"Alla stora sanningar börjar som kätterier."
- GB Shaw

 HOME

BENDIT:

PRINCIPFRÅGA OM YTTRANDEFRIHETEN

JAG VAR TVÄRSÄKER OM "FÖRINTELSEN"!

Idag är jag för yttrandefriheten !

(Utdrag från en uppsats av Jean-Gabriel Cohn-Bendit)

Artikelförfattaren Jean-Gabriel Cohn-Bendit, bror till den beryktade studentledaren "Danny le Rouge" i 1968 års vänsterradikalism i Paris. är en judisk intellektuell, f d trotskist, sedemera vänsterliberal som 1980 i tidningen Liberation tog ställning för revisionisternas yttrandefrihet.

EN VIKTIG FRÅGA ATT STÄLLA OCH SÖKA BESVARA

Är det möjligt att rationellt skriva om ett ämne som man i allmänhet indignerat vägrar att rationellt diskutera?

Själva tanken att åter studera historien om "den slutliga lösningen" som ett historiskt problem, inte som ett historiskt faktum (av gränslös tragedi och fasa), är i sig utmanande, för att inte säga djupt anstötlig; en monumental oförskämdhet, skulle nog många säga.

Men det kan ändå vara intressant att ställa en första enkel fråga:

- Beslutade det nazistiska Tysklands ledning att utrota (alla de då tillgängliga) judarna? Och skedde i så fall detta planerade (fysiska) folkmord i förintelselägrens gaskammare med giftgasen Cyklon B?

Enbart att ställa denna fråga - eller dessa två frågor - är att, hos en del människor, väcka pinsam och bestört indignation. De vägrar att läsa mer, och jag är naturligtvis fullt medveten om denna risk liksom att jag utsätter mig för misskreditering.

 

JAG VAR TVÄRSÄKER OM "FÖRINTELSEN"

Själv reagerade jag likadant för två år sedan, när jag stötte på personer som ifrågasatte och till och med förnekade Förintelsen. Det var en vän som fick mig att läsa Rassinier, trots att det som han berättade verkade då, för mig, så förvirrat och fullt av dumheter. Innan jag började ta itu med läsningen av Rassiniers (till Förintelsen starkt kritiska) skrifter gav jag min ivrige revisionistiske vän de svar som människor ger mig idag:
  1. Allt det där är absurt. Det finns ju sådana mängder med bevis på detta gigantiska folkmord, med gaskamrar och miljoner dödade.
  2. Diskussioner om antalet offer är inte bara makabert; det förändrar ingenting i grunden.
  3. Nazismen var och kommer att förbli en avskyvärd företeelse; därför tjänar denna diskussion (om Förintelsen) inget till.
  4. Att föra en sådan här diskussion tjänar endast några nynazisters intressen ...
  5. Jag har faktiskt viktigare saker att befatta mig med.

 

 

ATT FÖRSÖKA FÖRSTÅ ... OCH INTE AUTOMATISKT FÖRDÖMA

Men min vän gav inte upp; han envisades med att jag skulle läsa Rassinier, och jag började misstänka att han, trots sitt förflutna och sitt nuvarande politiska liv, var antisemit ...

Och nu står jag här själv bemött med samma skepsis och samma misstankar. Jag begär alltså av dem som har samma inställning som jag tidigare hade, dvs nästan hela den franska intelligentsian, historiker eller ej, att de skall förstå hur jag har kunnat gå från säkerhet till tvivel, de tvivel som jag idag hyser.

Jag säger avsiktligt förstå, inte acceptera, därför att det ändå är möjligt att jag har fel. Men, om jag inte har blivit galen, inte är en föraktlig skitstövel, inte är en tjockhudad dumskalle, inte är fanatiker, då måste man påvisa vilka misstag jag begår i diskussioner i öppna debatter, och inte genom förolämpningar och inte genom misstankar om mina motiv.

 

ISOLERING FÖR VILSE

Men varför vill jag då ha den här diskussionen? Varför kan jag inte nöja mig med forskningar och egna personliga funderingar?

Därför att jag inte tror på det meningsfulla i privata funderingar och på isolerade forskningar. Medmänsklig kommunikation är för mig viktigt för att kunna komma fram till sanningar inom alla områden ...

