REVISIONISMENS SEGRAR

ROBERT FAURISSON
Den 11 december 2006

Till president Mahmoud Ahmadinejad

Till våra samvetsfångar Ernst Zündel, Germar Rudolf, Horst Mahler

Till Arthur Butz, Fred Leuchter, Barbara Kulaszka, Ahmed Rami, Gerd Honsik, Heinz Koppe

 Sammanfattning

Vid Nürnbergrättegången (1945–1946) anklagade segrarmakternas domstol det besegrade Tyskland i synnerhet

1) för att ha beordrat och planerat den fysiska utrotningen av Europas judar;

2) för att till detta ändamål ha förfärdigat och använt vissa massförstörelsevapen, i synnerhet sådana som den kallade ”gaskamrar”;

3) för att väsentligen med dessa vapen men också med andra medel ha vållat sex miljoner judars död.

Till stöd för denna trefaldiga anklagelse, vilken under de senaste sextio åren regelbundet framförts av alla de viktiga massmedierna i Västerlandet, har intet bevis, som hållit för en närmare granskning, framlagts. Professor Faurisson drog år 1980 slutsatsen:

”Hitlers föregivna gaskamrar och det föregivna folkmordet på judarna är en och samma historiska lögn, som har möjliggjort ett gigantiskt politiskt och ekonomiskt bedrägeri, vars huvudsakliga förmånstagare är staten Israel och den internationella sionismen och vars huvudsakliga offer är det tyska folket – men inte dess ledare – och det palestinska folket i dess helhet.”

År 2006 håller han helt och fullt fast vid denna slutsats. Under närmare sextio år har revisionisterna, med fransmännen Maurice Bardèche och Paul Rassinier som de båda första, vunnit en historiskt och vetenskapligt sett imponerande rad segrar över sina motståndare. Tjugo exempel på dylika segrar alltsedan år 1951 intill i dag skall ges här anföras.

Revisionismen är inte en ideologi utan en metod, som drivs av strävan till exakthet i historiska ting. Omständigheterna har gjort att revisionismen också är vår tids stora intellektuella äventyr.

Förord

Föreliggande översikt har till titel ”Revisionismens segrar”, inte ”Revisionismens historia” eller ”Argument för revisionismen”. Den handlar endast om segrar, som våra motståndare har måst tillerkänna oss antingen uttalat eller outtalat. Alltså skall man inte vänta sig att här finna ett systematiskt omnämnande av revisionistiska författare, arbeten eller argument. Om jag likväl måste rekommendera ett litet urval revisionistiska texter, vill jag föreslå det främsta referensverket, det vill säga The Hoax of the Twentieth Century – The Case Against the Presumed Extermination of European Jewry, utgivet av Arthur Robert Butz år 1976. Boken är mästerlig. De trettio år den existerat har ingen försökt sig på den ringaste vederläggning, så stadigt är den byggd. Jag rekommenderar i synnerhet 2003 års upplaga, utökad med fem anmärkningsvärda tillägg. Det är också lämpligt att läsa Fred Leuchters berömda studie, An Engineering Report on the Alleged Execution Gas Chambers at Auschwitz, Birkenau and Majdanek, Poland, i synnerhet den praktutgåva som Samisdat Publishers i Toronto verkställde år 1988 och som på sidan 42 innehåller ett särskilt viktigt brev, daterat den 14 maj 1988, om den fullständiga avsaknaden av öppningar i taken till de föregivna gaskamrarna i krematorierna II och III i Auschwitz-Birkenau. Fred Leuchter har framställt tre ytterligare redogörelser för gaskammarfrågan. Man skall heller inte förbigå den tyske forskningskemisten Germar Rudolfs bok Lectures on the Holocaust – Controversial Issues Cross Examined, Theses & Dissertations Press (PO Box 257768, Chicago, IL 60625, USA 2005), jämte författarens imponerande utgivning av tidskriften Vierteljahreshefte für freie Geschichtsforschung (hittills fler än trettio nummer), för att icke nämna hans engelskspråkiga tidskrift The Revisionist och ett stort antal andra publikationer. Allt som allt utgör det arbete Germar Rudolf hittills utfört (han är nu 42 år gammal och sitter i fängelse i Tyskland) en imponerande vetenskaplig prestation. Låt oss slutligen nämna den kanadensiska advokaten Barbara Kulaszkas magnum opus Did Six Million Really Die? – Report of the Evidence in the Canadian “False News” Trial of Ernst Zündel, 1988, publicerat år 1992. Med sitt sammanträngda tryck motsvarar den en tusensidig volym i vanligt bokformat. Texten visar hur under de två långa rättegångarna mot Ernst Zündel i Toronto åren 1985 och 1988 den andra sidan, när den ställdes inför den revisionistiska argumentationen, helst enkelt bröt samman: ett verkligt Stalingrad för de renläriga historikerna, begynnande med den störste av dem, Raul Hilberg. Väsentliga studier har skrivits av tyskarna Wilhelm Stäglich och Udo Walendy, italienaren Carlo Mattogno, spanjoren Enrique Aynat Eknes, schweizaren Jürgen Graf och ett tiotal ytterligare författare. De 97 utgåvorna av Journal of Historical Review (1980–2002), till stor del av amerikanen Mark Webers hand, utgör en fyndgruva av information om den revisionistiska forskningens alla sidor. I Frankrike har Pierre Guillaume, Serge Thion, Henri Roques, Pierre Marais, Vincent Reynouard och Jean Plantin tagit vid där Maurice Bardèche och Paul Rassinier slutade. Det finns nu otaliga revisionistiskt inriktade publikationer och nätplatser runt om i världen, och detta trots rådande censur och förtryck.

Likväl förblir ”Förintelsen” den enda officiella religionen i hela Västerlandet, en mordlysten religion, om någonsin. Och en religion som fortsätter att bedraga miljontals goda själar å det grövsta: genom att visa fram högar av glasögon, hår, skor eller resväskor och kalla dem för ”reliker” av de ”gasade”, förfalskade eller bedrägligt utnyttjade fotografier, oskyldiga dokuments texter förvanskade eller avsiktligt feltolkade, en ändlös ström av minnesmärken, ceremonier, föreställningar, intrummandet ”Förintelsen” i våra hjärnor så tidigt som i grundskolan, organiserade gruppresor till det föregivna judiska martyriets heliga orter och stora skådeprocesser mot kättare med krav på lynchjustis.

President Ahmadinejad har brukat det rätta ordet: den föregivna ”Förintelsen” av judarna är en ”myt”, det vill säga en tro, som vidmakthålls av godtrogenhet eller okunnighet. I Frankrike är det fullkomligt lagligt att offentligt uttala att man inte tror på Gud, men det är förbjudet att säga att man inte tror på ”Förintelsen” eller bara att man tvivlar på den. Detta förbud mot varje slags ifrågasättande blev formellt och officiellt genom lagen av den 13 juli 1990. Den nämnda lagen offentliggjordes i Journal officiel de la République française dagen därpå, den 14 juli, republikens och frihetens åminnelsedag. Lagen anger att straffet kan uppgå till så mycket som ett års fängelse och 45 000 euro i böter, men det kan också utfärdas befallning att betala skadestånd och bekosta dyrbar publicering av domen. Hithörande rättspraxis specificerar att allt detta gäller ”också om [dylikt ifrågasättande] framställs i en inlindad eller tvivelaktig form eller genom insinuation” (Code pénal, Paris, Dalloz, 2006, s. 2059). Alltså har Frankrike endast en myt, den om ”Förintelsen”, och vet av endast ett slags hädelse, den som kränker ”Förintelsen”.

Den 11 juli 2006 kallades jag än en gång inför rätta i en domstol i Paris på grundval av denna särskilda lag. Chefdomaren Nicolas Bonnal hade nyligen deltagit i en kurs om hur man slår till mot revisionism på internet, en kurs som organiserades av Simon Wiesenthal Centrets europeiska kontor i Paris under beskydd av Conseil représentatif des institutions juives de France (CRIF, Representativa rådet för judiska institutioner i Frankrike)! I ett pressmeddelande, som bar den triumferade rubriken ”CRIF deltar aktivt i att utbilda europeiska domare” drog sig inte denna judiska organisation, vars politiska makt är oerhörd, för att förkunna urbi et orbi att den räknade Nicolas Bonnal bland sina elever eller utbildade (www.crif.org).

Men icke nog därmed. Vid rättegången mot mig råkade statsåklagaren till på köpet vara en judinna vid namn Anne de Fontenette. Oaktat att hon talade i en sekulär stats namn, ropade hon i slutet av sitt tal, vari hon krävde en fällande dom, på hämnd av ”Jahve, det utvalda folkets beskyddare” mot Farissons ”lögnaktiga läppar”, eftersom han givit en telefonintervju av revisionistisk natur till den iranska radio- och televisionsstationen Sahar 1.

 

Den revisionistiska forskningens rön

Tyskarna i Tredje riket ville upprota judarna från Europa men inte utrota dem. De sökte en ”slutgiltig” eller ”slutlig territoriell lösning av judefrågan”, inte en ”slutlig lösning” i bemärkelsen av någon fysisk förintelse (att önska en ”slutgiltig lösning av arbetslösheten” är inte att vilja döda de arbetslösa). Tyskarna hade koncentrationsläger men inte ”förintelseläger” (ett ord som de allierades propaganda uppfunnit). De använde desinficeringsgaskamrar, som fungerade huvudsakligen med ett insektgift kallat Zyklon-B (vars verksamma beståndsdel är vätecyanid), men hade aldrig några gaskamrar eller gasbilar för avlivning av människor. De använde krematorieugnar för att bränna de dödas kroppar men inte för att kasta levande människor i dem. De fotografier, som efter kriget påstods bevisa ”nazistiska illdåd”, visade oss lägerfångar som antingen var sjuka, döende eller döda, men inte dödade. Med de allierades blockad och bombmattor över tyska städer, med det sammanbrott som kom mot slutet av nära sex års krig, med svält och epidemier, främst av tyfus, som härjade landet och i synnerhet lägren i väster, vilka översvämmats av fångar som evakuerats från lägren i öster, och alltså led svår brist på livsmedel och läkemedel, behövde man Zyklon-B till skydd mot tyfusen.

