Förintelsen är en användbar efterkrigs-propaganda, som började som en systematisk kampanj under Andra världskriget som en av de taktiker som användes av välfinansierade grupper för att mana på trupperna och engagera världen, speciellt Amerika, i vad som visade sig bli i princip ett krig broder mot broder.

Principen bakom denna propaganda var: "Let's get an enemy to kill an enemy." ("Låt oss få en fiende att döda en fiende.")

Hur åstadkoms då detta? Med gammalmodiga, beprövade metoder.

 Sofistikerad krigspropaganda om fiendens påstådda grymheter är inget nytt. Det är ett effektivt psykologiskt vapen, och används rutinmässigt för att elda på de egna trupperna så att de tror att de slåss för en rättfärdig, patriotisk sak. Fienden demoniseras med systematiska berättelser om hans grymhet. Medierna upprepar om och om igen hur grym och demonisk han är.

Denna taktik användes av de Allierade - i stor utsträckning. Här är ett stycke bevis:

Den 29 februari 1944, skickade British Ministery of Information (Brittiska Informationsministeriet) följande brev till det högre brittiska prästerskapet och till BBC:

Sir,

Jag har av Ministeriet anbefallts att skicka er följande rundskrivelse:

Det är ofta goda medborgares och fromma kristnas plikt att blunda för egenheterna hos våra bundsförvanter.

Men ibland måste sådana egenheter, även om de fortfarande förnekas offentligt, tas i beaktande när handling krävs.

Vi känner till de metoder som bolsjevikdiktatorn i Ryssland använder i sitt styre från, till exempel, skrivelser och tal från premiärministern själv under de senaste tjugo åren. Vi vet hur Röda armén uppträdde i Polen 1920 och i Finland, Estland, Lettland, Galicien och Bessarabien helt nyligen.

Vi måste därför ta med i våra beräkningar hur Röda armén säkert kommer att uppträda när den drar in över Centraleuropa. Om inga försiktighetsåtgärder tas, så kommer de uppenbarligen oundvikliga fasor som blir resultatet att orsaka ett onödigt stort tryck på folkopinionen i detta land.

Vi kan inte reformera bolsjevikerna, men vi kan göra vårt bästa för att rädda dem - och oss själva - från konsekvenserna av deras handlingar. Avslöjandena från det senaste kvartsseklet gör att enkla förnekanden blir föga övertygande. Det enda alternativet till förnekande är att dra bort allmänhetens uppmärksamhet från hela affären.

Erfarenheten visar att det bästa sättet är propaganda om grymheter från fiendens sida. Tyvärr så är inte längre allmänheten så mottaglig som under "Likfabrikens", "de Lemlästade Belgiska Spädbarnens", och de "Korsfästa Kanadensarnas", tid.

Vi sker därför ert samarbete för att dra allmänhetens uppmärksamhet från Röda arméns uppträdande, genom ert helhjärtade stöd för olika anklagelser mot tyskarna och japanerna som har spritts och kommer att spridas ut av Ministeriet.

Att ni uttrycker en tro på dessa kan övertyga andra.

Med utmärkt högaktning,
(Namnteckning)
H. Hewet, Andresekreterare

Det fanns till och med ett P.S. som löd:

Ministeriet kan inte delta i någon som helst korrespondens rörande denna kommunikation, som endast ansvariga personer bör känna till. (Rozek, Edward J., Allied Wartime Diplomacy: A Pattern in Poland, John Wiley and Sons, New York, sid 209-210.)

Detta är ett ganska avslöjande dokument. Brevet bevisar att de Allierade under Andra världskriget använde sig av "grymhetspropaganda" mot Hitlertyskland för att dra det egna folkets uppmärksamhet från de grymheter som begicks mestadels men inte endast av Röda armén - deras "kamrater"! - i invasionen av Europa då Hitlers krig närmade sig sitt slut.

Lägg dock märke till att det inte stod någonting i brevet om att gasa folk.

Varför inte? För att dåraktig "grymhetspropaganda är något helt annat. Gaskammar-påståendet testades helt kort men övergavs snabbt som för "otroligt." Om uppdiktade grymheter visar sig vara för vidriga, främmande och osannolika för att tänkande, kännande människor ska kunna svälja det, ligger det inte i en armé ledares intresse att sprida rykten om sådana brott.

Detta var från början också fallet med påståendet om "gaskammare".

Faktum är, att British Ministery of Information först bad det brittiska prästerskapet att hjälpa till med att sprida "gaskammarhistorien", som planerades att spridas ut av Ministeriet. (Rozek, Edward J., Allied Wartime Diplomacy, sid 108-110. John Wiley and Sons, New York.) Men från början ansågs den för problematisk och bisarr, och därför drogs den snabbt tillbaka eftersom den kunde bli ett pinsamt strategiskt misstag.

