 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Brev från Laila Söderberg
i Umeå till Ahmed Rami
Radio Islams närradio sändning Stockholm 88 Mhz den 24/8-96.
Jag har läst din bok 'Vad
är Israel?' och den gjorde verkligen starkt intryck
på mig. Speciellt den noggranna analysen och
källangivelserna samt resonemanget kring den
känslomässiga manipuleringen av oss med syfte att
lägga munkavle på all kritik av sionismen.
När jag läste de avsnitten så var det precis
som om de gav ord åt en diffus obehagskänsla som
jag haft hela tiden men inte klarat av att formulera. Jag
ska göra mitt bästa för att bidra till att
fler läser boken. Jag har med all respekt några
synpunkter på resonemanget på sidan 40 i boken.
Där sägs i stort sett det som jag uppfattar som
det starkaste känslomässiga argumentet för
sionismen. Nämligen att judarnas hemland fram till
år 137 var nuvarande Israel och att de därefter
"hamnade i exil", d.v.s. i diaspora. Det är just denna
förmenta så kallade diaspora, ett omhuldat och
svulstigt ord som älskas djupt utav sionisterna,
då det är vad de bygger hela
identitetskänslan på. Det är just den
förmenta så kallade diaspora som jag har
undersökt. Och den bild jag fått då skiljer
sig helt från texten på sidan 40. Detaljen som
gjorde att jag började undra över Palestina var
den allmänna skildringen av hur skapandet av Israel
hade gått till. "FN beslutade om delning. Judarna
godtog detta och utropade staten Israel. Och araberna gick
omedelbart till anfall." Samtidigt råkade jag se
på annat håll att det faktiskt var över ett
halvår mellan de två händelserna, d.v.s.
FN:s beslut och utropandet. Varför hade detta
tidsintervall försnillats? Vad hade hänt under
tiden? Sen såg jag en tjusig bild av hur man
fortfarande firade minnet av hur hjälp till
instängda judar nådde fram under kriget. Men
då såg jag att de var instängda på
ett ställe som inte alls var inom det av FN definierade
området. Man hade alltså inte använt tiden
efter FN:s beslut till att flytta till det definierade
området. Vilka detaljer hade själva utropandet av
staten innehållit, d.v.s. vilka var gränserna?
Detta har jag inte kunnat hitta någonstans
tyvärr. Själva orsaken till att jag
började intressera mig för Palestina-problematiken
var att jag närmast av en slump snubblade över en
ren lögn. Detta gjorde att jag började undra och
när mina frågor bemöttes med svar som jag
efter kontroll kunde se var nya lögner blev jag helt
besatt av att få reda på hur det verkligen
är. Upprinnelsen var som jag nämnde för dig
att en judisk vän till mig inte kunde hålla inne
med vad han innerst inne var så stolt över.
Nämligen det han trodde var judarnas historia. Han
berättade om sitt så kallade folk. Han kallade
sig ateist. Samtidigt passade jag på och fråga
lite som jag alltid funnit märkligt, t.ex. om Bibelns
ålder, hur de kunde var släkt med varann allihop
och vad de menade med att vara i den så kallade
diaspora. Hans svar var att Bibeln var 5000 till 3000
år gammal. Inte ett ord hade ändrats och det var
hans folks historia. De hade bott i Israel tills romarna
tömde landet och hade därefter spritts ut
över hela världen. Detta var ju imponerande men
samtidigt fel på åtminstone en del av
detaljerna. Detta råkade jag känna till
närmast av en slump. Alltså började jag
först lite av allmänt intresse men sen med
växande engagemang att kolla upp det hela. Detta har
tagit flera veckor och min häpnad och
förskräckelse har bara blivit större. Den
korta bild som gavs i all litteratur när
sökprincipen var judar och judendom var till min stora
förvåning hans, d.v.s. deras egen utsaga
nästan ordagrannt återgiven. En betraktelse
så att säga utifrån saknades
helt. Bibeln hade jag aldrig läst
men det gjorde jag nu. Snabbt och effektivt rakt igenom utan
religiösa funderingar. Jag vill gärna berätta
vad mitt omedelbara intryck var. Detta var innan jag
försökte ta reda på vad bibelforskningar har
gett. Jag tycket Bibeln föll sönder i skilda typer
av text. De första delarna var blandningar av
detaljerade religiösa skildringar och svepande
hållen sammanbindande text. Stora delar föll helt
ur ramen och verkade vara brottstycken från en kultur
på en högt stående nivå. Sen kom rent
berättande text av god kvalité. En
områdeshistoria med en heterogen befolkning som
ägnade sig åt balsdyrkan. En av dessa gudar var
nämnd Jahve. Texten var här försedd med
klumpiga hänsyftningar till de tidigaste delarna av