I den masslakt, som krig är, lider människor. I ett modernt krig lider de krigförande ländernas civilbefolkningar lika mycket som, om inte mer än, deras soldater. Under den konflikt, som från 1933 till 1945 ställde de europeiska judarna mot tyskarna, fick de lida, men oerhört mycket mindre än de har mage att påstå. Förvisso behandlade tyskarna dem som en fientlig eller farlig minoritet (och inte utan en viss rätt), och mot dessa människor leddes Tredje rikets myndigheter på grund av kriget att vidtaga allt mer tvingande polisiära eller militära säkerhetsåtgärder. I vissa fall bestod dessa åtgärder i förpassning till interneringsläger eller rent av deportation till koncentrations- eller tvångsarbetsläger. Ibland förekom det att judar även avrättades för sabotage, spionage, terrorism och i synnerhet för gerillaverksamheter till de allierades förmån, huvudsakligen på den ryska fronten men icke enbart därför att de var judar. Ej heller beordrade eller tillät Hitler att någon dödades på grund av dennes ras eller religion. Vad siffran sex miljoner döda judar anbelangar, är den en rent påhitt, som aldrig har underbyggts med dokument, trots de ansträngningar som gjorts i den riktningen av Yad-Vashem-institutet i Jerusalem.

Gentemot de fruktansvärda anklagelser, som slungats mot det besegrade Tyskland, har revisionisterna sagt till de anklagande:

1)Visa oss ett enda dokument, som enligt er åsikt bevisar att Hitler eller någon annan nationalsocialist beordrade och planerade judarnas fysiska utrotning.

2)Visa oss det massförstörelsevapen som gaskammaren föreges ha varit. Visa oss en enda sådan i Auschwitz eller annorstädes. Och om ni händelsevis påstår att ni inte kan visa oss någon sådan, därför att, som ni säger, tyskarna förstörde ”mordvapnet”, förse oss då åtminstone med en teknisk ritning föreställande något av dessa slakthus, med vilka, som ni säger, tyskarna förintade människor, och förklara hur detta vapen med en sådan sagolik effektivitet i att döda hade kunnat fungera utan att samtidigt döda dem som skötte det eller dessas medhjälpare.

3) Förklara för oss hur ni har kommit fram till siffran sex miljoner offer.

Emellertid har under de mer än sextio år som gått de judiska och icke-judiska anklagande historikerna visat sig oförmögna att besvara dessa frågor. Därmed har de framkastat anklagelser utan att förete bevis. Det är vad som kallas förtal.

Men det finns något ännu allvarligare: revisionisterna ha lagt fram en rad fastställda fakta, som bevisar att den fysiska förintelsen, gaskamrarna och de nämnda sex miljonerna döda inte kan ha förekommit. 1) Det första av dessa fakta är att under hela den tid kriget varade levde miljontals europeiska judar fullt synliga för alla i den övriga befolkningen, varvid en stor del av dem var sysselsatta av tyskarna att arbeta i deras fabriker, eftersom de led svårt av bristen på arbetskraft, och dessa miljontals judar dödades alltså inte. Ännu bättre: tyskarna erbjöd ideligen, ända till de sista krigsmånaderna, att överlämna så många judar till de allierade som dessa ville, på det klart utsagda villkoret att de allierade inte fick därefter skicka dem till Palestina. Detta förbehåll gjordes av respekt för ”de ädla och tappra araberna” i detta område,  vilka redan var våldsamt ansatta av judiska kolonister. 2) Det andra faktum, som man nogsamt dolt för oss, är att övergrepp förövade mot judar kunde medföra de strängaste straff: dödandet av en enda jude eller judinna kunde medföra att förövaren, även om han var en tysk soldat, dömdes till döden av en krigsrätt och arkebuserades. Med andra ord fortsatte judarna under tyskt styre att åtnjuta strafflagens skydd också gentemot de väpnade styrkorna. 3) Det tredje av dessa fakta är att de föregivna nazistiska gaskamrarna i Auschwitz eller annorstädes helt enkelt är otänkbara på självklara fysikaliska och kemiska grunder. Efter en påstådd gasning av hundratals eller tusentals människor med vätecyanid i ett slutet utrymme hade aldrig andra kunnat så snart träda in i ett sannskyldigt bad av detta gift och företaga sig att handskas med och avlägsna så många lik, vilka genomförgiftade med cyanidgas både utvärtes och invärtes skulle ha blivit oberörbara. Vätecyanid häftar fast vid ytor, genomtränger rent av cement och tegel och är mycket svår att avlägsna från ett rum medelst ventilation. Den genomtränger huden, den sätter sig fast i kroppen, blandar sig med dess vätskor. I Förenta staterna är det just detta gift som alltjämt i dag används i en avrättningskammare för att döda en dömd brottsling, men just denna kammare är byggd av stål och glas och är försedd med ett maskineri, som med nödvändighet är ganska invecklat och kräver en utomordentlig precision i användningen. Det räcker att se en amerikansk gaskammare utformad för att döda en enda individ för att inse att de påstådda gaskamrarna i Auschwitz, som föreges ha tjänstgjort till att döda stora massor av individer, dag ut och dag in, varken kan ha existerat eller fungerat.

Människor frågar: Vad blev det då av alla dessa judar, om vilka vi revisionister av vår forskning dragit slutsatsen att de aldrig dödades? Svaret finns redan, mitt framför våra ögon och inom vars och ens räckhåll: en del av Europas judiska befolkning dog, liksom tiomiljontals icke-judar, på grund av kriget och svält och sjukdom, och en annan del överlevde helt enkelt kriget i miljoner. Dessa senare har falskeligen sagt om sig själva att de ”överlevde som genom ett under”. År 1945 fanns det miljoner ”överlevare” och sådana som ”klarat sig som genom ett under”, och de spred sig ut över världen till ett femtiotal länder, däribland Palestina. Hur kan ett påstått beslut att fysiskt totalt förinta judarna ha lett till att miljoner judar överlevde ”som genom ett under”? Med miljoner sådana är det inte längre ett under, det är ett falskt underverk, en lögn, ett bedrägeri.

För min egen del sammanfattade jag år 1980 i en mening med 60 ord på franska de rön som den revisionistiska forskningen gjort:

Hitlers föregivna gaskamrar och det förgivna folkmordet på judarna är en och samma historiska lögn, som har möjliggjort ett gigantiskt politiskt och ekonomiskt bedrägeri, vars huvudsakliga förmånstagare är staten Israel och den internationella sionismen och vars huvudsakliga offer är det tyska folket – men icke dess ledare – och det palestinska folket i dess helhet.

Idag år 2006, det vill säga tjugosex år senare, vidhåller jag denna mening i sin helhet. Den har inte ingivits mig genom någon politisk eller religiös sympati eller antipati över huvud taget. Den hade sin grund i bestyrkta fakta, som hade börjat bringas i dagen av dels Maurice Bardèche år 1948 och 1950 i hans två böcker om Nürnbergrättegången, dels Paul Rassinier som, också år 1950, utgav sin bok Le Mensonge d’Ulysse (Odysseus’ lögn) (Se The Holocaust Story and the Lies of Ulysses, Costa Mesa, California, Institute of Historical Review 1990, XVIII-447 ss.). Från år 1951, år efter år har våra motståndare, som är så rika, så mäktiga, så ivriga att öva allt slags förtryck mot historierevisionismen, funnit sig alltmer tvungna att medge att vi har rätt på det tekniska, vetenskapliga och historiska planet. De segrar, som andravärldskrigsrevisionismen hemburit, är många och ansenliga men, som ledsamt nog måste inses, förblir de alltjämt i våra dagar nästan helt okända för den större allmänheten. De mäktiga har gjort allt för att dölja dessa segrar för världen. Det är förståeligt: deras herravälde över och uppdelning av världen emellan sig är på sätt och vis grundade i religionen om den påstådda ”Förintelsen” av judarna. Att ifrågasätta ”Förintelsen”, att offentligt avslöja det utomordentliga bedrägeri som den i allt är, att draga maskerna av politikerna, journalisterna, historikerna, akademikerna och kyrkoledarna, klaner och kotterier, som i mer än sextio års tid förkunnat osanningar, alltmedan de slungat bannstrålar mot de icke-troende, är ett farligt äventyr. Men som här skall framgå, synes trots detta förtryck tiden till sist vara på revisionisternas sida.

Exempel på revisionistiska segrar

Jag skall här erinra om endast tjugo av dessa segrar:

1) År 1951 uttalade juden Léon Poliakov, som hade varit ledamot av den franska delegationen vid Nürnbergrättegången (1945-1946), sin slutsats att vi till vårt förfogande har ett överflöd av dokument för alla sidor av Tredje rikets historia, med undantag för en enda: ”kampanjen för utrotandet av judarna”: För denna, skrev han, ”finns intet dokument i behåll, kanske har det aldrig ens funnit något” (Bréviaire de la haine, Paris, Calmann-Lévy, 1974 [1951], s. 171; engelsk översättning: Harvest of Hate, New York, Holocaust Library, 1979, revised and expanded edition).

