- Vilken roll spelade Oufkir i revoltförsöket 1972?

- Sammanfattningsvis kan man säga att han skulle ha spelat samma roll som Naguib och Spinola gjort i de egyptiska och portugisiska militära revolterna. Men det var de unga officerarna som förberedde och genomförde kuppförsöket den 16 augusti 1972. De drog fördel av Oufkirs samarbete. Men han ville, enligt hans egna termer, bara spela Naguibs roll.

Han var medveten om sitt rykte och sina begränsningar samt vilken roll han kunde spela.

- Var han överhuvudtaget inblandad i Skhirat-revolten 1971?

- Han kände till att vissa förberedelser gjorts. Och han var med på tanken. Men han kände inte till detaljer om plats och tidpunkt för statskuppen. Sålunda var han, som alla andra, överraskad av händelserna i Skhirat. Officerarna, som hade förberett detta, var så förtegna att endast några få kände till detaljerna.

- Och mordet på Ben Barka 1965?

- Jag var själv vid tidpunkten för händelserna 1965 lärare i Casablanca och medlem i UNFP. Jag hade arresterats och torterats tre gånger: 1962, 1964 och den 23 mars 1965. När jag och andra unga blivit officerare talade vi följaktligen länge om Ben Barka-affären med Oufkir när tillfälle bjöds. För oss var det inte det viktigaste att få reda på vem som låg bakom mordet. Det var redan klart att Hassan II själv var mördaren. Det var symbolen Ben Barka som intresserade oss. Det handlade om ett politiskt mord. Ben Barka själv var en politisk korsning mellan Lenin och Edgare Faure (d v s högern och vänstern) och föll, som Oufkir, offer för den regim och den kung som han själv hjälpt till makten i Marocko. En tyrann, liksom en skorpion, handlar bara instinktivt och skiljer inte mellan "vänner" och fiender.

Bortförandet av och mordet på Ben Barka var inte Hassan II:s första brottsliga handling, inte heller den sista.

* Intervju publicerad i tidningen "Afrique-Asie" i Paris, december 1975.

Hundratals oppositionella har eliminerats på samma sätt som Ben Barka. Eftersom Ben Barka-affären utspelades i Frankrike och på det sättet också blev en fransk affär, har detta brottsliga och politiska mord fått en internationell dimension. Man bör sätta in denna händelse i proportion till den allmänna politiska situationen i Marocko, d v s i relation till Hassans råa terror mot det marockanska folket. Det är i det sammanhanget vi diskuterat frågan med Oufkir. Detta är vad Oufkir sade till oss: Kungen har skapat en speciell poliskår (SSS), som är direkt underställd honom och har till uppgift att kontrollera armén, t o m Oufkir och Dlimi. Denna kår har organiserats av tre experter från CIA. Varken Oufkir, som var inrikesminister, eller någon annan kände till hela organisationen. Den hade Maffian och CIA som förebilder. Kungen hade per telefon gett muntliga order (som Oufkir bandat) att han ville ha Ben Barka "död eller levande". Jag avslöjar här för första gången vad Oufkir berättade, nämligen: "När Hassan II fick veta att Ben Barka hade oskadliggjorts, ville han ha Ben Barkas huvud". Oufkir berättade också att Ben Barkas huvud begravts under muren mellan palatset och Juridiska fakulteten. Hans huvud hade alltså återförts till Marocko i en diplomatväska på order av kungen för att begravas i enlighet med hur tidigare kungar begravt sina fiender.

Oufkir lät oss sammanställa en rapport för att genomdriva en riktig process om Ben Barka-affären efter kuppen i augusti 1972. Han förklarade sig beredd att ta sin del av ansvaret. Han hade känt till det hela. Men han försäkrade oss att han varskott Ben Barka. Han intygade att då denne var i Marocko varnade Oufkir honom och rådde honom att lämna landet.

Inför mig svor Oufkir att han inte hade mördat Ben Barka. Oufkirs hustru, som ännu lever i fängelse med sina fyra barn, kan intyga detta. Ben Barka var enligt henne deras personlige vän. En gång under motståndsrörelsen mot kolonialismen hade hon gömt Ben Barka och hjälpt honom att fly genom att gömma honom i bagageluckan, då den franska polisen sökte honom. Jag försöker inte rentvå Oufkir. Jag berättar bara vad han själv sagt till mig.

