Judendomen
-värre än nazism
[JK:s
stämningsansökan, Aktb 43, punkterna
6, 9, 10, 11, 12 och 13. Sändes den 6/1/89
och den 20/1/89]
"Hur
är då detta märkliga
folk beskaffat, som i alla tider
framkallat alla folks avsky och
förbittring,utan att man som
rimligt skäl härtill kan ange
något annat än judens egen
motbjudande
karaktär?"
|
De flesta västerländska
journalister rapporterar från det av
judarna ockuperade Palestina om hat hos de
förtryckta. förödmjukade och
ockuperade palestinierna, kristna och muslimer.
Frågan är nu, varför hatar de
kristna palestinierna de judiska
ockupanterna?
Vi har här i Radio Islam flera gånger
fäst uppmärksamheten på de
fundamentala skillnaderna mellan judendom och
kristendom. Bland annat har vi, för
över ett år sedan, ingående
behandlat detta ämne med utförliga
autentiska bibelcitat, vilket så till den
grad väckte anstöt bland flera
sionistiskt organiserade judar att de
anmälde detta långa program i Radio
Islam till justitiekanslern och lät en
särskild statsvetare, Svante Hansson,
författa en stridsskrift mot Radio Islam
med den sedvanliga beskyllningen mot oss att
bedriva s k antisemitisk propaganda. I boken Vad
är Israel? har Radio Islams ansvarige
utgivare, Ahmed Rami, bland annat
återgivit dessa angrepp
åtföljda av ingående
bemötanden.
Nu skall vi här återge en längre
uppsats av en svensk filosof, vid namn Richard
Hejll, om just detta ämne. Uppsatsen har
titeln "Judendom och kristendom" och
publicerades i Hejlls tidskrift "Den enskilde" i
april 1960. Richard Hejll var en litterärt
högt bildad filosof, väl hemmastadd i
de stora filosofernas verk, av vilka han
översatte flera, t ex Arthur Schopenhauer,
Friedrich Nietsche, Francis Bacon och
Jean-Jaques Rousseau. Av Richard Hejlls egna
skrifter kan bl a nämnas hans bok
"Filosofien och människan", som utkom
på Bonniers förlag 1927.
Hejll var särskilt starkt påverkad av
Platon och Schopenhauer och den store danske
artonhundratalsfilosofen Sören Kirkegaard,
som allmänt räknas som en av
förra århundradets mest betydande
filosofer, upphovsman till existensialismen.
Hejll som själv hade judiskt
påbrå, var, liksom Kirkegaard, en
övertygad kristen och en skarp
motståndare till judendomen, särskilt
den fariséiska variant som dömde
Jesus till döden och som Jesus i så
skarpa och bittra ord fördömde. Att vi
här i Radio Islam än en gång tar
upp detta tema, dvs judendom och kristendom,
beror förstås på att det
är judendomen som ligger bakom sionismen
och den sionistiska staten Israel med dess
erövrings - och våldspolitik mot
palestinierna. I förlängningen är
ju sionismen, med dess starka grepp om
supermakten USA och en stor del av den
övriga västvärlden ett hot mot
världsfreden, vilket vi här i Radio
Islam ständigt påtalat. Här
följer nu filosofen Richard Hejlls uppsats
med titeln "Judendom och kristendom":
"Jag vill här efter bästa
förmåga och samvete uppvisa,
varför det judiska folket enligt min mening
i alla tider blivit föremål för
hat och förföljelse från andra
folks sida. Det är alltså uteslutande
fråga om en rent vetenskaplig
undersökning - icke om något
försök till "hets" el. dyl. för
vilket jag tror mig vara helt främmande.
Men Sanningen måste ju komma i dagen,
även om den är obehaglig. Judarna har
icke något prerogativ på att vara
bättre än andra folk eller raser. Men
det är just detta de gör anspråk
på att vara då de såsom "Guds
egendomsfolk" (2 Mos. 19:5-6) anse sig stå
högt över alla andra folk och vara
predestinerade till att besitta hela jorden.