Anmärkning: Här har vi ett utomordentligt medgivande till den revisionistiska sidans förmån. I själva verket skulle ett sådant väldigt kriminellt företag, man antar att tyskarna tänkte ut, beordrade, organiserade och genomförde, ha förutsatt en order, en plan, instruktioner, en budget. Ett sådant företag, som genomfördes under flera år på en hel kontinent och medförde miljoner offers död, skulle ha efterlämnat en uppsjö av dokumentbevis. Alltså gäller att om man säger oss att det kanske aldrig existerade något sådant dokumentbevis, är det därför att brottet i fråga inte förövades. I den fullständiga avsaknaden av dokument har historikern inte längre något annat att göra än att tiga. Léon Poliakov gjorde detta medgivande år 1951, det vill säga för femtiofem år sedan. Det måste emellertid påpekas att från 1951 till 2006 har också hans efterträdare misslyckats med att finna det minsta dokumentbevis. Då och då, här och var, har vi bevittnat försök man gjort att få oss att tro på den ena eller andra upptäckten av något dylikt, men som framgår nedan, har ”upptäckarna” och deras offentliggörare varje gång tvingats frångå sitt anspråk.

2) År 1960 skrev Martin Broszat, en medarbetare vid Institutet för nutidshistoria i München, ”Varken i Dachau eller i Bergen-Belsen eller i Buchenwald gasades några judar eller andra fångar” (”Keine Vergasung in Dachau”, Die Zeit, den 19 augusti 1960, s. 16).

Anmärkning: Detta plötsliga och oförklarade medgivande är betydelsefullt. Vid Nürnbergrättegången var den enda gaskammare för avlivning av människor som kärandesidan vågade visa i en film den i Dachau, och de vittnesmål som handlade om föregivna gasningar till döds i de tre ovannämnda lägren var många. Martin Broszat erkände därför implicit att dessa vittnesmål var falska. Han sade oss inte i vilket avseende de var falska. Ej heller sade han oss i vilket avseende andra dylika vittnesmål rörande exempelvis Auschwitz, Majdanek, Treblinka, Sobibór eller Bełżec skulle fortsätta att anses trovärdiga. På 1980-talet fanns i Dachau en skylt, som på fem språk uppgav att ”gaskammaren”, som turisterna besökte, ”var kamuflerad till duschrum” men ”aldrig användes” som sådan. Revisionisterna frågade sedan i vilket avseende rummet kunde betecknas som ”gaskammare” för avlivning av människor. Då tog myndigheterna vid Dachaumuseet ned skylten och satte upp en annan, där man nu kan läsa på tyska och engelska ”Gaskammare. Detta var centret för potentiellt massmord. Rummet kamuflerades som duschrum och försågs med falska duschmunstycken för att vilseleda offren och hindra dem från att vägra gå in i rummet. Under 20 minuter kunde upp till 150 personer samtidigt kvävas till döds med giftgas av blåsyra (Zyklon B).” Lägg märke till orden ”potentiellt” och ”kunde”. Detta ordval vittnar om ett slugt bedrägeri: informationen inger  besökarna tanken att den sagda ”gaskammaren” faktiskt användes för att döda människor men möjliggör samtidigt för museet att genmäla till revisionisterna: ”Vi har inte uttryckligen sagt att denna gaskammare användes för att döda människor. Vi har endast sagt att den då för tiden kunde ha använts för att döda ett visst antal människor.” För att sammanfatta: År 1960 tillkännagav Martin Broszat i ett enkelt brev utan någon förklaring att ingen hade gasats i Dachau, varefter myndigheterna vid Dachaumuseet mycket generade försökt med allsköns bedrägliga trick, som de med tiden ändrat, att lura sina besökare att tro att man i detta rum, som liknar ett duschrum (och med rätta, eftersom det var ett sådant), hade faktiskt gasat människor.

3) År 1968 gjorde den judiska historikern Olga Wormser-Migot i sin avhandling Le Système concentrationnaire nazi, 1933–1945 (Paris, Presses universitaires de France) en fyllig framställning av vad hon kallade ”problemet med gaskamrarna” (ss. 541–544). Hon yppade sin skepsis rörande värdet av somliga välkända vittnens uppgifter om existensen av gaskamrar i sådana läger som Mauthausen och Ravensbrück. Ifråga om Auschwitz I var hon kategorisk: detta läger, där ännu i dag turisterna besöker en föregiven gaskammare, var i själva verket ”utan någon gaskammare” (s. 157).

Anmärkning: För att kunna slunga sina fasaväckande anklagelser mot de besegrade om gasningar till döds har anklagarna litat endast till vittnesmål, och dessa vittnesmål har inte bestyrkts. Låt oss notera detta om det särskilda fallet Auschwitz I: Det var alltså 38 år sedan som en judisk historiker hade modet att skriva att detta läger var ”utan någon gaskammare”. Men alltjämt i dag, år 2006, kommer turister i strömmar för att besöka ett slutet rum, som myndigheterna dristar sig till att falskeligen utge såsom en ”gaskammare”. Här ser vi hur man övar ett rent bedrägeri.

4) År 1979 undertecknade trettiofyra franska historiker en lång gemensam förklaring till svar på mina tekniska argument, varmed jag avsåg att visa att föregivandet, att nazistiska gaskamrar hade existerat och fungerat, stred emot vissa radikala materiella omöjligheter. Enligt den officiella versionen hade Rudolf Höss, en av de tre män som i tur och ordning varit kommendant i Auschwitz, bekänt (!) och beskrivit hur judar hade gasats i Auschwitz och Birkenau. Enligt denna mycket vaga bekännelse hade, när offren föreföll ha dragit sitt sista andetag, en ventilationsapparat satts på och en grupp judiska fångar genast trätt in i det stora rummet för att hämta ut liken och släpa dem till krematorieugnarna. Rudolf Höss uppgav att dessa judar utförde sitt arbete med en slö likgiltighet, samtidigt som de åt och rökte. Jag har påpekat att något sådant inte hade kunnat ske: Man kan inte gå in utrymmen mättade med vätecyanidgas (en giftig, genomträngande och explosiv förening), medan man röker och äter och sedan beröra, gripa tag i och släpa ut, med användande av all sin styrka, tusentals kroppar genompyrda med detta gift och alltså oberörbara. I sin förklaring gav mig de trettiofyra historikerna detta svar: ”Man får inte fråga hur ett sådant massmord var tekniskt möjligt. Det var tekniskt möjligt, därför att det hände.” (Le Monde, den 21 februari 1979, s. 23)

Anmärkning: Detta svar kringgår den ställda frågan. Om någon undviker en fråga på detta sätt, är det därför att han icke är i stånd att besvara den. Och om trettiofyra historiker finner sig vara till den grad oförmögna att förklara hur ett brott av denna omfattning förövades, är det därför att detta brott strider mot naturlagarna och alltså är inbillat.

5) Det var även år 1979, som de amerikanska myndigheterna till sist beslöt att offentliggöra vissa flygfotografier av Auschwitz, vilka dittills hållits hemliga. Antingen de gjorde det av cynism eller naivitet, gav skriftens två författare, de förra CIA-männen Dino A. Brugioni och Robert G. Poirier, sin lilla fotografisamling titeln The Holocaust Revisited och lade här och där till etiketter med påskriften ”gaskammare” eller ”gaskamrar”, men i deras kommentarer fanns alls ingenting som berättigade till dessa beteckningar. (Central Intelligence Agency, Washington, februari 1979, ST-79-10001).

Anmärkning: Idag år 2006 leder denna bluff våra tankar till den eländiga förevisning den dåvarande amerikanske utrikesministern Colin Powell gjorde, när han med samma metod att klistra etiketter på flygfotografier sökte bevisa existensen av fabriker för framställning av ”massförstörelsevapen” i Saddam Husseins Irak. I själva verket bringar dessa fotografier av Auschwitz försöket att bevisa de nazistiska gaskamrarna i vanrykte. Vad man tydligt kan se på dem är krematoriebyggnader utan några människomassor hopfösta utanför i väntan på att träda in i de föregivna avklädningsrummen och de föregivna dödskamrarna. Den omgivande marken är fri från hinder och synlig från alla håll. Blomrabatterna i de trädgårdstäppor, som löper runt krematorierna, är prydligt anlagda och visar inga spår av att ha blivit nedtrampade varje dag av tusentals människor. Krematorium nr III till exempel gränsar till vad vi nu, tack vare ordentliga dokument från Statliga museet i Auschwitz, vet ha varit en fotbollsplan och ligger nära en volleybollplan (Hefte von Auschwitz, 15, 1975, plansch på sidan 56 och sidan 64). Detta krematorium ligger också nära arton sjukhusbaracker i manslägret. De västallierade gjorde trettiotvå flyguppdrag ovanför detta område, vilket också innefattade de stora industrianläggningarna i Monowitz. Det är begripligt att de allierades flygvapen anföll industriområdet flera gånger, medan det så mycket som möjligt skonade det som uppenbarligen var ett koncentrations-, arbets och genomgångsläger och inte något ”utrotningsläger”. På själva lägret fälldes i slutet endast några få, spridda bomber.

6) Den 21 april 1982 grundades i Paris en sammanslutning (”ASSAG”) för ”studiet av mord genom gasning under den nationalsocialistiska regimen”, ”med syftet att söka och bekräfta element som utgör bevis för att den nationalsocialistiska regimens tjänstemän i Europa använde  giftgaser för att döda personer av olika nationaliteter, att bidraga till att dessa bevis publiceras, att för detta ändamål upprätta alla nyttiga kontakter på det nationella och internationella planet.” Paragraf 2 av sammanslutningens urkund stadgar: ”Sammanslutningen skall bestå så länge som är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i paragraf 1.” Men denna sammanslutning, som grundades av 14 personer, däribland Germaine Tillion, Georges Wellers, Geneviève Anthonioz född de Gaulle, advokaten Bernard Jouanneau och historikern Pierre Vidal-Naquet, har på nästan ett kvarts sekel aldrig publicerat någonting och finns kvar intill denna dag år 2006. För den händelse det felaktigt påstås att gruppen har framställt en bok med titeln Chambres à gaz, secret d’État (Gaskamrar, statshemlighet), är det befogat att påminna om att den nämnda boken egentligen är en fransk översättning av ett verk, som först utgavs på tyska av Eugen Kogon, Hermann Langbein och Adalbert Rückerl och som innehöll några bidrag av några medlemmar av ”ASSAG” (Paris, Editions de Minuit 1984; engelsk översättning utgiven under titeln Nazi Mass Murder: A Documentary History of the Use of Poison  Gas, New Haven, Yale University Press 1994).

