Judiska sionist-rasister och sydafrikanska apartheid-rasister - vad är skillnaden?

 

 

"Sionismen är alltså i grunden rasistisk därför att staten Israel bygger på ett apartheidsystem precis som Sydafrika. Det är rasism att indela människor i olika kategorier som man ger olika rättigheter på grund av etniskt ursprung eller språk eller religion. I Sydafrika har vita människor alla de rättigheter afrikaner saknar. I Israel har judar alla de rättigheter som palestinska araber, landets urinnevånare, saknar."  - Jan Guillou, under rubriken "Sionism är rasism", artikel publicerad i "Folket i Bild", nr.1-1976, och återgiven i hans bok "Journalistik 1967-1976" (Oktoberförlaget, 1976), sid. 164-166.

 

Kritiken av judiskt inflytande i det svenska samhället är högst legitim. Judarnas stat Israel är en kolonial apartheidstat uppförd på ett fördrivet folks territorium.

Att avslöja judarnas rasism och förtryck av araber i Palestina, kallas av sionisternas tillskyndare och propagandister med Per Ahlmark och Svenska Kommittén mot Antisemitism i spetsen för "rasism".

Man får helt enkelt inte namnge de som utför övergreppen och vilken grupp de härstammar ifrån. Men som Ahmed Rami brukar uttrycka saken; det är inte eskimåer som ockuperar i dagens Palestina!

Att inte få namnge judarna som ockupanter är en fullkomligt barock situation, och för den som inte har förstått det kan vi bara föreslå ett tankeexperiment där det skulle vara "rasistiskt" att utpeka den vita minoriteten med boerna i spetsen som de som stod för förtrycket av miljoner svarta och färgade under apartheidepoken i Sydafrika. Skulle ett sådant förhållningssätt vara rimligt?

Författaren och journalisten Jan Guillou tangerar detta tema i en krönika i Aftonbladet (16/4-2001), under rubriken "Så tystas kritik mot israelisk apartheid":

"Mot den icke-judiska apartheidstaten Sydafrika hade det möjligen kunnat vara berättigat med motstånd, rentav förståeligt om de koloniserade och ockuperade tyckte illa om sina ockupanter. Men för palestinierna går ju inte det, ty då visar de ovilja mot judar och den judiska staten. Antisemiter, således.
[...]
Summa summarum är det palestiniernas fel att de är ockuperade eftersom de har den oerhörda fräckheten att ogilla sina ockupanter trots att de är judar. Och de muslimer i Sverige som solidariserar sig och ser på andra nyheter än svenska är också de på väg mot antisemitism, varför deras framtida protester kan avfärdas.  

Logiken är som synes rent och klart rasistisk."

Logiken är rasistisk. Just det. 

Parallellen Sydafrika går förstås att vidareutveckla när man kommer in på de sionistiska propagandisterna i media i Sverige och andra västerländska länder. Hur de använder sina maktpositioner i media för att tona ner Israels övergrepp, släta över dem, och cyniskt försöker vända på perspektivet i konflikten. Svart blir vitt och vitt blir svart. Ett förvandlingstricks där offren, palestinierna, helt plötsligt utmålas som bödlar, och ockupanten och de verkliga bödlarna - judarna - framställs som små oskyldiga offerlamm.

Tänk tanken att det under apartheid-regimen i Sydafrika, när miljoner svarta hölls förtryckta och förslavade i s.k. "homelands", när den sydafrikanska militären regelbundet attackerade och ockuperade delar av Frontstaterna i Södra Afrika, tänk tanken att svensk media och andra opinionsbildande organ då var fyllda med individer med kopplingar till de rasistiska boerna, de som var de mest fanatiska i utövandet av rasförtrycket i Sydafrika. Tänk er dessa boers i det svenska samhället; en producent på svensk TV som heter Malan, en tidningsägare som heter Botha, en känd politisk skribent och debattör som heter Verwoerd, etc, och som alla intensivt propagerar (självklart utan att ange sitt ursprung och därtill kopplad partiskhet) att vi svenskar minsann skall veta att Sydafrika är "den enda demokratin" i Afrika, att dess angreppskrig mot Angola och Mocambique i själva verket är "operationer för fred" och massakrer på ANC-medlemmar "en kamp mot terrorismen".

Och varje gång någon svensk har en kritisk invändning skulle dessa "svenska" boers unisont börja tala tårdrypande om alla de boers som misshandlades och gick under i engelsmännens koncentrationsläger under Boerkriget, och att man måste förstå att boerna i Sydafrika, med sin fruktansvärda historia av lidanden, "måste få försvara sig" och "säkra sina gränser".

Skulle det då inte vara på sin plats att avslöja dessa personer och sätta deras interna politiska intressen och lojaliteter i sitt rätta sammanhang?

Ahmed Rami brukar ofta dra parallellen med judendomen och dess absurda krav på Palestina och hur det skulle var om boerna under sitt krig mot de infödda i Sydafrika hade haft en egen religion - en "boerdom". Tänka om dessa boer, likt de som kallar sig för judar, dyrkade en egen religion, "boerdomen", där det i doktrinen bl.a. ingår att svarta och andra icke-vita skall domineras och underkastas. Och tänk om dess boerdom-utövare utanför Sydafrika via s.k. "religiösa" institutioner, likt judarna och deras synagogor, samlade pengar och mobiliserade sig för att försvara systemet i Sydafrika? Skulle då apartheid i Sydafrika bli mer acceptabelt, bara för att systemet maskerades som en religion? Knappast. Och skulle "boerdomens" utövare som befann sig i andra länder utanför Sydafrika, behandlas som seriösa religionsutövare. Knappast heller.

Radio Islam har länge talat om det av sionisterna nedtystade samarbetet mellan Israel och den fruktansvärda apartheidregimen i Sydafrika. Ett samarbete som bl.a. gick ut på att Israel som ett av få länder i världen erkände och accepterade det sydafrikanska "homelands"-systemet (för övrigt ett system man själv använder sig av i de s.k. "palestinska områdena") och bistod Sydafrika med vapen och underrättelsearbete i kampen mot ANC.

För mer läsning om detta smutsiga krig och alliansen mellan det Per Ahlmark och hans kompisar kallar "för den enda demokratin i Mellersta östern", föreslår vi läsning av den högintressanta skriften Alliansen Sydafrika Israel.

 

Den brittiske Mellanöstern-journalisten Robert Fisk ger en tankeväckande kommentar till detta tema i en artikel i The Independent 17/4-2001:

"What if we had supported the apartheid regime of South Africa against the majority black population? What if we had lauded the South African white leadership as "hard-line warriors" rather than racists? What if we had explained the shooting of 56 black protesters at Sharpeville as an understandable "security crackdown" by the South African police. And described black children shot by the police as an act of "child sacrifice" by their parents? What if we had called upon the "terrorist" ANC leadership to "control their own people".

Almost every day that is exactly the way we are playing the Israeli- Palestinian war. No matter how many youths are shot dead by the Israelis, no matter how many murders - by either side - and no matter how bloody the reputation of the Israeli Prime Minister, we are reporting this terrible conflict as if we supported the South African whites against the blacks. No, Israel is not South Africa (though it happily supported the apartheid regime) and no, the Palestinians are not the blacks of the shanty towns. But there's not much difference between Gaza and the black slums of Johannesburg; and there's not much difference between the tactics of the Israeli army in the occupied territories and that of the South African police. The apartheid regime had death squads, just as Israel has today. Yet even they did not use helicopter gunships and missiles.

[...]

Rafael Eytan, the former Israeli chief of staff, used to talk of the Palestinians as "cockroaches in a glass jar". Menachem Begin called them "two- legged beasts". Rabbi Ovdia Yousef, the spiritual head of the Shas party, called them "serpents". In August last year, Ehud Barak called them "crocodiles". Last month, the Israeli tourism minister, Rehavem Zeevi, called Arafat a "scorpion". Even the South African regime never called the blacks by such vile names.

 

 

FN-expert: Israel inför apartheid Israel har infört ett apartheidsystem i de ockuperade palestinska områdena, säger FN:s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter, den sydafrikanska professorn John Dugard. Dugard framför uppgiften i en rapport till världsorganisationens generalförsamling, skrev israeliska tidningen Haaretz på tisdagen. - Det är ett apartheidsystem som är värre än det som var i Sydafrika, rapporterar Dugard till generalförsamlingen. Ett exempel som Dugard visar på är det nya vägnätet som israelerna bygger på den palestinska marken. Många av dessa vägar får bara de israeliska ockupanterna använda. Dugard ställningstaganden i Mellanösternkonflikten har väckt stor uppmärksamhet tidigare. I maj förespråkade han ett vapenembargo mot Israel, något som också användes mot hans eget hemland under en del av apartheidåren. John Dugard har tidigare arbetat i den sydafrikanska sanningskommissionen, som med sitt avslöjande arbete haft till uppgift att åstadkomma försoning mellan de tidigare förtryckarna och förtryckta i Sydafrika. Han räknas som expert på folkrättsfrågor. 2001 utnämnde FN honom till sin särskilda rapportör om de mänskliga rättigheterna på Västbanken och Gazaremsan.   Från TT-NTB   (Artikeln ovan publicerad i DN, 25 augusti 2004.)

***

Judendomens rasistiska dogmer

 

Judendomen är en uttalat rasistisk lära.

Radio Islam har lagt ner mycket möda på att visa detta och för en djupare sondering av denna rasism föreslår vi läsning av några nyckeldokument som den judiske dissidenten Israel Shahaks förträffliga bok "Judisk historia - judisk religion" samt filen Judiska religiösa skrifter, som innehåller citat direkt från de judiska verken.

Det kan ändå var på sin plats med lite autentiska judiska citat som visar deras fixering vid blodet och bevarandet av det judiska, rent från andra element.

Martin Buber, av vår judiska kulturelit hyllad judisk filosof, skriver i "Jüdische Fragen"/"Jewish Questions", 1914, (sid. 17-18):

"Judarna är en nation av rent blod, av en högt utvecklad känsla för familjens renhet och av djupt rotade dygder, som kommer till uttryck i ojämförligt överlägsen intellektuell verksamhet. Förbudet mot blandäktenskap med mindervärdiga främmande folk skapade förutsättningarna för dessa moraliska värden och intellektuella prestationer som inte får gå förlorade genom beblandning med lågtstående raser. Om en ras som är så högt begåvad skulle få möjligheter att än en gång utveckla sin ursprungliga kraft, skulle ingen kunna jämföras med vad den skulle åstadkomma."

 

Och i boken "Drei Reden über das Judentum", 1911, skriver Martin Buber:  

"Det är blodet som juden känner som ett arv från årtusenden och som gör honom odödlig. Denna insikt om att det är blodet som skapar den närande kraften hos varje enskild är det väsentliga; att de djupaste lagarna för vårt vara bestäms av blodet, att vårt innersta tänkande och vår vilja bestäms av det. [...] Vem det vara må som ställs inför valet mellan miljöpåverkningar och blodets substans och kraftkälla väljer blodet, om han vill vara en verklig jude."

 

Talet om det nedärvda i det judiska nämns ofta av judar, förstås med betoning på att de egenskaper de nedärver är överlägsna och just gör dem till mer "speciella" än andra folk på denna jord.

Bergman-skådespelaren Erland Josephson har till och med talat om det judiska i intervjuer i TV ("Syskon", tidigt 1990-tal) som något nedärvt som enligt honom visar sig i hur en jude går, och hur en jude rör sig. Vad nu det har med "religion" att göra!

 

Palle Granditsky, hyllad judisk teaterman och sionist, berättade själv i Dagens Nyheter (18/12-1993):

" - Det genetiska judiska arvet sitter där det sitter, på gott och ont [...]."

 Hur kan något som har med en religion att göra samtidigt kopplas till något "genetisk arv".

 

I Judisk Krönika, nr.4-1984, skriver man en artikel om den Stockholmsbaserade judiske pjäsförfattaren Michael Druker:

"Det vore fel att säga att Michael använder en judisk humoristisk ton i sina pjäser. Det är nog riktigare att säga att hans pjäser, liksom hela hans uppenbarelse, hela hans sätt att tala, att röra sig, att tänka, är judiskt.

Alltså än en gång samma judiska tal om att en jude t.o.m. talar och rör sig på ett särskilt judiskt sätt.

 

Den judiske historikern Hugo Valentin skriver avslöjande i sin av judarna upphöjda bok "Judarna i Sverige" (Bonniers, 1964) om den judiske författaren Oscar Levertin och hur denne "genom rasens och traditionens trådar" förbands till det judiska (sid. 159).

Den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky använder i sitt arbete "Judar på Gotland" (nr. 4 i skriftserien "Gotlandica", utgiven av kulturnämnden Gotlands kommun, november 1973, sid. 45) begreppet "rasfränder" när han talar om judar. Något som får en att höja på ögonbrynen då begreppet "rasfränder" är en term som kommo den från en icke-jude av samme C. Vilhelm Jacobowsky genast skulle stämplas som "anti-semitisk".

