 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
ATTACK MOT YTTRANDEFRIHETERN !
Professor Faurissons
föredrag som sändes
i Radio Islam, i Stocholm, den 22 maj 1993.
***
|
Mitt namn är Robert Faurisson. Jag är 64 år gammal. I dag är det den 22 Maj 1993. Jag är i Stockholm i slutet av en svår dag. Denna eftermiddag skulle jag ge en konferens i Stockholm på en enskild plats, inte offentlig, för några personer som är intresserade av revisionism. Men det var inte möjligt. När jag, tillsammans med min vän Ahmed Rami, närmade mig platsen blev vi attackerade av huliganer, som hade maskerat sina ansikten. Och man sa till mig att dessa personer hade stenar och knivar. Våran bil träffades av en sten, på bilrutan. Den gick inte sönder. Vi var tvungna att åka därifrån. Det var omöjligt för mig att ge denna konferens. När jag återvänt hem fick jag ett telefonsamtal från Frankrike och fick veta att igår, den 21 Maj, hade man i Frankrike publicerat någonting som sa att en judisk organisation, en aktiv judisk organisation som heter Betar hade bestämt sig för att stoppa mig från att komma in i ert land. Och de var beredda att även använda fysiskt våld. De gjorde inte detta på Arlanda flygplats. Eftersom jag anlände för två dagar sedan. Men de hindrade mig från att tala den 22 Maj. När jag, den 20 Maj anlände till Arlanda flygplats togs jag för första gången emot som en vanlig resenär. Detta var inte fallet den 17 Mars 1992, då jag stoppades av polisen. Även i December, 1992 stoppades jag av polisen. Denna gång hade jag inga problem med polisen, och inga problem med tullen. Och jag såg min vän Ahmed Rami. Några journalister var där. Och speciellt en dam ifrån Expressen. De frågade mig: "Varför har ni kommit till Sverige?" Och jag svarade: "Det är av två anledningar. För det första för att träffa min vän Ahmed Rami som har inbjudit mig. För det andra för jag skulle vilja få ett svar på min uppgift, utmaning till svensk massmedia". Och man frågade mig: "Vad var det för en uppgift?". Jag sade: "Den 17 Mars sa jag till svensk massmedia: Jag har en uppgift till er. Var vänliga och visa för mig eller rita för mig en nazistisk gaskammare." Eftersom sedan 1960, sedan jag blev intresserad av detta problem med de nazistiska gaskamrarna, så har jag aldrig sett en gaskammare, inte heller i Auschwitz. Jag har aldrig sett en plan. Jag har aldrig sett en modell, en övertygande modell med tekniska förklaringar av dessa ovanliga kemiska slakthus. Jag är beredd att säga: De nazistiska gaskamrarna existerade. Men beskriv hur dessa skulle ha sett ut. Jag har aldrig sett det. När man vet att i dessa gaskammare användes Zyklon B. När man vet vad Zyklon B är. Det är ett insektsbeskämpnings-medel. Det uppfanns 1922 av tyskarna och används ännu idag. När man vet hur svårt det är att handskas med denna gas. När man vet att man inte kan gå in till en plats och ta ut kropparna som har infekterats med denna gas. Och alla dessa ovanliga procedurer som ni kan se i en amerikansk gaskammare, enbart för att avrätta en person. Så kan man inte låta bli att bli väldigt skeptisk om dessa nazistiska slakthus, där hundratals eller tusentals personer antas blivit dödade på en gång och sedan blivit utdragna ifrån denna gaskammare. Jag sade den 17 Mars 1992: "Var försiktiga, visa mig inte en vägg. Visa mig inte en dörr. Visa mig inte hår, skor. Jag vill ha en total bild av en nazistisk gaskammare." Och jag sa: "Var försiktiga, ni har 24 timmar på er att svara på min uppgift. Men jag kommer att kommentera i morgon natt era svar till min uppgift." Man svarade inte på denna uppgift. Och den nämndes inte ens i svensk massmedia. Jag upprepade denna uppgift i December 1992. Och jag hade ytterligare en. Jag sade: "Jag är beredd att möta i TV, inte en journalist, inte en politiker, men en historiker eller flera historiker för att tala om det som kallas Holocaust." Och denna uppgift nämndes inte. Men ni ser, denna gång var det ganska glädjande för mig, att jag inte förolämpades vid min ankomst. Och jag tänkte att kanske kunde jag hålla en eller flera konferenser. Så blev det