Läro- och prövoår i Wien Min Kamp Mein Kampf Adolf Hitler

MIN KAMP

ADOLF HITLER

LÄRO- OCH PRÖVOÅR I WIEN

När min mor dog, hade mitt öde i ett hänseende redan avgjorts.
Under de sista månaderna av hennes sjukdom hade jag farit till Wien för att avlägga inträdesprov till akademien. Utrustad med en tjock lunta teckningar hade jag givit mig i väg i den fasta övertygelsen, att jag lekande lätt skulle kunna bestå dessa prov. I realskolan hade jag utan vidare varit den bäste tecknaren i klassen, och sen dess hade mina anlag utvecklats i så hög grad, att jag var belåten med mig själv samt stolt och lycklig hyste de bästa förhoppningar.

En enda droppe malört fanns i glädjebägaren: mina anlag för målning syntes överträffas av min talang i teckning, särskilt på nästan alla områden inom arkitekturen. Men samtidigt ökades också mitt intresse för byggnadskonsten mer och mer. Detta fick ytterligare näring, då jag, innan jag ännu fyllt sexton år, för första gången fick fara till Wien på ett två veckors besök. Jag reste dit för att studera tavelgalleriet i Hofmuseum, men hade nästan bara ögon för själva museet. Jag skyndade från tidigt på morgonen till sent på natten från den ena sevärdheten till den andra, men det var alltid byggnadsverken, som i första rummet fängslade mitt intresse. Jag kunde till exempel stå flera timmar framför operan eller beundra parlamentet, och hela Ringstrasse verkade på mig som en saga ur Tusen och en natt.

Nu befann jag mig alltså för andra gången i den sköna staden och väntade med: brinnande otålighet men också med
30
stolt tillförsikt på resultatet av mina inträdesprov. Jag var så övertygad om att ha lyckats, att underkännandet träffade mig som en blixt från klar himmel. Och ändå förhöll det sig så. När jag kom in till rektorn och presenterade mig samt bad om förklaring till orsaken, varför jag ej kommit in i den allmänna målarskolan, försäkrade han mig, att det tydligt framgick av mina medhavda teckningar, att jag inte passade till målare, utan att mina anlag synbarligen låga åt det arkitektoniska hållet; för mig kunde aldrig målarskolan, endast akademiens arkitekturskola komma i fråga. Att jag hittills aldrig besökt någon teknisk skola eller på annat sätt fått någon undervisning i arkitektur kunde man inte alls förstå.

Förkrossad lämnade jag den Hansenska praktbyggnaden vid Schillerplatz, för första gången i mitt unga liv missbelåten med mig själv. Ty vad jag fått höra om mina anlag syntes mig nu med ens som i blixtbelysning avslöja ett komplex, vilket jag redan länge lidit av, utan att hittills riktigt ha kunnat klargöra orsaken.

Efter ett par dagar förstod jag också själv, att jag skulle bli arkitekt.

Visserligen var den banan oerhört svår för mig; ty vad jag hittills försummat i skolan skulle nu bittert hämna sig. För att få inträde i arkitekturskolan fordrades att ha genomgått en teknisk elementarskola, och inträdet i denna förutsatte avlagd realskoleexamen. Allt detta fattades mig fullkomligt. Mänskligt att döma var alltså en uppfyllelse av mina konstnärsdrömmar något otänkbart.

När jag efter min mors död för tredje gången och för flera år framåt kom till Wien, hade jag under den tid, som förflutit, återfått mitt lugn och min beslutsamhet. Min envishet hade kommit tillbaka, och jag hade inriktat mig på mitt mål. Jag ville bli arkitekt, och svårigheter äro icke till för att man skall kapitulera, utan för att övervinnas. Och jag var fast besluten att göra detta. För mitt inre öga stod bilden av
31
min far, som en gång från fattig skomakarpojke på landet arbetat sig upp till en man i staten. I jämförelse därmed voro mina förutsättningar större; och vad som då syntes mig som ett slag av ödet, prisar jag nu som ett tecken på försynens vishet. När nödens gudinna omfamnade mig och ofta höll på att krossa mig, växte mitt trots, och slutligen segrade min vilja.

Det är den tiden jag har att tacka för, att jag blivit hård och kan vara hård, och i ännu högre grad är jag tacksam för, att den slet mig loss ur ett makligt liv, att den ryckte mammas gosse från ejderdunen och gav honom Fru Sorg till ny mor, samt att den kastade den motsträviga ynglingen mitt i eländets och armodets värld, så att han lärde känna dem, för vilka han sedermera skulle komma att kämpa.
*
Under denna tid skulle mina ögon öppnas för två faror, vilka jag knappt hört talas om, och vilkas fruktansvärda betydelse för tyska folkets existens jag i varje fall inte insåg: marxismen och judendomen.

Wien, den stad vilken för så många gäller som den oskyldiga glädjens symbol och nöjda människors festliga tillhåll, är för mig tyvärr blott en levande påminnelse om den sorgligaste tiden i mitt liv.

Än i dag kan denna stad endast väcka dystra tankar hos mig. Fem års sorg och bedrövelse betyder för mig fiakerstadens namn. Fem år, under vilka jag först som hantlangare och sen som målarkladd måste förtjäna mitt bröd, mitt i sanning knappa bröd, vilket ändå aldrig räckte så långt, att det ens kunde stilla den värsta hungern. Denna var min trognaste vaktare, den ende som nästan aldrig lämnade mig ensam, och som ärligen delade allt med mig. Varje bok jag köpte, väckte hans deltagande; ett operabesök kom honom efteråt att hålla mig i sällskap flera dagar; jag förde en ständig strid mot min skoningslöse vän. Och ändå var denna tid
32
den lärorikaste, jag dittills upplevat. Utom min byggnadskonst och några hopsnålade operabesök voro böcker mina enda vänner.

Jag läste på den tiden oändligt mycket och grundligt. Så snart mitt arbete lämnade mig någon tid över, använde jag den till studier. Därigenom skaffade jag mig på ett par år en skatt av vetande, som jag än i dag har nytta av.

Men jag lärde mer än så.

Under dessa år fick jag en världsbild och en livsåskådning, som blev en granitgrund för mitt handlande på den tiden. Till vad jag då skapade, har jag sedermera gjort få tillägg men inga ändringar.

Tvärtom.

Jag är än i dag fast övertygad om, att i allmänhet alla fruktbärande idéer principiellt uppstå redan i ungdomen, i den utsträckning de över huvud taget äro tillfinnandes. Jag skiljer på ålderns vishet, som blott kan ta sig uttryck i större grundlighet och försiktighet, och ungdomens genialitet, vilken slösande strör omkring sig tankar och idéer utan att ens kunna utarbeta dem till följd av deras mängd. Ungdomen lämnar byggnadsmaterial och framtidsplaner, av vilka den visare mannaåldern hämtar de stenar, den tillyxar och använder vid byggets uppförande, såvida inte ålderdomens s. k. vishet kvävt ungdomens genialitet.
*
Det liv, jag dittills fört i mitt föräldrahem, skilde sig föga eller intet från andra människors. Utan bekymmer kunde jag emotse morgondagen, och något socialt problem existerade inte för mig. Den miljö, i vilken jag tillbragte min ungdom, bestod av småborgerliga kretsar och utgjorde alltså en värld, som har mycket små förbindelser med de rena kroppsarbetarna. Ty hur underligt det än förefaller vid första påseendet, är dock klyftan mellan just denna samhällsklass, som i ekonomiskt hänseende långt ifrån har det glänsande ställt, och handens arbetare ofta djupare än man tror. Skalet till denna,
33
man kan nästan säga fiendskap, är att finna i den fruktan, de känna, vilka först för helt kort tid sedan höjt sig över kroppsarbetarnas nivå, att åter sjunka ned i sin gamla ringaktade ställning eller åtminstone räknas dit. Härtill kommer dessutom hos många det motbjudande minnet av underklassens kulturella elände och den råhet i umgänget, som där ofta kommer till uttryck, varvid den egna, om än aldrig så ringa ställningen i samhället gör varje beröring med denna övervunna kultur- och levnadsstandard till en outhärdlig plåga.

Därpå beror det, att en person från en högre samhällsklass känner sig mera besvärad, när han stiger ett trappsteg ned på samhällsskalan, än en "uppkomling" någonsin kan föreställa sig.

Ty som uppkomling räknas ju var och en, som genom egen energi lyckas arbeta sig upp från sin hittillsvarande levnadsställning till en högre.

Men slutligen förkväver ofta denna hårda strid medlidandet. Den egna, smärtsamma kampen för tillvaron dödar känslan för de kvarblivnas elände.

Med mig hade ödet förbarmande i detta hänseende. Då det tvang mig att vända tillbaka till denna armodets och osäkerhetens värld, som min far en gång i tiden lämnat, slets en inskränkt småborgerlig uppfostrans skygglappar från mina ögon. Nu först lärde jag känna människorna, lärde skilja mellan falskt sken och brutalt yttre samt dess inre karaktär.

Wien hörde efter sekelskiftet redan till de i socialt hänseende sämst lottade städerna.

Strålande rikedom och motbjudande armod sågos här sida vid sida. I centrum och i de inre stadsdelarna kände man riktigt 52-miljonerrikets pulsslag med nationalitetsblandningens tvivelaktiga tjusning. Hovet i sin bländande prakt verkade likt en magnet på den övriga statens rikedom och intelligens. Härtill kom så habsburgarmonarkiens starka centralisering i och för sig.

Detta var enda möjligheten att sammanhålla denna folk-
34
röra, men följden blev en utomordentlig koncentration av de höga och högsta myndigheterna i huvud- och residensstaden.

Ty Wien var inte blott politiskt och intellektuellt den gamla Donaumonarkiens centrum, utan även industriellt. Å ena sidan rymde den en här av högre officerare, ämbetsmän, konstnärer och vetenskapsmän, å andra sidan en ännu större arme av arbetare; aristokratiens och handelns rikedom vid sidan om ett blodigt armod. Framför palatsen på Ringstrasse drogo tusentals arbetslösa, och under denna det gamla Österrikes via triumphalis hade de hemlösa sitt tillhåll i kanalernas skumrask och dy.

Det fanns knappt någon tysk stad, där den sociala frågan kunde studeras bättre än i Wien. Men man måste göra det på rätt sätt. Dessa "studier" kunde inte ske uppifrån. Den, som inte själv känner ormen klämma om sin hals, kommer aldrig att göra bekantskap med dess gifttänder. I annat fall blir resultatet endast ytligt svammel eller förljugen sentimentalitet. Båda äro skadliga. Det ena, emedan man aldrig förmår tränga till problemets kärna och det andra, emedan man förbigår det väsentliga. Jag vet ej, vad som är mest ödesdigert: ett nonchalerande av den sociala nöden, som majoriteten av de av lyckan gynnade och de, som själva arbetat sig upp, dagligen ses göra, eller den lika högmodiga som ofta påträngande taktlösheten och det alltid nådiga sättet att vara nedlåtande, som vissa modedockor i kjolar och byxor visa, vilka. "känna med folket". Dessa människor, som totalt sakna intuition, begå i sitt oförstånd en större synd, än de över huvud taget begripa. Därför blir till deras egen förvåning resultatet av de av dem visade sociala känslorna alltid lika med noll, och ofta t. o. m. ett upprört avslag, vilket sedan säkerligen anses som bevis på folkets otacksamhet.

Att en social verksamhet inte har något som helst att göra härmed och framför allt inte får framställa några anspråk på tack, då den ju inte skall utdela nådegåvor utan skipa rättvisa, ha sådana människor mycket svårt att få klart för sig.
35
Jag blev förskonad från att lära känna den sociala frågan på detta sätt. I det att den drog mig in i sitt lidandes trollkrets, syntes den inte inbjuda till studier utan snarare vilja använda mig som försökskanin. Det var inte dess förtjänst, att kaninen, trots detta, frisk och sund överlevde operationen.