Detta är icke någon fabel, då
det ju står att läsa på flera
ställen i GT (1 Mos. 28:13; Dan. 7:27; Jes.
60) och alltjämt utgör judarnas fasta
övertygelse . En sådan inbillning
vittnar ju om en gränslös
självförhävelse och högmod,
som knappast är ägnade att väcka
någon sympati för detta folk.
Här har vi i själva verket en av de
förnämsta orsakerna till det
allmänna hat, som de i alla tider dragit
över sig. Sålunda skriver den tyske
teologen G Hollman (i sin till svenska
översatta lilla skrift: " Vilken religion
hade judarna då Jesus uppträdde?) -:
"Just denna propaganda var det som jämte
judarnas exklusivitet och anspråk på
religiös och sedlig överlägsenhet
uppväckte den antisemitiska stämning,
som stegrades ända till lidelsefulla
judeförföljelser och genom grekiska
och romerska skriftställare är oss
välbekant. Tacitus har i femte boken av sin
historia givit oss en välbekant skildring
av judarna. Han karaktäriserar dem rent av
som det vidrigaste folk, de mest föraktliga
bland de underkuvade, och i hans
framställning klingar en till den grad
föraktfull ton, att vi i den har den
bästa mätaren av den tidens
förbittrade stämning. Judendomen
uppfattades nästan som en hotfull makt"
(sid 17).
Så skrev en tysk teolog år 1904 och
ingen kan väl betvivla hans
vederhäftighet eller vilja beskylla honom
för "antisemitisk hets". Men när man i
våra dagar får läsa hysteriska
och vettlösa utgjutelser av kända
författare, där "antisemitismen"
beskrivs som en abnorm och sjuklig
företeelse, som med alla medel måste
bekämpas - ja, då vet man knappast
vad man skall tro om vederbörandes
vederhäftighet! Tacitus var som bekant en
alltigenom objektiv skriftställare och han
var ingalunda den ende, som fördömde
judarna. Dit hörde även män som
Luther, Kant, Goethe, Schopenhauer,
Schleiermacher, Kierkegaard, Nietsche,
Swedenborg, Viktor Rydberg, Strindberg, Ekelund
m fl., vilka man väl ändå ej kan
beskylla för "ovederhäftighet"!
Snarare finns väl goda skäl att
beskylla våra judevänner för
detta fel.
[Aktb 43, p 6, sändes
6/1/89] Hur
är då detta märkliga folk
beskaffat, som i alla tider framkallat alla
folks avsky och förbittring,utan att man
som rimligt skäl härtill kan ange
något annat än judens egen
motbjudande karaktär? Det är ej
svårt att övertyga sig härom
genom att studera den bok, som går under
namn av "Gamla Testamentet", men som i
själva verket icke är något
annat än judarnas egen bibel, den
enastående urkund vari detta folk med
fullkomlig uppriktighet, för att inte
säga naivitet, blottlägger sitt
innersta, sitt gränslösa högmod
och egenrättfärdighet, sin
besynnerliga "fromhet" och moralitet, som i
kristen skepnad förgiftat hela
Europa. Man behöver ju endast
läsa en av "Davids psalmer", som de kallas,
för att övertyga sig härom. Ty
man måste i sanning vara förblindad
av den gängse "kristliga" propagandan
för att se något äkta kristligt
i dessa egenrättfärdiga
lovsånger. "Hör, Herre,
rättfärdigheten, akta till mitt rop,
lyssna till min bön, som icke går
från falska läppar! Min rätt
skall utgå från dig; dina ögon
skåda vad rättvist är. Du
prövar mitt hjärta, besöker det
om natten, rannsakar mig och finner intet;
någon ond tanke av mig går icke
över min mun". Osv (17 ps.). Judarnas
religion är och har alltid varit den
renodlade Materialismens "religion" - om man nu
kan tala om en sådan! I själva verket
saknar de all religion, som ju städse
är riktad på det ideella och
översinnliga. "Mitt rike är icke av
denna världen", sade Jesus. Judarna
däremot känner icke till något
annat rike än denna världen och dess
härligheter. "Judendomen är enligt
fariséisk uppfattning en
hänsidesreligion (!), en religion av denna
världen", (Marcus Ehrenpreis). Judens hela
diktan och traktan går ut på att
förvärva jordisk makt och rikedomar
samt i sista hand herraväldet över
hela jorden. Om han förkastar Jesus som den
utlovade Messias, så beror det endast
därpå, att denne aldrig lovat dem
något sådant. När juden ber
till sin gud Jahveh Zebaoth (Härskarornas
gud!) så gäller hans böner
uteslutande jordisk välfärd och det
blott för det egna folket. Alla andra folk
är honom likgiltiga eller värda
avsky.