Personliga funderingar, som ibland är oundvikliga, är alltid farliga; man kommer så lätt in på villovägar. Jag vägrar att acceptera den isolerade situationen som något beständigt.

Men jag är ju inte ensam om dessa tvivel. Jag delar dem med dem som blivit säkra och vanligen är högeranhängare, litet fascistanstuckna kanske, alltså rena motsatsen till det som jag står för och vill kämpa för. Därför är den situation som jag hamnat i rent outhärdlig för mig.

 

HISTORIEN - EN DOMSTOL

Jag har ett behov av att rättfärdiga mig, att här föra ett försvarstal. Domstolen i detta fall är historieskrivningen från denna tid.

Varje historiker blir - på sitt sätt - antingen åklagare eller försvarare.

Det är faktiskt så, att var och en som talar om historia inkallas antingen som vittne för att lägga nazismen något till last eller för att frikänna nazismen något, och i senare fallet betraktas denne som försvarsadvokat för (hela) nazismen, t ex om han uttalar vissa tvivel om gaskamrarna eller på logiken i vissa av de sedvanliga argumenten.

 

FÖR EN KRITISK GRANSKNING

Mitt problem, som liberal jude, är att jag är i opposition mot västvärldens nästan totala kategoriska inställning att existensen av gaskamrarna i Hitlers koncentrationsläger inte får underkastas en kritisk granskning. Detta är ett frihetsinskränkande totalitärt påbud.

Jag känner väl till skillnaden mellan ett demokratiskt styre och en totalitär stat. Jag är också medveten om faran för demokratin att glida in i totalitarism när man söker inskränka yttrandefriheten för att "skydda de demokratiska värdena" ...

Hur kan man i en demokrati som har själva sin legitimation i yttrandefriheten acceptera att vissa medborgare låter sig förhindras att säga vad de tänker och hur de tänker? De totalitära staterna pålägger att alla medborgare skall visa "skyldighet att noga väga sina ord" och aldrig uttala något "förgripligt", dvs kritiskt. Är inte detta avskräckande nog för varje frihetsvän och demokrat?

 

FÖRSTA STEGET MOT TOTALITARISM

Om vissa institutioner som t ex armén eller skolan anses så viktiga för samhället, att det plötsligt utgick ett dekret från statsmakten att dessa viktiga och oumbärliga samhällsinstitutioner inte får utsättas för "missaktning", vore detta enligt min uppfattning ytterst allvarligt. Därmed togs ett första steg mot totalitarism. De totalitära staterna gör ju just detta genom att inskränka eller rent av förbjuda kritik av alla institutioner och av hela samhället.

Att t ex en utlänning eller flykting inte skulle kunna uttrycka sig fritt utan att riskera förvisning är för mig också oacceptabelt. Jag minns hur Chirac som premiärminister manade Pliotch, som då just frigivits från ett sojvetiskt fångläger, att uttala sig återhållsamt om Sovjetunionen. Innebörden av detta: I Sovjet, "hans land", var Pliotch tvungen att tiga om sina åsikter på grund av att där inte rådde någon yttrandefrihet, men i Frankrike, där yttrandefriheten finns, var han tvungen att tiga - eller "visa återhållsamhet" - därför att han var utlänning, en främmande gäst som inte får tillåta sig samma friheter som värdfolket. I princip tycks det inte vara någon skillnad vad gäller respekten för yttrandefrihet mellan att vara medborgare i en totalitär stat och en utlänning i en demokrati (som Chiracs Frankrike).

 

INGET OCH INGEN SKALL STÅ ÖVER KRITIK

Låt mig sammanfatta min demokratiska ståndpunkt: det finns ingen människa, medborgare eller utlänning, offentliganställd eller inte, som man kan förbjuda att uttrycka sina tankar och åsikter, och ingen institution - det må vara armén eller statschefen - som är sakrosankt och som får tillåtas stå över all offentlig kritik. Kampen för frihet är också en kamp för den fria radion och för en annan press och TV som inte är underkastad vare sig statligt monopol eller pengarnas makt.

Jag har alltid frapperats av det absurda påståendet att, vid ett givet tillfälle, minoritetsåsikter måste uttryckas på kortare tid eller i mindre bokstäver än majoritetsåsikterna (eller de åsikter som utger sig för att vara majoritetens).

