Som en följd av landets närhet till Europa, dess långa kust, dess handelsförbindelser med det svarta Afrika och dess rika jordbruksområden har Marocko alltid varit målet för den europeiska kolonialismen. Romarna anlände först och koloniserade landet i 500 år före islam, sedan kom portugiserna (under muslimernas dekadens) och uppförde sina befästningar längs kusten under Portugals storhetstid som sjöfarande nation med början omkring år 500. Portugiserna ersattes av engelsmän och spanjorer, vilka etablerade sina kustbesittningar, framför allt staden Tanger med sin strategiska betydelse på den afrikanska sidan av Gibraltarsund mellan Atlanten och Medelhavet.

Men det största hotet från den europeiska kolonialismen och dess imperialistiska krav på hela Marocko, och inte enbart på enstaka områden längs kusten, inleddes först efter framväxten av den industriella revolutionen i Västeuropa. Under 1800-talet öppnade den dekadenta och korrumperade styrande dynastin Marocko allt mer för Europas kolonialister. Två gånger besegrades landets egen svaga armé av européerna: av fransmännen i öst 1844 och av spanjorerna i norr 1860. Europas banker och finansintressen tog över landets ekonomi i allt högre grad, medan europeiska missionärer började tränga in i Marockos inre.

Marockos förhållande till främmande makter förändrades drastiskt under 1800-talet. Landets traditionella mönster för handeln bröts sönder som en följd av den ökande handeln över haven och Frankrikes ockupation av stora delar av Västafrika och Algeriet. Samtidigt var ett antal europeiska stater och privatintressen ivriga att öppna nya marknader för sina varor i Marocko och att tappa det inre av Marocko på dess naturresurser och jordbruksprodukter. Allt detta ledde till den snabba tillväxten av tidigare små sömniga fiskebyar som Casablanca och Essaouira samt till omflyttningen av betydande delar av befolkningen från det inre av landet till kusten. Introduktionen av nya produkter och material ledde till en revolution i konsumtionsvanor och stimulerade utvecklandet av en ny marknadsekonomi.

Men trots betydelsen av alla dessa förändringar, och trots den växande medvetenheten hos den styrande eliten (som var korrumperad och isolerad från folket) om att förnyelse måste bli priset för överlevnad, gjordes mycket litet för att i grunden förändra systemet. Den viktigaste uppgiften för eliten var och förblev den "parasitiska" skatteindrivningen och upprätthållandet av en armé som hade som viktigaste uppdrag att kunna genomföra uppgiften.

De styrande marockanska dynastierna förvaltade Marockos förfall och hade som regel grundat sin makt på att äga kontrollen över de största städerna, som Fés, Meknés och Rabat. Dessa städer var de militära, kommersiella och administrativa centra i imperiet och beboddes av en klass som sög ut landsbygden. Skattebefriade stammar försåg de styrande med soldater och befästningar. Andra stammar svor trohetseden till sultanen och styrdes i hans namn av ledare från de egna leden. För de dekadenta makthavarna är det inte islam som gäller längre utan machiavellismen. Slutligen fanns det stammar, vilka kunde erkänna sultanen som religiös auktoritet i stället för Gud men som vägrade att erkänna hans fiskala makt. Sultanerna härskade genom att splittra stammarna. Varje sultan tvingades skapa nya mer eller mindre framgångsrika allianser mellan stammarna, på samma sätt som hans företrädare hade gjort. Under den islamiska världens förfall fram till den franska kolonialismen måste en sultan, som ville behålla eller utöka kontrollen över landet, ständigt engagera sig i militära aktioner mot motsträviga stammar, köpa stammarnas gunst, omplacera hela stammar till andra områden och tillmötesgå andra, i en ständigt pågående process. Sultanerna i Marocko har aldrig haft en given islamisk legitimitet.

Sultanens regering var känd som "Makhzen", vilket bokstavligt talat betyder förrådshus. Regeringen bestod av en enkel administrativ och militär apparat, som fanns till för att skatterna skulle flyta in. Det huvudsakliga skälet för sultanens existens som makthavare är att pressa folket på skatter. För att kunna kräva in sin rätt på ett fullgott sätt behövde han medel för att utrusta sin armé. Sällan accepterades hans rätt att driva in skatter utan protester, och sultanens armé var därför nästan aldrig engagerad i någon kamp mot trons fiender, utan den mesta tiden gick åt att stärka sultanens auktoritet bland de som redan var skattebetalare.

Resultatet blev ett stabilt system av ständigt utövat våld:

det gällde att dra in skatter för att betala armén, så att soldatema skulle kunna krossa motspänstiga stammar för att få möjlighet att håva in ännu mera skatt.

En av sultanen Abd Al-Aziz' visirer summerade elegant Makhzens skattefilosofi: "Man måste plocka en skattebetalare som man plockar en höna. Om skattebetalaren får för mycket välstånd, revolterar han".

Utmaningen mot sultanen kom vanligtvis från medlemmar av den regerande familjen, vilken lierade sig med missnöjda stammar för att storma Makhzen. Det vanligaste hotet mot tronen uppstod dock vid dess innehavares död. För att undvika att tronen överlämnades till pretendenter utanför dynastin, försökte sultanerna vanligtvis placera en av sina söner eller bröder så nära makttoppen som möjligt under sultanens egen livstid.

