HOME

---

  

 

 MIN KAMP

ADOLF HITLER

 

3

 

ALLMÄNNA POLITISKA BETRAKTELSER FRÅN MIN TID I WIEN

 

Jag är numera av den övertygelsen, att en man - bortsett från fall av alldeles särskild begåvning - inte före sitt trettionde år bör taga offentlig del i politiken. Han bör inte göra det, därför att han i regel först då hunnit skaffa sig en allmän plattform, från vilken han förmår granska de olika politiska problemen och definitivt ta ställning till dem. Först sedan han vunnit en dylik grundläggande världsåskådning och därmed stabilitet i den egna uppfattningen av dagens olika frågor, bör eller får den nu åtminstone invändigt mogne mannen deltaga i den politiska ledningen av samhället.

I annat fall löper han fara att en dag antingen tvingas att ändra sin hittillsvarande ståndpunkt i väsentliga frågor eller mot bättre vetande och insikt stå fast vid en åskådning, som hans förnuft och övertygelse för länge sedan tagit avstånd från. I förra fallet är det pinsamt för honom personligen, eftersom han, själv villrådig, inte längre kan vänta sig att hans anhängares tro på honom skall vara lika orubblig som förut. För dem, som stå under hans ledning, betyder en dylik förändring i ledarens åsikter rådvillhet och inte sällan även en viss skamkänsla geni emot dem, de hittills bekämpat. I senare fallet uppstår en situation, som vi särskilt i våra dagar ofta se exempel på: allteftersom ledaren inte längre tror på vad han själv säger, blir hans försvar tomt och ytligt, men till ersättning hans val av medel gement. Under det att han själv

79

inte längre har en tanke att på allvar gå i bräschen för sina politiska förkunnelser - man dör inte för någonting, som man inte själv tror på - bli hans pretentioner på sina anhängare samtidigt allt större och oförskämdare, tills han slutligen offrar det sista av ledaren för att så hamna bland herrar "politiker", d. v. s. den sorts människor, vilkas enda verkliga åsikt är bristen på åsikter, parad med fräck påflugenhet och en enastående förmåga att ljuga.

Kommer en dylik gynnare till anständiga människors olycka dessutom in i ett parlament, så bör man redan från början ha klart för sig, att politikens väsen för honom endast består i den hjältemodiga kampen för att skydda äganderätten till denna hans livs och hans familjs mjölkflaska. Ju kärare hans hustru och barn äro honom, desto ihärdigare skall han strida för sitt mandat. Varje annan människa med politiska instinkter är redan härigenom hans personliga fiende; i varje ny rörelse vädrar han den tänkbara början till sitt slut och i varje inflytelserik person den fara, som sannolikt kan komma att hota från denne.

Jag skall sedermera utförligt återkomma till denna kategori av parlamentslöss.

Även trettioåringen har mycket kvar att lära i sitt liv, men det blir blott en komplettering . och en urfyllning inom den ram, hans en gång antagna världsåskådning utgör. Han lär inte någonting principiellt nytt utan utvidgar blott sina redan inhämtade kunskaper, och hans anhängare undgå beklämningen över att hittills ha blivit undervisade i en falsk lära, utan tvärtom: ledarens påtagliga organiska tillväxt skänker dem en viss tillfredsställelse, då hans undervisning ju blott betyder ett fördjupande av den egna läran. Men detta är i deras ögon ett bevis för riktigheten av deras hittillsvarande åsikter.

En ledare, som måste frångå sin allmänna världsåskådning, emedan han insett, att den är falsk, kan sägas handla anständigt, endast om han erkänner, att han hittills haft orätt och är beredd att taga konsekvenserna. Det minsta han kan göra

80

i ett dylikt fall är att avstå från fortsatt offentligt utövande av politisk verksamhet. Ty eftersom han redan en gång tagit miste i fråga om grundläggande utgångspunkter, kan han göra det ännu en gång. Han har under inga omständigheter rätt att för framtiden ta sina medborgares förtroende i anspråk eller ens begära ett dylikt.

Hur föga man nu för tiden besitter en sådan anständighet , visar redan det allmänna fördärvet hos det pack, som nu känner sig kallat att "göra" i politik.

Knappast någon av dessa är utkorad därtill.

Jag hade hittills aktat mig att på något sätt uppträda offentligt, fast jag tror mig ha sysslat med politik mer än många andra. Endast i en mindre krets talade jag om vad som rörde sig inom mig eller särskilt tilltalade mig. Detta uppträdande inom en trång ram hade mycket gott med sig: visserligen lärde jag mig mindre att "tala", men i stället att känna människorna i deras ofta oändligt primitiva åsikter och invändningar. Därvid skolade jag mig, utan att förlora tid och möjligheter för min egen vidare utbildning. Ett så gynnsamt tillfälle härtill, som jag på den tiden hade i Wien, skulle jag säkert inte haft någonstans i Tyskland.

Det allmänna politiska tänkandet i den gamla Donau-monarkien var för det första till sitt omfång större och mera omfattande än i det gamla Tyskland under samma tid - med undantag av vissa delar av Preussen, Hamburg och Nordsjökusten. Jag avser med beteckningen "Österrike" i detta fall det område av det stora Habsburgska riket, som till följd av sin tyska kolonisation i varje hänseende inte bara var den historiska anledningen till grundandet av denna stat över huvud taget, utan vars befolkning även utgjorde den enda kraft, som århundraden igenom förmådde skänka inre kulturellt liv åt denna politiskt konstgjorda skapelse. Ju mer tiden fortskred, dess mer blev denna stats bestånd och framtid beroende av vidmakthållandet av denna rikets groddcell.

81

Om de gamla arvländerna utgjorde rikets hjärta, som alltjämt pumpade friskt blod in i det statliga och kulturella livets kretslopp, så var Wien på samma gång hjärnan och viljan.

Redan på grund av dess yttre kunde man tillerkänna denna stad rätten att trona som den enande drottningen i en dylik folksammangyttring, och dess egen skönhets prakt kastade en slöja över det helas ålderdomstecken.

Om också riket i sitt inre skalv aldrig så häftigt under de blodiga striderna mellan de olika nationaliteterna, såg utlandet, och särskilt Tyskland, blott den älskvärda sidan av denna stad. Villfarelsen var så mycket större, som Wien på den tiden syntes taga sitt kanske sista och största märkbara uppsving. Under en i sanning genialisk borgmästares regim vaknade det gamla kejsarrikets vördnadsvärda residensstad ännu en gång upp till ett underbart nytt liv. Den siste store tysk, som föddes bland kolonistfolket i Ostmark, räknas officiellt inte till de s. k. statsmännen; men genom att denne dr Lueger som borgmästare för "rikshuvud- och residensstaden" Wien framtrollade den ena oerhörda prestationen efter den andra på praktiskt taget alla den kommunala närings- och kulturpolitikens områden, stärkte han hela rikets hjärta och blev på denna omväg en större statsman än alla de s. k. "diplomaterna" på den tiden tillsammantagna.

Om det folkkonglomerat, som kallades "Österrike", likväl till sist gick under, så talar detta inte på minsta sätt mot tyskhetens politiska kompetens i det gamla Ostmark utan var den självklara följden av det omöjliga i att tio miljoner människor i längden skulle kunna hålla samman en femtiomiljonersstat av olika nationaliteter, utan att alldeles särskilda förutsättningar härför förelågo.

Tysk-österrikaren tänkte mer än stort.

Han hade alltid varit van att leva inom ramen av ett stort rike och hade aldrig förlorat känslan för de därmed förenade uppgifterna. Han var den ende i denna stat, som utöver det trängre kronlandets gränser också såg riksgränsen; ja, när ödet

82

slutligen skilt honom från det gemensamma fosterlandet

sökte han alltjämt bemästra den svåra uppgiften att upprätthålla tyskbeten, som hans förfäder en gång under otaliga strider hade avtvungit Östern. Man må betänka, att detta blott kunde ske med delad kraft; ty hjärta och minne hos den bästa delen av folket upphörde aldrig att känna för det gemensamma moderlandet, och blott en rest blev över för hemlandet.

Redan tysk-österrikarens allmänna synkrets var jämförelsevis vidsträckt. Hans ekonomiska förbindelser omfattade ofta nästan hela det mångskiftande riket. Nästan alla verkligt stora företag befunno sig i hans händer, de ledande teknikerna och tjänstemännen voro till största delen tillsatta av honom. Men det var också han, som skötte utrikeshandeln, där inte judarna lagt sin hand på denna speciella domän. Politiskt var det han ensam, som ännu höll staten samman. Redan värnplikten drev honom långt utöver hemlandets trånga gränser. Den tyskösterrikiske rekryten ryckte visserligen kanske in vid ett tyskt regemente, men regementet självt kunde likaså gärna vara förlagt till Herzegowina som till Wien eller Galizien. Officerskåren var genomgående tysk, den högre tjänstemannaklassen var det till större delen. Också konsten och vetenskapen voro tyska. Bortsett från nyare, mindervärdiga konstriktningar, vilkas produktion lika gärna kunnat stamma från ett negerfolk, voro tyskarna de, som ensamma ägde och utbredde den sanna förståelsen för konsten. I musik, arkitektur, bildhuggen och måleri var Wien den brunn, som i outtömlig ymnighet räckte till för hela dubbelmonarkien utan att själv någonsin märkbart sina.

Slutligen var det tyskarna, som skötte hela utrikespolitiken, om man bortser från de' fåtaliga ungrarna.

Ändå var varje försök att upprätthålla detta rike förgäves , då den väsentligaste förutsättningen saknades.

För den österrikiska folkstaten fanns det blott en möjlighet att övervinna de centrifugala krafterna hos de olika natio-

83 

nerna. Staten måste antingen regeras centralt och organiseras i enlighet därmed, eller var den över huvud taget otänkbar.

I vissa ljusa ögonblick kom man också på "allerhögsta" ort till denna insikt, för att mestadels strax efteråt glömma bort den eller lägga den åt sidan som svårgenomförlig. Varje tanke på en mera federativ utformning av riket måste med nödvändighet misslyckas till följd av bristen på en stark statlig groddcell. Härtill kom, att den österrikiska staten hade helt andra inre förutsättningar än Bismarcks Tyska rike. I Tyskland var det blott fråga om att övervinna politiska traditioner, emedan kulturellt sett alltjämt en gemensam grundval förelåg. Framför allt omfattade Tyska riket, bortsett från små främmande fragment, blott medlemmar av ett enda folk.

I Österrike förhöll det sig tvärtom.

Här bortföll det politiska minnet av den egna storheten hos de skilda landsdelarna - med undantag av Ungern - antingen helt och hållet, eller hade det plånats ut av tidens svamp eller åtminstone' blivit suddigt och otydligt. Men i stället utvecklade sig nu i nationalitetsprincipens tidsålder i de olika landsdelarna nationella krafter, vilkas undertryckande måste bli svårare, i samma mån som i monarkiens ytterområden nationalstater började bildas, vilkas medborgare, i rashänseende besläktade med eller liknande de österrikiska folkfragmenten, numera å sin sida förmådde utöva större dragningskraft, än det var möjligt för tysk-österrikaren.

Till och med Wien kunde i längden inte bestå i denna kamp. I och med Budapests utveckling till storstad hade Wien för första gången fått en rival, vars uppgift icke längre var att sammanhålla monarkien i dess helhet, utan fastmera att stärka en del av densamma. Inom kort skulle Prag följa exemplet, därefter Lemberg, Laibach o. s. v. När dessa forna landsorts städer upphöjdes till nationella huvudstäder för olika lands ändar, blevo de också medelpunkter för ett allt självständigare kulturliv. Men först härigenom fingo de nationellt-politiska instinkterna andligt underlag och fördjupning. Den tidpunkt

84

måste nalkas, då dessa drivkrafter hos de olika folken blevo mäktigare än kraften hos de gemensamma intressena, och då var Österrike förlorat.

Förloppet av denna utveckling kunde man mycket tydligt följa efter Joseph II:s död, och hastigheten av densamma berodde av faktorer, som dels låga i monarkien själv, dels utgjorde resultatet av rikets dåvarande utrikespolitiska ställning.

Om man på allvar ville upptaga och slutföra striden för upprätthållandet av denna stat, kunde blott en lika hänsynslös som konsekvent centralisering föra till målet. Men då måste framför allt den rent formella samhörigheten betonas genom det principiella påbjudandet av ett enhetligt riksspråk, som också för förvaltningen är det tekniska hjälpmedel, utan vilket en enhetlig stat inte kan äga bestånd. Likaledes kunde i längden blott under denna förutsättning en enhetlig känsla av att tillhöra samma stat uppodlas med skolundervisningens hjälp. Detta kunde inte uppnås på tio eller tjugo år, utan här måste man räkna med århundraden, liksom i alla kolonisationsfrågor över huvud taget. Tålamodet spelar en större roll än en tillfällig energi.

Det faller av sig självt att såväl förvaltningen som den politiska ledningen måste utövas enligt strängt enhetliga principer.

Det var för mig oändligt lärorikt att konstatera, varför så inte skedde, eller rättare sagt varför man inte hade gjort så. Den, som hade gjort sig skyldig till denna underlåtenhet, var ensam den skyldige till rikets sammanbrott.

Det gamla Österrike var i högre grad än någon annan stat beroende av ledningens duglighet. Här saknades ju fundamentet hos en nationalstat, som i sin nationella grundval alltid äger en förutsättning för sitt bestånd, även om ledningen som sådan inte skulle visa sig vuxen sin uppgift. Den enhetliga folkstaten kan till följd av den naturliga trögheten hos sina invånare och den därmed förbundna motståndskraften ofta uthärda förvånansvärt långa perioder, då förvaltningen eller ledningen

85

är den sämsta möjliga, utan att fördenskull gå sin undergång till mötes. Under sådana omständigheter förefaller det ofta, som om intet liv längre funnes i en dylik kropp, som vore den saligen avsomnad, tills plötsligt den skendöde åter reser sig och nu ger den övriga mänskligheten förvånansvärda tecken på sin outrotliga livskraft.