Anmärkning: Bokens franska titel ger i och för sig en god föreställning om innehållet: i stället för bevis, underbyggda med fotografier av gaskamrar, ritningar, skisser, kriminaltekniska redogörelser för mordvapnet, finner läsaren endast spekulationer utgående från vad som kallas ”indicier” (éléments de preuve, ”beviselement”, inte bevis), och detta därför, säger man oss, att dessa gaskamrar hade utgjort den största möjliga hemligheten, en ”statshemlighet”. Om det någonsin funnits ett ”massförstörelsevapen”, som förtjänade en väl utförd kriminalteknisk undersökning, så var det sannerligen detta. Det utgör i själva verket en anomali i vetenskapshistorien, och det på åtminstone två grunder: det hade ingen föregångare och fick ingen fortsättning. Det uppstod ur intet endast för att återgå till intet. Men vetenskapen känner ingen sådan företeelse. I alla händelser kan man säga att blotta faktum att ASSAG alltjämt existerar i dag år 2006 betyder att sammanslutningen ännu inte nått det mål för vilket den grundades för nästan tjugofem år sedan. Den har ännu inte funnit vare sig bevis eller ens något indicium för att de ”nazistiska gaskamrarna” existerat.

7) År 1982 hölls från och med den 29 juni till och med den 2 juli ett internationellt symposium vid Sorbonne med två judiska historiker, François Furet och Raymond Aron, som ordförande. Enligt arrangörerna var det för att auktoritativt och offentligt besvara Robert Faurisson och ”en handfull anarko-kommunister”, som hade givit honom sitt stöd (man syftade här på Pierre Guillaume, Jean-Gabriel Cohn-Bendit, Serge Thion och några andra fritt tänkande människor, varav några judar). På den sista dagen, vid den mycket emotsedda presskonferensen, måste de två ordförandena offentligt tillstå att ”trots den mest vetenskapliga forskning” hade ingen order utfärdad av Hitler att döda judarna påträffats. Gaskamrarna nämnde man överhuvudtaget inte.

Anmärkning: Detta symposium utgjorde det första öppna försöket att visa den stora allmänheten att revisionisterna ljög. Liksom vid andra samlingar av samma slag (särskilt ett som hölls år 1987, åter vid Sorbonne) hindrades revisionister från att närvara, och liksom alla andra sådana möten utan undantag slutade även detta i ett fullständigt fiasko för arrangörerna.

8) Den 26 april 1983 avslutades den långvariga rättsprocess mot mig för ”personlig kränkning genom historieförfalskning” (sic), som främst judiska organisationer igångsatt år 1979. Denna dag gav första kammaren av Paris’ appellationsdomstol, civilmålsavdelningen, sektion A, under domaren Grégoires ordförandeskap ett enhälligt erkännande åt kvaliteten av mitt arbete, alltmedan den fastställde en dom, som funnit mig skyldig till ”personlig kränkning”. Den avgjorde i själva verket att det i mina skrifter om gaskamrarna inte kunde märkas något spår av  obetänksamhet, något spår av slarv, något spår av att ha avsiktligt förbisett något, inte heller något spår av lögn och, som konsekvens därav, ”avgörandet av värdet av de rön [om gaskamrarna] som förfäktas av herr Faurisson är därför en sak endast för sakkunniga, historiker och allmänheten.”

Anmärkning: Om det i det verk en författare skrivit i avsikt att vederlägga föreställningen om gaskamrarna inte kan märkas vare sig någon obetänksamhet, något slarv, något avsiktligt förbiseende, några lögner eller någon ”förfalskning”, så är det bevis för att arbetet i fråga är ett alster av en allvarlig, noggrann, samvetsgrann, hederlig och äkta forskare, ett bevis som väl duger för att tillförsäkra honom den lagliga rätten att offentligt hävda, som han gör, att de sagda gaskamrarna är endast en myt. 

9) Den 7 maj 1983 förklarade Simone Veil, som är judinna och själv ”överlevat folkmordet”, ifråga om gaskamrarna: ”Under en rättegång, som föres mot Faurisson för att han förnekat gaskamrarnas existens, är de som driver målet tvungna att framlägga formella bevis för gaskamrarnas verklighet. Men alla vet att nazisterna förstörde dessa gaskamrar och systematiskt undanröjde alla vittnen.” (France-Soir Magazine, den 7 maj 1983, s. 47)

Anmärkning: Om det finns varken mordvapen eller vittnesmål, vad finns det då kvar? Vad skall man tänka om de platser som förevisas miljoner bedragna besökare såsom gaskamrar?  Vad måste man tänka om de individer som påstår sig ha bevittnat eller överlevat gaskamrarna som genom ett under? Simone Veil är för sin del den första förintelseauktoritet, som sålunda låtit förstå att varje föregivet vittne till gasningar endast kan vara ett falskt vittne. Redan den 6 mars 1979, under en tevesänd diskussion arrangerad av programmet ”Dossiers de l’écran” (Skärmens arkiv) om utsändningen av den amerikanska teveserien ”Holocaust”, hade hon visat sitt förakt för en viss Maurice Benroubi, som presenterats såsom ”vittne till gaskamrarna”. Denne intog till följd därav en ytterst försiktig hållning i jämförelse med den han visat i sitt ”vittnesmål”, som alldeles innan publicerats i veckotidningen L’Express (den 3-9 mars 1979, ss. 107-110).

10) År 1961 utgav juden Raul Hilberg, ortodox historiker nummer ett, den första upplagan av sitt storverk The Destruction of the European Jews, och år 1985 utgav han den andra upplagan, en starkt reviderad och korrigerad version. Skillnaden mellan de två är avsevärd och kan förklaras endast med den rad segrar revisionisterna i mellantiden hemburit. I första upplagan hade författaren fräckt hävdat att ”förintelsen av Europas judar” hade igångsatts efter två order Hitler givit den ena efter den andra. Hilberg varken preciserade datum eller återgav ordalydelsen av dessa order. Därefter gav han sig på att i detalj förklara den politiska, administrativa och byråkratiska processen i denna förintelse. Till exempel försteg han sig till att skriva att i Auschwitz organiserades judeutrotningen av ett tjänsteställe, som svarade för både desinficeringen av kläder och utrotningen av människor (The Destruction of the European Jews, 1961, återutgiven av Quadrangle Books, Chicago, ss. 177, 570). Men år 1983 tog Hilberg fullständigt tillbaka denna förklaring och uppgav i stället att företaget ”att förinta de europeiska judarna” hade, när allt kommer omkring, genomförts utan någon plan, utan någon organisation, centralisering, något projekt eller någon budget utan helt och hållet genom ”ett otroligt möte hjärnor emellan, en samsyn – tankeläsning av en vitt förgrenad byråkrati” (Newsday, New York, 23 februari 1983, s. II/3). Han skulle under ed bekräfta denna förklaring vid den första rättegången mot Ernst Zündel i Toronto den 16 januari 1985 (ordagrant protokoll, s. 848). Han skulle snart därefter bekräfta den ånyo men med andra ord i den starkt reviderade fattningen av hans tidigare nämnda arbete (New York, Holmes & Meier, 1985, p. 53, 55, 62). Han har alldeles nyligen, i oktober 2006, återigen bekräftat den i en intervju han gav tidningen Le Monde: ”Det fanns ingen förut uppgjord vägledande plan. Vad frågan om beslutet beträffar, är den delvis olöslig: ingen order undertecknad av Hitler har någonsin påträffats, otvivelaktigt därför att något sådant dokument aldrig funnits. Jag är övertygad om att byråkratierna handlade genom något slags latent struktur: varje beslut som fattades ledde till ett annat, sedan ett annat och så vidare, även om det inte är möjligt att exakt förutse nästa steg” (Le Monde des livres, 20 oktober 2006, s. 12).

Anmärkning: Det judiska folkmordets historiker nummer ett fann sig alltså vid en viss punkt så hjälplös att han plötsligt frångick sin första version och förklarade ett gigantiskt massmordsföretag som om det förövats genom något liknande den Helige Andes ingripande. Han har ju faktiskt åberopat ett ”möte hjärnor emellan” inom en byråkrati och kallat detta möte ”otroligt”. Om det är ”otroligt”, varför skall man då tro det? Måste man tro det otroliga? Han föreslår också ”tankeläsning” och uppger att denna genomfördes medelst ”samsyn”, men detta är en ren intellektuell spekulation grundad på en tro på det övernaturliga. Hur kan man tro något sådant fenomen, i synnerhet inom en vidsträckt byråkratisk struktur och i all synnerhet inom Tredje rikets byråkrati? Det är värt notera att i Hilbergs efterföljd började de andra officiella historikerna på 1980- och 1990-talen att överge historien och förföll till metafysik och jargong. De frågade sig huruvida man borde vara ”intentionalist” eller ”funktionalist”: måste man antaga att judeutrotningen skedde efter en ”avsikt” (som ännu ej bevisats) och i linje med en samfälld plan (som ännu ej påträffats) eller hade i stället utrotningen skett alldeles av sig själv, spontant och improviserat utan att det fanns någon formell avsikt och utan någon plan? En dylik förnuftslös kontrovers vittnar om historikernas förvirring, om att de är oförmögna att prestera bevis och verkliga dokument att underbygga sin uppfattning med och därför ser sig hänvisade till att teoretisera i tomma intet. I grund och botten är det detta som de på den ena sidan, ”intentionalisterna”, säger oss: ”Det fanns med nödvändighet en avsikt och en plan, som vi ännu inte har funnit men som vi kanske faktiskt upptäcker en dag”, medan de andra sidan, ”funktionalisterna”, hävdar: ”Det finns intet behov av att söka efter bevis för en avsikt eller en plan, ty allt kunde ske utan avsikt, utan plan och utan att några spår lämnades; dylika spår kan inte påträffas, eftersom de aldrig existerat.”