När jag nu vill försöka återge mina intryck från den tiden, så kan detta inte ens tillnärmelsevis ske utan luckor; blott de väsentliga och för mig ofta mest uppskakande intrycken skola här skildras jämte de få lärdomar, som jag redan då förstod att dra av dem.

Det var för det mesta icke så svårt för mig att få arbete, då jag ju inte var utlärd hantverkare utan måste försöka skaffa mig mitt dagliga bröd som s. k. hantlangare och mången gång hålla tillgodo med tillfälligt arbete.

Jag ställde mig därvid på samma ståndpunkt som alla de, vilka skudda Europas stoft av sina fötter med den orubbliga föresatsen att i den nya världen grunda en ny existens och ett nytt hem. Lösryckta från alla hittills förlamande begrepp om yrke och samhällsställning, miljö och tradition, anamma de varje tillfälle att tjäna pengar och ta itu med vad slags arbete som helst, medan de så småningom komma till den uppfattningen, att hederligt arbete aldrig är någon skam, av vad slag det vara må. Så var också jag besluten att med bägge fötterna kliva in i den för mig nya världen och slå mig igenom.

Att det alltid finns arbete att få, kom jag snart underfund med, men jag förstod lika fort, hur lätt det åter kan förloras. Den osäkra kampen för det dagliga brödet syntes mig inom

kort som en av de mörkaste skuggsidorna i mitt nya liv. Visserligen blir den "utlärde" arbetaren inte så ofta ställd på gatan som fallet är med den, vilken ej är fackutbildad; men han är dock inte helt och hållet skyddad mot ett dylikt
36
öde. För honom kan det bli lockout eller strejk i stället för avsaknad av bröd i brist på arbete.

Här hämnat sig den osäkra dagsförtjänsten allra bittrast på hela näringslivet.

Bondpojken, som beger sig till storstaden, ditlockad av det förmodat - kanske också i verkligheten lättare arbetet och den kortare arbetstiden, men mest av det bländande ljus, som storstaden nu en gång förmår utstråla, är fortfarande van vid en viss säkerhet i fråga om utkomstmöjligheter. Han brukar inte lämna sin gamla plats, förrän han åtminstone har utsikt att få en ny. Slutligen är bristen på lantarbetare stor, och sannolikheten för en längre tids arbetslöshet alltså i och för sig mycket liten. Det är emellertid ett fel att tro, att en ung pojke, som beger sig till storstaden, kanske redan från början är av sämre virke än den, som stannar kvar och redligen försörjer sig på den lantliga torvan. Nej, tvärtom: erfarenheten visar, att alla utvandrande element snarare bestå av de friskaste och duktigaste naturerna. Till dessa "utvandrare" höra emellertid inte blott amerikafararna, utan även den unge dräng, som beslutar lämna sin hemby och flytta till den främmande storstaden. Även han är beredd att bege sig okända öden tillmötes. För det mesta har han litet pengar på fickan, när han kommer till den stora staden, och behöver alltså inte redan de första dagarna tappa modet, om han har oturen att en längre tid inte kunna finna något arbete. Värre blir det emellertid, om han redan efter en kort tid förlorar den plats han fått. Att få tag i en ny är ofta svårt på vintern, för att icke säga omöjligt. De första veckorna kan det ju gå an. Då får han arbetslöshetsunderstöd från sin fackförening och klarar sig så gott han kan. Men när det sista egna öret är slut och även fackföreningen på grund av arbetslöshetens långvarighet drar in understödet, kommer den verkliga nöden. Nu driver han hungrande omkring och måste ofta nog pantsätta och sälja sina sista ägodelar, hans kläder bli allt sämre, och han sjunker även till sitt yttre ned i en miljö, som utom den rent
37
kroppsliga misären även förgiftar honom själsligt. Blir han dessutom utan tak över huvudet, och detta, som fallet ofta är, händer på vintern, så växer eländet ytterligare. Slutligen finner han åter något arbete. Men så upprepas samma historia. Det händer en gång till, och tredje gången drabbas han kanske ännu hårdare, så att han så småningom lär sig att med allt större likgiltighet bära den ständiga osäkerheten. Till sist blir upprepningen en vana.

Så slappnar den förr så flitige mannen i hela sin livsåskådning, för att med tiden bli ett verktyg åt dem, som förstå att dra nytta och skamlig fördel av honom. Han har så ofta utan eget förvållande varit arbetslös, att det numera inte kommer an på en gång mer eller mindre, även om det inte längre gäller att tillkämpa sig ekonomiska rättigheter utan att förinta statliga, samhälleliga eller allmänt kulturella värden. Han blir, om också inte direkt strejklysten, i varje fall likgiltig för om man strejkar eller ej.

Jag kunde med öppna ögon följa tusentals exempel på detta utvecklingsförlopp. Ju längre jag var vittne härtill, desto större blev min motvilja mot miljonstaden, som först girigt drog människorna till sig, för att sedan grymt slita sönder dem.

När de komma, räknades de alltjämt till sitt eget folk, men när de stannade, förlorade de kontakten.

Även jag hade brutalt kastats omkring av livet i världsstaden och kunde sålunda kroppsligt konstatera verkningarna av detta öde och själsligt analysera dem. Jag iakttog därvid ännu en sak: den snabba växlingen från arbete till arbetslöshet och tvärtom, såväl som den därigenom uppkomna ständiga skiftningen i inkomster och utgifter, förstör i längden hos många sinnet för sparsamhet och förståelsen för ett förnuftigt levnadssätt. Kroppen vänjer sig skenbart långsamt att i goda tider leva i överflöd och hungra i dåliga. Ja, hungern kullkastar varje föresats att sedermera, när man åter förtjänar pengar, leva förnuftigt, genom att den framkallar ständiga hägringar om ett liv i vällevnad och förstår att stegra denna
38
dröm till en sådan längtan, att ett dylikt sjukligt begär gör slut på varje förmåga av självbehärskning, så snart inkomsterna tillåta det. Därpå beror det, att en sådan person, så fort han fått arbete, genast glömmer varje förnuftig indelning och i stället lever helt och hållet på Guds försyn. Detta gör, att han inte kan hushålla veckan ut, eftersom till och med i detta avseende klok beräkning saknas. Till att börja med räcker lönen bara fem dagar i stället för sju, och sedermera inte mer än tre. Slutligen knappt en enda dag, för att till sist festas upp redan första natten.

Ofta har vederbörande hustru och barn. Ibland smittas även de av detta liv, i synnerhet om mannen i och för sig är snäll mot dem, ja, på sitt sätt till och med älskar dem. Då gör man gemensamt slut på veckolönen i hemmet på två, tre dagar äter och dricker så länge pengarna räcka, och de sista dagarna svälter man - likaledes gemensamt. Sen smyger hustrun runt i grannskapet och omgivningen och lånar litet här och där gör småskulder hos specerihandlarn och söker på så sätt komma över de sista svåra dagarna i veckan. Vid middagarna sitta alla framför halv- eller heltomma fat och vänta på den kommande avlöningsdagen, tala om den och uppgöra planer, och medan de hungra, drömma de åter om den kommande lyckan.

På så sätt bli de små barnen redan i sin tidigaste ungdom förtrogna med detta elände.

Men det slutar värre, när mannen redan från början går sin egen väg, och hustrun för barnens skull protesterar häremot. Då blir det strid och gräl, och ju längre mannen kommer bort från sin hustru, desto närmare kommer han alkoholen. Nu är han drucken var lördag, och för att kunna existera med sina barn, slåss hustrun om de få ören, hon kan ta ifrån honom, till på köpet för det mesta på vägen från fabriken till krogen. Kommer han så till sist hem på söndags- eller måndagsnatten, drucken och brutal men alltid utan ett öre, utspelas ofta scener, så Gud sig förbarma.
39
Jag har upplevt hundratals exempel på allt detta och till att börja med känt motvilja eller rentav blivit upprörd, för att slutligen förstå hela detta lidandets tragik, de djupare liggande orsakerna. Olyckliga offer för dåliga förhållanden.

På den tiden voro bostadsförhållandena nästan ännu bedrövligare. Arbetarna i Wien bodde obeskrivligt eländigt. Jag ryser än i dag, när jag tänker på dessa hål, härbärgen och baracker, på dessa dystra bilder av vidrighet och smuts.

Hur måste och hur kommer det att bli, när strömmen av lössläppta slavar en gång ur dessa eländiga kyffen väller ut bland de tanklösa medmänniskorna!

Ty tanklös kan man kalla denna andra värld.

Tanklös låter den händelserna ha sin gång utan att i brist på intuition ens ana, att vedergällningens timme förr eller senare måste slå, om icke människorna i tid blidka ödet.

Hur tacksam är jag inte i dag mot försynen, som tvang mig genomgå denna skola. Där kunde jag inte skolka från sådant, som misshagade mig. Där fick jag en snabb och grundlig uppfostran.

Om jag inte ville misströsta om människorna i min dåvarande omgivning, måste jag lära mig skilja mellan deras yttre liv och orsakerna till deras utveckling. Endast på så sätt kunde jag uthärda allt detta utan att ge tappt. Då växte inte längre människor fram ur all olycka och allt elände, ur orenlighet och yttre förfall, utan sorgliga resultat av sorgliga lagar; varvid tyngden av den egna, allt annat än lätta kampen för tillvaron bevarade mig från att kanske ge tappt i ömklig sentimentalitet inför de förfallna slutprodukterna i denna utvecklingsprocess.

Nej, så skall det inte uppfattas.

Redan då insåg jag, att här kunde blott dubbla vägar föra till det mål, som bestod i en förbättring av tillståndet:

Djupaste sociala ansvarskänsla för åstadkommande av bättre underlag för vår utveckling, parad med hänsynslös beslutsamhet vid utrotandet av obotliga kräftsvulster.

Liksom naturen koncentrerar sin största uppmärksamhet
40
inte på att vidmakthålla det bestående, utan på att tukta de unga växterna som släktets fortplantare, så bör det också i det mänskliga livet mindre gälla att på konstlad väg förädla något bestående ont, vilket med människornas läggning till nittionio procent är omöjligt, än att från början försäkra sig om sundare banor för en kommande utveckling.

Redan under min kamp för tillvaron i Wien hade jag kommit underfund med att:

den sociala verksamheten aldrig någonsin kan finna sin uppgift i lika löjlig som meningslös och slentrianmässig välgörenhet utan allenast i avlägsnandet av sådana fundamentala brister i organisationen av vårt ekonomiska och kulturella liv, som måste leda eller åtminstone locka till vissa individers urspårande.

Svårigheten med de yttersta och hänsynslösaste medlen i kampen mot den statsfientliga förbrytarvärlden ligger inte minst just i osäkerheten att kunna bedöma de inre bevekelsegrunderna eller orsakerna till dylika tidsföreteelser.

Denna osäkerhet är blott alltför motiverad i känslan av egen skuld till sådana tragiska fall av dekadans; den förlamar också varje allvarligt och fast beslut och bidrar sålunda till det tveksamma och därför även svaga och halva genomförandet av till och med de nödvändigaste åtgörandena för självbevarelse.

Först när det kommer en tid, som inte längre är fördunklad av den egna skuldkänslan, får den samtidigt inre ro och yttre kraft att brutalt och hänsynslöst skära av de vilda skotten och rensa bort ogräset.

Då någon social rättskipning och lagstiftning var så gott som okänd i den österrikiska staten, var också dess svaghet i bekämpandet av till och med de samhällsfarligaste existenserna iögonenfallande stor.
*
Jag vet ej vad som på den tiden mest upprörde mig: mina dåvarande kamraters sociala elände, den sedliga och moraliska råheten eller deras andliga kulturs låga ståndpunkt.
41
Hur ofta brusa inte våra borgare ut i moralisk indignation, så fort de höra ett yttrande av en eländig landstrykare, att det är honom likgiltigt, om han är tysk eller ej, att han trivs lika bra var som helst där han kan få föda för dagen.

Denna brist på "nationalstolthet" beklagas därefter på det djupaste, och man ger ett kraftigt uttryck åt sin avsky över en dylik inställning.