Min åsikt är att man inte kan se denna affär som ett vanligt skurkstreck. Det var ett politiskt mord. Hassan II hade dömt Ben Barka till döden. Han avrättade honom. I själva verket var Hassan själv inget annat än en som verkställer Israels och USA:s politik. Enligt Oufkir hade bortförandet av Ben Barka framtvingats av CIA och den judisk-israeliska Mossad eftersom han då förberedde, i egenskap av generalsekreterare, trekontinentskonferensen i Havanna på uppdrag av Nasser.

I Marocko är Hassan, objektivt sett, inget annat än en Israel-och CIA-agent. Det är i det sammanhanget han mördade Ben Barka. De verkligt ansvariga för mordet är CIA och det israeliska Mossad. Hassan II är bara deras verkställande agent.

Före självständigheten var monarkin inte ärftlig. Det var "Oulema" (ett råd av religiösa lärda) som valde sultanen. Det var Ben Barka, dåvarande president i den rådgivande församlingen, som bad Mohamed V att officiellt utse Hassan till "arvprins". Ben Barka var Hassans matematiklärare. Titeln arvprins (kronprins) fanns inte före Ben Barkas officiella förslag! Mohamed V var den franska kolonialismens "trojanska häst" och Hassan den neokolonialistiska, amerikansk-israeliska trojanska hästen. Son till förrädaren Glaoui, som skänkt Hassans gravida mor till Mohamed V, tillskansade sig Hassan - liksom Kabousse (son till Omans sultan som mördade sin far) - slutligen makten genom en "palatskupp" och mördade sin egen adoptivfar under en kirurgisk operation den 26 februari 1961.

- Vad kunde Oufkir ha emot Hassan II?

- Det som officerarna har mot Hassan är att han är källan till och symbol för korruption och dekadans i vårt land. Oufkir var kanske den ende officer av sin rang och generation som inte var personligen korrumperad. Han efterlämnade ingen personlig förmögenhet. Korruptionen gjorde honom upprörd och förargad. Kungens sätt att behandla Marocko som sin privata egendom och att suga ut folket gjorde honom upprörd. Officerarna av hans generation hade en fransk utbildning, och Oufkir själv ansåg att denna skolning hade lärt honom en viss officersheder. Att till exempel böja sig ned och kyssa Hassan II:s hand var i hans ögon förnedrande. Hassan II behandlade officerarna som slavar. Arméns officerare var också i allmänhet upprörda över att Hassan använde arméns polisstyrka, det s k gendarmeriet, som monarkins vakthund mot folket. Den muslimska officerskåren i stort kan inte i längden användas för att bevara status quo och stagnationen. Militären i den islamiska världen kommer från folkets breda lager och är solidarisk mot detta.

- Om statskuppen hade lyckats, vilken sorts regim skulle ni ha infört?

- Vi ville och vill fortfarande upprätta friheten som metod och inte som ett visst innehåll, d v s spelreglerna i det demokratiska "spelet" och inte själva spelets resultat. Det var inte vår sak att besluta utan hela det marockanska folket skulle bestämma det, d v s regimens innehåll i ett demokratiskt system. Oufkir överlät initiativet till oss unga officerare. Vi hade förberett en plan, en politisk deklaration, ett provisoriskt program. Oufkirs mål var i synnerhet att slå sig samman med oss för att avskaffa monarkin som första nödvändiga steg. Därefter är det folkets sak att bestämma vilket styre det vill ha. Vi, de unga officerarna, hade ett provisoriskt program, men det var ett program bland andra som skulle komma från andra partier och som man skulle föreslå folket, inte föreskriva. I proklamationen, som skulle ha utsänts den 16 augusti 1972 (se "Paris-Match" den 29 september 1973), talade vi om "Den Marockanska Islamiska Arabrepubliken". Vårt mål var frihet, ekonomisk demokrati, nationell och arabisk enhet, medborgerlig frihet, social rättvisa, folkets ägande av produktionsmedlen genom demokratiskt och decentraliserat självstyre och respekten för privat ägande, då detta ej exploaterade folket. Vad gäller ekonomisk demokrati och arabisk enhet tänkte vi oss inte ett Marocko isolerat från den islamiska och arabiska enheten. Vi erkände inte de konstgjorda statsgränser som imperialismen och kolonialismen dragit upp, eftersom dessa gränser var avsedda att splittra muslimerna och araberna och därigenom även härska över dem. Den islamiska och arabiska enheten är ingen romantisk dröm utan en livsnödvändighet, d v s en fråga om liv eller död för den islamiska och arabiska nationen och alla muslimer och alla araber. Ekonomiskt, politiskt och militärt finns bara den islamisk-arabiska enheten som kan få oss ur den återvändsgränd som splittringen för oss innebär. För att uppnå och bibehålla den islamiska och arabiska enheten finns det många problem att lösa och de måste lösas. Men problemen med den aktuella, ödesdigra splittringen kan bara leda oss till undergång såsom islamisk nation och oberoende arabisk nation. Den judiska inkräktar- och banditstaten Israels existens och styrka bygger enbart på vår splittring och svaghet.