 

Den judiske författaren och kåsören Salomon Schulman som sedan en tid regelbundet verkar på Dagens Nyheter för jämnan skrivandes om judiska teman, drar sig inte heller för att tala om hur det är "när man möter en stamfrände", när han talar om andra judar (se DN, NoN, 22/10-2001). 

Även Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski använder termen "stamfränder" för att beteckna andra judar (se hans artikel om Moskvas rabbin i Judisk Krönika, nr.4-1984).

I Judisk Krönika, nr.7-1971, kan man läsa en hyllningsartikel till den då nyligen avlidne sionisten och juden Norbert Masur där denne hyllas för att "han var redo att riskera sitt eget liv för sina tros- och stamfränder".

I Judisk Krönika, nr.2-3/1988 (församlingsdelen), kan man i en artikel från Förenade Israelinsamlingen också läsa om "våra stamfränder".

I Judisk Krönika, nr.2-1985, sid. 18 (specialnummer om "förintelsen"), kan man läsa David Grossman, en av tidskriftens redaktionsmedlemmar, skriva om hur de judar som kom till Sverige under andra världskriget fick hjälp av "sina svenska stamfränder".

 

***

 

Rabbin Saadya Grama från Beth Medrash Govoha, den främsta ortodoxa jeshivan, d.v.s. religiösa judiska skolan, i USA har publicerat en bok kallad "Romemut Yisrael Ufarashat Hagalut" som förkunnar judisk överhöghet gentemot alla icke-judar. Romemut Yisrael Ufarashat Hagalut är hebreiska och betyder ungefär "Judisk överhöghet och frågan om exilen". Bokens författare, rabbi Saadya Grama, skriver bland annat att alla icke-judar "är fullständigt genomonda" och hävdar att judarna är en "genetiskt överlägsen art" som står över alla andra människor.

Boken har lovordats av flera framstående judar, bland anant rabbi Aryeh Malkiel Kotler Beth Medrash Govohas rosh jeshiva, alltså skolans främste religiöse ledare. I ett utlåtande skriver rabbi Kotler att boken på ett lysande sätt berör "teman om exilen, valet av Israel och hennes exaltering och överhöghet över alla andra folk, allt i enlighet med Torans ståndpunkter, baserat på de handfasta instruktioner han fått från sina lärare".

Rabbi Grama utgår ifrån ett rasligt perspektiv på judar och icke-judar i sin bok. Exempelvis skriver rabbi Grama att "skillnaden mellan Israels folk och världens övriga folk är i sin essens en. Juden är genom sitt ursprung och hans essens fullständigt genomgod. Icke-juden, genom sitt ursprung och hans essens är fullständigt genomond. Det är inte bara frågan om en religiös distinktion, utan handlar snarare om två fullständigt olika arter".

Rabbi Grama hävdar också att judar når framgång endast då det går illa för icke-judar, att endast då de "genomonda" icke-judarna står inför en katastrof har judarna det riktigt bra. Han menar att judar bör leva kvar bland icke-judarna, men åtskilda. Han skriver att "Toran bemyndigar att judarna, då de är i exil, för att lugna icke-judarna skall ta till bedrägerier, dubbelspel och mutor så de undgår deras vrede". Synen på hur icke-judar skall behandlas handlar dock inte enbart om blidkande. Rabbi Grama citerar vid upprepade tillfällen hur judarna behandlar och massakrerar icke-judar i Bibeln med implikationer om att judarna bör behandla icke-judar på ett liknande sätt även idag.

Denna bok är emellertid långtifrån ensam i sin genre. En uppsjö av judiska böcker har genom tiderna förkunnat samma budskap, en världsåskådning som varit central för judenheten där judar och icke-judar anses vara goda respektive onda. Den ortodoxa judendomens mest centrala bok heter HaTanya, skriven av rabbi Shneur Zalman, grundaren av den så kallade chabadismen vars anhängare känns igen på sina svarta rockar, hattar och sidlockar. I HaTanya förkunnas bland annat att judar och icke-judar har fullständigt olika själar, judar har goda och gudomliga själar medan icke-judar har onda och djuriska själar som härstammar från Satan. HaTanya menar också att judar äger rätten att döda icke-judar eftersom dessa ändå inte kan anses vara levande varelser.
Anhängare till chabadismen finns i miljontals i USA och Israel och är den snabbast växande andelen av judenheten. Men anhängare till denna uppriktiga gren av judenheten finns även representerad i Sverige, bland annat sköter chabadister från Lubavitchsekten en butik för judaica i Göteborg. Dessa ortodoxa judar har också ett högt anseende bland många sekulariserade judar i Sverige och exempelvis böcker skrivna av och om rabbi Menachem Mendel Scnheerson, den nu avlidne ledaren för Lubavitchersekten, finns att återfinna i de flesta judiska bokaffärer.

 

Dagen, 1/12-1995. Judiska attacker mot klippmoskén är vanliga eftersom de fanatiska judarna vill riva den för att återbygga sitt "heliga tempel". Att t.o.m israeliska källor (Menorah, Nr 4-94) anser att det aldrig legat något judiskt tempel där är en annan sak.

 

 ***

 

Judisk "assimilering"

 

Den judiska ideologin är en rasistisk apartheidideologi där sionisterna anser att judarna inte kan leva bland alla andra folk i världen, utan måste separera sig för att undgå "blandäktenskap" och assimileras in i de samhällen de lever i.

Sionistledaren Nahum Goldmann hävdar också mycket riktigt i boken "Den Judiska Paradoxen", (sid. 182), att en "fullständig assimilation ... är en sannskyldig katastrof för det judiska livet".

Den judiske författaren och journalisten Göran Rosenberg talar i en intervju i Judisk Krönika (nr.4-1996):

"Det stora hotet mot judendomen är idag assimileringen."

 

 I Judisk Krönika (nr. 4-5, 1992, sid. 33) skriver Göran Rosenberg:

"USA är det mest toleranta land som judar någonsin levt i. Och därmed det största hotet mot det judiskas fortsatta existens som distinkt religion och kultur." 

 

Den judiske sociologiprofessorn Lars Dencik skriver i Judisk Krönika, nr.4-1989:

"Idag är inte antisemitismen utan assimilation det största hotet mot judenhetens fortbestånd."

 

Och i Svenska Dagbladet skrev den 21/10-1994, Ricki Neuman, en av tidningens judiska journalister, att "många judiska intellektuella" i USA tycker att "den ökande assimilationen numera utgör det allvarligaste hotet mot judisk överlevnad".
D.v.s. en katastrof av samma kaliber som den påstådda utrotningen i de nazistiska "dödslägren"!

Många judar i dag hävdar faktiskt att blandäktenskap med icke-judiska folk utgör "den andra förintelsen" av judarna, att det är ett liknande hot som Hitler's påstådda gaskamrar!

Den framlidne sionistledaren Nahum Goldmann sade också mycket riktigt vid den 26:e Världssionistiska kongressen i Jerusalem den 30 december 1964 att:

"Assimilering utgör ett större hot mot den eviga judiska existensen än förföljelser, inkvisitionen, pogromer och Förintelsen i det förflutna." 

(Citatet från "Le Monde", den 1 januari 1965.)

 

Morton Narrowe, överrabbin i Stockholm, svarar i en intervju i Judisk Krönika, nr.6-1986, på frågan om hans inställning till blandäktenskap mellan judar och icke-judar:

"- Blandäktenskapen är en fara."

Och ortodoxe rabbinen Aron Katz i Stockholm, svarar på samma fråga i samma nummer av Judisk Krönika (nr.6-1986):

" - Jag är emot blandäktenskap."

 

Med detta i tanke är det inte konstigt att det var de sionistiska judarna som i 1930-talets Tyskland hyllade nazisterna när de införde de nazistiska lagarna mot blandäktenskap - Nürnberglagarna - år 1935.

Georg Kareski, ledare för Tysklands Sionistförbund sade i en intervju i den nazistiska propagandaministern Joseph Goebbels tidning Die Angriff, återgivet i den sionistiska tidskriften Jewish Chronicle i London den 3 januari 1936:

"Nürnberglagarna [av 1935 i det nazistiska Tyskland som rättsligt skilde tyskar och judar] tycks mig överensstämma helt med önskan om ett separat liv grundat på ömsesidig respekt."

Innan dess hade Tysklands Sionistiska Federation, 21/6-1933, i en resolution fastställt:

"Vårt erkännande av den judiska nationaliteten sörjer för ett klart och uppriktigt förhållande till det tyska folket och dess nationella och rasmässiga realiteter. Vi önskar inte förfalska dessa grundläggande frågor, eftersom också vi är emot blandäktenskap och för bevarandet av den judiska folkgruppens renhet, och vi avvisar varje överträdelse på det kulturella området."

(Citerat i den judiska historikern Lucy Dawidowicz´ bok "A Holocaust Reader".)

 

Så sionisterna gick hand i hand med nassarna när det gällde idén om "rasåtskillnad" mellan judar och icke-judar. Till detta bör tilläggas att staten Israel idag tillämpar liknande, rasistiska, lagar för att förhindra giftermål över religionsgränserna.

Dessa judiska idéer är inte isolerade till historiska epoker, eller geografiskt till USA och Israel, utan även giltiga bland svenska judar. 

David Metzler, svensk jude, uttalar sig i den judiska närradion i Stockholm, "Radio Shalom", 30/8-1994, om judarna i Sverige:

"Vi är i en svår situation inte för att någon hotar oss till livet, vi måste inte fly någonstans. Utan tvärtom. Vi är välkomna i det här samhället. Vi har det bra i Sverige och det är egentligen det som är vårt problem, det är det som är hotet. För risken är att vi försvinner in i det här samhället istället och förlorar vår judiskhet."

Metzler uttrycker här den klassiska judiska klagovisan, som de alltid sjunger oavsett hur mycket social och ekonomisk framgång de än uppnått. "Vi har det bra i Sverige och det är egentligen det som är vårt problem, det är det som är hotet", säger han. Vilken galenskap!

Men enligt den judiska logiken är det onekligen så att utan yttre fiender och i ett system där man inte behöver judiska kolleger för att upprätthålla sina positioner, är det risk att man börjar tappa det judiska, och börjar bli mer som "de andra" - d.v.s. icke-judarna.

Och det är det som med detta perverterade synsätt uppfattas som ett hot.

 

***

 

"Sionismen är inte en fråga om religion utan uteslutande en fråga om ras..." - Max Nordau, judisk ordförande för Världssionistiska Organisationen, La Libre Parole, 21/12, 1903.

 

Radio Islam säger: Inget Israel utan sionismen, ingen sionism utan judendomen.

Judisk Krönika, ledande organ för den svenska judenheten, tillstår också detta. Det är bara att läsa igenom tidningen om man vill förvisa sig om hur det förhåller sig. I t.ex. nr.1-2, av tidningen av år1975, sida 7, citerar man en artikel från den stora israeliska tidningen Ma´ariv där den skriver om "... sionismen, som är en oskiljaktig del av judendomen...". 

Och i Judisk Krönika, nr.1-2/1971, sid. 24, kan man läsa i ett upprop att:

"Sionismen har alltid varit oupplösligt förknippad med det judiska folket."

Alla sionistiska organisationer i Sverige och världen, arbetar intimt kopplade till de organisationer och institutioner som står nära den s.k. judiska "religionen" - judendomen. Och vice-versa.

Ofta försöker sionisterna och deras tillskyndare med knepet att särskilja judendomen från den sionistiska ideologin, för att på så sätt avlegitimera kritiken. De redovisar aldrig några fakta, utan brukar helt enkelt påstå att judendomen inte är en politisk ideologi, utan just en religion, samtidigt som sionismen är en renodlat politisk rörelse, utan religiösa kopplingar. På detta sätt angriper man de antisionistiska skribenter som kritiserar judendomen (exempelvis Gamla Testamentet och hur denna judiska skrift tillämpas i dagens politik mot palestinierna), och de kritiker som varnar för sionisternas förkärlek att motivera sina brottsliga politiska handlingar med texter från den judiska religionen. Citatet från Ma´ariv ovan, visar det falska med en sådan taktik.

Judiska Världskongressen (World Jewish Congress - WJC) är den världsomspännande judiska organisation som samlar de judiska religiösa samfunden i ett 80-tal länder. Dess motsvarande sionistiska organisation heter Världssionistiska Organisationen (eller sionistiska världsorganisationen, på engelska World Zionist Organisation - WZO). Jewish Agency (Judiska Byrån) är den sionistiska organisation som ägnar sig åt att säkerställa den judiska närvaron i Palestina.

Salomo Berlinger, tidigare mångårig ordförande för den judiska församlingen i Stockholm, skriver en artikel i Judisk Krönika (nr.2-1996), där han - som ledande jude i en framstående judisk tidskrift - talar klarspråk. Berlinger skriver:

"World Jewish Congress är visserligen en diasporaorganisation, men den är helt sionistisk, har stark förankring i Israel och arbetar intimt med Jewish Agency. Det spekuleras till och med om att WJC skulle slås i hop med den sionistiska världsorganisationen. Tanken verkar inte orimlig."

