Judiska och sionistiska organisationer

 

 

Index

Introduktion

Rikssamfundet Sverige-Israel

Svenska Kommittén mot Antisemitism

Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod

Keren Kajemet Leisrael - Judiska Nationalfonden

WIZO - Womens International Zionist Organization

B´nai B´rith

Zionistiska Federationen - Zionit

Solidaritetskommittén för Israel - Svensk Israel-Information

Aktionskommittén för Sovjets judar

Östersjöjudiskt Forum

Judiska Kvinnoklubben - JKK

Ungdomsalija

Den judiska utbildningsorganisationen ORT

Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar

Kiki och Bertil Neumans Fond

Hebreiska Universitetets Vänner

Tel Aviv Universitetets Vänner

SJUF - Skandinaviska Judiska Ungdoms Förbundet

Habonim Dror och JUS

JIPF - Judar för Israelisk-Palestinsk Fred

"Judarnas vänner"/"Shalom över Israel/Löfteslandet"

Svenska Israelhjälpen

Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel

 

De internationella sionistiska organisationerna:

Världssionistiska organisationen - World Zionist Organisation (WZO)

Judiska Världskongressen - World Jewish Congress

Anti-Defamation League - ADL

Simon Wiesenthal Center

Klarsfeld Foundation

 

 ***

 

 

"Låt oss erkänna att vi judar utgör en särskild nation som varje jude tillhör, oavsett i vilket land han lever och vilket medborgarskap han har ... Därför judar, organisera er, organisera er, organisera er ända tills varje jude står upp och kan räknas som en oövervinnerlig makt."  - Louis D. Brandeis: "Zionism and the American Jews" (Brandeis var medlem av USA:s högsta domstol och ordförande för USA:s sionistorganisation.

 

Judarna har en hög organisationsgrad, d.v.s. en stor del av deras anhängare är organiserade inom olika judiska/sionistiska organisationer.

Roland Loefler, den forne redaktören för Judisk Krönika och tidigare generalsekreterare för Zionistiska Federationen, skriver i sin ledare i "Magasinet" i Judisk Krönika, nr.5-1996:

"Det judiska livet i Sverige sprudlar. Utan överdrift blommar hundratals olika organisationer, både i konkurrens och samverkan." 

Loefler kanske överdriver lite grann - trots allt - när han talar om "hundratals" judiska organisationer i Sverige, men han får väl skylla på sina entusiasm. Man beräknar annars från judiskt forskningshåll att det numera finns ett 60-tal olika judiska organisationer etablerade i Sverige - vilket är många ändå. Av dessa är är det ett 25-tal som är mer specifikt sionistiskt inriktade.

Men även de mer renodlat "judiska" organisationerna är stödtrupper till sionismen.

I Judisk Krönika, nr.3-1971, kan man läsa att "de flesta" judiska organisationer i Sverige stödjer den Zionistiska Federationen och att "flertalet judiska organisationer och många enskilda personer i Sverige anslutit sig till Zionistiska Federationen".

 

Dessa organisationers huvudmål är att säkra den judiska statens överlevnad. David Ben-Gurion, israelisk premiärminister och framträdande judisk ledarfigur sade inför Världssionistiska Organisationens 23:e kongress om plikten för en jude som lever "utomlands", i diasporan:

"...det är de olika ländernas sionistiska organisationers kollektiva plikt att under alla omständigheter, villkorslöst, bistå den judiska staten, även om ett sådant ställningstagande skulle komma i konflikt med myndigheterna i de respektive nationerna."

(David Ben-Gurion, "Tasks and character of a modern sionist", "Jerusalem Post", 17 augusti 1952, och "Jewish Telegraphic Agency", 8 januari 1951.) 

 

***

 

Redan på 1800-talet hade judarna förstått att ett effektivt sätt för dem att kunna avancera sina positioner och öka sin makt var genom organiserad kamp. Man grundade exempelvis organisationen och Samfundet "I. I.", det "Judiska Intresset".

 

Enligt den judiske författaren C. Vilhelm Jacobowsky i boken "Göteborgs Mosaiska Församling 1780-1955", (Orstadius boktryckeri, 1955, sid. 38):

"Medlemmarna verkade för judeemancipationen genom tidningsartiklar och utgivandet av upplysningsskrifter, bevakade och bemötte - alltid anonymt - varje judefientligt angrepp i press, böcker, flygblad, noterade varje litet framsteg i fråga om emancipation - t.ex. om en jude blivit revisorssuppleant i en förening eller nämnd, avlagda akademiska examina etc. - , vakade ängsligt över att ingen tidning eller officiell skrivelse begagnade uttrycket "judiska nationen", studerade med iver modern judisk litteratur, höll riksdagsmän och tidningsredaktioner varma med inlägg i emancipationsdebatten.

[...]

Det är förklarligt att I. I. såsom samfund ville vara anonymt, men medlemmarnes benägenhet att var för sig uppträda anonymt, tog emellanåt lika löjliga former som deras fasa för uttrycket judiska nationen."

I samma bok berättar Jacobowsky också hur Samfundet I. I. producerade judiska propagandaskrifter på svenska och att denna propaganda "utdelades av dess medlemmar till inflytelserika kristna för att visa den mosaiska [judiska] religionens höga etiska ståndpunkt" (sid. 42).

 

 

Under 1900-talet kom sedan sionismen, eller zionismen som den då hette, att spela en allt större roll för judarna i Sverige.

Den judiske forskaren Svante Hansson, tillika medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, skriver i förordet till sionistledaren Emil Glücks bok "På väg till Israel", (Sällskapet för judaistisk forskning, nr.5, 1985):

"En sammanställning av Stockholmsförsamlingens utgifter för hjälpverksamheten under de första åren, 1933-1938, dvs tills Kristallnatten och Österrikes införlivande med Tyskland förändrade dess förutsättningar, visar att en stor del av pengarna, närmare bestämt drygt 53 %, gick till sionistiska eller sionistiskt dominerade ändamål."

Så redan innan andra världskrigets utbrott började de sionistiska aktiviteterna, d.v.s. planerna för ett judiskt maktövertagande av det arabiska landområdet Palestina, inta en dominerande ställning för judarna i Stockholms dåvarande Mosaiska (judiska) Församling.

I och med andra världskriget och grundandet av en judisk stat Israel på av judar erövrad och ockuperad mark, ökade den sionistiska aktivismen hos de svenska judarna och således de sionistiska organisationernas antal och även deras pondus.

Denna trend är numera befäst och permanentad.

Den judiske forskaren David Fischers doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling" (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 125-126):

"De organisationer vars syften var zionistiska eller på annat sätt riktade sig till mål i Israel intog en dominerande ställning bland de judiska organisationerna i Stockholm. Under perioden fram till 1995 har detta förhållande ytterligare förstärkts."

David Fischer skriver vidare i sin doktorsavhandling (sid. 131):

"Min undersökning av de judiska organisationerna gav klara indikationer i den riktningen [att de judiska församlingsmedlemmarna är positiva till staten Israel]. Den visade tydligt att de zionistiska organisationerna intar en mycket central roll i det judiska organisationslivet i Stockholm."

 

Här har vi en av judarna erkänd auktoritet (boken ovan är utgiven på judarnas eget förlag i Sverige, Megilla Förlaget, och de själva hänvisar ofta till Fischers avhandling), som tillstår att de sionistiska organisationerna intagit "en dominerande ställning" och "intar en mycket central roll i det judiska organisationslivet".

Vår, och judarnas, erfarenhet är att Fischers slutsatser om Stockholmsförsamlingen gäller samtliga judiska församlingar i Sverige.

 

Anders J. Carlberg, sedermera ordförande för Göteborgs Judiska Församling och medförfattare till boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur förlag, 1993), skriver där under rubriken "Sionismen som utryck för judisk identitet" (sid. 150) om hur "Israel och det sionistiska föreningslivet fått ett dominerande utrymme" för den svenska judarna.

Carlberg skriver vidare (sid. 148):

"Efterkrigsgenerationernas [svensk-]judiska identitet är i stor utsträckning baserad på samhörighet med och aktivitet för Israel."

Och på sid.152, skriver Carlberg om den "svensk-judiska identiteten" som "i så hög grad är beroende av Israel", och om de svenska judarnas "förhållande" till Israel:

"Detta förhållande tar sig bland annat uttryck i ekonomiska bidrag, som slussas in i de sionistiska organisationerna.
[...]
Svenska judar investerar stora resurser i en judisk stat [...]."

 

Vad vi vill här visa är att vårt tal om de svenska judarnas proisraeliska aktivism bekräftas av ledande judiska källor. Vi, som kritiker av det sionistiska projektet, den judiska rasismen och judisk makt anser det vara av stor vikt att känna till vilka dessa organisationer är som kanaliserar dessa "stora resurser" till den judiska apartheidstaten. Samtidigt är det också viktigt att veta vilka organisationer det är som sprider sionistisk/proisraelisk propaganda och försöker (och ofta lyckas) bearbeta våra icke-judiska politiker och opinionsbildare till att om inte öppet stödja den judiska staten så åtminstone inte kritisera den.

Denna judiska aktivism har fortsatt under åratal, men förutom judarnas egna skrifter har aldrig tidigare någon icke-jude, tagit sig an att belysa deras verksamheter. Det var först när Ahmed Rami och Radio Islam trädde inpå arenan i slutet av 1980-talet som dessa organisationer fick en större uppmärksamhet och deras aktivism en kritisk belysning.

 

Vilka är då de sionistiska organisationerna som är verksamma Sverige? Denna sammanställning kommer inte att ta upp dem alla, men några av de största och för Israel mest viktiga, de mest tongivande.

 

 ***

Rikssamfundet Sverige-Israel

 

Samfundet Sverige-Israel:s Logo.

Rikssamfundet Sverige-Israel, eller Samfundet Sverige-Israel, som det kallas är en organisation som är en mer offentlig samlingsplats för alla de som stödjer staten Israel från vårt "etablissemang" här i Sverige.

Självaste Samfundet Sverige-Israel startade 1953, och 1978 bildades riksorganisationen Samfundet Sverige-Israel.

Denna organisation stödjer reservationslöst sionismen, vilket framgår av namnet. Det betyder att dess medlemmar alltså stödjer en blodsbesudlad ockupationsmakt som praktiserar folkmord, statsterrorism och apartheid och som konstant bryter mot alla internationella konventioner och regler.

Det avskräcker dock inte våra svenska sionister; bland Samfundet Sverige-Israels styrande och medlemmar kan man finna:

Per Ahlmark, f.d. vicestatsminister och folkpartiledare. Har varit 1:a vice ordförande i Samfundet.

Hadar Cars, organisationens ordförande 2000-2003, folkpartistisk f.d. handelsminister.

Olle Wästberg (Hirsch), judisk f.d. folkpartistisk statssekreterare och chef för Sveriges Radio, chefredaktör för Bonnier-ägda Expressen, och Sveriges generalkonsul i New York.

Jan-Erik Wikström, f.d. riksordförande för Samfundet. Har varit folkpartistisk utbildningsminister och styrelseordförande för Sverige Radio, sedan Dramatenchef.

Gunnar Hökmark, moderat partisekretare och sedan 2003 riksordförande för Samfundet Sverige-Israel. Gunnar Hökmark sitter sedan 1991 som ledamot i både Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB (SR), Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Television AB (SVT) och Förvaltningsstiftelsen för Utbildningsradion (UR).

Åke Holmbäck, professor i Uppsala och prorektor 1948 och rektor 1952-1955 för Uppsala Universitet. Samfundets förste ordförande.

Hugo Osvald, professor, Samfundets ordförande 1957-1968.

Kerstin Ekman, folkpartistisk riksdagspolitiker. F.d. försvarsutskottet samt suttit i Europarådet.

Ann-Cathrine Haglund, också f.d. ordförande för Samfundet. Moderat politiker som bl.a. varit ordförande för Moderata Kvinnoförbundet och som sedan varit landshövding i Malmöhus Län och som sedan 1997 är det i Uppsala Län .

Anita Gradin, socialdemokratisk f.d. invandrar- och jämställdhetsminister, socialdemokratisk utrikeshandelsminister och biträdande statsminister samt EU-kommissionär. Har erhållit WIZO:s pris "Årets kvinna".

Marianne Andersson, centerpartistisk riksdagskvinna som bl.a. är ledamot av utrikesutskottet.

Göran Holmberg, f.d. vice ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. F.d. presschef på KF och ombudsman i kooperationens förhandlingsorganisation KFO.

Eva Åsbrink, f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot. "Kristen" debattör

Einar Rimmerfors, pastor, tillhörde folkpartiets styrelse och förtroenderåd, Sveriges FN-delegat till generalförsamlingen, teolog inom Svenska Missions Förbundet och satt i överstyrelsen Röda Korset. Ordförande för Samfundet 1968-1973.

Inge-Britt Lundin, avdelningschef på Centrala Landstingskontoret. Kommunpolitiker. Ordförande för Samfundets Stockholmsavdelning (se Menorah, nr.1-1996).

Gabriel Romanus, jude och folkpartistisk f.d. socialminister samt chef för Systembolaget. Gabriel Romanus´ bror Mikael Romanus är ordförande för Samfundets avdelning i västra Sverige.

Christina Rogestam, centerpartistisk politiker, f.d. chef för Invandrarverket. Lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel i Göteborg.

Bo Siegbahn, diplomat och ambassadör, tidigare i Tel Aviv, Israel.

Bonnie Bernström, folkpartistisk politiker. Tidigare lokalordförande för Samfundet i Stockholm.

Lars Ramsten, välkänd radio- och TV-man var ordförande för Samfundet Sverige-Israels lokalsamfund i Dalarna i sju år (se Menorah, nr.2-2000).

Herbert Tingsten, chefredaktör för Bonnier-tidningen Dagens Nyheter var "Samfundets förste hedersledamot" (se Menorah, nr. 2-1978).

Torgny Segerstedt, professor i sociologi och f.d. universitetsrektor i Uppsala. Medlem av Svenska Akademien. Son till den kände redaktören för GHT, Torgny Segerstedt(Sr.) och bror till Ingrid Segerstedt-Wiberg (folkpartist). Ordförande i Samfundet Sverige-Israel 1975-1978 och därefter organisationens hedersordförande.

Georg Klein, judisk professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet och "författare".

Julian Ilicki, polsk jude och fil. dr. i sociologi och forskare i samhällsvetenskaplig judaistik vid sociologiska institutionen, Uppsala Universitet. Som en del av hans sionistiska aktivism var Ilicki medgrundare av och styrelseledamot (kassör 1984-1990) i Samfundet Sverige-Israel i Uppsala, åren 1984-1991.

Knut Ahnlund, f.d. ordföranden för Samfundet. Professor i nordisk litteraturhistoria, medlem av Svenska Akademien. Far till Nathan Shachar, den till judendomen konverterade journalisten som är Dagens Nyheter Israel-korrespondent.

Gunnel Borgegård, teolog i Svenska Kyrkan och representant för Nordens ekumeniska råd.

Ingmar Ström, f.d. biskop i Stockholms stift och direktör för Svenska Kyrkans centralråd. Ordförande för Samfundet 1973-1975.

Sven Broman, förlagsredaktör på Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlund och f.d. för Året Runt och Teknikens Värld.

Bengt Forsberg, bokförläggare i Malmö, filmproducent, kommunalpolitiker för folkpartiet, styrledare för Fakiren, Piratensällskapet.

Armas Sastamoinen, redaktör och f.d. ansvarig utgivare för "Arbetaren".

Samuel Sollerman, kristen sionist och f.d. redaktör på "Arbetaren".

Nils Hallerby, politisk redaktör och även 2:e redaktör på Expressen. Dessutom var Hallerby samtidigt gift med en judinna Rosenbaum (-Herson). Hallerby var ordförande i Samfundet Sverige-Israels lokalavdelning i Stockholm.

Oskar Lindkvist, socialdemokratisk riksdagsledamot och under många år ordförande i Stockholms arbetarkommun, vice ordförande för Rikssamfundet Sverige-Israel.

Erik Sandberg som vice ordförande för Samfundet Sverige-Israel 1978-1986. Bl.a. ordförande för Rektorernas Riksförening

K.G. Arrbäck, utrikesredaktör på tidningen VLT.

 

I styrelsen för Samfundet Sverige-Israel som tillträdde för år 2000 ses också Per Jennische som AU-ordförande, han är förövrigt verksam som avdelningsdirektör inom administrationen på Sveriges Lantbruks Universitet (SLU), och använder t.o.m. sin officiella e-mail-adress på arbetsplatsen SLU som sin brevlåda för mail inom Samfundet (se samfundets officiella hemsida).

 

Därtill kan vi tillägga att TV-profilen Siewert Öholm också står organisationen nära. Sedan 2003 är Öholm t.o.m. ordförande för Samfundet Sverige-Israels avdelning i Göteborg (se "Israels Vän", nr.2-2003).

 

Bland andra sionistiska aktivister ses Stefan Dominique, Leon Gerson (från bl.a. Solidaritetskommittén för Israel) och Lizzy Oved (israeliska ambassadens kulturattaché och gift med den judiske pianisten Staffan Scheja).

 

Samfundet Sverige-Israel ger även ut ett årligt pris, det s.k. Torgny Segerstedt-priset eller stipendiet, till särskilt aktiva och proisraeliska personer.

Priset instiftades för att hylla sionisten Torgny Segerstedt (Jr.). Den sionistiska tidskriften Menorah, skriver:

"Hans tid som ordförande var utomordentligt värdefull för vänskapsorganisationens utveckling. 1982 stiftades därför en stipendiefond i hans namn som en hyllning till honom och hans verk.

Stipendiet utdelas årligen till en person som under en längre tid aktivt utfört betydande arbete för att främja vänskapen med Israel."

 

Att erhålla detta pris är uttryck för en bekräftelse på en långvarig politisk aktivism i sionismens tjänst

Bland tidigare pristagare ses:

Per Ahlmark, erhöll Torgny Segerstedt-priset 1999 med prismotivationen; "...för årtionden av obrutet, tveklöst engagemang och sannaste vänskap med Israel" (se Judisk Krönika, nr.6-1999).

Ernst Klein, judisk f.d. utrikeschef på Bonnier-ägda Expressen, sedermera chefredaktör för Östgöta Correspondenten. Erhöll priset 1990. Farbror till Aftonbladets politiske chefredaktör Helle Klein.

Jackie Jakubowski - den förste som erhöll utmärkelsen efter att den instiftades.

Ferenc Göndör, professionellt "vittne till förintelsen". Erhöll priset 1986.

Jonathan Freud, judisk bosättare (!) i det ockuperade Palestina, av svensk extraktion som även kallar sig för "författare". Erhöll priset 1994.