Bibeln, av typen "som vår fader Abreham har sagt"
respektive "gjort", lagda i munnen på huvudpersonerna
som uppenbarligen inte annars var tyngda av
härstamnings eller religions funderingar. Dessa
hänsyftningar som tillfogades i efterskott för att
stämma med de första delarna. Dessutom finns en
mängd så kallade profetböcker som uppmanar
och hotar ovannämnda invånare med vad Herren ska
ta sig till. Ofta framsagt med stor poetisk kraft. Av texten
att döma tog inbyggarna inte nämnvärt
intryck. Framställningen avslutas med att 2
präster som man säger hittar de första
delarna. En prästkodex och därefter hela Toran i
templet, och grundar en religion på basis av
dessa. Därför började jag
läsa om Sommer och Babylon eftersom det var
därifrån prästerna kom. I Babylon hade
judarna varit omgivna av en mängd material från
dåtidens äldsta högkulturer. De regerande
kungarna, t.ex. Arktaksarkses II var religiöst
intresserad och deltog med uppenbar välvilja i
utformandet av en enhetlig monotoistisk religion. Torans
berättelser är uppenbarligen en konstruktion gjord
för att ge israeliterna en härstamning som var
både gammal, gudomlig och dessutom med anknytning till
den välvillige kungen i Babylon. Så lät de
t.ex. en man vid namn Abreham gå ut ur vad man kallade
det kaldéiska Uhr, cirka 2000 år f.Kr. Fast
kaldéerna inte erövrade Uhr förrän
cirka 600 år f.Kr. Denna Abreham var av texten att
döma djurnormad. En märklig sysselsättning
för en stadsbo. Herr Abreham hade dessutom 12 stycken
söner med precis samma namn som israeliternas
bosättningsterritorier bland kananéerna.
Strukturen krävde också en förklaring till
vad lagarna kom ifrån. I Ninever finns en bild av hur
kung Amorabi mottar stentavlor med lagar från
solguden. De kan man fortfarande beskåda. Så
detta tema måste ha legat nära till hands och
så uppfanns Moses. Lagarna var i stort sett en kopia
av sumerernas lagar. Komplett med sabbat, kalender m.m. m.m.
Sabbaten var tydligen ett firande som var allt för
svårt att foga in på ett övertygande
sätt i de historiska skildringarna från år
1000 till år 700. Därefter fick de i boken Josua
erövra Kanan med misstaget att de inte kunde känna
till att Jerikos murar fallit 5500 år tidigare,
istället som föregivit 900 år tidigare. Med
denna bok gick det med vissa redigeringar, ovannämnda
bakåtsyftningar att foga de historiska skildringarna
efter de nyförfattade. Fast övergången blir
klumpig. Josuas bok överlappar Domarboken med
motsägande uppgifter och dessutom med en ovanlig
taffligt skriven text jämfört med det mer
autentiska materialet i stommen till Domarböckerna. Man
kan också notera att det enda ställena i de
historiska böckerna, d.v.s. Domar-, Samuel- och
Konungaböckerna, där arken och stentavlorna
ömt omnämns, är i de ord som läggs i
Salomos mun. Vid närmare granskning upptäcker man
att det textstycket innehåller delar som bara kan vara
skrivna av en person som levt efter den babyloniska så
kallade fångenskapen. Slutsats alltså, religionen
judendom har inte utövats före det så
kallade återvändandet från Babylon. Och det
var alltså inte fråga om att restaurera en
religion utan snarare att grunda en. Varken Abreham, Moses,
arken eller lagtavlorna har naturligtvis funnits. Salomos
tempel kan möjligen ha haft någon förlaga.
Men hela beskrivningen av honom och templet är
rätt fristående ur övriga texten. Och som
enligt ovan bevisligen författade på 400 talet
f.Kr. liksom Toran, Josua och Domarböckerna. Jag vill här inom parentes
nämna att jag har passat på och kontrollera de
allmänt förekommandet påståendet att
man har hittat gamla handskrifter som skulle vara
ursprungstexterna till Gamla Testamentet. Det har man inte
alls. Det enda man har hittat är en, säger en
rulle från 1000-talet f.Kr. Och den innehåller
en profetskrift som inte har med israeliterna att göra
och inte finns med i Gamla Testamentet. Profetrörelsen
var allmänt utövande på den tiden. Och
här slutar min parentes. I Bonniers lilla uppslagsbok
står följande att läsa under ordet judar:
"Ett semitiskt folk boende i Israel ända från
förhistorisk tid. Under århundradena före
Kristus pågick en viss förskingring. Efter kriget
mot romarna år 137 e.Kr. tömdes landet och
judarna har sedan dess levt i förskingring i olika
länder fram till år 1948 då den judiska
staten Israel återupprättades." Jag har försökt titta
på Palestinas områdeshistoria istället
för som landet gängse presenteras enligt
judendomens historieskrivning. Omkring år 400 f.Kr.