En del av de "mindre" så kallade "brotten" som folk var villiga att svälja överlevde och frodades ett tag, både under första och Andra världskriget - en del av de under längre tid än andra.

Till exempel så har många i den äldre generationen, både i Europa och i Amerika, fortfarande starka minnen av de makabra påståenden som de Allierades propaganda riktade mot tyskarna under Första världskriget: "tvål-av-lik-fabriker", "belgiska spädbarns avhuggna händer", "korsfästa kanadensiska soldater". Alla dessa historier visade sig vara lögner, och för vissa av dem bad Allierade statsmän t o m tyskarna om ursäkt efter Första världskriget.

Några kommer till och med ihåg det otroliga, hysteriska påståendet från den dåvarande guvernören för staten New York, t o m 1917-1918, (!) att tyskarna hade ". . . utrotat miljontals judar."

Ännu mer talande är påståendet om ". . . sex miljoner"! (Glynn, Martin, The Crucifixion of the Jews Must Stop. The American Hebrew, October 31, 1920.)

Som ni märker är "sex miljoner"-historien gammal. Mycket gammal.

Den har prånglats ut förr. I en nyligen utkommen bok med titeln "Keystone of the New World Order: The Holocaust Dogma of Judaism," gör författaren en poäng av att siffran har mytologisk betydelse eftersom den baseras på kabbalistiska källor. (Weintraub, Ben, The Holocaust Dogma: Keystone of the New World Order, Cosmos Publishers, 1994)

Tyvärr så krävdes det en medgörlig, systematiskt desinformerad publik som vi har idag, tillsammans med en korrumperad medias aldrig minskande hjärntvätt, för att prångla ut lögnerna i decennier på det sätt som skett. Under Första världskriget fanns inga elektroniska medier. Efter Andra världskriget dammades denna behändiga historia av och stjälptes ännu en gång över det tyska folket.

Det massiva psykologiska anfallet hade dock bara börjat, med den fiktiva TV- serien "Holocaust," som visades över hela världen för uppskattningsvis 100 miljoner människor. Senare kom "Schindler's List." Tusentals andra produktioner har också gjorts, inte alls med samma illvilliga slagkraft men med samlad destruktiv effekt.

Låt oss ha en sak helt klar för oss: Man skulle inte ha tvekat att använda historien om "gasningar" redan under kriget - om det hade varit trovärdigt. Men även under kriget så visste de Allierade ländernas ledare - såsom Churchill och Roosevelt liksom personer i den katolska hierarkin, inklusive den dåvarande påven Pius XI - från olika underrättelsetjänster, spioner på marken, fångar med radiosändare i olika läger (bland annat tillfångatagna soldater och tillfångatagna präster, t o m de som lokala militärer, poliser och vakter biktade sig inför) att inga organiserade massutrotningar ägde rum i dessa läger.

Hur visste de det?

De Allierades ledare hade detaljerade flygfotografier, varav inte ett enda styrkte de hysteriska påståenden som på den tiden gjordes av sionistiska agitatorer som rabbi Stephen Wise och andra över världen. Det var helt enkelt inte sant. Inga gasningar av människor ägde rum - bara av löss! Historien var lika ihålig som en schweizerost. Och den bedömdes som problematisk.

Som en konsekvens av detta, tog de Allierades ledarskap specifikt bort alla referenser till "gaskammare" i sin krigspropaganda, även i sina diplomatiska utskick, eftersom det inte fanns några bevis. (Allied Diplomacy in Wartime, Samisdat Resource Book, sid 108-110) )

I augusti 1943 bestämde sig de Allierade officiellt för att inte föra just denna anklagelse om "gaskammare" mot nazisterna i en publicerad deklaration på grund av "otillräckliga bevis för att rättfärdiga påståendet om avrättning i gaskammare." ( Foreign Relations of the United States Diplomatic Papers, 1943. Samisdat Resource Book)

De Allierade och påven behövde sålunda inte förneka det som inte ägde rum - utom i de sionisters hjärnor som red på unikt "offerskap" för skapandet av staten Israel och politiskt övertag efter kriget (bland annat bestående av massiva skadestånd från Tyskland), och som behövde anklagelsen om folkmord mot judarna.

Rättegångarna i Nürnberg var, som vi kommer att förklara mer ingående, baserade på dessa anklagelser. Sionisterna behövde en fällande dom för att kunna få ut skadeståndspengar från den fega regering som de Allierade tillsatt.