HEMBYN
OCH SLÄKTEN
I mitten av 40-talet byggde den franska
armén den första vägen mellan
Tafraoute och Tiznit. Sedan började
männen från Souss åka
framför allt till Casablanca som växte
mycket vid den här tiden.
När jag föddes var min far och
mor bönder, men jordbruket räckte inte
till för den nya generationen så far
for också till Casablanca. Jag kommer inte
ihåg vilket år det var, och vet inte
ens om han var hemma när jag föddes.
Jag föddes i byn Douar Ait-Mar, hos
Tahala-stammen, nära Tafraoute i
Anti-Atlasbergen, troligtvis omkring 1946. Men
det kan ha varit något annat år. Om
man frågar min mor även i denna dag
1989 vilket datum det är, eller vilket
år, så tror jag inte att hon vet
det. Hon är analfabet och har aldrig haft
en almanacka. Det enda som räknas är
vilken årstid det är, om det är
vinter eller sommar. Varje säsong kommer
igen, den dateras inte. Så tiden för
henne går runt, inte framåt!
Däremot kan hon referera till en viss
händelse som folk kommer ihåg, om det
var en stor händelse, vill säga, t ex
en viss epidemi eller katastrof. Min mor är
alltså, som så många andra i
Marocko, analfabet. Hon har aldrig lämnat
området, för henne slutar
världen vid bergens horisont i byn. Hennes
värld är byn, grannbyn och stammen.
Så snart jag orkade fick jag
hjälpa mor med arbetet ute på
fälten. Jag hade en äldre bror som
fick följa med far till Casablanca. Jag
tror att folket i byn ville ha många barn
bara för att få hjälp med
arbetet på fälten. Barnen var
dessutom ett slags ~ pension som "växer".
Föräldrar
och syskon
Min mor födde åtta barn.
Först föddes Mohamed, sedan en flicka
som hette Khlija. Hon dog av någon
sjukdom. Det fanns ju varken sjukhus,
läkare eller sjuksköterska i vår
by, ej heller i Tafraoute, eller någon
annanstans i hela området. Därefter
föddes jag och efter mig Abdallah och efter
honom Lahcen. Efter Lahcen föddes Ali och
efter honom två pojkar till, Brahim och
Mustafa, som båda dog av sjukdom.
Abdallah, Lahcen och Ali lever i dag i
Casablanca, men för ca 12 år sedan
dog Mohamed.
När jag var ungefär fyra
år sände mor iväg mig till en
koran-skola för att jag skulle lära
mig läsa och skriva Koranens språk,
arabiska. I varje by fanns en moské och
"fquih", en religiös lärare som kunde
tillräckligt mycket för att lära
ut grunderna i läsning och skrivning. Han
ansvarade också för moskén,
som är en plats där folk kan samlas
till bön, samtidigt som det är en
skola för barnen där de lär sig
Koranen utantill samt lär sig läsa och
skriva. Vår fquih, Sidi Souleiman, var
inte från byn utan kom långt
därifrån, eftersom vi inte hade
någon med så "hög" utbildning,
alltså någon som kan läsa och
skriva arabiska någorlunda. Det var han
som skrev och läste brev åt byborna,
till exempel de brev som mor skickade till far i
Casablanca. Det var också han som
förmedlade, tolkade och förklarade
Koranen och islam åt byborna. I islam
finns inget prästerskap. Ordet fquih
betyder bara "den lärde" som arbetar i
moskén som lärare och "imam". Imam
är den som leder bön. Men vilken
muslim som helst kan leda bön. Varje
lärd människa kallas fquih.
Det fanns omkring 40 familjer i byn och
varje dag åt den religiöse
läraren i något av hushållen,
som turades om att stå för hans mat.
Han kom bara hem till någon, om mannen
fanns där, annars fick kvinnan göra i
ordning ett tallrik mat som
överlämnades till honom.
En dag skickade alltså mor iväg
mig till honom för att jag skulle lära
mig Koranen, samt läsa och skriva. Jag
visste inte hur man bar sig åt. Jag gick
bara fram till honom och sade, att jag hade
kommit för att bli hans elev. Han tittade
elakt på mig. "Gå
härifrån", sade han, "du ska jobba
på fälten. Du är inte skapad
för att läsa eller skriva eller
lära dig Koranen."
Senare fick jag veta att han blev arg
för att jag inte hade haft med mig
någon present till honom. Själv blev
jag både arg och ledsen och
försökte hämnas, har min mor
berättat. När det var min familjs tur
att ansvara för hans mat skickade mor
iväg mig med ett paket till moskén.
Det gick till så att man knackade på
dörren och så sträckte han ut
handen och tog tallriken utan att titta ut,
eftersom det vanligen var kvinnor som gick dit.
På vägen dit bytte jag ut min mors
mat på tallriken mot lite skit. Han blev
så arg att han slängde tallriken
efter mig när jag sprang
därifrån. Det blev en skandal i byn.