grundades den första religiösa församlingen
där medlemmarna gick under namnet judar. Grundarna var
2 från Babylon inflyttade prelater. Nämligen Esra
och Nihemja. De tittade igenom människorna för att
rensa fram de som har den föregivna härstamningen.
Och dessa bildar tillsammans med prästerna den
första judiska församlingen. De bosatte sig
på tempelområdet i Jerusalem. Och Bibeln
beskriver hur Esra började undervisa ur Toran. Ett
alster vars existens och innehåll åhörarna
t.o.m. enligt själva bibeltexten varit helt obekanta
med. Toran hade han som han säger hittat i templet. Och
det upplyses även om i Gamla Testamentet. Han hade
hittat Toran liksom en lagbok, prästkodex med vissa av
Torans lagar som också blivit funnen där
tidigare. Religionen definierades av skrifter som grundarna
hade haft med sig, innehållande gamla babyloniska
seder, sagor och lagar överförda från
förmenta förfäder. De utvalda. Enligt alla tillgängliga
källor, även Bibeln, uppgick denna församling
till mellan 40 och 50 000 personer. Alltså en
bråkdel av Palestinas dåvarande
invånarantal. Och nu kommer det konstiga. Efter cirka
200 år fanns det judar runt hela Medelhavet och en
stor del av Orienten uppgående till ett antal av cirka
8 till 9 miljoner. (Bonniers biblioteks världshistoria.
Professor P. Brun, Åbo.) Vad jag kan se har den
så kallade förskingring som det judiska folket
pratar om som skulle ha ägt rum år 400 till
år 0 aldrig ägt rum. Detta måste vara en
konstruktion för att förklara att judar fanns
över nästan hela den då kända
världen vid krigen mot romarna. Området uppvisar
inget ökat befolkningstryck med utvandring som
följd. Och inte heller vikande näringsunderlag
eller deportationer. Inte heller var judarna vid den
här tiden kända som handelsmän. Något
som använts som förklaring till den så
kallade förskingringen av judar före krigen. Ingen
sådan utflyttning finns heller på något
sätt återgiven i källor. Judarnas antal
skulle alltså enligt dem själva ha ökat
från 40 till 50 000 upp till cirka 8 till 9 miljoner
på grund av vad de kallar diaspora. Någonting
som är matematiskt och befolkningsmässigt
omöjligt. Vid kriget år 70 e.Kr. finns
inga uppgifter om deportation. Och efter kriget år 135
till 137 e.Kr. finns i många framställningar
uppgiften att befolkningen i Judéen, inlandet inte
vid kusten, att befolkningen där kördes bort. Att
dessa människor skulle ha deporterats till olika
ställen runt Medelhavet eller till Orienten det finns
det inga uppgifter om. Det rörde sig dessutom om
prästerskap som vid den tiden upptog en stor del av
Judéens befolkning. Efter denna förskingring
bestod Judéens befolkning till 25 procent av judar. I
Samarien och Galiléen bodde judarna kvar som
förut. Befolkningen i nuvarande Palestina bodde vid den
tiden alltså kvar i stort sett som förut. Och det
finns ingen anledning att tro att de bortkörda skulle
ha flyttat längre bort än runt trakterna kring
Jordan-floden, och i stor mån sedan tillbaka till
Judéen. De följande århundradena
fortlevde nämligen den judiska religionen i Palestina,
med den skillnaden att det religiösa centret var
flyttat till kusten. Det var tempelkulten i Jerusalem som
var krossad. På 600-talet e.Kr. tvingades judarna i
Palestina av den östromerske fältherren Herakleios
att välja mellan döden eller omvändelse till
kristendomen. Ingen uppgift finns om hur de valde, men det
finns heller inte någon uppgift om några
så kallade deportationer eller förskingringar.