Kanske är demokratin i vissa avseenden i själva verket mer hycklande än totalitära stater. I alla händelser bör man ställa sig frågan: - Finns det åsikter som man inte har rätt att uttrycka?

 

SKA VISSA ÅSIKTER FÖRBJUDAS OCH ANDRA TILLÅTAS?

En gång ansåg också jag "Ingen frihet för frihetens fiender". Jag yrkade då på förbud för fascistiska tidningar och möten ... Jag demonstrerade 1956 mot att Guitton utsetts till professor i Sorbonne med motiveringen att han kunde ha varit Pétain-anhängare under kriget, vilket dock inte hindrade att jag samtidigt, i den demokratiska principens anda, demonstrerade mot mötesförbud för yttersta högern, mot beslagtagandet av en bok om tortyr i Algeriet liksom mot att man förbjöd visning av filmen "Nunnan" efter påtryckningar från religiöst håll. Efter kritisk självrannsakan inser jag att jag då använde mig av demokratins principer om yttrandefrihet för min rätt att uttrycka mina åsikter, medan jag samtidigt argumenterade för att förbjuda andra deras åsikter som kolliderade med mina ...

 

TOLERANSPRINCIPEN GYNNAR INTE DE INTOLERANTA

När jag hävdar toleransprincipen i praktisk tillämpning - att också mina ivrigaste meningsmotståndare skall få ha samma rätt att komma till tals som jag och mina meningsfränder - så finns det vissa personer som, i detta, ser en sorts självplågeri, en sorts masochism. Om jag, en liberal jude, vore övertygad om att toleransprincipen skulle leda till frihetens förlust, skulle nog, också jag, ivra för åsiktscensur för mina meningsfiender. Men jag är inte övertygad om detta. Jag tror inte att, om man tillåter också rasister, fascister och stalinister att tala fritt, så innebär det att man hjälper deras idéer att få ökad spridning och bli "legitimerade samhällsidéer".
 

Låt mig sammanfatta:

 

 

ÄR CENSUR DET ENDA ALTERNATIVET?
Detta var min allmänna inställning när "Faurisson-affären" blev allmänt känd 1979.

Jag hade då ännu inte läst den text (av ett antal franska historiker som där fördömde Faurisson och hans förnekande av gaskamrarnas existens för utrotning av judar och andra i Hitlers koncentrationsläger). Men jag hade starkt berörts av de reaktioner som denna Faurissons text framkallade i pressen, i nationalförsamlingen och i Lyon:
indignationsladdade krav på yrkesförbud (för Faurisson som universitetsprofessor), inkallande inför rätta mm ... När jag, först, läste Faurissons utlåtande (i Le Monde) trodde jag att han var nynazist och att han i sak hade helt fel. Därför ville jag, en liberal jude med vänstersympatier, offentligt ge honom rätt att få uttala sig i yttrandefrihetens namn ...

Jag träffade snart Faurisson personligen och läste Rassiniers skrifter och insåg att ingen av dem var antisemit och att ingen av dem var för folkmord. Om det skulle vara så att Faurisson och Rassinier vore antisemiter och att allt vad de säger är inte bara "lögn" utan även "oacceptabelt", så är jag ändå motståndare till att man förbjuder dem att uttrycka sina idéer och tankar. För mig föreligger emellertid ett problem: hur skall man kunna bekämpa det som framstår som både falskt (i sak) och (moraliskt) oacceptabelt och farligt, om man avstår från censur i alla former?

 

MÅNGA FÖRBUD FINNS REDAN

Förbud är inte den enda form av censur som jag vänder mig emot. Förtal är en annan form som är lika förkastlig. Istället för att kritisera de av motståndaren framförda fakta och åsikterna misskrediterar man personen. Men att misskreditera är inte att vederlägga!

Det finns flera mer eller mindre sofistikerade metoder för misskreditering som i realiteten är åsiktscensur, t ex genom att försåtligt ställa frågan till meningsmotståndaren: - Har ni inte vårdats på mentalsjukhus? Därmed ger man offentligheten intrycket att vederbörande kan vara obalanserad och sakna trovärdighet. En annan försåtlig fråga (som ständigt framförs mot t ex revisionister): - När uttalade ni senast rasistiska tankar? Därmed avses att misskreditera allt vad vederbörande sedan har att framföra. (Nästan alla har vid något tillfälle i livet låtit undslippa sig ett omdöme som kan vara rasistiskt).