- Huvudsyftet var alltså att avskaffa monarkin?

- Monarkin är en personlig maktstruktur. Kungen är "chefen". Hos oss är dagens monarki ingen egentlig nationell institution utan en av kolonialismen skapad maffia. Det finns bara en enda man som styr. Han "sköter" Marocko som sin privata egendom och marockanerna som sina slavar, och mellan kungen och folket finns en grupp "officiella" skurkar och bovar. Man kommer ingenstans i Marocko i dag, om inte kungen avsätts. Man kan inte komma framåt, inte förverkliga utvecklingsmålen

- demokrati och framsteg - utan att avskaffa monarkin, utan att avskaffa Hassan II:s regim och utan att utropa en islamisk republik, en demokratisk stat. Hassan II symboliserar och personifierar korruptionen, den moraliska dekadansen, det politiska och ekonomiska förfallet. "Han är staten" i Marocko och det är genom att avskaffa honom som man gör en förändring möjlig. Alla försök att lappa över och kamouflera den ruttna regimen har misslyckats. Politiker i Edgare Faures anda, d v s opportunisterna, har fått oss att förlora mycket tid och lett till folkets förakt för "politikerna

- Er avsikt var att utropa en islamisk republik. Ni vet att västerländska "specialister" på Marocko ofta har talat om försök från berbernas sida att ta makten.

- För det första betyder islamisk eller arabisk republik för oss inte en etnisk eller "rasmässig" republik. Vi hade en politisk definition för ögonen. Det är till exempel helt ointressant om Nasser, som är själva symbolen för arabism, "rasmässsigt" eller etniskt är arab eller inte. Han är muslim. För oss betecknar ordet arabism en nation som är enad genom sin historia, sitt arabiska språk (Koranens språk), sin kultur och sin islamiska religion. I dag är det också en islamisk nation som kämpar för och som enar den islamiska revolutionen. I Marocko förstår mannen på gatan inte hur man kan göra skillnad mellan arab och muslim. För honom är varje muslim arab och varje arab muslim. På folkets nivå finns ingen åtskillnad eller fientlighet som de imperialistiska och kolonialistiska franska eller amerikanska "specialisterna" talar om. Det är något som de hittat på i arabvärlden är islam den arabiska själen, den islamiska kulturen är den arabiska. För oss är arabismen islam och alla marockaner är muslimer, och alla medborgare är jämställda och enade. Koranen är den verkliga konstitutionen och Koranens språk vårt nationella språk. Naturligtvis behöver man inte vara arab för att vara muslim, och man behöver inte heller vara muslim för att vara arab. Det finns icke-arabiska muslimer och icke-muslimska araber. Våra problem i dag är politiska!

- Men "specialisterna" presenterar Oufkir som en berberisk nationalist.

- Ordet "berber" är av europeiskt ursprung. De som av européerna kallas berber kallar sig själva "imaziglin" (singularis: "amazigh") eller "chleuh" ("singularis: "chalh") och inte berber. Amazigh betyder fri, medan berber kommer av "barbar", som romarna använde för att beteckna invånarna i sina kolonier eller sina icke-romanska slavar. Berber och arab är etniska begrepp. Islam är ett ideologiskt begrepp, som man själv väljer.

Själv är jag samtidigt muslim och amazigh, född i Tahala-stammen i Atlasbergen Detta har jag inte valt och kan därför inte förneka. Man kan likaså samtidigt vara t ex svensk och muslim. Man ska inte uppfatta det etniska begreppet arab som motsats till begreppet muslim. En etnisk berber, arab eller svart kan samtidigt vara, eller inte vara, muslim. En svart t ex kan inte välja eller vägra att vara svart. Ej heller kan en arab välja eller vägra att vara arab. Men man kan välja eller vägra att vara muslim. Man ska inte, som judarna gör, blanda ihop etnisk tillhörighet med religiös tillhörighet. Islam är en frivillig tillhörighet. De som vill bekämpa islam genom att utnyttja "arabismen" och de som vill bekämpa arabismen genom att utnyttja islam är, i min mening, varken muslimer eller araber. För mig är islam mitt enda "fosterland" och min enda nation! Islam är mot den rasistiska och aggressiva chauvinistiska nationalismen. Min "patriotism" är islam! Jag tillhör hela den islamiska mänskligheten, d v s hela mänskligheten.

