 |
- GB Shaw
General Remer
Utskrift ur Radio Islams sändning den
2/8-1996
Intervju med general Remers fru
som tillsammans med sin man, general Remer, lever i exil i Spanien.
_______________________
|
|
General Remer
Utskrift ur Radio Islams sändning den
2/8-1996
Intervju med general Remers fru
som tillsammans med sin man, general Remer, lever i exil i Spanien.
_______________________
Ahmed Rami: Nu bor ni som politiska flyktingar i Spanien. Varför?Remers fru/Översättare: Nu ska jag gå lite tillbaka i tiden. Vi har varit goda vänner sedan många år tillbaka med herr Burg (?). Hans rätta namn är Ginsburg (?). Han är jude. Vi har varit mycket tillsammans. Och han har kämpat hela sitt liv för sanningen och i synnerhet krävt sanningen över Auschwitz. Han sa till min man: Skulle jag dö så ska ni ge mig er officersheder på att ni fortsätter mitt arbete i mitt namn. Jag litar bara på sanningen och för den ska vi kämpa. Herr Burg kände sig inte säker på ett ålderdomshem och ville tillbringa sina sista dagar tillsammans med oss i vårt hus. Alldeles kort innan han skulle flytta till oss, han skulle ha flyttat till oss på en lördag och torsdagen innan på kvällen strax efter kvällsmaten dog han. Han har skrivit flera böcker under namnet Burg. Även om Auschwitz.
A.R.: Vem är Burg?
R.F./öv.: Herr Burg var medlem av en undersöknings-kommission för koncentrationsläger i Tyskland. Han undersökte efter kriget koncentrationslägret i Auschwitz och många andra. Tack vare dessa kunskaper har han blivit revisionist. I sina böcker presenterade han redan tidigt dessa kunskaper eller påståenden som Germar Rudolf senare kunde verifiera. Tyvärr är det omöjligt för mig, på grund av rådande lagstiftning att gå in på mer närmare detaljer.
A.R.: Har din man general Remer dömts till fängelsestraff bara för att han har påtalat samma fakta som bland andra Burg har förmedlat?
R.F./öv.: Ja, han gav ett uppdrag att arbeta ut en rapport om Auschwitz-lägret. Och det uppdraget gav han till civilingenjör Germar Rudolf. Denna rapport blev känd som Rudolf-rapporten. Min man har publicerat delar utav rapporten och även Rudolf-rapporten i sin helhet. Dels i sin egen tidskrift Remer depescher (?) vilket är tillåtet enligt tryckfrihetslagen.
A.R.: Hur långt straff fick din man, general Remer för dessa anklagelser?
R.F./öv.: Han blev dömd till 22 månader som han skulle avtjäna i sin helhet.
A.R.: Var har din man dömts i Tyskland, d.v.s. i vilken stad och hur gammal var han då?
R.F./öv.: Min man har blivit dömd vid Tingsrätten i Schweinsburg (?) och han blev dömd av domare Siben Burger (?). Han hade då redan haft ett slaganfall men han var psykiskt helt klar och var vid en ålder av 80 år.
A.R.: Har dessa processer som jag betraktar som rena förföljelser lett till en försämring av general Remers hälsa?
R.F./öv.: Ja, givetvis. Vi hade ideligen husrannsakan, hotande telefonsamtal från Israel. Man ville mörda min man. Dessutom fick vi mordhot ifrån Tyskland. Det värsta var stölden av vår privata post. Det gällde 100-tals brevsändningar. Bland annat var det brev med kontanta innehåll, som skulle ha hjälpt oss att klara av våra olika rättegångar. Jag ska en gång till förklara detta med stölden av posten. De väntade domstols-förhand-lingarna kostade givetvis tusentals mark. Och man har ju nerlusat oss med process- och domstols-förhandlingar. Och då har vänner och andra intresserade varit vänliga att skicka oss både kontanter och checkar med brevposten, för att stödja oss och hjälpa inför de väntade process-kostnaderna. Av egen kraft kunde vi inte klara av det, då min man bara får ett mycket liten pension. Jag ska förklara varför både checkar och kontanter fick skickas brevledes. Det var därför vårt konto på Drester Bank (?) i Kissingen (?) blev spärrat och uppsagt. Även Bayrische Förhands Bank (?) har, när jag hade inrättat ett nytt konto, två dagar efter det att jag hade fått det nya kontot sagt upp kontot igen. Och samtidigt har postbanken i Hannover spärrat kontot.
A.R.: När de spärrade era konton, med vilken motivering gjordes det?
R.F./öv.: Jag har alltid frågat efter bankens direktör för att få tala med honom och ge mig en motivering för dessa uppsägningar. Och varje gång var det omöjligt att få tala med motsvarande person. Således har jag aldrig fått något svar. Den ena banken hade angett någon slags paragraf. Och denna paragraf löd så här: Ifall jag hade haft några krediter och inte kunnat återbetala dem och om jag då inte hade följt mina förpliktelser då hade en uppsägning varit omedelbart befogad. Men jag hade varken någon kredit utan tvärtom hade jag ett tillgodohavande vid banken.
A.R.: Posten, när de stoppar posten och öppnar posten, eran privatpost, när de beslagtar pengar. Det här utgör brott mot mänskliga rättigheter och brott mot grundlagen i Tyskland. Hur kan posten förklara detta?
R.F./öv.: Någon förklaring fick vi inte i något fall. Utan vi kom på det hela när vi fick telefonsamtal från våra vänner, som frågade om vi hade erhållit deras brev o.s.v.
A.R.: Har ni inte anmält posten rättsligt?
