HISTORIA - RADIO ISLAM:Vad är Israel? Ahmed Rami Del 3

- och försöker i Sverige förbjuda Radio Islam som rapporterat och kommenterat nyheten (och JKs granskning och beslut)

Radio Islams program som sändes den 3 oktober 1987 kl 11.00 - 12.00 (sid. 219-251 i denna bok).

"Det yttrandefrihetsbrott som kan komma i fråga är hets mot folkgrupp. Jag anser att programmet i dess helhet syftar till att uttrycka missaktning för den judiska folkgruppen. Sålunda innefattar programmet enligt min mening en sådan sammanställning av olika bibelcitat och citat ur litteratur samt kommentarer som är avsedda att vara nedsättande för den judiska folkgruppens anseende. Förundersökning skall därför inledas mot programutgivaren Ahmed Rami."

Här följer en avskrift av hela programmet som sändes den 3 oktober 1987 kl 11.00 - 12.00:

Den allkristna rikstidningen, Hemmets vän, som utges av Evangeliepress i Örebro rapporterar i sitt senaste nummer den 17 september följande:

"Det israeliska utbildningsdepartementet har fattat ett beslut att Nya Testamentet inte längre kommer att finnas med i de bibelutgåvor som finns i de israeliska skolorna". Landet, bibelssällskapet ser det som en mycket dålig nyhet. Enligt en talesman för utbildningsministeriet i Israel kommer Gamla och Nya Testamentet inte längre att betraktas som likvärdiga. "Gamla Testamentet kommer från Gud medan Nya Testamentet är skrivet av människor", menar man i det israeliska utbildningsdepartementet."

Detta officiella israeliska meddelande om att Nya Testamentet, kristendomens heliga skrift, inte får användas i israeliska skolor inom religionsundervisningen är synnerligen intressant. Därmed saboterar alltså den sionistiska staten Israel all grundläggande förståelse för den kristna läran och tro och allt samförstånd mellan judendom och kristendom.

Än mer anmärkningsvärt är att det officiella Israel samtidigt förkunnar att Gamla Testamentet, judendomens Bibel och heliga skrift, är skriven av Gud medan Nya Testamentet är skrivet av människor och alltså en falsk tro, en irrlära, ett grov avsteg från den enda rätta tron och läran, judendomen. Palestinas kristna blir här de främsta offren.

Detta skall ses mot bakgrund av att judar i kristna länder, i muslimska länder, ja, i alla länder utanför Israel, ivrigt och högljutt säger sig försvara religionsfriheten och angriper var och en som på minsta sätt kritiserar eller ifrågasätter judendomen. Ideligen uppvaktar olika deputationer av troende judar de kristnas överhuvuden och själve påven att tillmötesgå olika judiska krav i den kristna förkunnelsen, alltså inblandning i de konfessionellt kristnas inre trosangelägenheter.

Senast vid påvens besök i USA framförde judiska ledare klagomål över att påven hade mottagit Österrikes statspresident och förre generalsekreteraren i FN, Kurt Waldheim och över att Vatikanen inte diplomatisk erkänt den sionistiska ockupationsmakten Israel. Fräckheten kan inte vara större. Det är som om påven och andra kristna ledare skulle uppvakta ledande judiska rabbiner och be dem att sluta med att fira judiska högtidligheter som är fientligt riktade mot icke-judar och uppmana alla kristna att bojkotta judendomen som en farlig irrlära.

Den judiska påsken t ex firas ju till minne av massmord på alla förstfödda egyptier och hur israeliterna plundrade egyptierna på alla deras dyrbara ägodelar (2 Mos 12 kap) och Purimfesten firar de ännu varje vår till minne av hur judarna dödade 75 000 perser. (Se Esters bok 9 kap i GT).

Men varför är då staten Israel så rädd för Nya Testamentet och förbjuder det i israelisk undervisning?

Svaret är att de fyra evangelierna, Apostlagärningarna och flera av aposteln Paulus brev, som ju alla ingår i Nya Testamentet, innehåller ett enda stort generalangrepp på den samtida judendomen. Särskilt häftigt angriper Jesus de judiska skriftlärda och de judiska fariséerna, vilka judendomen än i dag prisar och hyllar.

I till exempel Matteusevangeliet 23:e kapitlet, verserna 27-33 säger Jesus: "Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som är som vitkalkade gravar. Utanpå ser ni prydliga ut, men inuti är ni fulla av de dödas ben och annat orent. På samma sätt visar ni upp ett rättfärdigt yttre för människorna, medan ert inre är fullt av hyckleri och orättfärdighet. Ve er, skriftlärda och fariséer, ni hycklare som reser monument över profeterna och smyckar de rättfärdigas gravstenar och säger 'Om vi hade levt på våra fäders tid, skulle vi inte ha gjort oss medskyldiga till profeternas blod.' Därmed visar ni själva att ni är söner till dem som mördade profeterna. Fortsätt som era fäder, tills måttet är rågat. Ormar, huggormsyngel, hur skulle ni kunna undgå att dömas till helvetet?"

Men Jesus går ännu längre i sina våldsamma angrepp på de ledande samtida judarna. I Johannesevangeliet, åttonde kapitlet, vers 37 säger Jesus till judarna: "Jag vet att ni härstammar från Abraham. Men ni vill döda mig därför att mitt ord inte har trängt in i er. Och Jesus fortsätter sedan i vers 44: "Ni har djävulen till fader, och ni vill göra vad er fader önskar.

Han har varit en mördare från första början, och han står utanför sanningen därför att någon sanning finns inte i honom. När han ljuger, talar han med egna ord, ty han är en lögnare och en lögnens fader."

Alltså, Jesus fördömer sin samtids judar som hårdnackat höll fast vid sin judendom som Satans anhang, mordlystna och lögnaktiga alltigenom!

Men det stannar inte vid detta. I alla de fyra evangelierna i Nya Testamentet omtalas att det var de ledande samtida judarna som inte bara ville döda Jesus, de dömde honom också till döden i judarnas stora råd av överstepräster, de äldste och de skriftlärda.

"De förde Jesus till översteprästen, och där samlades alla överstreprästerna och de äldste och de skriftlärda... Översteprästerna och hela rådet sökte få fram vittnesmål mot Jesus för att kunna döma honom till döden, men lyckades inte. Många vittnade falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens. Några kom med det falska vittnesmålet att de hade hört honom säga: 'Jag skall riva ner detta tempel som är byggt av människohand och på tre dagar bygga upp ett annat, som inte är gjort av människohand.' Men inte heller nu stämde vittnesmålen överens. Då reste sig översteprästen från sin plats och frågade Jesus: 'Skall du inte svara på deras beskyllningar?' Men han teg och svarade ingenting. Då ställde översteprästen ännu en fråga: 'Är du Messias, den Välsingnades son?' Jesus svarade: 'Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.' Då slet översteprästen sönder sina kläder och sade: 'Vad skall vi nu med vittnen till? Ni har hört hädelsen. Vad anser ni?' Alla fann att han förtjänade döden. Och några började spotta på honom, de band för ögonen på honom och slog honom och sade: 'Visa att du är profet!' Och vakterna gav honom örfilar."

Alltså, det var de högsta ansvariga judiska myndigheterna som dömde Jesus till döden utan att kunna framföra någon annan anklagelse mot honom än att han predikade en lära som de inte tålde.

Men det stannar inte vid detta. Den judiska ledningen ville inte själva verkställa dödsstraffet utan judarna ville förmå den högsta romerska ledningen i landet att verkställa dödsdomen - och därmed vältra över skulden på romarna. Därför heter det ständigt än i dag i den judiska propaganden att det inte var judarna utan romarna som dödade Jesus! Ett infernaliskt trick att förvanska och förfalska historien. Den romerske ståthållaren Pilatus utsattes för starka påtryckningar att låta romarna verkställa dödsstraffet genom korsfästelse. I Johannesevangeliet 18:e kapitlet verserna 28-38 heter det:

"Från översteprästen Kaifas förde de Jesus till det romerska residenset. Det var tidigt på morgonen. Själv stannade de utanför, för att inte bli orena utan kunna äta sin påskmåltid. Pilatus gick då ut till dem och frågade: Vad anklagar ni den här mannen för? De svarade: 'Om han inte hade varit en förbrytare, skulle vi inte ha överlämnat honom åt dig.' Pilatus sade: 'Ta honom då själva och döm honom efter er egen lag.' Men judarna svarade: 'Vi har inte rätt att döda någon.' (Detta var lögn, ty judarna hade stening som dödsstraffets verkställande, sålunda stenade de senare den judekristne diakonen Stefanos till döds, vilket omtalas i Apostalagärningarna, 7:e kap, verserna 54-60).

Pilatus gick tillbaka in i residenset och lät kalla till sig Jesus och frågade: 'Så du är judarnas konung?' Jesus svarade: 'Säger du detta av dig själv, eller har andra sagt det om mig?' Pilatus sade: 'Jag är väl ingen jude. Dina landsmän och översteprästerna har överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?' Jesus svarade: 'Mitt rike hör inte till denna världen.

Om mitt rike hörde till denna världen, hade mina fö1jeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.' Pilatus frågade: 'Du är alltså kung?' Jesus svarade: 'Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.' Pilatus sade till honom: 'Vad är sanning?' Sedan gick han ut igen till judarna och sade: 'Jag kan inte finna honom skyldig till något. Men det är sed att jag friger någon åt er vid påsken. Vill ni alltså att jag skall frige judarnas konung?' Då ropade judarna igen: 'Inte honom utan Barabbas!' Barabbas var en rövare."

"Pilatus sade: Här är mannen. Så snart översteprästerna och deras folk fick se honom ropade de: 'Korfäst, korsfäst!' Pilatus sade: 'Ta honom och korsfäst honom själva. Jag finner honom inte skyldig till något.' Judarna svarade: 'Vi har en lag, och enligt den lagen måste han dö, eftersom han har gjort sig till Guds son.' När Pilatus hörde detta, blev han ännu mer oroad. Han gick tillbaka in i residenset och frågade Jesus: 'Varifrån är du?' Men Jesus gav honom inget svar. Pilatus sade då: 'Vägrar du att tala med mig? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa dig?' Jesus svarade: 'Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den från ovan. Därför har den som överlämnade mig åt dig större skuld.' Efter det svaret ville Pilatus frige honom. Men judarna ropade: 'Om du släpper honom är du inte kejsarens vän. Den som gör sig till kung sätter sig upp mot kejsaren."'

Detta var alltså en infernalisk påtryckning: Judarna hotade den romerske ståthållareri. om han inte villfor deras krav på att korsfästa Jesus, skulle judarna anmäla detta till den romerske kejsaren och Pilatus skulle riskera att komma i allvarliga svårigheter för att framkalla ännu ett judiskt uppror mot Rom.

Inför denna judiska utpressning föll han småningom till föga och lät korsfästa Jesus.

Men varför var då den judiska ledningen så ivrig att låta romarna verkställa dödsdomen mot Jesus? Visst ville de vältra över skulden på romarna. Men det fanns ett djupare skäl: De ville för alltid få Jesus och hans lära fördömd bland judarna. I den judiska lagen, den mosaiska, står följande i Femte Moseboken 21:a kapitlet, verserna 22 och 23:

"Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar dödas, och han så bliver dödad och du hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten, utan du skall begrava den på samma dag, ty si Guds förbannelse är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land som Herren, din Gud, vill giva dig till arvedel."

Eftersom romarna hade dödsstraff för de värsta förbrytelserna genom korsfästelse, medan judarna hade dödsstraff genom stening, så passade det judarna förträffligt att låta romarna verkställa dödsdomen mot Jesus genom korsfästelse - därmed blev enligt den judiska lagen Jesus "en Guds förbannelse".

Man förstår varför Jesus, kristendomen och den kristna Bibeln, Nya Testamentet, är så förhatligt för de troende judarna!

Allt judiskt tal, om att judarna respekterar religionsfrihet, är bara bluff och båg. Ty om de skulle respektera kristendomen, skulle de därmed upphäva sin egen judiska tro all giltighet.

Judarnas förföljelser av de första kristna omtalas mycket ofta i Nya Testamentet, främst i Apostlagärningarna och i flera av aposteln Paulus brev. Ideligen omtalas i Apostlagärningarna hur judarna försökte döda den till Jesu lära omvände juden Saulus, senare kallad Paulus, varför han såg sig nödd att söka sig

till hedningarna (Apsg 18:6). I Första Thessalonikerbrevet Andra kapitlet, 15:e versen säger Paulus:

"Judarna dödade herren Jesus liksom de dödade profeterna och oss har de förföljt. De trotsar Gud och är fiender till hela mänskligheten." Och i Titusbrevet Första kapitlet, verserna 10-14 heter det: "Det finns särskilt bland de omskurna (d v s judarna) många som inte vet sin plats, pratmakare som förvrider huvudet på andra. Dem måste man tysta munnen på, för de vänder upp på hela familjer genom att för snöd vinnings skull sprida otillåtna läror.

En landsman till dem, en av deras egna profeter, har sagt: - Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata. Det vittnesbördet är sant. Vederlägg dem därför med kraft, så att de blir sunda i tron och inte ägnar sig åt judiska legender och åt påbud från människor som vänder sig bort från sanningen."

Att det föreligger en skarp motsättning mellan judendomen och kristendomen. Det framgår i alla händelser mycket klart av Nya Testamentet. I Israel, det ockuperade Palestina, utsätts också de kristna liksom muslimer för stor missaktning. Det verkar som om det av kristna judar skrivna testamentet skulle vara antisemitiskt eller judefientligt.

Det återstår att se om Radio Islam i det kristna Sverige där man respekterar religionsfriheten skall dömas för antisemitism eller judehets, när vi ordagrant citerar ur de kristnas bibel, Nya Testamentet. I så fall är det tydligen den sionistiska makten att tolka lagarna som gäller i Sverige och, som om det inte räcker att sionisterna lagt beslag på Palestina, att kristendomen inte ens respekterar sin egen heliga urkund och att allt tal om religionsfrihet och yttrandefrihet bara är bluff och inget annat, att det är sionisterna som dikterar villkoren i detta land.

Kan vi vänta oss att sionisterna här i Sverige skall lyckas genomföra vad de nu genomfört i Israel? Ett förbud av Nya Testamentet, eftersom Jesus och även aposteln Paulus har sagt så vanvördiga sanningar om sin samtids sionister ?

I den allkristna rikstidningen Hemmets vän som utges av Evangeliepress i Örebro rapporteras i numret den 17 september 1987, följande: "Det israeliska utbildningsdepartementet har fattat ett beslut att Nya Testamentet inte längre kommer att finnas med i de bibelutgåvor som finns i de israeliska skolorna."

Enligt en talesman för det israeliska utbildningsministeriet kommer Gamla och Nya Testamentet inte längre att betraktas som likvärdiga. Gamla Testamentet kommer från Gud förklaras det, medan Nya Testamentet är skrivet av människor. Mot denna bakgrund kan det ha sitt intresse att närmare granska vad judendomen står för. Här skall vi nu redovisa för de sju dödssynderna och judendomen.

I den katolska kyrkan talas sedan länge om "De sju dödssynderna": Högmod, Avund, Vrede, Lättja, Vällust, Girighet och Frosseri. Från dessa "dödssynder" härrör sedan även andra - alltid närbesläktade - laster enligt högre kristen moral, så t ex Grymhet, Mordlystnad, Svekfullhet och Lögnaktighet. Den högmodige liksom den avundsjuke och den argsinte (vredgade) hemfaller lätt åt grymhet och även mordlystnad. Den vällustige (lättjefulle) och girige hemfaller lätt åt svekfullhet och lögnaktighet.

I judendomen - den mosaiske trosbekännelsen - talas inte om "de sju dödssynderna". I stället visar det sig att just dessa kristna "dödssynder" prisas som dygder, eftersom själve Jahve är hänfallen åt dem alla, utan möjligen Lättja (fastän även detta kan ifrågasättas). Och dessutom är det just i Högmod, Avund, Vrede, Lättja, Vällust, Girighet och Frosseri, som Jahve prisar hos sitt utvalda egendomsfolk eller utlovar som belöning vid sträng lydnad för hans bud och stadgar.

1. Högmod - enbart i detta att han sägs ha skapat världen och anser sig ha full rätt att förfara som han vill med den, förinta allt liv i en syndaflod eller ständigt hota med att slutgiltigt förinta den ligger ju ett våldsamt Högmod. Dessutom redan i första Budet: "Du skall inga andra gudar hava jämte mig." (2 Mos. 20:3) Ty det är här ej tal om att Gud verkligen är den ende, andra folk har andra gudar, endast att hans utvalda folk enligt ett löfte till (kontrakt med) Abraham, härstammande från Ur i Kaldeen, skall hålla sig till honom (Jahve). Därav den gudsinspirerade och gudaingivna rasismen eller etnocentrismen, det kollektiva högmodet i den yttersta avskildhet från andra folk, och hat och förakt till andra folk.

2. Avund - Detta första bud vittnar även om Jahves avund: att han inte tål att hans folk kan föredra andra folks gudar, utan då straffar de avfälliga, också deras efterkommande, vilket tydligast framkommer i följande tillägg: "du skall icke tillbedja sådana (andra folks gudar), ej heller tjäna dem, ty jag, Herren din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärningar på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig." (2 Mos. 20:5)

3. Vrede - Detta är det mest uttalade och utmärkande draget hos GT-guden Jahve. Och Jahves/Herrens vrede drabbar inte bara israeliternas fiender, utan även dem själva ideligen vid deras avfall eller ohörsamhet. I t ex Klagovisorna heter det: "Herren kom såsom en fiende och fördärvade Israel han fördärvade alla dess palats, han förstörde dess fästen: Så hopade han över dottern Juda jämmer på jämmer." (Klag. 2:5)

När Herrens utvalda folk drabbas av missöden eller nederlag av mäktiga fiender, så är detta ytterst Herrens vilja, ty han använder i sin vrede sitt utvalda folks fiender som sitt redskap: "Eftersom du icke tjänade Herren, din Gud, med glädje och hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt, skall du få tjäna fiender som Herren skall sända mot dig under hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall lägga ett järnok på din hals, till dess att han har förgjort dig..., så skall Herren sända underliga plågor över dig och dina efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga krankhter." (5 Mos. 28: 47-48, 59)

Med dessa ord från Jahve i judendomens Torah är följaktligen "Holocaust" ett verk av Jahve/Herren, ty så högmodig och så full av vrede är han, så sataniskt grym.

4. Lättja - "Och Gud fullbordade den sjunde dagen det verk som han hade gjort; och han vilade på sjunde dagen från allt det verk, som han hade gjort. Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade gjort, när han skapade." (1 Mos. 2: 2-3)

- Efter fullbordat verk utför alltså Gud inget arbete, den fullkomliga lättjan.