Oufkir var rikets främste man. Varför har han inte visat sitt motstånd mot kungen tidigare?

- Redan i början av självständigheten satte alla politiska partier, hela den politiska eliten sin tilltro till kungen och gav monarken absolut makt. Oufkir var soldat, inte politiker!

Oufkir hade aldrig möjlighet att störta kungen. Det är en annan myt som måste avlivas. Efter självständigheten var Oufkir aldrig i armén, och armén var den enda makt som kunde störta kungen. Det fanns inget politiskt parti som ifrågasatte monarkin. Oufkir fanns i palatset och Inrikesdepartementet. Han hade emellertid en enda styrka under sitt befäl, och i egenskap av inrikesminister de blygsamma "hjälpstyrkorna". Han anförtrodde mig att han redan 1968 hade förberett en plan för att störta kungen med hjälpstyrkorna tillsammans med överste Chebuati. Oufkir har aldrig politiskt gått i borgen för Hassan II:s regim i motsats till politiker som Ben Barka som alltjämt gjorde det. Han arbetade för staten i egenskap av soldat, då däremot alla politiska grupper, alla opportunistiska ledare ställde sig i Mohamed V:s tjänst vid självständighetens införande. De valde honom till statschef. Det var Ben Barka själv, såsom president för rådgivande församlingen, som föreslog Hassan till arvprins. Oufkir led av det dåliga rykte han hade hos folket. Han hoppades få möjlighet att få visa sitt rätta ansikte. Det var därför han anslöt sig till oss unga officerare, trots att han kunnat samarbeta med generalerna och de höga korrumperade officerarna. Armén speglar, politiskt, det marockanska samhället. Då kungen 1971 efter Skhirat-revolten anförtrodde kommandot över armén åt Oufkir, närmade sig denne instinktivt de element inom armén som hade revolutionära tendenser, och han tog avstånd från korrumperade och monarkister. (I armén är man inte monarkist av övertygelse, utan av egennytta!) Oufkir hade ett dåligt rykte bland unga officerare, liksom hos folket. Armén är inte en organisation skild från det marockanska samhället. När radion 1971 meddelade att kungen gett befälet över armén åt Oufkir, mottog de unga officerarna upplysningen med vrede och invändningar. Men mycket snart vann Oufkir stor popularitet inom armén. Vi insåg att vi missbedömt honom när vi upptäckte att mycket som tillskrivits honom var för att dölja Hassans skuld i den allmänna korruptionen.

- Tidvis sade man om Oufkir att han gick utländska makters ärenden, Frankrikes, USA:s och t o m Israels. Hur var det med den saken?

- Hassan II är imperialismens främste hantlangare i Marocko. I stället för att kritisera Hassan, som är chefen, kritiserar man dem som uträttar hans ärenden: t ex Oufkir, Dlimi, Benhima och Guédira. När Reda Guédira var inrikesminister, kritiserade den tillåtna pressen enbart honom. Att kritisera kungen är förbjudet. Men folket lät sig inte luras utan sade: "Det är inte Guédira som ska kritiseras, utan al-Guédra" ("gdira" betyder den lilla grytan, "guedra" den stora grytan). Om Oufkir hade den betydelse som ryktet tillskriver honom, d v s om det var han som bestämde politiken, så borde regimen ha ändrats efter hans försvinnande. Vad ser man i dag? Om det har ägt rum någon förändring alls, så är det att det har blivit värre. Den största amerikanska basen i Marocko är det kungliga palatset. Vi styrs av en dåre, en skurk, en förrädare och drogmissbrukare. Om denne förfallne person störtas, störtas hela hans regim.

- Men ändå, trots att han som marockansk inrikesminister var dömd i Frankrike, lät den franska regeringen Oufkir komma och få vård för sina ögon i Lyon.

- Frankrike vet att Hassan II är den som styr Marocko. Det är Frankrike och USA som har installerat honom. Han är en marionett för fransmännen, amerikanerna och sionisterna, men inte för sina medarbetare. De Gaulle själv sade att den främste ansvarige för Ben Barkas bortförande var Hassan II.

- Man talade ofta om förbindelser mellan underrättelsetjänsterna i Israel och i Marocko, då Oufkir var vid makten, eller hur?