Men annorlunda förhåller det sig i fråga om ett rike, som omfattar olikartade folk och snarare sammanhållas av en gemensam tygel än av det gemensamma blodet. Här kommer varje svaghet hos ledningen inte att föra till en statens vinterdvala utan ger anledning till ett uppvaknande av alla de individuella instinkter, som ligga i blodet utan att kunna utveckla sig, när en överlägsen vilja härskar. Blott genom sekellång gemensam uppfostran och inte genom gemensam tradition, gemensamma intressen o. s. v. kan denna fara minskas. Därför komma dylika statsskapelser, ju yngre de ära, att bli så mycket mera beroende av ledningens duglighet, ja, som verk av överlägsna kraftmänniskor och andens heroer ofta åter falla samman redan efter den ensamme store grundläggarens död. Men ännu efter flera århundraden kunna dessa faror inte betraktas som övervunna, de slumra blott, för att ofta helt plötsligt vakna, så snart den gemensamma ledningens svaghet, uppfostrans kraft och all traditionens höghet inte längre förmå bemästra de olika stammarnas växande trängtan efter ett eget liv.

Att inte ha förstått detta är måhända huset Habsburgs tragiska skuld.

För en enda av dess medlemmar belyste ödet med sin fackla än en gång hans lands framtid, sedan slocknade den för alltid.

Joseph II, romersk kejsare av tysk nationalitet, såg med stigande oro, hur hans hus - utträngt till rikets yttersta kant en gång måste försvinna i den nationella förbistringens virvel ,

om han inte själv i sista ögonblicket åter kunde gottgöra, vad hans fäder försummat. Med övermänskliga krafter satte sig denne "mänsklighetens vän" upp mot sina förfäders vårdslös-

86

het och försökte att på ett årtionde gottgöra, vad århundraden dessförinnan försummat. Hade det blott förunnats honom fyrtio år för hans arbete, och hade efter honom blott två generationer på samma sätt fortsatt det påbörjade verket, så skulle undret sannolikt ha skett. Men när han, utsliten till kropp och själ, avled efter knappt tio års regering, steg också hans verk med honom i graven för att sova den eviga sömnen i Kapucingriften.

Hans efterträdare voro varken på huvudets eller viljans vägnar vuxna uppgiften.

När nu en ny tids första revolutionära oväderstecken flammade genom Europa, började även Österrike så småningom fatta eld. Men när branden slutligen utbröt, underblåstes glöden mindre av sociala eller allmänt politiska orsaker än fastmera av drivkrafter av nationellt ursprung.

1848 års revolution kunde överallt anses som klasskamp, men i Österrike var den redan början till en ny rasstrid. När tyskarna den gången, antingen i glömska eller förnekande av detta ursprung, ställde sig i den revolutionära resningens tjänst, beseglade de därmed sitt eget öde. De bidrogo till att uppväcka den västliga demokratiens anda, som på kort tid berövade dem förutsättningarna för deras egen existens.

Grundandet av ett parlamentariskt representantskap, som inte föregicks av inrättandet och fastställandet av ett gemensamt riksspråk, var början till slutet på tyskbetens härskarställning i monarkien. Men från och med detta ögonblick var också staten själv förlorad. Allt som nu följde var blott den historiska avvecklingen av ett rike.

Att följa denna upplösning var lika uppskakande som lärorikt. I tusen och åtar tusen former försiggick i detalj verkställandet av en historisk dom. Att en stor del av människorna vandrade blinda omkring bland tecknen på förfallet, bevisade blott gudarnas vilja till Österrikes förintande.

Jag skall här inte förlora mig i detaljer, då detta inte är denna boks uppgift. Jag vill blott göra de tilldragelser till

87

föremål för en grundlig betraktelse, vilka som oföränderliga orsaker till folks och staters upplösning ha betydelse även för vår tid, och vilka därjämte ha bidragit till att befästa grundvalarna för mitt politiska tänkesätt.

*

Bland de institutioner, som för de eljest inte vidare skarpsynta kälkborgarna tydligast kunde påvisa den österrikiska monarkiens sönderfrätande, befann sig allra främst den, som borde vara den starkaste - parlamentet, eller, som det i Österrike kallades, riksrådet.

Synbarligen var mönstret för denna korporation hämtat från England, den klassiska "demokratiens" land. Härifrån övertog man hela den saliggörande inrättningen och placerade den så oförändrad som möjligt i Wien.

I herrehuset och representanternas hus firade det engelska tvåkammarsystemet sin återuppståndelse. Endast själva "husen" voro något olika. När Barry en gång lät sitt parlamentspalats växa upp ur Themsens vågor, gick han tillbaka i det brittiska världsrikets historia och hämtade därifrån idéerna till utsmyckningen av praktbyggnadens 1200 nischer, konsoler och pelare. Med sina skulpturer och målerier blev på så sätt lordernas och folkets hus nationens panteon.

Här mötte Wien den första svårigheten. Ty när dansken Hansen fått den sista gaveln på den nya folkrepresentationens marmorhus färdig, kunde han ej heller för dess utsmyckning hitta på något annat än lån från antiken. Romerska och grekiska statsmän och filosofer försköna nu denna den "västliga demokratiens" teaterbyggnad, och i symbolisk ironi fara över de två "husen" de romerska fyrspannen från varandra åt alla fyra väderstrecken, och därigenom ge de den mest träffande bilden även utåt för det, som på den tiden försiggick i dessa byggnaders inre.

"Nationaliteterna" hade undanbett sig den förolämpning och provokation, som skulle ligga i att Österrikes historia för-

88

härligades i detta verk, liksom man också i Tyskland först under världskrigets åskor vågade genom en inskrift viga riksdagens Wallotska byggnad åt tyska folket.

När jag, ännu inte tjugo år gammal, för första gången betraktade praktbyggnaden vid Franzensring för att som åskådare och åhörare närvara vid ett plenum i representanternas hus, greps jag av en häftig motvilja.

Jag hade redan från början avskytt parlamentet, men icke som institution i och för sig. Tvärtom, som frihetsälskande människa kunde jag rakt inte föreställa mig någon annan regeringsform, ty tanken på varje slags diktatur skulle med hänsyn till min inställning geni emot huset Habsburg ha synts mig som en förbrytelse mot friheten och mot sunda förnuftet.

Härtill bidrog inte så litet, att jag som ung man genom min myckna tidningsläsning fått en viss beundran för det engelska parlamentet inympad i blodet. Den värdighet, med vilken även underhuset fullgjorde sina uppgifter (som vår tidningspress förstod att så vackert beskriva), imponerade oerhört på mig. Kunde det då över huvud taget finnas en mera upphöjd form för en nations självstyre?

Men just därför var jag fiende till det österrikiska parlamentet. Jag ansåg hela dess uppträdande ovärdigt den stora förebilden. Härtill bidrog också följande:

Tyskhetens öde i den österrikiska staten var beroende av dess ställning i riksrådet. Ända till införandet av den allmänna rösträtten med slutna sedlar fanns en, om också obetydlig majoritet i parlamentet. Redan detta tillstånd var betänkligt, då den nationellt opålitliga socialdemokratien i för tyskbeten kritiska frågor städse uppträdde mot de tyska intressena detta för att inte stöta bort sina anhängare bland de olika, med Österrike införlivade folkstammarna. Socialdemokratien kunde redan då inte betraktas som tyskt parti. I och med införandet av den allmänna rösträtten upphörde emellertid den tyska överlägsenheten även rent siffermässigt. Nu fanns det inte längre något hinder i vägen för statens fortsatta avtyskning.

89

Min nationella självbevarelsedrift gjorde, att jag av detta skäl redan på den tiden inte hyste några vänligare känslor mot en folkrepresentation, i vilken tyskbeten alltid förråddes i stället för att försvaras. Allt detta var brister, som liksom så mycket annat inte kunde tillskrivas saken i och för sig, utan den österrikiska staten. Förr trodde jag, att i och med ett återställande av den tyska majoriteten i folkrepresentationen ingen anledning mera skulle finnas till ett principiellt ställningstagande mot densamma, så länge den gamla staten över huvuds taget fortfarande bastode.

Sådana voro mina åsikter när jag för första gången beträdde dessa lika helgade som omstridda rum. D. v. s. för mig voro de helgade blott genom den härliga byggnadens sublima skönhet. Ett hellenskt underverk på tysk botten.

Men hur snart skulle jag inte bli upprörd över det ynkliga skådespel, som nu upprullades för mina ögon!

Där fanns några hundra av dessa folkrepresentanter närvarande, vilka just skulle taga ställning till en fråga av stor betydelse för landets näringsliv.

Redan denna första dag var tillräcklig för att sysselsätta mina tankar i veckotal.

Den andliga halten i det, som där yttrades, låg på en i sanning nedslående "nivå", för såvitt man alls kunde uppfatta pladdret; ty några av herrarna talade inte tyska utan sina slaviska modersmål eller rättare sagt dialekter. Vad jag hittills endast kände till genom tidningarna, hade jag nu tillfälle att höra med egna öron. En gestikulerande, vilt upprörd massa, som i alla tonarter skrek i munnen på varandra, under ordförandeskap av en menlös gammal farbror, som i sitt anletes svett ansträngde sig att återställa kammarens värdighet genom att häftigt ringa med en klocka och omväxlande försöka med bevekande och förmanande tillrop.

Jag kunde inte hålla mig för skratt.

Ett par veckor senare befann jag mig åter i kammaren. Bilden var förändrad, så att man knappt kunde känna igen

90

den. Salen var alldeles tom. Man sov. Några riksdagsmän sutto på sina platser och gäspade mot varandra, en av dem "talade". En vicepresident var närvarande och såg sig omkring i salen synbart uttråkad.

De första tvivlen uppstega inom mig. Nu skyndade jag dit, så ofta min tid tillät mig, och betraktade tyst och uppmärksam den bild, som för tillfället erbjöd sig, åhörde talen, för såvitt man kunde förstå dem, studerade de mer eller mindre intelligenta ansiktena hos folkens utkorade i denna bedrövliga stat - och bildade mig därefter så småningom en egen åsikt om saken.

Ett års ostörda iakttagelser var emellertid tillräckligt för att fullkomligt förändra min tidigare uppfattning om denna institution. Jag reagerade inte längre mot den missbildade form, denna tanke antagit i Österrike; nej, nu kunde jag inte längre godkänna parlamentet som sådant. Hittills hade jag ansett det österrikiska parlamentets olycka bero på avsaknaden av en tysk majoritet, men nu såg jag dess olycksöde i denna inrättnings hela art och väsen.

Jag gjorde mig då själv en massa frågor.

Jag började göra mig förtrogen med majoritetsbeslutets demokratiska princip som grundvalen för hela denna institution, men ägnade samtidigt inte mindre uppmärksamhet åt de herrars andliga och moraliska förutsättningar, vilka som folkets utvalda skulle tjäna detta ändamål.

På så sätt lärde jag samtidigt känna institutionen och dess representanter.

Under loppet av några få år framstod för mig med plastisk tydlighet typen för den nyare tidens värdigaste företeelse: parlamentsledamoten. Den präglade sig in i mitt medvetande i en form, som sedermera inte skulle underkastas någon väsentlig förändring.

Även denna gång hade den praktiska verklighetens åskådningsundervisning räddat mig från att drunkna i en teori, som vid första ögonkastet synes mången så förförisk, men som inte

91

desto mindre är att räkna till symtomen på mänsklighetens f ört all.

Demokratien i våra dagars Västeuropa är förelöparen till marxismen, utan vilken den över huvud taget vore otänkbar. Den bereder jordmånen för denna världspest, där smittan sedan kan utbreda sig. I sin yttre uttrycksform, parlamentarismen, har den skapat sig ett "missfoster av snusk och eld", vars "eld" för ögonblicket synes mig utbränd.

Jag måste vara mer än tacksam mot ödet, som gav mig tillfälle syssla även med denna fråga redan i Wien, ty jag fruktar, att jag på den tiden i Tyskland skulle haft alltför lätt att finna ett svar. Hade jag först kommit underfund med "parlaments"-institutionens löjlighet i Berlin, skulle jag kanske ha hemfallit åt motsatsen och skenbart inte utan anledning ha ställt mig på deras sida, som uteslutande såga folkets och rikets välfärd i det ensidiga stärkandet av kejsartankens makt och sålunda samtidigt stå främmande och blinda inför tiden och människorna.

I Österrike var detta omöjligt.

Här var det inte lika lätt att begå det ena misstaget efter det andra. Om parlamentet inte dög, så dögo Habsburgarna ännu mindre - i varje fall inte mera. Även om man avfärdade "parlamentarismen", så stod alltjämt den frågan öppen: och sedan? Genom att underkänna och slopa riksrådet skulle man ju blott fått huset Habsburg kvar som ensam regeringsmakt, en i synnerhet för mig fullkomligt outhärdlig tanke.

Detta särskilt svårlösta fall kom mig att göra problemet i och för sig till föremål för en grundligare betraktelse, än jag kanske annars skulle ha gjort vid så unga år.

Vad som allra först och allra mest slog mig, var den påtagliga bristen på varje ansvar hos den enskilda personen. Parlamentet fattar ett beslut. vilket som helst, vars följder

kunna vara aldrig så ödesdigra - ingen bär ansvaret härför , ingen kan någonsin ställas till ansvar. Ty kallas det månne att överta ett ansvar, när efter ett enastående fiasko den skyl-

92

diga regeringen drar sig tillbaka? Eller koalitionens sammansättning förändras, ja, parlamentet upplöses?

Kan över huvud taget ett föränderligt flertal av människor någonsin göras ansvarigt?

Måste inte tanken på varje slags ansvar knytas till en bestämd person?

Kan man i praktiken göra den ledande personen i en regering ansvarig för handlingar, vilkas tillblivelse och genomförande uteslutande kunna tillskrivas viljan och benägenheten hos ett flertal människor?

Eller: Ses inte den ledande statsmannens uppgift mindre i skapandet av den fruktbärande tanken eller planen i och för sig än i konsten att göra det geniala i sina projekt begripligt för en hop fårskallar, för att på så sätt tigga sig till deras benägna godkännande?

Är det månne kännetecknet på en statsman, att han i lika hög grad äger övertalningsförmåga som statsmannaklokhet, när det gäller att dra upp de stora riktlinjerna i grova drag eller fatta de stora besluten?