 

FRÅGAN OM FOLKMORD, UTROTNING: DET GÄLLER HÅLLBAR DOKUMENTATION

De officiella (etablerade) historikerna grundar teorin om folkmord (på judarna) på följande historiska uppgifter: År 1941 utgick en hemlig order från Hitler att utrota alla judar. Denna order verkställdes i "förintelseläger", bl a Auschwitz, där det inrättades gaskammare där hundratusentals judar utrotades. Inalles utrotades mellan 4, 5 och 6 miljoner judar.

De historiker som kallar sig "revisionister" - och som kallar de förstnämnda "utrotningsanhängare" - förnekar denna hemliga order, som det inte finns några spår av utom i vittnesmål efter kriget och i Auschwitzkommendanten Rudolf Höss' (i Polen först utgivna) memoarer.

Revisionisterna ifrågasätter om det fanns några gaskammare och de ifrågasätter (det officiellt angivna) antalet judar som dog i nazismens våld. Därav drar de slutsatsen att det aldrig funnits något (fysiskt) folkmord och heller ingen plan för utrotning. Folkmordet ("Förintelsen") skulle inte vara något annat än en propagandafint under kriget som sedan - efter krigsslutet - legitimerats genom olika rättegångar och tvivelaktiga vittnesmål.

För min del står jag inte främmande för att revisionisterna har rätt. Om de andra bevisen (som "förintelseanhängarna" anför) är lika dåligt grundade som de som bygger på (SS-officeren) dr Kremers anteckningar (vilkas autenticitet aldrig ifrågasatts) och om man vill hänvisa till Gerstein-rapporten, Höss' memoarer eller till det fantasiartade vittnesmålet från Filip Müller, ja, i så fall är den officiella historieskrivningen inte alls trovärdig.

 

SKA MAN BYGGA HISTORIEN PÅ ENBART PERSONLIGA VITTNESMÅL?

Frågan om folkmord som den byggts upp av den officiella historieskrivningen här, ställer vissa metodproblem, där man måste erinra om följande banaliteter:
  • Om vi, om en viss period, saknar någon som helst autentisk dokumentation, kan vi inte bestämt uttala oss om vad som hände under denna period i berörda avseenden.

  • Ett "historiskt faktum", vilket det än må vara och hur hemskt det än har varit, som inte grundar sig på något annat än "vittnesmål" kan inte tillfredsställa den samvetsgranne och sanningssökande historikern på samma sätt som verkliga fakta som bekräftas av andra dokument än vittnesmålen.

  • Den ofta framförda gensagan (mot revisionisterna) att "det är lika absurt att ifrågasätta gaskamrarnas existens som att ifrågasätta att Napoleon funnits eller att kriget 1914 ägde rum" är en historiskt sett orimlig utsaga:
    • a) Förekomsten av gaskammare - liksom Hitlers order - baseras inte på något annat än vittnesmål.

      b) Däremot grundar sig existensen av kriget 1914 inte bara på "våra tappra soldaters" vittnesmål utan på en mängd autentiska dokument. Och detsamma gäller om Napoleon; det vi vet om honom grundar sig inte bara på personliga vittnesmål från hans anhängare och motståndare (för i så fall kunde man tvivla på att "den sagolike karriäristen och erövraren" Napoleon verkligen hade levt).

      c) Skillnaden när man försöker bedöma dessa två uppgifter - om gaskamrarna funnits och om första världskriget ägt rum - ligger i egenskapen hos de dokument som bevisar dem. Om man kan betvivla gaskamrarnas existens (för systematisk massutrotning av människor), så är skälet härtill att gaskamrarna inte grundar sig på något annat än vittnesmål och dessutom att dessa berättelser ofta motsäger varandra och ibland sig själva

     

     

(Utdrag från Cohn-Bendits uppsats om yttrandefriheten)

 

Varför dömdes Ahmed Rami?

Istället för att bemöta kritiken - i sak - mot deras religion och politik, vänjer sig judarna vid att - istället - ropa efter polisen så snart de blir emotsagda i den offentliga politiska debatten.