Allan Schulman, känd TV-producent och redaktör för den sionistiska tidskriften Menorah. Han fick 1988 års Torgny Segerstedt-stipendium för att "han har i många år visat ett starkt och självständigt engagemang för Israels sak i Sverige" (se Judisk Krönika, nr.6-1988).

Hagge Geigert tilldelades Samfundet Sverige-Israels hedersutmärkelse, det s.k. Torgny Segerstedt-stipendiet 1983, vilket man skrev om i Judisk Krönika, nr.6-1983:

" Stipendium till Hagge

Hagge Geigert har tilldelats årets Torgny Segerstedt-stipendium. Stipendiet går till "någon i landet bosatt person som i tal eller skrift och i organisatorisk verksamhet under en längre tid utfört betydande arbete för att främja vänskapen med Israel".

Stipendiet som instiftades förra året då professor Torgny Segerstedt avgick som ordf i Samfundet Sverige-Israel, gick första gången till Jackie Jakubowski.

Hagge Geigert har i intervjuer, i egen spalt i Göteborgs Posten, i debattartiklar och på sin egen revyscen slagits för Israels folk. Hans hyllning till Israels f premiärminister Golda Meir, som på scenen gestaltades av Märta Ternstedt, var ytterligare bevis för var Hagge står.

- Hagges kamp för Israel är väldigt uppskattad och det var en enhällig styrelse om utnämnande honom till stipendiat, säger Nils Hallerby, ordf i samfundets lokalavdelning i Stockholm som handhar utdelningen av stipendier."

  

Den judiska rasisten Golda Meirs fan-club från Samfundet Sverige-Israel. Bild och bildtext ovan från Menorah, nr.2-1978, med anledning av Israels 30-års jubileum detta år.

***

Självaste namnet på denna organisation - Svenska Kommittén mot Antisemitism - är ytterligare ett uttryck för den så berömda judiska humorn. Man kallar ju organisationen för "svenska" kommittén, men i själva verket är över 80 % av alla dess medlemmar och stödmedlemmar judiska rasister, som är besatta av Israels överhöghet.

Bland dessa mäktiga judar kan vi se:

Pehr Gyllenhammar, f.d. judisk Volvo-chef, proffstyckare.

Gabi Gleichmann, Expressen, Svenska PEN.

Jan Friedman, folkpartiet.

Gerald Nagler, judisk ordförande för Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter.

Gabriel Romanus, jude och folkpartistisk f.d. socialminister samt chef för Systembolaget. 1984-1989 var han ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism och sitter i riksstyrelsen för Samfundet Sverige-Israel.

Paul Lederhausen, f.d. chef för svenska McDonalds, far till den senare McDonalds-chefen MatsLederhausen.

Claes Beyer, Volvo.

Jan-Erik Levy, verksam i Judiska Församlingen i Stockholm och medlem i World Jewish Congress, har tidigare tillhört Judisk Krönikas redaktionskommitté (se Judisk Krönika 1984) samt tidigare ansvarig utgivare för Judisk Krönika (1982).

Sören Mannheimer, socialdemokraterna, 4:e AP-fonden, Volvo.

Lukas Bonnier, från den judiska Bonnier-koncernen.

Allan Schulman, TV-producent (bl.a. "Hylands hörna"), Sveriges Television.

Lars Gustafsson, författare, kolumnist i Svenska Dagbladet.

Kristian Gerner, professor i östeuropeisk kultur och historia vid Uppsala Universitet och efter en intensiv mediakampanj maj 2002 också professor i historia vid Lunds Universitet. Juden Gerner har avancerat till att bli ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism. Inbjuden hösten 1993 som expert på "antisemitism" i f.d. Sovjet av riksdagen. Var en av de som drev kampanj mot konstnären Lars Hillersberg, (se Gerners uttalanden i TV4, 19/12-2000).

Henrik Bachner, judisk statsvetare som skrivit doktorsavhandlingen och boken "Återkomsten, antisemitism i Sverige efter 1945". AU-ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Till saken hör hör att professor Gerner vare den som var opponenten när Bachner skulle försvara sin doktorsavhandling 19/11-1999, på Lunds Universitet. En helt absurd situation och ungefär lika opartiskt som om revisionisten Ditlieb Felderer skulle opponera en avhandling om judisk makt av statsvetaren Ahmed Rami. Några av de få som vågat kommentera det absurda i detta sionistiska förfarande är Jan Guillou i boken "Inshallah - konflikten mellan Israel och Palestina" (Ordfront Förlag, 2001, sid. 310).

Under judarna Gleichmann, Zerns och Kleins epok på Expressen, var även den sionistiska agenten Bachner "ledarskribent på Expressen", vilket Judisk Krönika, nr.2-1989, stolt konstaterade. Henrik Bachner är också van att skriva i Bonnier-tidningen Dagens Nyheter (f.ö. var Bonnier-mannen Åke Bonnier (Sr.) gift med en amerikansk judinna med efternamnet "Bachner") och den svenska judenhetens Judisk Krönika.

 

Stéphane Bruchfeld, judisk propagandist och mannen bakom statsminister Göran Perssons "Levande Historia" projekt.

 

 

Därutöver har vi:

Per Ahlmark, grundaren av och vice ordförande i Svenska Kommittén mot Antisemitism. F.d. vicestatsminister och folkpartiledare.

Håkan Holmberg, f.d. ordförande för kommittén. Folkpartistisk riksdagsman och utrikes- och politisk chef på Upsala Nya Tidning (UNT).

Christina Rogestam, centerpartistisk politiker, f.d. chef för Invandrarverket. Lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel i Göteborg.

 

Organisationen är kopplad till den stora judiska organisationen ADL, som vi skriver mer om nedan, och judiska aktivister som Henrik Bachner och Stéphane Bruchfeld sysslar huvudsakligen med att kartlägga Sions motståndare i Sverige för att sedan lansera hela den arsenal av medel man har av påtryckningar och hot, med syfte att tvinga fram en för Israel gynnsam situation. Vi skall komma ihåg att ADL:s agenter har varit med om att bygga upp nazistpartiet i USA på 1950-talet och haft agenter i Ku Klux Klan för att agera som "agents provocateurs". Helt skrupellöst resonerar dessa kallhamrade aktivister att existensen av sådana organisationer i långa loppet gynnar judarna politiskt, ty utan äkta eller uppdiktade "antisemiter" finns alltid risken att judiskt stöd till Israel minskar och assimilationstendenserna bland judarna ökar. Man får då också intäkter för att införa ny lagstiftning för att "bekämpa antisemitismen", d.v.s. kritik av staten Israel och dess sionistiska världsrörelse, med hänvisning till "den ökande nazismen".

Författaren och journalisten Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet (16/4-2001), under rubriken "Så tystas kritik mot israelisk apartheid":

"Emellertid handlar den svenska diskussionen om antisemitism alltid om något annat. Svenska kommittén mot antisemitism och liknande politiska grupper har nämligen utvecklat en egen pseudovetenskap där de kan finna antisemitism där ingen annan finner den. Minst fyra av Aftonbladets kolumnister ingår i detta sortiment av antisemiter som antingen förnekar sin uppfattning, är omedvetna om den eller i vart fall inpiskade nog att dölja sina böjelser genom att, fräckt nog, inte uttrycka sig antisemitiskt.  

Detta andra som diskussionen döljer är naturligtvis Israels ockupationspolitik."

Ty, enligt Guillou, "eftersom den israeliska apartheidstaten är svår att försvara måste Israels advokater ständigt tala om annat".

Organisationen samarbetar även med israeliska myndighets personer. Under rättgången mot Ahmed Rami 1989 hade man till exempel engagerat en statsjurist från Israel som åkte speciellt upp till Sverige. Och Michael Melchior, danskfödd rabbin i Oslo och senare partiledare och minister i Israel, hyllas i Judisk Krönika, nr.2-1996. Judisk Krönika berättar att Melchior: "[...] bland annat samarbetat mycket med Svenska kommittén mot antisemitism och sin gode vän Per Ahlmark."

 

Per Gahrton, politiker och debattör, har blivit intervjuad i Radio Islam, bl.a. en gång när man talade om just Svenska Kommittén mot Antisemitism, och den skrivelse - rapport - denna organisation då skrivit till Sveriges Justitiekansler (JK).

Per Gahrton:

"Jag har läst den här rapporten, som den här kommittén - den kallar sig kommittén mot antisemitism - har lämnat in till JK med krav på att Radio Islam skall stängas. Och det är faktiskt en skandal, därför att bakom den här kommittén står inte bara de välkända sionisterna utan den här kommittén har bland sina stödmedlemmar personer som LO-ordföranden Stig Malm. Där ingår också riksdagsledamöter från samtliga partier, där finns Ingemar Ström, som är biskop numera. Där finns en rad andra personer som tillhör s a s det svenska etablissemanget och det är en ren skandal att de står bakom en rapport som betecknar all form av diskussion kring judisk religion, sionistisk-politisk ideologi och israelisk regeringspolitik i dag, all sådan diskussion betecknas som ett utslag av antisemitism. Och syster Marianne är ju ett fall. Denna kvinna som har gjort sig känd i Sverige för att hon på ett modigt sätt har ställt upp för flyktingar. Denna kvinna som nästan, höll på att kosta invandrarministern hans position, därför att han var fräck nog att anklaga henne för lögn i ett TV-program. Denna kvinna anklagas nu uttryckligen i denna rapport, som bl a LO-ordföranden har medansvar för, för antisemitism. Och vad är det hon har gjort? Jo, hon har inte sagt någonting annat än att hon utifrån sin kristna livssyn gör den bibeltolkningen att hon ifrågasätter om Gud verkligen har lovat judarna den israeliska staten. Hon tror inte på det. Det är hennes bibeltolkning. Hon skulle alltså inte få lov att göra den bibeltolkningen av vad Bibeln har menat om en judisk stat. Hon skulle inte få göra en annorlunda bibeltolkning än vad sionisterna gör utan att betecknas som antisemit, som rasistisk judehatare, att hon på något sätt skulle ha någonting gemensamt med Hitlers lakejer o s v. Det är ju fullständigt skandal. Jag är verkligen upprörd. Det är en försmutsning av debatten, som inte är klok. Om det nu bara hade varit de vanligaste sionisterna, så kunde vi strunta i dem för de är s a s trängda och desperata och använder därför alla medel. Men det här framförs i en officiell skrivelse som inlämnats av en kommitté med - som jag sade - LO-ordföranden och många andra bakom sig, i syfte att stänga en massmediaröst, nämligen denna radiostation. Alltså, i ett land som har yttrandefrihet avser man att stänga en massmediaröst och om argumentet som man använder accepteras av JK, innebär det att vi får lägga ned hela Mellanösterndebatten. Det finns inga argument och ingen kritik som kan framföras utan att det stämplas som antisemitism. Så det här måste vi gå vidare med. Här måste det på något sätt markeras ifrån dessa människor, med Stig Malm i spetsen, att de har blivit förda bakom ljuset."

"Vi får stänga delar av våra historiska fakulteter, för de kan inte diskutera Palestinas historia. Därför att om man framför åsikterna att det var tvivelaktigt eller t o m felaktigt att bilda staten Israel, att FN fattade ett felaktigt beslut i november 1947, ja, då är man antisemit. Och då bör man enligt den här kommittén inte få yttra sig, därför att det är målsättningen med deras aktioner att man skall förbjuda sådana här yttranden. Det är ju fullständigt hårresande."

" Jo, det finns många exempel på hur de jobbar. Det kom ut en bok, som den här kommittén gav ut för något år sedan och som väl lyckligtvis inte väckte någon större uppmärksamhet, men jag läste den nu eftersom den här kommittén har fortsatt på den här vägen. Och vår välkände Per Ahlmark har naturligtvis en uppsats där. Han slår ständigt, nya rekord, därför att han har upptäckt att Palestinagrupperna en gång demonstrerade för att man skulle bojkotta israeliska varor. Och det är det enda han anger att de gjorde. De ansåg att israeliska varor är stulna varor. Man bör bojkotta israeliska varor. Sedan skriver han: "Tyskarna bedrev en kampanj d v s nazisterna på 30-talet då man skulle bojkotta judiska varor. Alltså gör Palestinagrupperna en koppling mellan nazismen och sionismen." "Det är, skriver han, en semantisk aggression mot den judiska nationen." Det är en politisk åtgärd, en politisk demonstration att bojkotta. Precis som att bojkotta sydafrikanska varor, så måste man kunna få ha åsikten att man vill bojkotta israeliska varor. Det är en politisk ståndpunkt. Man kan tycka bra eller illa om den, men det är en politisk ståndpunkt. Den har ingenting med antisemitism att göra. Med den sortens argumentation så får man allting till antisemitism. Alltså, man får inte lov enligt den här rapporten, Svante Hansons rapport, att säga att israelerna skjuter ned barn på öppen gata, precis som tyskarna gjorde i Warszawagettot. Om jag säger så, det är en ren sakbeskrivning, så har jag gjort mig skyldig till ett antisemitiskt uttalande, därför att man överhuvudtaget inte får jämföra en israelisk aktion med en nazistisk. Om det sedan är sant eller inte spelar, enligt Svante Hansson, inte någon roll. Bara att jag gör jämförelsen skulle då innebära att jag har gjort mig skyldig till antisemitism. Det är fullständigt hårresande. Och jag kan nämna ett exempel till; Sigbert Axelsson, en respekterad kristen socialdemokrat och broderskapare, beskylls också i den här rapporten för att vara antisemit. Varför beskylls han för det? Jo, därför att han sagt, att det ligger i den judiska statens karaktär att den är speciellt judisk. Och det är ju en självklarhet. Det säger ju alla sionister. Det är ju det de vill. De vill ju att den judiska staten skall vara en judisk stat. Det är ju så självklart. Så säger han, att det nog finns ett samband mellan detta och att icke-judar behandlas på ett annat sätt än judar. Därmed har han gjort sig skyldig till antisemitism, enligt den här rapporten. Men det innebär, att jag i stort sett inte kan citera någon sionistisk memoarförfattare, därför att sionisterna alltid i sina memoarer skriver att deras målsättning var att skapa en judisk stat, där judar skulle ha en särställning. Det var ju poängen med hela den judiska staten. Det finns ju inte en sionist i Israel som försöker smita undan detta att han vill ha en judisk stat, för att judarna skall ha en speciell ställning. Men om man säger detta, så gör man sig alltså skyldig till ett antisemitiskt uttalande."

"Man kan ju säga, att den här skrivelsen till JK - som vi talat om tidigare - är ett försök att strypa debatten. Det är alldeles klart. Och skulle den på något sätt få framgång, eller om de här människorna som sitter i kommitténs stödkommitté inte tar avstånd ifrån det här, då är det ju allvarligt. Det här är det grövsta exemplet på att man försöker strypa debatten och inskränka yttrandefriheten. Därför måste det verkligen med kraft avvisas."  

Oss veterligen har dock ingen tagit avstånd från denna organisation, och debattklimatet numera är mycket mer uppskruvat än vad det var när intervjun med Gahrton gjordes.

 

I Tidskrift för Folkets Rättigheter, nr.1-2001, kan man läsa följande välskrivna omdöme om Svenska Kommittén mot Antisemitism:

"Kristian Gerner har efterträtt Bachner som ordförande i den "kommitté mot antisemitism" som utgår från Judiska Centret på Nybrogatan 25 i Stockholm. Kommitténs egentliga målsättning är att tvätta staten Israel fri från den smuts som dess apartheidsystem åstadkommer. Gerner är snart lika högljudd som Jakubowski, som alltid rör sig på gatuslagsmålets nivå. Och anfall är bästa försvar."

Skramlet och jakten på "judehatare" skymmer sikten för all meningsfull intellektuell debatt."

 

***

  Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod

 

Förenade Israelinsamlingen är en internationell judisk organisation som grundades 1920. Det internationella hebreiska namnet är Keren Hayesod, vilket betyder Grundfonden.

Förenade Israelinsamlingens verksamhet är sionistisk då den ansvarar för att mobilisera judar i Sverige (och andra länder) till att donera sin tillgångar till den judiska staten. Bl.a. för att säkerställa att hundratusentals khazar-judar från f.d. Sovjet kan etablera sig på ockuperat palestinskt territorium.

Organisationen är verksam i 60 länder över hela världen. Förenade Israelinsamlingen skriver själv på sin egen svenska hemsida att:

"Vår huvuduppgift är att hjälpa utsatta judar att komma till Israel samt stödja dem under deras första tid i landet. Detta gör vi genom att sprida information om verksamheten, bl a genom vår egen tidskrift Menorah, och samla in medel för hjälparbetet. Gåvor är befriade från gåvoskatt."

 

Man är alltså i högsta grad involverade i att försöka skapa "fakta på marken" och säkerställa etablerandet av en rasistisk judisk stat på palestiniernas territorium genom att försöka vända den demografiska bilden till judarnas fördel genom massinvandring av "förföljda judar" som då blir de facto kolonister i det sionistiska projektet. Notera också hur man poängterar att de sionistiska donationerna "är befriade från gåvoskatt".

Organisationens arvsfond, Keren Hayesod Charity Trust, tar emot generösa gåvor från judar som testamenterat eller under sin livstid gjort större donationer till fonden. Man poängterar alltid i sin information till sina donatorer att "dessa gåvor är befriade från arvs- och gåvoskatt". Det viktiga är att medlem går oavkortat till judar och inte några ören passerar över till gojerna. För att säkerställa detta har man t.o.m. en stab av judiska advokater som ställer upp och hjälper till sina fränder så att de skriver sina testamenten på rätt sätt.

 

Annons för Keren Hayesod Charity Trust, publicerad i Judisk Krönika, nr.8-1972. Man kan undra vilka det var som ordnade fram detta för sionisterna så fördelaktiga "dubbelbeskattningsavtal" mellan Sverige och ockupantstaten Israel.

  

 

The Jewish Agency for Israel (JAFI) är den verkställande organisation som utför det praktiska "hjälparbetet" - d.v.s. sköter de sionistiska projekten som pengarna går till - på plats runt om i världen. 

Detta ekonomiska stöd från diaspora-judendomen till Israel är judarna emellan en tävlan om graden av judiskhet; ju mer man ger till sioniströreslen, ju bättre jude man är.

Den judiske ledaren Göran Nisell, som bl.a. varit ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm och den judiska organisationen Aktionskommittén för Sovjets judar, skriver i Judisk Krönika, nr.2-1991, i kolumnen "Mitt judiska Sverige" under rubriken "Banden med Israel allt starkare":

"Att ge pengar till Israel är något, de flesta av oss vant sig vid [...]."