Hur många ha egentligen gjort sig den frågan, vad som hos dem själva kan vara orsaken till ett bättre tänkesätt?

Hur många fatta månne, att det är alla de enstaka minnena av fäderneslandets och nationens storhet på alla områden av det kulturella och konstnärliga livet, som tillsammans skapa just den berättigade stoltheten att tillhöra ett så gudabenådat folk?

Hur många ana väl, i huru hög grad stoltheten över fäderneslandet är beroende av kännedomen om dess storhet på alla områden?

Tänker man i borgerliga kretsar på, i vilken löjlig omfattning denna förutsättning för fosterlandsstolthet bibringas "folket"?

Det hjälper inte att söka intala sig, att det "i andra länder ju förhåller sig på samma sätt", att arbetaren där "likväl" håller på sin nationalitet. Även om det vore så, skulle det inte kunna tjäna till ursäkt för egna försummelser. Men det är inte så, ty vad vi alltid beteckna som "chauvinistisk" uppfostran, till exempel hos franska folket, är inte annat än det omåttliga framhållandet av Frankrikes storhet på alla kulturens eller, som fransmannen brukar säga, "civilisationens" områden. En fransk yngling blir helt enkelt inte uppfostrad till objektivitet utan till den mest subjektiva åsikt, man gärna kan tänka sig, så snart det rör sig om betydelsen av hans fosterlands politiska eller kulturella storhet.

Denna uppfostran kommer därvid att inskränka sig till allmänna huvudsynpunkter, vilka om så erfordras, genom evigt upprepande inpräglas i folkets minne och medvetande.
42
Till de negativa underlåtenhetssynderna kommer emellertid hos oss även det positiva förstörandet av det lilla, som den enskilda lyckas få lära sig i skolan. De råttor, som åstadkomma vårt folks politiska förgiftning, gnaga också ut detta lilla ur den stora massans hjärta och hågkomst, såvida inte nöd och elände redan gjort det.

Man torde själv föreställa sig följande:

I en källarvåning, bestående av två mörka och fuktiga rum , bor en arbetarefamilj på sju personer. Bland de fem barnen finns också en, låt oss säga treårig, pojke. Han är i den åldern, då de första intrycken göra sig gällande i ett barns medvetande. Hos begåvade människor finns ännu i höga ålderdomen spår kvar av minnen från denna tid. Redan trångboddheten och de överfyllda rummen skapa ogynnsamma förhållanden. Mycket ofta uppstår på så sätt bråk och gräl. Människor, som ha det så ställt, leva icke med, utan knuffas mot varandra. Varje även den minsta kontrovers, som i en rymlig lägenhet lätt kan biläggas genom att man går ur vägen, leder här till en oundviklig och motbjudande strid. Barn emellan är detta naturligtvis relativt uthärdligt. De kivas ju under sådana förhållanden alltid och glömma det lika fort och grundligt igen. Men när denna kamp utkämpas mellan föräldrarna och därtill nästan dagligen under former, som verkligen ofta inte lämna något övrigt att önska beträffande inre råhet, då måste, om också först så småningom, resultatet av en sådan åskådningsundervisning visa sig hos de små. Hur det kan se ut, när denna ömsesidiga tvist tar sig uttryck i faderns råa utfall mot modern och leder till misshandel i berusat tillstånd, kan den som ej är van vid en sådan miljö, blott med svårighet föreställa sig. När den lille beklagansvärda pojken blir sex år gammal, anar han saker och ting, för vilka till och med en vuxen inte kan känna annat än fasa. Moraliskt förgiftad, kroppsligt undernärd och med det stackars lilla huvudet fullt av ohyra, kommer så den unge "medborgaren" till folkskolan. Med knapp nöd lär han sig läsa och skriva, men det är också
43
allt. Någon läxläsning hemma kan det inte bli tal om. Tvärtom. Far och mor prata ju själva i barnens närvaro om lärarna och skolan på ett sätt, som inte kan återges, och äro hellre beredda att säga fula ord om dessa än att lägga sin lilla telning över knäet och få honom att ta reson. Och vad den lille pysen för övrigt får höra i hemmet bidrar inte precis till att öka aktningen för hans kära omgivning. Här säger man inte ett gott ord om någon människa, och ingen institution går fri, ända ned från läraren och upp till statens överhuvud. Om det rör sig om religionen eller moralen, om staten eller samhället, spelar ingen roll, alla bli nedgjorde och på det mest oanständiga sätt dragna i smutsen av simpla tankar. När ynglingen sedan vid fjorton års ålder slutar skolan, är det svårt att längre avgöra, vad som är det mest utmärkande hos honom: den otroliga dumheten, för såvitt det rör sig om verkligt vetande och kunnande, eller fräckheten i hans uppträdande, förenad med en hårresande brist på moral.

Vad för en ställning kan en sådan människa inta i livet, i vilket hon bereder sig att träda ut, som redan nu knappast finner någonting heligt, och som inte lärt känna någonting stort, utan tvärtom anar och vet alla mänskliga avgrunder?

Av det treåriga barnet har blivit en femtonårig föraktare av varje auktoritet. Utom smuts och orenlighet har den unge mannen inte lärt känna något, som kan uppväcka någon större hänförelse.

Men nu först kommer han in i tillvarons högre skola.

Nu börjar han samma liv, som han från sin tidigaste barndom sett sin far föra. Han stryker omkring, och Gud vet när han kommer hem, pryglar för omväxlings skull själv det förkrympta väsen, som en gång var hans mor, förbannar Gud och hela världen, och blir slutligen av en eller annan anledning häktad och förd till en uppfostringsanstalt.

Där får han den sista polityren.

Men det kära, borgerliga samhället är helt förvånat över denne unge "medborgares" bristande "nationella. hänförelse".
44
Man ser, hur på teatern och biografen, i smutslitteraturen och skandalpressen giftet dag för dag spannvis öses ut över folket, och förvånar sig sedan över den ringa "sedliga halten" och "nationella likgiltigheten" hos den stora massan. Precis som om filmidioti, smutstidningar och liknande företeelser skulle kunna ange principerna för kännedomen om fosterländsk storhet. Alldeles bortsett från den enskildas föregående uppfostran.

Vad jag dittills aldrig anat, kom jag då fort och grundligt underfund med:

Frågan om ett folks "nationalisering" är samtidigt i främsta rummet en fråga om sunda sociala förhållanden som grundval för individens uppfostran. Ty blott den, som genom uppfostran och skola lär känna det egna fäderneslandets kulturella, ekonomiska, men fram för allt politiska storhet, kan och skall också känna den inre stoltheten att få lov att räkna sig som en av detta folk. Och kämpa kan jag blott för något, som jag älskar, endast älska vad jag högaktar, och högakta det, jag åtminstone känner till.
*
Så snart mitt intresse för den sociala frågan väcktes, började jag också studera den i grund och botten. Det var en ny, hittills okänd värld, som på så sätt öppnade sig för mig.

Under åren1909-1910 hade min egen belägenhet ändrats såtillvida, att jag nu inte behövde förtjäna mitt bröd som hantlangare. Jag arbetade nämligen som självständig tecknare och akvarellist. Hur dåligt det än var med förtjänsten - den räckte verkligen knappast till brödet - så passade det emellertid bra med det yrke jag valt. Nu var jag inte längre som förr om kvällarna efter hemkomsten från arbetsplatsen dödstrött och ur stånd att titta i en bok utan att strax slumra in. Mitt nuvarande arbete skolade mig för mitt kommande yrke. Dessutom var jag nu herre över min egen tid och kunde indela den betydligt bättre än förr.
45
Jag målade för mitt uppehälle och studerade för mitt nöjes skull.

På så sätt blev det mig också möjligt att få den nödvändiga teoretiska kompletteringen till min åskådningsundervisning i det sociala problemet. Jag studerade allt jag kunde få tag på i böcker rörande hela detta ämne, och fördjupade mig för övrigt i mina egna funderingar.

Jag tror nog att min omgivning på den tiden ansåg mig för en enstöring.

Att jag samtidigt med brinnande intresse ägnade min kärlek åt arkitekturen, var helt naturligt. Den syntes mig vid sidan om musiken som de sköna konsternas drottning. När jag sysselsatte mig med den, var det under inga omständigheter ett "arbete" utan den högsta lycka. Jag kunde sitta och läsa eller rita långt in på nätterna utan att bli trött. På så sätt stärktes jag i tron, att min sköna framtidsdröm i alla fall skulle förverkligas, även om det skulle dröja många år. Och jag var fullt övertygad om att jag en gång skulle göra mig ett namn som arkitekt.

. Att jag dessutom hyste det allra största intresse för allt, som hade med politik att göra, syntes mig inte vara av någon betydelse. Tvärtom var det i mina ögon varje tänkande människas självklara plikt. Den som inte ägde någon förståelse därvidlag, förlorade ju varje rätt att kritisera eller beklaga sig.

Även i detta fall läste och lärde jag mig alltså mycket.

D. v. s. med "läsa" menar jag kanske något annat än det stora flertalet av vår s. k. "intelligens".

Jag känner folk, som "läser" oändligt mycket, och ändå skulle jag inte vilja kalla dem "belästa". De äga visserligen en kolossal mängd "vetande", men deras hjärna förstår inte att göra en indelning av och förteckning över materialet. De sakna förmåga att skilja det för dem värdefulla och värdelösa, att behålla det förra i huvudet för alltid, och att om möjligt helt bortse från det senare, eller i varje fall inte släpa det med sig som en onödig barlast. Läsningen är ej heller målet utan med-
46
let. Den skall i första rummet bidra till att fylla den ram, som anlag och förmåga utgöra för varje människa, dessutom skall den lämna verktyg och stoff, som den enskilda nödvändigt behöver för sitt levnadskall, alldeles oavsett om detta blott tjänar till den primitiva brödförtjänsten eller är tillfredsställandet av en högre uppgift; först i andra hand bör den tjäna till uppbyggandet av en allmän världsbild. Men i båda fallen är det nödvändigt, att innehållet i det för ögonblicket lästa icke överlämnas till förvaring i minnet i bokens eller ens i böckernas ordningsföljd, utan som mosaikstenar får den plats, som tillkommer det i den allmänna världsbilden, och på så sätt hjälper till att forma denna bild. i läsarens huvud. I annat fall uppstår ett brokigt virrvarr av inlärt vetande, som är lika värdelöst, som det å andra sidan gör den olycklige ägaren inbilsk. Ty denne tror nu verkligen på fullt allvar, att han är "bildad", förstår något av livet och äger kunskaper, under det att han med varje ny tillökning av detta slags "bildning" i själva verket blir mer och mer främmande för världen, tills han icke så sällan slutar på ett nervhem eller som "politiker" i ett parlament.

Han skulle således aldrig vara i stånd att frammana ur sitt "vetandes" virrvarr just det, som passar för ögonblicket, eftersom hans andliga barlast inte ligger ordnad enligt livets principer, utan efter ordningsföljden hos de böcker, han läst. Om ödet alltid för det dagliga livets behov skulle påminna honom om den riktiga användningen av det, han en gång läst, måste det också tala om för honom, i vilken bok och på vilken sida det stått, ty annars skulle den arme stackaren aldrig i evigheten kunna hitta det rätta. Men eftersom detta inte är fallet, råka sagda klokhuvuden i varje kritiskt ögonblick i den största förlägenhet, söka krampaktigt efter analoga fall och få naturligtvis med till visshet gränsande sannolikhet tag i orätt recept.

Om det inte vore så, skulle man ej kunna förstå vad som åstadkommas av våra lärda regeringsheroer på högsta ort i
47
politiskt hänseende, såvida man inte vill dra den slutsatsen, att det har sin grund i gemen skurkaktighet i stället för i sjukliga anlag.