Berlinger skriver, för att förtydliga, att WJC "är helt sionistisk" och "arbetar intimt med Jewish Agency" (RI:s understrykningar), samt att man överväger att slå samman Judiska Världskongressen med Världssionistiska Organisationen!

Berlinger visar tydligt att gränsen mellan judisk religiös organisation och sionistisk dito är utsuddad och att man numera från ledande judiskt håll som ett resultat av denna överlappande intressesfär talar om att sammanslå de bägge världsorganisationerna. Och Berlinger kan knappast anklagas för att tala i nattmössan - vid tiden för skriften ovan var han medlem av European Jewish Congress - en delavdelning av just World Jewish Congress.

Och den närmast legendariske judiske ledaren dr. Nahum Goldmann stoltserade som chef för bägge organisationerna WZO och WJC samtidigt.

På det nationella planet i Sverige är situationen densamma. Det finns en intim koppling mellan den politiska rörelsen sionismen och pseudoreligionen som kallas "judendomen":

Kulturjuden Gunnar Josephson, mångårig ägare till Sandbergs bokhandel och far till Erland och Carl-Olof Josephson, var under åren 1936-1962 ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm. Detta kombinerade Gunnar Josephson med ett glödande sionistiskt engagemang. Israels dåvarande ambassadör i Stockholm, Max Varon, beskriver i Judisk Krönika, nr.1-1972, Gunnar Josephson "som en ledande medlem av Keren Hayesod-Magbit [den sionistiska organisationen Förenade Israelinsamlingen] och som aktiv i många andra aktioner för Israel". 

 

Hyllning till den avlidne svensk-judiske ledaren och sionisten Gunnar Josephson, publicerad i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1972.

 ***

 

Idy Bornstein, mångårig kantor och lärare vid den Judiska Församlingen i Stockholm, hyllas av ordföranden i Stockholms Judiska Församling, Salomo Berlinger, i boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993, sid. 11), då Bornstein är en "djupt engagerad och tidig sionist" och aktiv i sionistiska organisationer som Zionistiska Federationen, Jewish Agency, Alijabyrån och Keren Kajemet. I samma hyllning talar Berlinger också om synagogekantorn Bornsteins "stora engagemang och kärlek till judisk religion och till Israel" (sid. 12).

 

I samma bok anges att även Morton Narrowe, f.d. överrabbinen för Stockholms Judiska Församling, är aktiv i styrelsen för Zionistiska Federationen i Sverige, en organisation som tillhör World Zionist Organization - WZO. Morton Narrowe gjorde också en appell publicerad i Judisk Krönika, nr.7-1972, som också gick ut "till alla judiska hem i Sverige" där rabbin Narrowe pläderade för att varje jude skall ge pengar till Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod, då organisationen "behöver vårt samfällda stöd" för att lyckas hjälpa Israel med ekonomiska medel för att klara massinvandringen av judar från Sovjet. Narrowe uppmanar de sina: "[...] glöm inte Keren Hayesod" (d.v.s. Förenade Israelinsamlingen).

Det här ett praktexempel på hur den högsta religiösa företrädaren för judendomen uppmanar sina egna adepter att ge ekonomiska medel till den judiska-sionistiska staten Israel, och visar på den kriminella kopplingen mellan religionen judendomen och sionismens Israel. För att se appellen, klicka här.

 

Lisa Abramowicz, föreståndare för den Judiska Församlingen i Stockholm, arbetar parallellt med detta som ordförande för det sionistiska propagandaorganet Svensk Israel-Information (se hennes upprop på DN-Debatt, 9/4-2002), något som verkligen illustrerar kopplingen sionism-judendom.

Även juden Anders J. Carlberg, som länge varit företrädare för judarna i Göteborg i egenskap av ordförande för Göteborgs Judiska Församling, har på senare tid öppet gått ut att han arbetar och tillhör ledningen för ovannämnda Svensk Israel-Information (se tidskriften Menorah).

 

En annan känd judisk propagandist är Stefan Dominique, aktiv inom Svensk Israel-Information, samarbetar med Samfundet Sverige-Israel, och utger skriften "Brännpunkt Israel". Denne sionistiske filur arbetar också samtidigt som kontorschef vid Judiska Församlingen i Malmö.

Det intressanta när man sade att Svensk Israel-Information skulle läggas ned 1999 på organisationens officiella hemsida, också berättade att organisationens "hemsida kommer att upprätthållas även efter organisationens nedläggning" och att "ansvaret för sidan tas från den 1 januari 2000 över av den Judiska Församlingen i Stockholm". Alltså ännu ett bevis i den långa raden, på det intima samarbetet mellan den judiska "religiösa" institutionerna och den politiska rörelsen sionismen, dess propagandister och staten Israel.

 

Ivar Müller, mångårigt engagerad som ordförande för den sionistiska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel, var dessförinnan ordförande för Judiska Församlingen i Stockholm.

 

Fritz Hollander, också tidigare verksam inom ledningen för Solidaritetskommittén för Israel och ordförande för den Zionistiska Federationen har bl.a. också varit ordförande för Stockholms Judiska Center - judarnas centrala samlingsplats för deras aktiviteter i huvudstaden. Således inte konstigt att när den svenska sionistorganisationen Zionit - den Zionistiska Federationen, skall hålla sitt årliga möte, den s.k. landskonferensen, sker det i den judiska församlingens lokaler i det Judiska Centret i Stockholm (se exempel Judisk Krönika, nr.5-6/1972, men också Judisk Krönika, nr.5-1986, sid. 38).

 

När Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" skall hållas på anrika Nalen i Stockholm torsdagen den 24:e mars, 2002, försöker ett hundratal antisionistiska demonstranter att störa det sionistiska spektaklet, varpå polisen (som står under juden Sten Heckschers chefsskap) snabbt ingriper och brutalt fångar in och borttransporterar demonstranterna. I samband med detta avslöjas det att lokalen där Förenade Israelinsamlingen höll sin fest var hyrd av inget annat än självaste Judiska Församlingen i Stockholm, och på frågor om det som hänt svarar Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska församlingen i Stockholm (se TT-meddelande, 24/3-2002).

 

Upprop för sionismen publicerat i Judisk Krönika, nr.1-2/1971. Notera namnen på kända och av media upphaussade judiska "intellektuella" som professor Jerzy Einhorn och hans fru Nina (från Förenade Israelinsamlingen), vittnet mot Ahmed Rami i rättegången 1989 och tillika professorn Georg Klein och hans fru Eva Klein, professorn Rolf Luft, rabbinen och också vittnet mot Ahmed Rami 1989, Morton Narrowe, samt överläkaren och ordförande i Mosaiska Församlingen i Stockholm Bruno Kaplan.

  

 ***

 

Så vi kan konstatera att sionismen är den nutida politiska tillämpningen av ideologin förespråkad i pseudoreligionen "judendomen", tillämpad, likt ett gigantiskt experiment, i det av judar ockuperade Palestina.

Vad har då världssamfundet sagt om denna rörelse, sionismen?

1975 var året då sionismen internationellt fördömdes som "en form av rasism". Den 10 november 1975 antogs resolution 3375 i FN:s generalförsamling där det i sluttexten står att FN:s Generalförsamling beslutar att:

"Sionism är en form av rasism och rasdiskriminering."

Generalförsamlingens beslut kom till bl.a. efter att ha erinrat om den tidigare resolutionen 3151G från den 14 december 1973 där generalförsamlingen fördömde "den oheliga alliansen mellan sydafrikansk rasism och sionismen".

FN hade även noterat deklarationen från den stora Världskonferensen för det internationella kvinnoåret i Mexico City, som hölls mellan 19 juni och 2 juli 1975 som uttryckte att;

"... internationellt samarbete och fred kräver uppnåendet av nationell frihet och oberoende, avskaffande av kolonialism och neokolonialism, utländsk ockupation, sionism, apartheid och rasdiskriminering i alla dess former."

Dessutom noterade generalförsamlingen som bakgrund för sitt ställningstagande mot sionismen resolutionen 77 (XII) antagen av församlingen för stadshuvuden och regeringar inom Organisationen för Afrikansk Enhet (OAU) i Kampala 1975, som ansåg;

"... att den rasistiska regimen i det ockuperade Palestina och de rasistiska regimerna i Zimbabwe och Sydafrika har ett gemensamt imperialistiskt ursprung, utgör en helhet och har samma rasistiska struktur och är organisatoriskt förenade i sin politik som syftar till förtryck av människans värdighet och integritet."

Till stöd för sitt beslut tog också FN:s generalförsamling den deklarationen de icke-allierade staternas utrikesministrar utarbetat vid konferensen i Lima 25-30 augusti 1975 som;

"...på det strängaste fördömer sionismen som ett hot mot världsfreden och säkerheten och manar alla länder att bekämpa denna rasistiska och imperialistiska ideologi."

Detta var underlaget till FN:s resolution 3375 som stämplade sionism som "en form av rasism och rasdiskriminering".

Denna FN-resolution har alltid varit en stor huvudvärk för sionisterna. Hur kunna försvara en ideologi som självaste FN fördömt som rasistisk? I ren desperation har vissa sionister, i brist på argument och som en parodi på sig själva, hävdat att FN:s resolution skulle vara "antisemitisk", ja, rent av "rasistisk"!

 

Yitzhak Shamir, israelisk premiärminister och terroristhövding kommenterade världssamfundets fördömande av sionismen som en rasistisk lära, med följande avslöjande ord, citerad i den israeliska dagstidningen Yediot Aharonot, 14 november 1975:

"Det är oacceptabelt att nationer som består av folk som just kommit ned från träden ska anse sig som världens ledare... Hur kan sådana primitiva varelser ha egna åsikter?... Örfilen som vi just fått från FN:s organisation ...borde övertyga oss ännu en gång att vi inte är lika andra nationer."

Den judiske ledaren och representanten för sionismen, Bernadotte-mördaren Shamir, attackerar alltså FN:s beslut att sionismen är rasistisk med att kalla världens icke-judar för "folk som just kommit ned från träden", han drar sig t.o.m. inte för att kalla alla oss icke-judar för "primitiva varelser"!

Här har vi den arroganta judiska rasismen i sitt nötskal.

Eftersom denna resolution 3375 var till ett sådant förtret ställde judarna som krav, för att överhuvudtaget tala med de palestinska representanterna, inför de s.k. "fredsamtalen" att resolutionen måste bort. FN backade således och tog bort resolutionen 1991, som ett steg för att överhuvudtaget få judarna till förhandlingsbordet. 

 

När så den FN-uppbackade konferensen "World Conference against Racism, Racial Discrimination, Xenophobia, and Related Intolerance" höll ett förberedande möte, sommaren 2001, kom man fram till en text som till sionistpackets stora förtret innehöll mindre smickrande omdömen om sionismen och dess Israel. Den engelskspråkiga israeliska tidningen The Jerusalem Post av den 3/7-2001, listar upp de "paragrafer som relaterar till Israel och Sionismen":

• Clause 25, listed in a section entitled "Ethnic cleansing, genocide, slavery, and similar crimes," reads:

  "We affirm that a foreign occupation founded on settlements, its laws based on racial discrimination, with the aim of continuing domination on the occupied territory, as well as its practices, which consist of reinforcing a total military blockade, isolating towns, cities, and villages under occupation from each other, totally contradict the purposes and principles of the Charter of the United Nations and constitute a serious violation of international human rights and humanitarian law, a new kind of apartheid, a crime against humanity and a serious threat to international peace and security."

• Clause 29, in a section entitled "Victims of racism, racial discrimination, xenophobia, and related intolerance," begins: "We salute and acknowledge the memory of all victims of racism, and racial discrimination, xenophobia, and related intolerance, slavery, and slave trade, colonialism.

  [...]

  There are also references to "racial discrimination against the Palestinians as well as other inhabitants of the Arab occupied territories" and a call for the cessation of such practices.

• Clause 54 speaks of the need to combat anti-Semitism and Islamophobia as intrinsic to opposing all forms of racism, while the draft of Clause 55, on which there are also conflicting opinions, reflects deep concern at the worldwide increase in anti-Semitism and "the increase of racist practices of Zionism... as well as the emergence of racial and violent movements based on racism and discriminatory ideas, in particular, the Zionist movement, which is based on racial superiority."

I den uppmärksammade strid om slutdokumentet vid självaste huvudkonferensen i Durban i september samma år (2001) utövade judarna starka påtryckningar på västländerna att inte acceptera ett fördömande av Israel och sionismen. I detta hänseende lyckades man och sluttexten blev betydligt mer urvattnad än de förberedande texterna ovan. Dock kunde man inte påverka de tusentals icke-regeringsbundna organisationerna (de s.k. NGO:s - Non-Governmental Organizations) som också höll ett möte i Durban. En majoritet av dem, 3000 stycken organisationer, kallade i sin slutresolution Israel för en "rasistisk apartheidstat", och anklagade sionismens Israel för "systematiskt utövande av rasistiska brott, krigsförbrytelser, folkmord och etnisk rensning".

Även kritiska svenskar som besökt det heliga landet har upprörts över den rasism som praktiseras i den judiska staten.