DN:s judiske Israelkorrespondent Nathan Shachar skriver i sin guidebok "Israel in på livet" (Brombergs Förlag, 1981, sid. 198):

"Att donera pengar, byggnader och till och med lösöre till Israel är en judisk nationalsport. I parker, sjukhus och universitet [i Israel] är allt omsorgsfullt etiketterat ner till sista sjukhussäng, parkbänk eller bokhylla, så att man inte skall glömma sin gynnare i New York eller Johannesburg."

Som vi berätta ovan är det inga små allmosor som de svenska judarna och judar i andra länder samlar in till Israel, bl.a. via Keren Hayesod. Som sionisten Anders J. Carlberg (ordförande för Göteborgs Judiska Församling), i boken "Judisk Identitet" (Natur och Kultur förlag, 1993, sid. 152), skriver: "Svenska judar investerar stora resurser i en judisk stat [...]."

"Stora resurser", var det tydligen frågan om.

Förenade Israelinsamlingen har även en egen tidning, "Menorah" - den sjuarmade ljusstaken - där en mängd företag styrda och ledda av svenska judar annonserar.

Pengarna från dessa judisk-ägda företag går direkt till Förenade Israelinsamlingen och för företagen är dessa bidrag "avdragsgilla" i deklarationen. Det betyder att istället för att betala skatt på pengar tjänade i Sverige, kanaliseras de direkt, via Förenade Israelinsamlingen, till den rasistiska ockupationsmakten Israel. Sedan sprids "Menorah" till alla intresserade, gratis, i tusentals exemplar. Bland de företag som profilerar sig som annonsörer till stöd för Israel ses Mc Donalds, Crescent, Proventus, Roco-Baroco, Abu Garcia. I dessa fall kan man härleda stödet till Israel p.g.a. att dessa företag helt eller delvis ägs och styrs av judar.

Vi skriver mer om Menorah i vår sektion om just de sionistiska tidskrifterna i Sverige.

Bland aktörerna i Förenade Israelinsamlingen ses idel kända namn från det icke-judiska, sionistetablissemanget och våra kära svenska judar.

Nina Einhorn.

Tidigare var Nina Einhorn, hustru till Jerzy Einhorn, ordförande för Förenade Israelinsamlingen. Jerzy själv satt som styrelsemedlem i organisationen. Båda var framstående sionistiska profiler bland den judiska gruppen i Sverige och mycket aktade just för deras "engagemang för Israel". Nina innehade ordförandeposten 1994-1999. När hon slutade på ordförandeposten 1999 avtackades hon bl.a. "av Israels ambassadör Gideon Ben-Ami" ("Menorah", nr.3-1999, sid. 14)

Efter Nina Einhorn tog Arthur Ringart, känd sportprofil från TV-sporten på SVT och sedan TV4, över posten som ordförande för Förenade Israelinsamlingen.

"Artur har under många år arbetat aktivt för Israel", enligt organisationens tidskrift "Menorah" (också nr.3-1999, sid. 14). Det intressanta är att samme Ringart var med om att starta SVEKIV - Svenska Kibbutz Vänners Förening, vilket visar de nära ideologiska bandet mellan kibbutzrörelsen och sionismen, något som är bar att ha i minnet när olika "svenskar" berättar om sina resor och vistelser på kibbutz i Israel, ofta under ungdomsåren.

Bland andra kända namn i Förenade Israelinsamlingen finner vi från den judiska maffian Franz T. Cohn, Leon Gerson, Inga Gottfarb, Fritz Hollander, Norbert Masur, Hans Wieneroch Regina Rodau. För att inte glömma juden Gunnar Josephson på Sandbergs bokhandel, far till Erland och Carl-Olof Josephson. Under åren 1936-1962 var Gunnar Josephson ordförande för den Mosaiska (judiska) Församlingen i Stockholm. En annan bemärkt jude och f.d. ordförande för Förenade Israelinsamlingen var Karl Steinmann, norsk-född jude som även satt som ledamot i Mosaiska Församlingens fullmäktige i Stockholm.

Bland organisationens jurister som bl.a. ordnar testamenten och dylikt finner vi de judiska advokaterna Allan Garellick, Michael Wilensky, Claude Zacharias samt David Glück, den senare f.d. lagman Svea hovrätt.

Och bland kända sympatisörer som stöder organisationen eller givit den pengar finner vi:

Sam Brody, judisk gynekologiprofessor.

Lars Dencik, judisk professor i socialpsykologi vid Roskilde Universitetscenter, debattör.

Bengt Forsberg, f.d. bokförläggare i Malmö och filmproducent.

Josef Grünfarb, känd judisk violinist i bl.a. Hovkapellet, grundare av Grünfarbkvartetten.

Lennart Wolff, förläggare, Almqvist & Wicksell Förlag och Natur & Kultur (förlagschef och vice VD), satt tidigare i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen (se Menorah, nr.2-1972).

Benny Grünfeld, känd judisk s.k. "överlevande" från "förintelsen".

Peter Hjörne, judisk chefredaktör och ägare av Göteborgs-Posten, systerson till juden Pehr Gyllenhammar.

Göran Holmberg, f.d. vice ordförande för Samfundet Sverige-Israel i Stockholm. F.d. presschef på KF och ombudsman i kooperationens förhandlingsorganisation KFO.

Erik Huss, f.d. folkpartistiskt borgarråd, statsråd och chef för industridepartementet, landshövding i Göteborg och Bohuslän, VD för Dagens Nyheter N AB.

Ernst Klein, sonson till forne överrabbinen Gottlieb Klein. Expressens f.d. judiske utrikeschef. Nuvarande chefredaktör på Östgöta-Correspodenten.

Jakob Ringart, fader till ordföranden Artur Ringart och s.k. "överlevande". Viceordförande för Föreningen Förintelsens Överlevande som bl.a. attackerat just Radio Islam.

Gabriel Romanus, jude och folkpartistisk f.d. socialminister samt chef för Systembolaget.

Camilla Pyk, judisk konstnärinna vars konst ingår i Förenade Israelinsamlingens material till försäljning, där förtjänsten går till Israel

Rebecka Weiss, judisk konstnärinna och dotter till författarjuden Peter Weiss och den likaledes judiska konstnärinnan Helga Henschen. Rebeckas konst ingår också i organisationens material till försäljning.

Olle Wästberg (Hirsch), judisk f.d. folkpartistisk statssekreterare och chef för Sveriges Radio, chefredaktör för Bonnier-ägda Expressen, och Sveriges generalkonsul i New York. Höll i appellen för Förenade Israelinsamlingens "Israelfestival" på Folkoperan i Stockholm 1994.

Anita Gradin, socialdemokratisk f.d. invandrar- och jämställdhetsminister, socialdemokratisk utrikeshandelsminister och biträdande statsminister samt EU-kommissionär. Har erhållit WIZO:s pris "årets sionistiska kvinna". I egenskap av Sveriges invandrarminister var hon talare på Förenade Israelinsamlingens Magbit-fest, 1:a februari 1986 (se Judisk Krönika, nr.2-1986).

 

Exempel på hur en judinna, i detta fall Marja Entrich, vid sin död donerar sitt arv till Israel, från Menorah, nr.3-2000: NYTT SVENSKT PROJEKT I ISRAEL BARNBY RUSTAS UPP - STORT ARV GER GRUNDPLÅTEN Marja Entrich, bejublad poet och känd för sina "gröna" skönhetsmedel, testamenterade det mesta av sin kvarlåtenskap, ca nio miljoner kronor, till Förenade Israelinsamlingen. I hennes anda kommer pengarna att investeras i ett mycket behjärtansvärt projekt i Israel, barnbyn Neve Michael. Dess behov är stora och därför har styrelsen i Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod beslutat att adoptera denna barnby, som har en oerhört viktig funktion att fylla. Vi återkommer i följande nummer av Menorah med reportage från Neve Michael. Arvet efter Marja Entrich skall användas för att bygga till skolhuset och renovera dess befintliga lokaler. Det blir "Marja Entrich-skolan".

 

Man har täta band med den internationella sionismen. I en artikel för organisationen i Judisk Krönika, nr.1-1972, skryter man att "gästtalare vid öppnandet av 1972 års Förenade Israelinsamling" var judinnan Ruth Dayan, hustru till den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayan, mannen bakom Sexdagarskriget 1967.

Läs gärna kapitlet "Att lura Sverige och förklara krig mot palestinierna" från boken "Israels makt i Sverige".

 

Bild och bildtext ovan från tidskriften "Israels Vän", nr. 4-2002. Den "kristna" Doréen Hendrickson och hennes pseudokristna organisation Israels Vänner räcker stolt över 125 000 insamlade kronor till juden Ulf Cahn, generalsekreterare för Förenade Israelinsamlingen i Sverige.

Förenade Israelinsamlingens Fritz Hollander (till vänster) erhåller det sionistiska priset "silverlejonet" av den judiske krigsförbrytaren Yitzhak Rabin (till höger), som då var Israels försvarsminister. Bild och bildtext från Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" (i en tidskrift från sent 1986/tidiga 1987, vi har inte det exakta datumet). Enligt tidskriften stod det ingraverat på silverstatyn följande inskription, riktad till pristagaren Fritz Hollander: "I erkänsla för långvarigt stöd och värdefulla insatser för Israel genom Förenade Israelinsamlingen - Keren Hayesod. Jerusalem i november 1986 Avraham Avi-hai Världsordförande" Fritz Hollander rör sig i de högsta sionistiska kretsarna, med band direkt till det sionistiska etabalissemanget i Israel.

 

***

  

KKL:s Logo.

  

Detta är den judiska organisationen Keren Kajemet - Judiska Nationalfonden eller "Trädplanteringsfonden". En organisation som verkar för att i det ockuperade Palestina säkerställa den judiska hegemonin över det rövade landet genom att bl.a. plantera träd men även utvinna vatten (på arabernas bekostnad).

Denna organisations kriminella grund illustreras av vad Joseph Weitz, sionistledare och chef för Judiska Nationalfonden (åren 1932-1972), skrev år 1940 (återgivet i hans bok "Journal", utgiven i Tel-Aviv, Israel, 1960):

"Vi måste ha det klart för oss att det inte finns plats för båda folken i detta land. Om araberna lämnade landet kommer det att ligga vidöppet för oss (...) Det finns ingen annan utväg än att förflytta dem alla ...man får inte lämna kvar en enda by, en enda stam."

 

Göran Rosenberg skriver i sin bok "Det förlorade landet" (Albert Bonniers Förlag, 1996, pocketutgåvan (1997), sid. 338):

"Före staten Israels bildande kunde Judiska nationalfonden och sionistiska organisationer och företag beskrivas som privaträttsliga institutioner med formell rätt att köpa och ge jord till vem de ville och den sionistiska rörelsen som en kämpande organisation för judiska nationella intressen, en fristående part i kampen om Palestinas jord. Efter 1948 kom saken i ett annat läge. Den jord som genom särskilt instiftade lagar togs ifrån de mer eller mindre frånvarande [av judarna etniskt rensade] arabiska ägarna, borde nu rimligen ha tillfallit staten och därmed formellt landets samtliga medborgare. Istället innebar lagen om frånvarandes egendom att mark för jordbruksändamål i stor skala såldes vidare till Judiska nationalfonden. Inom loppet av några år kom därmed Judiska nationalfonden att äga över 350 000 hektar israelisk mark, jämfört med knappa 85 000 hektar före självständigheten. Markinnehavet registrerades i en nystiftad fond, Keren Kajemet Leisrael, som i sina stadgar, och i fullt samförstånd med staten, bands att också fortsättningsvis använda jorden "för ändamål som enligt bolagets uppfattning gynnar, direkt eller indirekt, människor av judisk ras, religion eller härkomst". Det betydde i korthet att tidigare arabiskägda jord som av staten sålts till Judiska nationalfonden för all framtid var förbehållen judar. Den medvetet diskriminerande ideologiska princip som en gång hade legat till grund för det judiska samhällsbygget i Palestina byggdes därmed in i den israeliska staten - och undergrävde dess officiellt deklarerade demokratiska och universella grundvalar.

Genom en uppgörelse 1961 mellan den israeliska staten och Judiska nationalfonden gjordes över 90 procent av Israels territorium de facto oåtkomligt för köp och arrende av icke-judar."

 

Man skall här i de formuleringar Rosenberg använder komma ihåg att han själv är en sionistisk jude som alltid haft ömma känslor för den politiska rörelsen sionismen och dess Israel.

 

***

 

 

Keren Kajemet - Judiska Nationalfonden har som huvudsyfte att mobilisera judar i Sverige till att via trädplanteringar i Israel känna att man "märker ut sin plats", i det stulna landet. De svenska judarna skickar sina pengar till Keren Kajemet som sen ser till att det antal träd som summan motsvarar planteras i Israel.

Man kan ge trädplanteringar som gåvor, födelsedagspresenter - framträdande sionister hyllas med hela alléer och skogar. Pengar är inte något som saknas dessa individer. Deras insatser publiceras sedan i Keren Kajemets tidning där det också uppges hur mycket de olika trädplanteringarna kostar, exempelvis en allé 5000 kr., en lund 1000 kr., eller en skog 100 000 kr., så att judarna kan tävla inbördes vem som är mest "sionistisk". De kan även testamentera sina rikedomar till Keren Kajemet där de senare går till Israel och på detta sätt undviker de arvs- och reavinstskatt till svenska staten. Och för att försäkra sig om att judarna verkligen kommer att skicka sina förmögenheter till Israel behöver de inte längre plågas av höga advokat-kostnader. Keren Kajemet bjussar på kvalificerad advokathjälp med äkta judiska advokater - kostnadsfritt!

 

Annons i Keren Kajemets tidskrift, 5:e februari 1996, med priserna för de olika planteringsalternativen. Resonemanget är; ju mer pengar man ger ju mer judiskt och sionistiskt man utmärker sig.

***

Keren Kajemet grundades på den Femte Sionistkongressen i Basel i Schweiz 1901 och sedan i Sverige 1910 och har således verkat under en mängd år för Israel och kanaliserat stora resurser till det sionistiska projektet.

Organisationens egen svenska hemsida skriver:

"Enligt ett avtal med Israels regering är ett av Keren Kajemets ansvarsområden att medverka till att det sionistiska medvetandet upprätthålls och utvecklas, vilket främst sker genom utbildning."

 

I Judisk Krönika, nr.1-1972, i samband med KKL:s sjuttioårsjubileum berättas det att många judar "började sitt arbete för sionismen i Judiska Nationalfondens tjänst" där "deras sionism fann konkreta uttryck i ett litet Keren Kajemet-märke eller i den lilla blå bössan".

I samma nummer av Judisk Krönika (nr.1-1972) skriver man:

"Med grundandet av Judiska Nationalfonden skapade sionismen det första praktiska instrumentet för sin fortsatta strävan mot målet."

Judisk Krönika skriver i samma nummer att sionisterna genom skapandet av KKL år 1901 "lade också en av de viktigaste grundstenarna för den framtida staten Israel".

 

Slutklämmen på en appell för att testamentera pengar till Keren Kajemet, publicerad i Judisk Krönika, nr.2-1979, sid. 38. Slutsatsen är: stöd till KKL = stöd till staten Israel.

I Judisk Krönika, nr.3-1971, kan man läsa att Keren Kajemets "verksamhet är till 100 procent knuten till Israels mark", och att "Keren Kajemet är sedan länge det judiska folkets käraste sionistiska organisation".

 

I Judisk Krönika, nr.3-1972 skriver man under rubriken "Stora utvecklingsarbeten" om hur KKL hjälper till att säkra det israeliska krigsbytet Golanhöjderna, erövrat från Syrien under Sexdagarskriget 1967:

"Under 1967-71 investerade Keren Kajemet över 20 miljoner israeliska pund i uppbyggnadsarbete i Golanområdet. I år går ytterligare 8 miljoner till samma ändamål. Utöver redan slutförda projekt bygger man nämligen - i samarbete med armén - 109 km strategiska vägar och har dessutom utfört röjningsarbete på en sträcka av 18 km för tillfartsvägar till redan existerande eller planerade byar samt 29 km väg till åker- och ängsarealer. "

 

 

En gång om året har man den stora Tubischvat-festen, "Trädens nyårsfest", som det kallas, Detta är en pompös tillställning, ofta på något glamoröst hak där sionistanhängare från hela landets samlas för att uttrycka sitt stöd för den judiska staten Israel. En tillställning som också frekventeras av hedersgäster från Israels ambassad i Sverige vilket visar på kopplingen mellan de svenska sionisterna och den judiska statens officiella representanter.

En annan aktivitet i Keren Kajemets försorg är de s.k. "blå bössorna" som man skall finnas ute i de judisk hemmen och där man stoppar in småslantar som sedan insamlas till organisationen. 

Keren Kajemet-aktivisten Ilona Levine skriver i Judisk Krönika, nr.1-2/1971:

"I dag distribuerar flertalet av de största judiska organisationerna dessa blå bössor till sina medlemmar. Man utlyser tävlingar, ofta med en Israelresa som pris, till dem som samlat in mest pengar. Ibland under särskilda Keren Kajemet-dagar går man runt på gatorna på olika platser och samlar in pengar. Även på icke-judiska arbetsplatser kan man ofta finna den blå bössan.

Ur pedagogisk synpunkt är den blå bössan mycket värdefull. Barnen deltar mest entusiastiskt i de frivilliga insamlingskampanjerna, och de tävlar sinsemellan om vem som först kan få sin bössa full. Många barn insisterar också på att få ha sin egen bössa utom familjens där de kan stoppa ner sina sparslantar. Den blå bössan är ofta barnets första förbindelselänk med Israel, och den skapar ofta en livslång gemenskap med detta land."

 

  

Bild och text från Judisk Krönika, nr.2-1993. Lägg märke till att Israelkartan under Einhorn inte har några gränser utsatta.

 

Det är sällan våra medier talar om Keren Kajemet, men gör de det så blir resultatet lika falskt som i exempelvis Bonnier-ägda Dagens Nyheter (27/3-2001) häromsistens. Där berättade man i en artikel om att Keren Kajemet beslutat donera en skog på 10 000 träd i Israel till Sveriges statsminister Göran Perssons ära. DN talar falskeligen om "den opolitiska miljöorganisationen Keren Kajemet från Israel". Den sionistiska organisationen Keren Kajemet är ju ungefär lika "opolitiskt" som den palestinska organisationen PLO!