- För det första har den marockanska monarkin (som alla arabiska monarkier) och Israel samma fiende: den islamiska revolutionen. Varje seger för revolutionen är ett hot mot både Israel och de arabiska monarkierna. Hussein av Jordanien och Hassan av Marocko är i sak Israels bundsförvanter. De har underjordiska förbindelser och gemensamma intressen. Israel har t ex på Shahens förslag sålt 100 begagnade pansarvagnar (AMX, 13 ton) till Marocko efter Israels krig mot Egypten 1967. Den affären förorsakade en oerhörd skandal inom den marockanska armén. I pansarvagnarna fann våra soldater israeliska mynt och tidningar. Ibland flagnade färgen på vagnarna och man kunde se den judiska davidstjärnan och dess armés beteckningar. Dessutom var dessa vagnar i mycket dåligt skick. Franska officerare från pansararmén kom till Marocko för att reparera vagnarna. Endast 60 kunde repareras, och det blev till sist dyrare än vad inköp av nya skulle ha kostat. Oufkir var inte i armén vid den tidpunkten. För övrigt har han själv sagt mig att Mohamed V, denna "trojanska häst" för imperialismen och kolonialismen, hade utnämnt juden doktor Benzakin till post- och telegrafminister. Då denne var en känd sionist underlättades utförsel av pengar från Marocko till Israel av de marockanska judarna. Hos oss i Souss har vi alltid kallat sultanen "Aglid yiromein", kolonialisternas kung. Hassan II är judarnas och amerikanernas kung.

- Hassan II kunde alltså återställa situationen efter Oufkirs försvinnande?

- De två statskuppsförsöken skakade systemet, men förtrycket och diktaturen bara ökar. Hassans fascism, den marockanska feodalismen fortlever. Men, som fallet också är for Israel, vet kungen att tiden inte är på hans sida. Han vet att han inte kan ändra historiens gång. Han gör allt för att vinna tid. Hos oss finns ett ordspråk: När elden håller på att slockna, ryker den mycket. Just nu befinner sig Hassan och Israel i ett slocknande (och tynande) tillstånd. De ryker ymnigt.

- Var det misslyckade försöket att införa en gerilla i Marocko i mars 1973 ett allvarligt försök?

Folkets kamp har inte upphört. Alla väpnade försök till uppror ingår i revolutionen. Försöket den 3 mars 1973 är en episod i denna revolution som fortsätter. Det var ett modigt företag som förberetts länge. Alla revolutioner har fått kännas vid tillfälliga bakslag. Man lär sig mycket av sina misslyckanden.

- Föreligger det en revolutionär situation i Marocko?

- I sak är situationen revolutionär. Regimen är otidsenlig, anakronisk: feodalism på 1900-talet. Om den försvann i morgon, skulle ingen bli förvånad. Hassan vet det mycket väl. Det är en fråga om några år mer eller mindre. Vi har i Marocko sakliga skäl för en radikal islamisk revolution. Det vi saknar är handlingskraften. Om vi är neokolonialiserade, så beror det på att vi är "koloniserbara"!

Objektivt är vi mogna för en revolution men subjektivt förtjänar vi Hassans regim. Varje folk har den politiska regim det förtjänar! Guds sändebud Mohamed sade att "Gud förändrar inte ett folks situation innan detta folk förändrar sig självt".

- Varifrån kan nästa stridssignal komma?