inte. Vi är anser jag pacifister, som ställer frågor eller visar upp resultat från våra efterforskningar. Och jag kan inte se att när man svarar med att förolämpa eller slå ner människor, att detta skulle vara ett bra svar. Själv har jag sedan 1968 blivit attackerad, oh jag tänkte säga 8 gånger, jag måste säga idag 9 gånger på grund av mina åsikter. Och inte bara på grund av mina åsikter utan även för resultaten från mina efterforskningar. Eftersom jag är inte nazist. Jag tror att om jag var en nazist skulle jag säga det. Jag är inte kriminell. Jag är inte rasist. Och jag har personliga anledningar att säga att jag inte är rasist. Jag ska inte gå in på det. Jag vill bara ha rätten att vara nyfiken på det som är oklart. Det finns en amerikansk historiker. Han är jude. Hans namn är Arno Mayer. Han är professor i Princeton. 1988 publicerade han en bok. "Varför himlarna inte..." Jag kommer inte ihåg den exakta titeln men undertiteln är: "Den slutliga lösningen i historien". På sidan 362 skriver denna judiska professor, som säger att han tror på Holocaust, han skriver i alla fall denna mening. Och jag vill att ni ska tänka igenom denna mening. Den är kort: "Källorna för studium av gaskamrarna är både sällsynta och tvivelaktiga". Hur kommer det sig att dessa källor kan sägas i dag vara, sällsynta och tvivelaktiga? Man har sagt oss år ut och år in att dessa källor är så talrika som möjligt, så säkra, så otvivelaktiga som möjligt. Och denna man säger nu: Nej, de är sällsynta och tvivelaktiga. Och han ger sin förklaring för att säga det. Han säger att vi måste vara mycket försiktiga med så kallade vittnesmål. Mycket försiktiga med bekännelser. Och han säger även, speciellt från Auschwitz, och kanske från alla andra läger. Fler personer, mer judar dog av naturliga orsaker än genom onaturliga orsaker. Med naturliga orsaker menas genom svält, hårt arbete, epidemier, speciellt genom tyfus. Och det var därför tyskarna i sina läger hade ugnar för att ta hand om de döda kropparna. Vi säger inte att det inte var förföljelser av judar. Vi säger inte att det inte var deportationer, inte koncentrationsläger. Allt detta existerade. Men vi säger att det inte var några gaskammare för att döda människor. Och vi har argument för att säga det. Och om ni är intresserad så ska ni titta på dessa argument och fundera på dem. Nu, ni ska veta att revisionism inte är någon slags ideologi. Det är en metod. Det är ett sätt att arbeta, att kontrollera, att dubbel-kontrollera saker. Och jag anser vi har rätt att uttala våra åsikter. För jag tror att de flesta svenskar inte alls vet vad vi talar om. Eftersom det som de hör är bara anklagelserna mot revisionisterna. Om de personer som anklagar oss är så säkra, så skulle de vara beredda att ta oss till TV och visa hur löjliga vi är, med våra kemiska argument, fysiska, topografiska, jag menar topografin på lägren, arkitektoniska argument, arkitekturen på krematorierna som antas ha varit gaskammare, dokumenterande argument och alla historiska argument. Ni kan inte göra en bedömning om ni inte har hört både de som anklagar och försvararna. Nu, du skulle kunna säga: Vi har så många vittnen. Menar du, Mr Faruisson, att dessa vittnen ljuger? Mitt svar skulle bli: Nej, jag menar verkligen inte att de är lögnare. Jag skulle säga att de är offer för en historisk lögn. När ni i er nyhetstidning läser en viss händelse som visar sig vara fel, och om ni berättar den, betyder det inte att ni är en lögnare. Det betyder att ni är offer för en lögn, eller för ett fel, eller för ett misstag. Så jag säger inte att dessa personer är lögnare. Nu, tror ni att vi kan finna några vittnen till gasningarna? Jag trodde det själv framtill 1960 då jag fick mina första tvivel att det fanns många vittnen. Som ni kanske vet, jag har varit med om många, många rättegångar i Frankrike. Och alltid ber jag ett vittne komma och vittna och att förhöras och korsförhöras om vad han anser han vet om gasningarna. Och jag kan inte ens finna ett vittne. Ibland kommer personer till mig och säger: Hur vågar ni, Mr Faurisson säga att gaskamrarna inte