Om jag hade fått gå i
koranskolan hade jag kanske kommit i kontakt med
de andra barnen, men i stället fick jag
börja arbeta ute på fälten. Jag
lekte nästan aldrig i min barndom, utan jag
fick lära mig att stiga upp mycket tidigt
för att laga mat och mata djuren; vi hade
en ko och får på den tiden. Om jag
hade några leksaker? Aldrig! Jo, en
gång. När min far skulle gräva
en brunn nära huset såg jag hur han
gjorde. Det tog honom flera dagar med
slägga och handborr för att göra
hål i marken. Sedan stoppade han ned svart
krut och en stubintråd. En gång
när jag var ensam hemma gjorde jag som jag
hade sett far göra, men jag stoppade in
krutet och stubintråden under en stor
sten. Smällen hördes över hela
byn. Det var den enda gången som jag minns
att jag lekte.
Byn var mycket fattig men
självförsörjande.
Människorna odlade allt de behövde och
hunger existerade inte. Man arbetade
väldigt hårt. Klimatet är
hårt och vattentillgången var redan
då knapp. Men trots att människorna
förde en hård kamp för livets
nödtorft, var de fria och hade den
oberoende människans värdighet och
stolthet. Det fanns inga tiggare eller tjuvar,
och brottsligheten var obefintlig. Alla
tillhörde samma stam. Inga främlingar
bodde i byn. Man gifte sig med folk från
byn, eller möjligtvis från
närmaste grannby men inte bortom den.
Religionen hade ett väldigt starkt
grepp om människorna i byarna. Den
muslimska läran var allt som stod
människorna till buds för att tolka de
stora livsfrågorna. Bad någon inte
sina böner fick snart hela byn reda
på det. Det ansågs och anses
fortfarande skamligt.
Den "sekulariserade" världsliga
makten i området fanns efter
fransmännens ankomst i Tafraoute för
där bodde den "kapten" som var kommendant
för kolonialmakten. Alltså blev
Tafraoute centrum för makten. Från
min by var det 17 kilometer dit, om man tog
stigen genom dalgången. Det fanns
fortfarande ingen väg. Men
fågelvägen, tvärs över
bergen, var det inte mer än kanske fem
kilometer. I Tafraoute var det "souk", d v s
marknad, varje onsdag. Men vi gick sällan
dit eftersom det fanns en söndagssouk i
Tahala, som låg halvvägs. De här
marknaderna spelade även en viktig social
roll. Folk träffades inte bara för att
göra affärer. Man klädde upp sig
för att vara fin-klädd när man
skulle möta människor från andra
områden. Det pratades "politik",
förmedlades nyheter och spreds rykten. Det
var på marknaden som min far 1956 valdes
till hövding, shejk, för vår
stam. Hos oss berber blir man inte automatiskt
ledare för att man är son till en
hövding. Man valdes. Min far hade slagits
mot fransmännen, och i Casablanca hade han
blivit intresserad av politik och gått med
i självständighetspartiet (Istiqlal)
1953 och därför såg folket i byn
upp till honom.
Så på marknaden, 1956, fick
han nästan alla röster och blev
stammens nye hövding (på arabiska
"shejk" och på berberiska "amghar", den
störste) och folk i stammen började
kalla "Ben Shejk", d v s shejkens son.
Därigenom kom han också att
representera den centrala makten
("inrikesdepartementet") i stammen efter
självständigheten i Marocko.
Vår by, och varje berberby, hade
alltid styrts av en "djamåa", en grupp
på 12 av byborna valda män som
bildade en styrelse (tinget). De samlades
så ofta de kunde och diskuterade
läget i byn. Det var inga formella
möten utan de bara träffades och satte
sig någonstans. I princip kunde vem som
helst av männen delta i dessa möten
och de flesta som deltog var respekterade
män. Åldern spelade en viktig roll,
för "de äldre är visare än
de yngre", och man lyssnade mer på de
äldre. Eftersom byn var så isolerad,
diskuterades mest praktiska frågor, till
exempel huruvida man skulle bygga en gemensam
bro eller när skörden skulle äga
rum. Jorden var inte skiftad utan en bonde hade
mark lite överallt i området
nära byn och man måste enas om tid
för sådd och skörd.
Min far deltog i det långa kriget
mot fransmännen som slogs för att
erövra den marockanska landsbygden. Kriget
pågick i 25 år innan
fransmännen lyckades erövra vårt
område. Min far deltog i det sista slaget
vid Ait Abdallah, 1934. Fransmännen
besegrade oss och byggde därefter en
militärförläggning i Tafraoute.
Våra män blev förstås
mycket besvikna. Hela var kamp var styrd av
islamiska principer. Det var ett slags "jihad",
den islamiska plikten, mot
orättvisan.
ZIP
|