- Hassan II förbjuder all demokratisk opposition och alla politiska partier som inte erkänner den nuvarande monarkin, d v s att endast monarkistiska partier tolereras. All kritik av kungen eller hans politik är förbjuden, trots att kungen är den direkt politiskt ansvarige för regimen och regeringspolitiken. Varifrån kan då nästa stridssignal komma? Inte från de nuvarande "partierna" som huvudsakligen består av opportunister. De har dömt sig själva. De spelar med i regimens "spel". De deltar i kungens kamouflagestrategi. Splittringen mellan de aktuella partierna är skenbar. Den återspeglar inte landets verkliga sociala situation. Det är kungen som drar upp och beslutar om gränserna för den politiska oppositionen, om partier ska få finnas eller ej, liksom om partiernas ledare genom att eliminera dem som han inte gillar. Det är han som tämjt den politiska eliten, affärsmän och andra yrkesutövare. Vare sig partierna är i regeringen eller i "oppositionen" spelar de bara den roll Hassan tilldelat dem. Shahen av Iran hade också skapat ett oppositionsparti i sin regim, "Hans Majestäts opposition". Partierna har förrått vårt folk och den marockanska revolutionen. De schackrar med Hassan för att dela makten och går in i palatset krypande på alla fyra. Arméns två försök och gerillaförsöket den 3 mars 1973 för att störta diktaturen, som skapade hundratals martyrer, utnyttjades på ett skamligt sätt av de opportunistiska professionella politikerna för att omvandla dess följder till opportunistiska politiska vinster. Efter resningen i Casablanca 1965, som innebar tusentals offer och som var helt spontan, där dessa opportunister inte alls deltog, vädjade kungen till dem. De väntar sig bli erbjudna ministerposter och att bli kungens tjänare för att dela "smulorna" från hans bord. Hassan väljer dem för att kunna påstå sig representera det missnöjda folket. I själva verket är dessa marionetter kungens representanter i de partier de påstår sig representera. Revolutionär kamp sållar människor. Man upptäcker i handlingen opportunisterna till sist. Yrkespolitiker är de som väntar på att revolutioner ska genomföras för att sedan dra fördel av dem och för att ta makten och njuta av dess frukter. I vår armé har vi också som i Portugal revolutionära soldater och officerare som, om de gjorde kuppförsök och lyckades, inte skulle stanna vid makten, utan lämna den till folkets representanter efter ett demokratiskt val. Men om vi gör revolution ska det inte vara för att gagna dem som är delaktiga i Hassans regim. De befintliga partierna ingår som en naturlig del i regimen. Vi vill störta regimen. Hassan påtvingar de "lagliga" partierna ledare som ska styra dem och bestämmer vilka de måste utesluta, vad som kan skrivas i "tidningarna" och vad man inte får säga eller skriva. Det är revolutionärers plikt att fördöma sådana förrädare som i praktiken deltar i Hassans falska bild av verkligheten. Det enda sättet att få slut på utsugningen är att skapa politisk, social och ekonomisk demokrati, som i islam kallas "shora". Då måste Hassan och hans regim elimineras politiskt, eftersom han själv inte frivilligt kommer att dra sig tillbaka. Endast en revolution kan avskaffa regimen. Vi måste organisera en enad front för att föra den islamiska kampen. Erfarenheter av Hassan II:s regim borde övertyga oss alla om att hans diktatur endast kan störtas genom väpnat och politiskt motstånd. Endast återinförande av det revolutionära och rena islam kan rädda vårt land från avgrunden och döden.

Abdelkrim al-Khattabi från Rifbergen kämpade i kolonialismens mörkaste tid i islams namn, med vapen i händerna mot två arméer i norra Marocko, den franska armén och den spanska. Han är min förebild, den ende som aldrig svikit. Han levde med heder och dog i ära. Hans exempel bör leda oss. Det är den läxa vi bör ha i minnet i vår kamp mot den nuvarande regimen. De som inte vill förstå historiens läxa måste förbigås och kampen måste fortsätta utan dem. Vår olycka är att många av våra politiska "ledare" som börjat sin karriär hedersamt (för självständigheten) inte kunnat avsluta den med pension och med hedern i behåll. De arabiska ledarna känner inte till hur man drar sig tillbaka med hedern i behåll. Bourguiba, i Tunisien, är ett typiskt exempel i detta avseende.

Man kan inte vänta sig att armén ensam skall föra kampen, utan hela folket. Vad är då armén? Den är en integrerande del av det marockanska samhället. Det är de arbetslösa som blir soldater. Det är gymnasister, studenter som inte hittar arbete, som känns vid samma fattigdom som folket, som blir officerare. De vet allt om folkets problem. Det finns inget motsatsförhållande mellan folket och armén i Marocko. Vi har inte en armé av det slaget som finns i t ex Latinamerika eller Europa. Vår armé är ung, utan militära traditioner och saknar militär socialklass. Militärer och civila, organiserade i ett islamiskt parti, kan genomföra en verklig revolution, som inte blir en officersrevolution utan en folkets revolution. Nassers revolution visar oss att arabiska militärer är naturliga anhängare till varje folklig revolution i den islamiska världen. Utan ett agerande från den marockanska arméns sida mot despoten Hassan II kan stagnationen, som nu härskar i Marocko, fortsätta i decennier.

Och när jag talar om islam, sa menar jag den upplysta islam.

- Hur är förhållandena i armén efter Skhirat-revolten?