Det troligaste är att de valde omvändelse. Hela
omgivningen behärskades vid detta tillfälle av
Öst-Rom. Dessa nu nämnda fakta är
tillgängliga i böcker om religionshistoria och om
Romarriket. Men däremot inte i svenska
läroböcker eller i judars beskrivning av sin egen
historia. Men detta betyder ju att judarna inte är
förskingrade från Israel. Jag uppfattar
nämligen ordet förskingring som att människor
ha fått flytta ut från landet och bilda de
kolonier av judar som finns överallt. Detta är
också den allmänt accepterade synen på vad
som skedde. Men var kommer den versionen ifrån?
Från judarna själva naturligtvis. Vilka med egen
assistans och berövade sin egen härstamning
givetvis inte kunde dra någon annan slutstats eftersom
det var den enda möjliga förklaringen om deras
religion skulle vara sann. D.v.s. att de var ättlingar
till israeliterna. Men detta har ju inte skett. Inte
på något ställe går det att
dokumentera en sådan utflyttning annat än given
som en slutsats till det uppenbara faktum att det
plötsligt fanns judar överallt. De
folkförflyttningar som det så kallade judiska
folket har företagit sig, skedde när de
började utvisas ur sina hemländer runt Medelhavet,
och kom till de nya germanska och slaviska staterna,
där de verkligen på ett helt annat sätt
började uppfattas som främmande. Och det
började ske först på högmedeltiden.
Uttrycket i diaspora tolkar jag även som att om man
drog det genetiska banden tillräckligt långt
tillbaka i tiden så skulle man då hamna i
Israel. Men det gör man ju inte. Banden är
fullständigt avklippta. Till allra största delen
naturligtvis på grund av askinaser-judarnas tillkomst
på grund av Kaukasus missionen på 600 till
1300-talet e.Kr. Men att judarna runt om i Romarriket inte
var släkt med Palestina-judarna, det har skickligt
sorterats bort. Liksom att inte heller Palestina-judarna
rimligen ens i någon nämnvärd del kunde
härstamma från de fåtal som utgjorde den
första judiska församlingen omkring år 400
f.Kr. Och här vill jag inom parentes
säga att jag kommer och tänka på lustig sak.
För flera år sedan innan jag börjat ens
försöka begripa någonting, körde Arla
en kampanj för yoghurt där man visade bilder
på det ljuva Georgien där folk sades bli så
sunda av yoghurt. Jag minns hur tittade lite extra på
bilderna. Det var något välbekant över dem.
Och efter ett tag slog det mig, de ser ju precis ut som
judar. Detta kunde jag inte fatta eftersom jag på den
tiden liksom alla andra trodde mig veta att judarna
härstammade från Israel. Slut på
parentesen. Den så kallade arabiseringen
från 600-talet e.Kr. och framåt bestod av att
kulturer och förvaltnings språket var arabiska,
samt att det religiösa livet med den nya
framgångsrika religionen utövades på
arabiska. Jag har med så mycket vansinniga
påståenden och föreställningar om hur
befolkningsutveckling tros gå till. Moderna historiker
är faktiskt förbluffade över vilken
kontinuitet som uppvisas i basen på
befolkningspyramider. D.v.s. befolkning som står
för basproduktionen. Detaljer i den kultur och har med
näringsfång, liv och död att göra kan
spåras 1000-tals år tillbaka i tiden. Men judar
vill på allvar att man ska tro att det faktum att
människor som pratar arabiska betyder att deras
förfäder kommer från Mekka ungefär.
För såvida det inte är fråga om en
jude. För då beror det på att man har tagit
över språket. Men den uppenbara frågan
är ju varför han är jude. Och det lika
uppenbara svaret är att någon av hans
förfäder har omvänt sig. T.ex. uttryckte jag
vid ett tillfälle beundran för egypternas
fantastiska historia. Och jag fick då kommentaren:
"Nä, de som bor där nu de är inte släkt
med egyptierna. De är araber och de kom mycket senare."
Som om nilbonden inte går där som hans
förfäder gjort sen urminnes tider. Detta prat
är ju oerhört. Vilken logik är det baserat
på? Jag kan inte tro på den goda intentionen i
sådana yttranden. Det måste ligga djupt andra
orsaker bakom. För såvida jag inte har
råkat ut för en ren idiot. Den orsak jag först kommer ock
tänka på är att egenkärleken
måste växa upp och fördunkla
tankeförmågan totalt, inför möjligheten
att kunna tro på att man tillhör dem få som
har anknytning till verkligt gammal historia. Inom parentes
sagt, en biolog skulle finna tanken att vissa människor
har äldre härstamning än andra mycket
roande. Ovanstående leder till
slutsatsen att den så kallade förskingring av det
judiska folket som hela västvärlden fått sig
förelagd som historiska fakta helt enkelt aldrig har
förekommit. Människor har inte vällt ut
från området. Det är istället
religionen som har gjort det. Den förskingring som
ägt rum det är den som palestinierna har
råkat ut för på 1900-talet. Vidare att det
faktiskt är palestinierna själva som är
ättlingar till forna tiders historiska israeliter,
kananéer, filistéer, nidjaniter m.fl. m.fl.,
som inte utövade den religion som kom att kallas
judendom. Faktum kvarstår. Det så kallade
Samarien och Galiléen har aldrig utsatts för
folkförflyttningar. Och i det så kallade
Judéen flyttades ett antal människor år
137 e.Kr. Men dessa gav sig inte ut över världen
utan flyttade snarare tillbaka. Att säga att judarna
uppblandats med andra folk under sin tid i så kallad
exil är även det helt onödigt.