Är en ledares oduglighet bevisad genom att han inte lyckas vinna majoriteten av en på mer eller mindre propert sätt hoptrummad flock för en bestämd ide?

Ja, har denna flock över huvud taget någonsin fattat en ide, innan framgången förkunnat dess storhet?

Är inte varje genial bedrift på denna jorden geniets synliga protest mot massans tröghet?

Men vad skall den statsman göra, som inte lyckas smickra sig till folkhopens gunst?

Skall han köpa den?

Skall han med hänsyn till sina medborgares dumhet avstå från genomförandet av de livsnödvändiga uppgifterna och dra sig tillbaka, eller skall han ändå stanna kvar?

Kommer inte i ett dylikt fall den verkliga karaktären i en olöslig konflikt mellan sitt bättre vetande och det passande, eller rättare sagt sin ärliga övertygelse?

93

Var går här den gräns, som skiljer plikten geni emot det allmänna från förpliktelsen mot den personliga hedern?

Måste inte varje verklig ledare undanbe sig att på så sätt degraderas till politisk jobbare?

Och måste inte å andra sidan varje streber känna sig kallad att "göra" i politik, då det slutliga ansvaret aldrig kan träffa honom utan en ogripbar folkhop?

Måste inte vårt parlamentariska majoritetssystem föra till ett utplånande av ledareprincipen över huvud taget?

Tror man kanske, att framåtskridandet här i världen upprinner i mängdens hjärna och inte i enskilda personers?

Eller tror man sig kanske för framtiden kunna undvara denna förutsättning för mänsklig kultur?

Förefaller den inte tvärtom numera nödvändigare än någonsin?

I det att majoritetsbeslutets parlamentariska princip förnekar den enskildas auktoritet och i dess ställe sätter antalet av en tillfällig folkhop, syndar den mot naturens aristokratiska grundtanke, varvid emellertid dess åsikt om adeln på intet sätt behöver vara förkroppsligad i den dekadans, som för närvarande utmärker våra "upper ten".

Vilken förödande verkan detta moderna demokratiska parlamentsvälde åstadkommer, har läsaren av judiska tidningar svårt att föreställa sig, såvida han inte lärt sig tänka självständigt och kritiskt. Det bär i främsta rummet skulden till hela det politiska livets otroliga översvämning av våra dagars mindervärdiga företeelser. Ju mera de verkliga ledarna dra sig tillbaka från en politisk verksamhet, som till största delen inte kan bestå i personlig insats och produktivt arbete utan fastmera i köpslåendet om majoritetens bevågenhet, desto mera skall just detta slags verksamhet tilltala och verka lockande på de små själarna.

Ju dvärglikare en dylik oxhandlare är i våra dagar, ju klarare han inser sin egen ynklighet, desto mera skall han prisa ett system, som av honom inte begär en jättes kraft och geniali-

94

tet utan föredrar en småstadspamps knepighet, ja, hellre ser detta slag klokskap än själva Perikles' vishet. En sådan krake behöver dessutom aldrig tänka på något ansvar för sina handlingar. Dylika bekymmer, är han fri från redan av det skäl, att han mycket väl vet, att slutet för länge sedan står skrivet i stjärnorna alldeles oavsett hur resultatet av hans "statsmannaknog" blir: han måste en vacker dag lämna plats åt en annan lika stor ande. Ty också detta är ett kännetecken på ett dylikt förfall, att antalet stora statsmän ökas i samma mån som måttstocken för den enskilda krymper. Med det växande beroendet av den parlamentariska majoriteten måste den ständigt förminskas, då de verkligt kompetenta betacka sig för att bli redskap åt trindskallar och pratmakare. Omvänt hata representanterna för majoriteten, d. v. s. dumheten, inte någonting så intensivt som den överlägsna hjärnan.

Det är alltid en lugnande känsla för Grönköpings stadsfullmäktige att veta sig ha en ledare i spetsen, vars vishet står i jämnhöjd med de närvarandes; ty på så sätt har var och en glädjen att då och då kunna låta sitt snille blixtra - och framför allt, när Per kan agera mästare, varför skulle då inte Pål kunna göra det?

Denna demokratiska uppfattning motsvarar närmast en egenskap, som på sista tiden vuxit ut till en verklig skamfläck, nämligen fegheten hos en stor del av våra s. k. ledare. Vilken tur att i alla verkligt betydelsefulla avgöranden kunna gömma sig bakom ryggen på en s. k. majoritet!

Titta bara på en sådan politisk stråtrövare, när han tigger sig till majoritetens samtycke till allt vad han gör, för att på så sätt försäkra sig om de nödvändiga medskyldiga och därigenom ständigt kunna avbörda sig ansvaret! Detta är ett av huvudskälen, varför en dylik politisk verksamhet alltid förefaller en rakryggad och således även modig man motbjudande och förhatlig, under det att den utövar stor dragningskraft på alla dåliga karaktärer - och den, som inte också personligen vill överta ansvaret för sina handlingar utan söker betäckning,

95

är en feg usling. Och där en nations ledare bestå av idel sådana stackare, kommer detta snart att hämna sig. Man blir inte längre i stånd att samla mod till en beslutsam handling och utsätter sig hellre för varje, om också aldrig så neslig skymf, än man rycker upp sig till ett beslut; ty det finns ju inte längre någon, som frivilligt vill ställa sin person och sin intelligens till förfogande för genomförandet av ett hänsynslöst avgörande.

Ty en sak bör och får man aldrig glömma: majoriteten kan ej heller i detta avseende någonsin ersätta mannen. Den representerar inte alltid bara dumheten, utan också fegheten. Och lika litet som en vis kan uppvägas av hundra fårskallar, lika litet kommer det ett hjältemodigt beslut från hundra ynkryggar.

Men ju lättare den enskilda ledarens ansvar är, så mycket mera kommer deras antal att ökas, som trots de erbarmligaste förutsättningar känna sig kallade att likaledes ställa sina odödliga krafter till nationens förfogande. Ja, de kunna knappt vänta tills det blir deras tur; de stå i en lång rad och konstatera med sorgset beklagande, hur många som stå framför dem och vänta, och räkna nästan ut vilket ögonblick de mänskligt att döma skola få sätta i gång. Därför emotse de längtansfullt varje avancemang inom det område de ha i kikarn, och äro tacksamma för varje skandal, som decimerar leden framför dem. Om någon inte vill vika från den plats, han en gång intagit, uppfatta de detta nästan som ett brott mot en på den gemensamma solidariteten grundad, helig överenskommelse. Då bli de ondsinta och ge sig ingen ro, förrän den oförskämde äntligen blir störtad och ställer sin plats till förfogande. Det skall också dröja länge, innan han får komma tillbaka. Ty så snart en av dessa varelser blivit tvungen att uppge sin ställning, skall han genast åter försöka tränga sig in i de väntandes kö, såvida inte de andras skrik och skällsord hindra honom därifrån.

Följden av allt detta är ett förfärande snabbt personalom-

96

byte i fråga om de viktigaste posterna och ämbetena i en dylik stat, ett resultat, som i varje fall verkar ogynnsamt, ja, många gånger nästan katastrofalt. Ty nu kommer inte bara dumhuvudet och oduglingen att falla offer för detta system, utan i ännu högre grad den verklige ledaren, om ödet händelsevis lyckas placera en dylik på någon sådan post. Så snart man väl kommit underfund med detta, bildas där genast en sluten front mot honom, i synnerhet om denne figur understår sig att tränga in i detta illustra sällskap utan att komma ur dess egna led. Där vill man principiellt vara sig själv nog och hatar som en gemensam fiende var och en, vilken möjligen skulle kunna visa sig som en etta bland nollorna. I detta avseende är instinkten desto skarpare, ju mer den saknas i alla andra.

Och följden härav blir en andlig utarmning, som alltmer griper kring sig bland de ledande skikten. Vad detta betyder för nationen och staten, kan var och en räkna ut, såvida han inte själv råkar höra till denna sorts "ledare".

Redan det gamla Österrike ägde ett renodlat parlamentariskt styrelsesätt.

Visserligen utnämndes respektive ministerpresidenter av kejsaren och konungen, men denna utnämning var intet annat än ett fullbordande av den parlamentariska viljan. Redan köpslåendet och handeln med de olika ministerposterna var västlig demokrati av renaste vatten. Resultaten motsvarade också de tillämpade principerna. Personombytena inträffade med allt kortare mellanrum, så att det hela till slut blev en verklig jakt. I samma tempo krympte de dåvarande "statsmännens" storhet mer och mer ihop, tills slutligen blott den typ parlamentariska vindböjtlar fanns kvar, vilkas statsmannavärde mättes och erkändes efter den skicklighet, varmed de lyckades klistra samman de dåtida koalitionerna, alltså genomföra de minimala politiska handelstransaktioner, som utgjorde det enda beviset för dessa folkrepresentanters lämplighet för praktiskt arbete.

97

I Wiens politiska skola fick man den bästa inblicken i dessa förhållanden.

Vad som inte minst intresserade mig, var jämförelsen mellan dessa folkrepresentanters förmåga och de uppgifter, som väntade dem. Visserligen måste man då med eller mot sin vilja sysselsätta sig närmare med den andliga horisonten hos dessa folkets utvalda och kunde heller inte komma ifrån att skänka nödig uppmärksamhet åt de tilldragelser, som ledde till upptäckandet av dessa praktblommor i vårt offentliga liv.

Också det sätt, på vilket dessa herrars verkliga förmåga ställdes i fosterlandets tjänst och kom till användning, alltså det tekniska förloppet av deras verksamhet, var värt en grundlig och kritisk undersökning.

Helhetsintrycket av det parlamentariska livet blev allt bedrövligare, ju mer man beslöt tränga in i dess inre förhållanden och studera personer och principer med hänsynslöst skarp objektivitet. Ja, detta är mycket lämpligt beträffande en institution, som låter sina främsta representanter i varannan mening hänvisa till "objektivitet" som den enda rätta principen för varje undersökning och ställningstagande. Om man i stället undersöker dessa herrar själva och lagarna för deras bittra tillvaro, kan man inte annat än häpna över resultatet.

Det finns - objektivt sett - ingen så felaktig princip som den parlamentariska.

Man må gärna helt bortse från det sätt, på vilket valet av herrar riksdagsmän äger rum, och huru de över huvud taget komma i besittning av sitt ämbete och sin nya värdighet. Att det härvid till en försvinnande liten bråkdel rör sig om uppfyllandet av en allmän önskan eller ens ett behov, säger sig självt för var och en, som gjort klart för sig, att den politiska förståelsen ingalunda är så utvecklad hos den stora massan, att den av sig själv kan komma till bestämda allmänna politiska åsikter eller utvälja de personer, som kunna komma i fråga.

Vad vi bruka beteckna med uttrycket "den allmänna opinionen" beror mycket litet på den enskildas självförvärvade

98

erfarenheter eller ens kunskaper, men däremot till största delen på den föreställning, som framkallas genom det ofta ytterligt intensiva och uthålliga sätt, på vilket s. k. upplysning meddelas.

Liksom det alltid är ett resultat av ens uppfostran, till vilken kyrka man bekänner sig, och endast det religiösa behovet i och för sig slumrar i människans inre, på samma sätt utgör massans politiska åsikt blott slutresultatet av en ofta alldeles otroligt seg och grundlig bearbetning av själ och förstånd.

Den ojämförligt största andelen i den politiska "uppfostran' ' , som man i detta fall mycket träffande betecknar med ordet "propaganda", kommer på pressens konto. Den ombesörjer i första hand detta "upplysningsarbete" och utgör på så sätt en slags skola för de vuxna, blott med den skillnaden, att här ligger inte undervisningen i statens hand utan i klorna på delvis högst mindervärdiga krafter. Just i Wien hade jag redan som ung man det allra bästa tillfälle att riktigt lära känna innehavare och andliga fabrikanter av dessa massuppfostrings maskiner. Jag kunde till en början inte låta bli att förvåna mig över, hur snabbt det var möjligt för denna illvilliga stormakt i staten att åstadkomma en viss åsikt, även om det rörde sia om en fullständig förvanskning av säkerligen förefintliga önskningar och åsikter hos allmänheten. På ett par dagar hade man av en löjlig struntsak gjort en betydelsefull statsaktion, medan å andra sidan livsviktiga problem samtidigt hemföllo åt allmän glömska eller helt enkelt stulos ur massans minne.

På så sätt lyckades det att inom loppet av ett par veckor trolla fram namn ur tomma luften, få den stora allmänheten att knyta otroliga förhoppningar vid dem, ja, till och med skaffa dem en popularitet, som den verkligt betydande mannen ofta inte uppnår under hela sin livstid; namn, som en månad tidigare ingen människa någonsin hört talas om, under det att samtidigt kända förgrundsfigurer i det statliga eller eljest offentliga livet trots bästa hälsa helt enkelt voro som döda för sin samtid eller överhopades med sådana förfärliga

99

beskyllningar, att deras namn inom kort hotade bli symbolen för en speciell nedrighet eller ett visst skurkstreck. Man måste studera detta infernaliskt judiska sätt, att med ens och som på ett givet tecken samtidigt från flera hundra håll övergjuta ärliga människor med de nedrigaste beskyllningars och ärekränkningars slaskvatten, för att riktigt förstå dessa partimurvlars betydelse.

En sådan andlig stigman skyr intet medel för att nå sitt snygga mål.

Han sticker sin näsa i de hemligaste familjeangelägenheter och vilar inte, förrän hans tryffelsökarinstinkt lyckats uppsnappa någon ömklig tilldragelse, som lämpar sig för att göra kål på det olyckliga offret. Finner han emellertid trots energiskt snokande ingenting, varken i det offentliga eller privata livet, griper han helt enkelt till förtal, i den fasta övertygelsen, inte bara att alltid något stannar kvar, om det så dementerades tusen gånger, utan också att offret i de flesta fall inte har någon möjlighet att värja sig mot den hundrafaldiga upprepning, som detta förtal ögonblickligen framkallar hos alla hans övriga stallbröder. Härvid är att märka, att detta slödder aldrig företar sig något av motiv, som möjligen vore trovärdiga eller åtminstone begripliga för den övriga mänskligheten. Gud bevara oss! När en sådan bandit på det lömskaste sätt angriper sina kära medmänniskor, höljer sig denna bläckfisk i ett verkligt moln av hederlighet och salvelsefulla fraser, pratar om "journalistisk plikt" och liknande hopdiktad smörja, ja, dristar sig till och med att vid möten och kongresser alltså tillfällen, som samla denna landsplåga i större antal svamla om en alldeles särskild, journalistisk "ära", som det församlade slöddret gravitetiskt bekräftar.