Miljöpartisten och Palestinadebattören Per Gahrton berättar i Ordfront Magasin, nr.12-2000:

"Alla som varit i Israel och orkat lyssna på vad folk egentligen säger vet att [Ariel] Sharons syn på palestinier som någon sorts skadeinsekter som man har rätt att döda hur som helst, är mycket utbredd. Den tycks vara stark bland israeliska soldater.

Herman Lindqvist, folkkär svensk historisk författare och journalist berättade också om "rasismen mot araberna" i en uppmärksammad krönika i Aftonbladet (26/11-2000):

"Under min egen drygt trettioåriga erfarenhet av konflikten [i Mellanöstern] har jag gång på gång fått uppleva hur nästan alla svenska journalister, politiker och vanliga turister som kommer för att studera problemen från bägge sidor mycket snart chockeras av den israeliska arrogansen och rasismen mot araberna.

 

Förutom FN och NGO:s talar även judiska intellektuella om sionismen som en rasistisk ideologi.

Exempelvis skriver professor Morris R. Cohen, judisk filosof, The Faith of a Liberal, New York, 1946:

"Sionisterna godtar i grunden antisemiternas rasideologi, men drar därur olika slutsatser. Istället för teutonerna eller germanerna är det judarna som är den rena, överlägsna rasen."

 

Professor Israel Shahak, israelisk medborgarrättskämpe, den israeliska tidningen Ha'aretz, 27/11, 1971:

"Israel är en rasistisk stat, där man återgår till förlegade religiösa grundsatser om att judarna utgör mänsklighetens elit som har rätt att göra andra folk till sina slavar, eftersom en jude i slav tillstånd aldrig skulle kunna ägna sig själv åt Gud i kraft av sin så kallade utvaldhet."  

 

 

***

Den judiska traditionella uttolkningen, Halacha, säger att den är jude som är född av en judisk mor. Detta oavsett faderns tillhörighet. Den f.d. Stockholms-rabbinen Morton Narrowe skriver: "enligt den traditionella judiska lagstiftningen (Halacha) är en jude en person som föddes av judisk mor eller har konverterat under rabbinsk ledning till den judiska tron." (se hemsidan för judisk kultur www.ijk-s.se)

Dock har majoriteten av den svenska judenheten numera en liberal inställning i frågan om vem som är jude så att även den som bara har en judisk far eller ett tidigare judiskt påbrå långt tillbaks i familjen, kan beteckna sig som jude. En del judar säger också att om man känner sig som jude och dras till "den judiska kulturen" så är man också jude. De vill snarare tala om judendomen som en "kulturyttring" än en religion.

Judarna kan skriva spaltkilometer i sina skrifter där de hela försöker hitta definitioner på vad som utmärker och gör en person till "jude". Är det en religion? Är det en folkgrupp? (kritik mot judar kallas ju för hets mot folkgrupp.) Är det en kulturyttring? Är det medvetandet om att man som jude har "en gemensam historisk erfarenhet" med andra judar? Är det definierat av klädes- och mattraditioner? (kalotter och koscher-mat.)

Till syvende och sist landar det ändå i att personen i fråga på något sätt har ett släktskap som gör att han eller hon tillhör den judiska gruppen. Eventuella religiösa eller kulturella band är av underordnad karaktär.

Menorah (den israeliska bosättarrörelsens tidning), nr. 4-1994. Enligt artikeln så finns det inga belägg, vare sig arkeologiska eller religiösa, för att ett judiskt tempel ha legat där orthodoxa judarna nu står och ber vid klagomuren. I själva verket står de och ber vid resterna av Herodes tempel. Frågan är om han skulle känna sig hedrad?

En "jude" tror på några eller alla de grundläggande judiska myterna. Bl.a. lever man i tron om den påstådda fördrivningen av judarna från Palestina för 2 000 år sedan och tror på fullt allvar att man som "jude" har ett direkt biologiskt samband med de bibliska judarna som på den tiden trampade runt därborta. De som kallar sig för judar har ofta en mycket stark grupplojalitet till andra judar och känner stolthet för Israel. Mer om detta och de förhållanden som tycks gälla för judarna i Sverige kommer att beröras längre ner i denna introduktion. Ett annat intressant drag är exklusiviteten när det gäller kärleken - man eftersträvar ofta en judisk partner att dela livet med oavsett om man framställer sig som relativt "ojudisk" och "sekulär".

 

Ju mer man tittar på de som kallar sig för judar framträder det att jude är någon som tror sig vara del av en exklusiv grupp av andra likasinnade där man hävdar inbördes släktskap och blodsband. En stamgemenskap som sedan utåt maskeras som "religion".

Julian Ilicki, medförfattare till boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur förlag, 1993) - skriver under rubriken "Judiskhet som nationalitet" (sid. 136):

"Judendomen kan därför ses som en stamreligion - det judiska folkets religion."

Ilicki värjer sig alltså inte ens för att använda ordet "stamreligion" om judendomen, ett ganska fascinerande ordval som visar vad det hela handlar om.

Också den svensk-judiske aktivisten Fritz Hollander skriver i ett inlägg i Judisk Krönika, nr.6-1983, sid. 24, att judendomen är en "stamreligion" och säger t.o.m. att denna definition omhuldas av Stockholms Universitets socialantropologiska institution.

 

Även den kände sionistiske judiske författaren Arthur Koestler skriver i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992, sid. 258):

"[...] den judiska religionen antyder medlemskap i en historisk nation, ett utvalt folk, till skillnad från kristendomen, buddhismen och islam. [...] Gamla testamentet är först och främst ett folks historia. Det gav världen monoteism, ändå är det en tro för en viss stam och inte för hela världen. Varje bön och rit understryker förrättarens tillhörighet till ett urgammalt folk, vilket automatiskt skiljer juden från det folks härkomst och historia bland vilket han lever."

Koestler talar likt Ilicki om judendomen som "en tro för en viss stam". Han betonar också att den inte är till "för hela världen".

 

Etienne Glaser, känd judisk teaterman, ser det judiska som något bestående - antingen är man det eller inte. Det går aldrig för någon utomstående att bli jude. Glaser skriver i Dagens Nyheter (8/4-1998):

"Antingen är man jude eller så är man inte jude. Så går det till.

Man kan förstås konvertera, gå i synagogan, lära sig hebreiska och leva som en ortodox. Men jude blir man inte."

 

 

Metro, 23/6-1997. Som de flesta judiska sagorna i Gamla Testamentet så visade sig också denna vara en myt. Underligt bara att de lyckats skaffa ett helt land med en sagobok som källa.

 

***

 

Judisk kontinuitet 

 

I det tidigare i avsnittet "Moteld" nämnde vi det närmast kriminella i antagandet att en person som idag verkar i samhället kan ha en judisk identitet och projudisk lojalitet p.g.a. ett i tiden avlägset släktskap med judar. Vi kommer dock här redovisa judiska källor för att ett sådant antagande är väl grundat.

I boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur förlag, 1993) publiceras en längre intervju, förd av Judisk Krönikas chefredaktör Jackie Jakubowski, med den judiske tumörbiologen Georg Klein. Intervjun innehåller flera intressanta avslöjanden, men speciellt med anledning av det ovan förda resonemanget är det av värde att visa hur ledande judar som Jakubowski & Co resonerar om den judiska identiteten och kontinuiteten.

Jakubowski beskriver det judiska som något evigt nedärvt och som ständigt kan dyka upp inom en från början judisk släkt, även om släktmedlemmar t.o.m. under någon generation skall ha förnekat de judiska. Han säger (på sida 74 i boken), som svar på Kleins påstående att det judiska till stor del överförs från fädren till barnen genom deras sätt att agera som judar:

"Men det omfattar i så fall även människor som öppet säger att de tar avstånd från det judiska, är helt assimilerade, till och med deklarerar sig som icke-judar. Och ändå, i nästa generation dyker samma drag upp. Det finns många exempel på detta."

Jakubowski utvecklar sedan detta resonemang vidare, längre ner på samma sida (74):

"Vi talar om en [judisk] egenskap som på något sätt överlever både kulturell assimilation och blandäktenskap. Den kan försvinna en eller flera generationer. Men den kan också bli synlig för en omedveten arvtagare."

Enligt Jakubowskis sätt att se saken skall alltså i princip alla med judiskt påbrå ses som potentiella judar enligt deras rasistiskt färgade tal om judiska "egenskaper". 

 

Artikel från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.3-1973.

Denna judiska fixering vid judendomens nedärvdhet fortsätter som en röd tråd och tillämpas i dagens sionistiska verklighet. Per Gahrton var en av huvudtalarna på anti-Israeldemonstrationen som hölls på Sergels torg, 16/12-2000. Där berättade han att hans mormorsmor kom från ett judiskt hem i Holland. Han poängterade att han inte själv har haft kontakt med det judiska på 150 år, ändå är han enligt judisk tradition att betrakta som jude, och har t.o.m. företrädesrätt över en palestinsk arab, till det Heliga Landet. Gahrton berättade att han tog upp detta, att han p.g.a. mormorsmodern skulle vara "jude", med Yael Dayan (den israeliske befälhavaren Moshe Dayans dotter) under en intervju med henne. Gahrton frågade då om detta gjorde att han enligt den sionistiska "lagen om återvändande" - "Law of Return" - hade rätt att som "jude" bosätta sig i Israel. Till detta svarade hon då "ja".

Per Gahrton delgav även denna erfarenhet i en artikel han skrev i Ordfront Magasin, nr.12, 2000:

"Och det blev knappast bättre när hon [Yael Dayan] fastslog att undertecknad, helt ojudisk i uppfostran, sedvänjor och religion, skulle kunna bli israelisk medborgare i morgon, enbart på grund av en judisk mormorsmor. Däremot har min vän Hassan som föddes i Safed i början av fyrtiotalet inte skuggan av en chans att någonsin få återvända."

 

 

 

  

SvD, 7/8-2002. Enligt artikeln påverkar ett judiskt arv upp till sex generationer - om det är positivt. Och om det är negativt?

 

 

***

 

Ättlingarna till de "gamla" judiska familjerna i Sverige

 

Enligt vår uppfattning har inrättandet av den judiska staten Israel lett till ett uppsving för judiskheten hos många av de ättlingar till de olika judiska klaner som för över hundrafemtio år tillbaka flyttat in och bosatt sig i Sverige.

Professorn i empirisk konfliktforskning, Sven Tägil, skriver i den projudiska boken "Judiskt liv i Norden" (Acta Universitatis Upsaliensis, Studia Multiethnica Upsaliensia nr.6, Uppsala, 1988, sid. 23), att "[...] dels har också de gamla mer eller mindre assimilerade grupperna [av svenska judar] börjat intressera sig för sina "rötter", sin identitet, [...]."

Anders J. Carlberg, medförfattare till boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur förlag, 1993) sedermera ordförande för Göteborgs Judiska Församling - skriver under rubriken "Sionismen som uttryck för judisk identitet" (sid.147):

"Med tiden har det också visat sig att de flesta som har förblivit judar inom de svensk-judiska familjer som funnits i landet i flera generationer, har gjort det genom sitt engagemang i sionismen och staten Israel."

Carlberg bekräftar bilden av sionismens relevans för den judiska identitetens överlevnad hos judeättlingarna men han visar också att "engagemang i sionismen och staten Israel" bland judar t.o.m. är godkända som de primära sätten för en jude att "förbli" jude, framför den s.k. judiska religionen.

Rabbin Morton Narrowe, f.d. överrabbin vid Judiska Församlingen i Stockholm, skriver i en artikel i Judisk Krönika, nr.5-1999, sid. 15:

"Många av dagens svenska judar är mer [judiskt] engagerade än vad deras föräldrar var."

Och det är det som är den springande punkten. Många av de tusentals ättlingar till judar i Sverige har p.g.a. sionismen börjat återaktiveras som judar, precis som de marranojudar och deras ättlingar som fanns i Spanien och som länge förnekade sin judiskhet och agerade som "nykristna", men som sedan ändå, när de väl lämnade Spanien öppet gick ut att det judiska var deras tillhörighet och då lät sig högtidligen omskäras.

Judith Narrowe (hustru till Morton Narrowe, f.d. överrabbinen för Stockholms Judiska Församling), skriver i introduktionen till boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993, sid. 16), om hur det nu är "en gynnsam tid" för judarna i Sverige där judiska institutioner "blomstrar idag som aldrig förr":

"Av många anledningar [...] är judarna över lag [idag] mera benägna att agera öppet som judar."

Detta betyder att när tiderna var mindre gynnsamma för judarna ur ett gruppegoistiskt synsätt, så var judarna mindre benägna att agera öppet som judar, d.v.s. de gömde sig bakom en icke-judisk fasad.

 

Vid en analys av de svenskjudiska släkternas utveckling märker man att det judiska hela tiden är något mycket starkt. Och det trots att vissa familjer officiellt - likt marranojudarna i 1400-1500-talens Spanien - övergått till kristendomen.