När det gäller Persson har även KKL dessförinnan planterat träd för att smickra honom. Göran Persson finns namngiven i Keren Kajemet som en som erhållit "Jerusalem diplom" för donation till "Jerusalem Park 3000", (se Keren Kajemet tidning, 10 september 1999) och Persson är också namngiven i Keren Kajemet för att han hyllats med en "Jubileumsdunge" till "Statsminister Göran Persson, på 50-årsdagen" (se Keren Kajemets tidning, 22 januari 2000, sid. 26). 

 

 

***

 

Bland de judar från den judiska maffian som verkar eller har verkat i ledande funktioner i organisationen KKL, ses; f.d. ordföranden Simon Brick (1901-1998), en av de svenska sionisternas förgrundsgestalter, Jakob Ringart, Idy Bornstein, välkänd kantor i den Judiska Församlingen i Stockholm, Theo Soback (Kungliga Biblioteket i Stockholm) och den tidigare ordföranden Harry Rock samt Richard Mühlrad.

Richard Mühlrad, ordförande för Keren Kajemet, avslöjade sig i den judiska närradiostationen i Stockholm, "Radio Shalom", den 30:e augusti 1994, när Mühlrad uttalar sig om huruvida judarna fortfarande skall samla pengar till Israel:

"Det tycker jag är självklart! Som mig som jude tycker jag att det är oerhört viktigt att hjälpa just människor och då judiska människor som är i en svår situation, och det är därför jag tycker att det är såpass viktigt att man engagerar sig för Israel, och då självklart för Keren Kajemet. Vi hjälper då till då bland annat med att plantera träd och göra det möjligt för de nya immigranterna att komma till Israel och få bostäder att bo i. Vi förvandlar marken så att den blir beboelig, och vi hjälper även till då med att bygga vattenreservoarer. Det är ju en nödvändighet idag att det finns färskvatten för just Israels befolkning."

"[...] Men vad jag tycker är intressant för mig det är också att höra just vad Israels regering säger, den alltså majoriteten av regeringen, och där tänker jag på premiärministern, Rabin, Yitzhak Rabin. Han har ju alltså vid ett flertal tillfällen framfört hur viktigt det är att Keren Kajemet hjälper till att bygga upp landet. Och för mig som jude, så tycker jag att det är just så viktigt att i min judiskhet, det är ju en bit av min "Jiddishkheit", att vara aktiv för Israel. Att ge till Israel."

"[...] Det är självklart att vi ska satsa på oss själva, att vi ska satsa på judisk utbildning. Men det står inte i någon slags motsatsförhållande till att ge pengar till Israel och Keren Kajemet eller någon annan hjälporganisation. Tvärtom! Det är nämligen så att bakom de här hjälporganisationerna så finns det ett judiskt engagemang; människor över hela Sverige är idag engagerade att ge pengar till Israel, antingen genom Keren Kajemet eller någon annan organisation. Det är ett engagemang för det judiska, ett engagemang just enligt våran "Hadachah"; att man skall hjälpa de som är i nöd. Det är något som för mig är väldigt judiskt, och då har vi även tänkt på det judiska här i Sverige."

"[...] Jag hävdar igen, alltså att våra barn, Hanna och Jacob, har blivit engagerade i det judiska genom Keren Kajemet, genom Tubishvat-fester och andra engagemang som våran organisation har. Och jag är helt övertygad om att även andra judar i vårt land har just fått en del av sin judiska identitet genom att stödja Israel..."

Vi håller med dig, Richard Mühlrad. Till hundra procent! Sådan är den kriminella sionismens rasism. Invasionen av palestiniernas land kallas "invandring", plantera träd på palestinsk mark kallas judisk uppfostran som hos barn stärker den "judiska identiteten"!!

Apropå färskvatten, som Mühlrad talar så ömt om har vi tidigare berättat om en FN-rapport som avslöjar att Israel med hjälp av en underjordisk tunnel avleder vatten från södra Libanon. D.v.s. de bestjäl araberna på denna livsnödvändiga resurs för att istället bistå nyanlända horder med judiska kolonisatörer.

 

Bland de personer som via Keren Kajemet visar sitt stöd till Israel och som därigenom vill "medverka till att det sionistiska medvetandet upprätthålls och utvecklas" kan vi se den judiske f.d. Volvochefen Pehr Gyllenhammar och hans syster (gift med Göteborgs-Postens Lars Hjörne), Götbankschefen Sten Bylander (se Judisk Krönika, nr.2-1972), Expressens och radions Willy Silberstein och TV:s Margit Silberstein, TV-producenten Kjell Dabrowski och journalisten Stina (Lundberg) Dabrowski, den f.d. generaldirektören för Statistiska Centralbyrån och tillika tidigare ordförande för Stockholms Mosaiska (judiska) Församling Edmund Rapaport.

Teatermannen Stefan Böhm och hans judiska fru och SvD-jornalisten Jeanette Gentele.

DN-journalisten Awiwa Keller och DN-journalisten Magdalena Ribbing, författaren Svante Foerster (se Judisk Krönika, nr.3-1971), DN:s Israelkorrespondent Agne Hamrin, socialdemokratiska Stockholms-politikern Ingrid Almgren, Hagge Geigert, Per Ahlmark, f.d. ambassadören i Israel Bo Siegbahn (se Judisk Krönika, nr.3-1971), DN:s f.d. chefredaktör Herbert Tingsten samt skådespelerskan Ingrid Bergman (som f.ö. har judiskt påbrå och t.o.m. spelade den judiska rasisten Golda Meir i en filmroll).

Jakob Ringart, fader till Artur Ringart och s.k. "överlevande". Viceordförande för Föreningen Förintelsens Överlevande som bl.a. attackerat just Radio Islam.

Jerzy Einhorn.

Fackpampen Sigvard Marjasin annonserade också i Keren Kajemets tidskrift, numret för den 16/1-1995. Där hyllar Marjasin, ihop med ett gäng andra judar som liksom han var med som frivilliga i den israeliska arméns 7:e brigad under "befrielsekriget" 1948, en av de sina som nyligen avlidit, en viss jude vid namn Herman Abrahamsson. Denne avlidne sionistiske kämpe hyllas av Marjasin och hans judiska vapenbröder med att plantera en minneslund om 1000 träd, på ockuperad palestinsk mark! 

 

Annons i den sionistiska tidskriften för Judiska Nationalfonden, Keren Kajemet, numret för 16:e januari 1995. Marjasin och hans svensk-judiska soldatkompisar från kriget mot palestinerna1948 hyllar en fallen sionistisk inkräktare med trädplantering - en minneslund - i Israel.

 

***

WIZO - Womens International Zionist Organization

 

En undergrupp i Sverige till den globala judiska kvinnoorganisationen WIZO. Arbetar med att indoktrinera sionismen som den enda accepterade läran bland landets judinnor.

Man skall uppmärksamma att WIZO på sin svenska hemsida nämner att organisationens uppgifter bl.a. är "att stötta, underhålla och stärka banden mellan världens judar och staten Israel" samt "att uppmuntra Aliyah, att hjälpa till med mottagandet av nya immigranter och försöka motverka Yerida (utvandring)".

Aliyah är det hebreiska begreppet för att judar "återvänder" till Israel från den tusenåriga exilen i diasporan och betyder i praktiken att judiska kolonister från hela världen skall ha rätten att ta över och bosätta sig på palestiniernas ockuperade hemland.

Att deltagande i WIZO inte är en marginell företeelse bland Sveriges judinnor illustreras bäst av vad den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandling "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 39) om de svenska judinnorna och WIZO efter Israels tillkomst:

"För den största ökningen [av antalet judiska medlemmar] stod WIZO (Women´s International Zionist Organisation). Merparten av Stockholms judiska kvinnor anslöt sig till någon av WIZO:s syjuntor."

Som vi visat i vårt introduktionskapitel är i princip alla judar att räkna som sionister, de som kan gå under beteckningen anti-sionister utgör endast en försvinnande minoritet. Därför utgör WIZO en viktig kraft bland de judiska kvinnorna. 

 

Organisationen grundades 1920 i London och finns idag i 50 länder. I Sverige har WIZO ca 2 400 medlemmar (år 2001) i större och mindre grupper utspridda i landets större städer. Organisationen hittar på olika jippon för att finansiera sina verksamheter och där man också vill att judar och Israelsympatisörer skall ge varandra "WIZOS blå blomma" eller ett s.k. "WIZOgram", där pengarna går till organisationen.

I en artikel om WIZO i Judisk Krönika, nr.1-2/1971, berättar man att WIZO "hela tiden varit en sionistisk rörelse som inte endast sörjer för nya immigranter [till Israel] utan också försöker inspirera sina medlemmar att bosätta sig i Israel".

 Den judiske ledaren Fritz Hollander sade också i ett tal som refererades i Judisk Krönika, nr.10-1971:

"Framförallt är man inom Wizos ledning besjälad av en önskan att fostra allt fler av medlemmarna till sionism [...]."

 

WIZO ger årligen ut ett hedersamt pris, "Årets kvinna" till kvinnor som gjort någon särkilt hedersamt för sionismen. Det kan låta absurt att det finns ett sådant pris, men det är verkligen så och tvivilar man är det bara att läsa de judiska tidskrifterna för att snabbt förvissa sig om att det verkligen förhåller sig så.

Bland tidigare pristagare av detta sionistiska hederspris kan ses:

Agneta Pleijel, författarinna, professor Dramatiska Institutet, f.d. PEN-klubbs ordförande. Tidigare gift med den polske juden Maciej Zaremba (Bielawski). Utnämnd till "Årets kvinna" 1993.

Anita Gradin, socialdemokratisk f.d. invandrar- och jämställdhetsminister, socialdemokratisk utrikeshandelsminister och biträdande statsminister samt EU-kommissionär. sitter också i styrelsen för Samfundet Sverige-Israel.

Christina Rogestam, centerpartistisk politiker, f.d. chef för Invandrarverket. Lokalordförande för Samfundet Sverige-Israel i Göteborg. Utnämnd till "Årets kvinna" 1990.

Judisk Krönika, nr.3-1991, skriver:

"Christina Rogestam har utnämnts till Årets Kvinna 1990 av WIZO, Women´s International Zionist Organisation, som tack för att hon främjat judisk immigration till Israel."

 

Bild och bildtext ovan saxat från Judisk Krönika, nr.5-1986. Socialdemokraten Anita Gradin (t.v.) erhåller den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s utmärkelse "Årets kvinna".

 

WIZO har också en hel del jippon och andra tillställningar där man under åren kunnat notera flera prominenta judars medverkan. Bland dessa ska vi nämna: 

 

Bild och text ovan från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.2-1991.

Maude Adelson (1941-1977), judisk skådespelerska, hade en relation med Per Ahlmark.

Harry Goldstein, judisk regissör.

Den sionistiska skådisen Anita Björks son, Dramaten-skådespelaren Jonas Bergström, var "Kvällens gästartist", på den sionistiska kvinnoorganisationen WIZO:s höstkonsert, 11 november 2000 som hölls på Teaterstudio Lederman.

Jurij Lederman, och hans Teaterstudio Lederman där WIZO höll sin ovannämnda höstkoncert den 11 november 2000.

Georg Klein, judisk professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet och "författare".

Monica Nagler, kulturjournalist vid Sveriges Radio. Medlem i Judisk Krönikas redaktionskommitté. F.d. ordförande för Svenska PEN. Gift med Gerald Nagler som är judisk ordförande för Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter.

Lenke Rothman, känd judisk målarinna och textilkonstnär.

Leif Silbersky, känd judisk advokat. I Judisk Krönika, nr.9-10/1972, berättas att han höll föredrag på ett WIZO-möte november 1972 för nittio stycken WIZO-deltagare som enligt Judisk Krönika lyssnade "med stort intresse".

 

För att visa ytterligare hur bemärkta personer samarbetar med denna organisation kan vi exempelvis berätta om att när WIZO höll soaré oktober 1979, på Malmö stadsteater var det den kände TV-producenten Allan Schulman som var producent för tillställningen, och hans hustru Lisette Schulman agerade konferencier tillsammans med Lasse Holmqvist (se annons intill, tagen från WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979). Allan har f.ö. arrangerat flera andra WIZO-galor.

 

Saxad annons från WIZO:s sektion i Judisk Krönika, nr.4-1979.

 

Vi kan här nämna att den välkände programledaren Lars "Här är ditt liv"Holmqvist var gift med en kvinna vars mor var född Wulff, också med största sannolikhet judinna även om det i Sverige finns enstaka "Wulffs" som kan antas ha tysk, icke-judisk, härstamning.

Vi kan här nämna att Lisette Schulman som vi nu visat jobbar för den kvinnliga sionistorganisationen WIZO har arbetat som frilansare för dags- och veckopress och likt maken också varit verksam på Sveriges Television, i egenskap av programledare ihop med ovannämnde Lars Holmqvist. Hon har därefter gjort karriär som informationschef på företag som Avesta AB, Procordia AB och verkat på Volvo där hon bl.a. var talförfattare åt juden och sionisten Pehr Gyllenhammar. Efter Volvo gick hon 1999 över till SAS.

Och den kände teaterjuden John Zacharias var den som producerade och iscensatte WIZO:s stora gala på Vasateatern i Stockholm, mars 1986 (se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1986).

 

***

 

WIZO organiserar också s.k. "WIZO-kvällar", där man träffas och ofta har någon utifrån inbjuden som talare.

Då WIZO är en supersionistisk organisation är det förstås intressant och se vad det är för personer från det svenska etablissemanget som låter sig acceptera inbjuden av WIZO.

Bland de talare vi på senare tid noterat har vi:

Gudrun Schyman, partiledare för vänsterpartiet och tidigare ihop med kibbutz-juden Leslie Fuchs. Inbjuden till WIZO den 7 november, 2000. Talet blev inställt.

Lizzie Oved, kulturattaché på Israels Ambassad. Gift med den judiske pianisten Staffan Scheja. Lizzie var inbjuden till WIZO den16 januari, 2001.

Alexandra Charles, PR-kvinna. Inbjuden till WIZO den 13 februari, 2001. Se länk.

Gunnel Arrbäck, Statens Biografbyrå. Inbjuden till WIZO den 13 mars, 2001. Se länk. Gunnels far K. G. Arrbäck var länge utrikespolitisk redaktör på sionistfamiljen Pers´ Vestmanlands Läns Tidning - VLT.

Helene Lööw, Brottsförebyggande Rådet. Inbjuden till WIZO den 17 april, 2001. (Lööws samarbete med WIZO avslöjar vad den s.k. "nazistexperten" egentligen är för typ, en sionistsympatisör rätt och slätt!). Se länk.

Redan i Judisk Krönika, nr.4-1994, berättades det att Lööw varit inbjuden till WIZO, för att sitta i en "expertpanel" under ett seminarium om nynazism tillsammans med israeliska Hadassa Ben Itto, domare från Israel.

Monika Ahlberg, matkreatör, Rosendals Trädgård. Inbjuden till WIZO den 15 maj, 2001. Talet blev inställt.

Anne Ralf, journalist och initiativtagare till den nya bokklubben "Kvinna". Inbjuden till WIZO den 25 september, 2001.

Gunilla Pontén, designer och modeorakel. Inbjuden till WIZO den 23 oktober, 2001. Se länk.

Stina Lundberg (Dabrowski), journalisten, den 14 januari, 2002.

Anitra Steen, VD i Systembolaget, den 12 februari, 2002. Se länk.

Christina Mattsson, chef för Nordiska Muséet, den 12 mars, 2002.

 

Det är skrämmande att se hur många från vårt etablissemang som skriver under på sionismen och dess rasistiska våldslära om den starkes rätt och "det utvalda folkets" önskan om exklusiv särbehandling som varandes våra nya "übermeschen".

 

 ***

 

I en officiell promemoria från Regeringskansliet (Kulturdepartementet) daterad 17/2-2000, berättar man under rubriken att "15 kvinnoorganisationer får drygt 3 miljoner efter beslut i regeringen idag", att den svenska regeringen ger 125 000 kronor till "WIZO i Sverige (Women's Internatonal Zionist Organisation)".

Detta är fullständigt hårresande då WIZO som vi visat ovan är inget annat än en politisk stödtrupp för den våldsamma ockupations- och apartheidideologin sionismen.

Promemorian finns sparad hos oss och kan läsas genom att klicka här.

B´nai B´rith

 

B´nai B´rith är den judiska frimurarorganisationen som Radio Islam tidigare uppmärksammat i samband med att vi behandlat dotterorganisationen ADL - Anti-Defamation League, en organisation vars syfte är att bekämpa alla antisionistiska opinionsyttringar i Västvärlden. Vi skriver mer om B´nai B´rith och dess ADL i våra artiklar:

B'nai B'rith och dess ADL

Vad är B'nai B'rith's ADL?
strategi för provokationer och terrorism

ADL - en introduktion

 

Radio Islams ADL-arkiv med material på engelska

Men även på denna sida har vi ett kortare kapitel om just ADL.

 

När sionistmedia skriver om B´nai B´rith i officiella medier som läses av icke-judar, använder man ofta kamouflage-termer. Man talar där om B´nai B´rith som den judiska "fredslogen", eller t.o.m. "människorättsorganisationen", vilket är falskt, missvisande och uttryck för judisk fräckhet, den berömda chutzpahn. Ty denna organisation ägnar sig åt inget annat än judiska maktintriger och kämpar enbart för judiska "rättigheter", och detta med rena maffiametoder.

 

B´nai B´rith kallas i Judisk Krönika, nr.7-1971, för "världens äldsta och mest omfattande judiska organisation".

 

I samma artikel i Judisk Krönika (nr.7-1971) kan man också läsa om B´nai B´rith:

"Den vill hjälpa Israel genom eget arbete och samarbete med alla organisationer som arbetar för Israel, den vill bekämpa Israels fiender genom att skapa förståelse och sympati för den judiska staten."

 

Journalisten Willy Silberstein skriver också om B´nai B´rith i Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr. 1-1979, under den talande rubriken "B´nai B´rith en viktig judisk maktfaktor": 

"I USA är B'nai B'rith en viktig maktfaktor i amerikansk politik."

"Det inflytande B'nai B'rith skaffat sig används bl a för att genom lobbyverksamhet arbeta för Israel."

 

I Judisk Krönika, nr.3-1986, skriver B´nai B´riths dåvarande svenska logeordföranden Henry Haskel, skrytsamt:

"Vilken judisk organisation har under sitt senaste verksamhetsår gästats av prominenta namn som Gunnar Heckscher, Ernst Klein, Lennart Winblad, Hans Lindqvist och Moshe Erell? Jo, Fredslogen i Stockholm."

Här ser man hur judarna skryter om närvaron av den judiske f.d. högerpartiledaren Gunnar Heckscher (rikspolischefen Sten Heckschers far), Expressens judiske utrikesredaktör Ernst Klein och Hans Lindqvist, på arrangemang i den judiska sionistorganisationen och frimurarorden B´nai B´riths regi.