Detta pack fabricerar mer än två tredjedelar av den "allmänna opinion", ur vars skum sedan den parlamentariska Afrodite uppstiger.

Om man riktigt ville skildra och i hela dess lögnaktighet framställa detta förfarande, skulle man kunna fylla volymer.

100

Men även om man endast betraktar det givna resultatet och dess verksamhet, synes mig detta tillräckligt, för att det objektiva vanvettet i denna institution skall gå upp även för den mest rättrogne.

Man skall snabbast och lättast förstå denna lika svagsinta som farliga mänskliga villfarelse, om man jämför den demokratiska parlamentarismen med en verkligt germansk demokrati.

Det anmärkningsvärda hos den förra består däri, att ett antal av låt oss säga femhundra män - eller på senare tid även kvinnor - väljes, som sedan har att fatta definitivt av görande i stort och smått. De utgöra praktiskt taget regeringen; ty även om de välja ett kabinett, som utåt sett handhar ledningen av statens affärer, så är detta dock bara till för syns skull. I själva verket kan denna s. k. regering icke taga ett enda steg utan att först ha inhämtat riksdagens tillåtelse. Därmed kan den heller inte göras ansvarig för någonting, då det slutgiltiga avgörandet aldrig ligger hos den, utan hos parlamentets majoritet. Den är i varje fall blott verkställaren av den tillfälliga majoritetens vilja. Man kan strängt taget bedöma dess politiska duglighet enbart efter den konst, med vilken den förstår att antingen anpassa sig efter majoritetens vilja eller också dra majoriteten över på sin sida. Den sjunker här igenom ned från en verklig regerings höjder till att bli en tiggare i förhållande till ögonblickets majoritet. Ja, dess angelägnaste uppgift består numera blott i att från fall till fall antingen försäkra sig om den för tillfället härskande majoritetens gunst eller att söka bilda en ny, som är villigare. Lyckas detta, får den åter "regera" en liten tid, lyckas det inte, kan den gå.

Om dess avsikter i och för sig äro ärliga, spelar inte den minsta roll.

Härigenom uteslutas praktiskt taget allt ansvar.

Till vilka följder detta leder, förstår man lätt genom en enkel eftertanke:

De femhundra valda folkrepresentanternas inbördes sam

101

marisättning efter yrke eller kvalifikationer företer en lika splittrad som för det mesta bedrövlig bild. Ty det finns väl ingen som inbillar sig, att dessa nationens utvalda också äro snillets eller förståndets utvalda. Det finns väl ingen som tror att ur en allt annat än snillrik väljarkårs röstsedlar statsmän strax skola växa fram i hundratal. Över huvud taget kan man icke tillräckligt skarpt reagera mot det dumma pratet, att det skulle kunna framfödas genier ur allmänna val. För det första frambringar en nation en verklig statsman endast en gäng under loppet av många år - och alls inte hundra i taget och för det andra hyser massan en nästan instinktiv motvilja mot varje överlägset geni. Det är lättare för en kamel att gå genom ett nålsöga än för en stor man att bli "upptäckt" genom ett val.

Den, som verkligen höjer sig över normalmåttet, brukar för det mesta personligen anmäla sig i världshistorien.

Och så bestämma femhundra personer av mer eller mindre blygsamt format över nationens viktigaste intressen, tillsätta regeringar, som i sin tur själva i varje enskilt fall och för varje särskild fråga måste inhämta den upphöjda rådsförsamlingens samtycke. I verkligheten är det sålunda de femhundra, som handha politiken.

Och för det mesta ser den också ut därefter.

Men till och med om man alldeles lämnar dessa folkrepresentanters genialitet ur räkningen, må man likväl betänka, hur olikartade de problem ära, vilka vänta på sin lösning, och på vilka helt skilda områden beslut och avgöranden måste träffas. Man skall då inse, hur oduglig härför en regeringsinstitution är, som överlåter den slutliga bestämmanderätten till ett massmöte av människor, av vilka endast en obetydlig bråkdel äger kunskaper och erfarenhet i den fråga, som skall behandlas. De viktigaste samhällsekonomiska frågorna föreläggas ett forum, av vilket blott en tiondedel av medlemmarna kan uppvisa några förkunskaper på området. Detta betyder ingenting

102

mindre än att lägga sista avgörandet av en sak i händerna på folk, som saknar varje förutsättning härför.

På samma sätt är det med varje annan fråga. Alltid fälles utslaget av en okunnig majoritet, då ju sammansättningen av denna inrättning förblir oförändrad, under det att de problem, som skola behandlas, fördela sig på nästan alla det offentliga livets områden och alltså bort förutsätta en ständig växling av de riksdagsmän, som skola yttra sig och bestämma härom. Det är ju omöjligt att låta samma människor träffa bestämmelser om ett trafikproblem som, låt oss säga, om en fråga inom den högre utrikespolitiken. I så fall borde det vara idel universalgenier, och av sådana förekommer knappt ett på hundra år. Tyvärr är det här för det mesta inte fråga om några "goda huvuden" utan om lika inskränkta som inbilska och uppblåsta dilettanter, andlig halvvärld av värsta slag. Därav kommer också det ofta så obegripliga lättsinne, med vilket dessa herrar prata och besluta om saker, som till och med av stora andar skulle krävt omsorgsfullt övervägande. Där vidtar man åtgärder av allra största betydelse för en hel stat, ja, för en nation, som gällde det ett parti bondtolva eller tjugoett - vilket säkert bättre skulle anstått dem - och inte en hel ras' öde.

Det vore likväl orättvist att tro, att var och en av medlemmarna i ett dylikt parlament i och för sig alltid varit behäftad med så ringa känsla för sitt ansvar.

Nej, tvärtom.

Men genom att detta system tvingar den enskilda att ta ställning till sådana frågor, som inte alls ligga för honom, fördärvar det till sist hans karaktär. Ingen kan komma sig för att resa sig upp och förklara: "Mina herrar, jag tror, att vi inte förstå någonting av den här saken. För min personliga del begriper jag den inte alls." (För övrigt skulle detta inte åstadkomma någon vidare ändring, ty säkerligen bleve denna slags uppriktighet inte bara fullständigt missförstådd, utan man läte väl knappast fördärva spelet för sig av en sådan uppriktig

103

åsna.) Men den, som känner människorna, bör förstå, att i ett så illustert sällskap ingen gärna vill vara den dummaste, och i vissa kretsar är ärligheten alltid liktydig med dumhet.

På så sätt tvingas också den ursprunglige hederlige folkrepresentanten in på en väg, som leder till lögn och hyckleri. Just medvetandet om, att det i och för sig inte medför minsta förändring, om den enskilda ger sitt gillande eller ej, förkväver varje ärlig impuls, som ännu skulle kunna uppstiga inom den ene eller andre. Till slut skall han till och med intala sig, att han personligen inte på långt när är den sämste av dem, och att han genom sin medverkan avvärjer värre olyckor.

Här skall man säkerligen invända, att det visserligen är sant, att den enskilda riksdagsmannen inte är särskilt initierad i den eller den frågan, men att han blivit tillrådd av partiet att inta sagda ståndpunkt; och partiet har sina särskilda utskott, där frågan mer än tillräckligt belyses av sakkunniga.

Detta ser vid första påseendet ut att vara sant. Men man gör sig då en annan fråga: varför väljer man femhundra, när i alla fall blott några få ha den nödvändiga visdomen för att kunna ta ställning till rikets viktigaste intressen?

Ja, här ha vi pudelns kärna.

Det är inte målet för våra dagars demokratiska parlamentarism att bilda en församling av visa utan fastmera att få ihop en skara av andligen beroende nollor, vilkas ledande efter bestämda riktlinjer blir så mycket lättare, ju större den enskildes personliga inskränkthet är. Endast på så sätt kan man göra partipolitik i den sämre betydelse, ordet numera har. Och endast på det sättet blir det möjligt för den, som i verkligheten håller trådarna i sin hand, att försiktigt hålla sig i bakgrunden utan att någonsin personligen kunna ställas till ansvar. Ty nu tillskrivas varje för nationen aldrig så skadligt beslut inte en enda, för alla synlig syndabock utan avlastas på ett helt partis skuldror.

Men därigenom bortfaller i praktiken varje ansvar, ty detta

104

kan blott bestå i en enskild persons förpliktelse och inte i en parlamentarisk pratmakareförenings.

Denna inrättning kan endast tilltala lögnaktiga och ljusskygga individer, under det att en man, som är ärlig, rakryggad och beredd att personligen svara för sina handlingar, finner den förhatlig. 

Därför har detta slags demokrati också blivit ett verktyg för den ras, som till följd av sina dåliga avsikter skyr ljuset nu och allt framgent. Endast en jude kan lovprisa en institution, som är lika smutsig och osann som han själv.

*

Som motsats härtill ha vi den sanna germanska demokratien, som fritt väljer sin ledare och i full utsträckning förpliktar honom till ansvar för allt hans görande och låtande. Här är det inte fråga om någon majoritet, som avgör de olika frågorna, utan om en enda man, som har bestämmanderätten och som sedan står för sitt beslut med sitt liv, om så krävas.

Om någon nu invänder, att det under sådana förutsättningar torde bli svårt att finna någon, som vill ställa sig till förfogande för en så riskabel uppgift, så kan svaret därpå endast bli ett:

Gud vare lov, det är just detta, som är avsikten med en germansk demokrati, att inte förste bäste malaj och kruka på omvägar kommer åt att regera sina landsmän, utan att redan genom storleken av det ansvar, som måste övertagas, oduglingar och stackare avskräckas.

Skulle en sådan. figur trots allt försöka smyga sig in, då kan man lättare finna honom och hänsynslöst huta åt honom: Ut, din fege usling! Tag bort foten, du smutsar ned trappsteget; ty den stora ingången till historiens panteon är inte till för lismare, utan för hjältar!

*

Till denna åsikt hade jag kämpat mig fram efter två års besök i Wiens parlament.

Sedan gick jag aldrig mera dit.

105

Det parlamentariska styrelsesättet hade huvudförtjänsten av den gamla habsburgska statens under de senare åren alltmer tilltagande svaghet. Ju mer tyskbetens övervälde på grund härav bröts, desto mer hemföll man åt systemet att spela ut nationaliteterna mot varandra. I själva riksrådet skedde detta alltid på tyskarnas bekostnad och därmed även i sista hand på rikets; ty vid sekelskiftet måste till och med den enfaldigaste begripa, att monarkiens dragningskraft inte längre för mådde tygla de olika landsdelarnas separatistiska strävanden. Tvärtom.

Ju ynkligare de medel blevo, som staten använde för sitt bestånd, dess mera blev den utsatt för allmänt förakt. Inte bara i Ungern utan också i de olika slaviska provinserna kände man sig numera så föga identisk med den gemensamma monarkien, att dess svaghet ingalunda uppfattades som någon egen skam. Man gladde sig i stället över sådana ålderssymtom, ty man hoppades snarare att den skulle dö, än att den skulle tillfriskna.

Det fullkomliga sammanbrottet förhindrades ännu genom att man i parlamentet åsidosatte all värdighet och gav efter för varje slags utpressning (som sedan tyskarna fingo betala), och ute i landet så skickligt som möjligt spelade ut de olika folken mot varandra. Men den allmänna utvecklingslinjen var likväl riktad mot tyskarna. I synnerhet sedan ärkehertig Franz Ferdinand som tronföljare började få ett visst inflytande, blev det ordning och reda i den uppifrån och ned bedrivna förtjeckningen. Med alla till buds stående medel försökte denne blivande härskare över dubbelmonarkien att understödja eller befrämja, i varje fall åtminstone dölja avtyskningen. Rent tyska orter blevo på omvägen över den statliga tjänstemannakåren långsamt men orubbligt säkert skjutna över i den blandspråkliga riskzonen. Till och med i Nedre Österrike började denna process göra allt snabbare framsteg, och många tjecker betraktade Wien som sin största stad.

Den ledande tanken hos denne nye habsburgare, vars familj

106

blott talade tjeckiska (ärkehertigens morganatiska gemål var en f. d. tjeckisk grevinna. och härstammade från kretsar, vilkas tyskfientliga inställning utgjorde tradition), var att så småningom upprätta en slavisk stat i Mellaneuropa, som till skydd mot det ortodoxa Ryssland skulle baseras på strängt romersk-katolsk grund. Härmed ställdes än en gång, som så ofta hos habsburgarna, religionen i den rent politiska tankens tjänst, och till på köpet var det denna gång - åtminstone från tysk horisont - en olycksalig tanke.

Resultatet var ur många synpunkter mer än bedrövligt. Varken huset Habsburg eller den katolska kyrkan fingo den väntade lönen.

Habsburg förlorade tronen, Rom ett stort rike.

Ty genom att ställa även religiösa moment i sina politiska planers tjänst väckte kejsarhuset en björn, som det aldrig trott skulle kunna vakna.

Ur försöket att med alla medel utrota tyskbeten i den gamla monarkien framväxte som svar den alltyska rörelsen i Österrike.

På åttiotalet hade även i monarkien den judiskt inställda Manchesterliberalismen nått, om inte överskridit, sin höjdpunkt. Reaktionen kom - som alltid i det gamla Österrike inte i första rummet av sociala, utan av nationella skäl. Självbevarelsedriften tvang tyskbeten till ett intensivt försvar. Först i andra rummet började så småningom också nationalekonomiska synpunkter att få ett avgörande inflytande. Så framstodo två partibildningar ur det allmänna politiska virrvarret, den ena mera nationellt, den andra mera socialt betonad, men båda högst intressanta och lärorika för framtiden.