5. Vällust - Något mera vällustigt än Jahve är svårt att ens i sin vildaste fantasi föreställa sig, en vällust som paras med Frosseri, nämligen när han i Leviticus (3:e Moseboken) påbjuder "Lagen om brännoffer", "Lagen om spisoffer", "Lagen om tackoffer", "Lagen om syndaoffer" och tillägg till alla dessa lagar i 5:e, 6:e och 7:e kapitlet. "Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästerna skall offra alltsammans och förbränna det på altaret: Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för Herren." (3 Mos. 1:13) Detta om brännoffer av ungdjur i själva helgedomen såsom "välbehaglig lukt för Herren" återkommer ständigt, ja, redan i Exodus (2:a Moseboken 29 kapitlet "Föreskrifter om prästernas invigning och om det dagliga offret"). (Se även 1 Mos 17:16)

6. Girighet - Jahve/Herren utmärks av den fanatiska girighet som tar sig uttryck i dyrkan av guldet. Så t ex ges noggranna anvisningar om hur den heliga arken skall förses med guld: "Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall du överdraga den och du skall på den göra en rand av guld runt omkring. Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem över de fyra fötterna... Och du skall göra stänger av akacieträd och överdraga dem med guld... Och du skall göra en nådastol av rent guld... Och du skall göra två keruber av guld... Du skall göra ett bord av akacieträd och du skall överdraga det med rent guld, och runt omkring listen skall du göra en rand av guld... Och lampstänger och brickor till den skall du göra av rent guld." (2 Mos 25: 11-13, 16-18, 23-25, 38)

En sak är klar: De kristna dygderna fattigdom, kyskhet givmildhet, anspråkslöshet och medlidande - vad man än må säga om dem och hur frekvent de än brytes av svaga människor - utmärker sannerligen inte Jahve

och hans utvalda folk i dess lydnad för hans bud. Världen har heller aldrig sett en rabbin som den heliga Franciskus av Assisi, och om någon sådan ralr bin förekommit är han i alla händelser ej föremål för någon helgondyrkan.

1. Högmod - "Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min, och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk. Detta är vad du (Moses) skall tala till Israels barn." (2 Mos 19: 5-6)

2. Avund - Avund parad med Vrede återkommer ständigt i Jahves/Herrens bud gentemot andra folk med andra gudar: "Du må icke tillbedja deras gudar, eller tjäna dem, eller göra såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta sönder deras stoder... Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla förvirring bland alla de folk som du kommer till..." (2 Mos. 23: 24, 27-)

3. Lättja/Girighet - Lättja parad med Girighet är den belöning som Jahve/Herren ständigt ställer i utsikt för sitt utvalda folk: "När nu Herren, din Gud, låter dig komma in i det land som han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dig - stora och vackra städer, som du icke har byggt, och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och olivplanteringar, som du icke har planterat - och när du då äter och bliver mätt, så tag dig till vara för att förgäta Herren, som har fört dig ut ur Egyptens land..." (5 Mos 6: 10-12-) Ja, här ryms även Frosseri.

4. Vällust - "Och om Herren, din Gud, då giver den (En främmande stad) i din hand, skall du slå allt mankön där med svärdsegg. Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte: och du må då njuta av det rov som Herren, din Gud, låter dig taga från dina fiender." (5 Mos. 20: 13-14)

Hur skall de mosaiska trosbekännarna - "de religiösa judarna" - kunna bortförklara alla dessa vedervärdigheter som frappant strider mot såväl kristen som sekularistisk humanistisk etik...? De fem Moseböckerna - Genesis, Exodus, Leviticus, Nuneri och Duteronanium - utgör ändå alltjämt judendomens Torah, Lagen, och är som enbart framgår av namnet den bärande beståndsdelen i den mosaiska trosbekännelsen. Att åtminstone vissa av profeterna senare, i varje fall i någon mån vid vissa enstaka tillfällen modifierade eller reformerade den mosaiska gudsbilden av den hämndgirige, grymme och hejdlöst frossande Jahve torde i sak inte ändra så värst mycket.

Hos Jesaja som räknas som den störste av de stora judiska profeterna, heter det i sista kapitlet ("Slutdomen över det falska och sanna Israel"): "Ty, se, Herren skall komma i eld, och hans vagnar skola vara såsom en stormvind; och han skall låta sin vrede drabba med hetta och sin näpst med eldslågor. Ty Herren skall hålla dom med eld, och med sitt svärd skall han slå allt kött, och många skola de vara, som bliva slagna av Herren." (Jes. 66: 15-16)

Ständigt denna mordlystne vredgade gud, fixerad till att förgöra och förinta - och just i eld. Den som observerat och besinnat detta kan förstå varför "Holocaust" blivit en sådan fixering och föremål för en sådan sällsam dyrkan, uppblandad med hat och långmod hos de troende judarna.

Ett mycket frapperande drag i mosaismen är att det inte där förekommer någon klar boskillnad mellan Gott och Ont, inkarnerad i två skilda mot varandra stridande krafter (Gud och Djävulen), även om Satan dyker upp i Job som "åklagaren", men denne "åklagare" är samtidigt Jahves verktyg, utsänd för att pröva "den rättfärdige Jobs gudsfruktan" genom att utsätta honom för de mest vedervärdiga djävulstyg. Det är även anmärkningsvärt, att Jahve/Herren sammanblandas med Satan. Så här heter det i Första Krönikerboken 21:a kapitlet, vers 1: "Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel." Och samma sak omtalas i Andra Samuelsboken 24:e kapitlet, vers 1 så här: "Men Herrens vrede upptändes åter mot Israel, så att han uppeggade David mot dem och sade: Gå åstad och räkna Israel och Juda." Är då Jahve densamme som Satan?

Och i Andra Krönikerboken ger Jahve/Herren sin välsignelse åt lögnens ande":

"Slutligen kom anden fram och ställde sig inför Herren och sade: - 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun. Herren frågade honom: 'På vad sätt?' Han svarade: 'Jag vill gå ut och bliva en lögnens ande i alla hans profeters mun.' Då sade Herren: 'Du må försöka att locka honom därtill, och du skall också lyckas, gå ut och gör så.' Och se, nu har Herren lagt en lögnens ande i dessa dina profeters mun, medan Herren ändå har beslutat att olycka skall komma över dig."(2 Krön. 18: 20-22)

JUDENDOMEN - EN NATIONALRELIGION (ej som kristendomen eller islam en individens religion och en religion för alla folk).

Innebörden av begreppet Lydnad i religiös mening och innebörden av begreppet Trohet kan förefalla för många,

som inte närmare reflekterat över saken, som likartade, identiska. I själva verket föreligger det en djup skillnad mellan Lydnad och Trohet.

I den mosaiska trosbekännelsen krävs av det utvalda folket obehindrad och villkorslös Lydnad för Jahves/Herrens bud och stadgar. Denna lydnad för en högre och fruktansvärd potentat förutsätter underkastelse, som för att kunna tillfullo genomföras hos ett helt folk, kräver Övervakning och Kontroll, alltså ett system av Terror, som när Herren ger Mose order att upprätthålla den upplösta) ordningen i lägret genom att säga: "dräpen vem I finnen, vore det också broder eller vän eller frände". (2 Mos 32: 27)

Terrorn i detta system understryks ju genom ständiga hotelser från Herren att utdöma fasansfulla straff, som även titt och tätt verkställs (eftersom Jahve/Herren använder sig av fiendefolk som sitt straffredskap).

Kravet på Lydnad/Underkastelse medför ju inte bara ett legaliserat terrorvälde, utan även svek och hyckleri, eftersom detta krav på lydnad och obetingad underkastelse under ytterst stränga föreskrifter blir outhärdligt för många och leder till revolter, om inte genom direkt avfall och uppror så indirekt genom, just att i smyg, handla självrådligt, alltså genom svek och hyckleri. (I alla totalitära stater är ju just å ena sidan terrorsystemet och å andra sidan det mer eller mindre nödtvungna sveket och hyckleriet utmärkande.)

Trohet har emellertid en helt annan innebörd än lydnad, eftersom Trohet sker frivilligt, åtminstone i princip. Trohet, när den uppfylls, leder inte - i varje fall ej nödtvunget - till underkastelse och ytterst terror, utan till pliktuppfyllelse och Ära. Den som uppfyller Trohet tillerkänns ett samvete, och när han bryter sin avlagda trohetsed (i äktenskapet) eller inför sin konung eller sitt lands fana) är han

medveten om att han därmed är pliktförgäten och handlar ärelöst (enligt de etiska principer som han med sin trohetsed underkastat sig i ett fritt val).

Trohet var den bärande individualistiska princip som bar upp de förkristna samhällena i Europa, både i Norden och i det antika Grekland liksom i det antika Rom, och som sedan överlevde i kristenheten, transponerad efter Kristi etiska budskap, särskilt under medeltiden. Trohet har sedan levt kvar men alltmer förflackats och uttunnats i våra sekulariserade samhällen, där individens frihet ofta överbetonats till självsvåld och därmed "otrohet". Men grunden för all moral och etik är ändå alltjämt ytterst Trohet.

Mosaismen och judendomen - liksom flera varianter av judaiserad kristendom och allmän liberalistisk sekularisering - känner ej till Trohet utan endast Lydnad som t ex lydnad för lagen (av fruktan för lagbrott med dess påföljder, ej djupare sett full trohet för lagen). Därför har vi en sådan omfattande rättsapparat med övervakning och kontroll av medborgarna, någon Trohet förväntar man sig ej längre, endast lydnad ("laglydnad") och denna lydnad förutsätter underkastelse som människor ofta är föga hågade att finna sig i utan gör sitt yttersta för att undkomma, när så är möjligt eller synes möjligt.

Här har vi alltså påtagliga effekter av mosaismen/judendomen i vår tid: kommunismens totalitära samhällssystem, där det allenahärskande partiet fungerar som en motsvarighet till det judiska prästväldet i den judiska teokratin, vidare också i våra sekularistiska demokratier: en byråkratisk kontrollapparat jämte ett omfattande hyckleri parat med betydande brottslighet på skilda nivåer, ofta som uttryck för frihet från det påtvingade laglydnadskravet, ofta som en otyglad hängivelse åt de lustar och laster, som inte längre är vare sig "ärelösa" eller "dödssynder".

Idéhistoriskt bör man ha klart för sig att den judiska mosaismen väsentligen är semitisk i så motto att den främst torde ha påverkats av det semitiska Babylonien (dit hebréerna fördes i "fångenskap" och där de skrev utkasten till hela Gamla Testamentet - H G Wells säger i sin Världshistoria att judarna kom till Babylon som ett ociviliserat folk och återvände därifrån med en kultur).

Kristendomen däremot blev genom Jesus frigjord från det semitiska kulturgodset och starkt påverkad av flera främmande "ariska/indoeuropeiska" kulturer och religioner. Professor C Nortocote Parkinson (han med "Parkinsons lag") säger i sin bok "Öst och väst" (Bonniers 1965), där han först citerar S Radha-krishnan:

"Persiens och Indiens inflytande på Främre Orienten, där kristendomen uppstod, är tydligt Buddhistiska idéer vandrade till Medelhavets kuster genom de grekiska städerna, förmedlade av köpmän och missionärer. Alexandra låg ännu mer än Syrien öppet för österländska idéer. En sällsam blandning av idéer från de olika traditionerna, grekiska, babylonska, buddhistiska och zoriastriska, uppstod under första århundradet före Kristus. - Allt detta är sant. Det framgår tydligt av många episoder i evangelierna: de vise männen "från Österns länder" och liknelsen om såningsmannen är buddhistisk, Jesu frestelse är zoro-astrisk (från Persien), hans avstående från familjen är hinduisk. De etiska normerna kommer huvudsakligen från essénerna via Johannes Döparen, vilka i sin tur fått det mesta från buddhismen. Helveteseld ingår i mazda och zoroasterläran och Jesu död föregripes av Mithra, fornpersisk gudom, ljusets besegrare över mörkret - en religion som konkurrerade med kristendomen första århundradet efter Kristus. Från buddismen åter skulle det senare kristna klosterväsendet komma." (s. 123)

Med den mosaiska judendomen (som på Jesu tid förvaltades av sadduceerna ("översteprästerna") och fariséerna och som räknas till den nutida judendomens läromästare) har kristendomen föga eller intet gemensamt. Oavsett hur det historiskt sett verkligen förhöll sig gick ju den evangeliske Jesus till storms mot just översteprästerna och särskilt fariséerna, som illasinnade och falska hycklare och kallade dem "huggormars avföda". Kristendomen har väsentligen påverkats av indoariska och indoeeuropeiska religioner, och därför var det kanske ingen tillfällighet att kristendomen kom att utbreda sig nästan uteslutande bland de "ariska" folken i västerlandet och omformas därefter med en gundläggande filosofisk och etisk uppfattning som bjärt kontrasterar mot den semitiska judendomen, fastän starka fundamentalistiska inslag i kristendomen - genom att kedja fast Gamla Testamentet vid Nya Testamente - röjde fatalt nog väg för mosaismen.

Enligt Den Heliga Skrift (GT) förfor "hjältekonungen" David på samma sätt mot sina försvarslösa fiender ammoniterna (2 Sam. 12: 26-31) som (enligt officiell nutida judisk version) Hitler och Himmler förfor mot sina försvarslösa fiender judarna - ja, faktiskt förfor konung David ännu grymmare, eftersom han först lät stycka de försvarslösa ammoniterna innan han lät bränna upp deras kvarlevor, medan judarna i "förintelselägrens gaskammare" skall aningslöst ha gasats ihjäl i föreskrivna duschrum, varefter de skall ha bränts upp i krematorieugnar. Massmord är etiskt sett lika avskyvärt hur förfarandet än tillgår, men att stycka försvarslösa människor i tröskvagnar av järn och bilor av järn, som David lät sina män göra, förefaller obestridligen mera grymt än att avliva människor aningslöst. Den stora skillnaden är dock den, att David av talrika judar och även kristna hedras som en stor och legendomspunnen "hjälte", medan Hitler, Himmler och deras kumpaner ständigt förbannas som ärelösa skurkar och djävulska nidingar.

Vad gäller denne konung David glömmer man inte bara att han lät massmörda ammoniterna var han kunde komma åt dem, utan man glömmer även att han på sin dödsbädd uppmanade sin son och arvinge till tronen, Salomo, - att döda hans (Davids) gamle trotjänare Joab: "Låt inte hans gråa hår få fara ned med frid i dödsriket." (1 Kon. 2:6), eller för att David skulle få Sauls dotter Mikal som brud måste ge konung Saul i brudgåva "förhudarna av ett hundra filistéer" (1 Sam. 18: 25), och att David gjorde detta dubbelt upp genom, att "låta döda tvåhundra filistéer, tog deras förhudar och överlämnade dessa som tvåfaldig brudgåva åt Saul", varigenom "Saul såg och förstod att Herren var med David". (1 Sam. 18: 27-28).

Och vad skall man väl säga om Psaltaren, den judiska församlingens sång- och bönebok än i denna dag. Där lovsjunges hat, hämndbegär, mordlystnad och folkmord, ja även barnamord lovsjunges. (ps. 37:28, 34, 59:6, 79: 5-6, 110: 6, 118: 10-12, 137: 8-9)

"Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan." (Ps. 137: 9)

Vilken framtidsvision hägrar för de troende judarna som vill ty sig till den store profeten Jesaja, han som många kristna sluter till sitt bröst, eftersom han på ett ställe förebådade Kristi ankomst ...?

Inte är det ett fränt himmelskt paradis för de gudfruktiga och sannfärdiga, ty den mosaiska tron (som även Jesaja omfattade) hyser ingen tro på ett liv efter detta och tror inte att människan har en evig själ, vilket ändå "hedniska" filosofer som Platon och Sokrates trodde. Nej, judendomen förkunnar om människan: "Ty du är stoft, och till stoft skall du åter varda." (1 Mos. 3: 19) Det är i stället ett jordiskt världsherravälde under judisk ledning, ett "Sions kommande härlighet" :

"Och främlingar skola bygga upp dina murar, och deras konungar skola betjäna dig... Och dina portar skola hållas öppna beständigt, varken dag eller natt skola de stängas, så att folkens (de främmande och underkuvade folkens) skatter kunna föras in i dig, med konungarna i hyllningståget. Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås, ja, sådana folk skola i grund förgöras (Jes. 60: 10-12)

Kan en imperialistisk utsugnings- och slavstat skildras åskådligare, mera konkret? Vad kan här bortförklaras? Och är det inte rent och skärt hyckleri, en pervertering av ordens innebörd och en fräck lögn, när profeten Jesaja senare bedyrar:

Alltså, de andra folkens "rättfärdighet" genom deras utsugning och förslavande under Herrens självutkorade lilla "egendomsfolk".

Arma judiska folk som segt genom årtusenden fasthållit vid denna vanvettiga tro - inte undra på att de så tragiskt fallit offer för andra folks djupa misstro och även dåraktiga övergrepp. 'Högmod går före fall eller snarare förfall.'

Om sionisterna inte hade med våld och terror skapat en judisk stat i Palestina, detta Israel och sedan upprätthåller med våld och terror denna judiska stat, då skulle man kunna låta Gamla Testamentet, med alla dess horribla grymheter vila i frid och betrakta det uteslutande som ett historiskt dokument. Men, Israel som judisk stat bygger på denna judiska bibel, Gamla Testamentet och därför är den en skrämmande aktualitet än i denna dag. Palestinierna är denna sionistiska läras första offer.

De följande sex studierna om sionismen, rasismen och nazismen är föranledda främst av den sionistiska staten Israels fördrivning av den palestinska urbefolkningen från deras hembygder och sionisternas förtryck av den kvarvarande palestinska befolkningen i det ockuperade Palestina, som sionisterna ombildat till den judiska staten Israel med de av denna stats militärmakt ockuperade områdena Västbanken och Gaza.

En annan anledning till dessa analyser är den historiska sanningen, som undanhållits eller förvrängts av den inflytelserika sionistiska propagandan i flertalet uppslagsverk och historieböcker liksom i massmedia - här i Sverige liksom i den övriga västvärlden.

Det som vanligen döljs är att sionismen inte bara är en rasistisk ideologi som för en rastisk politik på samma sätt som den vita härskarmakten med sin apartheidpolitik i Sydafrika. Man undanhåller också det som är kanske än mer komprometterande för sionismen och dess anhängare, nämligen sionismens nära samband med den judefientliga nazismen och ledande sionisters samarbete med ledande nazister i Hitlers Tyskland både före och under andra världskriget.