Men den, som verkligen förstår konsten att läsa, känner vid studerandet av en bok, tidskrift eller broschyr genast instinktivt vad som enligt hans egen åsikt är lämpligt att komma ihåg, antingen emedan det är nyttigt för honom själv eller över huvud taget bra att veta. Allteftersom de kunskaper, som på så sätt inhämtas, inrangeras i den så att säga ständigt aktuella bild, medvetandet gjort sig av en företeelse, verka de antingen korrigerande eller kompletterande, och öka således riktigheten eller tydligheten av densamma. Uppställer nu livet plötsligt en fråga till prövning eller besvarande, skall den, som förstått att läsa på ovannämnda sätt, genast göra klart för sig, vad han vet om saken. Dessa under decennier samlade enskildheter angående denna fråga skall han sedan låta förståndet pröva och granska på nytt, tills frågan blivit uppklarad eller besvarad.

Endast på så sätt har läsningen ändamål och mening. En talare t. ex., som inte handlar så, blir aldrig i stånd att effektivt försvara sin åsikt, när han blir motsagd, om han också har aldrig så rätt. Vid varje diskussion skall minnet svika honom, och han skall varken finna skäl att bevisa sina egna påståenden eller vederlägga motståndarens. Så länge det i första hand rör sig om den egna blamagen, som fallet är med en talare, kan detta gå an, men det blir värre, när ödet ställer en sådan man, som mycket vet men ingenting kan, i spetsen för en stat.

Jag har ända sedan min tidigaste ungdom bemödat mig att läsa på rätt sätt och därvid haft god hjälp av minne och förstånd. Från denna synpunkt var min tid i Wien fruktbärande och värdefull. Mina erfarenheter i det dagliga livet stimulerade mig till ständigt nytt studium av de mest skilda problem. När jag så slutligen blev i stånd att teoretiskt förklara verkligheten och med exempel ur praktiken bevisa teo-
48
rierna, räddades jag från att antingen drunkna i teorier eller förflackas av verkligheten.

Förutom det sociala problemet var det i synnerhet två viktiga frågor, där det dagliga livets erfarenheter bestämde och lockade mig till ett grundligt teoretiskt studium.

Vem vet när jag någonsin skulle ha kommit att fördjupa mig i marxismens läror och väsen, om icke de dåvarande förhållandena formligen kastat mig huvudstupa in i sagda problem.
*
Vad jag i min ungdom visste om socialdemokratien var mycket obetydligt och åtskilligt felaktigt. Att den stred för den allmänna rösträtten med slutna sedlar gladde mig uppriktigt. Ty mitt förstånd sade mig redan då, att detta måste föra till ett försvagande av det av mig i så hög grad hatade habsburgska regementet. Utan att offra sin tyska del skulle Donau-staten aldrig kunna hålla ihop. Till och med en långsam slavisering av det tyska elementet skulle i intet avseende ha inneburit en garanti för ett i så fall verkligen också livskraftigt rike, eftersom slavismens samhällsbevarande förmåga måste anses högst tvivelaktig. Därför hälsade jag med glädje varje utveckling, som enligt min åsikt måste leda till ett sammanbrott för denna omöjliga stat, som ville dödsdöms den tyska nationalitetskänslan hos tio miljoner människor. Ju mer den språkliga förbistringen frätte och söndergnagde även parlamentet, måste tiden för detta babyloniska rikes förfall rycka närmare, och därmed också frihetens timme slå för mitt tysk-österrikiska folk. Det var det enda sättet, på vilket återföreningen med det gamla moderlandet skulle kunna ske.,

Denna socialdemokratiens verksamhet var mig på så sätt inte osympatisk. Att den därjämte, som jag i min oskuld på den tiden var dum nog att tro, strävade efter att höja arbetarnas levnadsvillkor, syntes mig likaledes snarare tala för än emot densamma. Vad som föreföll mig mest motbjudande,
49
var dess fientliga inställning till striden för tyskbetens bevarande, dess ömkliga försök att vinna de slaviska "kamraternas" gunst, vilka visserligen inte avvisade inställsamma närmanden, såvitt dessa voro förenade med några fördelar, men annars genom att fräckt sätta näsan i vädret och förhålla sig reserverade gåva de påträngande tiggarna den lön, de förtjänade.

Vid sjutton års ålder kände jag sålunda föga ordet "marxism", under det att "socialdemokrati" och socialism för mig voro identiska begrepp. Även här fordrades först, att ett kraftigt ingripande av ödet skulle öppna mina ögon för detta oerhörda nationella bedrägeri.

Hade jag hittills endast såsom åskådare lärt känna det socialdemokratiska partiet vid några massdemonstrationer, utan att därutöver ha den ringaste inblick i dess program eller dess anhängares mentalitet, så kom jag nu på en enda gång i beröring med produkterna av dess uppfostran och "världsåskådning". Och vad jag annars skulle ha lärt kanske först efter åtskilliga årtionden, fick jag nu inhämta inom loppet av ett par månader: insikten om en under den sociala dygdens och människokärlekens mask uppträdande pest, från vilken mänskligheten om möjligt snart måste befria jorden, emedan annars jorden mycket lätt skulle kunna bli fri från mänskligheten.

Som byggnadsarbetare gjorde jag min första bekantskap med socialdemokraterna.

Den var redan från början inte vidare uppmuntrande. Min klädsel var ännu något så när ordentlig, mitt språk vårdat och mitt väsen reserverat. Jag ägde fortfarande så många egna bekymmer att tänka på, att jag hade mycket litet tid att intressera mig för andras. Jag var enbart inställd på att söka arbete för att inte svälta ihjäl och för att på så sätt få möjlighet till en fortsatt om också aldrig så långsam utbildning. Jag skulle kanske inte alls ha brytt mig om min nya omgivning, om inte redan efter tre eller fyra dagar en händelse ägt rum, som genast tvang mig till ett positivt ställnings-
50
tagande. Jag blev nämligen uppmanad att söka inträde i byggnadsarbetarnas organisation.

Mina kunskaper om fackföreningsväsendet voro på den tiden lika med noll. Jag hade varken förmått bevisa nyttan eller skadan av dess existens. Då man förklarade för mig, att jag måste bli medlem, vägrade jag detta. Jag motiverade mitt avslag med, att jag inte hade en aning om det hela, och att jag för övrigt inte lät tvinga mig till någonting. Kanske det första skälet gjorde, att jag inte genast blev utkastad. Man hoppades måhända, att jag om några dagar skulle bli omvänd eller medgörlig. Men i så fall bedrog man sig grundligt. Efter fjorton dagar orkade jag inte längre höra på, även om jag aldrig så gärna velat. Under dessa två veckor lärde jag känna min omgivning närmare, vilket hade till följd, att ingen makt i världen längre skulle ha kunnat tvinga mig att inträda i en organisation, vars medlemmar under tiden visat sig i en så ogynnsam dager.

De första dagarna var jag förargad.

Under middagsrasten gick en del av arbetarna till kaféerna i närheten, under det andra stannade kvar på arbetsplatsen och därstädes förtärde sitt mestadels magra middagsmål. Det var de gifta, vilkas hustrur komma till dem med soppan i sina trasiga kärl. Mot slutet av veckan blev deras antal allt större; varför, förstod jag först senare. Och nu pratades det politik.

Jag drack min flaska mjölk och åt min brödbit på något avstånd från de andra, studerade försiktigt min nya omgivning och funderade över mitt olyckliga öde. Likväl fick jag höra mer än nog; och ofta syntes det mig, som om man med avsikt flyttade sig närmare mig, för att på så sätt få mig intresserad. I varje fall var det, jag fick höra, ägnat att på det högsta uppröra mig. Man förkastade allt: nationen, som en uppfinning av "kapitalisterna" - hur ofta fick jag bara inte höra det ordet - fosterlandet, som överklassens medel att utsuga arbetarna; lagens auktoritet, som medel att undertrycka prole-
51
tariatet; skolan, som ett institut att tukta slavmaterialet men också slavägarna; religionen, som medel till fördummande av arbetarklassen; moralen, som tecken på enfaldigt tålamod o. s. v. Det fanns faktiskt ingenting, som inte blev smutskastat på samma förfärliga sätt.

Till att börja med försökte jag tiga, men slutligen gick det inte längre. Jag började fatta ståndpunkt och opponera mig. Då kom jag emellertid till insikt om, att detta var fullkomligt utsiktslöst, så länge jag inte förfogade över någon kännedom om de omstridda frågorna. Då började jag forska i de källor, ur vilka de hämtade sin förmenta vishet. Jag slukade den ena boken och broschyren efter den andra.

På bygget gick det emellertid ofta hett till numera. Jag stred, för varje dag allt bättre informerad i deras egna kunskaper än mina vedersakare själva, tills en vacker dag det medel kom till användning, som lättast besegrar förnuftet, nämligen våldet. Ett par av motpartens talesmän ställde mig inför valet att antingen omedelbart lämna arbetsplatsen eller bli nedknuffad från byggnadsställningen. Då jag var ensam, och motstånd syntes mig meningslöst, föredrog jag, en erfarenhet rikare, att följa det förstnämnda rådet.

Jag gick, fylld av avsky, men likväl samtidigt så uppskakad, att det varit mig fullkomligt omöjligt att vända ryggen åt alltsammans. Nej, sedan den första vreden lagt sig, vann halsstarrigheten åter överhand. Jag var fast besluten att i alla fall gå tillbaka till arbetsplatsen. Jag stärktes i detta beslut av den nöd, som några veckor senare slöt mig i sin hjärtlösa famn, sedan de få pengar, jag lyckats spara av min lön, hade gått åt. Nu var jag tvungen, antingen jag ville eller ej, och leken började på nytt för att sluta likadant som första gången. Då kämpade jag med mitt inre: äro dessa verkligen människor, värda att tillhöra ett stort folk?

En pinsam fråga; ty om den besvarades jakande, så är kampen för nationalitet i sanning inte längre värd den möda och de offer, som de bästa måste påtaga sig för dylika utskott; blir
52
svaret däremot nekande, då är vårt folk redan fattigt på människor.

Med ängslan och bekymmer såg jag under sådana dagar av grubbel och självrannsakan massan av dem, som inte längre kunde räknas till sitt eget folk, växa i oroväckande grad.

Med vilka förändrade känslor stirrade jag inte på de ändlösa leden i den massdemonstration, som en dag anordnades av Wiens arbetare. Nästan två timmar stod jag med tillbakahållen andedräkt och betraktade den ofantliga mänskliga jätteorm, som långsamt ringlade förbi. Nedtryckt och beklämd lämnade jag slutligen platsen och vandrade hemåt. På vägen fick jag i en cigarraffärs fönster se "Arbeiterzeitung", den gamla österrikiska socialdemokratiens huvudorgan. På ett enklare kafé, som jag ofta brukade besöka för att läsa tidningar, fanns den också, men jag hade hittills inte kunnat förmå mig att längre än två minuter bläddra i denna blaska, vars hela ton verkade på mig som andlig vitriol. Under det deprimerande intrycket av demonstrationen drev mig nu en röst i mitt inre att köpa tidningen och läsa igenom den grundligt. Var kväll gjorde jag nu detta med en ofta uppflammande ilska över denna koncentrerade lögnhärva.

Bättre än ur all teoretisk litteratur kunde jag genom att dagligen läsa den socialdemokratiska pressen studera den inre strukturen av dess tankegångar.

Ty vilken skillnad är det inte mellan den teoretiska litteraturens granna tal om frihet, skönhet och värdighet, detta bedrägliga ordsvammel, som mödosamt uttrycker den skenbart djupaste vishet, denna motbjudande humana moral - allt nedskrivet med profetisk säkerhet - och den brutala dagspress, som, när det gäller den nya mänsklighetens frälsningslära, inte ryggar tillbaka för någon skändlighet, ljuger och baktalar, och arbetar med en hårresande lögnvirtuositet. Det förra avsett för dumbommar ur de mellersta och naturligtvis även de högsta "intelligenslagren", det senare för den stora massan.
53
Mitt fördjupande i denna läras och organisations litteratur och press förde mig tillbaka till mitt folk.