R.F./öv.: Det hjälper inte. Vi får aldrig rätt. Dessa händelser visar tydligt att vi i Tyskland har fått förhållanden liknande en polisstat och att staten själv ideligen bryter mot grundlagen.
A.R.: Din man general Remer anklagas alltså för att hysa i Tyskland icke tillåtna åsikter? Detta börjar likna medeltidens häxjakt och häxprocesser och skådespel. Min fråga är: Har din man general Remer haft i denna process där han dömts till fängelsestraff möjlighet till rättsligt försvar?
R.F./öv.: Nej, min man fick inte tillfälle att försvara sig. Samtliga bevis avvisades. Vittnet Rudolf som var vårt vittne och sakkunnig närvarande i rättssalen. Men han förbjöds av rätten att yttra sig. Och därmed har det fråntagits min man rätten till självförsvar och rättsligt åhörande. Och därmed fråntogs min man också grundrätten till människovärde. Och därför löd min mans slutord som följer: Till en regim-tribunal som vägrar mig all bevisföring har jag inget att säga.
A.R.: Efter domen mot din man, general Remer har ni valt att lämna Tyskland. Varför?
R.F./öv.: Min man var beredd att gå till fängelse. Men jag vet hur man dör i tyska fängelser. Och därför har jag övertalat honom att åka till Spanien.
A.R.: Eftersom Spanien har tagit emot er som politiska flyktingar, har general Remer och du själv haft svårigheter att leva i Spanien?
R.F./öv.: Nej, tvärtom. Alla spanjorer som vi känner både grannar eller myndighets-personer kan inte förstå att en 83-åring ska sitta i fängelse bara på grund av vetenskapliga utlåtanden.
A.R.: Hur är det med general Remers hälsa?
R.F./öv.: På grund av den brutala förföljelsen i Tyskland och flykten till Spanien, försämrades min mans hälsotillstånd. Min man remitterades två gånger till sjukhuset i Marbeia (?). Min man behöver dagligen 15 timmar andas syrgas, ett heltids-omhändertagande. Och ändå vill tyska myndigheterna ha honom i sitt fängelse.
A.R.: Fru Remer, menar ni att tyska myndigheter försöker fortfarande få tag på general Remer och få honom utlämnad till Tyskland för att få honom i tyskt fängelse?
R.F./öv.: Kort efter vår ankomst till Spanien år 1994 utsände de tyska myndigheterna en internationell efterlysning till de spanska myndigheterna i Malaga. Och på det viset omhändertogs min man på Malagas flygplats. Spanjorerna informerades inte i denna efterlysning att min man hade sökt politisk asyl. När den lokala domaren som skulle verkställa utlämningen fick veta om asyl-ansökan stoppade han utlämningen. Sedan dess lämnas vi ifred. I mars månad fastslog Högsta domstolen i Spanien att brotten som min man anklagas för, i Spanien inte berörs av någon strafflag. Helt självklart skulle de tyska myndigheterna sätta min man i fängelse oberoende av hans hälsotillstånd, bara de fick tag på honom. Som exempel kan jag förtydliga med följande: När tyska myndigheter nyligen trodde sig veta att min man befann sig vid ett föredrag i en tysk stad, skickades 160 tungt beväpnade soldater dit. Omringade fastigheten och letade efter min man.
A.R.: Hur klarar ni er i Spanien, ni och er man just nu?
R.F./öv.: Under Förbundskansler Adenhavers (?) tid fråntogs min man sin officerspension, med motiveringen att han inte var någon god demokrat. Sanningen var att min man ogillade den tyska upprustningen under proamerikansk flagg. För närvarande återstår för oss bara en liten soldatpension, och ändå försöker de tyska domstolarna att pantsätta även hälften därav. Vi lever sannerligen under spartanska förhållanden.
A.R.: Fru Remer, hur känns det för dig och din man att leva i exil så långt från ert fosterland?
R.F./öv.: Min man och jag har under vårt liv känt oss två gånger som människor. Första gången var det vårt liv fram till 1945, krig och bombmord till trots. Andra gången var det och är fortfarande när vi kom till Spanien som menlösa flyktingar. Tiden efter 1945 blev det år efter år efter år bara sämre. Förföljelsen av den fri tanken. Var i hela världen skulle det vara möjligt att en 83-åring för vetenskapliga åsikters skull skulle hamna i fängelse? Min mans hjärta blöder när han tänker på sitt folk, undertryckt och bedraget som det är. Och då rör det sig om andens och talets förtryck. Den värsta sortens förtryck som finns. Ingen tysk får leva enligt tysk art och bruk. När min man vaknade på intensiv avdelningen på sjukhuset då sa han, och det ska jag aldrig glömma: Må vårt folk vara lyckligt en gång igen. Skulle det vara förunnat oss då ska vi återvända till vårt plågade land. Bara förtrycket tar slut. När även det tyska folket får leva i frihet. Spanien ett frihetens, ärans och rättens land. För oss politiska flyktingar är det tillika förhoppning och fred.
A.R.: Tack fru Remer för denna intervju, som kan symboisera ett folks lidande. Och jag kan säga att med er lever hela tyska folket själv i exil. Men vi muslimer och jag i Radio Islam är optimistiska för Tyskland. Och vi är säkra på att tyska folket kommer att resa sig och uppstå igen mot förtrycket. Jag vill bara som avslutning till denna intervju be dig om du har ett sista ord som du vill säga.
R.F./öv.: Frihet och fred finns bara i sanningen.
Intervju med General Remer
General Remer är död!
Tillbaks till svenska huvudsidan