Den Bonnierska familjen är ett intressant exempel, ett familjeimperium grundat av judar som invandrade till Sverige under 1800-talets första hälft. Men trots att mer än 150 år förlöpt sedan dess kan man fortfarande se ett mycket starkt judiskt medvetande hos flera framträdande personligheter i familjen. Personer som Pontus Bonnier och Gerard Bonnier, koncernchefen Carl-Johan Bonnier och förlagschefen Eva Bonnier. Den senare är t.o.m. medlem i Stockholms Judiska Församling trots att hennes judiskhet ej går bak på mödernet som den strikta judiska traditionen bjuder, utan via hennes judiske far Gerard Bonnier. Det är t.o.m. så att judinnan Eva Bonniers mor kommer från en kristen prästfamilj!

Judisk Krönika skriver i nr.6-1998 om ett möte i "Göteborgs Gamla Mosaiska Församlings Vänners" regi, där Eva Bonnier deltog. I artikeln talar man om "hennes intresse för familjens historia och tradition samt samhörighetskänslan med det judiska folket" som föranledde hennes beslut att bli medlem i den Judiska Församlingen. Enligt Judisk Krönika betraktas alltid Bonniers som "den judiska förläggarfamiljen" "och som konsekvens av detta bär hon medvetet sin judiska identitet".

Och både Eva Bonnier, Carl-Johan Bonnier och Pontus Bonnier är donatorer av ekonomiska medel till det främsta organet för pengainsamling till Israel - Keren Hayesod - Förenade Israelinsamlingen (se annons i Menorah, nr.1-2001, sid. 23, där de tackas för sitt stöd till Israel).

 

Det kända skådespelaresyskonen Jessica och Philip Zandén utgör också belysande exempel på styrkan i den judiska identifieringen och hur den trotsar tidens tand. I dagens judiska diskurs betraktas de båda som hundraprocentiga judar med ett starkt judiskt engagemang och hyllas för sina judiska skådespelarinsatser i allt från filmen "Freud flyttar hemifrån" till Judiska Teaterns uppsättningar. Judisk Krönika skriver exempelvis (nr.1-1998, sid. 11):

"Idag lever Philip Zandén ett helt och hållet judiskt liv, där bara de judiska helgerna firas, varken fläsk eller skaldjur finns på matbordet, och lilla dottern Alice Esther, ska gå på judiskt dagis. Han besöker också Israel varje år. "

Syskonen söker sig också i kärlekslivet efter judiska partners. Philip Zandén är nyligen gift med den danska judinnan och regissören Susanne Bier som enligt Judisk Krönika (nr.4-1990) "vuxit upp i ett ortodoxt judiskt hem".)

 

Men gör man en analys av syskonen Zandéns judiska bakgrund och släktskap upptäcker man att deras judiska koppling har sin grund långt tillbaka i tiden. I fallet Zandéns kommer deras judiskhet via mormodern och judinnan Gladys Heyman, gift med den kände icke-judiske Dala-komponisten Gösta Nystroem. Syskonens mor hade således judiskt påbrå medan deras far, journalisten Rolf Zandén var icke-jude. Judinnan Gladys Heyman var i sin tur ättling till en av de tre judiska bröderna Heyman - Elias "Edward" Heyman - som på tidigt 1800-tal invandrade till Sverige från Tyskland.

Judisk Krönika konstaterar kort i sin artikel om syskonen Zandén:

"Ur strikt judisk synvinkel är dock syskonen heljudar, eftersom de stammar på mödernet från den judiska släkten Heyman i Göteborg."

Trots att mer än 150 år förflutit sedan släkten Heyman etablerade sig i Sverige gäller således det judiska blodsarvet, i detta fall det mer "halachiskt" traditionellt judiska definitionen om arvet via modern. Att jämföra med Eva Bonniers judiska band via sin far, band som i bägge fallen, vare sig det kommer från mödernet eller fädernet hos ättlingarna ger en kraftig judisk identifikation.

 

Med det judiska följer en identifikation med Israel där man sett Jessica Zandén donera pengar till sionismens projekt (hennes namn annonseras i en "tacklista" som en person Förenade Israelinsamlingen tackar för bidrag till deras operation EXODUS, se Menorah, nr.2-1996 och nr.3-1997) och där Jessica Zandén också uppträtt på "Israefestivalen" för år 2000, på Nalen i Stockholm (se Menorah, nr.1-2000).

 

 

Andra närliggande exempel är den gamla judiska familjen Schück grundad av Heyman (Chajim) Schück som invandrade från Oberschlesien till Sverige 1803. Släkten finns representerad med begravda släktmedlemmar på bl.a. den gamla judiska begravningsplatsen Aronsberg, i Stockholm. Johan Schück är en modern ättling till denna släkt där många officiellt lämnat judendomen bakom sig och konverterat till kristendomen. Exemplet Johan visar däremot hur stark det judiska arvet är trots offentlig assimilation till den icke-judiska omgivningen. Han har i egenskap av medlem av folkpartiets styrelse tillsammans med personer som Olle Wästberg (Hirsch), Jan Friedman, och Per Ahlmark visat ett kraftigt sionistiskt pro-israeliskt engagemang. Numera är Johan Schück verksam som ekonomisk journalist på Bonnier-ägda Dagens Nyheter där han fortsätter att verka. Schück har i kärlekslivet också valt att gifta sig med en judinna, Sussi Kvart. Hon tillträdde 1999 som ny biträdande generalsekreterare i Sveriges Advokatsamfund. På Samfundets hemsida berättas att Sussi Kvart härstammar från en "judisk släkt" från Polen "då hennes judiska farfar vid sekelskiftet invandrade till Sverige". Liksom maken Johan Schück var hon också verksam i judarnas parti - folkpartiet - där hon "flitigt rört sig i folkpartiets kretsar".

Staffan Lamm är en judisk filmare som på senare tid uppmärksammats och vars filmer med judiskt tema både körts på stats-TV och på den judiska filmfestivalen i Stockholm. Han härstammar på mödernet från den gamla judiska familjen Lamm som finns etablerad i Sverige sedan år 1779. Staffans far var den kände Skå-Gustav. Trots att det gått över 200 år av assimilation till det svenska samhället visar Staffan via sitt brinnande judiska engagemang på den judiska kontinuiteten. I sin film "Emma" som handlar om hans framlidna judiska släkting Emma Lamm som var gift med konstnären Anders Zorn finns det ett avslöjande passus där Staffan retoriskt frågar sin döda judiska släkting: "Vad hjälpte det att vi firade jul som svenskar - jag utstyrd i daladräkt - vi hamnade ändå i judelistorna? Emma, kameolont, jag förstår mig inte på dig."

 

De berömda judiska bröderna Per och Olle Wästberg utgör också lysande exempel på den judiska kontinuiteten och hur den t.o.m. överlever konversionen. De tillstår att deras mor Greta Hirsch var "judinna" men att de båda är döpta i svenska kyrkan och konfirmerade. Greta härstammar från en av de äldsta judiska familjerna, där släktets Hirschs stamfader, juden David Hirsch, inflyttade till Sverige år 1792, från Strelitz. Olle Wästberg berättar i en artikel Judisk Krönika, nr.1-1996, något kryptisk om sin judiska identitet: "Känslan fanns inte på ytan [...]." "Förmodligen är sambanden starkare än jag själv kan formulera." Att sambanden är starkare är något Radio Islam verkligen håller med om. Den kristnade juden Olle Wästberg har nämligen ett gediget sionistiskt förflutet. Han har varit styrelsemedlem i Samfundet Sverige-Israel 1970-1977 och var under några år ordförande i organisationen Hebreiska Universitetets Vänner. Det var dessutom Olle som då han samtidigt var chefredaktör för Bonnier-ägda Expressen höll i appellen på Förenade Israelinsamlingens "Israelfestival" i Stockholm 1994.

I egenskap av Sveriges generalkonsul i New York har han varit mycket verksam inför Stockholmskonferensen om "förintelsen" i januari 2000. Han berättar själv på sin egen hemsida hur han inför konferensen "etablerat goda kontakter med flera judiska organisationer och med ADL (Anti Deformation Leuge [sic! Han åsyftar Anti-Defamation League, Olle kan inte stava!])" och berättar att han "talade för några dagar sedan på en konferens där American Jewish Congress presenterade en ny Wallenbergbok". Olle fraterniserar alltså med judendomens främsta organisationer. Han berättar också att han "avser att bygga vidare på dessa kontakter" och har ännu mer planerat: "I höst vill jag ordna ett seminarium om "Förnekarna, historierevisionisterna och Internet" som en uppföljning av ett av seminarierna på Stockholmskonferensen. Förhoppningsvis kan statsministerns medverka."

Olle Wästbergs likaledes kristnade judiske bror Per Wästberg tvekar inte att skriva ett långt passus om sin judiska familj Hirsch i den judiska boken "Det judiska Stockholm" (Judiska Muséet, 1998). Per har också skrivit ett upprört kapitel till Svenska Kommittén mot Antisemitisms bok "Det eviga hatet" (i samarbete med Albert Bonniers Förlag, 1993) och han var ordförande i kommittén för Raul Wallenberg-monument på Raoul Wallenberg-torget (de berömda svarta exkrementhögarna alternativt söndertuggade lakritsgodiset vid Nybrokajen).

Läser man vad andra judar skriver betraktas Per av dem som en äkta jude, döpt eller inte.

 

***

 

Andra exempel på hur svenskar med avlägset judiskt påbrå ändå förknippar sig med den judiska staten Israel är TV-regissören Carin Mannheimer från den gamla klanen Mannheimer som invandrade till Sverige på 1850-talet. Trots den långa tid hennes släkt befunnit sig i Sverige känner hon ändå starka emotionella band till den rasistiska judestaten Israel och ger den sitt fulla stöd. Exempelvis var Carin Mannheimer en av hedersgästerna och talarna på "årets stora Israelafton" på Park Avenue Hotel i Göteborg, 27/1-1996, en tillställning i Förenade Israelinsamlingens regi.

I Menorah, nr.4-1995, berättar man om "Israelvännen" Mannheimers insats på denna sionistiska fest:

"I år debuterade den framgångsrika dramatikern Carin Mannheimer som appellör. I sitt tal tog hon upp sitt möte som tioåring med Ibi, som överlevt koncentrationslägren, och Ibis räddning till en ny framtid i Israel. Hon berättade också om sina personliga erfarenheter av judiskt liv i Göteborg, om behovet av rötter och känslan av gemenskap som kan förmedlas både i ett land, en församling och en familj. Carin Mannheimer, som med sitt tal avslöjade ett djupt humanistiskt engagemang för både Israel och det judiska, fick välförtjänt en av kvällens största applåder."

 

Andra exempel är "Clownen Manne" - Manne af Klintberg - av judiskt påbrå från den gamla judiska klanen Wahren som invandrade till Sverige i första halvan av 1800-talet - och där "Clownen Manne" har uppträtt på ett evenemang i WIZO:s regi (se Judisk Krönika, nr.4-1985).

Skådespelerskan Evabritt Strandberg har också ett avlägset judiskt påbrå (se artikel i Judisk Krönika, nr.4-1985), men ställer ändå upp till stöd för judestaten Israel - en stat som bara accepterar och ger mänskliga rättigheter till människor med judiskt påbrå. Evabritt Strandberg deltog som talare på Förenade Israelinsamlingens årliga "Israelfestival" på Nalen i Stockholm, 16:e mars 2003 (se Menorah, nr.2-2003).

 

***

 

En gång jude alltid jude?

 

En del av propagandan mot Radio Islams avslöjanden om vilka som tillhör den judiska maffian går ut på att vi skulle hitta på judar, och fortsätta kalla folk för judar trots att dessa personer, enligt de sionistiska propagandisterna, för länge sedan blivit "vanliga" icke-judar.

Men redan i den av judarna godkända boken "Världens stora religioner - judendomen av idag", (Bra Böcker AB, 1966, sid. 120), står det att läsa:

"Det är här fråga om ett religionssamfund med ett enhetligt biologiskt befolkningsunderlag. Enligt judisk uppfattning är och förblir en jude, som inte längre följer lagen, likafullt en jude. Att judendomen sålunda ger företräde åt det biologiska förklaras genom den judiska utkorelseläran, ty enligt bibelns vittnesbörd gäller utkorelsen Abrahams säd."

Vi förslår, som vanligt, att man går till källorna och läser vad judarna själva internt säger i ämnet.

Juden Jessie E. Sampter, "Guide to Zionism", utgiven av The Zionist Organisation of America, skriver (sid. 5):

"Namnet på vår nationella religion, judendomen, är härlett från den nationella beteckningen. En icke-religiös jude är fortfarande jude, och han kan med svårighet undfly sin nationella plikt bara genom att förneka benämningen jude." 

Den ortodoxe rabbinen Moshe Sherer, ledare för Agudath Israel of America sade t.o.m. att: "A Jew is a Jew is a Jew, [...] regardless of their observance or total nonobservance." (citerad i Washington Post, Internet-versionen, 17/2, 1997).