Ovanstående visar ju otvetydigt att judarna är
dessa folk. De pratar om vad de kallar sin fäder. Men
deras fäder är romare, nordafrikaner, iberer,
georgier, armenier, iraker, greker, kazharer m.m. m.m. Och i
många lite äldre skildringar när synen
på att tala om människoraser var annat än
den nu är, så sägs det lite förbryllat
att "judarna uppvisar ingen enhetlig rastyp utan
förefaller ha uppblandats med folken de bott hos."
Förklaringen är alltså enklare än
så. En annan slutsats jag måste
dra är att den judiska stat som israeler tror sig ha
vad de säger återupprättat, den har aldrig
funnits. Åtminstone inte som de tror. Tempelkulten i
Jerusalem framstår för mig istället som
teokratins centrum, med undersåtar som inte alls
uppvisade samma nationalitet d.v.s. språk,
bosättning eller ursprung. Fast de trodde det. Och
teokratin kan i sin tur härleda direkt ur religionen
judendom och inte ur några tendenser till
befolkningsutveckling. Därav det faktum att själva
innebyggarnas villkor inte ändrades speciellt på
grund av teokratins fall. Frånsett att de som var
judar fick skicka skatten till en annan ort. Vilken oerhörd skillnad i
denna bild emot de storvulna visionerna om det så
kallade deporterade folket, som berövats sitt eget
hemland. Ingen har ens försökt förklara
för mig hur det kunde komma sig att det bott en massa
judar i Palestina även efter den så kallade
förskingringen. Eller varför de förskingrade
för allt i världen inte flyttade vad de säger
hem då. För andra människor kunde ju
uppenbarligen genomföra vissa
förflyttningar. När jag upptäckte detta
förhållandet blev jag ärligt chockad. Vad
som skett i Palestina det sista århundradet är ju
en triumf för människors oförmåga
istället för förmåga till analys. Och
detta i en tid när upplysningens krav på
källkritik och forskning tros ha slagit igenom på
universitet och i undervisning. Hur är det
möjligt? Kronan på verket i
stolligheter måste vara Östeuropas judar. D.v.s.
den helt överväldigande majoriteten av dagens
judar i USA och Israel. De tror på allvar att judarna
från Judéen alla år efter 137,
förökades till många miljoner och vandrat
upp genom Kaukasus bergspass för att sprida ut sig
över sydryska slättlandet. Arthur Koesslers bok
tycker jag är tendentiös. Den heter 'The
thirteen's pride' (?) och förespeglar därmed att
resten av judarna skulle bestå av israeliternas
så kallade 12 stammar. För övrigt hittade
jag uppgifterna om Kazharriket helt på egen hand. Det
är alltså ingen så kallad upptäckt av
Koessler utan något som alla intresserade snabbt kan
konstatera. Och hur kan en hel värld lyssna på
och beundra när den kazhariska bondkärringen Golda
Mehir talar om för världen att araberna inte
tillfört världen någonting samt att hon
minsann som hon säger flyttar hem till det ställe
som Gud lovat hennes förfäder. Den totala
galenskapen. Och en annan sak jag
förstått genom min litteratursökning är
hur förfalskad och oförskämd den bild av
araber är som vi har. För på det jag har
sett verkar det ju närmast som om stora delar av
våra vetenskaper helt och hållet vilar på
den utveckling som gjordes i kalifaten och i de
efterföljande islamiska rikena. Eller som ett citat ur
din bok där Ben Gurion står och säger: "Vi
härstammar från det gamla Israel. Det är
sant. Men för över 2000 år sedan."