[Aktbil 43, p 9, 6/1/89]
Det har aldrig
någonsin funnits en sådan
fulländad EGOISM på denna jord som
judens. Men "Tio Guds bud" och Lagen,
säger man - de utgör väl
ändå ett bevis för sann fromhet!
- Jo, jag tackar! Nej, de var ingenting annat
än rent världsliga föreskrifter,
ofta nog av den mest motbjudande karaktär,
vittnande om en otroligt rå karaktär,
sådana varje civiliserat folk håller
sig med, men har ingenting med religion att
göra. För juden däremot var de
den enda "religionen".
När den "troende" juden tillbeder Jahveh
och lovprisar hans makt och härlighet,
så är det i själva verket sig
själv och sitt folk han tillbeder.
[Aktbil 43, p 10, 6/1/89]
Här har vi att
söka roten till det gränslösa
övermod och andliga högmod, som i alla
tider utmärkt juden. "Jahveh, du
är den högste över hela jorden;
du är upphöjd över alla gudar".
(Ps. 97:9) Det bör väl vara tydligt
för varje tänkande människa, att
ett sådant sinnelag är raka motsatsen
till det, som Jesus ville lära oss. Det
finns inte någon som helst
beröringspunkt dem emellan. Judarnas gud,
även kallad Jahveh eller Jaho (Delitsch),
var och är uteslutande judarnas nationalgud
och intet annat folks - allra minst då
"mänsklighetens", som för dem
utgör föremål för allra
största förakt . Med kristendomens Gud
har denne Jahveh intet som helst att göra.
Att man på kristet håll ännu i
denna dag icke förstått detta - utom
vissa undantag - tillhör de
vidunderligheter, som den mänskliga
Dumheten tycks vara begiven på. Man
säger sig tro på Kärlekens Gud -
men samtidigt har man ingenting emot att dyrka
Egoismens gud - ty man är ju i allafall en
jordisk varelse! Att det ena icke låter
sig förenas med det andra, det begriper
aldrig medelmåttan, fastän den
enklaste logik säger oss det.
Ett belysande exempel på den judiska
"fromheten" utgör den även av
våra kristna högt beundrade Jobs bok.
I denna får man som bekant stifta
bekantskap med en förmögen jude, som
drabbats av åtskilliga motgångar och
som fördenskull högljutt beklagar sig
inför Jahveh. Att hans motgångar
kunnat vara självförvållade, kan
inte ett ögonblick falla honom in -: han
är rättfärdig och oskyldig i sina
egna ögon. "Till dess jag dör
låter jag ej min oskuld tagas ifrån
mig. Vid min rättfärdighet vill jag
hålla mig fast och den släpper jag
icke". (kap. 27)
- [Aktbil 43, p11, 6/1/89]
En äkta jude! Och
sådana högfärdiga kräk
beundras av våra kristna! En annan
egenskap, som enligt Schopenhauer alltid varit
utmärkande för juden, är hans
totala brist på Verecundia
(anständighet, blygsamhet). Att detta har
sin riktighet, kan säkerligen icke
bestridas. Men denna skamlöshet, som juden
visserligen stundom söker dölja,
utgör ett otvetydigt tecken på en
alltigenom lågsinnad och simpel
karaktär och har utan tvivel mer än
något annat bidragit tilld den avsky, som
redan antikens folk kände för den
judiska rasen.