Efter det nedslående slutet på kriget 1866 umgicks huset Habsburg med tanken på en vedergällning på slagfältet. Blott kejsar Maximilians av Mexiko död förhindrade en närmare anslutning till Frankrike. Man gav i främsta rummet Napoleon III skulden för Maximilians olyckliga expedition, och det väckte allmän indignation, att fransmännen lämnat honom åt

107

sitt öde. Habsburg låg likväl hela tiden på lur. Hade kriget 1870-71 inte blivit ett så enastående segertåg, skulle hovet i Wien antagligen ändå vågat sig på det blodiga spelet om hämnd för Sadowa. Men när de första hjälteryktena från slagfälten inträffade, underbara och nästan otroliga, men likväl sanna, då förstod den "visaste" av alla monarker, att ögonblicket var olämpligt valt, och höll möjligast god min i elakt spel.

Dessa båda års hjältekamp hade emellertid fullbordat ett ännu större under, ty hos habsburgarna berodde den förändrade ståndpunkten aldrig på någon hjärtats trängtan utan på omständigheternas makt. Men det tyska folket i det gamla Ostmark rycktes med av rikets segerrus och såg djupt gripet sina fäders dröm återuppstå och bli den underbaraste verklighet.

Ty man må inte låta sig förvillas: den verkligt tysksinnade österrikaren hade från och med nu också i följderna av Königgrätz insett den lika tragiska som nödvändiga förutsättningen för återupprättandet av ett rike, som inte längre skulle vara behäftat med det gamla förbundets skröplighet - och ej heller var det. Han insåg klart och tydligt, att huset Habsburg äntligen slutat sin historiska mission, och att det nya riket blott kunde kora den till kejsare, som genom sin heroiska karaktär vore värdig att bära "Rhens krona". Hur mycket större orsak hade man inte att prisa försynen, som förlänat denna krona till ättlingarna av ett furstehus, som redan en gång i svunna tider skänkt nationen ett lysande, upplyftande exempel i Fredrik den store.

När huset Habsburg efter det stora kriget med sin sista energi beredde sig till det som måste bli slutet på slaviseringspolitiken, det långsamma, men obönhörliga utrotandet av dubbelmonarkiens farliga tyskhet - vars inre sinnelag man inte kunde ta fel på - då uppflammade det till undergång dömda folkets motstånd och tog sig uttryck, som den tyska historien hittills inte sett maken till under nyare tid.

108

För första gången blevo nationellt och patriotiskt sinnade män rebeller.

Rebeller inte mot nationen, och inte heller mot staten i sig själv, utan rebeller mot ett regeringssätt, som enligt deras övertygelse måste leda till deras egen nationalitets undergång.

För första gången i den nyare tyska historien var den allmänna dynastiska patriotismen inte liktydig med kärleken till fosterlandet och det egna folket.

Den alltyska rörelsen i nittiotalets Österrike har förtjänsten av att klart och otvetydigt ha fastslagit, att en statsauktoritet har rätt att fordra aktning och skydd, endast om den värnar om en nations intressen eller åtminstone inte tillfogar den någon skada.

Statens auktoritet som självändamål får inte finnas, då i så fall varje tyranni här i världen bleve oangripligt och heligt.

Om en nation föres mot sin undergång med de medel, som tillkommer regeringsmakten, då är uppror inte bara en rättighet, utan en plikt för varje medlem av ett sådant folk.

Men frågan, när man skall anse ett dylikt fall vara för handen, avgöras inte genom teoretiska avhandlingar utan genom våldet och - dess framgång.

Då varje regeringsmakt, om den än är aldrig så dålig och tusen gånger förråder nationens intressen, naturligtvis drar nytta av plikten att upprätthålla statens auktoritet, måste folkets självbevarelsedrift, när det gäller att slå ned en sådan makt för att uppnå frihet och oavhängighet, gripa till samma vapen, medelst vilka motståndaren försöker hålla sin position. Striden utkämpas till följd därav med "legala" medel, så länge den makt, som skall störtas, betjänar sig av dylika; mest man må inte rygga tillbaka ens för illegala, när förtryckaren använder sådana.

I allmänhet må man inte glömma, att inte vidmakthållandet av en stat eller ens av en regering är högsta mål för människornas tillvaro, utan bevarandet av deras egenart.

Men om denna en gång kommer i fara att undertryckas

109

eller till och med undanröjas, då spelar frågan om legaliteten endast en underordnad roll. Även om den härskande makten tusen gånger betjänar sig av s. k. "legala" medel, är likväl de undertrycktas självbevarelsedrift alltid det mest upphöjda rättfärdiggörandet av deras strid med alla vapen.

På giltigheten av denna sats har historien givit mäktiga exempel i de olika folkens frihetsstrider mot förslavning i inre och yttre bemärkelse.

Människornas rätt går före statens.

Men om ett folk är underlägset i kampen för sina mänskliga rättigheter, då har det helt enkelt vid vägningen på ödets våg befunnits för lätt för lyckan att vidare bestå här på jorden. Ty det folk, som inte är redo eller i stånd att strida för sin existens, för detta har den evigt rättvisa försynen redan bestämt slutet.

Världen är inte till för fega folk.

*

Hur lätt det är för en despotism att dölja sig under "legalitetens" täckmantel, härpå gav Österrike det bästa och tydligaste exemplet.

Den legala statsmakten byggde då för tiden på parlamentets tyskfientliga inställning och det likaledes tyskfientliga härskarhuset. Dessa båda faktorer förkroppsligade statens hela auktoritet. Att hoppas på att en förbättring av det tysk-österrikiska folkets lott skulle komma från det hållet var meningslöst. Men härmed borde enligt deras åsikt, som dyrka den enda möjliga "legala" vägen och statens auktoritet i sig själv, varje motstånd ha uppgivits, emedan det icke kunde genomföras med legala medel. Detta skulle emellertid med tvingande nödvändighet - och till och med på kort tid - ha betytt tyska folkets tillintetgörande i monarkien. Faktiskt har tyskbeten räddats från detta öde blott genom statens sammanbrott.

Den glasögonprydde teoretikern skulle dock hellre dö, för sin doktrin än för sitt folk.

110

Eftersom människorna först skaffat sig lagar, tror han, att de sedan äro till för dessas skull.

Att grundligt ha röjt upp bland alla teoretiska principryttares och övriga statsfetischdyrkares förfärliga dumheter, var den dåtida alltyska rörelsens förtjänst i Österrike.

När habsburgarna försökte att med alla medel komma tyskheten till livs, angrep detta parti hänsynslöst själva det "upphöjda" härskarhuset. Därigenom stack det första gången sonden i denna ruttna stat och öppnade ögonen på hundratusenden. Det är detta partis förtjänst att ha löst fosterlandskärlekens härliga begrepp ur denna bedrövliga dynastis omfamning.

Ty den första tiden av sitt framträdande hade partiet många anhängare, ja, hotade formligen att bli en lavin. Men framgången blev ej långvarig. När jag kom till Wien, hade rörelsen för länge sedan överflyglars av det kristligt-sociala partiet, som under tiden kommit till makten, och den hade gått tillbaka och blivit nästan fullständigt betydelselös.

Hela förloppet av den alltyska rörelsens tillblivelse och tillbakagång å ena sidan och det kristligt-sociala partiets oerhörda uppsving å den andra skulle för mig bli ett klassiskt studieobjekt av allra djupaste betydelse.

När jag kom till Wien, voro mina sympatier helt och hållet på den alltyska riktningens sida.

Att man vågade ropa "Leve Hohenzollern" i parlamentet, imponerade på mig i lika hög grad, som det gladde mig; att man alltjämt betraktade sig som en blott för tillfället frånskild beståndsdel av Tyska riket och inte lät ett ögonblick förgå, utan att man också offentligt tillkännagav detta, fyllde mig med glad tillförsikt; att man i alla frågor, som rörde tyskheten, hänsynslöst bekände färg och aldrig inlät sig på kompromisser, syntes mig vara den enda möjliga vägen till vårt folks räddning; men att rörelsen efter sin lysande början nu gick så starkt tillbaka, kunde jag inte förstå. Jag begrep ännu mindre, hur det kristligt-sociala partiet samtidigt kunde

111

växa till sådan oerhörd makt. Det hade just då nått toppen av sin berömmelse.

När jag jämförde dessa båda rörelser, gav mig även härvid ödet - påskyndat av min i övrigt sorgliga belägenhet - den bästa undervisningen för förståelsen av orsakerna till denna gåta.

Jag började min granskning med de båda män, som äro att anse som ledare och grundläggare av dessa båda partier: Georg von Schönerer och dr Karl Lueger.

Rent mänskligt sett höja de sig bägge vida över genomsnittet för de s. k. parlamentariska personligheterna. I den allmänna politiska korruptionens träsk förblevo de hela livet igenom rena och oantastliga. Min personliga sympati låg först på alttysken Schönerers sida för att blott så småningom luta. över åt den kristligt-sociale ledarens.

Om man jämför deras begåvningar, syntes mig redan då. Schönerer vara en bättre och grundligare tänkare när det gällde principiella problem. Han har tydligare och klarare än någon annan insett, att den österrikiska statens undergång; måste komma. Om man särskilt i Tyskland lyssnat mera uppmärksamt till hans varningar för den habsburgska monarkien,. så hade Tysklands olyckliga världskrig mot hela Europa. aldrig blivit verklighet.

Men om Schönerer förstod den inre kärnan i problemen, bedrog han sig så mycket mer på människorna.

Häri låg återigen dr Luegers styrka.

Denne var en människokännare som få, vilken framför allt aktade sig för att se människorna i en bättre dager än de förtjänade. Därför räknade han också med livets verkliga möjligheter, under det att Schönerer endast hade föga förståelse härför. Allt vad alltysken än tänkte, var teoretiskt sett: riktigt, men han saknade kraft och förmåga att förmedla. denna kunskap åt folket, d. v. s. att ge den en sådan form, att den lämpade sig efter den stora massans fattningsförmåga, som en gång för alla är och förblir begränsad, och sålunda voro

112

alla hans kunskaper blott profetisk visdom utan att någonsin kunna bli praktisk verklighet.

Denna brist på verklig människokännedom ledde till slut till, att han felbedömde styrkan hos såväl hela rörelser som urgamla institutioner.

Till sist insåg visserligen Schönerer, att det här rörde sig om världsåskådningsfrågor, men han begrep inte, att till representant för dylika nästan religiösa övertygelser i första rummet alltid blott folkets stora massa lämpar sig.

Han såg i tyvärr endast alltför ringa omfattning; hur utom~ ordentligt begränsad de "borgerliga" kretsarnas stridsvilja var redan till följd av deras ekonomiska ställning, som kom den enskilde att riskera för mycket och därför höll honom tillbaka.

Och ändå har som regel en världsåskådning endast då utsikter att segra, när den stora massan förklarar sig beredd att bli representant för den nya läran och strida för den, om så behövas.

Ur bristen på förståelse för de understa folklagrens betydelse kunna också hans fullständigt otillräckliga insikter i den sociala frågan härledas.

I alla dessa avseenden var dr Lueger motsatsen till Schönerer. Hans grundliga människokännedom möjliggjorde för honom att rätt bedöma vars och ens förmåga, och han skyddades här igenom också för en underskattning av de förhandenvarande institutionerna, ja, lärde kanske just av denna orsak betjäna sig av dem som medel att uppnå sina syften.

Han förstod endast alltför väl, att den politiska stridskraften hos våra dagars högre överklass var blott ringa och inte tillräcklig för att tillkämpa en ny stor rörelse segern. Därför lade han i sin politiska verksamhet huvudvikten på att för sin sak vinna de folklager, vilkas tillvaro var hotad, och sporrade därigenom snarare än förlamade deras stridsvilja. Han var även böjd att bruka alla existerande maktmedel och vinna redan bestående mäktiga institutioner för sin sak för att

113

kunna dra största möjliga nytta ur dylika gamla kraftkällor för sin egen rörelse.

Sålunda inriktade han sitt nya parti i första rummet på den av undergång hotade medelklassen och försäkrade sig härigenom om en anhängareskara, som var svår att skingra, och vars offervillighet var lika stor, som dess stridskraft var seg. Hans oändligt klokt utformade förhållande till den katolska kyrkan vann inom kort det yngre prästerskapet i så stor omfattning, att det gamla klerikala partiet antingen blev tvunget att rymma fältet eller - vilket var ännu klokare - anslöt sig till det nya partiet för att på så sätt så småningom återvinna den ena positionen efter den andra.

Men om detta enbart skulle anses såsom karaktäristiskt för den mannen, gör man honom orätt. Han var nämligen inte bara en klok taktiker utan också en verkligt stor och genial reformator. D. v. s. också härvid utgjorde hans noggranna kännedom om de givna möjligheterna ävensom om sin egen förmåga en begränsning.

Det var ett oändligt praktiskt mål som denne verkligt betydande man hade uppställt för sig. Han ville erövra Wien. Wien var hjärtat i monarkien, från denna stad utströmmade den sista livskraften till det murkna rikets sjukliga, åldrade kropp. Ju friskare hjärtat blev, dess mera måste också den övriga kroppen leva upp. En principiellt riktig tanke, som emellertid blott kunde komma till användning en bestämd, begränsad tid.

Och häri låg denne mans svaghet.

Vad han har åstadkommit i sin egenskap av borgmästare i Wien, är i ordets bästa bemärkelse odödligt; men monarkien förmådde han inte längre rädda härigenom - det var för sent.

Detta hade hans vedersakare Schönerer klarare insett. Det, som dr Lueger i praktiken angrep, lyckades honom på ett glänsande sätt; vad han väntade sig därav, uteblev.

Vad Schönerer ville, lyckades honom inte; vad han fruktade, inträffade tyvärr på ett förskräckligt vis.

114

Därför har ingen av dessa bägge män nått sitt slutliga mål. Lueger kunde inte längre rädda Österrike och Schönerer inte längre frälsa det tyska folket från undergång.

Det är oändligt lärorikt för vår tid att studera orsakerna till båda partiernas misslyckande. Detta vill jag särskilt rekommendera åt mina vänner, då på många punkter de nuvarande förhållandena kunna jämföras med de dåvarande och misstag därigenom undgås, vilka redan en gång lett till den ena rörelsens undergång och den andras fruktlöshet.

Den alltyska rörelsens sammanbrott i Österrike hade i mina ögon tre orsaker:

För det första den oklara föreställningen om betydelsen av det sociala problemet just för ett nytt och till sin beskaffenhet revolutionärt parti.