 

  • DOMEN MOT AHMED RAMI, 1989, UTGÖR ETT SKANDALÖST JUSTITIEMORD,
  • EN POLITISK RÄTTEGÅNG, ETT POLITISKT UTTALANDE FRÅN DOMSTOLEN!
  • JURYN OCH DOMARNA HADE POLITISKA FÖRUTFATTADE MENINGAR OM SAKEN!
  • EN POLITISK DOMSTOL SOM ÄR JÄVIG: EN JUDISK HÄXPROCESS! 

Här återges bokstavligt ett offentligt dokument: utskrift från domen mot Ahmed Rami - från Sthlms Tingsrätt - Radio Islams program som innehåller de 18 fällda åtalade uttalandena (åtalspunkterna). I JK:s stämningsansökningar har de åtalade uttalandena återgivits lösryckta ur sina sammanhang. Stockholms tingsrätt har utfört utskrifter av alla dessa fällda radioprogram satta i sin sammanhang.

Lägg märke till hur godtyckligt de "kriminella" uttalandena har valts från ofta längre texter. Det är inte klart vilken "logik" eller vilka kriterier som har använts av JK eller av tingsrätten för att åtala och fälla ett visst uttalande och inte ett annat. Man vet inte t ex varför boken "Vad är Israel? har frikänts trots att den innehåller exakt samma tankegångar och texter som finns i de fällda åtalspunkterna! Tingsrätten har t o m frikänt Karl Marx' citat när det sändes i ett program och fällt det när det sändes i ett annat program. Detta, medan uttalandet om "den judiska fräckheten" har åtalats och fällts vid båda de två tillfällen det har sänts! Allt detta bevisar att det inte finns några klara objektiva gränser eller kriterier för en (judisk?) juridisk bedömning och att det är enbart politiska sionistiska subjektiva luddiga kriterier som gäller. Hur är det med rättssäkerheten i detta fall? Juryn behöver inte motivera sin dom. Man kan göra vilket uttalande som helst till "missaktning" och "hets" om det innehåller kritik mot judendomen, mot judar eller mot en viss historieskrivning. En oskriven judisk implicit lag - utanför den officiella lagstiftningen - råder när det gäller den tabubelagda judendomen. Istället för att bemöta kritiken - i sak - mot deras religion och politik, vänjer sig judarna vid att - istället - ropa efter polisen så snart de blir emotsagda i den offentliga debatten. Med detta "privilegium" gör man judarna en björntjänst. Det är just illegitima privilegier som väcker sådan kritik och motstånd som judarna kallar "antisemitism".

Domen mot Ahmed Rami utgör ett viktigt dokument: den illusrterar den verkliga situationen som råder idag i Sverige när det gäller yttrandefriheten, mänskliga rättigheter, kulturell, massmedial och politisk maktkoncentration i Sverige, samt om den intellektuella terrorismen som förs for att "försvara" den judiska makten makten i landet!

Det handlar om den judiska "rättvisan" vars princip tillämpades - redan i känd historia - när den krävde att dråparen och förbrytaren Barabbas skulle frigivas istället för Jesus!

Det handlar om en judisk häxprocess med:

Polisiära medeltidsförhör i en modern politisk Häxprocess om "misshagligas åsikter"!

En politisk, kulturell och ideologisk debatt (som ägde rum i en rättssal!) där juryn och domarna bestämmer vilka åsikter, idéer, forskning och historieskrivningar som är de "rätta"!

En kulturell debatt som borde ha sin plats i ett akademiskt seminarium eller på en kultursida!

En åklagare, som har anlitat den sionistiske aktivisten Per Ahlmark och den judiske överrabbinen som "sakkunniga". En jury från de judaiserade politiska partierna och domare, med förutfattade meningar i ämnet, för att avgöra i en politisk rättegång!

En "svensk" (?) åklagare som "informerar sig" hos en till Sverige speciellt utsänd israelisk "åklagare"!

Läs själv här domen, de fällda texterna och Ahmed Ramis kommentarer.

De fällda uttalandena i texten är skrivna med fet stil (med JK:s stämningsansökans referenser i början av varje citat och Tingsrättens utskriftsreferenser i slutet av varje fällt uttalande). Stockholms tingsrätt har frikänt 68 andra åtalade punkter (som inte åteges här) samt boken "Vad är Israel?" i alla punkter och fällde alltså endast de 18 punkterna.