- De flesta officerarna är för närvarande unga. Det gamla gardet har eliminerats på olika sätt. Officerarna känner alltså likadant som resten av den marockanska ungdomen. Naturligtvis finns det social splittring i officerskåren, men den allmänna tendensen är för en islamisk revolution. Kuppförsöken 1971 och 1972 har visat det. Dessutom bevittnar de unga officerarna dagligen hur folket sugs ut och hur rutten regimen är. De ser alla skandaler. De känner ilska, eftersom de är medvetna om att regimen använder dem för att hålla folket i schack för att skydda monarkin mot folkets vrede. Deras självkänsla kränks då de anser sig vara vakthundar för korruptionen och dekadansen. Armén är i dag som andra samhällssektorer. Skillnaden är att i armén finns disciplin och en skarpare pragmatism, och man är mer böjd för handling än för ord samt att militären är beväpnad! Hassan har praktiskt taget förlorat det politiska greppet om armén. För en regim som inte är folkligt förankrad och som bygger enbart på makt och polisförtryck är det slutet.

- Vilket inflytande har deltagandet i oktoberkriget 1973 mot Israel haft på den marockanska armén?

- Den marockanska armén deltog i mycket begränsad omfattning i 1967 och 1973 års krig mot Israel. Initiativet kom från officerarna själva. De anmälde sig spontant som frivilliga. Kungen var snarare orolig för sin vänskap med Israel och för kontakten mellan de unga marockanska officerarna och de revolutionära syriska och egyptiska officerarna. Kabinettsekreteraren och generalsekreteraren vid det marockanska försvarsdepartementet är juden och sionisten kommendant Ben Haroch. De flesta som förvaltar slottets finanser och den kungliga skolan är sionistiska judar. De marockanska militärer som åkte till Syrien 1973 visste att Israel kunde styra själva ledningen i den marockanska armén. Israel är den enda stat i världen som kan ha agenter i andra länder utan att de kallas agenter. 1967 och 1973 hotade de marockanska officerarna att begära avsked, om man inte skickade dem till fronten mot Israel. Hassan kan ha trott att han kunde göra sig av med dem genom att skicka dem långt bort och samtidigt ge information till Israel för att massakrera dem. Kontakten mellan den marockanska armén och det syriska folket stärkte ytterligare revolutions- och unionstendenserna hos officerarna, som är medvetna om Hassans verkliga avsikter.

För marockanerna och i stort sett alla muslimer är kampen mot sionismen och den arabiska reaktionen ett och odelbart. Kampen mot sionismen och imperialismen, kampen mot Hassan II utgör en enhet. För armén är upproren mot Hassan och deltagandet i kriget mot Israel av samma art. Hassan II och sionismen är alla muslimers och det marockanska folkets fiender. 1957-1958 reste sig det marockanska folket i söder mot den spanska kolonialismen. Hassan, vid den tiden arméchef, var den som tillsammans med spanska armén slog ner upproret.

- Är ni vänster- eller högerinriktad?

- Vi är varken vänster eller höger utan muslimska revolutionärer. För oss gäller inte begreppen vänster eller höger utan progressiv eller reaktionär.

Vänster och höger, det är ord importerade från Europa. Vi behöver inte importera ideologier varken från höger eller vänster. Som muslimer behöver vi bara tillämpa islams eviga principer, som de anges i Koranen.

Vårt folks ideologi är islam. Vi vill inte göra revolution med ett folk som vi föreställer oss i fantasin, utan med det som finns i verkligheten. Om man "importerar" en ideologi, måste man också importera ett folk. Det finns inget folk som inte redan har en historia och en ideologi. Vi är muslimer och all revolution hos oss bör komma från islam. Utveckling är att utvecklas från det vi är till det vi vill vara, inte att apa efter och imitera.

Bara en islamisk revolution i kultur, samhälle, ekonomi och politik kan stoppa den moraliska och politiska dekadans vi nu befinner oss i.

Islam och arabism är detsamma för oss. Jag kan inte föreställa mig en avislamiserad arabism eller en anti-arabisk islam. De två är som kropp och själ, oskiljaktiga. Islams uppgång eller undergång följer alltid med arabvärldens styrka eller svaghet. Under Nasser och Ben Bellas tid var arabvärlden centrum för islams revolution. I dag har detta centrum tillfälligt flyttat till Afghanistan och Iran. Men jag är säker på att arabvärlden kommer att återta sin ledande plats i den islamiska revolutionen med Algeriet och Egypten i spetsen.