existerade? Se mitt tatuerings-nummer. Jag var i Auschwitz. Jag var ett vittne. Och jag svarar: Sir, eller my lady, var vänlig se mig i ögonen. Menar ni att ni har sett en gaskammare? Har ni sett en gasning? Om så är fallet, eftersom ni har sagt det, var vänlig och beskriv det. Varje gång blir svaret: Ni vet säkert att om jag sett en gasning skulle jag inte vara här och tala med er. De menar, jag skulle ha dödats. Nu, detta är ett underligt svar, eftersom för det första dessa personer presenterade sig som vittnen av gasningen. Och sen som slutsats till vad de säger, kan det inte finnas några vittnen. De har fel. Om man i Auschwitz hade dessa fantastiska kemiska slakthus fungerade, arbetande dag och natt i år efter år dödande 100 000 eller miljontals av personer så skulle man ha många, många vittnen. Ni måste veta att till Auschwitz kom många civila utifrån för att arbeta i lägret. Vi har många, många dokument om Auschwitz. Jag säger millioner av dokument om dessa läger och vi har inte det minsta bevis, materialistiska bevis att det fanns några gaskammare. Nu, ni skulle kunna säga något annat. Ni skulle kunna säga: Men jag har besökt Dachau eller jag har besökt Auschwitz och jag har sett gaskammare. Jag är ledsen, om ni har besökt Dachau, om ni åkte tillbaks så skulle ni se att rummet som presenterades som gaskammare har en skylt som säger: "Gaskammare, aldrig använd." Och om ni frågar personalen där: Men varför säger ni att det var en gaskammare, som aldrig används?" De svarar: Eftersom tyskarna inte fick tid att slutföra denna gaskammare. De började byggnationen 1942 och -45 var den inte färdig. Men min fråga är: Var vänlig och tala om för mig vad som fattas så att vi har en gaskammare. I alla fall , ni säger att det var inga gasningar, ni säger det nu. Men vid den stora Nürnberg-rättegången så visades en film, den 26 November 1945. Och denna film visar och beskriver den så kallade gasningen i Dachau. Och nu får vi veta att detta är fel. Och hur är det med alla dessa vittnen? Samma fråga kan ställas för Auschwitz. När ni besöker Auschwitz ser ni ett rum som kallas gaskammare. Men har ni försökt titta noggrannare på denna plats? Ni kan se en mycket liten dörr med glas. Om ni har placerat personer på denna plats. Så skulle de har krossat dörren, krossat glaset. Och gasen, den hemska gasen, som används till att döda löss och inte människor, skulle ha strömmat till SS-sjukhuset 20 meter därifrån. Och denna dörr öppnas inåt, in till platsen där kroppar antas vara. Så av dessa anledningar och många andra kan den inte vara en gaskammare. Och jag har funnit ritningarna. Och jag kan säga er vad den var faktiskt. Först var det en plats som man lagrade döda kroppar som dött av tyfus eller någonting i väntan på att kremeras. Och sedan omvandlades den till ett skyddsrum. Så, när ni ser en plats som antas vara en gaskammare för människor, inte en avlusnings-gaskammare, fråga varför de kallar detta en gaskammare för människor. Vilka bevis har vi? Låt mig berätta något som är anmärkningsvärt. För några veckor sedan var jag i Washington, den 22 April. Vid invigningen av Holocaust memorial museum. Och jag väntade på öppnandet av detta Holocaust memorial museum. Jag var mycket nyfiken på att se vilken sorts gaskammare de skulle visa upp. Eftersom den uppgift som jag gav till svensk massmedia, var faktiskt en internationell uppgift. Och vet ni vad? I detta Holocaust memorial museum, som har kostat millioner av dollar, gaskammaren som ni ser är en avlusnings-gaskammare. presenterad att vara en gaskammare för människor. Det är en gaskammare som ni kan besöka i Majdanek, Polen. Och det är inte bara jag som säger det är en avlusnings-gaskammare. Utan även motståndare till revisionisterna. Och speciellt Clas Feld. Herr och Fru Clas Feld. Clas Feld har kallats nazist jägare. Han publicerade en bok skriven av en man som heter Jean-Claud Presack. I slutet av denna bok skriver han, som har presenterats av en judisk institution, Clas Felds stiftelse i New York, ni finner ett foto av Majdaneks avlusnings-gaskammare, och det står att den var