Man förstår att sionisterna och deras mäktiga propaganda-apparat med alla medel förvrängt och förfalskat historien och fortfarande gör så. Ty sanningen om sionismens verkliga ansikte skulle inför världsopinionen i Väst omöjliggöra sionisternas erövring av Palestina med staten Israel som okränkbar och i ständigt behov av västvärldens, främst USAs, sympatiska välvilja och ofantliga ekonomiska bidrag för att detta Israel skall kunna fortleva och utöva sitt förtryck och sitt militära herravälde.

För att till fullo kunna förstå den tragiska Palestinakonflikten och upprättandet av den sionistiska ockupationsmakten

Israel, måste man förstå den ideologi som bär upp denna maktstat, nämligen sionismen liksom dess historia.

Redan från början var sionismen rasistisk, senare på 30-talet och under början av andra världskriget samarbetade flera sionistledare med ledande nazister i Hitlers Tyskland och förslag framfördes även av ledande sionister i dåvarande Palestina till den tyska ambassaden i Ankara om ett vapen-brödraskap mellan sionisterna och Hitlers Tredje Riket.

Jag skall här i en serie föredrag informera om sionismens rasism och samverkan med nazisterna.

När man försvarar palestiniernas rätt till deras eget land, Palestina, som berövats dem av sionisterna med deras judiska stat Israel, och när man i analogi därmed fördömer detta Israel och dess ideologi, sionismen, i själva Israel liksom i olika länder där sionismen är aktivt verksam att stödja Israel politiskt och ekonomiskt, då tillgriper sionisterna och deras tanklösa anhängare ständigt samma metod, nämligen att avfärda de förtryckta palestiniernas försvarare som "antisemiter", judehatare, och associerar dem därmed till nazisterna och deras judeförföljelser och judemord under andra världskriget, väl medvetna om att detta är ett synnerligen effektivt propagandavapen att nedtysta och ta kål på motståndarna, eftersom ingen vill bli stämplad som nazist och ha minsta samröre med Hitler och hans anhang, hur politiskt tillintetgjord nazismen än är 42 år efter Hitler-Tysklands totala nederlag och upplösning.

Detta att stämpla försvaret för de skändade palestinierna och fördömandet av sionismen och dess stat Israel som antisemitism, är inte bara ett fult propagandatrick för att skydda och rättfärdiga Israel, alltså ett skydd och rättfärdigande av rov, våld och förtryck som ständigt pågår och inte tillhör ett passerat förflutet. Detta fula propagandatrick fyller också uppgiften att framställa sionismen i förryckt skepnad som antisemitismens och nazismens motsats. I själva verket förhåller det sig tvärtom: sionismen är spegelvänd antisemitism och nazism.

Som vi tidigare ofta framhållit har sionismen alla antisemitismens och nazismens ideologiska kännetecken: föreställningen om ett herrefolk som anser sig vara förmer än andra folk med rätt att behärska dem, den fanatiska hängivenheten och den lika lömska som försåtligt upphetsande propagandan för att lura folk, förhärligandet av militära dygder och den råa styrkan - allt detta är gemensamt för nazister och sionister.

Naturligtvis söker sionisterna på alla sätt dölja detta djupgående ideologiska och politiska samband mellan nazismen och sionismen - just genom att agera och agitera som den politiskt döda nazismens ivrigaste fiende och brännmärka varje kritiker av sionismen som antisemit och nazist. Precis som Hitler en gång i sin "Mein Kampf" på tal om massorna och propaganda, förlitar sig sionisterna på massornas okunnighet, lättrörlighet, dumhet och feghet: att de är för okunniga för att direkt avslöja lögner, att de är så lättrörliga att de låter sig påverkas av enkla slagord för eller emot något, att de antingen ger sig hän åt dyrkan av något eller hat mot något, att de är intellektuellt alltför loja eller otränade för att kunna genomskåda falska propagandafraser eller falska påståenden och oriktiga eller halvsanna slutsatser och att folk i allmänhet är alltför fega för att våga stå för sin egen uppfattning när den strider mot den förhärskande opinionens, att fegheten leder till konformism och anpassning.

Förutsättningen för detta tyranni över massorna är naturligtvis att man behärskar massmediainstrumenten för massornas påverkan och styrning. I den totalitära staten av den typ som fascismen och nazismen upprättade erbjuder detta inga oöverstigliga svårigheter: där införs statlig censur på varje obekväm åsikt och statsmakten eller det allenarådande partiet kontrollerar och styr all opinionsförmedling. I kapitalistiska demokratier av västerländsk typ, där det åtminstone officiellt råder full åsiktsfrihet och rätt att kritisera de makthavande, är det inte så lätt att kunna utöva åsiktstyranni mot massorna - men det kan gå åtminstone vad gäller en speciell fråga under förutsättning att man har eller kan utöva en tillräckligt stark kontroll över denna speciella fråga kring ett visst föreställningskomplex. För sionismen är detta föreställningskomplex följande - teser som ständigt upprepas:

2) Judar har på ett ojämförligt fasaväckande sätt massmördats av nazisterna i Hitlers Tyskland.

3) Andra länder gjorde inte tillräckligt för att rädda judarna undan de nazistiska judebödlarna.

4) De flesta - eller i varje fall många - åsåg passivt hur nazisterna massmördade judarna, ja, många av dem tyckte det bara var bra att på detta sätt bli kvitt judarna och det var även många som hjälpte nazisterna att massmörda judarna.

5) Israel är den enda räddningen för judarna, ty med Israel har judarna äntligen "kommit åter till sitt gamla hemland" och har fått sin egen stat som de känner sig lyckliga över, de har därmed fått sin förlorade nationella självaktning åter.

6) Israel har visat sig sällsynt livsdugligt genom att besegra övermäktiga grannar i krig som vill förinta Israel, varefter den judiska tragedin skulle återkomma och bli än mer förödande.

Slutsatserna av dessa sionismens propagandateser blir följande, som också ständigt upprepas så att massorna får in dem i sitt undermedvetna och accepterar dem utan eftertanke:

1) Judar kräver av oss ett särskilt deltagande, en särskild välvilja och sympati.

2) Detta deltagande och denna välvilja förstärks ytterligare av nazisternas fasansfulla judemord: detta får på inga villkor hända igen!

3) Genom vår själviskhet var vi medansvariga i nazisternas ohyggliga judemord: vi har syndat och vi måste sona denna vår skuld genom att understödja judarna, annars är vi medbrottslingar till ännu ett uppflammande judemord!

4) Längst inne var det nog så att alltför många av sitt besinningslösa judehat ville bli av med judarna: vår medskyldighet är fruktansvärd, vi måste sona detta genom att visa judarna förståelse och välvilja, all kritik av dem kan ge förnyad kraft åt judehatet!

5) Jovisst är Israel judarnas enda räddning och en återvunnen stolthet för dem: att beröva dem Israel vore ett oförlåtligt brott, att vi ådrog oss en svår synd, trots vår insikt om judehatets fruktansvärda följder! Vi måste trots allt stödja Israel!

6) Ja, judarna har sannerligen visat sig värdiga sin judiska stat, när de besegrat de hätska och övermäktiga arabiska staterna. Vi måste beundra judarna, för deras offervillighet och för deras tapperhet och duglighet.

Det är så här den sionistiska propagandan ständigt förs och genom psykologisk och moralisk utpressningstaktik kan den förlama varje motstånd också i demokratiska länder, där det råder åsiktsfrihet. Ty åsikten att Israel är en alltigenom orättfärdig stat och sionismen en judisk nazism blir inför denna sionismens propaganda fullständigt misstänkliggjord som direkt ondskefull eller aningslöst ondskefull - så länge det inte erbjuds motsvarande propagandaresurser att ingående bemöta denna sionistiska propaganda och ständigt kunna utmana sionisterna på offentlig debatt. Följande ifrågasättanden av sionismens propagandateser måste föras fram:

1) Har verkligen judar förföljts mer än andra trosbekännare och folkgrupper? Och varför har judarna förföljts - har judarna varit medskyldiga?

2) Var nazisternas massmord av judar "unika"? Och hur mycket är egentligen till fullo klarlagt om dessa massmord? Vad är masshysteri, vad är propaganda och vad är verklighet?

3) Mottog verkligen inte andra länder, judar från det nazistiska Tyskland, senare det införlivade Österrike och Tjeckoslovakien före kriget? Och hur stora var möjligheterna under kriget ...? Och med anledning därav: tar den judiska staten Israel emot förföljda kristna, muslimer och andra icke-judar?

4) Varför väckte så många judar i Östeuropa under kriget så många människors hat och illvilja? Fanns det någon

orsak? Och i så fall vilken? Borde man inte undersöka den saken och redovisa detta?

5) Är verkligen "det hotade och hatade Israel" den enkla räddningen för judarna? Eller är denna sionistiska stat kanske en fälla för judarna?

6) Hur har Israel blivit en övermäktig militärmakt? Vilka resurser förfogar själva det lilla Israel över? Varifrån får Israel hjälpen? Och hur fungerar denna hjälp från USA? Med vilka metoder arbetar Israel här? Borde inte detta närmare undersökas och redovisas?

I den sionistiska propagandan sägs det ständigt att antisionister, alltså de som kritiserar sionismen och ifrågasätter den sionistiska staten Israel med dess förtryck och ockupation av palestinierna, är "rasister" och "antisemiter" på samma sätt som nazisterna. I själva verket förhåller det sig tvärtom: det är sionisterna som är rasister och det är sionisterna som samarbetade med det nazistiska Tyskland. Flertalet människor känner inte till den sanna historien utan tror på sionistpropagandans förfalskning av historien. Och beklagligtvis är det så som alla propagandister vet: om en lögn upprepas tillräckligt ofta och aldrig blir offentligt motsagd, så tror flertalet människor att lögnen är sanning.

Vi bör nämna, att de källor vi hänvisar till genomgående är sionistiska och - beträffande sionisternas samverkan med nazisterna - delvis nazistiska. Det är alltså inte fråga om någon falsk hetspropaganda mot sionismen av dess fiender. Det är sionisterna själva som avslöjar sin rasism och sin periodiska samverkan med nazisterna.

Theodor Herzl, sionismens grundare, var inte någon motståndare till antisemitismen, i varje fall inte någon aktiv motståndare. Han betraktade antisemitismen som något oundvikligt och obotligt. I sina dagboksanteckningar säger han: "Jag förstår antisemitismen. Vi judar har som främlingar i olika nationer själva ådragit oss detta. I själva verket är antisemitismen en följd av den judiska emancipationen ... Antisemitismen kommer emellertid inte att skada judarna, jag anser att antisemitismen är en nyttig rörelse för den judiska karaktärsfostran" (Tagebucher, Berlin 1922).

Den tidigaste politiske sionisten var faktiskt inte Theodor Herzl utan Moses Hess, en äldre vän till den unge Karl Marx. "Genom Moses Hess grundades den judiska nationalidén på begreppet ras", framhåller Edmund Silberner, professor vid hebreiska universitetet i Jerusalem, i sin bok Socialists and the Jewish Question (Princeton University, 1969). Att Hess verkligen var den förste sionisten fastslås även av

Chaim Weizmann i dennes självbiografi (Ett liv i kamp för Israel, Stockholm 1951, s. 60).

"Hela historien har hittills handlat om en ras- och klasskamp. Raskampen är det ursprungliga och primära, klasskampen är det sekundära. Denna raskamp har i världshistorien främst stått mellan två mot varandra konfronterande raser: arier och semiter."

Detta är exakt samma historiesyn som nazisterna långt senare skulle framföra, inspirerade av fransmannen Arthur de Gobineaus digra verk om rasernas olikhet och den förtyskade engelsmannen Houston Stewart Chamberlains bok "Nittonde århundradets huvudlinjer".

Moses Hess framhöll dock, att "erkännandet av olika raser inte får leda till något över- och underordnande. En harmonisk samverkan mellan olika folk kan endast uppnås, när varje folk frigör sig från främmande herradöme. Nationell självständighet är en förutsättning för varje politiskt och socialt framsteg."

Moses Hess myntade först begreppet nationalsocialism, gemenligen förkortat till nazism, som han avsågo för den judiska nationalismen - och detta alltså redan år 1862. Sambanden mellan sionismen och den tyska nazismen fanns alltså redan från begynnelsen och skulle sedan både ideologiskt och politiskt utvecklas alltmer.

Theodor Herzls efterträdare som ordförande för Världssionistiska Organisationen blev den kände författaren Max Nordau. Trots att han var gift med en kristen kvinna av icke-judisk härkomst och lät döpa sina barn, var Max Nordau en utpräglat judisk eller sionistisk rasist. Den 21 december 1903 yttrade han i Edouard Drumonts militanta antisemitiska tidning La Libre Parole (Det fria ordet) i Paris följande:

en fråga om ras, och det finns ingen som jag är mer överens om i detta avseende än Monsieur Drumont:" (Desmond Stewart: Theodor Herzl, s. 322).

Sionisterna - till skillnad från flertalet emanciperade judar -accepterade rasismens grunduppfattning att judarna är ett folk för sig i främmande länder bland främmande folk med vilka de inte kan assimilera sig. Judarnas enda hemortsrätt är i deras fäders land, Palestina. Därvidlag var sionisterna helt överens med antisemiterna. Sionisterna var också överens med antisemiterna om att blandäktenskap är av ondo, inte av religiösa eller kulturella skäl utan därför att det egna blodet, den egna rasen måste hållas ren, varvid de kunde åberopa sig på Torah, Femte Moseboken, 7 kapitlet, verserna 3-4, och på lagstiftarna Esra och Nehemja i Gamla Testamentet. Den av många judar lovprisade filosofen Martin Buber, av många ansedd som vårt århundrades mest framstående judiske tänkare, skriver i sin bok Drei Reden uber das Judentum, som utkom år 1911:

"Det är blodet som juden känner som ett arv från årtusenden och som gör honom odödlig. Denna insikt om att det är blodet som skapar den närande kraften hos varje enskild är det väsentliga: att de djupaste lagarna för vårt vara bestäms av blodet, att vårt innersta tänkande och vår vilja bestäms av det ... Vem det vara må som ställs inför valet mellan miljöpåverkningar och blodets substans och kraftkälla väljer blodet, om han vill vara en verklig jude." (Martin Buber, On Judaism, s. 15-19)

Denna Bubers blodsmystik företer frappanta överensstämmelser med nazisternas "Blut und Boden".

För Buber var de sedan över ett årtusende i Europa bosatta judarna fortfarande asiater med hemortsrätt endast i Palestina. År 1911 skrev Martin Buber:

"Judarna har drivits bort från sitt land och skingrats i västerns länder, men trots detta har de förblivit orientaler, judar och endast judar ... Man kan upptäcka detta också hos de mest assimilerade judar, bara man förstår att nå deras själar ... När juden en gång får kontakt med sin moders-

Vad är väl detta om inte precis samma nationalistiska rasmystik som nazisterna använde mot judarna i deras antisemitiska propaganda: - Juden är och förblir jude, en obotlig främling bland oss tyskar, en fiende till oss som rotlös främling!

Också i sin långt senare utgivna bok Kampf um Israel återkommer Buber till samma tema: "Sionism är bekännelse till något enastående, oförlikneligt och unikt: den judiska själens bestämmelse".

Bubers mystiska sionism blev inte den folkligt rasistiska sionismen, som i stället kom att företrädas av Ignatz Zollschan från Österrike. Denne förkunnade följande: "Judarna är en nation av rent blod, av en högt utvecklad känsla för familjens renhet och av djupt rotade dygder, som kommer till uttryck i ojämförligt överlägsen intellektuell verksamhet. Förbudet mot blandäktenskap med mindervärdiga främmande folk skapade förutsättningarna för dessa moraliska värden och intellektuella prestationer som inte får gå förlorade genom beblandning med lågtstående raser. Om en ras som är så högt begåvad skulle få möjligheter att än en gång utveckla sin ursprungliga kraft, skulle ingen kunna jämföras med vad den skulle åstadkomma." (Jiidische Fragen/Jewish Questions, 1914, s. 17-18).

Detta nationalrasistiska skrävel är som hämtat ur en vulgär-nazistisk pamflett från Tredje Rikets dagar! Om man i stället för judar läser "tyskar" och "germaner"!

Vårt århundrades kanske främste naturvetenskapsman och den jude som alla judar är så stolta över, nämligen Albert Einstein, hemföll också åt rasistiska tankar. Så här sade Einstein i Solomon Goldmans bok Crisis and Decision (s. 116, 1938):

rasernas sammansmältning. Judarnas assimilering i europeiska nationer kan inte utplåna den bristande känsla av frändskap mellan judarna och deras värdfolk. Som en sista utväg är den instinktiva känslan av brist på frändskap en hänvisning till energins bevarande. Därför kan inte denna grundläggande brist på frändskap mellan judar och icke-judar utplånas genom aldrig så stora och välmenande påtryckningar."

Den världsberömde nobelpristagaren Albert Einstein med sin epokgörande relativitetsteori lade alltså under Hitlertiden sin stora prestige i vågskålen för det rasistiska tänkesätt som de antisemitiska nazisterna vände just mot Einsteins stamfränder judarna. Det var också Albert Einstein som i ett antal brev till USAs president Franklin D. Roosevelt övertygade denne om att USA måste tillverka atombomber och därmed inledde kärnvapnens tidsålder, under vars hotfulla slagskugga hela vår värld lever i fasa. (Se t ex Max I. Dimont: Judarna, Gud och historien, Stockholm 1980, s. 305)

En fanatisk rasist bland sionisterna som torde överträffa alla de andra sionisterna är Maurice Samuel, densamme som Chaim Weizmann framför ett särskilt varmt tack till vid utarbetandet av sin självbiografi Trial and Error, på svenska Ett liv i kamp för Israel. Denne Samuel, som på sin tid var en välkänd författare i USA, utgav 1927 boken 1, the Jew, där han med passionerad indignation fördömer en stad som han aldrig besökt utan endast ryktesvis hört talas om, nämligen staden Taos i New Mexico, dit konstnärer och författare från hela världen drogs på 20-talet:

"På denna lilla plats", skriver Samuel, "finns representanter för alla raser, afrikanska negrer, amerikanska och kinesiska mongoler, semiter och arier i en enda röra och som beblandar sig med varandra. Varför framkallar hos mig denna halvt verkliga halvt overkliga bild en sådan vämjelse och avsky som något skamligt och dystert djuriskt? Det hela verkar som en hop sammangyttrade kräldjur som ynglar av sig i en slaskhink."