Att man under sådana
förhållanden kunnat göra
judarnas bibel till en "kristen" urkund, under
namn av "Gamla Testamentet", hör till de
vidunderligheter, som vi dessvärre
ännu måste dras med. Det är
måhända i viss mån
förklarligt om de första kristna, som
ju till stor del var judar, funnit detta vara i
sin ordning, eftersom de blivit uppfostrade i
denna "religion", men att de i våra dagar
så envist kan hålla fast vid denna
orimlighet är mer än underligt. Inte
alla har dock låtit lura sig av denna
absurda hopblandning av två absolut
väsensskilda religiösa urkunder som GT
och NT. Redan i andra århundradet efter
Kristus uppträdde en man vid namn Marcion
med krav på GT:s skiljande från det
Nya Testamentet och som fick så
många anhängare, att hans kyrka
utgjorde en verklig fara för den ortodoxa.
I vår tid har män som Kant,
Schleiermacher och Harnack m fl yrkat på
detsamma - naturligtvis utan resultat! Den
mänskliga DUMHETEN är som bekant
outrotlig. Säkert är, att inte
förrän detta har skett, kommer Jesu
evangelium om Guds rike aldrig att bli känt
av människorna.
Vad ville då denne underlige man
från Nazareth i Galiléen, som hans
anhängare kallade för "Guds son" och
den utlovade Messias (Christos), men som i
verkligheten var en människa liksom alla
andra (Joh. 8:40), om än utrustad med
säregna andliga gåvor, som höjer
honom över alla andra. "Ich beuge mich vor
ihm, als der göttlichen Offenbarung des
höchsten Prinzips der Sittlichkeit"
(Goethe). Jesus tillhör dessa ensamma och
oförstådda andar, som den stora
Massan aldrig någonsin kan
förstå och vilka, om de alltför
hänsynslöst uppreser sig emot Massans
konventionella fördomar, med livet
får plikta för sin djärvhet.
Därför kan ju intet vara tokigare
än att vilja av Kyrkan lära sig vad
Jesus av Nazareth ville, ty denna vet det minst
av alla, eftersom just den är den
vedertagna och fastslagna Sanningens beskyddare.
Men vad frågade väl Jesus efter det
vedertagna och fastslagna! (Matth. 9:13, 9:17)
Det var just detta, som han var kommen för
att bekämpa! (Mt. 10:39) Vad frågade
väl han efter Mose lag och profeterna,
eller vad brydde han sig om dessa "objektiva
sanningar" och "eviga trossatser", som de
skriftlärda och professorerna söka
inbilla oss vara till för vår eviga
salighet, medan de i verkligheten endast
tjänar till att tillfredsställa deras
fåfänga och ärelystnad. "Ve
eder, skriftlärde och fariséer, I
skrymtare, att I tillsluten himmelriket för
människorna!" (Mt. 23 kap.) Med dessa ord
har Jesus icke bara vänt sig mot sin tids
"skriftlärde" utan lika mycket mot
våra dagars professorer och biskopar etc
vilkas skrymteri och andliga högfärd
är minst lika stor som de
förutnämndas.
Att en sådan gud som judarnas nationalgud
för Jesus måste vara rena rama
Styggelsen, ja Lögnens fader själv -:
det bör vara klart för envar, som
äger någon förmåga att
tänka. Men det är som bekant
sällan fallet. [Från Sthlms
tingsrätts utskrifter, Akt B8-4-89, Aktb
124]
|