Moshe Erell var f.ö. ingen annan än Israels dåvarande ambassadör i Sverige.

Henry Haskel skriver vidare i sin artikel om B´nai B´rith, som han f.ö. förkortar "B-B":

"Välgörenhet, broderskap och endräkt är våra honnörsord och rättesnöre. B-B:s verksamhet spänner över ett brett fält: politik, social hjälpverksamhet till olika behövande, kulturfrämjande åtgärder, hjälp till Israel i olika former, allt för att främja såväl det judiska livet i diasporan som samhörigheten med Israel.

Storpolitiken sköts främst från Washington. B-B är en inflytelserik påtryckningsgrupp: presidenten har direktkanaler till Vita Huset och tas alltid emot av ledande politiker i respektive land han besöker. B- B var på 1950- talet den organisation som arbetade för de ryska judarna och organisationen var länge den enda judiska som ledarna i Kreml talade med. B-B:s inflytande har också kommit svenska judar till nytta. Såväl i kosherfrågan som när det gällde att samla material mot den ökände antisemiten Dietlieb Felderer har B-B International varit oss behjälpliga."

Här bekräftar B´nai B´rith-ordföranden Henry Haskel bilden av organisationen som en mäktig judisk lobbygrupp men "direktkanaler till Vita Huset" och som icke-judiska ledare böjer sig för.

Henry Haskel skriver sedan om organisationen Anti-Defamation League - ADL:

"Anti-Defamation League of B'Nai B'Rith är en sidoorganisation med högkvarter i New York och Europakontor i Paris. [...] ADL har bl a varit pådrivande i den lagstiftning i USA som förbjuder ekonomisk bojkott av Israel. ADL-verksamhet är en av våra viktigaste."

Och ADL-verksamheten är en av större uppgifterna för B´nai B´rith, enligt Henry Haskel:

"Logens ADL-utskott är ett av våra mest aktiva och givetvis sker samarbete med andra berörda judiska organisationer."

 

***

Hans W. Levy skriver i Judisk Krönika, nr.1-1988, glatt om hur B´nai B´riths interventioner ledde till fängslandet av den svenske revisionisten Ditlieb Felderer:

"Låt mig avsluta mina funderingar med en berättelse från vårt eget land Sverige, ur vår egen tid. Under mera än ett årtionde hade en viss herre i Täby spritt antisemitiska skrifter i Sverige och runtom i världen. Här hemma hade många mottagare anmält honom till åklagaren, tyst och snällt i väl igenklistrade kuvert. Och artigt hade åklagaren svarat, att det här - det fanns inget att göra åt.

Men en dag fattade någon ett beslut. Alla de judar i Los Angeles och Washington och Zürich och Birmingham och många många fler, som erhållit dessa smädeskrifter, väcktes med trumslag ur sin letargi. De gick eller ringde till sin stads svenska konsulat eller ambassad. De klagade, de flesta ganska högljutt. Och kort därefter fann den svenska åklagaren, att han ändå borde titta litet mera noga på ovannämnde herres verksamhet. - Den våren tillbragte Täby-mannen i fängelse, trumslagen hade visat sin överlägsenhet."

 

 

Bland bemärkta judar i Sverige som sitter i denna dunkla organisation ses:

Franz T. Cohn, f.d. viceordförande för Aktionskommittén för Sovjets judar och som också var med och bildade Svenska kommittén för vetenskapens frihet, vilken verkade för de judiska vetenskapsmän i Sovjet som ville utvandra. Varit växlande ordförande och viceordförande för Förenade Israelinsamlingen under drygt tio år, ingår därefter i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen och som hedersordförande samt chefredaktör för organisationens tidskrift "Menorah". Sitter i styrelsen och är kassaförvaltare, d.v.s. samlar in pengar till Svensk Israel-Information. Se Boccara nedan. Erhöll det prestigefyllda israeliska "Yakir Keren Hayesod"-priset 1998, som också tilldelades samma år i samma ceremoni till sionistledarna Shimon Peres och Yitzhak Shamir. Vid 30 års åldern började Franz T. Cohn aktivt engagera sig i det judiska livet genom B'nai B'rith.

Morton Narrowe, f.d. överrabbinen för Stockholms Judiska Församling och numera rabbin emeritus. I boken "Nya judiska perspektiv" (Hillelförlaget, 1993), sid. 263, anges att Narrowe är aktiv i styrelsen för "Bnei Brith-logen".

Hans W. Levy, tysk jude som kom till Sverige 1940 och som avancerat till att ha varit ordförande för Judiska församlingen i Göteborg och medlem i Judiska Centralrådet. Därutöver har Levy varit vice ordförande i SST - Samarbetsrådet för fördelning av statsanslag till trossamfunden (1996). I en artikel i Judisk Krönika, (nr.3-1979), skriver han hur han haft "ledande befattningar" inom B´nai B´rith, "först på det lokala och sedan på det internationella planet". Enligt Judisk Krönika, nr.1-1988, var Levy t.o.m. "tidigare vice-president i Världs-Bnai Brith".

Peter Goldman, jude och medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism. Är ledamot av styrelsen för B´nai B´rith Continental Europe, samt B´nai B´rith International Council, ett råd knuten till presidenten för B´nai B´rith International (1996). Goldman skriver artikel i Judisk Krönika, nr.3-1996, om sitt möte med presidenten för B´nai B´rith International, Tommy Baer, när denne besökte Sverige 1996.

Georg "Jojje" Grandér (1932-2000), prominent jude inom Stockholms Judiska Församling och som enligt "Östersjöjudisk bulletin" (nr.2-3-2000), "arbetade länge hos Bonniers förlag". Var kommittémedlem i Östersjöjudiskt Forum. Engagerad i organisationen fr.o.m. tidigt 1970-tal (då den hette Aktionskommittén för Sovjets judar, och han tillhörde logen B´nai B´rith.

Harry Rubinstein, f.d. studierektor vid gymnasium och f.d. föreståndare för Judiska Församlingen i Malmö. Skriver och recenserar böcker i Judisk Krönika, är Judisk Krönikas medarbetare i Malmö. F.d. referent och styrelseledamot i Bibelkommissionen. Ingick under åtta år i en av referentgrupperna (Rubinstein skriver om sitt arbete i Bibelkommissionen i Judisk Krönika, nr.6-1999). Beklädde ämbetet som loge president i Malmö 1962-1964.

Martin Uncyk, vice ordförande för Judiska Församlingen i Malmö, tillträdde 1990. Tidigare aktiv i Judiska Scoutkåren, Zionistföreningen i Malmö och Judisk Ungdom i Malmö (ingick i styrelsen för den senare). 1980 invald i Malmö-logen av B´nai B´rith, enligt Judisk Krönika, nr.4-1990 och avancerat där till rådsmedlem och sent 1980-tal erhöll han Presidentposten för Logen.

Daniel Schatz, folkpartistiskt aktiv ung jude. Ordförande i B´nai B´riths ungdomsorganisation BBYO, se Menorah, nr.4-1998.

 

Andra personer med band till B´nai B´rith är den ickejudiske shabbez gojen, ambassadören Per Anger, som blev berömd då han 1942-1945 var verksam vid Svenska Legationen i Budapest och aktiv medhjälpare till judeättlingen Raoul Wallenberg. Judisk Krönika, nr.1-1996, berättas att Per Anger hedrades i november 1995 med "B´nai Briths utmärkelse" och ungerska statens förtjänstmedalj.

SAS-kungen Jan Carlzon har hedrats med B´nai B´riths utmärkelse "årets transportman"! Om detta kunde man läsa i följande artikel, publicerad i Judisk Krönika, nr.3-1985:

" ÅRETS MAN

Den judiska världsorganisationen B'nei B'rith har utnämnt SAS-chefen Jan Carlzon till "årets transportman". Jan Carlzon fick utmärkelsen vid en ceremoni i New York för sin "vision, ledarskap och starka vilja att alltid åstadkomma det absolut bästa" och för sitt "utomordentliga bidrag till luftfartens utveckling i Skandinavien och över hela världen".

Danmarks trafikminister [juden] Arne Melichior, som råkade vara i New York, samt vicepresidenten i B'nei B'rith, Hans W Levy från Göteborg, höll högtidstal. Hans W Levy överlämnade ett diplom och framhöll att Jan Carlzon skapat en ny anda inte bara i SAS utan, med spridningseffekt, över vida fält av offentlig verksamhet.

I sitt tacktal berättade Jan Carlzon att han som ung varit utbytesstudent i Israel och att han stannade över den utsatta tiden. Där blev han senare reseledare för Vingresor och hans gamle vän Torsten Press, styrelseordförande i bolaget och också Stockholms judiska församlings tidigare ordförande, blev uppmärksam på Jan Carlzons speciella begåvning - det var så denna enastående karriär började.

Omkring hundra gäster, bland dem Danmarks ambassadörspar, bevistade ceremonin på Waldorf Astoria."

 

 

När dåvarande Världspresidenten för B'nai B'rith, Jack J. Spitzer, besökte Sverige 1978, träffade han bl.a. Olof Palme samt dåvarande judiske utbildningsministern Jan-Erik Wikström och "invandrarexperten" åt regeringen, den sionistiska judinnan Inga Gottfarb (se artikel i Menorah nr. 1-1979).   

 

Och när Tommy Baer, judisk presidenten för B´nai B´rith International, besökte Sverige 1996 mötte han och samtalade bl.a. med juden och statsrådet Leif Pagrotsky och den likaledes judiske Sten Heckscher, Sveriges judiske rikspolischef.

 

Det judiska statsrådet Leif Pagrotsky fraterniserar med sin judiske vän Tommy Baer från den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith. Bild saxad från Judisk Krönika, nr.3-1996.

 

 ***

 

Grundades 1910 i Stockholm. Överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis, kom att bli en av den s.k. "kultursionismens" ledargestalter i Sverige - och Europa.

 

Zionistiska Federationen, eller det förkortade namnet "Zionit" som den också kallas, är en särpräglat sionistisk organisation. Zionistiska Federationen definierar sig själv som "en takorganisation för de svenska zionistiska föreningarna och organisationerna" och ser sig som en viktig länk med Världsionistiska Organisationen (WZO) och Jewish Agency.

Zionistiska Federationen är intimt kopplat till Sionistiska Världsorganisationen, World Zionist Organization - WZO, som den ingår i, och Zionistiska Federationen, enligt organisationens artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987, "får större delen av utgifterna, speciellt för information, fostran och ungdomsarbete, täckta av WZO".

Och enligt en artikel i Judisk Krönika, nr.6-1986, är Zionit WZO:s "språkrör i Sverige" vars uppgift är "att tillvarata sionistiska intressen i Sverige".

WZO har också alltid en agent utplacerad i diasporaländerna, en s.k. shaliach, som fungerar som en kontakt mellan Israel och de sionistiska dotterorganisationerna i de olika länderna.

När organisationen har sitt årliga möte, landskonferensen, närvarar även ambassadpersonal från den judiska staten Israel. I Judisk Krönika, nr.5-6/1972, kan man exempelvis läsa om det årets landskonferens där Israels dåvarande Sverige-ambassadör Max Varon var "huvudtalare" och hur det vid organisationens diskussioner "deltog tre rådgivare från israeliska ambassaden".

Många kända judar sitter parallellt i denna och de övriga judiska organisationer. Bland kända judar som är aktivister för Zionistiska Federationen, ses:

Fritz Hollander har varit president för Zionistiska Federationen (1987). Han har också varit chef för Solidaritetskommittén för Israel. Fritz har även varit ordförande för Stockholms Judiska Center (avgick 1990) vilket ånyo illustrerar banden mellan sionism - judendom.

Stéphane Bruchfeld, judisk aktivist från Svenska Kommittén mot Antisemitism, mannen bakom Göran Perssons kampanj "Levande Historia", har via sitt engagemang i Zionistiska Arbetarpartiet Mapai också samarbete med takorganisationen Zionistiska Federationen. I Judisk Krönika, nr.2-1982, finns en halvsidesannons med rubriken "Stöd Zionistiska arbetarpartiet". Bland de 20-tal signaturerna bakom uppropet i annonsen finns "Stephane Bruchfeld" angiven! Annonsen är utformad av "Svenska Mapai" - som är en del av den sionistiska arbetarrörelsen, och där man i annonsen bl.a. skriver: "Tillsammans kan vi återge Mapai dess ledande roll inom den zionistiska rörelsen." I samma annons anges det att för att få rösta i valet till den Zionistiska Federationen så måste man vara medlem i organisationen Zionit, något som Stéphane då också måste vara då han nu skriver under upprop inför valet.

Detta visar att hela "Levande Historia" projektet är i händerna på sionismens hantlangare och propagandister. Ungefär som att låta vita sydafrikanska boerrasister från Sydafrika komma upp till Sverige och ta över indoktrineringen av de svenska skolbarnen med pro-apartheidpropaganda.

Karl Berman, socialdemokratisk jude, känd som den som smorde det svenska arbetarpartiets toppar med proisraelisk propaganda. Tilldelades Zionistiska Federationens "Jerusalempris", för 1987, enligt artikel i Judisk Krönika (nr.3-1987), "för judisk kultur- och utbildningsgärning i Sverige".

Robert Rock, numera avliden judisk redaktören som var verksam på Svenska Dagbladet 1950-1985, där han var redaktör för tidningens näringslivsredaktion och där han under den senare perioden utövade inflytande som ledarskribent. Rock arbetade för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah" samt tillhörde redaktionskommittén på den sionistiska tidskriften Judisk Krönika och också chefredaktör för tidskriften Svensk Israelisk handel. Rock tilldelades den Zionistiska Federationens Jerusalempris 1994, (se Menorah, nr. 2 1994).

Henry Bronett, cirkuschefen från Cirkus Scott, som även tidigare varit skådespelare och som sådan läste upp Israels självständighetsförklaring på Zionistiska Federationens Landskonferens, oktober 21, 1990 (se Judisk Krönika, nr.6-1990).

Morton Narrowe, f.d. överrabbinen för Stockholms Judiska Församling är också aktiv i denna sionistiska takorganisation och satt exempelvis i juryn för utdelandet av Zionistiska Federationen 1987-års "Jerusalempris", se artikel i Judisk Krönika, nr.3-1987. Och i Judisk Krönika, nr.5-6/1972, kan man läsa att Morton Narrowe invalts till styrelsen för Zionistiska Federationen.

Idy Bornstein, välkänd kantor i den Judiska Församlingen i Stockholm, satt likt kollegan Narrowe också i samma jury för Zionistiska Federationen och var en av organisationens "hedersledamöter" (Judisk Krönika, nr.5-6/1972). Därutöver är kantorn Idy Bornstein känd för ett starkt engagemang för organisationen Keren Kajemet

Georg Klein, judisk professor i tumörbiologi vid Karolinska Institutet och "författare" satt också i samma jury som Narrowe och Bornstein. Klein avslöjar med detta samarbete sina djup sympatier för rasismens Israel och den sionistiska apartheidideologin och det avslöjar också honom som inget annat än en simpel Israelagent, då man skall komma ihåg att just Georg Klein var ett av sionistmaffians "vittnen" mot Ahmed Rami och Radio Islam under rättegången 1989.

Julian Ilicki, polsk jude och fil. dr. i sociologi och forskare i samhällsvetenskaplig judaistik vid sociologiska institutionen, Uppsala Universitet. Som en del av hans sionistiska aktivism var Ilicki styrelseledamot i Zionistiska Federationen i Sverige, 1978-1982.

Roland Loefler, efterträdde sionistgurun Simon Brick som chefredaktör för Judisk Krönika på 1970-talet, och ersattes på denna post av den nuvarande chefredaktören Jackie Jakubowski. Loefler därefter varit redaktör för Judisk Krönikas församlingsbilaga "Magasinet" 1996 - under ett år och fortsatte därefter som kolumnist i tidningen. Har också varit chefredaktör för Förenade Israelinsamlingens tidskrift "Menorah". Roland Loefler var med i Zionistiska Federationen - Zionit, sedan 1974 och var dess generalsekreterare (1976). Detta, om något, visar på de starka banden mellan den judiska "kulturtidskriften" Judisk Krönika, och den politiska rörelsen sionismen.

Lis Höjer-Christensen, judinna och mångårig aktivist inom Zionit, var exempelvis informationsansvarig i Judisk Krönika för Zionistiska Federationen i Sverige (se årgångarna 1990, 1991). Därutöver var denna judinna och sionistisk agent journalist på TT och de senaste åren innan sin död 2001 var hon regelbunden medarbetare till den sionistsponsrade "antirasism" organisationen "Expo", särskilt då hon från TT-redan knutit vänskapsband med Expo-mannen och "nazistexperten" Stieg - "Jag är rädd för Radio Islam" - Larsson. 

 

Hyllning till Fritz Hollander i Menorah, nr.3-1975.

***

 

 

Solidaritetskommittén för Israel var från början en samarbetsorganisation mellan de judiska församlingarna och de sionistiska organisationerna i Sverige och bildades i samband med sexdagarskriget 1967.

Solidaritetskommitten för Israel, sedermera Svensk Israel-Information (se mer nedan), bildades, enligt Svensk Israel-Informations egen hemsida (år 2000) "av Sveriges judiska församlingar, judiska föreningar och sionistiska organisationer" där "syftet var att informationsutbudet om den arabisk-israeliska konflikten skulle balanseras".

I klarspråk ett propagandaorgan för ockupationsmakten Israel för att i västvärlden skapa förståelse för de judiska brotten som begås i det av judar ockuperade Palestina.

Det är detta sionisterna kallar för att "balansera" informationen.

Judarna kan nämligen inte fortskrida med sitt sionistiska projekt, utan att de har en stabil ekonomisk navelsträng till Israel från USA och väst. Det sionistiska projektet går ju inte bara ut på att bibehålla det nuvarande Israel intakt som judisk stat på ockuperad palestinsk mark utan man ämnar ju också expandera genom import av ytterligare någon miljon khazarjudar. Något som kostar oerhörda resurser och som kräver en stadig ström av materiel och pengar, som endast kan utverkas om Israel via sina propagandister i givarländerna kan dupera dem och lägga dimridåer för att dölja den smutsiga och blodiga baksidan på den sionistiska medaljen

Hur har arbetar då denna organisation under åren?