3- ANTISEMITISKA SIONISTER OCH SIONISMENS HÄNFÖRELSE FÖR "BLUT UND BODEN", DEN BRUNA BLODS- OCH JORDKULTEN

Att sionismen är rasistisk och sionister är rasister ter sig för flertalet alltför chockerande för att det skall kunna vara sant, eftersom vi så länge har blivit indoktrinerade av den sionistiska propagandans falska teser att sionisterna bekämpar rasism och att det är sionismens motståndare som är rasister. Vi har i det föregående påvisat att ledande sionister som Moses Hess, Max Nordau, Världssionistiska Organisationens andre ordförande som efterträdde Theodor Herzl, den världsberömde judiske filosofen Martin Buber och även den än mer världsberömde fysikern Albert Einstein samt Chaim Weizmanns nära medarbetare, författaren Maurice Samuel, alla var de hängivna rasister: sionistiska rasister.

Men att ledande sionister också bekänt sig till nazisternas antisemitism och judeförakt, det framstår nog som än mer chockerande för många. Men också detta är sant och kan bestyrkas med relevanta fakta. Den antisemitiska propagandan påverkade sionisterna, i varje fall några av de ledande sionistiska aktivisterna.

För sionisterna var den judiska assimilationen den fiende som framför allt måste bekämpas. Så länge förföljda judar kunde bege sig till Västeuropa och framför allt till Amerika från Ryssland och Östeuropa och så länge judar i stort accepterades som likaberättigade medborgare i olika länder, insåg sionisterna att det här förelåg en stor fara att flertalet judar alltmer skulle beblanda sig med folken i de olika länderna och glömma sitt judiska ursprung. Därmed skulle det inte längre finnas någon judisk sammanhållning över nationsgränserna och sionismen skulle bli överflödig, totalt meningslös. Detta framtidsperspektiv tedde sig fruktansvärt hotfullt för sionisterna och det gör så alltjämt. Antisemitismen, judehatet, betraktades därför som en räddare i nöden, en nödvändig bundsförvant.

"Antisemitismen är judarnas räddande ängel, som kraftfullt sörjer för att judarna förblir judar ... Antisemiterna har skapat det judiska medvetandet hos många judar som inte vill vara judar." (Citerad av Franz Scheidl: Israel -Traum und Wirklichkeit, Wien 1962, s. 18).

"Antisemiterna kommer att vara våra mest pålitliga vänner och de antisemitiska länderna kommer att vara våra allierade." (Patai, 1960, band I, s. 84)

"Man kan väl inte säga att endast antisemitismen har satt sionismen till världen, men i varje fall i Västeuropa är antisemitismen den starkaste agitatorn för sionismen och antisemitismens undergång skulle här leda också till sionismens undergång." (A. Ruppin: Die Juden der Gegenwart, Jiidischer Verlag, Köln 1911, s. 278)

Dr Nahum Goldmann, som avled häromåret vid 87 års ålder, var alla tiders störste sionistledare, en veritabel stormästare inom sionismen: ordförande för Världskonferensen för judisk uppfostran, president för Världssionistiska Organisationen, president för Världsjudiska kongressen, president för Judiska materiella anspråk på Tyskland och ordförande för Judiska Agenturens exekutivkommitté. Denne Nahum Goldmann sade vid sitt inledningsanförande vid Världsjudiska kongressens möte i Geneve den 23 juli 1958:

"När antisemitismen i dess klassiska mening försvinner medför detta visserligen en förbättring materiellt och politiskt för de judiska samfunden överallt i världen, men det har också en negativ inverkan på vårt interna liv ...

Vårt (judiska) folk vet att kämpa heroiskt i dåliga tider, men har ännu inte lärt sig att leva skapande i goda tider." Och Jeshua Goldmann förklarade vid den 26:e Världssionistiska Kongressens möte i Israel den 30 december 1964:

"Den största faran för judendomen och den judiska enigheten är den bristande antisemitismen." (Franz Scheidl, ibid. s. 18)

Precis som antisemiterna i det nazistiska Tyskland ville den store sionistledaren Nahum Goldmann förbjuda judar att beblanda sig med andra folk. I Den judiska paradoxen (Tiden, 1978, s. 182), säger Goldmann: "En fullständig assimilering skulle vara en sannskyldig katastrof för hela det judiska livet "

"Hur sällsamt det än må förefalla, så står staten Israel i tacksamhetsskuld till de tolv år Hitlers "tusenåriga rike" varade, ty utan den nazistiska antisemitismens genomslagskraft skulle Förenta Nationerna aldrig ha kunnat driva igenom ett beslut till stöd för en judisk stat i det arabiska Palestina." (Der Staat Israel im Werden, Frankfurter Hefte, December 1951)

Nazisterna hävdade ju att judarna är en "ras för sig". Exakt samma uppfattning hade Louis D. Brandeis, medlem av USAs högsta domstol och länge det amerikanska sionistförbundets ordförande, en man som Chaim Weizmann stod i ständig kontakt med efter vad han uppger i sina tidigare omnämnda memoarer. "För Brandeis var sionismen ett intellektuellt experiment, vilande på en solid grund av logik och förnuft", försäkrade Weizmann. Denne Brandeis förkunnade:

"Vi vill för alla erkänna att vi judar utgör en särskild nationalitet, till vilken med nödvändighet varje jude hör i vilket land i världen han än bor, oavsett social ställning

och trosuppfattning. Vi måste organisera oss, organisera oss ända tills varje jude som kan stå på sina egna fötter förenas frivilligt eller ej under vårt sionistiska banér."

Det kanske mest egenartade är ändå, att flera sionistiska aktivister var renodlade antisemiter. Den sionistiska ungdomsorganisationen Hashomer Hatzair (Unga nattväktare), som bildades 1917, utgav år 1936 - alltså under Hitlertiden en pamflett där det hette:

"Juden är en karikatyr på en normal, naturlig mänsklig varelse, både fysiskt och andligt. Som enskild i samhället gör han uppror och kastar av sig alla samhälleliga förpliktelser och känner inte vare sig ordning eller disciplin." (Ibid. December 1936)

"Det faktum är odisputabelt, att judarna kollektivt sett är sjuka och neurotiska. De judar som härav känner sig kränkta och ivrigt förnekar denna sanning är de största fienderna till deras egen ras, ty därmed söker de efter falska lösningar på det judiska problemet:" (The Significance of a Jewish State, i tidskriften Jewish Call, Shanghai, maj 1935, s. 10)

Detta judiska självhat var faktiskt mycket vanligt förekommande bland kämpande sionister på 20-talet. År 1934 väckte det stor uppmärksamhet i sionistiska kretsar, när en känd forskare i biblisk historia vid hebreiska universitetet i Jerusalem, Jehezkel Kaufman, som själv var sionist, plockade fram i ljuset några av de värsta avsnitten i den hebreiska litteraturen. I sin bok Hurban Hanefesh (Själens holocaust eller bränning till döds) citerade han tre klassiska sionistiska tänkare: Mikha Josef Berditjevskij som sagt att "judarna är inte en nation, inte ett folk och inte mänskliga": Josef Chaim Brenner som sagt att "judarna är inget annat än ett zigenarpatrask, smutsiga hundar, omänskliga, lättsårade byrackor", och Aharon David Gordon, som sagt att "judarna är inget annat än eländiga parasiter, ett totalt

onyttigt och meningslöst folk". (J. Kaufman, Hurban Hanefesh: A Discussion of Zionism and Antisemitism, Issues, Winter 1967, s. 106)

Och Maurice Samuel, Chaim Wiezmanns medarbetare, skrev i sin bok You Gentiles (Ni icke-judar) från 1924:

"Vi judar, vi förstörare, kommer alltid att vara de som river ned och förstör vad andra bygger upp. "

4- SAMARBETET MELLAN SIONISTER OCH LEDANDE TYSKA NAZISTER FÖRE OCH UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET

Följande är väldokumenterade fakta och hänvisningar sker till välrenommerade judiska forskare och författare. Det är sålunda inte fråga om några subjektiva tyckanden för att ogrundat söka misstänkliggöra sionismen för dess samröre med nazismen, utan det är här fråga om historiska fakta och saklig information - att dessa fakta om sionismen är okända för det stora flertalet, också bland opinionsbildare och debattörer i våra massmedia, detta visar bara hur framgångsrik den sionistiska propagandan har varit och fortfarande är att förfalska och förvanska verkligheten om sionismen och hur inflytelserika sionisterna är att kunna hemlighålla för dem synnerligen obekväma och komprometterande fakta: att dessa sionister styr både historieskrivningen och åsiktsbildningen i nyhetsförmedling och debatter om Israel och det världsomfattande stödet till det ockuperade Palestina, den sionistiska staten Israel.

Först måste man göra klart för sig att förutsättningen för samarbetet mellan sionisterna och det nazistiska Tyskland under Hitler var en ideologisk gemenskap mellan sionismen och nazismen. Sionismen är helt enkelt judisk nazism - med två undantag som bör noteras:

1) Sionismen grundas på föreställningen att judarna är ett av Gud utvalt folk som fått Guds löfte att erövra ett annat folks land, Palestina, enligt Moseböckerna i Bibelns Gamla Testamentet, judendomens Torah (1 Mos. 15:18, 2 Mos. 19:5-6), 2 Mos. 23:31, 5 Mos. 34:4): "Ta bort föreställningen om det utvalda folket och det utlovade landet. och sionismens grundval faller samman", säger Nathan Weinstock i sin bok Le Sionisme contre Israel (förlaget Maspero, Paris 1969, s. 324). Någon motsvarighet till denna religiöst sanktionerade rasism med ett gudomligt löfte att erövra andra folks land fanns aldrig hos nazismen, vars rasism var mer renodlat nationalistisk och rasbiologisk.

2) Sionismen accepterar i sin stat Israel en parlamentarisk demokrati för sina judiska medborgare, medan nazismen i Hitlers Tyskland avvisade denna styrelseform och ersatte den med en "folkstat med ledarprincipen", i realiteten en diktatur.

I övrigt är överensstämmelserna slående mellan sionismen och nazismen: den extrema nationalismen, rasismen med stränga förordningar mot ras eller folkblandning, herrefolkstänkandet och den oförsonliga kampinställningen till utpekade fiender liksom läran om Lebensraum, livsrum, och Eretz Israel är alla gemensamma drag hos sionismen och nazismen.

Man bör lägga märke till, att staten Israel aldrig har fastställt sitt lands gränser utan ständigt utvidgar sitt territorium på arabernas bekostnad och ser fram emot att förverkliga ett Storisrael - enligt det bibliska löftet av Jahve till Abraham om att hans ättlingar skall få "detta land, från Egyptens flod (d v s Nilen) ända till den stora floden Frat (Eufrat i Irak)". (1 Mos. 15:18, 2 Mos. 23:31, 5 Mos. 3:4 osv)

Att det inte bara är vissa enstaka judiska religiösa fanatiker och bibelfundamentalister utan också ledande sionister som israeliska toppolitiker alltifrån David Ben-Gurion och Golda Meir, Moshe Dayan och Menachem Begin till Israels nuvarande premiärminister Yitzhak Shamir som åberopar sig på Gamla Testamentet för att rättfärdiga både staten Israel och dess ständiga erövringar, det framgår av talrika uttalanden av dem.

En framstående judisk filosof, Morris R. Cohen, professor vid flera välkända amerikanska universitet som Harvard, Stanford, Yale, Chicago, City College of the City of New York, har i sin bok The Faith of a Liberal, utgiven på förlaget Henry Holt & Co. i New York 1946, förklarat:

"Sionisterna godtar i grunden antisemiternas rasideolgi men drar därur olika slutsatser. I stället för teutonerna eller germanerna är det judarna som är den rena överlägsna rasen."

Och en av vårt århundrades mest berömde och lovprisade historiker engelsmannen Arnold J. Toynbee, förklarade inför ett årsmöte som hölls av American Council for Judaism i maj 1961 i Philadelphia i USA:

"Sionism och antisemitism är uttryck för identiskt samma åsikter, nämligen att det är omöjligt för judar och icke-judar att leva samman i ett och samma samhälle."

Professor Toynbee hade den 31 januari samma år, alltså 1961, hållit ett tal till studenterna vid det kända McGill-universitetet i Montreal i Kanada, där han bl a sade:

"Behandlingen av de palestinska araberna åren 1947 och 1948, när sionisterna med terror erövrade större delen av Palestina, var moraliskt lika oförsvarligt som nazisternas slakt av miljoner judar under andra världskriget i Europa. Därtill kommer en ännu svårare belastning, nämligen att palestinierna blivit bestulna på sitt land." (Detta senare citat är hämtat från ett referat i New York Times den 1 februari 1961 ).

Alltså, både ideologiskt och i maktpolitisk gärning finns det frappanta överensstämmelser mellan sionismen och nazismen! Vi skall senare återkomma till detta och belysa det ännu tydligare med dokumentära belägg.

Den i USA verksamma och ytterst välkända historikern Lucy Dawidowicz återger i sin bok A Holocaust Reader (s.150-153) följande resolution från Tysklands Sionistiska Federation den 21 juni 1933, alltså knappt fem månader efter Hitlers makttillträde:

"Sionismen tror", heter det i denna sionistiska deklaration, "att en pånyttfödelse av det nationella livet, som sker i tyskt liv genom anslutning till kristna och nationella värden även måste äga rum i den judiska nationella gruppen. Också för juden måste ursprung, religion, ödesgemenskap och gruppmedvetandet vara av avgörande vikt för att forma hans liv ... Vårt erkännande av den judiska nationaliteten sörjer för ett klart och uppriktigt förhållande till det tyska

folket och dess nationella och rasmässiga realiteter. Vi önskar inte förfalska dessa grundläggande frågor, eftersom också vi är emot blandäktenskap och för bevarandet av den judiska folkgruppens renhet, och vi avvisar varje överträdelse på det kulturella området "

Den ledande nazistiske ideologen Alfred Rosenberg, författaren till den i över 350 000 exemplar utgivna boken Der Mythus des 20. Jahrhunderts och som 1934 tillträdde befattningen som "världsåskådningsledare för nazistpartiet", förklarade följande i sin år 1937 utgivna bok Die Spur des Juden im Wandel der Zeiten, s. 153:

"Sionismen måste understödjas kraftfullt, så att ett visst antal judar årligen transporteras till Palestina eller åtminstone kan förmås att lämna Tyskland." (Citatet är återgivet av den tyske historikern Karl Pokehn i dennes uppsats The Secret Contacts, Zionist-Nazi relations 1933-1941 i Journal of Palestina Studies, nr 19/20, 1976.

Och Alfred Rosenberg hade fullt stöd av Hitler själv så sent som år 1938, vilket framgår av Jakob och David Kimches bok "Des Zornes und des Herzens Wegen", utgiven i Berlin 1956 (s. 26).

Professor Lucy Dawidowicz framhåller i sin tidigare omnämnda bok, att Tysklands Sionistiska Federation redan 1933 starkt motsatte sig en ekonomisk bojkott av det nazistiska Tyskland som "osionistiskt", och de tyska sionisternas huvudorganisation verkade aktivt för att upphäva handelsbojkotten av Tyskland.

"I slutet av 1937 etablerade sig den sionistiska organisationen Mossad Alyrah Beth i Berlin för att leda utvandringen av tyska judar till Palestina. året därpå 1938, kom sionisten Bar-Gilead från Mossad överens med den sedermera så beryktande Adolf Eichmann om att upprätta särskilda utbildningsläger i bland annat modernt jordbruk, så att de judiska emigranterna skulle vara bättre förberedda, när de anlände till Palestina. Denna verksamhet övertog nazisterna själva 1939, efter krigsutbrottet den 1 september." (Kimche, ibid. s. 433-444).

5- ALLA DAGENS ISRAELISKA, POLITISKA PARTIER HAR SAMARBETAT MED NAZISTISKA TYSKLAND

Efter att själv ha avgått från sin befattning, uppvaktade Hitlers ekonomiminister, dr Hjalmar Schacht, Hitler personligen hösten 1938 och föreslog honom hur man skulle kunna öka den judiska utvandringen från Tyskland till de länder som av ekonomiska skäl inte ville ta emot flera judiska invandrare, nämligen genom att till dessa länder överföra pengar från Tyskland, en plan som Hitler godtog, men som Världssionistiska Organisationens ledare, dr Chaim Weizmann senare tackade nej till, eftersom han endast ville ha judisk invandring till Palestina - för att stärka sionismen i Palestina gentemot den palestinska befolkningen. Förutom detta följer här en redogörelse för det ingående samarbetet mellan sionister och nazister i den s k Arlosoroffplanen samt Cohen-planen som båda var sionistiska initiativ för långtgående samverkan mellan Hitlers Tyskland och de ledande sionisterna i dåvarande brittiska mandatet Palestina.

Underlaget till de fakta som här redovisas är hämtade främst från två källor, dels en omfattande bok av Edwin Black: The Trarsfer Agreement, The Untold Story of the Secret Pact between the Third Reich and Jewish Palestine, som utkom 1984 samtidigt i New York och London på det ansedda förlaget Macmillan, dels en längre artikel om denna bok med kompletterande uppgifter i den vänsterorienterade västtyska tidskriften Mercur, som utges i Stuttgart. Vad som står helt klart är inte bara att framstående sionistledare i Hitlers Tyskland liksom i Palestina samarbetade med ledande nazister, utan dessutom att själva den högsta sionist-ledningen var beredd att offra de tyska judar som - till övervägande del - varken ville eller kunde bege sig till det brittiska mandatet Palestina.

Historien om hur den högsta sionistledningen omintetgjorde en större utvandring av tyska judar började i november 1938. Under intryck av den s k Kristallnatten den 9 och 10 november det året, då synagogor i flera tyska städer stacks i brand och judiska butikers fönster krossades av

en uppagiterad pöbel i Tyskland och de våldsamma reaktioner som dessa illdåd väckte utomlands mot nazistregimens Tyskland, beslöt den internationellt kände tyske ekonomen, dr Hjalmar Schacht, att göra något radikalt för att rädda fler judar från det judehatande Tyskland. Schacht ville finansiellt understödja en reglerad utvandring av de kvarvarande judarna i Tyskland, som vid denna tid även omfattade Österrike och Sudetområdena i Tjeckoslovakien. Flera hundra tusen judar hade lämnat Tyskland - men problemet var att det inte fanns några länder vare sig i Europa eller i Amerika eller på andra håll i världen som ville ta emot fler judar. Många mindre stater skyllde på att de av ekonomiska och sociala skäl inte kunde ta emot fler invandrare. Schachts plan gick i korthet ut på att ställa ekonomiska garantier till dessa länders förfogande, så att de kunde ta emot fler judar. Tyskland skulle med beslagtagna judiska egendomar betala mottagarländerna - men överföringen av likvida medel krävde samtycke av inflytelserika bankirer, bland dem chefen för Bank of England, Montagu Norman, som f ö var jude och personlig vän till Schacht. Hitler godkände Schachts plan att omgående flyga till London för att sammanträffa med denne mäktige bankman.