Det, som först syntes mig som en oöverstiglig klyfta, skulle nu i stället öka min kärlek till nationen.

Blott en narr kan, med kännedom om detta oerhörda förgiftningsarbete, till på köpet förbanna offret. Ju bättre min ekonomiska ställning blev med åren, desto mer vidgades, tack vare det ökade avståndet, min blick för de inre orsakerna till socialdemokratiens framgång. Nu förstod jag betydelsen av det brutala kravet att endast hålla röda tidningar, endast besöka röda möten, läsa röda böcker o. s. v. Med plastisk åskådlighet såg jag för mina ögon det framtvingade resultatet av denna intoleranta lära.

Den stora massans psyke är inte mottagligt för något halvt eller svagt.

Liksom kvinnan, vars själsliga intryck mindre påverkas av förnuftsskäl än av sådana, som stamma från en odefinierbar intuitiv längtan efter kompletterande kraft, och som därför hellre böjer sig för den starke än behärskar den svage, föredrar massan härskaren framför den som ber samt känner större inre tillfredsställelse med en lära, som inte tål någon annan vid sidan om sig, än med införandet av liberal frihet. För det mesta vet den inte vad den skall ta sig till med denna frihet och känner sig därför lätt lämnad i sticket. Massan inser lika litet det oförskämda i denna andliga terrorisering som den upprörande misshandeln av dess mänskliga frihet, ty den har inte den minsta aning om, hur vansinnig själva läran i grund och botten är. På så sätt ser den blott målmedvetna yttringar av hänsynslös kraft och brutalitet, som den till sist alltid böjer sig för.

Om socialdemokratien skulle ställas upp mot en sannare, men lika hänsynslöst genomförd lära, kommer den senare att segra, om också först efter hård strid.

Innan ännu två år gått, förstod jag inte blott den socialdemokratiska läran utan också dess taktiska verktyg.
54
Jag förstod den infama andliga terror, som denna rörelse utövar, framför allt på borgarna, vilka varken moraliskt eller själsligt äro vuxna dylika angrepp, i det att den på ett givet tecken alltid släpper lös en formlig trumeld av lögn och förtal mot den motståndare, som synes farligast, tills hans nerver brista, och han ger tappt bara för att få vara i fred för den förhatliga angriparen.

Någon ro få de dåraktiga ändock inte.

Spelet börjar på nytt och upprepas ända tills rädslan för vargen blir suggestiv förlamning.

Eftersom socialdemokratien av erfarenhet bäst känner kraftens värde, löper den också mest till storms mot dem, i vilkas väsen den vädrar något av denna för övrigt mycket sällsynta substans. Å andra sidan berömmer den varje stackare inom motpartiet än försiktigt, än högljuddare, allt efter dennas kända eller förmodade andliga kvalitet.

Den fruktar mindre ett vanmäktigt, viljelöst geni än en till på köpet obegåvad kraftnatur.

Livligast rekommenderar den sådana, som samtidigt äro både fysiskt och psykiskt svaga.

Den förstår att förespegla, att lugnet blott kan upprätthållas på så sätt, samtidigt som den med klok försiktighet men dock målmedvetet erövrar den ena positionen efter den andra, än genom stilla utpressning, än genom faktisk stöld i sådana ögonblick, då den allmänna uppmärksamheten är vänd åt annat håll och antingen ej vill störas eller anser saken alltför obetydlig för att väcka uppseende och på nytt reta den farliga motståndaren.

Detta är en taktik, som uttänkts med noggrann beräkning av alla mänskliga svagheter, och vars resultat med nästan matematisk visshet måste leda till målet, under den förutsättningen, att inte motparten också lär sig att bekämpa giftgas med giftgas.

Svaga naturer må veta, att detta är ingenting mindre än en kamp på liv och död.
55
Inte mindre begriplig blev mig betydelsen av den enskildas kroppsliga misshandel geni emot massan.

Även i detta fall under noggrann beräkning av den psykologiska verkan.

Terrorn på arbetsplatsen, i fabriken eller i möteslokalen och vid massdemonstrationer skall alltid följas av framgång, så länge den ej mötes av ett lika starkt våld.

Då kommer partiet förvisso att upphäva gälla nödskrin och jämrande ropa på statens auktoritet, som den hittills föraktat, för att i de flesta fall i den allmänna förvirringen faktiskt nå sitt mål - nämligen att finna ett nöt till ämbetsman, som i den idiotiska förhoppningen att på så sätt kanske sedermera bli väl anskriven hos den fruktade motståndaren, hjälper till att krossa denna världsplågas vedersakare.

Vilket intryck en dylik framgång utövar på den stora massan såväl bland anhängarna som motståndarna, kan blott den föreställa sig, som känner folksjälen, inte ur böckerna utan ur livet, ty medan den uppnådda segern i de egna leden framstår som en triumf för sakens rättfärdighet, tvivlar den slagne motståndaren i de flesta fall på framgången av ett ytterligare motstånd.

Ju mer jag kom underfund med metoderna för den kroppsliga terrorn, desto större blev min avbön geni emot de hundratusenden som blivit dess offer.

Jag är evigt tacksam för den prövotid, jag då fick genomgå , därför att den ensam återgivit mig mitt folk, och därför att jag lärt mig skilja offren från förförarna.

Resultaten av detta människoförförande kan man nämligen inte kalla annat än offer. Ty om jag nu försökte i några bilder direkt ur livet teckna dessa "understa" folklagers väsen skulle de inte bli fullständiga, om jag ej försäkrade, att jag emellertid också på djupet fann ljuspunkter av en sällsynt offervillighet, trofast kamratskap, utomordentlig förnöjsamhet och tillbakadragen anspråkslöshet, i synnerhet beträffande de äldre arbetarna. Om också dessa dygder redan genom stor-
56
stadens allmänna inflytande mer och mer gingo förlorade hos den yngre generationen, fanns det till och med här många, hos vilka det kärnsunde blodet segrade över livets eländiga uselhet. Om dessa godhjärtade och hyggliga människor i sin politiska verksamhet ändå anslöto sig till vårt folks dödsfiende, berodde detta på, att de varken förstodo den nya lärans gemena beskaffenhet eller kunde inse, att någon skulle göra sig besvär att bekymra sig om dem, och slutligen på att de sociala förhållandena voro starkare än deras eventuella vilja i andra riktningen. Den nöd, för vilken de en vacker dag på ena eller andra sättet föllo offer, drev dem i alla fall in i det socialdemokratiska lägret.

Då nu de borgerliga oräkneliga gånger på det mest oskickliga men också mest omoraliska sätt gjorde front mot till och med allmänt mänskliga fordringar, ofta utan att uppnå eller ens kunna vänta sig någon nytta av en dylik inställning, drevs till och med den hederligaste arbetare från fackföreningen in i den politiska verksamheten.

Miljoner arbetare voro säkerligen i grund och botten till en början motståndare till det socialdemokratiska partiet men besegrades i sitt motstånd genom det ofta vansinniga sätt, på vilket man hos de borgerliga partierna tog ställning till varje social fordran. Det helt enkelt dumma tillbakavisandet av alla försök till bättring i arbetsförhållandena, till skyddsanordningar vid maskinerna, begränsningen av minderårig arbetskraft och hjälp åt kvinnan, åtminstone de månader, då hon bär den blivande medborgaren under sitt hjärta, alla sådana fall av ynkligt sinnelag hälsades med tacksamhet av socialdemokratien och bidrog till att driva massorna rakt in i dess nät. Vårt politiska "borgarstånd" kan aldrig gottgöra sina försyndelser härvidlag. Ty genom att göra motstånd mot alla försök till avlägsnandet av sociala missförhållanden sådde det hat och bekräftade skenbart de påståenden, som gjordes av hela nationens dödsfiende, att det socialdemokratiska partiet var det enda, som företrädde det arbetande folkets intressen.
57
Det skapade så i första hand den moraliska motiveringen

för fackföreningarnas faktiska bestånd, dessa organisationer, som alltid drivit de flesta fåren in i den politiska partifållan. Under mina läroår i Wien tvangs jag, antingen jag ville

eller ej, att ta ställning även till frågan om fackföreningarna. Då jag ansåg dem som en oskiljaktig beståndsdel av det socialdemokratiska partiet, var mitt beslut snabbt och - felaktigt.

Jag avvisade dem helt enkelt.

Ödet självt gav mig undervisning även i denna så oändligt viktiga fråga.

Resultatet var ett kullkastande av mitt första omdöme. Vid tjugo års ålder hade jag lärt mig skilja mellan fackföreningen som medel till försvar av arbetstagarnas allmänna sociala rättigheter och till vinnande av bättre levnadsvillkor för var och en av dessa, samt fackföreningen som partiets redskap i den politiska klasskampen.

Att socialdemokratien insåg fackföreningsrörelsens enorma betydelse, tillförsäkrade den detta redskap och därmed segern; att de borgerliga inte förstodo detta, kostade dem deras politiska ställning. De trodde sig med ett envist tillbakavisande kunna ge nådestöten åt en logisk utveckling, för att i själva verket i stället tvinga denna in i ologiska banor. Ty att fackföreningsrörelsen i och för sig skulle vara fosterlandsfientlig, är bara prat och dessutom osanning. Snarare är den motsatsen. Om en facklig verksamhet eftersträvar och genomför bättre villkor för ett stånd, som hör till nationens grundpelare, verkar den allt utom fosterlands- eller statsfientlig, utan "nationell" i ordets bästa bemärkelse. Ty den hjälper till att skapa de sociala förutsättningar, utan vilka en allmänt nationell uppfostran vore fullständigt otänkbar. Den är värd det högsta erkännande, därför att den genom avlägsnandet av sociala kräftskador håller såväl andliga som kroppsliga sjukdomsorsaker på avstånd och sålunda bidrar till folkkroppens allmänna friskhet.
58
Frågan om fackföreningsrörelsens nödvändighet är alltså i sanning överflödig.

Så länge det bland arbetsgivarna finns folk med ringa social förståelse eller till och med bristande känsla för rätt och billigt, är det för deras anställda inte bara en rättighet utan även en plikt att skydda allmänhetens intressen mot en enskild persons vinningslysnad eller oförnuft; ty upprätthållandet av tro och lydnad i en folkkropp är ett intresse för nationen likaväl som upprätthållandet av folkets hälsa.

Båda hotas svårt genom ovärdiga företagare, som icke känna sig som medlemmar av hela folkgemenskapen. Ur de fördärvliga verkningarna av deras snikenhet eller hänsynslöshet uppstå allvarliga skador för framtiden.

Att avlägsna orsakerna till en dylik utveckling är att göra sig förtjänt om nationen och inte tvärtom.

Men det duger inte att säga, att det står envar fritt att dra konsekvenserna av en honom faktiskt eller förment tillfogad orätt, alltså att gå sin väg. Nej! Sådant är att slå blå dunster i ögonen på folk och måste betecknas som ett försök att avleda uppmärksamheten. Antingen ligger det i nationens intresse att avlägsna dåliga, asociala företeelser, eller också inte. I förra fallet måste kampen mot desamma föras med sådana vapen, som inge förhoppning om seger. Men den enskilda arbetaren är aldrig i stånd att göra sig gällande geni emot den större företagarmakten, då det här inte gäller en seger för den, som har mest rätt - om man erkände detta, skulle ju hela striden upphöra av brist på orsak - utan för den, som har största makten. I annat fall skulle redan den förefintliga rättskänslan på ett ärligt sätt göra slut på striden, eller, rättare sagt, den skulle aldrig kunna uppstå.

Nej, om en asocial eller ovärdig behandling av människor uppfordrar till motstånd, då kan denna kamp endast avgöras av den, som har makten på sin sida, så länge inte lagliga domstolar inrättas till utjämnandet av dessa orättfärdiga förhållanden. Men i och med detta är det självklart, att den enskilda
59
personen som representant för ett företags koncentrerade kraft endast kan underhandla med en förespråkare för arbetstagarnas totala mängd, för att inte redan från början vara tvungen avstå från varje möjlighet till seger.