Solidaritetskommittén för Israel har exempelvis en helsidesannons i Judisk Krönika, nr.1-1982, där man ber om "stöd för fortsatt informationsarbete om Israel", för att bemöta den "hatpropaganda" som "skadar Israels anseende" då Israel "blivit en internationell syndabock". Organisationen förespråkar i sin annons "Israels rätt att leva". Man skryter där också hur man "kunnat sända informationsmaterial till aktiva personligheter i de demokratiska partierna och c a 15 000 andra opinionsbildare inom olika verksamhetsfält", och avslöjar samtidigt huvuddragen i sin propagandaverksamhet.

Om man ser på mängderna, förutsatt att de stämmer, så är det oerhört mycket folk som drabbats av denna sionistpropaganda. Det svenska etablissemanget inom media, men även politik och ekonomi utgör bara några par tusen personer. Om nu 15 000 "opinionsbildare" erhållit kommitténs material, kan man lättare förstå sionistsidans långa övertag i opinionsklimatet, jämte sina framförallt på den tiden mycket tysta anti-sionistiska motparter.

Det var först efter kriget i Libanon 1982 och den första palestinska Intifadan i slutet av 1980-talet som Israels propagandister började få det svårare att dölja fakta och verkligheten från de bredare folklagren.

I en artikel om Solidaritetskommittén för Israel skriver Judisk Krönika, nr.4-1979, vidare om organisations metoder:

"Mycket tid ägnas åt att bevaka den politiska debatten i massmedia. Målsättningen är att komma med genmälen på varje osaklig artikel eller insändare i svensk press.

Ett annat stort verksamhetsområde är skolorna. Solidaritetskommittén för Israel ger stöd till ungdomsorganisationer, som arbetar med att ge svensk skolungdom en saklig bild av såväl de aktuella frågorna som fakta om bakgrunden till förhållandena i Mellanöstern.

Bland Solidaritetskommitténs andra aktiviteter minns vi kanske bäst det festfyllda firandet av Israels 30-åriga självständighet, då Moshe Dayan gästade Sverige. Det firades högtidligt i Stockholms stadshus och vid en mycket populär folkfest i Kungsträdgården i Stockholm.

Det ansvar Solidaritetskommittén för Israel tagit på sig att förvalta är av största vikt - inte bara för Israel utan även för de svenska judarna och för allmänt rättstänkande, demokrati och humanism i Sverige."

 

GP, 4/8-1994. Rigmor Gadde är en fanatisk Israel-lobbyist som ständigt skriver insändare till alla tidningar som sagt något som inte till 200% varit för Israel. Bl.a har hon hyllat den mordiska SLA-milisen, försvarat ockupationen av Västbanken och Gaza samt hånat Amnesty, FN, Human Rights Watch och alla organisationer som kämpat för fred i området.

Man har en stab av judiska aktivister som systematiskt går igenom media, och om något skrives eller sägs som kan vara farligt för Israel skriver man upprörda brev, ringer upp och pressar ansvariga utgivare och mediafolk att antigen be om ursäkt, inte publicera mer "proarabisk" information eller tvingas publicera sionistsidans material. Gör man inte detta kommer raskt beskyllningar om "antisemitism", så ser turordningen ut.

Och få är de mediamänniskor som vågar utsättas för denna anklagelse.

Tidningen Ordfront Magasin , nr. 3-1999, (sid. 25), skriver om Bonnier-ägda Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Olof Lagercrantz:

"Lagercrantz har senare, i Ett år på sextiotalet, berättat om hur han under denna tid skälldes för halvkommunist. Av delvis opportunistiska skäl var han därför tvungen att refusera många av de radikala inläggen.

Sara Lidman råkade illa ut på grund av de artiklar som infördes av henne alltid ställde till problem. Även Per Gahrton och Jan Guillou fick många av sina alster i retur - i deras fall berodde det på att de talade för palestiniernas sak: ''Jag tyckte de överdrev och onödigt skärpte tonen i det politiska samtalet men lika ofta kände jag mig feg och usel för att jag av opportunistiska skäl sa nej. En hord av försvarare av den judiska saken stod ständigt redo om artiklar infördes som kunde stämplas som antisemitiska.''"

 

Solidaritetskommittén för Israel har som policy att "alla antiisraeliska insändare besvaras" och där organisationens medarbetare "inte bara ägnat sig åt att bemöta [Israel]fientliga artiklar utan även initierat debatter för att ge en positiv information om Israel" (se arbetsutskottets annons i Judisk Krönika, nr.6-1983).

 

I Judisk Krönika, nr.3-1987, skriver sionisterna ytterligare en artikel om Solidaritetskommittén för Israel:

"En av Solidaritetskommitténs uppgifter är alltså att reagera när något händer. Det gör man dels genom inlägg i massmedia, dels genom att ta personlig kontakt med politiker.

Den andra huvuduppgiften är att kontinuerligt sprida information om Israel - inte bara om landets utrikespolitik utan även om ämnen som kultur, ekonomi och social struktur.

Exempel på den långsiktiga verksamheten är en bildskärms utställning om Israel som har visats på över 300 bibliotek, skolor etc samt vår skrift "Fakta om Israel". Vi förser även skolor med övrigt material om Israel och vi hjälper till att förmedla föredragshållare.
[...]
Som huvudmän har kommittén de judiska organisationerna och församlingarna i Sverige."

I samma artikel förklarar ordföranden Leon Gerson:

"- Solidaritetskommittén står helt vid sidan om israelisk partipolitik. Vår enda målsättning är att arbeta för staten Israel och för Israels rätt att fungera som ett land bland andra länder."

 

Judisk Krönika, nr.3-1987, och Leon Gerson, ordförande i Solidaritetskommittén för Israel: "- Tyvärr är det så att antisionism och antisemitism inte går att skilja åt. Tvärtom, kritik mot Israel utmynnar ofta i ifrågasättande av statens existensrätt och är ofta en täckmantel för antisemitism."

 

I sin egen tidskrift Judisk Krönika avslöjar man att Solidaritetskommittén för Israel har som huvudmän "de judiska organisationerna och församlingarna i Sverige", en mycket intressant information då sionisterna, fega och lömska som de är, brukar försöka blanda om korten och vägra tillstå att den judiska s.k. "religionen" går hand i hand med sionismen och dess Israel, att de är intimt sammanbundna och ej går att separera från varandra.

Solidaritetskommittén har tidigare stått under ledning av judar som Fritz Hollander och Ivar Müller där Ivar var ordförande för Judiska Församlingen i Stockholm och Fritz Hollander bl.a. ordförande för Stockholms Judiska Center.

Leon Gerson själv hör till en av de mer ansedda judarna bland den judiska gruppen i Sverige och är bl.a. medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism, ingår i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen (2:e vice-ordförande), och ledamot i Samfundet Sverige-Israel. för detta intensiva judiska engagemang för judedomen och Israel premierades Gerson med den judiska gruppens finaste utmärkelse, han fick 1990 års "Aaron Isaac stipendium".

 

Här avslöjar man än en gång hur man gått in i skolorna och spridit propaganda om Israel, ett helt absurt förfarande, som lett till att tusentals svenskar hjärntvättats med sionistproaganda. Även om de judar som fortsätter detta propagandarbetet idag har tvingats ändra arbetsmetoder och inte lika lätt kan agera i skolmiljön finns det fortfarande judiska ungdomar från Israel som besöker skolorna och de judiska s.k. "överlevande" från "förintelsen" som systematiskt besöker just unga svenska skolungdomar på skoltid passar alltid på att sprida pro-Israel propaganda. För att inte tala om hela "Levande Historia"-kampanjen där svenska elever bombas med judisk-producerade filmer och dylikt och där mannen bakom hela projektet, juden Stéphane Bruchfeld, är en judisk aktivist från organisationerna Svenska Kommittén mot Antisemitism och Zionistiska Federationen.

 Ivar Müller skriver i en debattartikel i Judisk Krönika, nr.1-1988:

"Församlingen har samtidigt på ett helt annat sätt än tidigare, engagerat sig för Israel och judar som förföljs:

Solidaritetskommittén för Israel bildades gemensamt av de judiska församlingarna i Sverige, Zionistiska federationen och andra judiska organisationer. Dess huvuduppgift är att arbeta för Israel. Den drivs och finansieras gemensamt av församlingarna och de judiska organisationerna. När kommittén och dess ordförande uttalar sig och agerar gör de detta även på församlingens vägnar."

 

Jackie Jakubowski, chefredaktör för de svenska judarnas tidskrift Judisk Krönika, har också varit informationssekreterare för den proisraeliska propagandaorganisationen Solidaritetskommittén för Israel. I den sionistiska tidskriften Menorah, nr. 4-1988, berättas det i en artikel om Solidaritetskommittén och dess dåvarande sammansättning och styrelse, att "Jackie Jakubowski är informationssekreterare".

I samma Menorah-artikel anges också den nuvarande Svenska Kommitté mot Antisemitism-aktivisten Henrik Bachner som tillhörande Solidaritetskommitténs Arbetsutskott (AU), liksom den folkpartistiska politikern Inge-Britt Lundin.

Magdalena Judit Wiklund är dotter till Sveriges Radios forne Israel-korrespondent Åke Wiklund. På Menorah var denna judinna informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel. Bilden ovan från Menorah, nr.2-1993.

En annan aktivist inom Solidaritetskommittén för Israel är judinnan Magdalena Judit Wiklund som från att ha varit aktiv som skådespelerska på teaterscenen på Dramaten 1991 istället blev informationsansvarig för Solidaritetskommittén för Israel. Magdalena Judit Wiklund är dotter till paret Åke - Ian Wiklund där fadern Åke Wiklund var journalist på Dagens Ekos utrikesredaktion och Israel-korrespondent och där modern, den sionistiska judinnan Ian Wiklund, tidigare arbetat för Bonnier-ägda Åhlén & Åkerlunds Förlag innan hon blev journalist på Femina och Allers. Magdalena Judit Wiklunds judiske broder Mats Wiklund var samtidigt chef för en nyhetsbyrå.

Läsvärda ord från Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah, nr.1-1991:

"Solidaritetskommitténs nya och första informatör, Magdalena Judit Wiklund, hoppas kunna rensa i den snårskog av felaktigheter om Mellanöstern som förekommer i den inhemska pressen. Nu har vi nått dithän att svenska journalister försöker få sina läsare att tro att det en gång existerat en palestinsk stat, säger Magdalena Wiklund.

Hon växte upp som icke-judinna i Stockholm, London och Paris och hade tänkt ägna sig åt skådespeleri. Idag är Magdalena Judit Wiklund, 31, judinna och sedan den första februari informatör hos Solidaritetskommittén för Israel i Stockholm. Teaterscenen på Dramaten har bytts ut mot en annan, politisk, världsscen.

- I och med Gulfkrigets slut kommer nu krav på nyordning i Mellanöstern. Trycket på Israel kommer att öka enormt om en internationell fredskonferens. Solidaritetskommittén får en viktig roll när det gäller att informera rätt, förklara för människor och massmedia varför Israel inte vill tala med PLO. Det kommer att finnas många oriktigheter i Mellanöstern-debatten, säger Magdalena.

Behovet av information finns så att säga genetiskt hos Magdalena Wiklund. Båda föräldrarna är journalister, pappan jobbar som utrikeskorrespondent på riksradions Dagens Eko, mamman har just pensionerats från tidningen Femina. Hennes bror är chef för en nyhetsbyrå. Judendomen har också alltid funnits i Magdalenas liv, bland annat därför att hon vuxit upp i ett pro-israeliskt hem.

- Jag minns så väl första gången mamma kom hem från Israel. Jag var sex år då och mamma hade varit på kibbutz. Hon berättade om israelerna, om judendomen. Förgäves försökte jag intressera mina barndomskompisar för denna religion, berättar Magdalena skrattande.

1973 rapporterade hennes pappa om Yom Kippurkriget i radion, och alltsedan dess har det varit viktigt för henne att stå på Israels sida. "

 

 

 

Solidaritetskommittén för Israel blev sedan omorganiserad och verkar nu under det nya namnet Svensk Israel-Information.

 

***

Svensk Israel-Information

 

Svensk Israel-Information är namnet på den organisation som fortsatt arbetet efter Solidaritetskommittén för Israel. Den lade ner sin verksamhet 31 december 1999, men har därefter återupplivats i ny tappning då sionisterna i samband med avslöjandena om judarnas eskalerade övergrepp mot palestinierna, insett att den sedvanliga sionistpropagandan som sprids via filmer, kultursidor i tidningarna och liknande inte räcker för att vidmakthålla det övertag man alltid haft. Heltidspropagandister för Israel måste alltid finnas.

Det intressanta är att man på sin officiella hemsida, när man sade att Svensk Israel-Information skulle läggas ned 1999, också berättade att organisationen "hemsida kommer att upprätthållas även efter organisationens nedläggning" och att "ansvaret för sidan tas från den 1 januari 2000 över av den Judiska Församlingen i Stockholm". Alltså ännu ett bevis i den långa raden, på det intima samarbetet mellan den judiska "religiösa" institutionerna och den politiska rörelsen sionismen, dess propagandister och staten Israel.

 

I organisationen Svensk Israel-Information finns det ett antal judar sysselsatta.

Bland dem finner vi: 

Lisa Abramowicz, är en judinna som sitter med i den judiska församlingen i Stockholm, bl.a. som vice ordförande församlingspartiet Liberal Judendom och som föreståndare för den Judiska Församlingen i Stockholm. Abramowicz är samtidigt ordförande för det sionistiska propagandaorganet "Svensk-Israel-information" (2001, 2002), och skriver i egenskap av detta en mängd insändare och debattartiklar i pressen, särskilt efter al Aqsa Intifadan utbrott under 2001.

Oftast signerar hon sina insändare som "Lisa Abramowicz, Danderyd" utan att nämna sin propagandistiska bakgrund. Och när hon dyker upp i TV har hon på samma sätt inte talat högt om sin koppling till Israels propaganda utan kallar sig för föreståndare för den Judiska Församlingen i Stockholm (se TV-programmet "Debatt", TV2, 4/4-2002).

 

Marie-Hélène Boccara - citat från hennes artikel i Shalom över Israel-2000. som länge var generalsekreterare i Svensk Israel-Information. Hon kallar sig för "folkrättsjurist" när hon framträder i media och inte så sällan så glömmer de medier som släpper fram henne att berätta vilken organisation hon kommer ifrån. Då namnet på organisationen är så talande, kan man förstå varför. Och självklart så fyller inte Boccara i denna information när hon öppnar munnen, eller skriver, och säger typ "som aktiv från Svensk Israel-Information tycker jag att...", nej då vet hon också att showen skulle vara förgäves.

Nej, tindra med ögonen och försök se söt ut och kör med fräcka påståenden så blir de flesta gojer bedragna, det är hennes taktik.

På senare tid är Boccara bosatt i det stulna landet - det som judarna kallar för "Israel". Boccara har blivit mer förvirrad i sin argumentation. Den icke-judiske diplomaten Sverker Åströms skrev en artikel i Brännpunkt, i SvD,28/10-2001, där han var något kritisk till Israel, men feg som han var vågade han inte stämpla det judiska folket, "israelerna" som ansvarig för Israels övergrepp under den pågående al Aqsa Intifadan, utan skyllde över den förda politiken på premiärministern Ariel Sharon. Detta är ett klassiskt knep som många fegisar använder sig av då de vill kritisera Israel men inte bli anklagade för att sprida hat mot judarna som styr landet och på så viss kunna bli anklagade för antisemitism.

Men Boccara, usel propagandist som hon är, verkar inte ha förstått detta utan ger i ett genmäle, publicerat i SvD:s Brännpunkt,19/11 2001, ett antal argument för att stärka bilden av att Sharon-regeringens brott just är ett uttryck för den judiska folkviljan och att han i denna grymma politik gentemot palestinierna har judarnas stöd.

På så sätt biter hon sig själv - och sionistpropagandan - i svansen.

Boccara skriver under rubriken "Israels folk stöder Ariel Sharon":

"Sverker Åström framhåller på Brännpunkt den 28 oktober att "Israels folk skulle kunna räta på ryggen och äntligen slippa vanäran att ständigt se sin regering begå upprörande brott mot internationell rätt och moral". En Gallup gjord den 23 oktober 2001 visar att israelerna stöder sin regering. Åström behöver alltså inte oroa sig över att folket vanäras mot sin vilja.

På frågan "I allmänhet, är du nöjd eller inte nöjd med premiärminister Ariel Sharon?" svarade 58,4 procent att de är nöjda. På frågan "Enligt din åsikt, var regeringens beslut att sända IDF (armén) till områden under PA:s (palestinsk) kontroll rätt eller fel?" svarade 66,4 procent att det var rätt. Nära 63 procent ansåg att åtgärden minskar terrorn.

Nästan lika många tyckte att arbetarpartiet ska vara kvar i den Sharonledda regeringen och enligt en tidigare Gallup skulle bara 13,7 procent rösta på ett vänsterblock med Beilin och Sarid. En undersökning gjord efter mordet på turistministern Zeevi, visar att 49,6 procent stöder Zeevis transferidé. Den innebär att palestinierna ska flytta till kringliggande arabländer."

Här har Boccara just givit en massa statistisk som visar att den blodiga politiken inte är förd av en ensam galning Sharon, som shanghajat politiken från den judiska allmänheten, utan de våldsåtgärder som förs mot den ockuperade palestinska befolkningen är ett uttryck för den judiska ståndpunkten och att Sharon där till största del har folkets stöd.

I ett svep förstör därmed Boccara den argumentationslinje som hennes kolleger på sionistsidan länge byggt upp där man, när Israel ligger dåligt till i den internationella opinionen, försöker säga att judarna minsann är sjyssta och snälla, men att det är just den och den premiärministern som är lite elak, och att han förstås just då inte heller har judarnas stöd.

Också intressant att Boccara nämner de absurda judiska talet om "transfer" d.v.s. folkfördrivning av kvarvarande araber, en brottslig åtgärd som tydligen stöds av 49,6 procent av judarna i Israel, och som sionisterna annars brukar var mycket måna om att man inte ska ta upp i icke-judisk media. Men Boccara vekar inte ha förstått det, eller har under sina vistelse i Israel så förlorat fotfäste i den icke-judiska verkligheten som finns utanför, att hon inte förstår innebörden av vad hon skriver.

Efter att ha skrivit en absurd passus om att världssamfundet också önskar bedriva "transfer" mot Israel då man ställer krav på att de illegala judiska bosättningarna på palestinsk mark skall avvecklas, skriver Boccara:

"Samma dag som Zeevi mördades gjorde Gallup en ny undersökning då 38,3 procent ansåg att regeringen ska finna vägar för att få fred med palestinierna. En tiondel fler tyckte att Israel ska förklara krig mot PA, 60,3 procent anser nämligen att Arafat är en fiende.