Den utvalde sonen fick ta kommandot över en betydande del av de väpnade trupperna och utsågs till "khalifa" (guvernör) över ett av de viktigaste områdena, innefattande en av sultanatets fyra viktigaste städer.

Vid speciella tillfällen fick sonen under sin faders livstid rätt att bära parasoller, symbolen för sultanens makt. Det gällde att få folket att tro på att sonen hade fått överta sin faders speciella välsignelse, hans "baraka". Om inte baraka räckte, och det gjorde den sällan, hade arvtagaren sina trupper till förfogande och var redo att slå ned och förgöra alla andra tronpretendenter så snart som nyheten om regentens död hade förkunnats.

Mohamed V, det självständiga Marockos första kung, följde denna traditionella procedur. På Ben Barkas "förslag" utropade han 1957 sin son Hassan till arvtagare sedan kungen dessförinnan hade gett sonen tillstånd att föra befäl över den marockanska armén. Men Hassan väntade inte tills Mohamed V dog en naturlig död. Kronprins Hassan mördade honom under en operation.

Fransmännens ankomst satte plötsligt stopp för detta "stabila" system byggt på våld. Fransmännen trängde brutalt in i ett tillslutet, arkaiskt och både grymt och pittoreskt litet sultanat och lämnade det senare, efter 99 år efter att ha gjort sultanatet till en ärftlig monarki i Ludvig XIV:s stil.

Under sin korta tid i Marocko satte fransmännen upp en modern administrativ apparat, en moderniserad Makhzen, vars mål var att få fart på en växande, utsugande och exploaterande kolonial ekonomi baserad på modernt jordbruk för de nya franska "bosättarna" samt gruvor, industrier och handel. I denna uppgift deltog marockanerna bara som åskådare eller i bästa fall som marginella deltagare. Marockanerna brydde sig inte om den omvandling av deras samhälle som kolonialmakten tvingade på dem, men som de inte fick delta i när fransmännen sedan försvann återgick den marockanska eliten till att styra landet efter de traditionella linjer som de kände igen från Makhzen, men nu mycket mera effektivt organiserad och skyddad av en stark armé.

Men under den tid som det franska protektoratet varade, 1912-1956, förändrades det gamla samhället totalt, speciellt i städerna. Landsbygden är också indirekt påverkad, men fortfarande mycket konservativ.

Själva "pacificeringen" var både långvarig och blodig: det tog fransmännen över 20 år att slå ned allt folkligt motstånd i bergsområdena och på landsbygden och priset blev högt: enligt franska uppgifter uppgick de egna förlusterna till 27 000 döda och i 5 000 sårade. Antalet marockaner som stupade uppges till 100 000.

Sultanens regering, Makhzen, ersattes med en modern administration, men med samma målsättning som för den gamla Makhzen. Men denna moderna "administration" var till största delen styrd av icke-marockaner. Sultanen behövde inte längre någon armé för att driva in sina skatter. Den franska armén tog hand om uppgiften. För övrigt tilläts han inte ha någon väpnad makt. Det tidigare nomadiserade hovet blev bofast i Rabat. De olika stammarna kunde inte längre ostraffat anfalla varandra, och inte heller kunde de hota centralmakten.

De centrala elementen i det gamla systemet fick sin makt minskad. De ersattes med nya politiska krafter. En nationell rörelse, som hade sitt ursprung i en förnyelse av religiös ortodoxi, men som senare leddes av 'välutbildade medlemmar av borgerskapet i staden Fés, förvandlades efter det andra världskriget från en elitistisk organisation till en massrörelse genom tillströmning från den snabbt växande arbetarklassen samt genom tillskott i stor skala av intellektuella marockaner, av vilka många hade fått sin utbildning i Frankrike, d v s av en ny grupp som själv var delvis kulturellt och intellektuellt koloniserad!

Sultanen fick sitta kvar på sin tron men hans makt fråntogs honom helt.

Under "protektoratstiden" (det formella namnet på den franska kolonialismen i Marocko) flyttade nästan 400 000 européer till Marocko; några miljoner hektar av de bästa jordarna reserverades för kolonialisternas exportjordbruk; gruvor med fosfat, bly, järn och kobolt öppnades eller moderniserades; en modern kolonial ekonomi utvecklades med järnvägar, hamnar, nya städer, banker, gruvor, lokala industrier samt en stor servicesektor; allt detta genomfördes medan marockanerna sköts undan till den överexploaterade ekonomins utkanter.

Ett område, som fransmännen nästan helt försummade, gällde undervisningen av de marockanska barnen.

År 1944, efter 32 års franskt styre, fanns det två miljoner marockaner i skolåldern. Av dem gick bara 36 000 i skolan.

De ytterligt få marockaner, som lyckades ta del av någon högre undervisning, uteslöts systematiskt från betydelsefulla poster i samhället. Dessa frustrerade marockaner blev vanligen rekryterade av den snabbt växande nationaliströrelsen.