På så sätt kan den fackliga organisationen leda till ett stärkande av den sociala tankens praktiska tillämpning i det dagliga livet, och i och med detta till ett avlägsnande av irritationsmoment, som i sin tur förorsaka missbelåtenhet och klagomål.

Att detta inte är fallet, får till mycket stor del skrivas på deras skuldkonto, vilka ha förstått att lägga hinder i vägen för varje laglig reglering av de sociala missförhållandena eller gjort motstånd med sitt politiska inflytande.

I samma mån som de borgerliga inte förstodo, eller rättare sagt inte ville förstå, den fackliga organisationens betydelse och satte sig till motstånd mot densamma, tog socialdemokratien sig an den omstridda rörelsen. Den skapade därvid genom sitt förutseende en fast grund, som redan mer än en gång bestått provet i kritiska ögonblick. Otvivelaktigt trängdes härigenom det ursprungliga ändamålet så småningom i bakgrunden för att lämna rum för nya mål.

Socialdemokraterna tänkte aldrig på att bibehålla de av dem omhändertagna yrkessammanslutningarna för deras ursprungliga uppgift.

Nej, det var sannerligen inte deras avsikt.

På några få decennier hade under deras förfarna händer av försvarsmedlet för sociala mänskliga rättigheter blivit ett verktyg till förstörande av den nationella hushållningen. Arbetarnas intressen hindrade härvidlag inte det minsta. Ty även politiskt medge ekonomiska påtryckningsmedel möjlighet att när som helst öva utpressning, så snart den nödvändiga samvetslösheten å ena sidan och det fåraktiga tålamodet å den andra är för handen i tillräcklig grad.

Något som i detta fall stämmer på bägge hållen.
60
Redan kring sekelskiftet hade fackföreningsrörelsen för länge sedan upphört att tjäna sin tidigare uppgift. Från år till år hade den mer och mer råkat in i den socialdemokratiska politikens trollkrets för att slutligen endast finna användning som murbräcka i klasskampen. Den skulle till sist genom upprepade stötar få hela den mödosamt uppbyggda samhällskroppen att störta ihop för att sedan så mycket lättare kunna låta statsbyggnaden dela samma öde, sedan dess ekonomiska grundmurar krossats. Det blev allt mindre fråga om arbetarnas alla verkliga behov, tills den politiska klokskapen slutligen inte längre fann det önskvärt att avhjälpa den stora massans sociala eller ens kulturella nöd, då man ju i så fall kunde riskera att den inte i evighet ville låta sig användas som en viljelös stormtrupp när den fått sina önskningar uppfyllda.

En dylik befarad utveckling injagade så stor fruktan hos klasskampens ledare, att de till sist kort och gott avböjde varje verkligt välsignelserik social reform, ja, till och med hårdnackat tillbakavisade den.

De behövde inte vara ängsliga att finna en motivering för ett skenbart så oförklarligt förhållande.

I det att man spände fordringarna allt högre, syntes möjligheten av deras uppfyllelse så liten och obetydlig, att man när som helst kunde intala massan, att det här blott var fråga om ett sataniskt försök att genom ett löjligt litet tillfredsställande av de heligaste rättigheterna på billigaste sätt försvaga, ja, om möjligt förlama arbetarnas stridskraft. Med hänsyn till den stora massans ringa tankeförmåga må man icke förundra sig över att det lyckades.

I det borgerliga lägret var man upprörd över en dylik påtaglig osannfärdighet hos den socialdemokratiska taktiken utan att därur kunna dra ens de ringaste slutsatser angående riktlinjerna för det egna handlandet. Just socialdemokraternas fruktan för varje faktisk höjning av arbetarklassen ur deras hittillsvarande kulturella och sociala eländes djup hade bort leda till de största ansträngningar i denna riktning för att så
61.
småningom kunna vrida vapnet ur händerna på klasskampens representanter.

Detta skedde likväl icke.

I stället för att genom ett eget angrepp intaga motståndarnas position, lät man sig hellre tryckas och klämmas för att slutligen gripa till fullständigt otillräckliga utvägar, som visade sig resultatlösa, emedan det var för sent, och lätta att avvärja, då de voro utan betydelse. Så förblev i själva verket allt vid det gamla, endast missbelåtenheten var större än förut.

Som ett hotande åskmoln hängde redan då den "fria fackföreningen" över den politiska horisonten och den enskildas tillvaro.

Den var ett av de fruktansvärdaste medlen att terrorisera den nationella hushållningens säkerhet och oavhängighet, statens fasthet och den personliga friheten.

Det var framför allt den, som gjorde demokratiens begrepp till en motbjudande och löjlig fras, vanhelgade friheten och med uttrycket "om du inte blir med i partiet, skall vi slå in skallen på dej", gjorde broderskapet till föremål för ett odödligt åtlöje.

Så lärde jag känna denna människovänliga rörelse. Under årens lopp har min åsikt om densamma utvidgats och fördjupats, men jag har aldrig behövt ändra den.
*
Ju mer jag fick inblick i socialdemokratiens yttre väsen, desto större blev min längtan att även förstå denna läras inre kärna.

Den officiella partilitteraturen kunde naturligtvis härvidlag vara mig till föga nytta. Den är, för såvitt det rör sig om nationalekonomiska frågor, oriktig i sina påståenden och bevis, och, vad de politiska målen angår, lögnaktig. Härtill kom, att jag särskilt kände mig bortstött av den nyare, rabulistiska terminologien och framställningssättet. Genom en oerhörd förbrukning av ord med otydligt innehåll eller obegriplig bety-
62
delse, fogar man samman satser, vilka skola vara lika snillrika som de äro meningslösa. Blott vår förfallna storstadsbohême torde kunna känna sig som hemma i en dylik förnuftets labyrint, för att ur denna litterära dadaistiska smörja kunna plocka fram "inre upplevelse", biträdd av den allbekant anspråkslösa del av vårt folk, som alltid vädrar så mycket djupare vishet i det, som är dem personligen obegripligt.

Men när jag så jämförde denna läras teoretiska osannfärdighet och meningslöshet med dess framträdande i verkligheten, fick jag så småningom en klar bild av vad den egentligen åsyftade.

I sådana ögonblick smögo sig dysto aningar och hemsk fruktan över mig. Jag såg då framför mig en lära, som bestod av egoism och hat, som enligt matematiska lagar kunde leda till seger, men som därigenom också måste bringa mänskligheten på fall.

Jag hade under tiden kommit underfund med sammanhanget mellan denna förstörelselära och naturen hos ett folk, som ända dittills varit så gott som obekant för mig.

Endast kunskap om judendomen ger nyckeln till förståelse av socialdemokratiens inre och därför verkliga avsikter.

För den, som känner detta folk, skingras slöjorna av felaktiga föreställningar om detta partis mål och avsikter, och ur de sociala frasernas dis och dimma höjer sig marxismens otäckt grinande ansikte.
*
Det är numera svårt, om inte omöjligt, för mig att säga, när ordet "jude" första gången gav mig anledning till vissa reflexioner. I mitt föräldrahem erinrar jag mig över huvud taget aldrig ens ha hört ordet under min fars livstid. Jag tror han skulle ansett den stå tillbaka i kulturellt avseende som särskilt betonat detta ord. Han hade under loppet av sitt liv trots sitt nationella tänkesätt kommit till mer eller mindre kosmopolitiska åsikter, vilka icke blott hållit sig utan också färgat av sig på mig.
63
I skolan fanns heller ingen anledning att förändra denna lånade uppfattning. I realskolan lärde jag visserligen känna en judisk pojke, som av oss alla behandlades med försiktighet, men endast därför att vi på förekommen anledning icke hyste något vidare förtroende till hans förtegenhet. Men jag reflekterade dock inte, lika litet som de andra, något vidare häröver.

Först vid fjorton-, femtonårsåldern stötte jag oftare på ordet jude, vanligtvis i politiska samtal. Jag kände en lätt motvilja mot det och kunde icke värja mig för den oangenäma känsla, som alltid kom över mig, när jag blev åhörare till konfessionella gräl.

Jag betraktade inte frågan som något annat på den tiden. Linz ägde mycket få judar. Under seklernas lopp hade deras yttre europeiserats och blivit mänskligt; ja, jag tog dem till och med för tyskar. Jag förstod föga, hur dum denna inbillning var, då jag såg det enda karaktäristiska kännetecknet i den främmande trosbekännelsen. Att de fördenskull blivit förföljda, som jag trodde, lät ofta min motvilja gentemot ogynnsamma yttranden om dem nästan ökas till avsky.

Att det fanns systematiska judehatare, hade jag på den tiden ingen aning om.

Så kom jag till Wien.

Förvirrad genom mängden av intryck på det arkitektoniska området och nedtryckt av mitt eget olycksöde, hade jag under den första tiden intet öga för den inre uppdelningen av folket i jättestaden. Fastän Wien under dessa år redan räknade nära tvåhundratusen judar bland sina två miljoner människor, såg jag dem inte. Mina ögon och min hjärna voro under de första veckorna ännu ej i stånd att på en gång mottaga alla de intryck och tankar som stormade inpå mig. Först när lugnet så småningom återvände och den förvirrade bilden började klarna, såg jag mig grundligare omkring i min nya värld och stötte nu också på judefrågan.

Jag vill inte påstå, att det sätt, på vilket jag kom att lära känna den, var mig särskilt angenämt. Jag såg hos juden ännu
64
blott hans trosbekännelse och var därför av rent mänsklig tolerans även i detta fall motståndare till religiös förföljelse. Alltså syntes mig den ton, som särskilt anslogs av den antisemitiska pressen i Wien, ovärdig ett stort folks kulturella tradition. Minnet av vissa tilldragelser under medeltiden, som jag inte gärna ville se upprepade, plågade mig. Då de ifrågavarande tidningarna allmänt ansågos mindre framstående - vad detta berodde på visste jag på den tiden inte så noga - såg jag i dem snarare ett utslag av ilsken avund än resultatet av en principiell, om också oriktig åskådning över huvud taget.

Jag styrktes i denna min uppfattning av den i mina ögon oändligt mycket värdigare form, i vilken den verkliga storpressen besvarade alla dessa angrepp eller också helt enkelt teg ihjäl dem, vilket föreföll mig ännu lovvärdare.

Jag läste ivrigt den s. k. världspressen ("Neue Freie Presse" , "Wiener Tageblatt" o. s. v.) och förvånades över omfattningen av vad den bjöd sina läsare, ävensom över objektiviteten av framställningen i detalj. Jag uppskattade den förnäma tonen men var ibland inte riktigt nöjd med, ja, till och med oangenämt berörd av den högtravande stilen. Men det kanske låg i hela världsstadens rytm.

Eftersom jag på den tiden ansåg Wien för en sådan, trodde jag, att denna hemmagjorda förklaring kunde tjäna som ursäkt.

Vad som emellertid irriterade mig ideligen, var den ovärdiga form, i vilken denna press fjäskade för hovet. Det fanns knappast någon tilldragelse i kejserliga slottet, som inte meddelades läsarna antingen med ett tonfall av extatisk hänförelse eller klagande bestörtning, en tillgjordhet, som, i synnerhet när det rörde sig om alla tiders "visaste monark", nästan kunde liknas vid tjädertuppens spel.

På mig verkade alltsammans uppstyltat.

I mina ögon var det en fläck på den liberala demokratien. Att fjäska för detta hovs gunst och under så oanständiga former var att prisge nationens värdighet.
65
Det var den första skugga, som skulle fördunkla mitt själsliga förhållande till den "stora" pressen i Wien.

Som alltid följde jag även i Wien alla tilldragelser i Tyskland med det mest brinnande intresse, oavsett det rörde sig om politiska eller kulturella frågor.

I stolt beundran jämförde jag rikets frammarsch med den österrikiska statens avtynande.