Åström påstår också att "ett stort antal militärer vägrar att tjänstgöra på de ockuperade områdena". Israels försvarsmakt låter meddela att mindre än en procent vägrar tjänstgöra på områdena. Det är att betrakta som ett litet antal."

Här förgör Boccara också de fejkare som så fort den israeliska militärens övergrepp nämns tar upp att minsann vissa enstaka israeliska soldater vid några tillfällen vägrat tjänstgöra. Det visar sig ju röra sig om en absolut minoritet av de israeliska soldaterna. Den stora majoriteten lyder order och dödar palestinier som aldrig förr.

Avslutningsvis avslöjar Boccara också att judarna struntar i vad USA säger, trots att det är därifrån de får sina vapen och miljarder dollar:

"Israelerna inser att de bara kan lita till sig själva för att överleva, så på en av Gallups frågor svarade 66,1 procent att Israel ska vägra att lyda USA."

 

***

Bland övriga aktörer på Svensk Israel-Information finner vi:

Franz T. Cohn, en senior-jude som varit viceordförande för Aktionskommittén för Sovjets judar och ordförande och viceordförande för Förenade Israelinsamlingen och chefredaktör för organisationens tidskrift "Menorah", sitter också med i styrelsen och är kassaförvaltare hos Svensk Israel-Information.

I egenskap av kassaförvaltare är således Cohn den som samlar in pengar till organisationen.

Marie-Hélène Boccara skrev en fanatisk hyllning av sionisten Franz T. Cohn, i Menorah, nr.3-1998, med rubriken "En eldsjäl - en yakir", då Cohn erhållit det prestigefyllda israeliska "Yakir Keren Hayesod"-priset för 1998, (som samma år i samma ceremoni också tilldelades sionistledarna Shimon Peres och Yitzhak Shamir):

Franz T. Cohn är dessutom också medlem i den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith som vi berättat mer om i vårt separata avsnitt om denna organisation.

***

 

Anders J. Carlberg är också altiv i Svensk Israel-Information. Samtidigt ordförande i Judiska Församlingen i Göteborg. Något som än en gång visar kopplingen judenomen-Israel.

 

Stefan Dominique, är en s.k. "statsvetare" som också är en framträdande aktivist inom Svensk Israel-Information. Han har bl.a. undervisat i Modern Hebreiska och Mellanösternpolitik vid Lunds universitet. Han har författat propagandaböckerna "Intifada - Det Glorifierade Våldet" och "Israel i svenska media" (E & D Publications, 1998) och även hjälpt Samfundet Sverige-Israel. Han är också s.k. "Mellanösternexpert" för den kristna pro-sionisttidningen Magazinet. Stefan Dominique har därutöver ett judiskt engagemang som kontorschef vid Judiska församlingen i Malmö, och hans hustru Cathrin Boysen-Dominique har varit informationsansvarig för Judiska Församlingen i Malmö.

I artikeln "Omskolning av SSU" har vi tidigare berättat hur man i den svensk-judiska tidskriften Menorah (organ för Förande Israelinsamlingen i Sverige), nr. 2, maj 1994, kunde läsa om hur SSU, Socialdemokraternas Ungdomsorganisation, ihop med inga andra än "Solidaritets kommittén för Israel", i februari 1994 arrangerade "ett två-dagars Mellanöstern-seminarium för medlemmar av SSU's förbundsstyrelse, internationella utskott, samt internationella ledare i SSU-distrikten runt om i landet",

Enligt Menorah, sid. 47: 

"På seminariets program stod bl.a. shabbatmiddag med överabbin Morton Narrowe, som berättade om den svensk-judiska historien, föredrag om arbetarsionism, Israel i svensk massmedia, samt om antisemitismen i Sverige idag."

Vidare i artikeln får men veta att den israeliske krigsförbrytaren Moshe Dayans dotter, som själv deltog i det krig som hennes far var med om att regissera, Sexdagars-kriget 1967, var "seminariets huvudtalare". Vidare informeras vi om att sionisten Stefan Dominique var den som "informerade" SSU:s ledande personligheter om den antiisraeliska propaganda som han påstår att våra massmedia är översållad av.

 

 

***

 

Bland andra judar som satt i styrelsen för Svensk Israel-Information 1999, har vi den tidigare ordföranden Bo Sallmander och direktören Hans Wiener (som även ingår i styrelsen för Förenade Israelinsamlingen som kassaförvaltare), samt Henryk Katz, s.k. "mediasakkunnig".

En annan styrelsemedlem från Svensk Israel-Information är juden Peter Stein, "samhällsdebattör", "författare" och civilekonom som även skriver artiklar i tidskriften Menorah och var hebrisk-svensk tolk på Keren Kajemets Tubischvat-fest 1994.

 

Thomas Gür, som anges som "svensk med turkisk härkomst", var utfrågare och moderator för Svensk Israel-Informations panelutfrågning av svenska riksdagspartiers representanter och deras partiers ställning till Israel. En sionistisk tillställning som gick av stapeln i början av mars 1998, i Stockholms Judiska Församlings sessionssal. Här samarbetar Gür med ett om inte t.o.m. det främsta propagandaorganet för staten Israel i Sverige samtidigt som han var ledarskribent och utrikespolitisk redaktör i Svenska Dagbladet. Denna händelse omnämns med en artikel i organet för Förenade Israelinsamlingen, tidskriften "Menorah", nr.2-1998. En artikel som f.ö. är skriven av VLT:s Anders H. Pers exklusivt för Menorahs räkning.

Aktionskommittén för Sovjets judar

 

Aktionskommittén för Sovjets judar grundades av den sionistiske juden Torsten Press med syfte att göra rabalder och propaganda om påstått förtryck av judar i det forna Sovjet och verka för att dessa immigrerar till det av judar ockuperade Palestina.

Press var under flera år organisationens ledare tills han blev ordförande i Mosaiska Församlingen i Stockholm, då han lämnade över styret för Aktionskommittén till Göran Nisell.

 

Göran Nisell som senare var organisationens ordföranden å sin sida avslöjar sin sionism i en artikel i Judisk Krönika, nr.2-1991, där han skriver i kolumnen "Mitt judiska Sverige" under rubriken "Banden med Israel allt starkare". Nisell:

"Att ge pengar till Israel är något, de flesta av oss vant sig vid [...]."

Göran Nisell ser i sin framtidsvision hur:

"[...] ordet sionist och sionismen kommer att försvinna och det kommer att räcka med att vara medlem i sin Judiska Församling för att visa sin samhörighet och solidaritet med Israel."

 

Franz T. Cohn är en annan jude som vi nämnt i de övriga sektionerna om judiska organisationer då Cohn varit ordförande och viceordförande för Förenade Israelinsamlingen, chefredaktör för tidskriften "Menorah", medlem av styrelsen för Svensk Israel-Information och medlem i den judiska frimurarorganisationen B´nai B´rith.

Franz T. Cohn var med och bildade Svenska kommittén för vetenskapens frihet, vilken verkade för de judiska vetenskapsmän i Sovjet som ville utvandra och var tidigare viceordförande Aktionskommittén för Sovjets judar.

Organisationen Aktionskommittén för Sovjets judar blev senare omvandlad till organisationen Östersjöjudiskt Forum, som vi berättar mer om nedan.

 

 

 ***

 

Östersjöjudiskt Forum är en judisk organisation som en gång i tiden hette Aktionskommittén för Sovjets judar och som vi berättar mer om ovan.

Östersjöjudiskt Forum arbetar enligt sin egen propaganda "för de få ursprungliga baltiska judar som överlevt Förintelsen samt för de judar, många är nu nödlidande gamla, som invandrat efter andra världskriget" (se Menorah, nr.4-2000).

Inga Gottfarb från Förenade Israelinsamlingen och medlem i Svenska Kommittén mot Antisemitism är vice-ordförande och medlem i styrelsen för Östersjöjudiskt Forum.

B´nai B´rith-juden Georg "Jojje"Grandér (1932-2000), prominent jude inom Stockholms Judiska Församling och som enligt "Östersjöjudisk bulletin" (nr.2-3-2000), "arbetade länge hos Bonniers förlag".

 

Ingvar Lundin. Radioproducent och författare.

 

***

 

Judiska Kvinnoklubben bildades 1931 i Stockholm.

Sedan 1952 är JKK ansluten till International Counsil of Jewish Women, en världsomspännande organisation med över en miljon kvinnliga medlemmar.

1986 rapporterade man att klubben hade nästan 600 medlemmar i Sverige.

Bland tidigare ordföranden för Judiska Kvinnoklubben ses:

Olga Raphael-Hallencreutz, ordförande 1931-1951, känd teaterkvinna och konstnärinna.

Gladys Wolff, ordförande 1951-1980, gift med professorn i rättsmedicin Erik Wolff.

Margot Friedman, ordförande 1980- (fortfarande hon 1991).

 

I en intervju i Judisk Krönika, nr.7-1971,skryter dåvarande ordföranden Gladys Wolff om de nyttiga idioter bland icke-judarna som hjälper dem i deras pengainsamlingar:

"Våra "Bring-and-Buy parties", som alltid äger rum i en av medlemmarnas hem, är välbesökta och mycket inkomstbringande, och operasoaréer på Nationalmuseum har varit strålande succéer med operastjärnor och framstående solister på olika områden, som ställer sig gratis till förfogande och förskaffat oss ett fint ekonomiskt resultat."

 

 ***

 

Bildad 1933 för att föra judiska barn till Palestina.

Gudrun Bruchfeld skriver skrytsamt att "nära en kvarts miljon, däribland många framstående män och kvinnor i Israel är f d elever i Alijaskolor" (Judisk Krönika, nr.4-5/1988).

Gertrude Philipson, var aktiv här. Hon vara gift med Bonnier-koncernens judiske storadvokat Ivar Philpson.

Gudrun Bruchfeld är Ungdomsalijans Sverigeordförande (se Judisk Krönika, nr.5-1986). Gudruns är släkt till Stéphane Bruchfeld, mannen bakom kampanjen Levande historia.

 

***

 

ORT är en stor judisk utbildningsorganisation med ett internationellt nätverk.

 

ORT är en sionistisk organisation som enligt juden Bertil Neuman "grundades 1880 i Ryssland för att förbättra de fattiga judarnas situation genom yrkeskunskaper inom jordbruk, industri och hantverk" och där "bortemot 140 000 elever utbildas varje år i 800 "ORT-skolor" i femton länder" (Bertil Neuman "Något försvann på vägen" (Legenda Förlag, Stockholm, 1989).

Den judiske aktivisten Neuman är själv medlem i Svenska ORT:s Förtroenderåd och samtidigt medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap, styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika och anstiftare av sin egen fond för judisk-sionistisk aktivism - den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond".

 

I Bertil Neumans bok "Något försvann på vägen" publiceras ett foto där sionistjuden Neuman skakar hand med professor Ephraim Katzir, staten Israels fjärde president, och som på den tiden var World ORT Unions president.

I samma bok skryter Neumann också om hur:

"Riksdagens vice talman Axel Strand var ordförande i den parlamentariska stödkommitté, som 1964 ombildades till svenska ORT."

 

Bland andra sionister i denna organisation finner man:

Den kände judiske advokaten och Bonnier-mannen Ivar Philipson som var ordförande för den svenska avdelningen av ORT t.o.m. 1982.

Ivar Philipson efterträddes 1982 av juden Björn Grünewald. Han är son till den kände judiske konstnären Isaac Grünewald. Denne Björn Grünewald var då samtidigt direktör för utbildningsverksamheten på Svenska Arbetsgivarföreningen - SAF. Förutom sitt uppdrag på SAF var han också ubåtsofficer och major i marinens reserv. I Menorah, nr.1-1986, organ för Förenade Israelinsamlingen, publiceras en längre intervju med Björn Grünewald om hans engagemang i ORT. Björn Grünewald är gift med feministdebattören Ann-Britt Grünewald.

 

 

Bland andra celebra medlemmar i denna sionistiska organisation kan vi också nämna den förre LO-chefen Gunnar Nilsson, som under 1980-talet satt som styrelsemedlem i ORT (se Menorah, nr.1-1986). Gunnar Nilsson var som vi berättat tidigare också aktiv i Samfundet Sverige-Israel.

En annan bemärkt jude och tidigare ledamot i styrelsen för ORT var Karl Steinmann, f.d. ordförande för Förenade Israelinsamlingen.

 

***

 

Elie Wiesels Fond För Förföljda Judar är en sionistisk organisation inspirerad av den judiske terroristen Elie Wiesel.

I styrelsen för denna fond (som den presenterades i Judisk Krönika, nr.1-1988) ses en brokig sammansättning från hela det sionistiska maktskiktet:

Dess ordförande är Kjell Peterson, Elie Wiesels bokförläggare i Sverige, som enligt Judisk Krönika "i många år engagerat sig i frågor som rör mänskliga rättigheter och givit ut många judiska författares verk". Kjell Peterson är sedan 1977 VD för Bokförlaget Atlantis.

Övriga ordinarie styrelseledamöter i fonden är Per Ahlmark, Ivar Müller, Göran Nisell, Gunnel Vallquist och dåvarande Expressens kulturredaktör Leif Zern. Suppleanter är Stig Gustafsonoch Hans W. Levy samt Jan-Erik Levy, Ralph Frenkel och Tomas Thorsén. Sekreterare i fonden är judinnan Lena Posner-Körösi, senare ordförande för Stockholms Judiska Församling.

Kiki och Bertil Neumans Fond

 

Den sionistiske juden Bertil Neuman och hans hustru Kiki har instiftat en prisfond, den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond" för att premiera judisk-sionistiska aktivister.

Även om Fonden skall handla om "judisk kultur" avslöjar man samtidigt att detta i själva verket betyder ett förstärkande av de krafter som verkat för den sionistiska staten Israel.

 

Den judiske aktivisten Neuman är medlem i Svenska ORT:s Förtroenderåd och samtidigt medlem i Förenade Israelinsamlingens Representantskap. styrelseledamot och ordföranden i Stiftelsen Judisk Krönika och anstiftare av sin egen fond för judisk-sionistisk aktivism - den s.k. "Kiki och Bertil Neumans Fond". Bertil Neuman var f.ö. en av grundarna av SIFO, Svenska institutet för opinionsundersökningar.

 

Judisk Krönika, nr.3-1989, skriver att Fonden genom att "stärka den judiska känslan, att värna om judisk kultur och om judiska traditioner", stärker sionismen, ty "på så vis skapas en starkare judisk diaspora, som i sin tur blir ett betydelsefullt stöd för staten Israel".

 

 

Fondens pristagare:

Per Ahlmark, Erhöll priset 1989, enligt Judisk Krönika, nr.3-1989, bl.a. då "hans känsla för staten Israel är mycket djup och hans kamp för Israel har varit imponerande".

Jackie Jakubowski, 1989

Jaff Schatz, 1989

Gabi Gleichmann, 1990.

Göran Larsson, Direktor vid Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem. Författare till boken "Den största lögnen/Sions vises protokoll"och "Judarna ers majestät". Erhöll priset Kiki och Bertil Neumans fond 1990,

Hédi Fried, 1995.

Göran Rosenberg, fick priset 1995

Håkan Arvidsson. Historiker verksam i Roskilde. Redaktionsråd på Moderna Tider. Skriver ofta på SvD-kultur, tillhör deras recensenter. Skrev "Affären Rami-Bergman" 1995.

Enligt Menorah, nr.4-1995 skall även Stéphane Bruchfeld och Kaj Schueler fått priset 1995 för sitt samarbete med boken "Affären Rami-Bergman".

Christina Gamtoft, fick priset 1995 för att hon står bakom den judiska filmfestivalen.

Channa Bankier, judisk konstnärinna.

Nathan Shachar, judisk Israelkorrespondent för DN.

Cordelia Edvardson, judisk Israelkorrespondent för SvD.

 

 

I Fondens priskommitté för 1989, enligt Judisk Krönika, nr.3-1989, ses följande sionistiska profiler:

Karin Ahrland, ambassadör

Bert Levin, folkpartistisk jude och direktör.

Ricki Neuman, judisk redaktör och journalist på Svenska Dagbladet. F.ö. också son till Bertil Neuman.

Ulla Wagner, judisk museidirektör för Folkens museum.

Kurt Törnqvist, ordförande för priskommittén.

Och den kände läkaren och professor i oto-rhino-laryngologi, Herman Diamant, anges som ordförande i Fonden.

 

 

En organisation till stöd för Hebreiska Universitetets i Israel. Ett kriterium för att få vara med är att man är sionist.

 

Hans W. Levy, aktiv i Hebreiska Universitetets Vänner, i Västsverige.

 

Martin H:son Holmdahl (född 1923), var professor i anestesiologi i Uppsala sedan 1965. Han var pro-rektor för Uppsala Universitet 1970-1978 och rektor för Uppsala Universitet 1978-1979. Sedan 1990 är han ordförande för Hebreiska Universitetets Vänner i Sverige (se Judisk Krönika, nr.5-1990).

 

Sten Sundfeldt, tidigare ambassadör i Tel Aviv. F.d. ordförande Hebreiska Universitets Vänner. Kvar som styrelsemedlem (se Judisk Krönika, nr.5-1990).

 

Olle Wästberg, jude, folkpartist, har varit aktiv inom Hebreiska Universitetets Vänner.

 

Som Hebreiska Universitetets Vänner ovan, men istället för i Tel Aviv Universitetet i Israel.

Notera de namnen på de bemärkta personer som ingår här:

 

Artikel från Menorah, nr.4-1972.

 

 

 ***

SJUF är en organisation för judiska ungdomar i Skandinavien.

 

Bild från Judisk Krönika, nr.1-1984, som visar hur judiska ungdomar från den officiella judiska organisationen SJUF - Skandinaviska Judiska Ungdoms Förbundet - demonstrerar i Malmö bl.a. under parollerna "antisionism = antisemitism" och "antisionism är nynazism". Observera att dagens och framtidens judiska ledare i Sverige börjar sin aktivism i och rekryteras från just SJUF.

 

 

Habonim Dror är en judisk sionistisk ungdomsförening som under de senare året åter igen livats upp.  Bland dess aktivister under det tidiga 2000-talet ses Jonas Melzer som är ordförande och Jacob Sjögren, vice ordförande.

Habonim är till för att indoktrinera judar som går i åk. 4-8 och ingår JUS (Judiska Ungdomsförbundet i Sverige).