Genom att Schönerer och hans anhängare i första rummet vände sig till de borgerliga lägren, kunde resultatet endast bli mycket svagt och lamt.

Det tyska borgarståndet är - särskilt i de högre kretsarna

vilket mången kanske inte har en aning om - pacifistiskt ända till formlig självförnekelse, så snart det rör sig om nationens eller statens inre angelägenheter. I goda tider - vilket i detta fall är detsamma som tillvaron av en god regering är en dylik uppfattning orsaken till dessa folkskikts utomordentliga värde för staten; men under en dålig regering verkar den nästan ödeläggande. Redan för att över huvud taget möjliggöra genomförandet av en verkligt allvarlig strid måste den alltyska rörelsen framför allt inrikta sig på att vinna massorna. Att den inte gjort detta, berövade den redan från början den elementära lyftning, som en dylik våg nu en gång behöver, om den inte inom kort skall ebba ut.

Men när man inte redan från början tar sikte på och genomför denna grundsats, förlorar det nya partiet i fortsättningen varje möjlighet att ta igen vad det försummat. Ty genom att uppta talrika moderat-borgerliga element kommer rörelsens tendens alltid att rätta sig efter dessa och sålunda förverka

115

varje ytterligare utsikt att vinna nämnvärda krafter ur folkets breda lager. Men därmed skall en sådan rörelse icke längre komma ut ur ett meningslöst tjat och kritiserande. Den i högre eller mindre grad nästan religiösa tron i förening med en motsvarande offervilja skall aldrig inställa sig; i stället kommer en strävan att genom "positivt" deltagande - vilket i detta fall är liktydigt med godkännande av det redan givna - så småningom avslipa stridens kantigheter, för att till sist hamna i en mindervärdig fred.

Så gick det också för den alltyska rörelsen, emedan den icke redan från början lagt huvudvikten på att vinna sina anhängare ur folkets breda lager. Den blev "borgerlig, förnäm, dämpat radikal".

Ur detta misstag framväxte den andra. orsaken till dess snara undergång.

Tyskbetens belägenhet i Österrike var redan vid den alltyska rörelsens framträdande förtvivlad. Från år till år hade parlamentet alltmer blivit en institution för det tyska folkets långsamma förintande. Blott genom avlägsnande av denna inrättning kunde ett försök till räddning i elfte timmen erbjuda en om också obetydlig utsikt till framgång.

Därmed uppstod en fråga av principiell betydelse för rörelsen:

Skulle man för att förinta parlamentet bli medlem av detsamma för att "urholka det inifrån", eller skulle man föra denna strid genom angrepp utifrån mot sagda institution som sådan?

Man gick in och kom slagen ut. D. v. s. man måste in.

Att genomföra en strid utifrån mot en dylik makt fordrar att rusta sig med orubbligt mod, men också att vara beredd till oändliga offer. Man griper tjuren vid hornen och kommer att få många svåra stötar och ofta störta omkull, för att kanske blott kunna resa sig med brutna leder, och först efter en mycket Svår kamp skall segern tillfalla den dristige angriparen. Off-

116

rens storlek skall vinna nya stridsmän för saken, till dess slutligen ståndaktigheten belönas med framgång.

Men härtill. behöver man folkets barn ur de breda lagren. Endast dessa äro tillräckligt beslutsamma och ihärdiga för att kunna genomkämpa denna strid ända till det blodiga slutet.

Men denna breda massa var just vad den alltyska rörelsen inte ägde; alltså hade den intet annat val än att gå in i parlamentet.

Det vore felaktigt att tro, att detta beslut var resultatet av långa själskval eller ens överläggningar; nej, man tänkte inte ens på något annat. Deltagandet i denna galenskap var blott ett utslag av allmänna och oklara föreställningar om betydelsen och verkningarna av ett sådant eget deltagande i en institution, som ju redan principiellt var erkänd såsom ett felgrepp. I allmänhet hoppades man väl, att man lättare skulle kunna upplysa de bredare folklagren, när man nu fick tillfälle att tala inför "hela nationens forum". Det föreföll också logiskt, att ett angrepp på roten till det onda skulle vara mera framgångsrikt än ett anlopp utifrån. Tack vare immunitetsskyddet trodde man, att de enskilda förkämparnas säkerhet förstärktes, så att angreppets kraft därigenom endast kunde ökas.

I själva verket gick det helt annorlunda.

Det forum, inför vilket de alltyska riksdagsmännen talade, hade inte blivit större utan snarare mindre; ty var och en talar blott för den krets, som kan höra honom, eller som genom tidningarna får ett referat av vad som sagts.

Det största omedelbara åhörareforum, som finns, är inte plenisalen i ett parlament, utan det stora offentliga folkmötet. Ty i det senare befinna sig tusentals människor, som kommit dit endast för att höra vad talaren har att säga dem, under det att i plenisalen i representanternas hus blott sitta några hundra, vilka för det mesta ha kommit dit bara för att få sina arvoden och inte för att höra på, vad den ene eller andre av herrar "folkrepresentanter" har att förkunna i visdomsväg.

117

Men framför allt: här är ju alltid samma publik, som aldrig kommer att lära sig något nytt, eftersom den förutom förstånd även saknar den härtill nödiga, om också aldrig så obetydliga viljan.

Aldrig skall någon av dessa folkets representanter av sig själv ge den verkliga sanningen äran för att sedan också träda i dennas tjänst. Nej, det kommer ingen enda att göra, såvida han inte har anledning hoppas, att han genom en dylik vändning kan rädda sitt mandat för ännu en period. Först när det ligger i luften, att deras hittillsvarande parti icke skall stå sig vid ett kommande val, komma alltså dessa manlighetens prydnader att bryta upp och se till, om och hur de skola kunna komma över till andra partier eller riktningar, som förmodligen ha bättre utsikter för tillfället. Detta ombyte av position brukar naturligtvis ske under en störtskur av moraliska förevändningar. Därför börjar alltid en livlig vandring, när ett bestående parti synes hemfallet åt folkets onåd i så stor utsträckning, att det finns sannolikhet för ett förintande nederlag: de parlamentariska råttorna överge partiskeppet.

Detta har dock ingenting att skaffa med bättre vetande eller vilja, utan enbart med den profetiska begåvning, som i rätt tid varnar en dylik parlamentslus, så att den faller ned i en annan varm partisäng.

Att försvara ett sådant "forum" kan man verkligen kalla att kasta pärlor för de bekanta djuren. Det är sannerligen inte mödan värt! Resultatet kan inte bli annat än noll.

Och så var det också. Hur mycket de alltyska riksdagsmännen än pratade sig hesa: verkningarna uteblevo fullständigt.

Pressen å sin sida antingen teg ihjäl dem eller styckade deras tal, så att varje sammanhang, ja, ofta hela andemeningen, förvrängdes eller helt gick förlorad, och den allmänna opinionen härigenom endast fick en mycket dålig bild av den nya rörelsens avsikter. Det var fullständigt betydelselöst, vad de enskilda herrarna pratade; det enda, som betydde någonting, var vad man fick läsa om dem. Men detta var ett utdrag ur

118

deras tal, som i sin styckade form blott kunde verka meningslöst - vilket det också skulle. Det enda forum, de i verkligheten talade för, bestod av knappa femhundra parlamentariker, och det säger tillräckligt.

Men det värsta var följande:

Den alltyska rörelsen kunde räkna på framgång, blott om den ända från första dagen förstod, att det här inte var frågan om ett nytt parti, utan snarare om en ny världsåskådning. Endast en sådan förmådde uppbringa den inre kraften till att utkämpa denna jättelika strid. Men som ledare duga nu en gång blott de mest intelligenta och samtidigt modigaste männen.

Om striden för en världsåskådning inte ledes av offervilliga hjältar, skall där inom kort heller inte finnas några dödsföraktande stridsmän. Den, som här strider för sin egen tillvaro, kan icke längre ha så mycket till övers för det allmänna.

Men för att vidmakthålla denna förutsättning är det nödvändigt, att var och en har klart för sig, att den nya rörelsen kan erbjuda äro och rykte för eftervärlden, men intet för ögonblicket. I ju högre grad en rörelse är i stånd att skänka bort lättuppnådda poster och befattningar, desto större blir tillloppet av mindervärdiga krafter, tills slutligen dessa politiska tillfällighetsarbetare ta en sådan överhand inom ett framgångsrikt parti, att de redliga stridsmännen från fordom inte längre känna igen den gamla rörelsen, medan de nytillkomna ta avstånd ifrån dem såsom besvärliga "obehöriga". Men i och med detta är en sådan rörelses "mission" förbi.

När den alltyska rörelsen förskrev sig åt parlamentet, fick den också "parlamentariker" i stället för ledare och stridsmän. Därigenom sjönk den ned i nivå med ett vanligt politiskt dagsparti och förlorade kraften att möta ödesdigra tilldragelser med martyrskapets trots. I stället för att strida lärde den nu också "tala" och "förhandla". Men den nya parlamentarikern fann snart, att det var en mycket kärare, mindre riskfylld plikt, att kämpa för den nya världsåskådningen med den parlamentariska vältalighetens "andliga" vapen, än att,

119

om så erfordrades, med insats av sitt eget liv störta sig i en strid, vars utgång var oviss och i intet fall kunde inbringa någonting.

Då man nu en gång satt i parlamentet, började anhängarna utanför att hoppas och vänta på underverk, som naturligtvis inte inträffade och ej heller kunde inträffa. Man blev därför redan efter kort tid otålig; ty också det, man fick höra av de egna riksdagsmännen, motsvarade i intet avseende valmännens förväntningar. Detta var lätt förklarligt, då den fientliga pressen noga aktade sig att ge folket en sanningsenlig bild av de alltyska representanternas verksamhet.

Men ju mer de nya folkrepresentanterna fingo smak för det något mildare sätt, på vilket den "revolutionära" kampen fördes i parlament och lantdagar, så mycket mindre beredda voro de att återvända till det farligare upplysningsarbetet bland folkets breda lager.

Massmötet, den enda vägen till ett omedelbart personligt och därför verkligt verkningsfullt inflytande, och till följd därav enda möjliga sättet att vinna stora delar av folket, kom sålunda allt mer och mer i skymundan.

I och med att möteslokalens ölkrustäckta bord definitivt utbytts mot tribunen i parlamentet och talen från detta forum götos över huvudena på folkets "utvalda" i stället för över folket självt, upphörde också den alltyska rörelsen att vara en folkrörelse och sjönk på kort tid ihop till en mer eller mindre allvarligt menad klubb för akademiska diskussioner.

Det genom pressen förmedlade dåliga intrycket blev i överensstämmelse härmed på intet sätt beriktigat genom de enskilda herrarnas personliga folkmötesverksamhet, så att ordet "alttysk" till sist fick en mycket dålig klang i folkets öron.

Ty det vill jag särskilt poängtera för våra dagars skrivkunniga riddare och narrar: de största omvälvningarna här på jorden ha aldrig blivit gjorda med en gåspenna!

Nej, pennans uppgift har alltid varit endast den att teoretiskt motivera dem.

120

Den makt, som bragte de största historiska lavinerna av religiös eller politisk art i rullning, var sedan urminnes tider blott det talade ordets trollkraft.

I synnerhet ett folks breda lager faller alltid blott för talets makt. Alla större rörelser äro folkrörelser, äro vulkanutbrott av mänskliga lidelser och själsstrider, framkallade antingen av nödens grymma gudinna eller av det likt en brandfackla bland massan utslungade ordet, och äro icke sockersöta utgjutelser av estetiserande litteratörer och salongshjältar.

Folköden förmår blott en storm av glödande lidelse att omkasta, och uppväcka lidelse kan endast den, som bär sådan inom sig.

Blott denna lägger då de ord i munnen på sina utvalda, vilka likt hammarslag förmå öppna portarna till folkets hjärtan.

Men den, som saknar lidelsen, och vars mun förblir sluten, har himmelen inte utsett till förkunnare av sin vilja.

Därför må varje skribent bli vid sitt bläckhorn och vara "teoretiskt" verksam, om förstånd och förmåga räcka till; men till ledare är han varken född eller utvald.

En rörelse med höga mål måste därför vara synnerligen angelägen om att inte förlora sambandet med folkets breda lager. Den måste granska varje fråga först och främst ur denna synpunkt och träffa sina avgöranden i denna riktning.

Den måste vidare undvika allt, som skulle kunna förminska eller ens försvaga dess förmåga att inverka på den stora massan, inte på något sätt av "demagogiska" skäl, nej, utan helt enkelt i medvetandet om, att utan den väldiga kraften hos ett folks stora massa, kan ingen stor ide förverkligas, den må synas aldrig så helig och hög.

Endast den hårda verkligheten får bestämma vägen till målet; att inte vilja gå otrevliga vägar är här i världen blott alltför ofta liktydigt med att med eller mot sin vilja avstå från sitt mål.

I och med att den alltyska rörelsen genom sin parlamentariska inställning förlade tyngdpunkten i sin verksamhet från

121

folket till parlamentet, förlorade den sin framtid och fick i utbyte ögonblickets billiga segrar.

Den valde den lättaste striden och var följaktligen inte längre värd den slutliga segern.

Just dessa frågor har jag redan grundligt genomtänkt i Wien; i den bristande insikten sett en av huvudorsakerna till den rörelses sammanbrott, vilken i mina ögon på den tiden var kallad att ta ledningen av tyskbeten i sin hand.

De båda första fel, som komma den alltyska rörelsen att stranda, voro besläktade med varandra. Den bristande kännedomen om de inre drivkrafterna vid stora omvälvningar ledde till en otillräcklig uppskattning av vad folkets breda lager betydde; därav följde det ringa intresset för den sociala frågan, det bristande och otillräckliga friandel till de lägre folklagrens själar ävensom inställningen till parlamentet, som gynnade den rena odugligheten.

Hade man förstått den oerhörda makt, som alltid tillkom mer massan som representant för det revolutionära motståndet, skulle man ha arbetat helt annorlunda i såväl social som propaganda-riktning. Då hade heller inte rörelsens huvudvikt förlagts till parlamentet utan till verkstaden och gatan.

