effektivitet beror just på det faktum att det vi gör gagnar USA:s intresse. Vi ser nämligen ingen motsättning mellan försvaret av staten Israels rätt att existera inom säkra gränser och USA:s intresse i Mellanöstern.
Men det finns också ett annat, utöver det rent intressepolitiska, principiellt argument för AIPAC:s och över huvud taget lobbysystemets berättigande: Den liberala tankens ideolog Stuart Mill varnade för de s k "objektiva nationella intressen", som han jämställde med "majoritetens diktatur". Enligt detta resonemang är lobbysystemet en garanti för att olika åsikter och intressen - även en minoritets - i det pluralistiska och mångetniska amerikanska samhället kommer till uttryck.
De som velat ifrågasätta detta, har anklagat just den judiska minoriteten - av alla etniska minoriteter i USA - för en "dubbellojalitet".
Men Tom Dine och andra judiska ledare ger svar på tal:
- Vi judar i USA är inte längre rädda för att erkänna att vi utgör en maktfaktor i amerikansk politik. Jag föredrar att vi blir anklagade för att vara för starka, än att man skulle ignorera oss på grund av svaghet. Som medborgare i det här landet har vi rätt att framföra våra åsikter; på samma sätt som andra etniska minoriteter också uttrycker sin opinion med hänsyn till sin grupps särskilda intresse.
Jag har under de senaste månaderna haft tillfälle att följa AIPAC:s arbete och jag har förstått att endast en minoritet som känner sig hemmastadd i ett samhälle, en grupp som inte längre är rädd för den gamla antisemitiska dubbellojalitet-klyschan, kan med en sådan självsäkerhet hävda sina intressen.
- Gör inte ni så i Sverige?, säger Murray Wood. Springer inte ni i riksdagens korridorer och talar om för era folkvalda vad ni tycker?
Jag berättar då om Solidaritetskommittén för Israel i Stockholm och om Judiska församlingens ledare som ibland anhåller om uppvaktning hos svenska riksdagskvinnor och män. Jag förklarar också att vårt politiska system inte kan jämföras med det amerikanska och att den judiska minoriteten i Sverige knappast är intressant som en väljargrupp. Jag säger också, inom parantes, att våra ledare av tradition ofta har föredragit den tysta diplomatins metod.
Men Murray Wood, som är en intressant kombination mellan en superskärpt intellektuell, som vet hur man debatterar med politiker, och en tuff John Wayne-typ, som inte tvekar att ställa de mest provocerande frågor, säger:
- Ja, ja, ni är rädda för vad svenskarna ska säga - dubbellojalitet och sånt. Men hur vore det om ni öppet erkände att ni faktiskt har en dubbellojalitet - som svenskar och som judar - och alltid med kraft reagerade om någon kränkte det som är viktigt för er; må det vara staten Israel eller rätten till kosherslakt i Sverige.
Jackie Jakubowski