Så skedde och Norman godkände Schachts plan, sedan denne konfererat med den judiske bankiren Lord Berstedt, innehavare av den stora bankirfirman Samuel & Samuel i London och en judisk bankir, Rublee, från Wall Street i New York, som tidigare samma år hade deltagit i Evian-konferensen om hur tyska judar skulle kunna räddas över till andra, för ökad judisk invandring motsträviga, länder. En annan judisk bankir, som var sionist, fick i uppdrag att underhandla med sionistledaren Chaim Weizmann. Men Weizmann, som var chef för den judiska agenturen i Palestina, och sedermera skulle bli Israels förste statspresident, avböjde kallt Schachts plan, eftersom Weizmann endast ville ha judiska invandrare till Palestina för att därmed underlätta bildandet av en judisk stat, och inte judiska invandrare till andra länder, då detta - enligt hans uppfattning - inte skulle stärka sionismens sak. Ökad judisk invandring till Palestina stötte på hinder från den brittiska mandatmakten.

Hjalmar Schacht fick alltså återvända till Tyskland med oförrättat ärende. Den store sionistledaren Chaim Weizmann, som är en av den sionistiska staten Israels mest hedrade män och som fått det stora vetenskapliga institutet där uppkallat efter sig, är sålunda den man som bär huvudansvaret för att inte alla Tysklands judar kunde lämna landet. Förbindelserna mellan sionisterna och de tyska nazisterna var mycket ingående. Och började tidigt.

Redan 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland, slöts ett hemligt fördrag mellan nazistregimen och sionisterna om reglerad och även irreguljär invandring av judar från Tyskland till Palestina. Mellan april 1933 och maj 1939 lämnade 304 500 judar Tyska riket, därav 65 000 till Palestina, som ju då var ett brittiskt mandat med en mycket stor arabisk-palestinsk majoritet. 63 000 tyska judar begav sig under denna tid till Amerika, 40 000 till Storbritannien, 30 000 till Frankrike och 25 000 till Argentina, därjämte åtskilliga tusen till Holland, Belgien och de skandinaviska länderna.

Det hemliga fördraget undertecknades den 7 augusti 1933 mellan representanter för Tysklands Sionistiska Federation, Londons sionistiska exekutivorgan och Anglo-Palestine Bank och ägde därmed laga kraft i det nazistiska Tyskland den 28 augusti 1933. För denna judiska utvandring från Tyskland till Palestina betalade Tyskland 1 000 pund för varje judisk invandrare till Palestina, vilket i dagens penningvärde motsvarar ungefär 150 000 kronor, alltså för varje från Tyskland till Palestina invandrad jude. Inalles blev detta mycket stora penningbelopp, vilka i hög grad bidrog till investeringar för utveckling av de judiska områdena i Palestina på 1930-talet - inalles ca 1,3 miljarder riksmark.

Denna överenskommelse mellan sionisterna och nazisterna var omstridd bland judarna. Den från Tyskland flyktade och i New York bosatte judiske skriftställaren Helms säger i sitt bidrag till den västtyska tidskriften Merkurs special-nummer om detta ämne:

"Chaim Arlosoroff en av ledarna för den judiska agenturen i Palestina och en nära vän till Chaim Weizmann, reste i slutet av april 1933 till Berlin för att underhandla med den nazityska regeringen om möjligheterna att avsevärt öka den judiska utvandringen från Tyskland till Palestina. Arlosoroff föreslog de tyska nazisterna att grunda en särskild "utvandringsbank" där de i Tyskland infrusna förmögenheterna från rika tyska judar skulle samlas och förvaltas i avsikt att sedan överföras till den judiska förvaltningen i Palestina allteftersom judiska invandrare anlände dit.

Just vid denna tid - i april 1933 - hade den i Tysklands ekonomi erfarne judiske bankiren Sam Cohen fått en idé, som han presenterade för den tyske konsuln i Jerusalem, Heinrich Wolff.

Huvdrollen i Cohens plan spelade den av honom kontrollerade palestinska firman Hanatoiah Ltd, som främst befattade sig med inköp och försäljning av citrusfrukter och landområden. Cohens plan bestod däri, att varje tysk Palestina-emigrant skulle inbetala de tusen punden till ett spärrat konto för Hanatoiahs bolags räkning för inköp av bl.a. rör för konstbevattning i Tyskland (i stället för inköp av sådana produkter i Tjeckoslovakien till läge pris). Den tyske konsuln Wolff förordade denna affär."

Sam Cohen reste till Berlin och erhöll den 19 maj 1933 besked om att det nazityska finansdepartementet var villigt att acceptera hans förslag, men begränsa affären till en miljon riksmark (bortåt 60 miljoner kronor i dagens penning-värde).

Chaim Arlosoroff, den världssionistiska organisationens sändebud, kunde alltså på grund av Cohens plan inte uträtta mycket, varför han for vidare till London och där omarbetade och förbättrade sitt projekt, genom att införa en "likvidationsbank", för vilken både den engelska och den (fascistiska) italienska regeringen stod som garanter. Arlosoroffs plan gick ut på att de tyska affärerna med det judiska Palestina skulle utvidgas och inte omfatta enbart fruktodlingar och jordbruk som i Cohens plan utan även omfatta infrastrukturer

för nya städer i det judiska Palestina. Dessutom skulle det tyska invandringskapitalet på 1 000 pund per emigrerande jude fördubblas och ett tusen pund därav förvaltas av den sionistiska agenturen för investeringar: "Man kunde inte omflytta tusentals judar till det primitiva Palestina utan att ordna gator, skolor, sjukhus, hamnar och andra grundläggande organ i ett modernt samhälle i tjugonde århundradet." Efter långa förhandlingar enades sionistledningen om att godta Arlosoroffs förslag, vilket var i sista minuten, ty den nazityska regeringen hade redan accepterat Cohens plan. Den fördragstext som den 10 augusti 1933 utarbetades av Hans Hartenstein på tyska finansdepartementet sammanföll med Arlosoroffs, med undantag av några i sak oviktiga detaljer.

Den 18:e internationella sionistkongressen i Prag ägde rum en vecka senare, där flertalet delegater naturligtvis saknade varje kännedom om de hemliga fördragen mellan sionistledningen och det nazistiska Tyskland med påföljd att majoritetsresolutioner antogs om bojkott av Nazityskland, alltså raka motsatsen till vad som överenskommits vid de hemliga förhandlingarna. Några dagar innan denna sionist-kongress i Prag inleddes den 14 augusti 1933, lät den ledande amerikanske sionisten, rabbinen Stephen Wise meddela: "Anständiga judar med självrespekt kan inte driva handel med Tyskland, kan varken köpa eller sälja tyska varor och kan inte resa med tyska fartyg."

Endast judiska arbetarpartiet (Mapai), som utgjorde den starkaste gruppen inom sionistorganisationen, kände före sionistkongressen (i Prag) till de med Nazityskland ingångna fördragen, men behöll denna kunskap för sig själv. Först sedan kongressen påbörjats den 21 augusti lät Goebbels bomben brisera. Genom att indiskret avslöja den hemliga fördragstexten ville han tvinga representanterna för de sionistiska organisationerna att hålla sig till fördraget och dessutom avstyra de judiska planerna på världsomfattande bojkott av tyska varor och tjänster. Uppgifterna från Berlin hotade att splittra enigheten bland de sionistiska delegaterna. En majoritet förordade dock bojkott under

ledning av Vladimir Jabotinsky, ledaren för de maximalistiska revisionisterna (den höger som sedan letts av Menachem Begin och Yitzhak Shamir), vilka (åtminstone då) med våld krävde ett Storisrael fritt från araber. Jabotinsky var en stor beundrare av Mussolini (som då ännu inte var Hitlers bundsförvant) och fascismen, och David Ben-Gurion, ledaren för Mapai, kallade faktiskt Jabotinsky för "en judisk Hitler". Minoriteten som förordade ekonomisk samverkan med Nazi-tyskland (enligt det ingångna fördraget) leddes av Mapailedaren David Ben-Gurion. Denne förklarade följande: "Problemet mellan kapital och arbete kan inte lösas på en sionistkongess. Sionistkongessen kan endast intressera sig för att snarast bygga upp Palestina."

Chaim Arlosoroff mördades på kvällen den 16 juni 1933 när han promenerade med sin fru Sima i Tel Aviv. Mordet skylldes effektfullt på "revisionisterna", varigenom Mapai-fraktionen kunde utmanövrera Jabotinsky och de andra motståndarna till överenskommelsen (med Tyskland). Den 27 augusti lät Goebbels meddela i Berliner Tageblatt, att Tyskland var redo att fördubbla importen av palestinska (judiska) Jaffaapelsiner i utbyte mot tyska industriprodukter. Ja, han ställde i utsikt att trefalt öka den tyska importen av frukt från (det judiska) Palestina. Natten mellan den 2 och 3 september krävde Mapai att (den på sionistkongressen i Prag beslutade) handelsbojkotten av Tyskland skulle inställas med 152 röster för och endast 13 röster mot. Den 4 september 1933 bekräftade delegaterna att den träffade handelsöverenskommelsen med det nazistiska Tyskland skulle hållas - därmed kunde 50 000 tyska judar utvandra till Palestina med inalles 100 000 000 eller 100 miljoner pund, dels i kontanter, dels i tyska industriprodukter, vilket innebar en oerhörd ekonomisk potential för Palestinas judar (med möjligheter att köpa upp landområden av araber).

Detta var emellertid inte den enda överenskommelsen mellan sionisterna och det nazistiska Tyskland. Den nuvarande israeliske premiärministern Yitzhak Shamir tillhörde de sionister som 1941 kontaktade Hitler och framförde till honom ett märkligt förslag. Initiativtagarna (från sionis-

tisk sida) satt i den internationella militärorganisationen NMO = Irugn Zwai Leumin (som gjorde sig ryktbar genom terrorism mot den brittiska mandatmakten efter 1945). Dokumentation härom föreligger i Västtyska Förbundsarkivet under beteckningen E 234158, daterat den 11 januari 1941 och har bl a följande ordalydelse:

"Evakueringen av de judiska massorna från Europa är förutsättningen för en lösning av den judiska frågan. Denna lösning är emellertid endast möjlig genom att flertalet av dessa judar kan föras till det judiska folkets hemland i Palestina och genom upprättandet av en judisk stat inom det judiska folkets historiska gränser."

NMO är väl införstådd med den tyska regeringens goda vilja till de sionistiska aktiviteterna och de sionistiska emigrationsplanerna enligt följande:

1) Gemensamma intressen kan å ena sidan existera mellan genomförandet av en europeisk nyordning i överensstämmelse med det koncept som framlagts av Tyskland och å andra sidan med det judiska folkets nationella strävan, förkroppsligade av NMO (Irgun Zwai Leumin).

2) Ömsesidigt och nära samarbete mellan det nya Tyskland och en ny folkligt -nationell judisk enhet skulle vara möjligt.

3) Upprättandet av en historisk judisk stat på nationell och totalitär bas, enligt fördrag förbundet med Tyskland för att stärka dess intressen i Mellanöstern i framtiden, skulle därmed kunna åvägabringas.

Utgående från dessa förutsättningar skulle NMO i Palestina, efter att ha tillfredsställt sina nationella anspråk genom den israeliska frihetsrörelsen, aktivt kunna inträda i kriget (mot de allierade) på Tysklands sida.

Detta anbud från NMO måste förenas med en överenskommelse, att den militära utbildningen och organiseringen av de judiska människoreserverna i Europa ställs under NMOs kommando och ledning ...

Den israeliska frihetsrörelsens indirekta deltaganden inom ramen för (den nazityska) nyordningen i Europa, som ännu befinner sig i sitt begynnelsestadium, skulle vara nära förenad med en positiv radikal lösning av det europeiska judeproblemet, i överensstämmelse med det judiska folkets ovannämnda nationella strävanden. Detta skulle betyda en utomordentlig förstärkning av de moraliska grundvalarna gentemot hela mänskligheten.

I sin ideologi och struktur är NMO nära förbundet med Europas totalitära rörelser.

Hitler besvarade emellertid aldrig detta anbud. Alltså, Israels båda största politiska partier (som ingår i den nuvarande israeliska koalitionsregeringen) arbetarpartiet och högerpartiet har nära samarbetat med det nazistiska Tyskland.

6- SKRIFTLIG DOKUMENTATION AV SAMARBETET MELLAN SIONISTER OCH LEDANDE TYSKA NAZISTER

Den västtyske diplomaten - han har bl a varit ambassadsekreterare vid Förbundsrepublikens legation i Israel och västtysk ambassadör i FN - Jörg von Uthmann har i sin Doppelgänger, du bleicher Geselle, Zur Pathologie des deutsch-judischen Verhältnisse (Seew ald, Stuttgart 1976), redovisat detta samröre och bl a framhållit följande:

1) att ledaren för de judiska frågorna inom den nazityska säkerhetstjänsten, underställd SS-ledaren Heinrich Himmler, Untersturmführer Leopold von Mildenstein två gånger, 1933 och 1934, for till Palestina i sällskap med sionistiska funktionärer för att undersöka möjligheter för tyska judar att invandra till Palestina.

2) att i den tyska propagandaministern Joseph Goebbels tidning Der Angriff, publicerades flera artiklar om de judiska bosättningarna i (dåvarande) Palestina och "i ljusaste färger". Goebbels blev så hänförd över dessa vackra skildringar, att han lät tillverka ett minnesmynt över dessa tappra judiska pionjärers insatser, som på ena sidan visade David -stjärnan och på den andra hakkorset.

3) Den 23 december 1935 publicerades i Der Angriff en intervju med ordföranden för Tysklands Sionistiska Federation, Georg Kareski, i vilken denne framhöll (de nazistiska) Nürnberglagarna (av år 1935) i lovprisande ordalag såsom en uppfyllelse av gamla sionistiska önskemål, varvid han särskilt betonade vikten av förbud mot rasblandning och blandäktenskap.

4) Medan andra judiska organisationer fick sin rörelse- och yttrandefrihet inskränkt i det nazistiska Tyskland kunde sionistiska skrifter utges (i Nazityskland).

5) Hösten 1933 hade den tyska riksregeringen slutit en överenskommelse med sionistledare, den s k Haavara-överenskommetsen, om judisk utvandring från Tyskland

till Palestina, varvid ingick transferering av pengar till dessa judiska utvandrare. För detta ändamål upprättades i Berlin ett särskilt förvaltningsorgan, Palestina-Treuhandstelle, förkortat Paltreu. Utvandringen av judar från Tyskland till Palestina steg så snabbt och i så stor skala, att araberna blev allvarligt övertygade om att Hitler själv måste vara jude och därför var intresserad av att skapa ett judiskt Mellanöstern.

6) I slutet av februari 1937 sammanträffade Feiwel Polkes, representant för den största sionistiska väpnade gruppen Haganah (som skulle utgöra kärnan i den kommande israeliska armén), med Mildensteins efterträdare Herbert Hagen på en vinrestaurang "Traube" i Berlin för att dryfta möjligheterna av hur man med tysk ("nazistisk") hjälp skulle kunna kringgå den brittiska mandatmyndighetens invandrarbestämmelser. Polkes lät förstå, att man i nationella judiska (sionistiska) kretsar såg med välvilja på den radikala tyska (nazistiska) judepolitiken, varvid man fäste särskild vikt vid, "att de från Tyskland utvandrade judarna förpliktigade sig att uteslutande bosätta sig i Palestina, inte i något annat land". Som motprestation erbjöd Polkes sig, att förse den tyska säkerhetstjänsten (SD) med hemliga informationer och att "med energi understödja tyska utrikespolitiska intressen i Främre Orienten".

7) På hösten samma år (1937) begav sig Hagen och Adolf Eichmann till Kairo för att fortsätta sina (i Berlin inledda) förhandlingar med Polkes, Haganahs representant.

8) Inte bara Haganah utan även dess sionistiska rivalorganisation Irgun Zwai Leumin uppvaktade den tyske marinattachén så sent som i januari 1941 i Istanbul, där denna judiska organisation (som bl a Shamir tillhörde) erbjöd det nazistiska Tyskland ett tyskt-judiskt vapenbrödraskap i kriget mot britterna. (Man bör därvid observera att vid denna tidpunkt befann sig England ensamt i krig mot Tyskland och Italien. Tysklands krig mot Sovjet började ju först den 22 juni 1941 och mot USA först den 12 december samma år.)

9) Den tyske marinattachéns kvarlämnade anteckningar från det sionistiska besöket på den tyska legationen i Istanbul visar med all önskvärd tydlighet att det rådde stort samförstånd mellan parterna: "välvillig inställning till den tyska riksregeringen ... till de sionistiska emigrationsplanerna ... och intressegemenskap beträffande strävanden till Europas nyordning enligt den tyska konceptionen och det judiska folkets sanna nationella aspirationer" o s v.

10) Och "den israeliska frihetsrörelsen erbjöd även ett aktivt deltagande i kriget på Tysklands sida".

1) att "skaparen av begreppet nationalsocialism (nazism) härrör från den tidige sionisten Moses Hess, medan Marx förutsåg en statslös socialism, ja, han (Hess) jämställde judendom med socialism - liksom senare Hitler, fast med omvända förtecken".

2) att de judiska socialisterna inom "Bund" avfärdade sionismen liksom den judiska nationalsocialismen, hindrade inte att den judiska nationalsocialismen senare fick en ny företrädare i Chaim Arlosoroff, teoretiker för den första palestinska arbetarrörelsen "Hapoel Hazair" i den år 1919 utkomna skriften "Den judiska folksocialismen", där de marxistiska teserna uttryckligen avvisades.

3) att samma tongångar hördes hos Robert Weltsch, chefredaktörer för Jiidischen Rundschau, där det hette: "Den sanna socialisten måste vara nationell. Ty människornas väsentliga sammanhang ligger i den inre, blodbestämda och mytbestämda förbundsenheten, inför vars hemlighet den sanne socialisten måste buga sig med vördnad". I nästan identiska ordalag uttalade sig Alfred Rosenberg: "Den som i dag vill vara nationalist måste vara socialist, och omvänt". Och i ett Führermeddelande den 21 mars 1935 heter det kortfattat: "I stället för klasskampen har inträtt folkgemenskapen".

4) Också dr Martin Buber (allmänt ansedd som 1900-talets störste filosof) har uttalat sig på samma mystiskt nationalistiskt rasistiska sätt och i den Rosenbergska nazismens anda: "Det djupaste skiktet i vårt väsen är bestämt av blodet".

Ernst Bloch, en annan av vårt århundrades betydande judiska filosofer och författare säger:

Det är också betecknande, säger Jörg von Uthmann, att i dagens Israel har man genomfört lagar och förordningar som påfallande överensstämmer med det nazistiska Tysklands raslagar (Nürnberglagarna av år 1935), så t ex råder i Israel förbud mot äktenskap - och sexuella förbindelser - mellan judar och icke-judar. Och det är även frapperande överensstämmelser mellan det nazistiska Tysklands lovsånger till "jord och blod" och Israels intellektuellas hyllningar till "jordens bröst" o s v.