Men även det tredje felet bottnar till sist i förnekandet av den stora massans betydelse. När överlägsna andar väl en gång satt massan i rörelse i en bestämd riktning, ger denna likt ett svänghjul eftertyck och jämn uthållighet åt styrkan i angreppet.

Den hårda strid, som den alltyska rörelsen utkämpade med den katolska kyrkan, kan endast förklaras genom den otillräckliga förståelsen för folkets själsliga anlag.

Orsakerna till det nya partiets häftiga angrepp på Rom voro att söka i följande omständigheter:

Så snart huset Habsburg definitivt beslutat sig för att förvandla Österrike till en slavisk stat, tillgrep man varje medel, som på minsta sätt syntes lämpa sig för detta ändamål. Även

122

religiösa institutioner ställde detta samvetslösa härskarhus utan skrupler i den nya "statsidens" tjänst.

Upprättandet av tjeckiska pastorat var blott ett av de många medlen för att nå målet, en allmän slavisering av Österrike.

Förloppet var ungefär följande:

I rent tyska församlingar insattes tjeckiska präster, som långsamt men säkert började ställa det tjeckiska folkets intressen framför kyrkans och blevo groddceller för avtyskningsprocessen.

Det tyska prästerskapet stod tyvärr nästan fullständigt handfallet inför ett dylikt förfarande. Det var inte nog med, att de själva voro fullständigt oanvändbara till en dylik strid i tysk anda; de förmådde inte heller bjuda det nödiga motståndet mot de andras angrepp. Och sålunda trängdes tyskheten, genom konfessionellt missbruk å ena sidan och otillräckligt försvar å den andra, långsamt men oupphörligt tillbaka.

Om det i smått tilldrog sig på sätt som nu skildrats, så låga tyvärr förhållandena i stort knappast annorlunda till. Habsburgarnas antiryska framstötar mötte tyvärr inte hel

ler hos det högre prästerskapet tillbörligt motstånd, och tillvaratagandet av de tyska intressena trädde fullständigt i bakgrunden.

Det allmänna intrycket kunde inte vara något annat, än att här förelåg en grov kränkning av de tyska rättigheterna från det katolska prästerskapets sida.

Kyrkan syntes inte känna med det tyska folket utan föredra att orättfärdigt ställa sig på dess fienders sida. Roten till allt det onda låg, framför allt, enligt Schönerers åsikt, i att den katolska kyrkans ledning inte befann sig i Tyskland och den därav förorsakade fientliga inställningen geni emot vår nations intressen.

De s. k. kulturella problemen trädde härigenom, som på den tiden nästan överallt i Österrike, så gott som helt i bakgrunden. Utslagsgivande för den alltyska rörelsens inställning till den

123

katolska kyrkan var mindre dess hållning till vetenskap o. s. v, än dess otillräckliga hävdande av tyska rättigheter och ständiga understödjande av slavisk förmätenhet och lystnad.

Men Georg Schönerer var inte mannen som gjorde en sak till hälften. Han tog upp kampen mot kyrkan i den övertygelsen att endast genom honom det tyska folket stod att rädda. "Bort-från-Rom"-rörelsen syntes vara det kraftigaste men säkerligen också svårhanterligaste angreppsvapnet mot fiendens högborg. Kröntes striden med framgång, då var också den olyckliga kyrkliga splittringen i Tyskland övervunnen, och rikets och den tyska nationens inre kraft kunde genom en dylik seger blott göra en mycket stor vinst.

Men varken förutsättningen för eller slutledningen av denna strid var riktig.

Otvivelaktigt var den nationella motståndskraften hos det katolska prästerskapet av tysk nationalitet mindre än hos deras icke-tyska, i synnerhet tjeckiska, ämbetsbröder i alla nationellt betonade frågor.

Likaså kunde endast en ignorant undgå att se, att det aldrig föll det tyska prästerskapet in att positivt försvara tyska intressen.

Likaledes måste var och en, som icke var alldeles förblindad, medge, att detta i första rummet måste tillskrivas en omständighet, under vilken alla vi tyskar lida svårt: det är objektiviteten i inställningen till vår nationalitet precis som till allt annat.

På samma sätt som den tjeckiska kyrkans tjänare förhöll sig subjektiv geni emot sitt folk och blott objektiv geni emot kyrkan, var den tyske prästen subjektivt tillgiven kyrkan och förblev objektiv geni emot nationen. Ett förhållande, som vi i tusen andra fall till vår olycka kunna se motsvarigheten till.

Detta är ingalunda katolicismens särskilda arvslott, denna sjukdom angriper på kort tid nästan alla statliga eller ideella institutioner hos oss.

Man behöver endast jämföra den hållning, som t. ex. vår

124

tjänstemannakår intar geni emot försöken till en nationell pånyttfödelse, med den, som dess kolleger hos ett annat folk skulle inta i ett dylikt fall. Eller tror man kanske, att en officerskår i något annat land i hela den övriga världen på liknande sätt skulle åsidosätta nationens heligaste intressen för frasen om "statens auktoritet", som detta sedan fem år tillbaka är självfallet hos oss, ja, till och med anses som särskilt förtjänstfullt? Inta t. ex. i judefrågan inte båda konfessionerna i våra dagar en ståndpunkt, som varken motsvarar nationens intressen eller religionens verkliga behov? Man jämföre en judisk rabbins ståndpunkt i alla frågor, som ha den minsta betydelse för judarna som ras, med inställningen hos allra största delen av vårt prästerskap av, märk väl, båda konfessionerna!

Detta kommer alltid till synes, när det rör sig om att företräda en abstrakt ide.

"Statens auktoritet", "demokrati", "pacifism", "internationell solidaritet" o. s. v. äro begrepp, som hos oss nästan alltid bli så stelnade, rent doktrinära föreställningar, att varje bedömande av allmänna nationella livsvillkor uteslutande sker ur deras synpunkter.

Detta olycksaliga sätt att betrakta alla livsviktiga intressen under de förutfattade meningarnas synvinkel gör det omöjligt att subjektivt tänka sig in i en sak, som objektivt motsäger den egna doktrinen, och leder till slut till en fullständig omkastning av medel och ändamål. Man kommer att motsätta sig varje försök till en nationell resning, om denna kan försiggå blott efter ett föregående avlägsnande av en dålig och fördärvlig styrelse, emedan detta ju vore en försyndelse mot "statens auktoritet". Men "statens auktoritet" är inte ett medel för ett visst ändamål, utan i en dylik objektivitets-fanatikers ögon själva målet, som är tillräckligt för att uppfylla hela hans ömkliga liv. Sålunda skulle man t. ex. indignerat motsätta sig ett försök att införa en diktatur, till och med om vederbörande vore en Fredrik den store och den tillfälliga parlamentsmajori-

125

tetens statskonstnärer blott odugliga dvärgar eller mindervärdiga subjekt, emedan demokratiens lag synes en dylik principryttare heligare än nationens välfärd. Den ene beskyddar alltså det värsta tyranni, som vållar ett folks undergång, emedan det för ögonblicket personifierar "statens auktoritet", medan den andre ställer sig avvisande mot den mest välsignelserika regering, såvida den inte motsvarar vederbörandes föreställningar om "demokrati".

Precis på samma sätt kommer vår tyske pacifist att tigande åse varje, om än aldrig så blodig våldshandling mot nationen, den må gärna utgå från de hänsynslösaste militärmyndigheter, om en ändring av detta öde endast skulle kunna uppnås genom motstånd, d. v. s. våld, ty detta skulle ju motsäga andan i hans fredsförening. Den internationelle tyske socialisten kan i solidaritetens tecken låta sig utplundras av den övriga världen, själv kvitterar han detta med broderlig tillgivenhet och har inte en tanke på vedergällning eller ens försvar, emedan han just är - tysk.

Detta är sorgligt nog, men att vilja ändra något betyder , att man först måste erkänna det.

Likadant förhåller det sig med det likgiltiga sätt, på vilket en del av prästerskapet tillvaratar de tyska intressena.

Detta beror varken på någon ond vilja i och för sig eller någon låt oss säga befallning från "högre ort", utan vi se i en dylik bristande nationell beslutsamhet blott resultatet av en lika bristfällig uppfostran till tyskhet redan från ungdomen, som en fullständig underkastelse under en ide, som blivit till idol.

Uppfostran till demokrati, till internationell socialism, till pacifism o. s. v. är så stelnad och ensidig och följaktligen ur deras egen synpunkt rent subjektiv, att den allmänna bilden av den övriga världen blir påverkad av denna principiella föreställning, under det att inställningen till tyskbeten ju redan från ungdomen var helt objektiv. Sålunda kommer en pacifist, i det han subjektivt helt hängiver sig åt sin ide, att

126

alltid söka efter den objektiva rätten, till och med när hans folk utsättes för en aldrig så orättfärdig och svår hotelse (såvida han nämligen är tysk) och aldrig av ren självbevarelsedrift skocka sig till flocken och delta i striden.

I hur hög grad detta gäller även för de olika konfessionerna framgår av följande:

Protestantismen företräder genom sitt väsen bäst tyskhatens sak i den utsträckning, detta redan motiveras av dess uppkomst och senare tradition; men den sviktar i det ögonblick, då detta försvar av nationella intressen skulle äga rum på ett område, som antingen saknas i dess föreställningsvärld och traditionella utveckling eller av en eller annan orsak avvisas.

Sålunda kommer protestantismen alltid att medverka för tyskbetens bevarande i och för sig, så länge det rör sig om saker och ting av inre renhet eller nationell fördjupning, om försvararidet av tyskt väsen, tyskt språk och även tysk frihet, emedan allt detta bottnar i dess väsen; den bekämpar emellertid genast ursinnigt varje försök att rädda nationen ur dödsfiendens famntag, emedan dess inställning till judendomen en gång för alla är mer eller mindre dogmatiskt fastslagen. Och dock rör det sig här om en fråga, utan vars lösning alla andra försök till en tysk pånyttfödelse eller resning äro och förbli fullkomligt meningslösa och ogenomförbara.

Under min tid i Wien hade jag tillfälle och tid tillräckligt att utan förutfattade meningar granska denna fråga och kunde dessutom i det dagliga umgänget tusenfall konstatera riktigheten av sagda åskådning.

I denna brännpunkt för de mest skilda nationaliteter visade det sig genast klart och tydligt, att blott den tyske pacifisten alltid försöker att objektivt betrakta den egna nationens intressen, vilket aldrig en jude gör i fråga om det judiska folkets; att endast den tyske socialisten är "internationell' i en bemärkelse, som förbjuder honom att hos sina internationella kamrater utbedja sig rättvisa åt sitt eget folk på annat sätt än genom jämmer och gnäll; men aldrig tjecken eller polacken

127

o. s. v. Kort och gott, jag insåg redan då, att olyckan blott delvis beror på dessa läror, men till stor del på vår fullständigt otillräckliga uppfostran till tysk samhörighetskänsla och på en därav förorsakad mindre stark hängivenhet för tyskhetens sak.

Härmed bortföll den första rent teoretiska motiveringen för den alltyska rörelsens strid mot katolicismen som sådan. Man bör uppfostra tyska folket redan från ungdomen till att uteslutande erkänna den egna nationalitetens rätt och bör inte förpesta barnens hjärtan med den förbannelse, som ligger i vår "objektivitet" även i saker och ting, som röra det egna jaget. Så kommer det inom kort att visa sig, att (under förutsättning av en radikal nationell regering) liksom i Irland, Polen eller Frankrike, också i Tyskland en katolik alltid kommer att vara tysk.

Det mest påtagliga beviset härför har den tid givit oss , som för sista gången lät vårt folk till försvar för sin existens träda inför historiens domarbord för att kämpa på liv och död.

Så länge inte en högre ledning saknades, uppfyllde folket sin plikt och skyldighet på ett överväldigande sätt. Både den protestantiske pastorn och den katolske patern bidrogo oändligt till att vår motståndskraft kunde upprätthållas så länge, inte endast vid fronten utan i ännu högre grad där hemma. Under dessa år och i synnerhet vid det första uppflammandet fanns det verkligen i båda lägren blott ett enda, heligt tyskt rike, för vars bestånd och framtid var och en bad till sin himmel.

En fråga hade den alltyska rörelsen i Österrike då bort göra sig: är det möjligt eller ej att bevara tyskbeten i Österrike under en katolsk trosbekännelse? Om svaret blivit jakande, hade det politiska partiet inte bort bekymra sig om religiösa eller konfessionella ting; om svaret blivit nej, hade en religiös reformation måst ta vid och aldrig ett politiskt parti. Den, som tror sig med hjälp av en politisk organisation kunna åstadkomma religiös reformation, visar endast, att han saknar varje

128

begrepp om hur religiösa föreställningar eller trosläror uppstå och om deras praktiska tillämpning.

Här kan man förvisso inte tjäna två herrar. Jag anser härvid grundandet eller förstörandet av en religion vara något väsentligt större än grundandet eller förstörandet av en stat, för att inte tala om ett parti.

Det duger inte att påstå, att sagda angrepp blott vore försvar mot angrepp från den andra parten!

Säkerligen ha samvetslösa män aldrig skytt att göra även religionen till ett verktyg för sitt politiska schackrande (ty därom rör det sig alltid och nästan uteslutande för sådana gynnare); men lika säkert är det oriktigt att göra religionen eller konfessionen ansvarig för ett antal uslingar, som missbruka den på precis samma sätt som de annars med största sannolikhet skulle ha använt vad som helst i sina lägre instinkters tjänst.

Ingenting passar bättre en dylik parlamentarisk odåga och dagdrivare, än om han får tillfälle att åtminstone efteråt bli urskuldad för sin politiska humbug. Ty så snart man gör religionen eller trosbekännelsen ansvarig för hans personliga uselhet och därför angriper den, kallar denne lögnaktige figur genast med ett ramaskri hela världen till vittne på, hur befogat hans handlingssätt hittills varit, och hur både religion och kyrka ha hans talförhet att tacka för sin räddning. Hans lika dumma som glömska medmänniskor kunna då, redan på grund av det myckna oväsendet, inte genomskåda vem som är den verklige upphovsmannen till hela striden, eller komma inte längre ihåg honom, och uslingen har nått sitt mål.