 

Lars Dencik, framträdande jude och medarbetare i Judisk Krönika, beskriver t.o.m. att man kan tillhöra "det judiska folket" mot sitt önskande. I boken "Judisk Identitet", (Natur och Kultur Förlag, 1993, sid. 49), skriver han:

"Men att vara jude och bo till exempel i Sverige betyder - oavsett hur (eller 'hur mycket') man är judisk, och oavsett om man gillar det eller inte - också delaktighet i en specifik ethnos. Man är tillhörig det judiska folket (eller den judiska 'nationen', som det hette innan det begreppet i den franska revolutionens efterföljd blev identifierat med nationalstaten)."

Dencik beskriver det judiska som en sorts sekt, "det judiska folket", som man för evigt tillhör, "oavsett om man vill eller inte". Och detta enligt en känd kulturjudes perspektiv på frågan. Detta är inte åsikter som några "nazister" hittat på, utan de springer ur penna i handen på jude i ledande ställning bland sin grupp. 

Vi har nu visat att sionisternas angrepp på oss för att hitta på judar är ett propagandatrick, då ledande judar själva anser att personer likt de Radio Islam kommer att nämna, för all och evig tid kvarstår som judar.

 

 

 ***

Judar av andra religioner

 

Hur är det då med de judar som inte längre framhäver sin judiska tillhörighet och som t.o.m. har konverterat till andra religioner? 

Ofta angriper Israel-lobbyisterna skribenter som påstår att någon är jude om denne jude sedan skulle visa sig rent formellt vara exempelvis "kristen". Då brukar sionisterna skrika högt om "nazistisk" metodik - att stämpla någon som jude bara för att den har ett judiskt påbrå och bakgrund. I boken "Det eviga hatet" (Albert Bonniers Förlag, 1993) skriver exempelvis den kände judiske författaren Per Wästberg en artikel om de judar som förföljdes i det nazistiska Tyskland. Enligt Wästberg mördades judarna av tyskarna och "om de var kristna hjälpte det dem inte" (sid. 9). 

Med sådana vinklingar försöker man dels inpränta att det är ondskefullt att ifrågasätta judar som konverterat till kristendomen, dels försöker man dra kopplingar till nazismen för att länka ihop ifrågasättandet med "nazistisk rasideologi". De judiska propagandisterna försöker vinkla det som vore judendomen något folk kan konvertera ifrån, precis som vilken annan religion som helst. Om en person numera skulle kalla sig för "kristen", så skall dennes judiska bakgrund inte ha någon som helst relevans längre utan varje påstående om att så är fallet är "nazistiskt".

Dock skriver man inte själva, som man lär - vilket vi här kommer att visa.

I samma bok "Det eviga hatet" utgiven av den Svenska Kommittén mot Antisemitism i samarbete med Bonniers och med artiklar av bl.a. Jackie Jakubowski, Georg Klein, Per Ahlmark, Henrik Bachner och Jerzy Einhorn, skriver också historieprofessorn Jörgen Weibull (sid. 46):

"Under 1800-talet fick judefientligheten en mer rasbiologisk inriktning och vände sig därmed mot alla judar, oberoende av trosbekännelse."

(Understrykning av Radio Islam.)

Här avslöjar alltså Weibull att det faktiskt finns judar som baserat på folkbegreppet är judar, men som kan ha andra religioner än judendomen.

Och i den svensk-judiska tidskriften Judisk Krönika, (nr.4-5, november 1992, sid. 25) kan man läsa om judarna i USA:

"Av de 5,5 miljoner människor i USA som säger att de själva (och deras barn) är judar, identifierar sig 4,4 miljoner som judar i religiös mening och 1,1 miljoner gör anspråk på att vara judar utan religion. Ytterligare 1,3 miljoner är av judisk börd men har en annan religion."

(Understrykning av Radio Islam.)

 

Dessa citat visar på det logiska problem som drabbar dem som tror att judendomen är en tvättäkta "religiös" rörelse och som inte har förstått att det egentligen är inget annat än en rasistisk maffia - en sorts "Cosa Nostra" (eller som den judiske författaren Salomon Schulman skriver - en "Koscher Nostra"). En maffia där vissa är judar som utövar den s.k. "judiska religionen" medan andra är judar "utan religion" och vissa t.o.m. judar med "en annan religion".

Enligt idéer som förfäktas av ledande judiska auktoriteter gäller principen "en gång jude alltid jude" inte bara på basis av tidigare släktband, utan också oavsett eventuell konversion till andra religioner!

Den judiske tänkaren och sionistiske förgrundsgestalten, Moses Hess, skrev i sin bok "Rom und Jerusalem" (sid. 97-98):

"En jude tillhör sin ras och följaktligen tillhör han också judendomen, trots det faktum att han eller hans förfäder har blivit avfällingar." 

Såvitt vi vet har ingen jude tagit avstånd från den renodlade judiske rasisten Hess skrifter om denna "nedärvda" judendom.

Tvärtom man hyllar honom. Och våra svenska judar vet om det då man i deras egen tidning Judisk Krönika exempelvis kan läsa om hur sionismens grundare Theodor Herzl i sin dagboksanteckning för 2/5-1901, enligt Judisk Krönika (nr.4, 1975, sid. 67), skriver:

"Judendomen har inte frambragt en större ande efter Spinoza än denne glömde, förbleknade Moses Hess."

Och man berättar också i samma nummer av Judisk Krönika hur judendomens ledande filosof Martin Buber i sin bok "Israel och Palestina - en idés historia" (Zürich, 1950), kallar Moses Hess för en "banbrytare" för sionismen. 

Även andra kända judar talar om den judiska "nedärvdheten", en "nedärvdhet" som inte skall gå att förneka trots att en jude kan övergiva den judiska religionen till förmån för andra religiösa läror.

Exempelvis skriver juden dr. Cyrus Adler i förordet till "The Jewish Encyclopedia":

"Visst är judarna en ras. Det har befunnits vara omöjligt att utesluta de judar som övergått till andra religioner från judenheten." 

 

Madeleine Albright-affären är namnet på det spektakel som våra sionistiska medier bedrev 1997 om USA:s utrikesminister Madeleine Albright - "katoliken" som plötsligt skulle ha fått reda på att hon minsann var judinna. Officiellt var det inte förrän i februari 1997 som det gick upp för Albright att hon hela tiden varit judinna då den amerikanska tidningen Washington Post i sitt nummer för den 4:e februari gick ut med sitt sensationella "avslöjande".

Den 13 februari 1997 kunde man dock läsa i samma Washington Post en artikel av tidningens judiske korrespondent Barton Gellman med rubriken "Albright´s background known to Israel since ´94". Där skriver han att det länge i Israel var känt att Albright var judinna men att israeliska regeringstjänstemän ansett att "om Albrights judiska rötter blev allmän känt, skulle det vara till Israels nackdel, eftersom hon skulle kunna känna en press på sig att agera opartiskt - på Israels bekostnad".

Washington Post skriver sedan:

"By Jewish tradition and religious law, Albright was born and remains a Jew despite her upbringing as a Catholic and her present identification as an Episcopalian. 'According to Judaism, if her mother was Jewish and her grandmother was Jewish, she is Jewish,' Rabbi Yitzhak Ohana, an official of Israel's Chief Rabbinate, said in a telephone interview. 'It is impossible to leave Judaism, even if there's a conversion.'"

Här skriver man att "en gång jude, alltid jude" - oavsett s.k. "konversioner". Judarna erkänner alltså att de som hävdat att s.k. "kristnade" judar innerst inne alltid förblivit judar har haft rätt hela tiden. T.o.m. självaste rabbinen Yitzhak Ohana från Israels chefsrabbinat säger: "Det är omöjligt att lämna judendomen, även om man har konverterat."

I samma artikel från Washington Post uttalar sig en annan jude, Avigdor Dagan, som känt Albrights far, Josef Korbel, om Madeleine Albright:

"Självklart är hon judinna, på samma sätt som Korbel var jude, vare sig han ville det eller inte. Det är inte något man tvättar av sig."

Citaten från Hess et al ovan och Albright-affären visar att judarna själva betraktar sina fränders judiskhet på ett sätt, som de utåt sett bara tillskriver "antisemiter".

 

Hur är det då med kristnade judar i framträdande positioner som präster, biskopar och dylikt?

Redan i Jaroslav Haseks klassiker "Den tappre soldaten Svejk" berättas det om den judiske fältprästen Otto Katz. Han hade gått bankrutt med sin växelfirma Katz & Co och önskade nu en karriär i det militära. Juden Katz: "fick dock [...] en praktfull idé. Han lät döpa sig. Han omvände sig till Kristus, för att denne skulle hjälpa honom göra karriär. Han omvände sig till honom i den absoluta tron, att detta var en affärstransaktion mellan honom och guds son."

"Ärkebiskop Kohn var också jude" berättar Hasek för läsarna i sin hyllade bok.

Vi lämnar romanens värld (som förstås har en verklighets förankring, det är därför karikatyrerna i Haseks verk är så träffande), och förflyttar oss till nutidens realiteter.

Den socialdemokratiska debattören och politiske chefredaktören och ledarskribenten på Aftonbladet, Helle Klein, är barnbarnsbarn till överrabbinen Gottlieb Klein som på sin tid var verksam vid Stockholms Judiska Församling. Helle å sin tur har gått kristen teologisk utbildning och räknas som "nästan präst" och "ibland, på söndagsmorgnarna, predikar hon i någon kyrka. Hon har också hållit radiogudstjänster" (Aftonbladet 20/3-2001).

Helle Klein har t.o.m. varit ordförande i Kristna Socialdemokraternas Ungdomsförbund, KSU och i Aftonbladets nätutgåva 1/2-2000 berättades att hon var nominerad till ordförandeposten i Broderskapsrörelsen - de kristna socialdemokraterna. I hennes skrivargärning märks dock hela tiden den judiska nerven i de teman hon tar upp och de ståndpunkter hon har. Och mycket riktigt spricker hennes kristna fasad när Helle i en artikel i Aftonbladet berättade att som en reaktion på kritik mot judar, så "ska jag minsann bli en superjude!".

 

Åke Bonnier från den kända judiska klanen är själv präst, men i en större artikel i Judisk Krönika, nr.3-1995 avslöjar han sin judiskhet. Denne Bonnier framkommer där som fullständigt fixerad vid det judiska, en man som ser som sin huvuduppgift att judaisera den kristna kyrkan.

Han talar själv om "mitt judiska blod" och om judarna som "mitt folk".

Vi återger i vår sektion om kyrkan denna artikel i sin helhet.

 

 

Den katolske kardinalen Aaron Lustiger i Paris är också jude. I samband med sitt besök i Israel 1995 bedyrade denne "katolske" ledare att han alltid tillhör det judiska folket, trots att han kallar sig för kristen. Svenska Dagbladets judiska Israelkorrespondent, Cordelia Edvardson skriver (SvD, 5/5-1995) om Lustigers tal inför sina judiska fränder i Israel:

"- Mitt namn är Aharon Jean-Marie Lustiger. Aharon är det judiska namn mina föräldrar gav mig, själv lade jag till Jean-Marie, sade kardinalen inför en entusiastisk, mestadels akademisk, publik i Tel Aviv. Han betonade att han för alltid tillhör det judiska folket, och eftersom judendomen och kristendomen förutsätter varandra anser han inte heller att han svikit sina förfäders tro."

Cordelia berättar också om hur den judiske kardinalen Lustiger, som "för alltid tillhör det judiska folket" vid "förintelse"monumentet Yad Vashem där "merparten av hans familj finns förtecknad", hedrade sina i "förintelsen" försvunna anhöriga med att be den judiska bönen för de döda - "kaddish"!

Så mycket var det med hans kristenhet.

 

Det är därför inte konstigt att judarna - bl.a. i sina uppslagsverk - räknar kända judiska konvertiter till kristendomen som kommunismens lärofader Karl Marx, den engelske statsmannen Benjamin D´Israeli och den franske författaren Marcel Proust som judar, trots deras officiellt "kristna" tro.

Den tyske 1700-tals religionsfilosofen Moses Mendelssohn var "kristen" per religiös definition då han konverterat till den kristna läran, men betraktas ändå av judarna som "den judiske religionsfilosofen" och som en jude de är stolta över. T.o.m. "Bonniers lilla uppslagsbok" (från 1995) skriver i sitt passus om honom som "tysk (judisk) filosof".

Den tyske 1800-tals författaren Heinrich Heine var också kristen per konfession men kallas ändå av judarna för "tysk-judisk".

Den tyske författaren Kurt Tucholsky var en till kristendomen konverterad jude men skall ändå ha yttrat att: "Jag är stolt över att vara jude." (Se Judisk Krönika, nr.1-1984.)

 

Rabbin Robert Wolkoff skriver i boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur förlag, 1993) om dessa konvertiter till kristendomen (sid. 125):

"Problemet var dock att man ändå betraktades, och i många fall själv betraktade sig, som jude."

(Radio Islams understrykning.)

 

Wolkoff skriver vidare (sid. 126):

"De flesta "judiska" journalister och cirka hälften av alla "judiska" akademiker i Tyskland mot slutet av 1800-talet var faktiskt konvertiter till kristendomen. "Berlin," förklarar Peter Gay, "vimlade av judiska agnostiker, judiska ateister, judiska katoliker och judiska lutheraner"."