SIONISM OCH APARTHEID: Israel och Sydafrika - en jämförelse som visar påfallande stora likheter

Israel är officiellt en judisk stat, alltså en stat där endast judar är fullvärdiga medborgare, medan landets ursprungliga invånare, palestinierna, vare sig de är muslimer, kristna eller ateister, är förtryckta och diskriminerade - eller folkåtskillnadssystem där man skiljer på fullvärdiga medborgare och andra som bor och arbetar i landet. Sydafrika har infört ett apartheidsystem, där endast de vita, folk av europeisk härkomst, är fullvärdiga medborgare. Asiater och de s k färgade - av blandad ras - har emellertid sina valda ombud i det sydafrikanska parlamentet, medan den svarta räknas som "gästarbetare" och är hänvisade till sina s k bantustan eller hemländer alltefter sin svarta stamtillhörighet.

I grunden tillämpar alltså både Israel och Sydafrika samma diskriminerande och repressiva rasåtskillnadspolitik.

För det första, har de sionistiska judarna erövrat palestiniernas land genom massinvandring av europeiska och senare orientaliska judar. Israel har genom lagen om återvändande 1950 förklarat att alla judar i hela världen är israeliska medborgare, medan Sydafrika koloniserade sitt område under flera hundra år, först som en holländsk koloni längst i söder över ett stort obebott område, sedan som en del av det brittiska imperiet.

För det andra, har Sydafrika aldrig infört någon lag om att alla vita i hela världen är sydafrikanska medborgare som har rätt att fritt strömma in i landet och som bosättare tilldelas rätt att ta de inföddas jord som fallet är med Israel och världens judar.

För det tredje, har alltså Sydafrika upplåtit ganska stora arealer av sitt territorium till de svarta för egna svarta

svartstyrda stater, ett av dessa svarta hemländer Transkai är 40 000 kvadratkilometer, alltså dubbelt så stort som själva Israel utom Gazaremsan och Västbanken.

Fär det fjärde, bistår faktiskt Sydafrika med betydande ekonomisk och teknisk hjälp till de svarta hemländerna, också inom läkarvård och undervisning, både skol- och universitetsutbildning, medan Israel inte bidrar med något för de fördrivna och förtryckta palestinierna, av vilka tiotusentals lever i eländiga flyktingläger. I stället angriper Israel de palestinska flyktinglägren med flygbomber ... Efter denna korta orienterande inledning om den judiska staten Israel och apartheidens Sydafrika skall jag mera ingående beröra likheter och olikheter mellan dessa båda stater.

Likheter: 1. Både Israel och Sydafrika har i flera resolutioner fördömts av FN, dels för att ha brutit mot de mänskliga fri- och rättigheterna, dels för att ha kränkt grannstaterna genom militära interventioner för att destabilisera dem, dels för att olagligen ha ockuperat vissa angränsande områden: Israel genom att ockupera östra Jerusalem, Västbanken, Golanhöjderna och Gazaremsan i samband med sexdagarskriget i juni 1967; Sydafrika genom att ockupera Sydväst-afrika eller Namibia och där tillsätta en sydafrikansk marionettregim.

2. Både Israel och Sydafrika är för den privilegierade befolkningen, alltså för den judiska i Israel och för den vita eller europeiska, västerländska parlamentariska "demokratin" med olika partier som i återkommande fria val tävlar om regeringsmakten. Den interna politiska debatten inom "Herrefolket" handlar mest om man effektivt ska försvara den rasistiska staten.

3. Både Israel och Sydafrika är stater som bygger på en rasistisk ideologi, sionismen respektive aparheid, som båda fördömts av en stor majoritet av FNs generalförsamling.

4. Både Israel och Sydafrika är teknologiskt framskridna stater som kan bereda den privilegierade befolkningen en jämförelsevis hög levnadsstandard, i Sydafrika dock i stort betydligt högre än i Israel.

5. Både Israel och Sydafrika har ett mycket avancerat militärt försvar, en krigsmaskin som ofta används offensivt mot grannstaterna och som är ojämförligt mycket starkare än omvärldens. Men Israel skulle inte kunna klara sig på sikt militärt utan USAs hjälp.

6. Både Israel och Sydafrika uppfattas ideologiskt som en utmaning och politiskt och militärt som ett hot mot omvärlden - detta i så hög grad att båda dessa stater permanentar konflikter som kan få oförutsebara konsekvenser och rentav utlösa ett tredje hett världskrig. Ty både Israel och Sydafrika intar en kompromisslös inställning mot alla radikala förändringar av deras ideologier och politiska system samtidigt som båda dessa stater förfogar över kärnvapen utom all internationell kontroll. Det hör också till saken, att Israel och Sydafrika sedan flera år har ett nära och alltmer omfattande samarbete ekonomiskt och militärt, särskilt på kärnvapenteknologins område.

Det finns alltså flera påfallande likheter mellan den judiska staten Israel och apartheidens Sydafrika: båda är i grunden rasistiska och båda är utmanande aggressiva och oresonliga i sin självrättfärdighet. Men det finns även vissa olikheter.

1. Israel är ett litet land, endast ca 20 000 kvadratkilometer utan värdefulla naturtillgångar, medan Sydafrika är ett stort land, 1,2 miljoner kvadratkilometer eller 60 gånger så stort som Israel. Även om endast 15% av Sydafrikas totala areal är odlingsbar, blir det ändå 180 000 kvadratkilometer eller nio gånger Israels yta. Dessutom har Sydafrika många värdefulla - och på världsmarknaden mycket åtråvärda - naturtillgångar som guld, diamanter krom, platina m m. Det är inte Sydafrika som är i så starkt behov av den övriga världen utan tvärtom

den övriga världen som behöver Sydafrika. Med Israel råder det omvända förhållandet. Utan hjälp från omvärlden skulle Israel inte överleva mer än några veckor.

2. En viktig skillnad mellan Israel och Sydafrika är att Israel har ett starkt stöd av den rika och inflytelserika västvärlden, medan Sydafrika saknar allt sådant politiskt och moraliskt stöd (åtminstone öppet) p g a politiskt hyckleri. Större delen av den judiska befolkningen lever utanför Israel, bara i USA bor det dubbelt så många judar som i själva Israel. Och judarna är organiserade i alla länder i hela världen i mäktiga sionistiska lobbygrupper till stöd för Israel. Främst i supermakten USA har de sionistiska lobbygrupperna ett starkt grepp om både opinionsbildningen och själva regeringen i dess Mellanösternpolitik. Även om Israel starkt fördöms i FN och jämställs med Sydafrika av de arabiska och afroasiatiska länderna som utgör majoriteten av generalförsamlingens medlemsstater, så har Israel ändå alltid stöd från USA och flertalet av de andra rika västliga "demokratierna", även om dessa stater ibland kan uttala viss "kritik" mot en alltför flagrant israelisk våldspolitik. Sydafrika däremot fördöms och brännmärks enhälligt av alla världens nationer och avskys som en pestsmittad under Medeltiden. Sydafrika bojkottas - utom när det gäller de allra viktigaste sydafrikanska metallerna. Inte ens svarta sydafrikanska idrottsmän får tävla i Sverige, till exempel, medan det aldrig får vara tal om någon bojkott av Israel. När fyra svenska riksdagsmän för några år sedan besökte Sydafrika för att själva se hur förhållandena var där, så haglade fördömelserna mot dem i svenska massmedia för att bryta bojkotten av Sydafrika, medan det inte väcker några som helst protester att tusentals svenskar - judar liksom icke-judar - besöker Israel som turister eller att vissa svenska judar bosätter sig i Israel och automatiskt får israeliskt medborgarskap. Dubbelmoralen och hyckleriet kan knappast vara större. Svenska polisen och SÄPO samarbetar officiellt med israeliska polisen, medan man straffar några svenska polismän, som åkt på privat semester till Sydafrika.

självbärande, inte erhåller någon u-hjälp och inte organiserar stora insamlingskampanjer utomlands för sin stat, medan Israel årligen mottar 3,5 miljarder dollar enbart från USA, vilket är ett större bistånd än vad alla de 50 amerikanska staterna tillsammans får från USAs regering. Dessutom får Israel alla toppmoderna amerikanska vapen från USA, medan Sydafrika byggt upp en helt och hållet egen vapen-industri, delvis genom tidigare dyrbara inköp av utländska vapentyper. Skillnaden är kort sagt den, att Sydafrika får klara sig själv, medan Israel endast kan överleva genom att utpressa gåvor från andra. Israel är ett stort intenationellt socialfall. En bandit och terrariststat, som lever på bl a USA.

4. Ännu en skillnad mellan Israel och Sydafrika är att Israel har erövrat ett annat folks land, palestiniernas Palestina, med våld och terror fördrivit halva den dåvarande befolkningen av palestinier 1948 i samband med utropandet av den sionistiska staten Israel, och sedan inte bara diskriminerar den kvarvarande palestinska befolkningen utan även håller större delen av den under hårt militärstyre i det ockuperade Västbanken och Gaza, av vilka tiotusentals lever i eländiga flyktingläger, som får hjälp av UNRWA, ett FN-organ, men inte en cent från Israel, som tvärtom suger ut palestinierna genom höga skatter och egendomskonfiskeringar och exproprieringar. Också Sydafrika diskriminerar och förtrycker sin svarta befolkning, en motsvarighet till Israels palestinier, men ändå lämnar Sydafrika faktiskt vissa bistånd till "sina" svarta i form av utbildning också till universitet och fackhögskolor liksom inom sjukvården, även om denna hjälp långt ifrån motsvarar behoven och inte kan jämföras med den mera kvalificerade utbildning och vård som de vita erhåller. Den avgörande skillnaden är trots allt ändå den, att Sydafrika faktiskt erkänner de olika svarta folkens autonomi, medan Israel vägrar kategoriskt att erkänna palestiniernas rätt till autonomi eller självstyre i ett eget land. Israel vägrar kategoriskt att ens erkänna det palestinska folkets existens. Detta måste var och en erkänna som inte är förblindad av propaganda, sedan må man med all rätt fördöma det rasistiska sydafrikanska apartheidsystemet som i grunden

orättfärdigt och förnedrande: Israels politik gentemot palestinierna är en ren folkmordspolitik som går ut på att förinta det palestinska folket. Israels ockupation av Palestina är mycket värre än den nazistiska ockupationen i Europa under andra världskriget.

5. Den avgörande skillnaden politiskt och opinionsmässigt mellan Israel och Sydafrika är att den sionistiska propagandan till stöd för den judiska statens rätt att överleva beaktas i västvärlden och anses vara förpliktande moraliskt, medan apartheidpropagandan till stöd för Sydafrikas rätt att bestå blankt avfärdas som ett gement trick att hålla den svarta befolkningen nere. När krav reses från palestinskt håll att den rasistiska staten Israel med exklusiva rättigheter för judarna på den palestinska befolkningens bekostnad skall ersättas av en demokratisk palestinsk stat med samma rättigheter för alla landets medborgare, judar liksom muslimer och kristna, då avvisas detta - efter diktamen från Israels sionistiska propaganda - som omöjligt, eftersom det - säger man - skulle leda till en ny "förintelse" och att "judarna vräks i havet". Men när motsvarande krav reses från Sydafrikas svarta att Sydafrikas apartheidsystem skall krossas och ersättas av ett demokratiskt Sydafrika, ett Azania, med samma medborgerliga fri- och rättigheter för vita, färgade, asiater och svarta, då samtycker man allmänt i Sverige - liksom i övriga världen - och finner inte att de vita därnere skulle gå under i en "förintelse" eller "vräkas i havet", även om man nog medger att mycket blod kommer att utgjutas. Det är alltså skillnad på rasism och rasism, beroende på om rasismen utövas av judar i Israel eller av vita, huvudsakligen boer, i Sydafrika: den judiska rasismen är lovvärd och måste överleva, medan den vita kristna rasismen är förkastlig och måste försvinna. Är inte detta besynnerligt? Eller är det bara dubbelmoral och gammalt fariséiskt hyckleri som redan Jesus för två tusen år sedan så kraftfullt gisslade hos sin tids ledande judiska representanter, fariséerna och de skriftlärde? Men västvärlden - och Sverige - är ju kristet och ser i Jesus en förebild, inte judiskt som ser fariséerna som sin förebild, dem som Jesus så starkt fördömde. Eller hur är det egentligen

med denna sak? Man kan fråga och undra. Hör och häpna: i Radio Islam och i den här boken stannar vi inte vid att bara ställa frågor, vi vill tränga vidare och djupare och gå till botten med denna sak, och då kommer vi in på ett i västerländska opinionsmedia farligt och tabubelagt område: Israels sionistiska lobbygruppers omfattande aktiviteter och den sionistiska propagandans oerhörda makt att påverka sinnena och att förtränga och förvränga verkligheten så att den passar Israel.

För att förstå hur det sionistiska Israel kan bestå som det palestinska folkets förtryckare måste man förstå USAs stöd till detta Israel.

Kraftfull USA-lobby för Israel styr politiker och generaler - så lyder rubriken på en synnerligen intressant artikel i Herald Tribune av den 7 juli 1987. Där avslöjas hur ofantligt mäktiga sionisterna är i USA. Svenska massmedia klarlägger sällan eller aldrig detta. Så här skriver Herald Tribune i svensk översättning: Den proisraeliska lobbyn i Washington har år för år bara blivit allt större, alltmer utstuderad och allt mäktigare. Det är den starka kraft som skapar och dirigerar USAs politik i Mellanöstern.

Denna proisraeliska lobby går under den formella benämningen American Israel Public Affairs Committee (AIPAC) eller Amerikansk-Israeliska kommitten för offentliga frågor. Den bedriver sin verksamhet i ytterst välbevakade kontor strax norr om Capitolium, den amerikanska kongressbyggnaden. Organisationen har tillskansat sig makt att påverka varje presidentkandidats val av sina närmaste medarbetare och att stoppa så gott som varje amerikansk vapenförsäljning till arabiska länder. Dessutom förmedlar AIPAC de flitiga kontakterna mellan Pentagon, det amerikanska försvarshög-kvarteret, och den israeliska armén.

AIPAC konsulteras kontinuerligt av USAs utrikesdepartement och av den amerikanske presidentens rådgivare i Vita huset. Också senatorer, kongressledamöter och generaler konsulterar ständigt AIPAC - så att Israels intressen inte åsidosätts i viktiga frågor.

Det bör observeras att AIPAC är en amerikansk lobby, inte en israelisk - och det uppges från AIPAC att dess betydande ekonomiska resurser kommer från enskilda amerikanska bidragsgivare. Att denna organisation som helt verkar för Israels sak kan påräkna ett så omfattande politiskt stöd i USA beror på det reservationslösa stödet för Israel

inom Reagan-administrationen, kongressen och den allmänna opinionen i USA. Därav den avund som konkurrerande lobby-grupper känner, främst de experter på Mellanösternfrågor som skulle vilja stärka banden mellan USA och provästliga araber.

"AIPAC förvränger så gott som geramgående sakfrågorna", säger en talesman för USAs utrikesdepartement. "Folk besvärar sig inte med att vilja förstå att det kan föreligga olika ståndpunkter och valmöjligheter. Har de en gång fastnat i föreställningen att Israels sak är rättfärdig, överger de inte denna ståndpunkt, även om det finns aldrig så välgrundade skäl att ifrågasätta denna inställning." En f d högre tjänsteman i Reagans rådgivarstab i Vita huset har kommit till en annan slutsats. "Även om AIPAC var en faktor att ta hänsyn till, uteslöt man inte att ta andra hänsyn innan man fattade sina beslut", menar denne. "Jag känner inte till något fall, när AIPAC fällde avgörandet, åtminstone inte i den analytiska fasen. Det större inflytandet tycks vara på högre nivå."

Den israeliska lobbyn AIPAC laddar upp för fullt inför 1988 års presidentval. Redan 16 månader före 1988 års val hade nästan alla presidentkandidater redan sammanträffat med representanter för AIPAC och blivit vederbörligen intervjuade om sin inställning till Mellanösternfrågan och försetts med en röd, vit och blå märkning, enligt denna organisations verkställande direktör Thomas A Dine: - Det är något som vi tar mycket allvarligt, säger Mr Dine i en intervju. Det är en del av det politiska mandatet, tillfogar han. Innan en presidentkandidat håller ett offentligt tal, tillfrågar han oss hur detta kan uppfattas bland judarna, som man under inga omständigheter vill stöta sig med. Några kontrollerar hur AIPAC reagerar på folk som kandiderar på befattningar inom utrikesdepartementet. Dine vill inte uppge några namn men säger att en av presidentkandidaterna ringde upp AIPAC och sade: "Jag ska snart hålla ett offentligt tal och jag är intresserad av att anställa en viss person som ledande man i min presidentkampanj, men vill först veta vad ni anser om honom, innan jag bestämmer mig för att anställa honom." "Ger ni honom klartecken?" "Ja", svarade AIPAC-chefen Dine.

Några tidigare högre regeringstjänstemän anklagar AIPAC för att föra en alltför hårdhänt taktik. En av dem (som bad att inte bli identifierad) berättade om en brevkampanj till ett universitet som inbjudit honom som talare, där AIPAC och andra judiska organisationer i USA anklagat honom som fientlig till Israel. Universitetsledningen utsattes för starka påtryckningar att förhindra honom att tala men motstod dessa censurförsök. Några personer blev illa berörda och fruktade för sina karriärmöjligheter. Och därpå fann han det vara lämpligast att avstå från att hålla sitt tal, eftersom "man ogärna vill ställa till med obehag för människor som siktar på sin framtida karriär".

Kanske överskattas AIPACs styrka och betydelse - det menar i varje fall en högre tjänsteman i Vita huset som har nära förbindelser med olika judiska organisationer.

Många politiker har fått det bestämda intrycket att denna lobby för Israel avgör vilka presidentkandidater som är passande och vilka utrikespolitiska medarbetare de skall ha i utbyte mot de pengar som kan ställas till deras förfogande. AIPAC-direktören Dine säger att alla lobbyns medlemmar - underrättas om de olika presidentkandidaternas inställning till Israel efter en graderad skala och att de på grundval därav vet vilka presidentkandidater som är värda att ekonomiskt understödja, varvid även med AIPAC samverkande proisraeliska lobbygrupper underrättas.