I Menorah nr.1-1999: berättas det just om att "ett nytt judiskt ungdomsförbund i Sverige" har bildats 1997 med namnet Judiska Ungdomsförbundet i Sverige (JUS). Enligt artikeln är Daniel Schatz, är en av JUS-ombuden och kontaktperson för organisationen. Artikeln som är en rekryteringsartikel i JUF:s namn berättar:

"Ungdomsförbundets mål är att främja en djupare samverkan mellan de judiska ungdomsföreningarna i hela landet samt verka för att judiska barn och ungdomar skall aktivera sig i det judiska föreningslivet för att bevara och utveckla sin judiska identitet. [...] Ungdomsförbundet arbetar även för att sprida information om judarna och judisk kultur i Sverige och främja förbundenheten med det judiska folket och Israel bland judiska barn och ungdomar i Sverige."

Daniel Schatz från JUS tillhör liberala ungdomsförbundet, LUF (folkpartiet) och är samordnare för LUF:s sionistiska nätverk "Kosmopolit" som skall verka "mot rasism och antisemitism" bl.a. med studieresor till Auschwitz.

 

En judisk organisation i Sverige som låtsas vara kritisk till Israel, men där man bara är kritisk till den senaste utvecklingen. Sionismens grunder och självaste etablerandet av en kolonialstat i Palestina har man inget emot.

Inom JIPF har vi aktivister som:

 

Yael Feiler, född och uppvuxen i Israel. Flyttade till Sverige 1982. Skriver i den sionistiska tidskriften Judisk Krönika.

 

Dror Feiler. Tidigare bosatt i Israel och var där fallskärmsjägarsoldat. Kompositör. Musiker.

 

Joakim Philipson är en jude från en av de gamla judiska klanerna i Sverige, som har rejält återaktiverats i sin judaism. 1992 utkom han med boken "Tecknet och tystnaden" som utkom på det judiska förlaget Bonnier, och juden Philipson förärades med De Nios litterära pris 1992. Som aktiv jude är Philipson med i synagognämnden för den stora synagogan i Stockholm, det judiska begravningssällskapet Chevra Kadisha och även aktiv i JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred och sitter i redaktionen för JIPF:s informationsbulletin, JIPF:bladet.

 

Judinnan Julianna Srebro, från den fejkat Israelkritiska organisationen JIPF, Judar för Israelisk-Palestinsk Fred. Srebro berättade i en intervju i TV4:as Nyheterna, sändningen kl. 18.30, 30/3-2002:

"Israel är oerhört viktigt för mig; som judisk nation, som ett fritt land. Det är väldigt viktigt för mig personligen, för min självkänsla som judinna."

Detta är en "kristen" sionistorganisation som blint följer de sionistiska direktiven och blundar för de judiska övergreppen mot de kristna palestinierna.

Riksorganisationen Shalom över Israel/Löfteslandet bildades den 1 januari 1998 genom en sammanslagning av Sällskapet Shalom över Israel (som hette Sällskapet Judarnas Vänner fram till 1989) och Jerusalems Vänners Kristna Mission i Jönköping. Den förstnämnda organisationen, Sällskapet Judarnas Vänner, grundades redan 1936 av Ester och Hanoch Gerstel för kristen hjälpverksamhet bland judar i Wien.

Den sionistiske aktivisten Einar Rimmerfors, som tillika var ordförande i Samfundet Sverige Israel 1968-1973, var aktiv medlem i "Judarnas Vänner". Denne kristne sionist satt också i folkpartiets styrelse.

Organisationen Jerusalems Vänner bildades i Jönköping 1952 av Fritjof Andersson och Axel Ljungdahl.

 

De numera sammanslagna organisationerna har en skrämmande messianistisk syn på Israel och dess krigföring; ju mer judarna erövrar och ockuperar, ju närmare man är Messias uppenbarelse på jorden.

Förutom helt duperade kristna fundamentalister finns det i dessa organisationer s.k. "judekristna", d.v.s. judar som kallar sig för kristna men som egentligen bara judaiserar den kristna ideologin och försöker att likrikta den med det judiska Gamla Testamentet. 

I vårt avsnitt om kyrkan i Sverige och dess relation till judarna och sionismen tar vi upp dessa judaiserade "kristna" och vi hänvisar till detta kapitel för en fördjupad läsning om detta ämne.

Ordförande för organisationen och dessutom ansvarig utgivare, redaktör och ledarskribent för tidningen "Shalom över Israel/Löfteslandet" (år 2000) är en sionist vid namn John Westlin. Hans proisraelism och anti-islamism uttrycks exempelvis i hans text i tidningen "Shalom över Israel" september 2000, där han skriver under rubriken "ISLAM – en främmande skrämmande värld".

Och i sin tidning i juni 2000, talar redaktör John Westlin om "det synnerligen goda samarbetet med såväl Keren Kajemet som Keren Hayesod, där odelad respekt och dito förtroende råder". Som vi berätta ovan är Keren Kajemet som Keren Hayesod (Förenade Israelinsamlingen), några av de främsta Israelorganisationerna i landet och just Weslins egen tidning "Shalom över Israel/Löfteslandet" är nedlusad med reklam för dessa organisationers verksamheter.

Och i tidskriften "Shalom över Israel/Löfteslandet", nr. 10-2000, sid.10, kan man läsa, under rubriken "Arabiska fabler" att:

""Flyktingar" är en avledningsmanöver och ännu en myt skapad av den arabiska propaganda maskinen."

 

***

  

Svenska Israelhjälpen var en sionistisk solidaritetsorganisation med den judiska staten Israel som grundades i samband med Israels blitzkrieg mot de arabiska grannländerna.

Den sionistiska juden och Israelaktivisten Karl Berman, infiltrerade socialdemokratiska arbetarpartiet. Som man skriver i Judisk Krönika, nr.1-1996:

"Genom sina insatser bidrog Karl Berman på många sätt till att forma en svensk positiv inställning till Israel."

Denne sionist, som tilldelades Zionistiska Federationens "Jerusalempris", för 1987, skall enligt samma artikel i Judisk Krönika, nr.1-1996, ha stått bakom grundandet av Israelhjälpen:

"I samband med sexdagarskriget 1967 startade han [Berman] insamlingen Israelhjälpen tillsammans med många ledande ickejudiska kultur- och partipersonligheter."

Också den judiske forskaren David Fischer skriver i sin doktorsavhandlingen "Judiskt liv - En undersökning bland medlemmar i Stockholms Judiska Församling", (Megilla Förlaget, Uppsala, 1996, sid. 39) hur "insamlingar till förmån för Israel, t.ex. Svenska Israelhjälpen, stöddes av ett flertal politiker och kulturpersonligheter."

  

 

Alfred Bexelius, tidigare Sveriges Justitieombudsman (JO), var ordförande för Israel-hjälpen under 1970-talet, (se Menorah, nr.4-1975). 

 

Ingmar Ström, biskopen, var vice ordförande för Israel-hjälpen (se Menorah, nr.4-1973).

 

Anders Wijkman, då moderat riksdagsledamot, satt som ordförande för Israel-hjälpens arbetsutskott (se Menorah, nr.4-1975).

 

Carin Wedar, redaktör, var verkställande utskottets ordförande (se Menorah, nr.4-1973). Carin Wedar skrivit den extremt pro-sionistiska boken om hennes erfarenheter från Israel; "Alltid Israel" (1965).

 

 

Artikel om stiftelsen Israel-hjäpen publicerad i Menorah, nr.4-1975. Kolla in namnen och positionerna - så ser man att apartheid-Israel har haft många potenta supporters i Sverige.

  

***

 

Kommittén för Svenska Flyktinghjälpen till Israel var en sionistisk organisation som fanns under 1970-talet och vars syfte var att samla opinion och pengar för att ryska judar i dåvarande Sovjetunionen skulle kunna emigrerar till Israel. 1972 startade man en riksomfattande kampanj, initierad av - och lägg här märke till namnen från det svenska etablissemanget - riksdagsman Per Ahlmark, fil. dr. och författaren Eyvind Johnson, pastor och folkpartisten Einar Rimmerfors och redaktör och TV-producenten Allan Schulman. Dessa herrar lät publicera ett uppmärksammat upprop i ett fyrtiotal svenska tidningar där en rad s.k. "kulturpersonligheter" utöver de fyra nämnda bidrog med sina signaturer och stöd till denna sionistiska kampanj.

I en artikel i Judisk Krönika, nr.8-1972, hyllar man denna aktion och rabblar upp namnen de som också undertecknat kampanjen. Där ser vi namn som:

Redaktören Alvar Alsterdal, direktören Matts Carlgren, filmdirektören Kenne Fant, författaren Svante Foerster, chefredaktören för Göteborgs-Posten Lars Hjörne, doktor Elise Ottesen-Jensen, skådespelare Jarl Kulle, författaren Vilhelm Moberg, socialdemokratiska landshövdingen Gösta Netzén, missionsföreståndaren Gösta Nicklasson, den kände pastorn Lewi Pethrus, professor Torgny Segerstedt, sångerskan Alice Babs Sjöblom, kyrkosångaren Jan Sparring, redaktören Hemming Sten, biskopen Ingmar Ström, centerpartistiske riksdagsmannen P. O. Sundman, folkpartistiska justitierådet Ingrid Gärde-Widemar och socialdemokratiska rektorn Eva Åsbrink.

I samma nummer av Judisk Krönika, (nr.8-1972) spelar Ahlmark förundrad över kampanjens framgång i media:

"Det faktum att så många stora tidningar tagit in annonsen visar ju på ett ytterst glädjande sätt, hur betydelsefullt chefredaktörerna anser ändamålet vara, påpekar Per Ahlmark vid ett samtal med Judisk Krönika."

Judisk Krönika skriver vidare:

"Vid den presskonferens som anordnades när insamlingen startade betonade både Per Ahlmark och Alvar Alsterdal, att de insamlade medlen inte är avsedda att användas för att betala den ryska skatten. När man fått in pengarna kommer dessa att överföras direkt till Israel för att där användas till omkostnader i samband med de ryska judarnas inlemmande i det israeliska samhället."

 

 

I Sverige opererar ett antal olika sionistiska organisationer med olika namn men vars syfte är detsamma; att säkra det internationella socialfallet Israels existens genom att envetet propagera för den judiska staten i media via de formidabla kanaler man har tillgång till, genom att samla in pengar, och inte minst genom att kartlägga och förfölja alla de som ställer sig kritiska till sionismen och som, om de fick tala högt, allvarligt kunde skada den sionistiska saken.

Dessa sionistiska organisationer i Sverige är underställda de stora, världsomspännande judiska organisationerna, som alla i sin tur är intimt förknippade med den sionistiska staten Israel.

Vi kommer här att lite översiktligt behandla dessa, globala, judiska organisationer.

 

***

 

Världssionistiska Organisationen (eller sionistiska världsorganisationen, på engelska World Zionist Organisation - WZO) är samordnande organ för alla sionistiska organisationer världen över.

WZO är en organisation som fungerar som en utpost för Israel i världens länder, och vars huvudsyfte är att säkra Israels fortlevnad som rasistisk inkräktarstat grundad på det fördrivna palestinska folkets mark. WZO:s ordförande på senare tid ha varit Avraham Burg och är även chef för den sionistiska organisationen Jewish Agency (Judiska Byrån), den sionistiska organisation som ägnar sig åt att säkerställa den judiska närvaron i Palestina.

 

 

***

   

"The Jewish World Congress has got a vast political and economical influ-ence and has got a say on all political decisions in the USA." Kommentar gjord av generalsekreteraren i World Jewish Congress, Israel Singer. Singer citeras i boken "Die Deutschlandakte" ("Tysklands filen", edition ferency bei Bruckmann, München, 1995, sid. 343), en bok skriven av den israeliske professorn Michael Wolffsohn (bilden).

 

Judiska Världskongressen (World Jewish Congress - WJC) är den världsomspännande judiska organisation som samlar de judiska religiösa samfunden i ett 80-tal länder.

Trots att man kan luras att tro att detta borde vara en "religiös" organisation är WJC intimt förknippad med WZO och sionismen i största allmänhet. Det går faktiskt inte att dra någon riktig gräns mellan dessa två organisationer.

Salomo Berlinger, tidigare mångårig ordförande för den judiska församlingen i Stockholm, skriver en artikel i Judisk Krönika (nr.2-1996), där han - som ledande jude i en framstående judisk tidskrift - talar klarspråk. Berlinger skriver:

"World Jewish Congress är visserligen en diasporaorganisation, men den är helt sionistisk, har stark förankring i Israel och arbetar intimt med Jewish Agency. Det spekuleras till och med om att WJC skulle slås i hop med den sionistiska världsorganisationen. Tanken verkar inte orimlig."

Berlinger skriver, för att förtydliga, att WJC "är helt sionistisk" och "arbetar intimt med Jewish Agency" (RI:s understrykningar), samt att man överväger att slå samman Judiska Världskongressen med Världssionistiska Organisationen!

Berlinger visar tydligt att gränsen mellan judisk religiös organisation och sionistisk dito är utsuddad och att man numera från ledande judiskt håll som ett resultat av denna överlappande intressesfär talar om att sammanslå de bägge världsorganisationerna. Och Berlinger kan knappast anklagas för att tala i nattmössan - vid tiden för skriften ovan var han medlem av European Jewish Congress - en delavdelning av just World Jewish Congress.

Och den närmast legendariske judiske ledaren dr. Nahum Goldmann stoltserade som chef för bägge organisationerna WZO och WJC samtidigt.

  

"Ett av den Judiska Världskongressens huvudsakliga mål är att representera varje judisk kommunitet var det än må vara från det ögonblick den inte är stark nog att handla självständigt. På grund härav måste flertalet av våra interventioner vara hemliga." - Nahum Goldmann, "Den Judiska Paradoxen", s. 57

 

"... there is a new brand of Jew alive today that believes that G-d gave the Jew power, and that power needs to be used and exercised ... there will be no changes unless we decide to take history into our own hands." - Dr. Israel Singer, generalsekreterare i World Jewish Congress, i The Jewish Press, 20:e februari, 1998).

 

***

B'nai B'rith och dess Anti-Defamation League - ADL

 

B'nai B'rithär en mäktig judisk frimurarorganisation, med hundratusentals medlemmar spridda över hela klotet. Organisationen har en undergrupp, den s.k. Antiförtalsligan, ADL, vars syfte är att kartlägga alla Israels "fiender" och sedan via ekonomiska påtryckningar, hot, utpressning, förstöra deras karriärer, beröva dem jobben och smutskasta dem. Att organisationen kallar sig för "antiförtalsligan" är ett uttryck för den judiska humorn, eftersom organisationen arbetar huvudsakligen med att just förtala människor.

Läs gärna den amerikanske kongressmannen Paul Findleys bok, "They Dare to Speak Out" om hur ADL och dess likar opererar i dagens USA. ADL har en avdelning här i Sverige som kallar sig för "Svenska Kommittén mot Antisemitism", se denna.

Läs också:

B'nai B'rith och dess ADL

Vad är B'nai B'rith's ADL?
strategi för provokationer och terrorism

ADL - en introduktion

Radio Islams ADL-arkiv med material på engelska

Läs också mer om moderorganisationen B´nai B´rith på denna sida om judiska och sionistiska organisationer.

  Simon Wiesenthal Center

 

DN 10/2-1996. En tysk dokumentär avslöjar den judiske bedragaren Simon "vessel-talaren" Wiesenthal. I dokumentären beskrivs hur han ljugit om sin bakgrund och utnyttjat andras arbete för att förbättra sitt eget rykte.

Simon Wiesenthal, den beryktade judiske "nazistjägaren", har som i ett led i sin strävan att "förinta" judarnas fiender "redan på embryostadiet" byggt upp omfattande kontroll- och propagandacenter över världen, s.k. "dokumentationscentra". Wiesenthal är en känd förfalskare och lögnare, t.o.m. tysk TV vågade i februari 1996 visa ett program "Wiesenthal - das Ende einer Legende" som avslöjade hans lögner. Wiesenthal och hans hetsare hör till de som ljugit ihop historier att tyskarna under kriget framställde tvål av mördade judar som de sedan använde när de badade, och att irakierna 1991 hade gaskammare där de planerade mörda judar med Cyklon B (!). Hans senaste fluga är att skrika högt om "Irans kärvapenkapacitet"; hetsaren Wiesenthal påstår, självfallet utan att bevisa det, att Iran skulle bygga kärnvapen med syfte att "än en gång hota det judiska folket med förintelse". Israels över 200 kärnvapen, neutron- och vätebomber riktade med senaste amerikanska robotteknik mot alla arabiska huvudstäder, det håller Wiesenthal förstås tyst om.

För mer information om Simon Wiesenthal Center läs:

Simon Wiesenthal: Fraudulent "Nazi hunter"

The Simon Wiesenthal Center

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

***

En New York-baserad organisation ledd av det fanatiska paret Serge och Beate Klarsfeld.
Dess mål är att sprida propaganda om den s.k. "förintelsen" inlindad med Israel-dyrkan och samtidigt förfölja oliktänkanden världen över som ej förstått att man måste acceptera den judiska versionen av andra världskriget som den enda "sanningen". Organisationen är intimt lierad med ledargarnityret i Israel. Den "humanism" och "antirasism" de så gärna hycklar om är bara en simpel mask; bl.a. hyllade Klarsfelds den israeliske terrorist- ledaren och premiärministern Menachem Begin, personligen avsvarig för massakern i Deir Yassin på 254 civila palestinier 1948 och Israels invasion av Libanon 1982 med över 20 000 dödsoffer, tiotusentals skadade och hundratusentals hemlösa som följd, som "en vän till familjen".

En annan vän till Klarsfelds är den polsk-födde juden Flatto Sharon (Samuel Szypervicz). Denne jude, bosatt i Frankrike och miljonär där, flydde efter sina omfattande svindlerier på 1980-talet undan de franska rättvisan till judarnas fristad Israel. Väl i Israel utnyttjade juden Flatto Sharon "Lagen om återvändande" som automatiskt omvandlar en invandrad jude till israelisk medborgare. För att undvika utelämning då en internationell arresteringsorder var utfärdad på honom, såg han till bli invald till det israeliska parlamentet, Knesset, varpå han även fick skyddet av den immunitet som israeliska parlamentsledamöter åtnjuter.

Som en del i kampen mot "antisemitismen" hade Flatto Sharon på förslag att man borde organisera en grupp mördare för att likvidera fiender till judarna.

Det var i samband med att Flatto Sharon skulle träffa Klarsfelds i Milano som han 1985 togs av den italienska polisen, då fransmännen önskade honom fast. Men han hade inga större problem att ta sig ut ur Italien och flyga tillbaks till Israel och på så sätt undvika rättvisan. I en intervju i tidningen Journal du Dimanche (20/4-1986) avslöjade han att det var det judiska samfundet i Italien som bistått honom i hans flykt.

 

***