 

Egentligen skall man inte förvånas då judarna länge skrutit internt om begreppet "hemliga judar" eller "krypto-judar" i Spanien. Dessa "conversos" som de kallades på spanska, var spanska judar som för att rädda sitt skinn, för att förbättra sina positioner eller under hot, blev omvända till kristendomen.

Myndigheterna med den kristna kyrkan i spetsen misstänkte dock att dessa döpta judar innerst inne fortsatte med sina judiska ritualer. Denna misstanke används ofta av dagens sionister i sin propaganda som ett exempel på att icke-judar aldrig kan acceptera att en jude "lämnar" sin judiska religion och blir "kristen".

Men hur var det då med dessa "conversos"? I judarnas skrifter för intern publikation skryter man ohejdat om att de - precis som myndigheterna misstänkte - mycket riktigt fortsatte leva och tro på "judendomen".

Ludvig Igra, en judisk psykoanalytiker som tillhör vårt sionistetablissemang i Sverige, skriver i boken "Judisk Identitet" (sid. 20-21), om dessa "conversos":

"Det stora flertalet glömde inte sitt ursprung, vilket ledde till att en säregen underjordisk judisk kultur utvecklades. På ytan var de kristna och gick i kyrkan, men i hemlighet tände de sabbatsljus, läste under tystnad de judiska bönerna och studerade i lönndom sin heliga Torah. Fenomenet 'hemliga' judar började uppstå."

Och Igra fortsätter (också sid. 21):

"Misstänksamheten mot "de nykristna" kulminerar 1492, samma år som Columbus styr ut på haven för att finna vägen till Den nya världen. Samma år fördrivs judarna från Spanien och otaliga conversos passar samtidigt på att fly. Väl utom räckhåll för inkvisitionen återupptar de öppet sin judiska religion och låter sig i många fall högtidligen bli omskurna."

 

För att visa att Igras slutsatser inte är isolerade väljer vi att också citera den judiske författaren Arthur Koestler. Denne skriver i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992, sid. 220), om judarna i Spanien:

"Efter massakrerna 1391 och 1411 som svepte fram över [Iberiska] halvön gick lågt räknat minst 100 000 judar med på att döpas. En betydande del av dem fortsatte dock att utöva sin judiska tro i hemlighet. Dessa kryptojudar, marranos, blev rika, vann höga poster vid hovet och i den kyrkliga hierarkin och gifte in sig i aristokratin. Sedan alla obotfärdiga judar fördrivits från Spanien (1492) och Portugal (1497) betraktades marranos med tilltagande misstänksamhet. Många brändes av inkvisitionen, de flesta utvandrade på 1500-talet till länderna runt Medelhavet och till Holland, England och Frankrike. Så fort de var i säkerhet [marranos efter att ha utvandrat från Spanien] återgick de öppet till sin tro och grundade tillsammans med dem som fördrivits 1492-1497 de nya sefardiska samhällena i dessa länder."

 

 

***

 

Växlandet mellan olika definitioner

 

Judar har alltid svårt att definiera sig då de hela tiden växlar mellan olika definitioner beroende på vad som i en viss given situation passar och gynnar dem.

Det utnyttjar de i debatten, när de vill kamouflera sitt inflytande i samhället. Om man exempelvis pekar ut en viss debattör och opinionsbildare och säger att dennes partiska ställningstagande i Palestina-frågan baseras på att vederbörande är "jude", då påstår de hala judiska propagandisterna att han eller hon minsann inte är "jude" då personen inte är "religiös", d.v.s. går i synagogan. Då är judendomen och judar strikt religiöst definierade, där man som jude måste ha kalott, gå regelbundet i synagogan och fira de judiska högtiderna. Då är det tydligen en religion "precis" som kristendomen, islam, etc. Men i nästa ögonblick, när det så passar dem, kan samma person ändå framställas som en del av den judiska gemenskapen. Men detta nu genom luddiga begrepp som "judisk bakgrund", "judisk härkomst" "judisk släkt", "judiskt påbrå", "judiskt ursprung" eller det ännu vagare - att personen "identifierar sig med den judiska kulturen".

Samma metod används för att desarmera kritik mot den egna gruppen när judar ertappas för att ha gjort komprometterande handlingar eller brott. Om en människa med judisk bakgrund är kriminell tillämpar propagandamakarna strikt de religiösa kriterierna som definition på en jude, varpå de flesta lyckosamt faller bort (förutom de ortodoxa judar som den senaste tiden ertappats med knarkhandel i USA). Följaktligen kallas brottslingen istället för "svensk", "ungrare", "fransman" etc. Men om personen istället är en känd författare eller Nobelpristagare, ja då gör man precis tvärtom - minsta liten koppling till det judiska används för att framhäva att personen i fråga är "jude".

Den berömde judiske advokaten Alan M. Dershowitz skriver is in bok "Chutzpah" (Simon & Shuster, New York, 1991) om denna judiska metod (sid. 100):

"I have noticed that Jews have an interesting way of dealing with what one of my sons calls fractional Jews. When a person whose father was Jewish but whose mother was not, does good, we quickly claim him as a half Jew; but when such a person does bad we quickly point out that there is no such thing as a half Jew, and that because the malefactor´s mother was not Jewish, he is not Jewish. When a person with a Jewish mother and non-Jewish father does bad, we are quick to point out, however, that he is only half Jewish."

För än gångs skull en jude som talar klarspråk. Dershowitz bok med den provokativa titeln "Chutzpah" (judisk fräckhet) anses vara en av de viktigaste verken på senare tid för att förstå judiskt liv, och boken har hyllats av kända judar som Nobelpristagaren Elie Wiesel, den f.d. Sovjetdissidenten och sedermera israeliske ministern Natan Sharansky och filmskaparen David Mamet.

 

 

När judarna använder sig av den religiösa definitionen av judendomen och låtsas att judendomen är en universal religion - som vilken som helst - vet de att de blottlägger sig för kritik. Ty om judendomen då är en religion - liknande alla andra - borde det ju vara legitimt att kritisera den då brottet "hädelse" inte längre existerar.

För att klara sig ur detta växlar de listiga judarna smart på definitionen och säger att judar minsann är ett folk, och så åberopar de en lag som de själva länge verkat för, nämligen lagen om "hets mot folkgrupp". Genom detta knep kan man sedan förfäkta att kritik mot den judiska religionen är "hets" och på så sätt försöka få sina kritiker stämplade som brottslingar och på det sättet tysta dem.

En bra illustration på den judiska tvetydigheten mellan definitionen religion och folkgrupp är judarna i Israel. Många av "israelerna" säger att de inte är troende judar, de är sekulära eller t.o.m. ateister. Men när det slutligen kommer till den staten Israels legitimitet åberopade de den judiska bibeln och dess berättelser för att motivera deras rätt till "det förlovade landet". "Gud har ju lovat de till oss", brukar de säga.

Ack så inkonsekventa de är, dessa judar.

 

En israelisk undersökning som genomfördes på uppdrag av American Jewish Commitee på 1980-talet visade att trots att c:a 47 procent av judarna i Israel räknades som s.k. "sekulariserade" d.v.s. icke-religiösa, så var det ändå "över 70 procent" av de tillfrågade israelerna som "förknippar judendom med staten Israel" (se Judisk Krönika, nr.1-1988).

 

 

 ***

Begreppet "icke-religiösa" judar

 

De flesta av dem som identifierar sig judiskt i Sverige springer sällan eller aldrig i den judiska synagogan. Många kallar sig för "ateister" eller "icke-troende", samtidigt som de är judar. 

Detta blir ofta mycket förbryllande för oinformerade icke-judar, som kanske levt i villfarelsen att judendomen var en äkta religion som andra. Hur kan man då samtidigt vara religiös och ateist?

Några belysande exempel tagna från det judiska etablissemanget i Sverige skall illustrera denna judiska inkonsekvens:

Det socialdemokratiske borgarrådet Hjalmar Mehr var medlem i Mosaiska Församlingen i Stockholm trots att han samtidigt kallade sig för "ateist" (se boken "Det judiska Stockholm", sid. 249).

Skådespelaren Erland Josephson kallar sig för "icke-troende" jude. När kriterierna för vem som är jude diskuterades i 1990-talets första hälft, avslöjades det att den "icke-troende" Erland också är aktiv i Stockholms Judiska Församling.

Erland Josephsons far, bokhandlaren Gunnar Josephson, var under många år ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm, men när han avled kan man i Judisk Krönika, nr.1-1972, läsa överrabinnen Morton Narrowes uttalande där han berättar att Gunnar Josephson "betraktade sig som en icke-religiös jude", men "ändå djupt fäst vid allt judiskt".

Den judiska kulturjournalisten Nina Solomin på SvD som tillika arbetar på tidskriften Judisk Krönika kallar sig för judinna, men samtidigt i intervjusituationer för "icke-religiös" (hör intervjun med henne i P1, 16/4-2001). Detta trots att hon är registrerad som medlem i den Judiska Församlingen i Stockholm sedan 1993! Kan man vara aktiv medlem i ett religiöst samfund och samtidigt kalla sig för "icke-religiös"? Bara en jude kan besvara den frågan.

I en artikel i antirasist-blaskan "Svart-Vitt med Expo" (nr.2-2000) skriver man om den i Sverige verksamme amerikansk-judiske teaterregissören Edward "Buffalo" Bromberg: "Han är jude, men inte en utövande sådan." Själv berättar Bromberg i samma tidning att han ändå "går två gånger om året i synagogan och det är en upplevelse varje gång." "Kulturellt är jag stolt över att vara jude." Inte heller här något direkt klargörande om man vill förstå om judendomen är en religion eller inte.

Den öppet judiska författarinnan Inga-Lina Lindqvist (invandrad från f.d. Sovjetunionen) skriver i en artikel i Expressen, 25/10-2001, under rubriken "Vad är ett judiskt folk" om sig själv och hur hon "växte upp i en judisk familj i Vitryssland" men hur hon därefter "blivit döpt som vuxen i Sverige". Detta pseudokristnande till religionen Kristendomen har dock inte utraderat hennes judiskhet:, då hon som hon själv uttrycker det "ändå fortsatt att betrakta [sig] som judinna". Ty som judinnan Lindqvist uttrycker det: "Min identitet som judinna bygger inte på den religiösa gemenskapen utan på den gemensamma historien." Här ännu en hundraprocentig jude, men som officiellt är "kristen", som nedtonar den judiska "religionens" betydelse i definitionen av en persons judiskhet. Inga-Lina talar om judendomen som en historisk gemenskap, men avslöjar där sin egen inkonsekvens då hon i en krönika i tidningen Metro (30/9, 2000) istället definierade judiskhet enligt de sedvanliga rasistiska judiska kriterierna om blodsband. Hon skrev då i Metro att:

"Judiskheten ärvs nämligen på mödernet. I vår släkt har det inte fötts några flickor på över trettio år. Så för varje pojke som gifter sig med en goj, icke-jude, blir släkten allt mindre judisk."

Vi går vidare med lite fler citat från kända judar i det svenska samhället som också verkar tycka att judiskhet inte är en religiös beteckning.

 

Samma tongångar hörs av den så hårdlanserade unga judiska skådespelerskan Sara Sommerfeld (filmer som "Vingar av glas" och Tzatziki). I en intervju i i Aftonbladet (29/10-2000) berättas det att "Sara är stolt över att vara judinna" men i samma veva säger hon själv: "- Jag tror inte på Gud, och på det sättet är inte judendomen någon religion för mig."

Den judiske författaren och debattören Göran Rosenberg berättar i en intervju i Judisk Krönika (nr.4-1996) att han "alltid varit en bra teoretisk jude" men att han "inte praktiserar" den judiska religionen. Ändå betraktas han av andra judar som en fullvärdig jude och är synnerligen aktiv i de olika judiska jippona som titt som tätt äger rum.

Judisk Krönikas chefredaktör och en av de mest prominenta företrädarna för den judiska gruppen i Sverige, Jackie Jakubowski, skriver i ett debattinlägg i Judisk Krönika (nr.5-1996), där han talar om "vi som sekulära judar". Med "vi" syftar Jakubowski på sig själv. Vore kul med en förklaring vad en sekulär jude är för något. Är det möjligen ett stadium mellan att vara trogen jude och ateistisk dito?

Judith Narrowe (hustru till Morton Narrowe, f.d. överrabbinen för Stockholms Judiska Församling), skriver i introduktionen till boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993), sid. 17: "[...] även om man idag är en icke-praktiserande jude, kan man inte förneka att tron på mötet vid Sinai [uppenbarelsen och förbundet med Gud] påverkade om än inte formade det judiska folket och judendomen" .

