"Jihad" betyder kamp. Det finns en misstolkning av ordet jihad i väst. Där tror man att det betyder "heligt krig". Men det är att förenkla saken. Ordet jihad kommer från "jahada" som betyder att anstränga sig. Jihad ingår som en plikt inom islam. Jihad är kampen mot det onda, mot det orättvisa; jihad är inte, som folk tror i väst, ett religionskrig utan en defensiv kamp för rättvisa, vilket inom islam är människans främsta plikt. Islam är rättvisans religion. Man ska anstränga sig. I islam talas om den "stora jihad" och den "lilla jihad". Den "stora jihad" är kampen mot det onda inom oss själva. Varje människa måste besegra det onda inom sig. Den lilla jihad är kampen mot det onda utanför oss själva, i samhället eller i världen. När fransmännen kom blev det den lilla jihad. Det onda, orättvisan, besegrade oss. Det blev en oerhörd besvikelse och en katastrof för alla i vårt område. Men folket gav inte upp utan motståndet fortsatte. Islam gav dem kraft och styrka pa samma sätt som den gör i dag i Afghanistan och i Palestina. Man gjorde motstånd med hjärtat mot kolonisationen. Det var en del av kolonialismen som drabbade hela den islamiska världen och som fortsätter i dag under olika former: indirekt, t ex i Marocko, och direkt i Afghanistan, Palestina och Libanon.

En "fqjih", en lärd religiös ledare, i Atlasbergen ledde 1936 1000 man i en attack mot en fransk förläggning. Gud ska hjälpa oss, sade han, vi behöver inga vapen. Fransmännen sköt förstås ihjäl dem eller tog dem till fånga. Folk förstod då att man inte kan kämpa mot erövrarna och kolonialisterna utan vapen. Folk hade bara gamla vapen: knivar, svärd och några gamla gevär. Teknologin kom med moderna, sofistikerade vapen. Den västerländska teknologin hade besegrat våra i det avseendet primitiva förhållanden, inte vår tro eller våra ideal. Hela Israels och västvärldens hegemoni och överlägsenhet bygger på denna teknologiska överlägsenhet över den islamiska världen och över hela tredje världen.

Innan fransmännen kom hade de 12 männen i "djamâa" haft hand om hela rättsväsendet i byn. Det fanns traditioner och regler i islam för allt. När männen hade bestämt något gick beskedet ut i byn som en muntlig kommuniké, från mun till mun. Inget skrevs ned på papper. Det var ett slags direktdemokrati av fria män och typiskt för berbersamhällena. Och det gick bra när byarna var isolerade och det inte fanns någon centralmakt. När fransmännen kom fick byråden, djamara, bara syssla med några rent praktiska frågor medan den reella makten och de stora juridiska problemen togs om hand av fransmännen. Det här vållade motstånd bland berberna som tyckte att fransmännen handlade mot islams lagar. Nu tog kolonialisterna hand om civilrättsliga och familjerättsliga frågor, vilka var mycket viktiga för byns invånare och vilka fransmännen inte kände bakgrunden till. Dessutom reagerade folket i byarna mot att fransmännen försökte splittra och skilja berber från araber. I Marocko finns det en viss skillnad mellan folk på landet och folk i städerna, men inte mellan berber och araber. För en marockansk "medelsvensson" är arab och muslim synonymer. Att vara arab utan att vara muslim är för honom obegripligt. Man far inte översätta Koranen eller be sin bön på berberiska. Arabiskan är islams språk och betraktas som ett heligt språk. Om min mor hittar något som är skrivet på arabiska på golvet, blir hon mycket upprörd eftersom ett helig språk inte får dras ned i smutsen. För henne betyder alltså "arab" "muslim".