Inklämd sådär liksom i
förbigående, som någon slags fakta som
är så självklart att man bara behöver
snudda vid det. Och samtidigt visar det ju att karl
måste vara idiot. Men det har jag å andar sidan
tänkt många gånger på sista tiden
när jag börjat intressera mig för vad folk
egentligen säger. T.ex. Alf Svensson med
flera. Eller som en bok av Primo Levi som
jag köpte för ett tag sedan för att uppfylla
min samhälleliga plikt att riktigt penetrera och
uppfyllas av det fasansfulla som hände i
koncentrationslägren. Primo Levi var en italiensk jude
som överlevt lägret. Han var kemist och en av
1900-talets mest respekterade författare enligt
förlaget. Tyvärr började jag min vana trogen
med innehållsförteckningen och såg då
att det fanns ett kapitel längst bak där
författaren besvarade frågor av skilda slag. Det
kapitlet slog jag upp och det första jag läste
gick i stilen "att hans psykiska styrka var något
nedärvt eftersom hans förfäder var det lilla
tappra folket som satte sig upp mot romarna, förlorade,
deporterades och bildade kolonier, fick flytta på
nytt" o.s.v. o.s.v. All medkänsla förbyttes
tyvärr i äckel över att någon som anses
så intelligent kan vara så dum. Boken fick
förbli oläst. En sak som förbryllat är
de ständigt återkommande uppgifterna om judarnas
låga antal. Vad jag tänker då är
närmast: "Hur i hela världen räknar man judar
i olika länder?" I svensk folkbokföring finns som
bekant bara uppgift om personen är medlem i svenska
kyrkan eller inte. Något så diffust som
förment så kallat folktillhörighet det
existerar naturligtvis inte, varken här eller i andra
länder. Men tittar man på religiös
samfundstillhörighet så blir saken genast
intressantare. Kan det vara så att man helt enkelt
adderar ihop de judiska församlingarnas medlemsantal?
USA är ett bra exempel. Enligt samstämmiga
uppgifter uppgår USA:s judar till 3 procent av
befolkningen. Vilket skulle vara cirka 7 och en halv
miljoner. Själva säger de 6 miljoner. Detta
är också den siffra man hittar om man
försöker se på USA:s fördelning av
så kallade etniska minoriteter. Om man däremot
ser på religiös samfundstillhörighet
så ser man att endast 53 procent av USA:s befolkning
är medlemmar i samfund. Och dessa 53 procent
fördelar sig som följer: Katoliker står
för 18 procent, diverse protestantiska kristna för
32 procent och judendomen för 3 procent. Dessa 7 och en
halv miljoner består alltså av registrerade
församlingsmedlemmar. Att religiositeten bland USA:s
judar är rätt låg, det är ett
välkänt faktum. Varje församling är
självbärande och finansieras genom
medlemsavgifter. Dessutom var det åtminstone förr
i tiden vanligt att bara fadern i en familj var registrerad
som medlem. Det verkliga antalet måste helt enkelt
vara många gånger större. Något som
alla som vistats i USA en tid också känner
intuitivt. För alla länder jag kollat upp
gäller samma sak. Den uppgivna siffran judar av
befolkningen stämmer också exakt med siffrorna
för församlingstillhörighet. Varför är då detta
viktigt? Jag ska förklara hur jag har uppfattat
sammanhanget. I den subtila kamp om människors
känslomässiga inställning till judar, sionism
och Palestina-frågan som ständigt
pågår, fungerar det så att judar alltid
har satsat på exklusiviteten. Man säger vi som
är så oerhört få. Härigenom blir
dels den andel av judarna som dödades i
förintelsen mycket större. Dels blir andelen judar
inom det intellektuella etablissemanget också mycket
större. Och så har vi alltid en tendens att ta
parti för de som kan framställa sig som vad man
säger svaga med tappra. Dessa argument berör
själar djupt hos åhörarna och muslimers
argument om sitt överväldigande antal
förstärker enligt min mening bara detta. Om man
hårddrar linjen mellan antagonisterna judar och
palestinier, skulle istället palestinierna dra nytta av
det. Alla trådar jag drar i
för att försöka förstå
Palestina-problematiken leder ytterst till religionen
judendom. Men kommen så långt är vidare
resonemang förbjudet. Jag kan inte acceptera det. Jag
närmade mig problemet med ärligt uppsåt men
problemet får per definition inte ha några av de
orsaker som jag har kommit fram till. Hela resonemanget har
lyfts upp till en abstraktionsnivå. De här
abstraktionerna har jag funnit bestå av de
känslor som en jude känner inför sitt
ursprung, sina bröders lidanden m.m. m.m. Då
är väl den naturliga vägen i alla fall
för mig som är tekniker att undersöka detta
ursprung och därmed relevansen hos de känslor som
tydligen styr deras politik. Om man som jag kommer fram till att
det är ett enda stort falsarium som springer ur att
religionen innehåller en tankefälla och ett
logiskt fel så känns det naturligtvis som om
marken öppnar sig under fötterna på en.