11) I maj 1986 i Frankrike beslöt vissa judar, som oroats sedan de insett att de inte förmådde besvara revisionisterna på förnuftets enkla plan, att skrida till aktion i syfte att erhålla en lag som förbjuder revisionism. De främsta av dessa var Georges Wellers och Pierre Vidal-Naquet, grupperade jämte sina vänner runt landets överrabbin René-Samuel Sirat (Bulletin quotidien de l'Agence télégraphique juive, juni 1986, ss. 1, 3). Efter fyra år, den 13 juli 1990, fick de främst tack vare den förutvarande premiärministern, dåvarande talmannen i nationalförsamlingen, juden Laurent Fabius, en särskild lag antagen, som föreskriver att envar, som offentligt gör revisionistiska uttalanden ifråga om ”judeutrotningen”, kan straffas med upp till ett års fängelse och 45 000 euro i böter samt ytterligare straff. Detta tillgripande av våld är ett flagrant medgivande av svaghet. 

Anmärkning: Georges Wellers och Pierre Vidal-Naquet hade särskilt oroats av domstolsutslaget av den 26 april 1983 (se punkt 8 ovan). Wellers skrev: ”Domstolen medgav att [Faurisson] var väldokumenterad, vilket är falskt. Det är häpnadsväckande att domstolen kunde falla för detta.” (Le Droit de vivre, juni-juli 1987, s. 13). Vidal-Naquet skrev att Paris’ appellationsdomstol ”erkände att Faurissons verk var seriöst – vilket är alldeles upprörande – och fann honom till slut skyldig endast till att ha handlat illvilligt genom att sammanfatta sina teser som slagord” (Les Assassins de la mémoire, Paris, La Découverte 1987, s. 182; här citerad efter den engelska översättningen: Assassins of Memory, New York, Columbia University Press 1992).

12) I augusti 1986 förklarade professorn i historia och dekanus för humanistiska fakulteten vid universitetet i Caen (Normandie), ledamoten av Institut de France och tidigare chef för utskottet för deportationens historia inom den officiella kommittén för andra världskrigets historia, Michel de Boüard, som själv under kriget deporterades som motståndsman, att när allt lagts samman, ”är dossieren rutten”. Han preciserade att dossieren ifråga, den om det tyska koncentrationslägersystemets historia, var ”rutten”på grund av, som han uttryckte det, ”en väldig mängd påhittade historier, felaktigheter som envist upprepades – i synnerhet vad beträffar siffrorna – sammansmältningar och generaliseringar”. Med hänsyftning på revisionisternas studier tillade han att det fanns ”hos den andra sidan mycket noggrant gjorda kritiska studier, som visade dessa överdrifters enfald”. (Ouest-France, 2 och 3 augusti 1986, s. 6)

Anmärkning: Michel de Boüard var yrkeshistoriker och faktiskt den skickligaste franske historikern i ämnet de krigstida deportationerna. Fram till år 1985 försvarade han den strängt renläriga och officiella uppfattningen. Sedan han läst revisionisten Henri Roques’ doktorsavhandling om SS-mannen Kurt Gersteins föregivna vittnesmål, insåg han sitt misstag. Han tillstod det ärligt och gick så långt att han sade att om han dittills personligen hävdat existensen av en gaskammare i lägret Mauthausen, hade han gjort det felaktigt, därför att han trott på vad andra i hans närhet sagt. (Hans förtidiga död år 1989 berövade det revisionistiska lägret en framstående personlighet, som hade beslutat att utge ett nytt arbete, som syftade till att få historiker att vara på sin vakt emot de officiella lögnerna om andra världskrigets historia.)

13) År 1988 skrev Arno Mayer, en amerikansk professor av judisk börd som undervisar i europeisk samtidshistoria vid Princetonuniversitetet, följande om de nazistiska gaskamrarna: ”Källorna för studiet av gaskamrarna är på en gång sällsynta och otillförlitliga” (The ”Final
Solution” in History, New York, Pantheon Books, s. 362).

Anmärkning: Ännu i dag, år 2006, framhärdar den stora allmänheten i att tro vad medierna outtröttligt påstår, att källorna för studiet av gaskamrarna är otaliga och obestridliga. Vid det tidigare nämnda symposiet vid Sorbonne år 1982 (se punkt 7 ovan) kunde Arno Mayer liksom hans vän Pierre Vidal-Naquet inte finna nog hårda ord om revisionisterna. Men sex år senare har vi en ultraortodox historiker, som ställt sig avsevärt närmare revisionisternas rön.

14) År 1989 förutsatte den schweiziske historikern Philippe Burrin utan bevis de nazistiska gaskamrarna och folkmordet på judarna såsom verkligheter och försökte bestämma vid vilken tidpunkt och av vem beslutet att fysiskt utrota Europas judar hade fattats. Han lyckades inte bättre än alla sina ”intentionalistiska” eller ”funktionalistiska” kolleger (Hitler et les juifs / Genèse d'un génocide, Paris, Seuil; engelsk översättning: Hitler and the Jews: the Genesis of the Holocaust, London, Edward Arnold 1994). Han var tvungen att anmärka på frånvaron av spår efter brottet och notera vad han kallad ”det ihärdiga utplånandet av spåret efter någons genomgång” (s. 9). Han beklagade ”de stora luckorna i dokumentationen” och tillade: ”Det finns inte kvar något dokument innehållande en utrotningsorder undertecknad av Hitler. […] Med all sannolikhet gavs orderna muntligen. […] här är spåren icke endast fåtaliga och starkt spridda utan också svåra att tolka” (s. 13)

Anmärkning. Här har vi återigen en yrkeshistoriker, som erkänner att han inte kan uppvisa något dokument till stöd för den officiella versionen. Den stora allmänheten föreställer sig att spåren efter Hitlers brott är många och ogensägliga, men den historiker, som har granskat den relevanta dokumentationen, har för sin del inte funnit något annat än spridda sken och ”spår”, och undrar vilken tolkning han skall ge dem.

15) År 1992 uppgav Yehuda Bauer, professor vid Hebreiska universitetet i Jerusalem, vid en internationell konferens om folkmordet på judarna, vilken hölls i London: ”Allmänheten upprepar alltjämt, gång på gång, den dumma historien om att man i Wannsee fattade beslut om att utrota judarna” (pressmeddelande från Jewish Telegraphic Agency  publicerat under rubriken ”Betydelsen av Wannsee förkastas”, Canadian Jewish News, 30 januari 1992, s. 8).

Anmärkning: Frånsett att en noggrann läsning av ”protokollet” från sammanträdet i Berlin-Wannsee den 20 januari 1942 bevisar att tyskarna förutsåg en ”territoriell slutgiltig lösning [eine territoriale Endlösung] av judefrågan”, som till sist skulle leda till en ”judisk förnyelse” i ett geografiskt rum som skulle bestämmas, bekräftar Yehuda Bauers väl senkomna förklaring att denna viktiga punkt i föreställningen om judeutrotningen i själva verket är värdelös. Låt oss å vår sida tillägga att utrotningen av judarna beslöts varken i Wannsee eller någon annan stans. Uttrycket ”utrotningsläger” är endast en uppfinning av den amerikanska krigspropagandan, och det finns exempel som bevisar att dödandet av en enda jude eller judinna medförde att förövaren, antingen denne var soldat eller civil, medlem eller ej av SS, ställdes inför en tysk militärdomstol och möjligen sköts av en arkebuseringspluton (på sextio år har ingen enda renlärig historiker kommit med en förklaring av dylika fakta, vilka försvaret avslöjade vid själva Nürnbergrättegången).

16) I januari 1995 skrev den franske historikern Eric Conan, som tillsammans med Henry Rousso författade boken Vichy, un passé qui ne passe pas (Paris, Gallimard 2001 [1994, 1996]; engelsk utgåva: Vichy: An Ever-Present Past, Hanover, New Hampshire and London, University Press of New England 1998), att jag till sist hade haft rätt när jag i slutet av 1970-talet intygade att den gaskammare som dittills hade besökts av miljontals turister i Auschwitz var en fullständig förfalskning. Så skrev Eric Conan i en ledande fransk veckotidning: ”Allting i den är falskt […] I slutet av 1970-talet utnyttjade Robert Faurisson dessa förfalskningar så mycket bättre som [Auschwitz-] museet drog sig för att erkänna dem” Conan fortsatte:  ”[Somliga personer] som Théo Klein [före detta ordförande för CRIF, det ’representativa rådet för judiska institutioner i Frankrike’] föredrar att låta det vara i dess nuvarande tillstånd, medan de förklarar förvrängningen för allmänheten: ’Historien är vad den är. Det räcker med att berätta den, även när den inte är enkel, i stället för att lägga påhitt till påhitt.”’ Conan återgav därpå ett häpnadsväckande uttalande av Krystyna Oleksy, vicedirektör för statliga museet i Auschwitz, vilken för egen del inte kunde uppbåda beslutsamheten att förklara förvrängningen för allmänheten. Han skrev. ”Krystyna Oleksy […] kan inte förmå sig till att göra det: ’Tills vidare får det [det rum som betecknats som gaskammare] vara ”som det är” utan att man säger något bestämt till besökaren. Det är för komplicerat. Vi får taga hand om det senare.” (”Auschwitz: la mémoire du mal” [Auschwitz: minnet av ondskan], L’Express, den 19–25 januari 1995, s. 68.)