Men om de utrikespolitiska tilldragelserna för det mesta uppväckte odelad glädje, framkallade de mindre glädjande händelserna i det inrikespolitiska livet ofta djupa bekymmer. Den strid, som på den tiden fördes mot Wilhelm II, vann inte mitt gillande. Jag såg i honom ej blott den tyske kejsaren, utan i första rummet skaparen av en tysk flotta. De talförbud, riksdagen ålade kejsaren, förargade mig utomordentligt, emedan de härstammade från ett håll, som i mina ögon verkligen inte hade någon anledning därtill, då dessa parlamentariska gäss på ett enda sammanträde snattrade mera strunt, än en hel dynasti av kejsare skulle kunna åstadkomma under århundraden, även om man inberäknade de allra svagaste numren.

Jag var upprörd över, att kejsarkronans bärare kunde få "tillrättavisning" av världens tommaste pratkvarn i en stat, där varje halvidiot inte endast ansåg sig ha rätt att kritisera, utan till och med släpptes lös som "lagstiftare" i riksdagen.

Vad som ännu mer förtörnade mig, var att samma Wienerpress, som fortfarande gjorde den mest vördnadsfulla bugning för den senaste hovhästen och råkade ur gängorna för en tillfällig svansviftning, med skenbart bedrövad uppsyn men, som jag tyckte, illa dold skadeglädje gav uttryck åt sin misstro mot den tyske kejsaren. Det låg den fjärran att på något sätt vilja blanda sig i Tyska rikets förhållanden - nej, gudbevars - men genom att helt vänskapligt lägga sitt finger på detta sår uppfyllde man i lika hög grad den plikt, det ömsesidiga förbundets anda fordrade, som man samtidigt också tillfredsställde det journalistiska kravet på sanning o. s. v. Och så petade man av hjärtans lust med fingret omkring i såret.
66
Vid sådana tillfällen steg mig blodet åt huvudet.

Det var detta, som så småningom kom mig att betrakta den stora pressen med litet större försiktighet.

Att en av de antisemitiska tidningarna, "Deutsches Volksblatt", i dylika angelägenheter uppförde sig mera anständigt, måste jag erkänna.

Vad som dessutom gick mig på nerverna, var den motbjudande kult, den stora pressen redan då ägnade Frankrike. Man måste nästan skämmas för att vara tysk, när man fick se dessa sliskiga lovsånger till det "stora kulturfolket". Detta ömkliga fjäskande för Frankrike kom mig mer än en gång att lägga ifrån mig en av dessa "världstidningar". Det hände numera, att jag rätt ofta läste "Volksblatt", som visserligen föreföll mig mycket obetydligare, men beträffande ovannämnda frågor något renligare. Jag kunde dock inte förlika mig med den skarpa antisemitiska tonen, även om jag då och då fann motiveringar, som föreföllo mig tänkvärda.

Jag lärde i varje fall på så sätt långsamt känna den man och den rörelse, som på den tiden avgjorde Wiens öde: dr Karl Lueger och det kristligt-sociala partiet.

När jag kom till Wien, var jag motståndare till bägge.

Mannen och rörelsen voro i mina ögon "reaktionära".

Men vanlig rättskänsla förmådde mig att ändra denna åsikt, allteftersom jag fick tillfälle att lära känna mannen och hans verk; och efter hand ökades det rättvisa bedömandet till oförställd beundran. Numera ser jag i ännu högre grad än förr i denne man den mest framstående tyske borgmästare, som någonsin funnits.

Hur många av mina förutfattade åsikter blevo inte kullkastade genom en dylik f örändring i min inställning till den kristligt-sociala rörelsen!

Om därigenom också mina åsikter beträffande antisemitismen så småningom blevo underkastade tidens växlingar, så torde detta ha varit den största förvandling, jag över huvud genomgått.
67
Den har kostat mig de flesta själsstriderna, och först sedan jag fört en månadslång kamp mellan känsla och förnuft, började segern luta åt det senare hållet. Två år därefter hade känslan följt förnuftet, för att från och med nu vara dess mest trofaste väktare och varnare.

Under denna tid av bitter kamp mellan själslig uppfostran och kallt förstånd hade den åskådningsundervisning, jag fick på Wiens gator, gjort mig oskattbara tjänster. Det kom en tid, då jag ej längre, som under de första dagarna, vandrade blind genom den mäktiga staden, utan med öppna ögon observerade inte blott byggnaderna utan även människorna.

När jag så en vacker dag flanerade i centrum, stötte jag plötsligt på en svartlockig uppenbarelse i lång kaftan.

Är detta också en jude? var min första tanke.

Så sågo de minsann inte ut i Linz. Jag betraktade mannen förstulet och försiktigt, men ju längre jag stirrade in i detta främmande ansikte och med forskande blick studerade det drag för drag, desto mera antog i min hjärna den första frågan en annan form:

Är han även tysk?

Som alltid i dylika fall började jag nu att med böckernas hjälp söka skingra mina tvivel. Jag köpte för några få heller de första antisemitiska broschyrerna i mitt liv. Tyvärr utgingo de alla från den ståndpunkten, att läsaren till en viss grad redan kände till eller rent av förstod judefrågan i stort sett. Dessutom var tonen i dessa häften för det mesta sådan, att jag på nytt började tveka, till följd av den delvis så ytliga och ytterst ovetenskapliga bevisföringen för de påståenden, som däri gjordes.

Så fick jag mina tvivel tillbaka för flera veckor, ja, en gång till och med i månader.

Saken föreföll mig vara så fasaväckande och beskyllningen så våldsam, att jag plågad av fruktan att handla orätt åter blev ängslig och osäker.
68
Men en sak kunde även jag ej längre tvivla på, nämligen att det här inte var fråga om tyskar med egen religion utan om ett folk för sig; ty sedan jag börjat sysselsätta mig med denna fråga och väl blivit uppmärksam på judarna, framträdde Wien för mig i ett annat ljus än förr. Vart jag än gick, såg jag nu judar, och ju flera jag såg, desto skarpare skilde de sig för mitt öga från andra människor. Särskilt centrum och den stadsdel, som låg norr om Donau-kanalen, vimlade av ett folk, som redan till sitt yttre inte längre ägde någon likhet med det tyska.

Men om jag ännu varit tveksam, skulle mina tvivel definitivt skingras genom den inställning, en del av judarna själva intog.

En stor rörelse bland dem, vilken inte hade så liten omfattning i Wien, utgjorde ett påtagligt bevis för judendomens nationella karaktär, nämligen zionismen.

Visserligen såg det ut, som om blott en del av judarna gillade denna position, medan det stora flertalet var motståndare till en dylik fastlåsning, ja, rentav fördömde den. Men när man tittade närmare efter, upplöste sig denna synvilla i ett dimmigt moln av undanskyltningar, för att inte säga lögner, dikterade av rent ändamålsenliga skäl. Ty de s. k. liberala judarna togo inte avstånd från zionisterna och förklarade dem för icke-judar, utan endast för judar av en opraktisk, ja, kanske rentav farlig offentlig bekännelse av sin judendom.

I deras inre samhörighet var ingenting förändrat.

Denna skenbara kamp mellan zionister och liberala judar väckte inom kort min vämjelse, ty den var helt igenom osann, alltså förljugen, och passade följaktligen föga samman med detta folks alltid påstådda höga moraliska nivå och renhet.

Över huvud taget var både moraliskt och i andra avseenden renheten hos detta folk ett kapitel för sig. Att det här inte var frågan om ett folk, som tyckte om vatten, kunde man se redan på utanskriften, ja, till och med om man blundade. Det hände mig sedermera ofta, att jag mådde illa, när jag kände
69
lukten av dessa kaftanbärare. Därtill kom även de osnygga kläderna och den föga hjältelike gestalten.

Allt detta kunde inte verka vidare tilldragande, utan måste göra ett rent frånstötande intryck, när man utom den kroppsliga osnyggheten plötsligt upptäckte det utvalda folkets moraliska smutsfläckar.

Ingenting hade på kort tid gjort mig så betänksam som den alltmer tilltagande insikten om arten av judarnas verksamhet på vissa områden.

Fanns det månne något ruttet eller skamlöst av något slag, framför allt på det kulturella livets område, i vilket icke åtminstone en jude var delaktig?

Om man bara försiktigt skar hål på en dylik böld, fann man - liksom masken i en ruttnande kropp - en liten jude, ofta alldeles bländad av det plötsliga ljuset.

Judarna fingo i mina ögon en svår fläck på sig, när jag lärde känna deras verksamhet inom pressen, konsten, litteraturen och teatern. Här tjänade alla salvelsefulla bedyranden inte längre något till. Det räckte redan med att betrakta en av affischpelarna och studera namnen på de andliga fäderna till dessa gräsliga fuskverk för biograf och teater, som där berömdes, för att hårdna till en lång tid framåt. Det var pest, andlig pest värre än digerdöden en gång i tiden, med vilken man där smittade folket. Och tänk i vilken mängd detta gift tillverkades och spreds! Naturligtvis, ju lägre en sådan konstfabrikants andliga och moraliska nivå är, desto större hans fruktsamhet, tills en sådan lymmel som en kastmaskin slungar sin smörja i ansiktet på den övriga mänskligheten. Härvid må man betänka deras obegränsade antal, betänka, att naturen med största lätthet för en enda Goethe skaffar samtiden tiotusen sådana klåpare på halsen, vilka nu likt bacillbärare av värsta sort förgifta själarna.

Det var förfärligt men kunde icke förbises, att just juden syntes av naturen i oöverskådligt antal utsedd till denna smakfulla bestämmelse.
70
Skulle måhända hans utvaldhet bestå häri?

Jag började omsorgsfullare studera namnen på tillverkarna av dessa det offentliga konstlivets smutsiga produkter. Resultatet blev allt värre för min hittillsvarande inställning till judarna. Om också känslan tusen gånger opponerade sig, måste förståndet dra sina slutsatser.

Det gick faktiskt inte att förneka, att skulden för nio tiondelar av all litterär smörja, konstnärligt strunt och idiotiska teaterpjäser måste tillskrivas ett folk, som icke belöper sig till en hundradel av landets invånare; det var helt enkelt så.

Till och med min kära "världspress" började jag nu pröva ur dessa synpunkter.

Men ju närmare jag gick vederbörande inpå livet, desto mera krympte föremålet för min forna beundran samman. Striden blev allt outhärdligare. Innehållet måste jag ogilla såsom varande tomt och ytligt, och framställningens objektivitet syntes mig numera snarare vara lögn än ärlig sanning; författarna voro emellertid - judar.

Tusentals saker, som jag knappast sett förut, väckte nu min uppmärksamhet, andra återigen, som förr vållade mig huvudbry, lärde jag begripa och förstå.

Den liberala hållningen hos denna tidningspress såg jag nu i ett annat ljus, dess förnäma ton, när den besvarade eller teg ihjäl angrepp, avslöjade sig nu för mig som ett lika klokt som gement knep, dess inspirerade teateranmälningar gällde alltid den judiske författaren, och aldrig träffade klandret någon annan än tyskarna. De fina pikarna mot Wilhelm II avslöjade genom sin uthållighet metoden på samma sätt som rekommenderandet av fransk kultur och civilisation. Det värdelösa innehållet i novellerna förvandlades till oanständighet, och ur språket förnam jag ett främmande folks tonfall; meningen med det hela var emellertid så påtagligt ofördelaktig för. den tyska nationalkänslan, att det måste vara arrangerat med avsikt.

Men vem hade intresse härav?
71
Var allt detta bara en tillfällighet?

Jag började så småningom bli osäker.

Utvecklingen påskyndades emellertid genom att jag fick inblick i en del andra förhållanden. Det var den allmänna uppfattningen av sed och moral, som en stor del av judarna lade i öppen dag genom påtagliga exempel.

Härvidlag erbjöd gatan en ofta nedslående åskådningsundervisning.