Vårt folk är muslimskt. Men religionen kan tolkas av människorna på många olika sätt. Man bör skilja mellan idéer och deras tillämpning, mellan religioner och det sätt på vilket de tillämpas av människor. Man bör skilja mellan islam och dagens korrumperade "muslimer". När revolutionärer talar om islam menar de en upplyst radikal revolution, som inte står i något motsatsförhållande till den islamiska revolutionen men är dess grund och ursprung och utgör en del av den. Att söka skilja mellan den islamiska revolutionen och islam i arabvärlden är att försöka skapa en obskurantisk "islam" a' la Saudi-Arabien. Man måste förstå att utsugarna inte har religionens skydd, som var fallet med kyrkan i medeltidens Europa. Hos oss finns inte kyrka eller prästerskap. Tvärtom har alla revolutioner i Marocko varit islamiska. Den algeriska revolutionen kallade sig "Moujahedins" revolution. Däremot var marxisterna i Algeriet, liksom det franska kommunistpartiet, emot den algeriska revolutionen.

Islam är ursprungligen en revolution. Alla universella religioner är det i början. Den är för social rättvisa, människovärde och frihet.

- Vad anser ni om de goda relationer som råder mellan ena sidan Marocko och Sovjet och å andra sidan mellan Marocko och Kina?

- Det är sorgligt att de två största "socialistländerna" har svikit sina egna inrikes- och utrikespolitiska ideal. De har blivit pragmatiska, "realpolitiska" och vapenhandlare. Sovjet, liksom USA, säljer vapen till de flesta diktaturer som t ex till Hassan II. De säljer också vapen till krigförande länder i hela världen. Det "marockanska kommunistpartiet", vars politik dikteras från Moskva, har blivit en bundsförvant till Hassan. Regimerna i Sovjet och Kina har blivit vanliga vulgära stormakter med stormaktsintressen. Den islamiska revolutionen är en del av världsrevolutionen. Men världsrevolutionen för rättvisa leds inte längre från Sovjet eller Kina utan mer och mer från tredje världen och har i dag sitt centrum i den islamiska världen. Sovjet och Kina sviker genom att i dag bara apa efter den kapitalistiska västvärlden. De kämpar bara sinsemellan för att utöka sina intressesfärer i tredje världen. I utrotningskriget mot oss får Israel miljoner judar från Sovjet och miljarder dollar från USA. Trots detta utgör Sovjet och Kina en del av världsrevolutionen som uppväger den judisk-amerikanska imperialismens hegemoni.

- När ni säger att den marockanska revolutionen är en del av världsrevolutionen, understryker ni då mera dess samband med den arabiska revolutionen än med den afrikanska?

- Geografiskt är Marocko en del av Afrika, men kulturellt tillhör vi den islamiska världen och arabvärlden. Om man menar det svarta icke-islamiska Afrika så skiljer det sig från oss kulturellt. Det är dels "engelsktalande", dels "fransktalande" etc. Som René Dumont sade: "Afrika har fått en dålig start". Svarta Afrika "förvaltar" själv den kulturella och linguistiska kolonialismen som den drabbats av. I Nordafrika har vi lyckats bevara var kulturella särart och relativt befriat oss från den intellektuella kolonialismen. Geografiskt är vi alltså en del av Afrika, men också politiskt en del av tredje världen. När jag talar om islamisk och arabisk enhet, är det inget nytt som ska uppfinnas. Det är en enhet som har funnits, som finns i folkmedvetandet, som har försvagats av kolonialismen men som skall väckas på nytt. Vi vill ha enhet med det "fransktalande" och med det "engelsktalande" Afrika också, fast låt oss börja med den kulturella och språkliga gemenskapen. Det finns en tendens för folk att ena sig över de konstgjorda politiska och kulturella gränserna. I Afrika är det något nytt som måste skapas. Det krävs ansträngningar för att avskaffa den kulturella och politiska öken som skiljer oss åt. Ännu i dag måste man, för att flyga från Dakar till Rabat, göra det via Paris. Kulturella kontakter går också "via" Paris! Ett problem är den kulturella kolonialism som ännu i stor utsträckning finns kvar i det svarta Afrika.. Algeriet har varit "franskt i ett och ett halvt århundrade, men kallar sig inte "fransktalande". Mellan arabländerna är gränserna konstgjorda, ty enheten har funnits länge. Jag ställer inte den arabiska enheten mot den afrikanska. Jag säger bara att den förra redan finns men behöver återuppväckas. Den finns ideologiskt, språkligt, kulturellt, andligt och politiskt. Hos oss är det bara de befintliga regimerna som splittrar för att härska. Varje införande av demokrati, laglig och demokratisk, i ett arabland eller ett afrikanskt land är ett stort steg mot enhet mellan folken. Konflikterna och motsättningarna åstadkoms av diktaturregimer och neokolonialister, som vill söndra för att härska. De diktatoriska regimer som styr våra länder saknar legitimitet. De är icke representativa för våra folk. De representerar enbart neokolonialismen och dess intressen.