Anmärkning: Detta uttalande av en polsk myndighetsperson betyder i klarspråk: vi har ljugit, vi ljuger och vi fortsätter att ljuga tills vidare. År 2005 frågade jag Eric Conan om myndigheterna vid Auschwitzmuseet hade utfärdat någon dementi eller inlagt någon protest mot det uttalande han år 1995 tillskrivit Krystyna Oleksy. Han svarade att ingen vare sig dementi eller protest hade avhörts. År 1996 fördömdes detta bedrägeri liksom även andra avseende lägret Auschwitz I av två judiska författare, Robert Jan van Pelt och Deborah Dwork, i ett arbete de gemensamt utfört: Auschwitz, 1270 to the Present, Yale University Press, 443 s. Här följer ett axplock av de ord de brukar i detta avseende: ”efterkrigstida komplikation”, ”tillägg”, ”avlägsnanden”, ”undertryckande”, ”rekonstruktion”, ”huvudsakligen en efterkrigstida rekonstruktion” (s. 363), ”rekonstruerad”, ”intrång”, ”återskapad”, ”fyra hål i taket, som om de vore till för införande av Zyklon B i gaskammaren under dem, togs upp [efter kriget]” (s. 364), ”förfalskat”, ”inexakt”, ”desinformation”, ”olämpligt” (s. 367), ”förfalskning” (s. 369). Att denna gaskammare var av en bedräglig art liksom en potemkinkuliss erkändes även år 2001 i en fransk broschyr som beledsagade två kompaktskivor med titeln Le Négationnisme och som var skriven av Jean-Marc Turine och Valérie Igounet och försedd med ett förord av Simone Veil (Radio France-INA, Vincennes, Frémeaux & Associés).

17) År 1996 fick den vänsterinriktade franske historikern Jacques Baynac, vilken sedan år 1978 är ivrig antirevisionist, efter grundligt övervägande medge att det inte finns något bevis för de nazistiska gaskamrarnas existens. Man kan inte underlåta att notera, skrev Baynac, ”avsaknaden av dokument, spår eller andra materiella bevis” (Le Nouveau Quotidien de Lausanne [Schweiz], den 2 september 1996, s. 16, och den 3 september 1996, s. 14). Men han sade att han fortsatte att tro på existensen av dessa magiska gaskamrar.

Anmärkning: Vad allt detta handlar om är att Jacques Baynac säger: ”Det finns inga bevis, men jag tror,” medan en revisionist tänker: ”Det finns inga bevis, därför vägrar jag att tro och är det min plikt att bestrida.”

18) År 2000 utgav Valérie Igounet sin bok Histoire du négationnisme en France (Paris, Gallimard), i vars slut hon återgav en lång text av Jean-Claude Pressac, en av revisionisternas mest avgjorda motståndare, som i slutet undertecknade en sannskyldig kapitulationsakt. Han upprepade i själva verket professor Michel de Boüards ord och konstaterade att dossieren om koncentrationslägersystemet var ”rutten” och detta ohjälpligt. Han skrev: ”Kan man få sakerna tillbaka på rätt köl?” och svarade själv: ”Det är för sent.” Han tillade: ”Även om den nuvarande formen av framställningen av lägersystemet har triumferat, är den dömd.” Han avslutade med att uttala förmodan att allt som hade hittats på om alltför sanna lidanden måste hamna ”i historiens soptunnor” (s. 651-652). Åren 1993–1994 hade denne skyddsling till den franske juden Serge Klarsfeld och den amerikanske rabbinen Michael Berenbaum, ”projektdirektör” vid museet för förintelsens åminnelse i Washington, hyllats över hela världen som en utomordentlig forskare, vilken med sin bok Les Crématoires d’Auschwitz. La machinerie du meurtre de masse (Paris, CNRS éditions 1993; engelsk utgåva: The Auschwitz Crematories. The Machinery of Mass Murder) syntes ha dödat revisionismens hydra. Här, i Valérie Igounets bok, undertecknade han sin kapitulation.

Anmärkning: Den stora allmänheten hålls i okunnighet om ett faktum av stor betydelse: den man, som föreges ha räddat Historien, som en gång framhölls av världspressen som en utomordentlig forskare, vilken äntligen upptäckt det vetenskapliga beviset för de nazistiska gaskamrarnas existens, erkände till sist sitt misstag. När han några år därefter avled, var det icke en enda tidning eller tidskrift som nämnde detta.

19) År 2002 utgav den tidigare nämnde Robert Jan van Pelt sin bok The Case for Auschwitz. Evidence from the Irving Trial, Indiana University Press, XVIII–571 s. Som bekant, förlorade David Irving, vilken på sin höjd är en halvrevisionist, som är dåligt insatt i den revisionistiska argumentationen, det förtalsmål han obetänksamt har drivit mot den judisk-amerikanska akademikern Deborah Lipstadt. Han försökte oskickligt hävda – vad som i och för är alldeles riktigt – att det inte funnits några gaskamrar för dödande av människor i Auschwitz. Men han nådde likväl en väsentlig framgång, och om domare Charles Gray och andra domare efter honom hade ägt ett större mod, skulle denna framgång ha gjort det möjligt för honom att vinna sitt mål. Argumentet sammanfattades i en mening bestående av fyra ord som jag först uttalade år 1994: ”Inga hål, ingen förintelse”. Mitt resonemang bakom detta var följande: 1. Auschwitz står i centrum för ”Förintelsen”; 2. De stora krematorierna i Auschwitz-Birkenau eller Auschwitz II står i centrum för det väldiga Auschwitzkomplexet; 3. I hjärtat av dessa krematorier fanns, som man antar, en gaskammare eller flera gaskamrar för avlivande av människor; 4. I ett enda av dessa krematorier (krematorium nr III), fastän numera i ruiner, är det i dag alltjämt möjligt att undersöka det rum som föreges ha varit gaskammaren; det är den förmodade platsen för det lika förmodade brottet; 5. Man säger oss att för att döda de judiska fångar, som var instängda i detta rum, måste en SS-man gå omkring på den sagda gaskammarens betongtak och hälla Zyklon-B-korn genom fyra öppningar som tagits upp på regelbundna ställen i taket; 6. Man behöver dock endast ha ögon för att inse att inga sådana öppningar någonsin existerat där; 7. Alltså kan brottet inte ha begåtts. För Robert Jan van Pelt var det nära nog tortyr, när han vittnade mot Irving och sökte finna ett svar på detta argument. Också domare Gray tvangs erkänna ”den tydliga frånvaron av hål” (s. 490 av det ordagranna rättegångsprotokollet) och, mer allmänt hållet erkände han att ”samtida dokument ger ringa klara bevis för existensen av gaskamrar utformade att döda människor” (s. 489; för ytterligare detaljer kan man läsa sidorna 458–460, 466–467, 475–478 och 490–506). I texten till sin dom medgav domare Charles Gray att han var överraskad: ”Jag måste bekänna att jag i likhet med, anar jag, de flesta andra människor hade antagit att bevisen för massutrotningen av judar i gaskamrarna i Auschwitz var tvingande. Jag har emellertid förkastat denna förutfattade åsikt, sedan jag värderat det material som parterna i detta mål framlagt” (13.71). Här är de anklagande historikernas misslyckande flagrant, och Irving borde ha vunnit sitt mål tack vare denna iakttagelse av en domare som var fientlig mot honom: de samtida dokumenten ger oss ringa klara bevis för de nazistiska gaskamrarnas existens och alltså för en tysk politik att utrota judarna. Är det inte, när allt kommer omkring – som vi sett ovan – vad flera judiska historiker redan kommit fram till alltifrån Léon Poliakov gjorde det år 1951?

20) År 2004 utgav den franske historikern Florent Brayard ett verk med titeln La « solution finale de la question juive ». La technique, le temps et les catégories de la décision, Paris, Fayard, 640 ss. År 2005 publicerades av denna bok en recension, vari följande tre meningar kunde läsas: ”Det är känt att Führern varken gjorde utkast till eller undertecknade någon order om att utrota judarna, att besluten – ty det fanns flera – fattades i hemlighet i samtal med Himmler, kanske Heydrich och/eller Göring. Det antas att Hitler i stället för att ge en uttrycklig order gav sitt medgivande till sina samtalspartners begäran eller projekt. Kanske han inte ens formulerade det i ord utan lät förstå sin åsikt med tystnad eller tyst medgivande.” (Yves Ternon, Revue d’histoire de la Shoah, juli–december 2005, s. 537)

Anmärkning: I nästan varje ord visar dessa meningar att deras författare ser sig hänvisad till äventyrliga spekulationer. När han utan stöd i den minsta ledtråd vågar låta undslippa sig föreställningen att Hitler kanske lät förstå sin åsikt ”med tystnad eller tyst medgivande”, endast återlanserar han den teori om ”nickningen” (Führern bara nickade!) som den amerikanske professorn Christopher Browning framkastade vid rättegången mot Ernst Zündel år 1988. Sannerligen har den officiella versionen förstörts genom de revisionistiska segrarna och till sist tömts på allt vetenskapligt innehåll.

 

En värdering av dessa revisionistiska segrar

Låt oss i korthet rekapitulera dessa revisionistiska segrar.