Då de judiska religiösa reglerna är så knepiga att efterfölja, är det många svenska judar som bara någon gång om året, mer symboliskt, går i synagogan eller deltager vid något judiskt evenemang. För denna majoritet är definitionen på jude att man tillhör det judiska folket. Detta påstående får stöd av den judiske professorn i socialpsykologi, Lars Dencik, som tillika är redaktionsmedlem i Judisk Krönika. Han skriver i nr.4-1998 av sin tidskrift:

"Av den 1996 utgivna doktorsavhandlingen "Judiskt liv" av David Fischer framgår klart att den svensk-judiska folkgruppen primärt uppfattar sig som en etnisk grupp. Endast ca två procent uppfattar sin tillhörighet till den judiska folkgruppen i Sverige som först och främst tillhörighet till en religiös grupp, medan mer än 2/3 definierar sig som jude först och främst därför att de anser sig vara en del av det judiska folket." 

I nr.1 av Judisk Krönika år 2001 konstaterar samme Lars Dencik och medförfattaren Karl Marosi i en artikel om "svenska judars gudstro":

"De svenska judarna lever till synes med en paradox. Gudstro och religionsutövning upplevs inte som avgörande för ens ställning som jude."

Den judiske författaren Arthur Koestler skriver i sin bok "Den trettonde stammen" (utgiven på svenska på Hallonquists Bokförlag 1992), sid. 259, om "vår tids judar" och deras religion - judendomen - "en religion som de flesta inte utövar eller tror på men som ändå förlänar dem en pseudonationell status".

 

Slutsatsen blir den man alltid annat, att trots allt snack om judendomen som "religion" så är den judiska själbilden i dagsläget helt underkastat den viktigare och mer avgörande definitionen - att judar tror sig vara släkt med varandra och del av ett mytomspunnet judiskt folk. Och bland detta folk finns det de som också praktiserar den utökade varianten av det judiska konceptet, den s.k. judiska religionen. De andra orkar inte göra det och kanske t.o.m. kallas sig "ateister" men köper ändå de s.k. judiska religiösa dogmerna om utvaldheten, "Abrahams säd" och "det utlovade landet".

 

 ***

Hel- och halv-judar

 

Ofta beklagar sig judar över antisemiters tal om "hel" och "halv"-judar. Något som är bra fräckt då de själva och deras nära sveper med sådana formuleringar.

Vi har i denna text refererat till den världskända judinnan Hannah Arendts bok, "Den banala ondskan" där hon på sid. 130 talar om de nazistiska höjdarna Heydrich och Milch som "var halvjudar" och det ockuperade Polens nazistiske generalguvernör Frank som "till och med var heljude".

Den judiske höjdaren och förläggare Tor Bonnier talar i sin bok "Längesen", (Bonniers, 1972, sid. 108), om den judiske bankiren Ernest Thiel och Tor Bonniers moster Anna (född Josephson):

"Han var halvjude och hon heljudinna."

Och Tor Bonniers son Albert Bonnier Jr. skriver om sig själv i sin memorabok, "Personligt" (Bonniers, 1985, sid. 122):

"[...] dessutom tillhörde jag en 'judisk familj' , även om jag endast var vad som på jiddisch kallas mischling, det vill säga halvjude."

Albert Bonnier Jr. brukade också skämta att hans vänstra sida är den emotionelle dalmasens och hans högra - judiska - halva "kommer från Jerusalem" (sid. 257 i memoarboken ovan).

Den sedermera TV4 chefen Jan Scherman kallade sig också för "halvjude" i Kalla Faktas program om revisionismen som gick under den första halvan av 1990-talet.

 

*** 

Judar "vid behov"

 

Då det i vissa lägen är förtjänstfullt att var jude medan det i andra lägen snarare kan missgynna ens sak finns det många som är s.k. judar "vid behov".

Ibland kan detta bli väldigt schizofrent, exempelvis om man tittar på Svenska Dagbladet-journalisten Cordelia Edvardson som länge påstod att hon var "katolik" medan hon i sina egna böcker säger att hon är judinna. För att inte tala om den f.d. Volvochefen Pehr Gyllenhammar, som också i officiella sammanhang något motvilligt och kryptiskt tillstår att han har judiskt påbrå, trots att de svenska judarna stolt använder honom på Judiska Muséet i Stockholm där man med bild på honom presenterar Gyllenhammar som ett "judiskt" bidrag till det svenska samhället. Man ska då också veta att Gyllenhammar bedyrar att Israel har en särskild innebörd för honom, hans dotter Charlotte säljer konst vars intäkter går till insamlingar för Israel och hans systerson, Peter Hjörne är öppet prosionist som arbetar för Förenade Israelinsamlingen och dyker upp på de stora Israelfesterna.

En komisk situation presenterade sig i mitten på 1990-talet i TV. Man hade tidigare, på den statliga televisionen, visat en av alla dessa propagandafilmer om "förintelsen", en film där Carl-Adam Nycops (Expressens tidigare chefredaktörs) fru Margot Benon berättade om sina upplevelser i Nazi-Tyskland - i egenskap av tysk judinna. Något år därefter hölls ett debattprogram med Siewert Öholm, sionistpajasen, där temat var "nynazism" och där samma Margot Benon - satt på åskådarplats. Under programmet önskade Öholm att Benon skulle yttra sig, och han presenterade henne som "judinna" varpå hon raskt högg av honom och sade att hon inte var det! Öholm såg mycket förvirrad ut och upprepade frågan typ "men du är väl judinna" eftersom han uppenbarligen var av övertygelsen att hon var det - kanske hade han sett dokumentären vi nämnde. Men igen samma tvära nej från Benon.

Uppenbarligen så har inte Benon helt plötsligt sagt upp sitt förflutna, utan av någon anledning bestämt sig att nu passar det inte att kalla sig för judinna.

Det är det vi kallar för att vara "jude vid behov" - att vara jude när det passar sig. 

 

Ofta fördelar judarna rollerna sinsemellan och bestämmer sig, likt regissörer, för vem i den offentliga debatten som skall framställas som den ortodoxe juden, vem som skall vara den icke-religiöse judiske intellektuelle, och vilka som skall vara pro-judar men vid varje direkt fråga blåneka om sin judiskhet och istället presentera sig som icke-judar som av någon mystisk drift helt plötsligt fattat tycke för just det judiska av alla världens folk.

Bevakar man sådana "icke-judar" och kollar igenom vad de säger om sig själva eller kollar upp deras vänskapsband och slutligen släktband sluta det oftast med att man hittar en tydligt judisk länk.

När Judisk Krönika skriver om den år 1991 nystartade Judiska Teatern (i sitt nr.2-1991) berättar man om de olika skådespelarna som skall ingå där.

Bland en mängd judar dyker den finlandssvenske skådespelaren Tomas Laustiola upp, och Judisk Krönika berättar att "Tomas är teaterns initiativtagare och ännu så länge den ende ickejuden."

Det låter ju vackert; en icke-jude som förstått det fascinerande med den judiska kulturen och t.o.m. blivit initiativtagare till en judisk teater. Ack så gränsöverstigande. Det visar ju att det inte finns en klockren gräns mellan icke-judiskt och judiskt, ja judendomen är ju verkligen universell.

Så brukar kommentarerna låta.

 

Annons av Laustiola publicerad i Judisk Krönika, nr.6-1992. Här kallar han sig fortfarande för "goj" - d.v.s det judiska begreppet för icke-jude.

 

Dock kommer det senare att visa sig att Laustiolas "icke-judiskhet" mer är ett spel för gallerierna. Misstankar om att han har starkare band till judendomen än var judarna låtsas om kan anas då det visar sig att han förutom sitt plötsliga medlemskap i den Judiska Teatern (inte somaliska!) dessutom är gift med den superjudiska skådespelerskan Basia Frydman.

Och mycket riktigt, några år senare, närmare bestämt 1996, visar det sig att samme "finlandsvensk" Laustiola upptagits som medlem i Stockholms Judiska Församling. Således förefaller det ha skett en av dessa berömda konverteringar av en icke-jude till judendomen, precis som de berömda förlagorna Marilyn Monroe, Sammy Davis och Elisabeth Taylor, som judarna alltid tar upp som exempel på att vem som helst kan "gå över" till judendomen.

Men i en avslöjande intervju i tidningen Stockholm New (18/9-2000) lägger Tomas Laustiola slutligen korten på bordet och bekräftar att han faktiskt konverterat till judendomen men att han alltid haft ett judiskt påbrå:

"Dels har jag rötter i judendomen, min morfar var jude och dessutom har alla mina vänner varit judar." 

 

Så var det med den "icke-juden" som var så fascinerad av det judiska.

 

***

Mobilisering av "judar" via mer avlägset släktskap

 

Då det judiska så omhuldas och mystifieras har extra många med något sorts judiskt påbrå blivit judiskt "aktiverade" då det förefaller extra spännande och mystiskt att tillhöra detta mytomspunna och massmedialt lanserade folk. De flesta som på detta sätt upptäcker sin judiska bakgrund och sedan tror att de är "judar" gör det för att de då får känna att det blir något speciellt med dem utan att de själva behöver göra ett dyft; de tillhör plötsligt det "utvalda folket", det evigt lidande folket, och samtidigt "det intelligenta folket" med alla sina Nobelpristagare och kändisar. Att sedan den judiska staten Israel med sitt koncentrerade konglomerat av dessa judiska superhjärnor är uruselt på att producera israeliska Nobelpristagare tänker dessa småjudar aldrig på.

Den judiske sociologiprofessorn Lars Dencik skriver i Judisk Krönika, nr.3-1997, under den talande rubriken "Chic att vara jude" och berättar om denna trend och hur: "[...] kända svenska publicister och scenartister nu träder fram och deklarerar sin judiska tillhörighet. Även om den, som hos några av dem, består i att man putsar upp sin judiska fjärdedel, eller hur stor den nedärvda fliken nu kan vara, och (för en tid) låter den överglänsa de andra delarna av ens själ i offentligheten."

 

Salomon Schulman skriver i sin spalt "Salomons blomster", Dagens Nyheter, 21/7-2002: 

"Det händer ofta att människor kommer fram till mig och säger att de känner sig så judiska. En del av dem har till och med funnit judiska anfäder. I stället för en droppe afroblod tycks en hel del fint folk äga judiska gener. En Bonnier hit, en Josephson dit eller ett bräkigt Lamm och en lömsk Wolf - en bra bit bak på adertonhundratalet.

De känner sig dock som Woody Allen eller Jerry Seinfeld. Bette Midler och Barbara Streisand heter de på spinnsidan."

 

 

Expressens kulturskribent Nina Lekander uttrycker en i sammanhanget intressant tanke i en artikel publicerad i "Ordfront Magasin", nr.1-2/2001. Där intervjuar hon den judiske författaren och kritikern Norman G. Finkelstein och kommer med egna kommentarer. Finkelstein:

"- Men det finns verkligen drag i vissa judiska kretsar som jag inte gillar: en sorts arrogans, ett förakt för andra [icke-judiska] människor som är skadligt. Många judar är blinda för att de skaffar sig fiender på det viset. Som om judar aldrig kan bli ansvariga för sina egna handlingar och alltid är fria från skuld. Vi är det utvalda folket - för att vi är bättre! Vi har alla nobelpristagare och konstnärer och intellektuella... så om andra inte gillar oss är det för att de är avundsjuka!

Lekander kommenterar vad Finkelstein just sagt:

"Jamen det är vi kanske också, tänker jag och klirrar lite med det gamla silverarmband som jag med viss mallighet bär - arvegods från en ingift Zimmerman någonstans på mammas sida, vilket ska påminna mig om att jag inte bara härstammar från sydsvenska småborgare utan helst också är avlägset släkt med Bob Dylan. Vem vill inte vara utvald och konstnärlig?

Sedan skäms jag och tänker att jag hyser någon förvänd sorts rasism, kanske antisemitism förklädd till filosemitism, något som Finkelstein inte heller tycks gilla något vidare."

Vi tycker det är värt att visa utdraget i sin helhet då Lekanders ord så väl illustrerar vår poäng om att även folk som mycket avlägset har judisk koppling ändå - p.g.a. de ständiga kampanjerna som framhäver judar - tänker om sig själva som länkade till detta "fascinerande" folk. Mycket få gör som Lekander, d.v.s. skäms för denna "förvända rasism".

På detta sätt mobiliseras ytterligare några tiotusentals individer till ett projudiskt tänkande, människor som inte alls fyller några som helst kriterier för religiös judisk tillhörighet men som ändå tar parti för det judiska och tyvärr, i många fall, beundrar Israel och ger Israel ett oreserverat stöd. I ett land som Sverige är denna grupp tämligen stor och utgör kan man säga, de mer koscher - "äkta" judarnas - villiga stödtrupper då de tar judarna och Israel i försvar.

Vi ber våra läsare själva tänka tillbaks till olika situationer där man diskuterat judiska ämnen och Israel och någon man känner, reagerat på ett särskilt sätt som sedan visat sig grundas på att personen har någon sorts koppling - ofta mycket vag och avlägsen - med det judiska.

Skulle det dock framkomma vilken inskränkt primitiv och rasistisk lära den judiska är och skulle media på regelbunden basis ta upp detta och judar avfärdas som förstenade fossiler från en svunnen tid, fossilerade i sitt förlegade rastänkande, ja, då skulle det inte längre vara "chic att vara jude" och alla dessa tusentals individer skulle snarare vilja distansera sig från sitt eventuella judiska påbrå.