en avlusnings-gaskammare. Så det betyder att i Washington så visar de för er, och det är en lögn, en desinfektions-, avlusnings-gaskammare som om den vore en gaskammare för människor. Med andra ord, vad tyskarna byggde och använde till försvar för deras egen hälsa och för fångarnas hälsa, eftersom fångarnas kläder desinficerades på denna plats. De visar upp detta som om det vore något som tyskarna byggt upp för att användas för att döda fångarna. Nu, detta är verkligen för mycket. Jag tycker att vi ska ha rätt att visa fram våra slutsatser. Vi ska ha rätt att ställa frågor. Och att inte bli förolämpade. Och jag skulle också vilja säga något annat. Jag vet att ditt land har välkomnat Salman Rushdie. Nu hör på, Kanske att Salman Rushdie i morgon skulle dödas. Detta är möjligt. Han har dömts till döden. Men jag själv är dömd till döden av judiska organisationer som Betar. En judisk professor sa nyligen i Frankrike: "Jag skulle personligen döda Faruisson, om jag kunde." Men det kan han mycket lätt. Eftersom det är en skillnad mellan Salman Rushdie och mig. Salman Rushdie är rädd och han gömmer sig. Jag är inte rädd. Jag har även min adress och mitt telefonnummer i katalogen för den stad där jag bor i Frankrike. Jag gömmer mig inte. Jag bryr mig inte om det. Jag bryr mig om sanningen, även om jag inte tycker så mycket om att tala om sanningen. Eftersom alla säger att han arbetar för sanningen och säger sanningen. Nej, jag är intresserad av historiska exaktheter. Jag vill vara exakt. Namnet på en man som säger att han är beredd att döda Faurisson, han sa det den 14 December 1992, är Pier Vidall Lakey. Denne man skrev en bok som heter "Lönnmördare av memoarer." Jag beskrivs som en lönnmördare. Det är ett sätt att säga till människor: Ni kan döda denne man. Han är inget annat än en lönnmördare. Nu, ni ska veta en sak. Jag svarade mycket korrekt denne man 1982. Med en bok som heter Svar till Pier Vidall Lakey. Och jag ser att denne man idag har fått sin bok publicerad i USA på engelska, att han är oförmögen att svara på våra argument och att nu så vill han döda oss. Jag tycker det inte är rättvist. Så i detta land, Salman Rushdie har mottagits mycket väl. Jag själv togs emot mycket illa. Jag tänkte att jag skulle kunna säga vid två tillfällen av tre besök. Jag är ledsen att säga, mycket illa mottagen vid tre tillfällen. Eftersom jag i kom Mars -92, December -92. Jag tänkte att denna gång kanske det skulle bli en förändring. Det blev ingen förändring. Det är synd. Men tro mig, människor undrar
varför jag gör allt detta. Låt mig
försöka förklara. Jag gör detta eftersom
jag inte är intresserad av pengar. Jag är inte
intresserad av ära. Jag är inte intresserad av
publicitet. Jag är inte road av att visa mittansikte.
Jag tycker inte om det. Jag är inte intresserad av
politik. Jag är inte intresserad av religion. Så
jag gör inte detta emot judarna eller för
nazisterna. Absolut inte. Jag är en nyfiken man. Jag
har vad vi kallar en intellektuell nyfikenhet. Jag vill se
saker som antas vara mystiska, eller som är ett
mysterium. Jag vill inte att någon stoppar mig. Jag
vill bara en sak. Och kanske jag inte skulle säga
detta. Jag vill, inte att personer av min egen generation,
ska säga att jag har rätt eller att jag är
modig, eftersom jag vet att de inte kommer att göra
det. Mina barn kommer inte att säga det. Men kanske
mina barnbarn kommer att säga det. Och det är
viktigt för mig. Jag vill att de ska säga
framöver: Han var modig. Men ni förstår det
finns olika sorter av mod. När du har en sorts mod,
säger alla: Oh utmärkt, bravo. Och de säger
det är ett fantastiskt mod, militärt mod. Mod att
försvara, vad som helst. Men det finns en annan sorts
mod, mycket sällsynt. Det är ett mod från en
man eller kvinna som kämpar, fortsätter att
kämpa, när alla spottar på honom eller
henne. Och han vill kämpa, och fortsätta
kämpa till slutet. Och det är vad jag kommer att
göra. Tack. Oh, denna kassett som jag talar in kan
sändas ut av vilken radiostation som helst. Jag är
ansvarig för vad jag säger. Inte för vad jag
antas säga. Tack så mycket. |