Konsekvenserna om man tittar på vad som verkligen har
hänt istället för de känslor folk
känner inför vad de tror har hänt,
konsekvenserna då blir dramatiska och
fruktansvärda. Djävulen själv om han har
funnits hade inte kunnat hittat på ett bättre
skämt. Arma människor. Jag lider fruktansvärt
med dem, men inte av de orsaker de själva skulle
föredra. Varför har det inte upptäckt det
själva? Eller har de det? Om man pratar om "sina
fäder" och sen studerar t.ex. på universitetet
och upptäcker att de inte är ens fäder, vad
gör man då? Varför har alla slutat att
tänka där? Är det allt för
förfärligt att tänka vidare? Ett ursprung har
man ju. Alla har vi genetiska förfäder. Nästa
steg borde vara att: "Om det inte är dem israeliterna,
vilka är det då?" Jo, en grym slump som gjorde
att någon förfäder någon gång
för 600 till 2200 år sedan bytte religion. De var
ju hemma hela tiden de arma stackarna. Både de spanska
judarna, de romerska, de ukrainska under kosackerna m.fl.
m.fl. Hela deras världsbild och de sammanhang de byggde
den på var något som bara existerade i deras
huvuden. Den enda möjliga lösningen för att
behålla sinnesfriden borde vara att klamra sig fast
vid utsagan om den genetiska släktskapen med Gamla
Testamentets personer. Samt att skriva om historien och
envist upprepa den för alla som frågar. Samt
redigera allt material de kan få inflytande över
via olika påtryckningsmetoder. Och det verkar
också vara vad som har skett. Är detta
förklaringen till den märkliga spänning och
kluvenhet jag tycker mig uppleva hos judarna? För att
inte bryta samman under konsekvensen av den fysiska
verkligheten har de i så fall fått stänga
av vissa tankebanor. Jag talar nu om sionisterna. Men de
verkar dock vara flertalet. Här är också
frestelsen att ge sig in på resonemang som leder ut
på djupt vatten så det ska jag akta mig
för. Som jag sa nyss har jag kommit fram
till att religionen judendom rymmer dels en tankefälla
och dels ett logiskt fel. Dessutom har den några
uppenbara nackdelar för att vara religion samt en
konsekvens som de tydligen förbisett. Tankefällan
är naturligtvis att låta en religion rymma en
härstamnings definition. Därav kommer att medan
t.ex. en kristen inte inbillar sig att han har Paulus som
förfader så är en jude övertygad om att
Moses är det för honom. Just detta med
härstamningens relation till religionen är
så intrikat att det inte ens de flesta ickejudar
lyckas se sammanhanget. Nämligen att religionen kommer
först och idén om härstamning, det är
ett resultat av den. Tänk t.ex. det är ju det
naturliga att barn ärver sina föräldrars
religion. Det är inte förrän på de
sista årtiondena som det har kunnat vara annorlunda,
t.ex. i Sverige. Det säger naturligtvis ingenting om
vårt släktskap med andra människor som
råkar ärva samma religion. Det är ju
religionshistoria som får utröna det. Men detta
resonemang tycks av någon anledning vara
oöverstigligt för de flesta. Religionen judendom
säger att de har samma förfäder. Därmed
nog. Det logiska felet är detta.
Att om en jude får religiösa funderingar och
bestämmer sig för att Gud finns, hur i hela
världen ska han då på allvar kunna tro Gud
skulle gör skillnad på människor? Om han
å andra sidan kommer fram till att han är ateist,
så borde det ju inte finnas något som hindrar
att han genomför samma resonemang som jag gör
här. Och då kommer man som synes fram till att
den ateistiske juden är icke existerande.