AIPAC har länge haft ett rykte om att stå bakom den organiserade arbetarrörelsen och fackföreningarna i USA. Detta framhåller Bob Beckel, som var den demokratiske president-kandidaten Walter Mondales kampanjledare i 1984 års presidentval. Men samtidigt har AIPAC visat sig ha stor förmåga att få grepp om också arbetsgivarna och deras intresseorganisationer med påföljd att en majoritet av både senatens och kongressens medlemmar tar största hänsyn till AIPAC. I dag anses dess inflytande vara större än nagonsin. Under Reagans presidenttid har den amerikanska regeringsadministrationen helhjärtat stött Israel, vilket många betraktar som en stor triumf för AIPACs skickliga lobbyverksamhet: AIPACs medarbetarstab är ytterst skickliga och mycket hängivna Israels sak i välorganiserade PR-aktiviteter,

framhåller en högre tjänsteman på amerikanska utrikesdepartementet. Detta har bl a lett till att USA gått miste om en jätteorder till Saudi-Arabien av de avancerade Maverick-missilerna som Saudi-Arabien ville köpa. Samtidigt har USA begärt stöd från Saudi-Arabien om skydd för trafiken av oljetankers i Persiska viken, en begäran som Saudi-Arabien visat föga intresse att tillmötesgå, eftersom USA inte vill ge Saudi-Arabien nödvändigt eget militärt försvar. Följden har blivit att USA själv får svara för det militära skyddet i Persiska viken och utsätter sig för ökade risker att komma i direkt konflikt med Iran - allt p g a den effektiva israeliska centrallobbyn AIPAC.

Israel får årligen omkring 30 miljarder kronor från USA i militär och ekonomisk hjälp, långt mer än någon annan stat - samtidigt som USA alltså går miste om stora miljardvinster genom att via främst AIPAC, rätta sig efter Israels krav och önskemål. Detta har vållat vissa bekymmer för den amerikanska administrationens Mellanösternstrateger.

Sedan 1980, då Thomas Dine blev verkställande direktör, har AIPAC samlat en mängd experter på moderna vapen och strategiska analytiker som förändrat denna proisraeliska lobby till en ytterst sofistikerad vetenskaplig institution.

AIPAC utger bl a monografier med titlar som "Israels strategiska värde" och "USAs förmedling av vapen och tjänster till Israels försvar". Enbart i Washington uppgår AIPACs expertgrupp till 58 högt kvalificerade akademiska forskare.

Redan under tidigare presidenter alltifrån Harry Truman var USAs stöd till Israel starkt, nära nog reservationslöst.

Under Reagan har detta amerikanska stöd till Israel ytterligare förstärkts och förbättrats dramatiskt. De proisraeliska lobbymakarna har sällsynt god tillgång till all officiell information genom sitt utbredda kontaktnät. AIPACs medarbetare var 1980 ungefär 9 000, i dag uppgår antalet till drygt 55 000. AIPACs årsbudget har växt från 1,4 miljoner dollar år 1980 till över 6 miljoner dollar för i år. Mellan 90 och 95% av medarbetarna är amerikanska judar och resten evangeliskt kristna fundamentalister som reservationslöst stöder Israel som det utvalda folkets land.

Till spelreglerna hör att AIPACs VD Dine bestrider att AIPAC är ett språkrör för Israels regering och att en israelisk diplomat klagar över att "de sällan rapporterar om vad de gör och att de inte bryr sig om vad vi anser".

DET SIONISTISKA ISRAELS TUNGA VAPEN: den judiska lobbyn i USA saboterar yttrandefriheten

Utan det nära nog reservationslösa ekonomiska, politiska och militära stödet från supermakten USA skulle den judiska staten Israel inom kort gå under. Därför är det ett livsvillkor för Israel att ha USAs stöd. Och för att få detta stöd måste Israel ständigt mobilisera USAs (enligt officiellt judiska uppgifter) sex miljoner judar i politiska och ekonomiska påtryckningskampanjer för Israel. Dessa sionistiska påtryckningskampanjer är synnerligen välorganiserade och effektiva. De två sionistiska huvudorganisationerna är AIPAC (American Israel Public Affairs Committee) och ADL (Anti-Defamation League), som är intimt sammankopplade med den judiska frimurarlogen B'nai B'rith. Både AIPAC och ADL samarbetar förstås med Israels regering och Israels ambassad i Washington.

Det sionistiska inflytandet över USAs politik inleddes redan under den amerikanske presidenten Woodrow Wilson före och under första världskriget, ökade sedan väsentligt under president Franklin D Roosevelt, men ett verkligt grepp om USAs politik fick sionisterna först under Roosevelts efterträdare som amerikansk president Harry S Truman. Därefter har det sionistiska greppet om USAs politik blivit allt starkare, oavsett om det är en demokratisk president med en demokratisk administration eller en republikansk president med en republikansk administration som sitter vid makten.

Den ende amerikanske president som åtminstone i ett avgörande fall vågat direkt trotsa den "osynliga" sionistiska makten är den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower, som innehade en ojämförlig nationell auktoritet genom att han under andra världskriget var de västallierades överbefälhavare på västfronten. Eisenhower tvingade Israel till reträtt under det ominösa Suezkriget (mot Egypten i allians med England och Frankrike) genom att direkt hota den judiska staten med att omgående dra in all amerikansk hjälp till denna stat - och det tog skruv! Aldrig vare sig

tidigare eller senare har en amerikansk president vågat trotsa den lilla judiska staten och dess mäktiga lobby i USA på detta sätt. Eisenhowers utrikesminister John Foster Dulles sade ifrån på skarpen till sin republikanske partivän William Knowland, när denne hotade med att dra sig tillbaka från sin post som USAs FN-ambassadör sedan Eisenhower meddelat att USA skulle stödja en FN-resolution mot Israel för dess självsvåldiga aggressioner:

- Du bör noga studera denna sak. Vi kan inte ha all vår politik tillverkad i Jerusalem.

- Jag är fullt medveten om att det är så gott som omöjligt att i detta land föra en utrikespolitik som inte godkänns av judarna. Men jag ämnar föra en politik som gagnar USAs intressen, inte enbart judarnas. Detta betyder inte att jag skulle vara judefientlig, men jag tror på vad George Washington sade i sitt ryktbara avskedstal, att en känslomässig sympati för ett främmande land aldrig får påverka oss till att föra en politik som främst gagnar det främmande landets intressen.

Dessa klara - man kan väl säga självklara - ord var ett mycket ovanligt och sensationellt avbrott i efterkrigstidens USA, som allvarligt skakade den judiska lobbyn. Efter detta bakslag genomförde den judiska lobbyn en väsentlig förstärkning av det sionistiska greppet om USAs utrikespolitik. Eisenhowers efterträdare som USAs president, demokraten John F Kennedy fick en kuslig föraning om sionismens maktsträvanden, när han kandiderade till presidentvalet 1960. Han hade inbjudits till middag hos några rika och framstående judar i New York. En av dessa, Abraham Feinberg, mäktig ordförande för American Bank and Trust Company i New York och dessutom inflytelserik i nationella judiska affärer inom demokratiska partiet, sade följande till Kennedy:

- Vi vet att din presidentkampanj befinner sig i vissa ekonomiska svårigheter. Men vår grupp här är villig att hjälpa

att du överlåter åt oss att föra USAs Mellanösternpolitik under de närmaste fyra åren. Detta skall självfallet uppfattas som ett absolut diskret samförstånd oss emellan.

Kennedy, som blev djupt chockad över detta fräcka mutförsök, var dock tillräckligt erfaren av skumraskmetoder i politikens värld för att hålla god min i elakt spel. Han svarade en smula undvikande att han skulle tänka på saken. Dagen efter uppsökte han i Washington en gammal vän, journalisten Charles Bartlett, för att tala ut om saken med honom. Bartlett har senare berättat, att Kennedy kände sig djupt förolämpad av detta oblyga erbjudande från den judiska gruppen.

- Om jag någonsin blir president, sade Kennedy, skall jag sörja för att ingen presidetkandidat i framtiden skall kunna utsättas för sådana här skamlösa utpressningsförsök och därmed rädda landet från en massa bekymmer och komplikationer.

Men när Kennedy sedan blev president ville eller kunde han inte genomföra de offentliga bidrag till politikernas presidentkampanjer som i praktiken kunde omöjliggöra de privata bidrag som möjliggör dolda påtryckningar och korruption.

Det mutförsök som Kennedy utsattes för var ingen enstaka företeelse. Detsamma har alla amerikanska presidentkampanjer utsatts för. Och så fortsätter sedan att ske med presidenten själv, då den judiska lobbyn ser till att sionister ingår i presidentens stab av personliga rådgivare liksom inom de olika departementen som statssekreterare. Sålunda var Trumans närmaste personlige rådgivare sionisten Ed Jakobson. Lyndon B Johnson hade herr och fru Arthur Krim som sina främsta rådgivare, vilka båda var sionister. Kennedy hade Myer Feldman, en ivrig sionist, som sin personlige rådgivare och den ominöse Abraham Feinberg från New York dök sedan upp som en annan av Kennedys inflytelserika rådgivare liksom senare under Kennedys efterträdare Lyndon Johnson. Ingen president har varit så omgiven av judiska/sionistiska rådgivare som Jimmy Carter. Och under presidentkampanjerna 1984 var särskilt de demokratiska presi-

dentkandidaterna Garry Hart och Walter Mondale helt i händerna på sionistiska rådgivare - och förstås judiska finansiärer liksom tidigare Truman, Eisenhower, Kennedy, Johnson och Carter i deras respektive administrationer, där alltså endast Eisenhower i ett avgörande fall vågade visa självständighet.

Den judiska lobbyn bedriver framför allt en mycket omfattande spionageverksamhet. George Ball, en av USAs mest erfarna, intelligenta, kunniga och modiga politiker, sade vid ett tillfälle:

- Israels amerikanska understödjare utövar inte bara ett mäktigt inflytande på en majoritet av kongressens ledamöter, utan vad kanske än värre är: så gott som inget som berör Israels intressen kan göras eller ens diskuteras i verkställande organ utan att detta genast blir känt av Israels regering. Israels vakande öga inregisterar allt.

Så fort en ledande amerikansk politiker som förre Texas-guvernören och demokratiske presidentkandidaten i 1980 ars presidentval, John Conally, yrkar på att Israel bör dra sig tillbaka från Västbanken och Gaza och bemöts med försiktig förståelse från vissa amerikanska tidningsledare, i detta fall Washington Post, vips framträder i samlad trupp ett antal upprörda rabbiner och andra inom den judiska lobbyn med våldsamma protester om Israels förestående förintelse med USA som bödel, varpå de utpekade "antisemiterna" bringas till tystnad. En judisk republikan som kandiderade till posten som Philadelphias borgmästare vägrade kategoriskt att låta sig fotograferas med Conally med motiveringen att "jag vill inte synas tillsammans med det judiska folkets slaktare".

Hur denna fullständigt vettlösa, ofta rent hysteriska sionist-propaganda kan få ett sådant kusligt grepp om USAs folk, däribland eljest nyktra och ofta moraliskt sunda amerikanska intellektuella och politiker, kan synas gåtfullt. Med det har väsentligen sin orsak i den skrupelfria terror som sionisterna bedriver i sin propaganda på alla nivåer i det amerikanska samhället, inte minst vid universiteten som borde vara, kan man tycka, högborgar för fri debatt och yttrande-

frihet, för kunskapstörst och sanningssträvan. Så må vara fallet inom många områden, men så fort det gäller Israel och Palestinakonflikten har sionisterna sett till att med skrikiga demonstrationer och skrällande mötesstörningar i en veritabel turbulens av känslostormar strypa varje ansats till akademisk frihet - allt organiserat av AIPAC och ADL, i nödfall opererar JDL (Jewish Defence League), en regelrätt judisk terrororganisation, skapad av den numera i Israel verksamme Knessetledamoten och rabiate arabhataren, rabbinen Meir Kahane, som fällt det bevingade uttrycket: - Jag är inte demokrat, jag är jude! Om honom har det sagts, att han säger högt vad andra sionister - av taktiska skäl - finner lämpligast att tänka men inte öppet säga. Denne rabbin Kahane är ledaren för de mest militanta judiska s k bosättarna på Västbanken och i Gaza som med terror söker driva iväg palestinierna.

Den även i Sverige kände språkforskaren och medborgarrättskämpen, Noam Chomsky, själv av judisk börd, är kritisk till Israel och därför föremål för ständig hetsagitation. Chomsky säger:

- När jag skall hålla ett tal vid något universitet eller någon annanstans, är det vanligt att en grupp sprider diverse flygblad och litteratur, som är osignerat och innehåller en samling angrepp på mig, kryddade med citat, som vanligen är fabricerade, från vad jag påstås ha sagt här eller där. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att källan är ADL, och ofta erkänner de som sprider denna osignerade hetslitteratur att så är fallet. Detta är ondskefullt och syftar endast till att avskräcka många medmänniskor från att säga sin mening. Naturligtvis är detta olagligt. Om ADL väljer att uppföra sig på detta sätt, så må man göra det, men detta måste också avslöjas.

När en månadspublikation, Berkely Graduate, vid Berkely-universitetet i Californien, i sin utgåva i april 1982 publicerade några artiklar som var kritiska till Israel och dess dåvarande premiärminister Menachem Begin, vars karriär som bekant är terroristens, ansvarig för bl a massakern på en hel palestinsk by Deir Yassin, så organiserade sionisterna en våldsam kampanj mot den ansvarige redaktören James Schamus, som i ett antal anonyma hotbrev uppmanades

att "ta nästa tåg till Auschwitz". Naturligtvis kom även den sedvanliga störtfloden av anklagelser mot redaktören Schamus för att vara "en inbiten antisemit" också från universitetets judiska studentförbunds styrelse - ända tills Schamus kunde intyga att han själv var jude, varefter "beklaganden" framfördes, sedan man lyckats förmå juden Schamus att i nästa utgåva av publikationen införa ett "erkännande av att föregående nummers artiklar var tarvlig antisemitism av värsta slag både i innehåll och avsikt". Inkvisitionens metoder alltså!

När professor Edward Said - han är amerikansk medborgare av palestinsk börd och ingår som medlem av det palestinska nationalrådet - inbjöds att hålla ett föredrag om Palestina-konflikten vid Washingtons universitet, så organiserade sionisterna en våldsam mötesstörning för att hindra professor Said att säga ett enda hörbart ord. De tjöt och vrålade i korus: "Stoppa terroristen! Stoppa judemördaren!"

Man frågar sig varför dylika huliganer, sådana här våldsamma sabotörer mot det fria ordet inte genast omhändertas av polisen, spärras in i ett lämpligt häkte för att kyla ned sina upprörda känslor och sedan ställs inför rätta och döms till kännbara bötesstraff och tillika fördöms av den allmänna opinionen som demokratins dödgrävare. Svaret är att sionisterna har lyckats tillskansa sig sådant inflytande och sådan makt i USAs flesta delstater, att de ansvariga myndigheterna inte vågar göra polisiära och rättsliga ingripanden, eftersom sionisterna med fina kontakter i ledande massmedia då kan framställa sig som "förintelsens martyrer i ett alltmer antisemitiskt och nazifierat amerikanskt samhälle" - och därefter skulle de många demokratiskt valda delstatliga förtroendemännen råka i allvarligt blåsväder och med all sannolikhet inte bli omvalda och förlora sina inkomstbringande jobb, eftersom den judiska minoriteten är både den politiskt mest engagerade och ekonomiskt den starkaste av alla grupper i USA!

På motsvarande sätt är det i USA med massmedia - pressen, radio och framför allt TV - vilka övervägande är i judisk ägo. När självständiga reportrar framför alltför stark eller närgången kritik av sionismens Israel eller bara vidrör den

judiska lobbyns oerhörda makt, genast utsätts vederbörande tidning, radio- eller TV-bolag för en storm av judiska protester med hot om att företaget kommer att utsättas för annons- eller reklambojkott från en mängd judiskt ägda företag. Inför detta hot böjer man sig. Inget tvivel råder om att detta är kapitalismens akilleshäl, som inte är fullt aktuell i Sverige med ett omfattande tidningsstöd av skattemedel och ett radio- och TV-bolag som står utanför privata fiansiärer som enda ekonomisk resurs. Men i USA är det en beklaglig verklighet som till fullo utnyttjas av främst sionisterna och därmed av en främmande makt, Israel!

Man behöver inte vara försvuren åt socialism och troskyldigt ge sig hän åt dess i allt välsignelsebringande verkan för att inse att en rejäl portion socialism i kapitalismens USA är det enda botemedlet mot den virulenta sionismens ok i denna viktiga supermakt. Eisenhower, som trots sina brister var en av USAs bästa presidenter under 1900-talet, varnade som bekant för "det militärindustriella komplexet" som en fara för nationen. Kanske ännu farligare för inte bara USA utan för hela världen är det sionistiska maktkomplexet i USA, eftersom detta sionistiska maktkomplex inte bara binder USA till en farlig förbrytarstat Israel utan även terroriserar USAs folk, inklusive den judiska befolkningen som genom sionistisk terror tvingas in i sionismens led.

Den som mest ingående och sakkunnigt belyst den judiska lobbyns stora och förödande makt i USA är den republikanske f d kongressmannen Paul Findley i hans bok They Dare To Speak Out (Lawrence Hill & Company, Westport, Connecticut USA 1985, 362 sidor). Det är en lysande - och skrämmande - bok. Dagens Nyheters mångarige Mellanöstern-korrespondent, Åke Ringberg, uppmärksammar i sin utmärkta bok Blodet i Beirut (Carlsson, Stockholm 1987) Findleys bok i ett särskilt kapitel baserad även på en intervju med författaren Findley. Åke Ringberg säger:

- Kärnpunkten i Findleys bok, vågar man nog säga, är att det starka inflytandet från den judiska lobbyn, med dess förgreningar, helt enkelt är ett hot mot yttrandefriheten och en öppen debatt. Detta hot tar sig uttryck i mord, mordhot, mordbrand, smädelser, sabotage av offentliga

möten, påtryckningar på lokala radio- och TV-stationer att stoppa vissa annonser och/eller debatter etc. Under vårt samtal som äger rum i Abraham Lincoln-muséet i Springfield citerar Findley den förste republikanske presidenten: demokratin kan inte fungera i en atmosfär där medborgarna inte vågar tala öppet.

Ännu ett citat från Åke Ringbergs bok med hänvisning till Paul Findleys dokumentära redovisning i They Dare To Speak Out:

"Den mest häpnadsväckande förödmjukelsen som det stora USA fick svälja inträffade den 8 juni 1967, två dagar efter Sexdagarskrigets utbrott. Det amerikanska signalfartyget USS Liberty, med kulsprutor som enda försvarsvapen, anfölls i fullt dagsljus i östra Medelhavet, 15 sjömil från Sinaihalvön, under två timmar av israeliskt flyg och torpedbåtar. USS Liberty förde fullt tydlig flagga som vajade i svag bris och i flera timmar hade israeliskt spaningsplan flugit över Liberty så nära att piloterna vinkade till besättningen. Anfallet resulterade i att fartyget förstördes, dock utan att sänkas, och 34 amerikanska sjömän dödades medan 171 sårades. Det var en öppen krigshandling; likväl blev allt nedtystat på order av Vita Huset under den demokratiske presidenten Lyndon B Johnson."