Trängda mot väggen av revisionisterna, har den föregivna fysiska judeutrotningens officiella historiker till sist tvingats erkänna att de historiskt och vetenskapligt sett icke har ett enda argument, med vilket de kan underbygga sin hemska anklagelse. Vad de i själva verket medger är: 1) att de inte kan anföra ett enda dokument till bevis för brottet; 2) att de är oförmögna att förete den ringaste framställning av brottsvapnet; 3) att de inte äger något bevis eller ens något indicium; 4) att de inte kan nämna ett enda sannfärdigt vittne (se punkt 9 ovan, Simone Veils åsikt i frågan); 5) att deras dossier är rutten (två gånger upprepat), ohjälpligt rutten och måste hamna i historiens soptunnor; 6) att de källor som tidigare åberopats har visat sig vara icke endast sällsyntare än som hävdats utan även otillförlitliga; 7) att de föregivna spåren av brottet är få och mycket spridda och svåra att tolka; 8) att det till slut har förekommit förfalskningar, förvrängningar, påhitt; 9) att man till stöd för den officiella versionen alltför ofta åberopat en ”dum [sic] historia”, nämligen den om att ett beslut om att utrota judarna skulle ha fattats den 20 januari 1942 i Berlin-Wannsee; 10) att den främste av de ortodoxa historikerna, Raul Hilberg, i dag ser sig hänvisad till att förklara alltihop på ett absurt sätt med antaganden om initiativ som den tyska byråkratin själv dristat sig till att taga utan någon order, plan, instruktion eller något överinseende och enbart på grund av, som det synes, ett otroligt möte hjärnor emellan och en samsyn, tankeläsning. Dessa officiella historiker har inte vetat hur de skall besvara revisionisternas begäran eller iakttagelser av typen: 1) ”Visa mig eller rita för mig en nazistisk gaskammare”; 2) Ge mig ett bevis, ett enda bevis, som ni själva väljer, på grundval av vilket ni kan hävda att det förövades ett folkmord”; 3) Ge mig ett vittnesmål, ett enda vittnesmål, det enligt er åsikt bästa” eller återigen: 4) ”Inga hål, ingen förintelse”. Sålunda hårt trängda, har hovhistorikerna ropat på domstolarna att finna argument mot revisionisterna, men emot all förmodan har det ibland hänt att domarena gått därhän att de skänkt erkännande åt revisionisternas ärlighet eller visat förvåning över att anklagarnas dokumentbevis varit så torftiga eller helt saknats. Därefter har först i Frankrike och sedan i flera andra av Europas länder dessa anklagare krävt införande av speciallagar för att tysta revisionisterna. Därmed har de beseglat sin undergång. Att tillgripa speciallagar, polis och fängelse är att erkänna sig ytterligt oförmögen att använda förnuftets, historiens och vetenskapens argument.

Ett hundra ytterligare argument skulle vi här kunna påminna om för att bevisa att på historiens och vetenskapens plan har den enorma lögnbyggnad, som ”Förintelse”- eller ”Shoah”-sekten uppfört, rivits, så att icke sten blivit kvar på sten. I motsats till detta väldiga ruinfält har vi sett en hel revisionistisk litteratur byggas upp. I denna kan man finns en ymnighet av dokument, fotografier, expertutlåtanden, rättegångsprotokoll, tekniska och naturvetenskapliga redogörelser, vittnesmål, statistiska studier, som alla avser hundra aspekter av andra världskrigets historia och visar vad de europeiska judarnas öde i verkligheten var och på ett slående sätt bevisar att den judiska versionen av kriget väsentligen är av mytiskt slag. Från myten har judarna fortsatt till mytologi och från mytologi till religion eller snarare sken av religion. Idag framstår denna falska religions tjänare allt mer som präster, vilka fortsätter att officiera och rabbla de heliga fraserna men synbarligen inte längre äger tron. De synes inte längre egentligen tro på sin ”bekännelse”. Så till exempel har de under de senaste ungefär tio åren setts råda sina skaror att iakttaga den största möjliga försiktighet ifråga om gaskamrarna. I sina memoarer, som utgavs på franska 1994 och på engelska 1995, skrev det framstående falska vittnet Elie Wiesel: ”Låt gaskamrarna förbli stängda för snokande ögon och för fantasin” (All Rivers Run to the Sea, Knopf [Random House], s. 74). Claude Lanzmann (regissören av filmen Shoah), Daniel Goldhagen (författaren till Hitler’s Willing Executioners), Simone Veil (före detta talman i Europaparlamentet, citerad ovan), François Léotard (en före detta fransk minister) har på senaste fåtalet åren varit överraskande reserverade, försiktiga eller tysta i frågan. För några månader sedan uttalade Jacques Attali (en judisk affärsman och historiker): ”Den överväldigande majoriteten av de judar som mördades dödades med tyska soldaters och militärpolisers handeldvapen mellan 1940 och 1942 och inte av dödsfabrikerna, vilka inrättades efteråt” (”Groupes de criminels?” L’Express, den 1 juni 2006, s. 60). Detta sätt att underförstått avskriva de föregivna nazistiska gaskamrarna håller på att bli vedertagen praxis. Försök göres att ersätta lögnen om Auschwitz med lögnen om Babij Jar eller lögner om andra fantastiska slakter i Ukraina och de baltiska länderna, men icke en enda gång får vi vetenskapliga bevis för dem, såsom redogörelser för utgrävningar och obduktioner, vilket varit fallet med de verkliga massakrer som sovjetmyndigheterna förövade vid Katyn, Vinnitsa eller på andra orter. Vad antalet döda i Auschwitz beträffar, får vi knappast längre höra att de var 9 000 000 (som i filmen Nuit et Brouillard, Natt och dimma), 8 000 000, 6 000 000 eller 4 000 000 (som vid Nürnbergrättegången eller på minnesstenarna i Auschwitz-Birkenau fram till år 1990). Den nya religionens prästerskap har bestämt sig för 1 500 000 (såsom stått skrivet på de nämnda stenarna sedan 1995) eller för 1 100 000 eller för 700 000 (som Jean-Claude Pressac skrev) eller alltjämt för 510 000 (som blev Fritjof Meyers slutsats år 2002: ”Die Zahl der Opfer von Auschwitz”, Osteuropa, maj 2003, s. 631-641), varvid inga av dessa nyare siffror är bättre grundade än de äldre.

Allmän slutsats

Oss beviljas privilegiet att i det 21:a århundradets begynnelse bevittna ett allvarligt ifrågasättande av en av historiens värsta lögner. Myten om ”Förintelsen” må väl stråla med tusen ljus: i verkligheten håller den på att bränna ut sig själv. Den har tjänat till rättfärdiga att i Palestinas land skapa en krigisk koloni, som tagit sig namnet ”den judiska staten” och försett sig med en ”judisk krigsmakt”. Den pålägger västvärlden oket av ett judiskt eller sionistiskt tyranni, som gör sin makt gällande på det intellektuella, akademiska och mediala livets alla områden. Den förgiftar ett stort lands, Tysklands, själva själ. Den har möjliggjort utpressning från detta land, liksom från ett stort antal andra västländer av svindlande summor i mark, dollar och euro. Den översköljer oss med filmer, med museer, med böcker, som håller lågan av ett talmudmässigt hat brinnande. Den har gjort det möjligt att påkalla ett väpnat korståg mot ”ondskans axelmakter” och att för detta ändamål efter behov fabricera de mest skamlösa lögner exakt efter mönster av den Stora Lögnen om ”Förintelsen”, ty det är ingen skillnad mellan Adolf Hitlers och Saddam Husseins ”massförstörelsevapen”. Den gör det möjligt att anklaga nästan hela världen och kräva ”ånger” och ”gottgörelse” överallt, antingen för påstådda handlingar riktade mot ”Jahves utvalda folk”, en föregiven delaktighet i brottet, eller en föregiven allmän likgiltighet för judarnas öde under andra världskriget. I sin historia har den en lång rad på förhand uppgjorda rättegångar, begynnande med den vämjeliga Nürnbergprocessen. Den har sanktionerat tusentals hängningar av besegrade soldater, en gräslig utrensning efter kriget, fördrivandet av miljontals civila från sina fäderneärvda hemländer, obeskrivlig plundring, tiotusentals skandalösa rättsprocesser, däribland dem som i dag drivs mot åttio- eller nittioåringar, som angrips av falskt vittnande judar som överlevat ”liksom ett under”. Dessa styggelser, dessa hatets och lögnens övergrepp, detta högmod som en vacker dag ödet alltid kommer att bringa på fall och straffa, kort sagt, alla dessa illgärningar måste upphöra. Intet folk har visat större tålamod med detta judiska eller sionistiska högmod än det arabiska folket. Men vi ser att detta folks tålamod nu är på upphällningen. Det kommer att kasta av sig det israeliska oket och få Västerlandet att förstå att tiden är inne för att söka verklig fred i stället för att stödja och beväpna en konstlad stat, som vidmakthåller sig endast med våld. Också i Västerlandet, också i Förenta staterna faller fjällen från människors ögon och råder nu en viss medvetenhet om de risker det internationella samfundet ådrar sig genom en dylik långvarig underkastelse under den falska religion som tron på ”Förintelsen” är, staten Israels främsta vapen, svärd och sköld.


 

Praktisk slutsats

Det finns vissa praktiska medel, varmed en verklig aktion kan igångsättas mot denna falska religion med sin helgedom förlagd till Auschwitz.

