Den institutionaliserade korruptionen existerade ej i vårt område före den franska kolonisationen. Visst hade vi orättvisor men sådana klarade vi av själva, och den som utsatte någon för orättvisa kunde i värsta fall dödas. Det var själva grunden för blodshämnden; har du dödat någon får du betala för det, i regel med ditt eget liv. Ockupationsmyndigheterna samarbetade med quislingar (förrädare), som hade frihet att göra vad de ville utan att någon kom åt dem. Orättvisor och korruption beskyddades av nya lagar, staten och polisen. Före kolonialismen rådde först ordning, sedan under ockupationen blev det en sorts "organiserad" anarki och vissa kunde döda, utöva korruption, missbruka makt och bära sig åt hur som helst i lagens namn utan att bli straffade. De hade "lagen" och statens makt på sin sida.

Tidigare var vi alla ungefär lika fattiga, men nu kunde en del bli rika genom korruption och genom att bedriva handel i städerna, vilket bidrog till att det blev en klar skillnad mellan fattiga och rika. Som exempel på detta kan nämnas en nyrik man, som heter Bouhdar, i Tahala i början av 50-talet. Han blev genom spekulation rik, korruptionsförmedlare och skänkte en flott bil till militärkommendanten i den franska ockupationsarmén och fick därigenom "tillstånd" att göra allt möjligt under myndigheternas beskydd. Han blev samarbetsman åt den franska militära ockupationsmakten. Han lever fortfarande och gör ännu samma "jobb" fast åt de "nya" marockaniserade nykolonialistiska myndigheterna efter den formel la självständigheten.

Innan fransmännen lämnade landet gav de makten till quislingar som i dag styr Marocko. Det var sådana marockanska förrädare, som Bouhdar t ex, som vi hatade. De franska myndigheterna såg vi inte så mycket av efter den franska arméns seger i kriget. I vårt område fanns det bara en fransk officer som militärkommendant i ockupationsarmén i Tafraoute vilken var guvernör och chef för en bataljon marockanska legoknektar. Men eftersom folket hade kämpat i 25 år och förlorat, var människorna trötta. Pessimism, besvikelse och desperation rådde och förrädarna utnyttjade de här stämningarna. Städernas och kolonialisternas sultan sågs av folket också som förrädare.

Fransmännen kände förstås till att våra områden i bergen hade varit isolerade och självständiga och inte haft så mycket med resten av det korrumperade landet att göra. Nu ville de utnyttja denna situation för egna syften genom att försöka göra berberna delaktiga av den franska kulturella invasionen i Marocko. Fransmännen bestämde sig för att bygga "riktiga" franska skolor och förklarade att det var obligatoriskt för alla barn att gå i dessa skolor. Avsikten var att lära berbernas barn franska. På så sätt skulle det uppstå en skillnad mellan fransktalande berber och arabisktalande araber i städerna och även mellan berberna och deras blivande fransktalande barn. Hos oss i byn fanns det ingen som kunde arabiska när jag växte upp.

När fransmännen byggde skolan i Tafraoute någon gång mellan 1951 och 1952 skapade det skräck i hela området. Det spreds ett rykte om att fransmännen ville stjäla barnen, stjäla dem kulturellt vill säga, men även rykten som talade om att de ville ta barnen rent bokstavligt spreds.

En natt smög sig därför min mor iväg med mig. Jag kommer ihåg att hon satte mig på sina axlar och att hennes nackhår - kvinnorna rakade sig i nacken - kittlade insidorna av mina lår. I skydd av mörkret tog min mor mig med till en by åtta kilometer hemifrån där det fanns en buss som skulle gå till Casablanca. Hon sände iväg mig med en vän till min far, eftersom det var nästa dag som vi skulle ha börjat i den franska skolan. Jag var inte det enda barnet som smugglades ut. Det var massor av bybor som smugglade ut sina barn den natten då ingen ville sätta barnen i den franska skolan.

Så kom jag till Casablanca första gången och började som litet barn arbeta hos min far i en affär i stället för att gå i skolan. Det skedde någon gång under 1952 och jag var då fem eller sex år.