Varje annan stat som begått denna regelrätta stridshandling mot USA hade självfallet fått umgälla det med allvarliga reprimander, sannolikt med amerikanska repressalieaktioner, med en kör av massmedia som skrikit om banditstatens illdåd och lett till fördömanden i FN. Men Israel undslapp allt obehag och kunde fortsätta att årligen inhösta miljarder dollar i amerikanskt bistånd och stöd från USA i dess talrika andra piratdåd! Varför?

Amiralen Thomas L Moorer säger att orsaken var inrikespolitisk: - Johnson var rädd att tappa judiska röster. Israel, som fräckt avfärdat attacken som ett "misstag", kunde även här som i tusentals andra fall lugnt lita på stödet från sin judiska lobby. Amiralen Moorer säger vidare: - Det amerikanska folket skulle bli fly förbannat om man visste vad som pågår ("would be goddam mad if they knew what goes on"). Just det!

HUR DEN JUDISKA LOBBYN SKAFFAR SIG MAKT OCH INFLYTANDE FÖR ATT ISRAEL SKALL KUNNA FÖRTRYCKA PALESTINIER. SANNINGEN FÖRVANDLAS TILL LÖGNER GENOM HOT FÖR ÖKAD SIONISTISK MAKT

Får man säga att sionistiska intressen till stöd för den sionistiska inkräktarstaten Israel utövar stor makt och har stort inflytande över svensk opinionsbildning utan att man då genast skall avfärdas som "antisemit" och "jude-hatare"?

Frågan är: Vad är sanning? Är det sant eller osant att sionistiska intressen har stor makt och stort inflytande över svensk opinionsbildning? Det är denna fråga som sionisterna och Israel söker dölja - till varje pris. Opinionsbildning utövas av skola, massmedia och litteratur (bokutgivning).

I den svenska skolans läromedel, som rättar sig efter Skol-överstyrelsens allmänna direktiv, försvaras Israel som en kämpande demokrati med "rätt att existera som stat för det judiska folkets strävan efter en egen stat". Att det verkligen förhåller sig så, går lätt att övertyga sig om efter en granskning av skolans läromedel under de senaste 30 åren. I skolan är sålunda undervisningen genomgående proisraelisk och prosionistisk, även om visst utrymme ges för palestiniernas trängda situation på Västbanken och Gaza. Men att hela det nuvarande Israel är en erövrarstat, en judisk stat som lagt beslag på palestiniernas land med våld och terror, det framgår inte klart i flertalet av skolans läromedel.

Vad så gäller massmedia - Sveriges Television, Sveriges Riksradio och tidningspressen - så kan man tryggt påstå att massmedia i stort ställer sig bakom själva den judiska staten Israel som något rättfärdigt och nödvändigt men att Israels ockupationspolitik på Västbanken och i Gaza ofta kritiseras. Att Israel är en rasistisk stat som systematiskt och målmedvetet diskriminerar palestinierna också i själva Israel som ett led i den sionistiska ideologin och politiken, det framgår endast sällan i svenska massmedia,

utan skylls på vissa s k högerpolitiker som tidigare Begin och numera på Shamir och Sharon, tillhörande likudblocket. Att också de ledande israeliska socialdemokraterna alltifrån Ben-Gurion, Golda Meir och till Yitzhak Rabin och Shimon Perez också är av denna uppfattning, det söker man vanligen förtiga.

De största dagliga tidningarna i Sverige som Dagens Nyheter (DN), Svenska Dagbladet och Expressen är i stort mycket Israelvänliga, även om man inför kritiska reportage, åtminstone i DN och Svenska Dagbladet. Någon djupare analys av sionismen och den sionistiska staten Israels verkliga avsikter och karaktär ger man dock inte - uppenbarligen för att skydda staten Israel som sakrosankt och även för att inte såra Israels röststarka och ytterst känsliga vänner inom den sionistiska lobbyn i Sverige.

Israels verkliga ansikte, sådant det framträder i den hebreisk-språkiga pressen - inte i den för utlandet avsedda engelsk-språkiga Jerusalem Post - förmedlas sällan eller aldrig i den svenska pressen eller i svenska etermedia. Grundaren och ledaren för De Mänskliga Rättigheternas Kommitte i Israel, professor Israel Shahak, är så gott som helt okänd i Sverige, trots att han är en ytterst flitig författare som dokumenterat vad han kallar "nazifieringen av hela det israeliska samhället".

Faktum är att i stort är den judiska pressen i Israel mera frispråkig och kritisk till sionismen och det israeliska samhället än vad den svenska pressen är.

Om vi så vänder oss till litteraturen i ämnet, så kan man konstatera att den palestinska litteraturen - som blommar i exil - sällan eller aldrig utges, medan de svenska bokförlagen utger mängder med judisk och israelisk litteratur. En lärd och skarpsinnig palestinsk författare som Edward Said, professor i USA och utbildad vid amerikanska universitetet i Beirut, är okänd i Sverige. Kända antisionistiska judiska författare som Israel Shahak, Moshe Menhuin, rabbinen Elmer Berger, Alfred Lilientahl, Maxime Rodinsohn och Walter Lehn är också okända i Sverige och har aldrig fått

sina böcker översatta och utgivna i Sverige. Alfred Lilientahls magnum opus, det över 800 sidor väldokumenterade verket The Zionist Connection, som i detalj redovisar den sionistiska lobbyns omfattande och hänsynslösa verksamhet i västvärlden, främst i USA, är inte bara outgiven i Sverige, inga av våra debattörer tycks känna till verket och förstår därför inte varför supermakten USA nära nog reservationslöst stöder Israel. Det är också typiskt för den proisraeliska stämningen i svenska media, att man senare även förbigick med total tystnad den amerikanske kongressmannen Paul Findleys i USA uppmärksammade bok om den judiska lobbyn They Dare To Speak Out - De vågar tala ut - ända tills DNs mångårige Mellanösternkorrespondent Åke Ringberg i sin bok Blodet i Beirut nyligen berättade om Findleys bok - och typiskt är också att Expressens utrikesredaktör Ernst Klein därmed avfärdade Åke Ringberg som "antisemit". Att bara omnämna fakta, att det finns en mäktig och inflytelserik judisk lobby som verkar för Israel räcker för att Klein skall brännmärka vederbörande som "antisemit". Som Per Gahrton tidigare sagt här i Radio Islam är detta fullständigt absurt och ett gement försök att strypa åsiktsfriheten och informationsfriheten.

Även om den judiska lobbyn i Sverige inte är lika stor och omfattande som i USA, så är den ändå mycket aktiv och inflytelserik. Varje försök att analysera och fastställa vad sionismen verkligen är, en judisk nazism, väcker alltid samma våldsamma protester och anklagelser för "antisemitism" och en "vilja att ånyo förinta judarna" - med påföljd att massmedia blir skrämd från vettet och rättar sig i stort efter sionisternas önskemål. Varje försök att klarlägga att den judiska staten Israel är en brutal rasistisk stat av samma skrot och korn som rasåtskillnadens Sydafrika väcker samma våldsamma protester från sionistiskt håll, varvid massmedia tonar ned kritiken och nöjer sig med att tala om "beklagliga israeliska övergrepp som dock inte får leda till att vi överger Israel som har rätt till säkra gränser", alltså precis som sionisterna önskar, då de är livrädda för sanningen om sionismen och Israel, eftersom detta kan leda till en framväxande opinion som kräver bojkott av Israel på samma sätt som opinionen mot Sydafrika lett till en världsomfattande bojkott av Sydafrika.

DET ÄR VIKTIGT ATT VETA HUR DEN JUDISKA LOBBYN ARBETAR I USA FÖR ATT FÖRSTÅ HUR DEN OCKSÅ ARBETAR I SVERIGE

Den judiska lobbyn i USA - som ibland kallas Israel-lobbyn, ibland den sionistiska lobbyn - är den utan all jämförelse mäktigaste och fruktade av alla politiska påtryckningsgrupper. Men i själva verket är den judiska lobbyn något mycket mer än en vanlig politisk påtryckningsgrupp eller lobby: den består av flera samverkande organisationer som opererar på olika nivåer, både synligt och osynligt, både öppet och i hemlighet. Den judiska lobbyns verksamheter sträcker sig över alla USAs politiska livsformer.

Bland de synliga sionistiska organisationerna finns främst Amerikansk-israeliska kommitten för offentliga angelägenheter (AIPAC) och Anti-Defamation League, antiförtalsligan (ADL). Det är två mycket stora organisationer med en årsbudget på flera tiotals miljoner dollar.

AIPAC upprätthåller ständigt fortlöpande förbindelser mellan Israels regering och USAs kongress, motsvarande Sveriges riksdag. AIPAC påverkar USAs lagstiftare i alla frågor som är av intresse för Israel, t ex USAs bistånd till främmande stater, USAs utrikeshandel och USAs militära bistånd till allierade stater i världen. AIPAC opererar ungefär som en konventionell lobby i USA, man bjuder politiker på middagar och resor, man förser alla viktiga beslutsfattare med mängder av propagandaskrifter, s k information, man inbjuder särskilt utvalda politiker till Israel o s v.

ADL, å andra sidan, arbetar mer som en spionorganisation i en totalitär stat, som ett övervaknings- och kontrollorgan. ADL försöker förhindra varje person som offentligt ogillar Israels politik eller framför invändningar mot att USA reservationslöst stöder Israel att bli vald eller återvald till något offentligt ämbete i USA. För detta ändamål förfogar ADL över talrika agenter över hela USA - och också via systerorganisationer - i andra länder. Dessa agenter övervakar alla politiska uttalanden och yttringar och sänder

fortlöpande in sina rapporter till en central databank i ADLs huvudkontor i New York och Jerusalem. Om t ex en student eller en skolelev uttalar sig kritiskt mot Israel till en kamrat och detta avlyssnas av en av ADLs agenter eller bara av en jude som har förbindelser med ADLs agenter, så inrapporteras detta och lagras i ADLs databank. Flera år senare kanske denne skolelev eller student kandiderar till ett offentligt ämbete eller står på en lista till ett politiskt parti. ADL för då - vad man kallar - en rutinkontroll i sitt datasystem, varefter han eller hon utsätts för en närgången intervju av en ADL-agent. Om han eller hon på ett övertygande sätt ber om ursäkt för sin tidigare fientliga inställning till Israel och visar sig ha en flexibel karaktär, blir det "grönt ljus", i annat fall blir det svartlistning. Den lokala judiska kommittén underrättas liksom massmedia att det här är en "antisemitisk kandidat". Om detta inte leder till stopp i karriären, varskos ADLs huvudkontor och en massiv samverkande propagandakampanj startar med en störtflod av protestskrivelser och insändare och motdemonstranter organiseras så fort den antisemitiske kandidaten gör ett offentligt framträdande. Inför dessa välorganiserade propagandakampanjer måste vederbörande helt enkelt ge upp liksom de som understött honom eller henne.

Men AIPAC och ADL utgör ändå bara toppen av isberget. Israel understöds dessutom av Världssionistiska organisationen, Världsjudiska kongressen och av en mängd lokala judiska organisationer i varje västerländsk stat, i Sverige t ex de judiska församlingarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vidare Förenade Israelinsamlingen, Svenska föreningen för judar och kristna, Svenska kommittén mot antisemitism m fl. Till alla dessa organisationer, som i USA uppgår till flera hundra, kommer då Simon Wiesenthals Center i Los Angeles i USA och densammes Judiska dokumentations-centrum i Wien, som indirekt verkar för Israels intressen genom att ständigt jaga "så kallade tyska krigsförbrytare mot judar" under andra världskriget för över 40 år sedan i syfte att hålla den s k Förintelsen levande. Utan att massmedia ständigt erinrar om denna förintelse skulle sionisterna inte kunna få den välvilliga sympati som möjliggör miljarder och åter miljarder dollar i gåvor och bidrag till den judiska staten Israel.

En viktig förutsättning för att den ekonomiskt bankruttmässiga sionistiska staten Israel skall kunna överleva genom utländska miljardbidrag är att inflytelserika massmedier i USA och övriga västvärlden utmålar Israel som en hjältemodig stat av goda och tappra judar som är omringade av grymma, barbariska och krigiska arabstater där särskilt palestinier och arabiska muslimer kan utmålas som "terrorister" och fullständigt fanatiska och oförsonliga till fred. Sedan länge - långt före den judiska staten Israels tillkomst 1948 - är också det sionistiska greppet om viktiga amerikanska opinionsmedia i sionistiska händer. De två viktigaste amerikanska dagstidningarna New York Times och Washington Post ägs av judar - New York Times ägs av den judiska familjen Sulzberger medan Washington Post liksom vecko-tidningen Newsweek ägs av Katherine Meyer-Graham, som är dotter till den stormrike judiske bankiren Eugene Mayer. Den amerikanska veckotidningen Time står under redaktionell ledning av juden Henry Grunwald, medan den tredje stora och politiskt inflytelserika amerikanska vecko-tidningen US News and World Report står under redaktionell ledning av juden Marvin Stone. USAs största veckotidning Parade ägs av den judiska förlagsfamiljen Newhouse.

Alla de tre stora amerikanska radio- och TV-bolagen ägs och kontrolleras av judar: ABC av juden Leonard Goldensohn, CBS av juden William Paley och NBC av David Sarnoff och dennes arvingar.

Till allt detta kommer att alla de stora amerikanska bokförlagen också är ägda och kontrollerade av prosionistiska judar.

Självfallet kan inte alla dessa amerikanska opinionsmedia hundraprocentigt gå Israels ärenden, eftersom det ändå finns många självständigt kritiska journalister och redaktörer som måste rapportera om sådant som går den israeliska regeringens intressen emot i flera uppenbara fall som när israeliska soldater dödar värnlösa civila på Västbanken och i Gaza. Men i stort kan man ändå dölja eller förvränga den djupare liggande sanningen om sionismens nazistiska ansikte och Israels brutala ockupations- och expansionspolitik

- och man har ständigt en oerhörd press på sig från de sionistiska lobbygrupperna att ta hänsyn till: alltför frispråkiga journalister riskerar ständigt att få sparken och möta svårigheter som svartlistade i ADLs register att få nya jobb.

Gäller nu samma förhållanden också i Sverige? Inte helt och hållet, men säkerligen delvis - med tanke på den oerhört starka aktivitet som de sionistiska grupperna i Sverige visar t ex mot vår lilla radiosändare Radio Islam, med mängder av JK-anmälningar mot oss, bara för att vi här i ett fåtal timmar i veckan i Stockholms närradio informerar om vad sionismen verkligen är och bakgrunden till Israels våldsamma brutalitet och politiska svekfullhet. Dessa sanningar tål inte sionisterna, de måste stoppas. Trots att vi inbjudit de mest passionerade sionisterna till debatt där de fritt får göra sina invändningar mot oss och rätta till våra misstag, så föredrar de att skrika om "antisemitism" och försöker få oss att sluta med våra sändningar. Frågan är om de skall lyckas i sitt skumma uppsåt att strypa yttrande- och informationsfriheten.

Offentliggörandet av en promemoria som upprättats av FBI (= USAs säkerhetspolis) har uppenbarat det skydd som Israel ger åt judiska terrorister, som gjort sig skyldiga till förbrytelser mot araber och andra personer utanför Israel.

Dokumentet som publicerats av den amerikanska tidningen The Village Voice utgörs av en intern promemoria som upprättats av tjänstemannen i FBI, Floyd Clarke, och översänts till en chefstjänsteman Oliver Revell. Promemorian redogör för israeliska myndigheters åtgärder för att hindra FBIs undersökningar om terrorister som tillhör den judiska organisationen Jewish Defence League eller som den kallas efter initialbokstäverna JDL.

I promemorian sägs bl a "Talrika ledtrådar har av FBI överlämnats till den israeliska hemliga säkerhetspolisen i Washington men svaren har blivit helt katastrofala för uppklarandet av 25 terroristhändelser och andra brott som genomförts av JDL". FBI har begärt uppgifter om telefon-nummer, kriminell bakgrund, anhållande, fängelsekontakter, medhjälpare, bostadsort och resedokument. Enligt promemorian har dessa förfrågningar lämnats helt obesvarade av de israeliska myndigheterna.

FBIs terroristsektion har haft talrika sammanträden med israeliska representanter i Washington "men någon förbättring av informationsflödet har inte skett". Den israeliska ambassaden i Washington har vägrat kommentera klagomålen från FBI.

Jewish Defence League grundades 1968 i New York av rabbinen Meir Kahane och är skyldig till terroraktioner mot den arabiska befolkningen i USA. Kahane invandrade 1971 till Israel, där han grundade det rasistiska partiet Kach Party, som kräver utdrivande av hela den arabiska befolkningen ur Palestina. Inom FBI anses många av de

misstänkta i FBIs utredningar ha samröre med Kach-partiet och med Jewish Defence League.

FBIs utredningar försvåras av det förhållandet att de misstänkta har amerikansk-israeliskt medborgarskap, vilket gör det möjligt för dem att fritt resa mellan de tva staterna och ibland under deras hebreiska namn. JDLs medlemmar misstänks bl a för bombmordet på Olex Odeh, som var ordförande för det arab-amerikanska antidiskrimineringssällskapet.

"förintelsen"	Karrikatur	Fakta	Nytt	Nyheter	Email	2:a världskriget
Sverige faller	Bilder	France	Forum	Islam	Links	Ahmed Rami
Revisionism	foto	Maroc	debatt	Morocco	Search	radioislam.org

Israel förbjuder Nya Testamentet	219
De sju dödssynderna och judendomen	227
Hur Jahve uppmanar sitt utvalda folk	231
En nationalreligion: judendomen som "svenskdomen"	233
Grymheter i judisk bibeltro	237

Varför det här ämnet?	240
Sionismens nazism	242
Rasismen hos världsberömda sionister	247
Antisemitiska sionister	252
Samarbetet mellan sionister och nazister	257
Dagens israeliska partiers samarbete med nazister	261
Dokumentation av samarbetet sionister-nazister	269
Sionism och apartheid: Israel och Sydafrika	273
Den judiska lobbyn i USA	280
Judiska lobbyn i USA saboterar yttrandefriheten	285
Hur den judiska lobbyn skaffar sig makt	293
Hur den judiska lobbyn arbetar i USA	296
Israel - paradis för USAs judiska terrorister	300