 

MARX (själv jude)

OM JUDENDOMEN

[JK:s stämningsansökan mot Radio Islam: Aktbilaga 2, punkt 8 och punkt 15 från sändningen av den 9/9/88. Detta här fällda uttalande av Karl Marx har - i en annan sändning - aktb. 10 p.21 - frikänts av juryn!!] Den fällda meningen är röd.]

***

När argumenten tryter hos sionisterna, i sakfrågorna, tillgriper de invektiv och slag under bältet i den politiska debatten, som ett debattrick. Genom att kalla sina motståndare för "antisemiter" så tror sionisterna att de kan sopa under mattan dagens verkliga problem. För de sionistiska judarna är Jesus, profeten Muhammed, Luther, Marx och alla som har haft kritiska åsikter, mot judendomen, "antisemiter". För de sionistiska judarna är kristendom, Islam, höger, vänster och alla andra ideologier och religioner, i sin kritik mot judarna, antisemitiska. Den judiska sionistiska tidskriften "Judisk Krönika" hade förra året publicerat ett temanummer som ville göra Karl Marx ansvarig för en påstådd förment antisemitisk tradition inom vänstern. Man ska också lägga märke till att sionisterna aldrig har försökt ta reda på om orsaken till judefientlighet inte har sin grund i själva den judiska läran och traditionen. Judemdomen, själv, är antikristen, antiislamisk, antipalestinsk och antimänskligheten. Den är rasistisk, chauvinistisk och intolerant. Ska inte toleransen vara ömsesidig mellan människor och grupper? För att avfärda Karl Marx, som själv var jude men kritisk mot den judiska traditionen, och det får man ju inte vara, så publicerade "Judisk Krönika" ett utdrag ur Karl Marx bok, som har titeln "Om judefrågan". Judisk Krönika (organ för de judiska församlingarna i Sverige i septembernumret 1987). Detta utdrag publicerades också i tidskriften Clarté nummer 4, 1987. Här följer Marx' åsikter om judendomen:
***
"Frågan om judens förmåga att frigöra sig blir för oss frågan vilka särskilda samhälleliga element som måste övervinnas för att judendomen skall kunna avskaffas. Förmågan hos dagens judar att frigöra sig avspeglar nämligen judendomens förhållande till frigörelsen i dagens värld. Detta förhållande är med nödvändighet en följd av judendomens särskilda ställning i dagens förslavade värld...
Låt oss inte söka judens hemlighet i hans religion utan låt oss söka religionens hemlighet i den verklige juden.
[Aktb.2, p8, 9-9.88] Vad är judendomens världsliga grundlag? Det praktiska behovet, egennyttan. Vilken är judens världsliga kult? Schackrandet. Vilken är hans världslige Gud? Pengarna. Nåväl? Frigörelsen från schackrandet och pengarna, alltså från den praktiska verkliga judendomen vore hela vår tids frigörelse.