Som bekant finns i hjärtat av Auschwitz en gaskammare med symbolvärde. Hittills har trettio miljoner turister besökt den. Den är ett bedrägeri: alla historiker är medvetna om detta, liksom myndigheterna vid statliga museet i Auschwitz vet det bättre än någon annan. Likväl uppsatte UNESCO (Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur) den 26 oktober 1979 på begäran av Polens regering detta läger på listan över kulturfastigheter betecknade som världsarv och ålade sig därmed plikten att bevara dess äkthet. För egen del föreslår jag därför att ifrågasättandet av detta bedrägeri formellt riktas till UNESCO, eftersom det utgör en förolämpning mot utbildningen, vetenskapen och kulturen. I en allmännare bemärkelse kunde vi följa Jean-Gabriel Cohn Bendits uppmaning av år 1979: ”Låt oss kämpa för att förstöra dessa gaskamrar de visar turister i de läger där de inte fanns några, som vi nu vet” (Libération, den 5 mars 1979, s. 4).

Det finns andra praktiska medel, varmed man kan bekämpa ”Förintelse”-mytens tyranni, varav det första är att för hela världen tillkännage dessa ”revisionistiska segrar”, vilka hittills undanhållits den. Jag litar på att de revisionister, som är närvarande vid detta möte, föreslår andra medel och diskuterar dem med oss.

”Förintelse”-religionens tjänare har övat lögnaktighet i en stor skala och så småningom gjort sig till människosläktets fiender. I mer än sextio år har de steg för steg lagt näst intill hela världen under sina anklagelser. Deras huvudsakliga mål har varit Tyskland och alla de som jämte detta land ansåg som sin plikt att kämpa mot Stalin, liksom andra, i det motsatta lägret, trodde att de måste kämpa mot Hitler. Men i sitt anklagelseraseri har judiska organisationer gått så långt att de klandrat de krigstida allierade för en påstådd brottslig ”likgiltighet” inför de europeiska judarnas öde. De har angripit Roosevelt, Churchill, de Gaulle, påven Pius XII, Internationella rödakorskommittén och otaliga andra personer, organisationer eller länder för att inte ha anmält existensen av ”gaskamrarna”. Men hur kunde det som så uppenbart var endast ett groteskt krigsrykte ha ansetts bestyrkt? Det räcker med att läsa juden Walter Laqueurs bok The Terrible Secret (London, Weidenfeld & Nicholson 1980, 262 s.), som samlar ett trettiotal hänvisningar till den vitt utbreda och alltigenom berättigade skepsis, varmed man i det allierade lägret bemötte floden av rykten från judiska källor. Man genomförde utredningar, som möjliggjorde för ämbetsmän att sluta sig till att ryktena var grundlösa. Det var således klarsynthet och inte likgiltighet, som de allierade och andra numera anklagade visade. Det var samma klarsynthet som Churchill, de Gaulle och Eisenhower efter kriget visade i sina tal eller i sina memoarer, när de avstod från att med ett enda ord omnämna de sagda ”gaskamrarna”.

Kriget och krigspropagandan behöver lögnen, liksom korståget och korstågsandan näres av hatet. Däremot kan freden och vänskapen folken emellan endast vinna på att man beflitar sig om uppnå exakthet i den historiska forskningen, forskning som alla måste få bedriva i fullständig frihet.

 

Två bihang rörande den föregivna
gaskammaren i Auschwitz I

1) Eric Conans uttalande år 1995 i sin helhet

Ett annat känsligt ämne: vad skall man göra med de förfalskningar som den kommunistiska förvaltningen lämnat i arv? På femtio- och sextiotalen rekonstruerades flera byggnader, som antingen hade försvunnit eller tagits i bruk för andra ändamål, med allvarliga fel och föregavs som äkta. Några alltför ”nya” stängdes för allmänheten. För att inte tala om desinficeringskamrarna, som ibland förevisades som gaskamrar för dödande av människor. Dessa förirringar har varit till stort gagn för förnekarna, som utnyttjat dem som den huvudsakliga substansen i sina fabrikationer. Exemplet krematorium I, det enda i Auschwitz I, är betydelsefullt. I dess bårrum inrättades den första gaskammaren. Den var i bruk en kort tid, i början av år 1942: den avspärrning av området som gasningarna föranledde störde verksamheten i lägret. Man beslöt därför i slutet av april 1942 att flytta dessa dödsgasningar till Birkenau, där de företogs i industriell skala med huvudsakligen judar som offer. Krematorium I gjordes därefter om till en luftskyddsbunker med ett operationsrum. År 1948, när museet skapades, återställdes krematorium I i sitt förmodade ursprungliga tillstånd. Allting i det är falskt: gaskammarens dimensioner, dörrarnas  placering, öppningarna för inkastande av Zyklon B, ugnarna, som byggdes om i enlighet med vad de överlevande mindes, skorstenens höjd. I slutet av 1970-talet utnyttjade Robert Faurisson dessa förfalskningar desto bättre som museet drog sig för att erkänna dem. En amerikansk förnekare har nyligen tagit en videofilm inuti gaskammaren (som alltjämt förevisas såsom äkta): i denna film kan man se honom berätta för besökarna om sina ”avslöjanden”. Jean-Claude Pressac, en av de första som exakt fastställde denna gaskammares historia och de förvandlingar den genomgått under och efter kriget, föreslår att den återställs i det tillstånd den befann sig i år 1942 och grundar sitt förslag på de blåkopior han nyligen funnit i de sovjetiska arkiven. Andra, såsom Théo Klein, ser helst att man låter den förbli i sitt nuvarande tillstånd men samtidigt förklarar förfalskningen för allmänheten: ’Historien är vad den är. Det räcker med att berätta den, också när den inte är enkel, hellre än att man lägger påhitt till påhitt.’ Krystyna Oleksy, som från sitt direktörskontor i det gamla SS-lasarettet kan skåda rakt ut på krematorium I, har inte förmått sig att göra det: ’Tills vidare är det bäst att låta den vara ”som den är”, utan att man säger något bestämt till besökaren. Det är för komplicerat. Vi får taga hand om det senare.’” (Eric Conan, ”Auschwitz: la mémoire du mal”, L’Express, den 19–25 januari 1995, ss. 54-69; s. 68)

I sin långa studie ville Eric Conan visa det stora avståndet mellan ”hågkomst” och historia. Det gjorde han utan att ifrågasätta dogmen om ”Förintelsen”. Han gick rent av så långt att han uppgav sig tro på existensen av det massförstörelsevapen som kallas ”gaskammare” och gjorde vissa påståenden, som saknar den ringaste vetenskapliga grund, exakthet och beviskraft. Likväl hade han modet att avvisa några allvarliga lögner, däribland den om den symboliska ”gaskammare”, som idag förevisas besökarna i Auschwitz. Och han vågar medge att jag hade rätt i det jag i slutet av 1970-talet uttalade i frågan. År 2005 frågade jag honom om hans studie hade föranlett några tillrättalägganden eller genmälen, i synnerhet från statliga museets i Auschwitz och Krystyna Oleksys sida. Hans svar var: ”Nej.”

2) Det fullständiga relevanta textstället

i en kompaktskiva bilagd broschyr med förord av Simone Veil

 [Robert Faurisson] har motivationen: uteslutande kärlek till sanningen. Denna förefaller vara en besatthet hos honom. Akademikern Robert Faurisson skulle aldrig sluta använda sin vetenskapliga säkerhet, en förmodad garanti för respektabilitet. Han läste Maurice Bardèche. Han upptäckte Paul Rassinier. Han ”dissekerade” Rimbaud, Lautréamont och Apollinaire. Han är en briljant och kultiverad man men icke desto mindre inställd på att vålla besvär. Robert Faurisson arbetade genom hela sjuttiotalet. Han utarbetade sin historisk-litterära metod. Han reste till arkiven i Auschwitz. Hans förnekelse skulle byggas upp där. Den vilar på ett verkligt faktum: gaskammaren i lägret Auschwitz I är en ”rekonstruktion”, ty den tjänade till lagerlokal för SS’ sjukvårdsartiklar och till luftskyddsrum efter att gaskamrarna i Auschwitz II Birkenau togs i bruk. Det han kunde se (och det man fortfarande kan se) är en förmodad gaskammare. Detta kan inte förnekas. Vare därmed hur som helst, för Robert Faurisson är det ett beställningsarbete utfört åt judarna (Le Négationnisme 1948–2000). Intervjuer sända i radionätverket France-Culture, producerade av Jean-Marc Turine. Broschyr av Valérie Igounet och Jean-Marc Turine med ett förord av Simone Veil, Vincennes, Frémeaux et associés 2001, 48 sidor, ss. 27–28).

Två teckningar av den franska tecknaren "chard"
den 1 november 2006 fick denna följande teckning (av Chard) andra priset av den internationella karakatyr-tävlingen som har organiserats av Iran. (Chards riktiga namn är Françoise Pichard).

Gaskammar-myten:
- Vem fällde den?
- Faurisson

När Galelio dömdes ...

“And yet it doesn’t gas…”
[colloquial French for “it’s no good” or “it doesn’t work”]

Den franske professorn Bruno Gollnisch hade endast uttalat att historikerna borde få yttra sig fritt ifråga om gaskamrarna. För detta uttalande blev han först avstängd på fem år från att undervisa vid universitetet Lyon III. Sedan, den 7 och 8 november 2006, stämdes han i Lyon inför rätta i en domstol med Fernand Schir som chefdomare och två bisittande domare. Påtryckningar och utpressning fick honom att bryta samman och inför domarna erkänna existensen av folkmordet på judarna och de nazistiska gaskamrarna. Dom avkunnas den 18 januari 2007. Här måste man inse att den franska lagen förbjuder varje ifrågasättande av de nazistiska brotten mot judarna, ”även om [dylikt ifrågasättande] framläggs i förtäckta eller tvivlande ordalag eller genom antydan” (Code pénal 2006, s. 2059). Följaktligen får man i denna sak varken ifrågasätta eller ens synas ifrågasätta.
_________________________________________________
Översättarens anmärkning.
Professor Gollnisch dömdes den 18 januari 2007 till tre månaders fängelse villkorligt och 55 000 euro (c:a 522 000 svenska kronor) i böter.