Ändå utgör de enligt egen utsago flertalet
av judarna. Jag förstår inte. Nackdelen med religionen är
att den är monoteistisk. Om den hade varit poloteistisk
hade deras Gud för andra människor framstått
som den vanlige stamguden. Av samma dimensioner som gudar
inom totenism och shamanism. Vilket det säkert var
fråga om för de människor vilkas
göranden och låtanden fick bli det frö
religionen spanns runt. Men att låta en monoteistisk
Gud vara Gud för en viss grupp människor, det blir
med nödvändighet en paradox. Dessutom är ju
själva idén i sig en ful förolämpning
mot världens övriga befolkning. En annan nackdel
som kan härledas härur det är alltså
den fientlighet dessa utvaldhet och härstamnings
pretentioner inducerar. Om man tittar på alla tider,
länder och folkslag där judarna som själva
var samma folkslag mötte fientlighet, så finns
bara två gemensamma nämnare. Mänsklighetens
mänsklighet och egenskaperna hos judendomen. Hur
människan som social varelse fungerar är ett rent
vetenskapligt forskningsområde med observation, analys
och slutsatser som går att tillämpa på alla
människor. Alltså kan den ondska som härleds
om man nu gillar abstrakta begrepp, appliceras på alla
människor. Återstår då judendomen
enligt ovan som då måste innehålla de
utlösande faktorerna till ovan nämnda
fientlighet. Detta jag genomförde nu
är en ren analys och jag kan som tänkande
människa inte komma fram till något annat.
Ändå inser jag vilket hat och raseri jag skulle
möta om jag vågade säga detta. Kom då
ihåg att det hela tiden är judendomen, inte
judarna, som är det begrepp jag försöker
analysera. Slutligen kommer jag till en
konsekvens av religionens brister som nästan är
den upprör mig mest. Vad är dessa människor
historia? Citat ur Månads Journalen från mars
1989 lyder så här: "Mitt folks historia är
en kamp mellan kungar och profeter." Sagt med dyster
stolthet av en uppskattad israelisk författare. Arme
krake. Hans folks historia är ju den om de som avstod
från sin egen historia. De som av ett märkligt
historiskt religiöst krumsprång plötsligt
fossilerades i utvecklingen. De som hela tiden genom
århundradena läste om andra levande mänskor
israeliterna. En värld som tydligen blev den källa
de fick hämta sin livskraft ur och därigenom
kompensera bristen på delaktighet i den innevarande
historien. Allt medan deras verkliga folk och bröder
t.ex. övriga spanjorer, följde utvecklingens
normala fåra och har fått det liv de själva
hade kunnat få i ett hemland hos sitt folk. För
mig framstår de som de levande döda som
plötsligt genom ändrade
samhällsförhållanden kunde dra nytta av en
speciell egenhet, lästraditionen. Och genomföra
det sociala uppsving som gjorde det möjligt att i reell
politik utveckla kronan på galenskapen. Nämligen
sionismen. Varför ska det vara så
svårt och se? Det är väl bara och ta
några steg tillbaka och betrakta fenomenet ur ett
helhetsperspektiv. Utan något trams om högre
rätt, religiösa definitioner, abstraktioner,
härledar känslor m.m. m.m. och istället se
på de mekanismer i ett mänskligt samhälle
som gjort fenomenet möjligt. Att ha gjort det
påminner mig lite om de där bilderna man kan
titta på där man tror sig se en viss sak, men
genom att möblera om perspektivet ser man att det
är något helt annat. Plötsligt tycker jag
att de flesta som yttrar sig i Palestina-frågan och
ska som man säger förklara de djupa sammanhangen,
plötsligt tycker jag att de alla pratar i
nattmössan som lallande fånar, precis som du
antyder i din bok. Det rör sig om en skendebatt
där de verkliga frågorna och de reella är
förbjudna. Istället sitter de och vältrar sig
i någon slags vokabulär som de uppenbarligen
mår mysigt av. T.ex. hedersjudarna Per Ahlmark och
Lars Gustavsson. Jag undrar osökt hur det ser ut i
deras inre. Där måste det finnas äkta
konstnärlig rotlöshet och vånda. Varför har jag känt
sådant behov av att skriva av mig detta? Jo, jag
uppfattar mig som den vanlige betraktaren utifrån. Som
när jag bara får reda på fakta också
drar den självklara slutsatsen att det som
begåtts mot palestinierna är makalöst och
inte passar in i moderna historien överhuvudtaget.
Detta kunde jag komma fram till genom att vara
förutsättningslös ateist. Samt att inneha ett
visst mått av energi. Något som jag är
övertygad om stämmer in på de flesta
svenskar. Jag vill alltså visa på att jag tror
att den effektiva punkteringen av tankeballongen sionism,
det är rena fakta. Det måste vara att gå i
fällan att följa med diskussionen på den
abstraktionsnivå där felaktiga fakta redan ligger
som grund. Dessutom var det skönt att
få skriva detta. Jag har gått och grubblat
alldeles för mycket och har ju ingen att diskutera det
med. Jag tror ju inte att jag tillfört något nytt
och det är säkert mycket du inte håller med
mig om. Men det är ett gensvar på din
utmärkta bok. Det här brevet mycket längre
än jag trott. Tack för att du tog dig tid att och
läsa. Laila Söderberg