En organisation av samhället, som skulle upphäva förutsättningarna för schackrandet, alltså möjligheterna till schackrande, skulle göra judendomen omöjlig. Judendomens religiösa medvetande skulle upplösas som en fadd lukt i samhällets verkliga livsluft. Men när juden å andra sidan betraktar detta sitt praktiska väsen som ett intet och kämpar för att bli det kvitt, strävar han efter att komma från sin tidigare utveckling och arbetar blott och bart för sin mänskliga frigörelse. Därmed strävar han mot det högsta praktiska uttrycket för människans alienation från sig själv.
Vi ser alltså i judendomen ett allmänt nutida antisocialt element, som genom den historiska utveckling, som judarna på detta olyckliga sätt med iver deltagit i, drivits till sin nuvarande extrem, till en extrem som med nödvändighet måste leda till detta elements undergång.
Judarnas frigörelse är i sista hand mänsklighetens frigörelse från judendomen...
Vilken var den djupaste grunden för den judiska religionen? Det praktiska behovet, egoismen.
Judens monoteism är därför i verkligheten de otaliga behovens polyteism, en polyteism som t o m gör skithuset till ett objekt för den gudomliga lagen. Det praktiska behovet, egoismen är det borgerliga samhällets princip och framträder i ren form så snart som det borgerliga samhället fullständigt avskilt den politiska staten från sig. Det praktiska behovets och egennyttans Gud är pengarna. Pengarna är Israels nitälskande Gud, som inte tål några gudar jämte sig. Pengarna förnedrar alla människors gudar - och förvandlar dem till handelsvaror. Pengarna är det allmänna, för sin egen skull instiftade värdet på alla föremål. De har därför berövat hela världen, människornas värld såväl som naturen, deras egenvärde. Pengarna har blivit det mänskliga arbetets och hela den mänskliga tillvarons väsen, och de har gjort människan främmande för sig själv och andra. Men detta främmande väsen behärskar människan, och hon tillber det.
Judarnas gud har sekulariserats, han har blivit en Gud för denna världen. Myntet är judens verklige Gud. Hans himmelske Gud är bara ett nödmynt.
Den åskådning, enligt vilken naturen skall läggas under privategendomens och pengarnas herravälde, innebär det verkliga föraktet, den praktiska nedvärderingen av naturen. Nedvärderingen av naturen förekommer förvisso i den judiska religionen, men där får den inga praktiska konsekvenser... Vad som är abstrakt i den judiska religionen, föraktet för teori, konst, historia, för människan som självändamål, det har blivit penningmänniskans verkliga medvetna ståndpunkt och hennes dygd. T o m de närmaste relationerna mellan människorna, mellan man och kvinna o s v blir till en handelsvara! Kvinnan schackras bort. Judens chimära nationalitet är köpmannens, överhuvud penningmänniskans nationalitet...
Kristendomen har uppstått ur judendomen. Den har åter upplöst sig i judendomen.
Den kristne var från början den teoretiserande juden, juden är därför den praktiske kristne och den praktiske kristne har åter blivit jude.
Kristendomen hade bara ögonskenligen övervunnit den verkliga judendomen. Den var för förnäm, för spiritualistisk för att kunna besegra det praktiska behovets råhet, och den dunstade bort i den blå rymden. Kristendomen är judendomens sublima tanke, judendomen är den gemena nyttoanvändningen av kristendomen. Men denna nyttoanvändning kunde bli allmän först sedan kristendomen som den färdiga religionen teoretiskt hade fulländat människans alienation från sig själv och naturen... Den kristna salighetsegoismen slår i sin utvecklade praxis med nödvändighet över i den judiska kroppsegoismen, det himmelska behovet i det jordiska, subjektivismen i egennyttan. Vi förklarar inte judarnas seghet ur deras religion utan tvärtom ur deras religions mänskliga grund, ur det praktiska behovet, egoismen.
Eftersom judens verkliga väsen allmänt förverkligats och förvärldsligats i det borgerliga samhället, så kan det borgerliga samhället inte övertyga juden om overkligheten i hans religiösa väsen, som ju inte är mer än den ideala utformningen av det praktiska behovet. Vi finner alltså den nutida judens väsen inte bara i Moseböckerna eller i Talmud utan i dagens samhälle, inte som ett abstrakt utan som ett högst empiriskt väsen, inte bara som judens inskränkthet utan som samhällets judiska inskränkthet.
Så snart som det lyckats samhället att bli kvitt judendomens empiriska väsen, schackrandet och dess förutsättningar, så blir juden otänkbar eftersom hans medvetande inte längre har något objekt, eftersom judendomens subjektiva basis, det praktiska behovet, förmänskligats, eftersom konflikten mellan människans individuellt mänskliga och hennes samhälleliga existens upphävts."

 

Det var Karl Marx' syn, på judendomen, som det publicerades i Judisk Krönika och i Clarté 1987. Det gäller nu att diskutera om Marx har rätt eller fel, och inte bara att avfärda honom som en "antisemit". Ordet "antisemit" har blivit bara ett sionistiskt vulgärt skällsord eller ett judiskt listigt debattrick. I boken, "Vad är Israel?", avslöjas bl a hela den judiska bluffen och debattricket. Boken avslöjas också hela den sionistiska komplotten mot Palestina, mot det palestinska folket och mot världsfreden. [Utdrag från Sthlms tingsrätts utskrifter av de åtalade radioprogrammen Akt B8-4-89, Aktbil. 77].

Ahmed Ramis böcker:

 

Andra böcker:


Några texter:

Tillbaks till svenska huvudsidan

Till Radio Islams sidor på andra språk