Judendomens förhållande till prostitutionen och i ännu högre grad till själva kvinnohandeln, kunde man studera i Wien som kanske uti ingen annan västeuropeisk stad, Sydfrankrikes hamnplatser möjligen undantagna. När man på aftonen skyndade genom gator och gränder i Leopoldstadt, blev man för varje steg med eller mot sin vilja vittne till episoder, som voro okända för största delen av tyska folket, tills kriget gav kämparna vid ostfronten tillfälle att få se, eller rättare sagt vara tvungna att åse, någonting liknande.

När jag första gången upptäckte juden som den lika kallblodige som skamlöst beräknande ledaren av denna upprörande trafik bland storstadens avskum, kände jag kalla kårar utefter ryggen.

Men sedan exploderade jag.

Nu undvek jag inte längre att tala om judefrågan, nej, nu önskade jag tvärtom diskutera den. När jag så lärde mig söka efter juden i det kulturella och konstnärliga livets alla riktningar och yttringar, stötte jag plötsligt på honom på ett ställe, där jag minst av allt väntat finna honom.

När jag fann juden som socialdemokratisk ledare, började fjällen falla från mina ögon. Långa inre själsstrider funna därmed sin avslutning.

Redan under det dagliga umgänget med mina arbetskamrater slog mig den förvånansvärda ombytlighet, med vilken de intogo olika ståndpunkter till en och samma fråga, ofta med en tidrymd av några få dagar, ibland endast några timmar. Jag hade svårt att förstå, hur människor, som, när man
72
talade med dem en och en, alltid hade förnuftiga åsikter, plötsligt kunde förlora dessa, så snart de råkade i massans trollkrets. Det var ofta så man kunde bli förtvivlad. När jag efter flera timmars övertalningsförsök redan var övertygad om, att jag för en gångs skull äntligen brutit isen eller lyckats få dem ur en villfarelse och redan hjärtligt gladdes åt min framgång, måste jag till min sorg nästa dag börja från början igen; allt hade varit förgäves. Som en evig pendel tycktes det idiotiska i deras åsikter alltid återkomma på nytt.

Jag kunde så väl förstå alltsammans: att de voro missnöjda med sin lott och förbannade ödet, som ofta slog dem hårt, hatade företagarna, vilka syntes dem som detta ödes hjärtlösa utmätningsmän och smädade myndigheterna, som i deras ögon inte hade någon medkänsla för deras belägenhet; att de offentligen protesterade mot livsmedelspriserna och genom gatudemonstrationer sökte göra sina fordringar gällande, allt detta kunde man utan vidare förstå. Men vad som var och förblev fullkomligt obegripligt, var det gränslösa hat, de kände mot sin egen nation, vars storhet de hånade, vars historia de smutskastade och vars stora män de släpade i dyn.

Denna kamp mot det egna släktet, det egna ursprunget, det egna hemmet, var lika meningslös som obegriplig. Den var onaturlig.

Man kunde tillfälligtvis bota dem för denna last, men endast för ett par dagar, på sin höjd ett par veckor. Träffade man senare den, man trodde sig ha omvänt, hade han återfått sitt gamla jag.

Onaturen hade honom åter i sina klor.
*
Att den socialdemokratiska pressen till övervägande delen dirigerades av judar, kom jag så småningom underfund med; men jag tillskrev inte denna omständighet någon särskild betydelse, då förhållandena i fråga om de andra tidningarna
73
låga till på samma sätt. En enda omständighet var kanske påfallande: det fanns inte en tidning, med judar i sin tjänst, vilken kunnat betecknas som verkligt nationell i den betydelse, vari jag genom uppfostran och åskådning uppfattade ordet.

Då jag nu övervann mig själv till att läsa dessa marxistiska pressalster, fast min avsky därvid ökades i det oändliga, sökte jag närmare lära känna fabrikanterna av dessa koncentrerade skurkaktigheter.

De voro från utgivaren och nedåt idel judar.

Jag tog tag i alla socialdemokratiska broschyrer, som komma inom räckhåll, och sökte efter författarenamnen: judar. Jag lade märke till namnen på nästan alla ledare; det var till övervägande delen likaledes medlemmar av det "utvalda folket", vare sig det rörde sig om representanterna i riksrådet eller fackföreningens tjänstemän, organisationernas ordförande eller agitatorerna på gatorna. Alltid samma ohyggliga bild. Namnen Austerlitz, David, Adler, Ellenbogen o. s. v. gå aldrig ur mitt minne.

En sak förstod jag nu: ledningen för det parti, med vars små representanter jag sedan månader tillbaka utkämpat en häftig strid, låg nästan uteslutande i händerna på ett främmande folk; ty att judarna inte voro tyskar, hade jag till min stora tillfredsställelse definitivt lyckats konstatera.

Men nu först lärde jag känna vårt folks förförare helt och hållet.

Jag hade inte behövt vara i Wien mer än ett år för att bli övertygad om, att ingen arbetare kunde vara så förhärdad, att han ej vore mottaglig för sakskäl och bevis. Jag hade så småningom blivit kännare av deras egen lära och använde densamma som vapen i kampen för min inre övertygelse.

Nu stannade segern nästan alltid på min sida.

Den stora massan kunde räddas, om också blott genom de största offer av tid och tålamod.

Men att få en jude att ändra åsikt var omöjligt.
74
Jag var på den tiden barnslig nog att vilja klargöra för dem det vansinniga i deras lära. Jag pratade mig hes i min lilla krets. Jag trodde, att jag skulle lyckas övertyga dem om det fördärvliga i deras marxistiska vanvett. Det såg ut, som om den ökade insikten om den förintande verkan av de socialdemokratiska teorierna och deras uppfyllelse blott skulle stärka dem i deras tro.

Ju mer jag sålunda stred med dem, desto mer lärde jag känna deras advokatyr. Först räknade de med motståndarens dumhet, för att sedan, om de inte längre funna någon ut väg, helt enkelt låtsa, som om de själva voro dumma. Hjälpte icke det heller, låtsade de, som om de inte förstodo riktigt, eller också kastade de sig, när de ställdes mot väggen, ögonblickligen in på ett annat område. Därtill komma de med alldeles självklara saker, vilkas godtagande de emellertid hän förde till helt andra ämnen, för att sedan, när de åter blevo angripna, vika undan och inte veta någonting bestämt. Alltid när man gick en sådan apostel in på livet, var det som att få handen full av slem, som rann ut mellan fingrarna för att i nästa ögonblick åter flyta samman. Men om man verkligen lyckades till den grad förinta en dylik, att han i andras närvaro inte kunde göra annat än ge med sig, och trodde man sig på så sätt åtminstone ha kommit ett steg framåt, blev man nästa dag storligen förvånad. Juden erinrade sig inte längre ett spår av gårdagen, berättade åter samma smörja, precis som om ingenting hänt, och låtsade

när man ställde honom till svars, som om han vore förvånad och inte kunde erinra sig det allra minsta utom den redan dagen förut bevisade riktigheten i hans egna påståenden. Jag stod af ta alldeles stum.

Man visste inte vad man mest skulle förvåna sig över: deras munvighet eller deras förmåga att svänga sig.

Jag började så småningom hata dem.

Allt detta hade emellertid det goda med sig, att kärleken till mitt folk växte i samma mån som jag lärde känna dem som
75
boro upp eller i varje fall utbredde den socialdemokratiska läran. Vem kunde väl fördöma det olyckliga offret, när man tänkte på dessa förförares djävulska skicklighet? Hur svårt var det inte för mig själv att bli herre över den illistiga förljugenheten hos denna ras? Hur värdelös var inte en sådan framgång hos människor, som förstodo att göra svart till vitt och gladeligen förnekade vad de nyss sagt, för att i nästa ögonblick själva åberopa sig därpå.

Nej. Ju mer jag lärde känna judarna, desto mera måste jag förlåta arbetaren.

Den största skulden låg i mina ögon inte längre hos honom utan hos alla dem, som inte ansågo det mödan värt att förbarma sig över honom och med omutlig rättskänsla ge folkets egna söner vad dem tillkom, samtidigt som de krossade förförarna och fördärvarna.

Inspirerad av det dagliga livets erfarenheter började jag nu själv efterforska källorna till den marxistiska läran. Dess verkningar förstod jag i alla detaljer, dess yttringar visade sig dagligen för mitt iakttagande öga, och följderna kunde jag med en smula fantasi föreställa mig. Frågan var blott, ifall grundarna hade en aning om resultatet av sin skapelse, sedd i dess sista form, eller om de själva voro offer för ett misstag.

Jag ansåg båda alternativen möjliga.

I förra fallet var det varje. tänkande människas plikt att tränga sig fram i denna olycksaliga rörelses främsta led för att på så sätt söka hindra den att gå till ytterligheter, men i andra fallet måste upphovsmännen till denna folksjukdom ha varit sannskyldiga djävlar; ty blott i ett vidunders - och inte en människas - hjärta kunde planen snillrikt utformas till en organisation, vars verksamhet som slutresultat måste leda till den mänskliga kulturens sammanbrott och därmed till världens undergång.

I så fall var min enda räddning striden, striden med alla de vapen, som mänskligt snille, förstånd och vilja kunna uttänka, alldeles oavsett i vems vågskål ödet sedan lägger segern.
76
Så började jag nu göra mig förtrogen med lärofäderna själva för att på detta sätt studera rörelsens grundprinciper. Att jag här kom fram till mitt mål fortare, än jag kanske själv vågat hoppas, därför hade jag uteslutande min nyvunna, om också den tiden föga djupgående kännedom om judefrågan att tacka. Blott härigenom blev jag i stånd till en praktisk jämförelse av verkligheten med det teoretiska skrävel, som åstadkoms av socialdemokratins religionsstiftare. Ty jag hade lärt mig förstå det judiska folkets språk; det talar för att dölja eller åtminstone beslöja tankarna; och dess verkliga mål står alltså inte att finna i källtexten utan slumrar väl dolt mellan raderna.

För mig var ögonblicket inne för den största revolution, som någonsin försiggått i mitt inre.

Från att ha varit en passiv världsborgare hade jag blivit en fanatisk antisemit.

En enda gång till - det var sista gången - komma över mig ängsligt tryckande tankar, som djupt plågade mig.

När jag forskande betraktade det judiska folkets verksamhet genom långa perioder av mänsklighetens historia, steg plötsligt den ängsliga frågan upp inom mig, om kanske ändå det outrannsakliga ödet av skäl, varom vi stackars människor intet veta, i sitt evigt oföränderliga beslut önskade, att detta lilla folk hemginge med segern?

Skulle detta folk, som ständigt lever blott för denna jord, tillerkännas densamma som belöning?

Ha vi en objektiv rätt till strid för vår självbevarelse, eller är också denna endast subjektivt motiverad inom oss?

När jag så fördjupade mig i marxismens lära och lugnt och klart underkastade det judiska folkets verksamhet en kritisk granskning, gav mig ödet självt sitt svar.

Marxismens judiska lära förkastar naturens aristokratiska princip och ersätter kraftens och styrkans eviga företräde med massans antal och dödvikt. Den förnekar den enskilda människans personliga värde, bestrider betydelsen av nationalitet och ras och undandrar således mänskligheten förutsättningen
77
för dess bestånd och dess kultur. Den skulle som grundval för universum omintetgöra varje ordning, som låga inom mänsklig fattningsförmåga. Och liksom inom denna för det mänskliga förnuftet största fattbara organism blott ett kaos skulle kunna bli resultatet av tillämpandet av en dylik lag, skulle det på jorden för invånarna på denna stjärna blott bli deras egen undergång.

Om juden segrar över människorna i denna värld med tillhjälp av sin marxistiska trosbekännelse, då blir hans krona mänsklighetens begravningskrans, då skall denna planet åter liksom för miljoner år sedan virvla människotom genom etern.

Den eviga naturen straffar obönhörligen överträdelser av dess lagar.

Så tror jag numera, att jag handlar i den allsmäktige skaparens anda: när jag försvarar mig mot judarna, kämpar jag för Herrens sak.

Index

HOME

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER

Svenska
English
German
French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER

French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk

The Jewish plans!
The Jewish Plots!
Must Germany Perish?
A Jewish plan for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her people!