Att detta inte har det minsta med religion att göra, vet en dylik räv mycket väl; han har alltså mycket större orsak att le i mjugg, under det att hans ärlige men oskicklige motståndare förlorar spelet, för att en vacker dag, misströstande om mänsklighetens tro och heder, dra sig tillbaka från alltsammans.

Det vore emellertid också i andra avseenden orättvist att

129

göra religionen eller kyrkan ansvarig för enskilda personers förseelser. Om man jämför storheten i den utåt synliga delen av dess organisation med den genomsnittliga bristfälligheten hos människorna i allmänhet, måste man medge, att förhållandet mellan gott och ont härvidlag är bättre än kanske någon annorstädes. Säkerligen finnes det också bland prästerna några, för vilka deras heliga ämbete endast är ett medel för tillfredsställandet av deras politiska äregirighet, ja, vilka i den politiska kampen på ett mer eller mindre beklagligt sätt glömma, att de skulle vara vårdarna av en högre sanning och inte representanter för lögn och förtal - men på en sådan ovärdig gå återigen mer än tusen hedervärda, sin mission troget hängivna själasörjare, som i vår lika förljugna som förfallna tid sticka upp som små öar i ett allmänt träsk.

Lika litet som jag fördömer eller får fördöma kyrkan som sådan, om en förfallen individ i prästrock gör sig skyldig till en osedlig handling, lika litet har jag rätt därtill, när en annan av de många besmutsar och förråder sin nationalitet under ett tidsskede, då detta är en nästan alldaglig företeelse. I synnerhet i närvarande tid må man alltså inte glömma, att för varje dylik förrädare ges det tusentals andra människor, som med blödande hjärtan delta i sitt folks olycka och på samma sätt som vår nations största män längta efter den stund, då himlen åter en gång skall le emot oss.

Den som här menar, att det i detta fall inte rör sig om vardagens små problem, utan om eviga sanningar eller dogmatiska frågor över huvud taget, kan man blott svara med ett annat spörsmål:

Tror du dig vara utvald av ödet att här förkunna sanningen, så gör det; men ha i så fall också modet att inte vilja göra detta med hjälp av ett politiskt parti - ty detta är också humbug - utan uppvisa i stället för det sämre av i dag ditt bättre av i morgon.

Saknar du mod därtill, eller är du själv inte riktigt säker på vad som är ditt bättre jag, så håll fingrarna därifrån; men

130

försök i varje fall inte att på omvägen över en politisk rörelse stjäla dig till det, som du icke tilltror dig kunna vinna med öppet visir.

Politiska partier ha intet att göra med religiösa problem, så länge dessa inte såsom främmande för folktanken undergräva den egna rasens anständighet och moral; på samma sätt som religionen inte bör sammanblandas med politiskt partiofog.

När innehavare av högre kyrkliga befattningar betjäna sig av religiösa institutioner eller läror för att skada sin nation, får man aldrig följa dem på denna väg och kämpa med samma vapen.

För den politiske ledaren böra hans folks religiösa läror och institutioner vara okränkbara, annars skall han icke vara politiker utan bör bli reformator, om han har anlag härför!

En annan hållning skulle framför allt i Tyskland leda till en katastrof.

När jag studerade den alltyska rörelsen och dess kamp mot Rom, kom jag då och särskilt på senare år till följande övertygelse: denna rörelses ringa förståelse för det sociala problemets betydelse kostade den folkets verkligt stridbara krafter; inträdet i parlamentet berövade den dess väldiga uppsving och belastade den med alla denna institutions egna svagheter; kampen mot katolska kyrkan gjorde den omöjlig i talrika småfolks- och medelklasskretsar och fråntog den därmed otaliga av de bästa element, som nationen över huvud kan kalla sina.

Det praktiska resultatet av den österrikiska kulturkampen var nästan lika med noll.

Visserligen lyckades man frånrycka kyrkan inemot hundratusen anhängare, men utan att denna härigenom led någon vidare skada. Den behövde i detta fall sannerligen inte fälla några tårar över det förlorade "fåret"; ty den förlorade endast sådana, som redan för länge sedan inte längre helt tillhörde den. Detta var skillnaden mellan den nya reformationen och den förutvarande: att så många av de bästa inom kyrkan

131

på sin tid av inre religiös övertygelse vände sig bort från denna, under det att det nu blott var de på förhand ljumma som gingo sin väg, och detta på grund av "betänkligheter" av politisk natur.

Men just ur politisk synpunkt var resultatet lika löjligt som bedrövligt.

Änyo hade en löftesrik politisk rörelse för den tyska nationens frälsning misslyckats, emedan den inte blivit ledd med den nödiga hänsynslösa nykterheten, utan givit sig in på främmande mark, vilket blott måste leda till splittring.

Ty ett är säkert:

Den alltyska rörelsen skulle aldrig ha gjort sig skyldig till ett sådant fel, om den inte hade ägt för liten förståelse för den stora massans psyke. Om det stått klart för dess ledare, att man - för att över huvud taget kunna uppnå något resultat - av rent psykologiska skäl aldrig får visa folket två eller flera motståndare, emedan detta leder till en fullständig splittring av slagkraften, så skulle redan av denna orsak den alltyska rörelsens angrepp ha riktat sig mot en enda motståndare. Ingenting är farligare för ett politiskt parti, än om det i sina beslut låter leda sig av viktigpettrar, som vilja uträtta allting utan att kunna göra det allra ringaste.

Även om det funnes aldrig så mycket att anmärka på hos de olika konfessionerna, får likväl ett politiskt parti aldrig förbise det faktum, att det enligt all historisk erfarenhet hittills ännu aldrig lyckats ett rent politiskt parti i en liknande belägenhet att genomföra en religiös reformation. Men man studerar inte historia för att, när den skall komma till praktisk användning, glömma dess lärdomar eller tro, att förhållandena nu ligga annorlunda till, så att dess eviga sanningar inte längre kunna tillämpas; utan just ur historien lär man sig, hur man bör handla i vår tid. Den, som inte förmår detta, skall inte inbilla sig vara en politisk ledare; han är i själva verket en ytlig och för det mesta mycket inbilsk ynkrygg, och all hans goda vilja kan inte ursäkta hans praktiska oduglighet.

132

Över huvud taget har alla verkligt stora folkledares genialitet under alla tider i första rummet bestått i att inte splittra ett folks uppmärksamhet utan alltid koncentrera den på en enda motståndare. Ju enhetligare denna insats av ett folks stridsvilja verkar, desto större blir rörelsens magnetiska dragningskraft, och så mycket kraftigare blir stöten. En stor ledare kan få till och med personer av vitt skilda åsikter att synas tillhöra blott en enda kategori, emedan vetskapen om olika fiender hos svaga och osäkra karaktärer blott alltför lätt leder till tvivel på den egna sakens rättfärdighet.

När den villrådiga massan ser sig i strid med alltför många fiender, blir den genast objektiv och frågar sig själv, om verkligen alla andra ha orätt och blott det egna folket eller den egna rörelsen har rätten på sin sida.

Redan i och med detta inträder den första förlamningen av den egna kraften. Därför måste alltid ett flertal motståndare av sinsemellan olika åsikter sammanfattas, så att den stora massan av de egna anhängarna tror, att kampen blott föres mot en enda fiende. Detta stärker tron på den egna sakens rättfärdighet och ökar förbittringen mot den, som vågar angripa densamma.

Att den alltyska rörelsen i sin dåvarande form inte begrep detta, kostade den dess framgång.

Den hade sett sitt rätta mål, dess vilja var ren, men den inslagna vägen var falsk. Den liknade en bergsbestigare, som visserligen inte förlorar den topp, han skall bestiga, ur sikte och med största beslutsamhet och energi beger sig på väg, men med blicken riktad på målet varken ser eller undersöker beskaffenheten av vägen uppför och slutligen misslyckas till följd härav.

Hos den store konkurrenten, det kristligt-sociala partiet, syntes förhållandet vara det motsatta.

Den väg, på vilken detta slog in, var klokt och rätt vald, men det saknade klar kännedom om målet.

I nästan alla de avseenden, i vilka den alltyska rörelsen

133

brast, var det kristligt-sociala partiets inställning riktig och noga övertänkt.

Det hade den nödvändiga förståelsen för den stora massans betydelse och försäkrade sig åtminstone om en del av densamma genom att ända från första dagen öppet betona sin sociala karaktär. I det att det huvudsakligen inriktade sig på att vinna den lägre medelklassen och hantverksståndet, fick det lika trogna som uthålliga och offervilliga anhängare. Det undvek varje strid mot religiösa sammanslutningar och försäkrade sig därigenom om en så mäktig institutions bistånd, som kyrkan nu en gång för alla utgör. Det ägde till följd därav också blott en enda verkligt stor motståndare. Det insåg värdet av en storslagen propaganda och var virtuos i fråga om att inverka på de själsliga instinkterna hos den stora massan av anhängare.

Att ej heller detta parti förmådde uppnå det drömda målet: Österrikes räddning, berodde på två brister i tillvägagångssättet, ävensom på oklarheten beträffande själva målet.

Den nya rörelsens antisemitism var uppbyggd på religiös åskådning i stället för raskunskap. Att ett dylikt fel kunde smyga sig in, berodde på samma orsak som föranledde även det andra misstaget.

Om det kristligt-sociala partiet ville rädda Österrike, så fick det enligt sina stiftares åsikt inte ställa sig på rasprincipens ståndpunkt, emedan i så fall inom kort en allmän upplösning av staten skulle bli följden. Men i synnerhet läget i själva Wien fordrade - enligt partiledarnas åsikt - att man så mycket som möjligt lämnade åsido alla splittrande moment och i stället framhöll alla enande synpunkter.

Wien var redan den tiden så starkt uppblandat med i synnerhet tjeckiska element, att blott den största tolerans i alla rasfrågor förmådde inrymma dem i ett inte redan från början tysk-fientligt parti. Om man ville rädda Österrike, fick man inte avstå från dem. Sålunda försökte man vinna de synnerligen talrika tjeckiska mindre hantverkarna i Wien genom

134

kampen mot den liberala Manchesterskolan och trodde sig häri ha funnit en paroll, som över alla nationella divergenser i det gamla Österrike skulle leda till kampen mot judendomen på religiös grund.

Att ett sådant bekämpande på en sådan grundval inte beredde judarna några nämnvärda bekymmer, ligger i öppen dag. I värsta fall räddade en skål dopvatten både affär och judendom.

Med en dylik ytlig motivering kom man heller aldrig till en allvarlig vetenskaplig behandling av hela problemet och stötte härigenom bort blott alltför många, för vilka denna slags antisemitism måste verka obegriplig. Idens propagandakraft kunde därför endast räcka till för andligt inskränkta kretsar, om man inte kunde vädja till förståndet i stället för känslan. Intelligensen förhöll sig principiellt avvisande. Saken fick härigenom mer och mer utseende av att blott syssla med försök till en ny judeomvändelse eller vara ett uttryck för en viss konkurrensavund. Men därigenom förlorade striden sin upphöjda prägel och föreföll mången, och inte just de sämsta, omoralisk eller förkastlig. Man saknade övertygelsen, att det här rörde sig om en för hela mänskligheten livsviktig fråga, av vars lösning alla icke-judiska folks öden berodde.

På denna halvhet gick värdet av det kristligt-sociala partiets antisemitiska inställning förlorat.

Det var en skenantisemitism, som var nästan sämre än ingen alls; ty härigenom invaggades man i säkerhet, trodde sig kunna lura motståndaren men blev i stället själv dragen vid näsan.

Judarna hade inom kort blivit så vana vid detta slags antisemitism, att de säkerligen i högre grad skulle ha saknat den, om den uteblivit, än dess förefintlighet generade dem.

Om man måste bringa nationalitetsstaten ett tungt offer , var detta i så mycket högre grad fallet beträffande tyskhetens hävdande i och för sig.

135

Det dög inte att vara "nationalistisk", om man icke ville förlora fotfästet i själva Wien. Genom att försiktigt kringgå denna fråga hoppades man ännu kunna rädda den habsburgska staten och drev den just härigenom i fördärvet. Rörelsen förlorade emellertid i och med detta den väldiga kraftkälla, som är den enda, som i längden förmår förse ett politiskt parti med inre drivkraft. Den kristligt-sociala rörelsen blev just härigenom ett parti som varje annat.

Jag har en gång följt båda rörelserna med största uppmärksamhet, den ena med hela mitt hjärta och i fråga om den andra hänförd av beundran för den sällsamme man, som redan då syntes mig som en bitter symbol för hela den österrikiska tyskbeten.

När det väldiga liktåget vid den döde borgmästarens begravning färdades från rådhuset i riktning mot Ringstrasse, befann även jag mig bland de många hundralusen, som åsågo sorgespelet. Gripen i mitt inre kände jag instinktivt, att även denne mans verk måste vara förgäves på grund av det öde, som obevekligt förde staten mot undergången. Hade dr Karl Lueger levat i Tyskland, hade han blivit räknad som en av våra stora män; att han levat och verkat i denna omöjliga stat var till olycka för hans verk och för honom själv.

När han dog, ryckte redan flammorna på Balkan för varje månad allt girigare framåt, så att ödet nådigt befriade honom från att få se det, som han ännu trodde sig kunna förebygga.

Jag försökte emellertid att ur dessa rörelsers misslyckande utläsa orsakerna och kom till den fasta övertygelsen, att alldeles bortsett från omöjligheten att i det gamla Österrike uppnå ett befästande av staten, felen hos bägge partierna voro följande:

Den alltyska rörelsen hade visserligen rätt i sin principiella åsikt rörande målet för en tysk förnyelse, men valde dock en olycklig väg. Den var nationalistisk men tyvärr inte tillräckligt social för att vinna den stora massan. Dess antisemitism berodde på riktig insikt om rasproblemets betydelse och inte

136

på religiösa föreställningar. Dess kamp mot en bestämd konfession var däremot faktiskt och taktiskt ett misstag.

Den kristligt-sociala rörelsen hade en oklar föreställning om målet för en tysk pånyttfödelse, men förstånd och tur, när den som parti sökte sina vägar. Den förstod betydelsen av den sociala frågan, begick ett misstag i sin kamp mot judendomen och hade ingen aning om den nationella tankens makt.

Hade det kristligt-sociala partiet jämte sin kloka kännedom om den stora massan haft den riktiga uppfattningen om rasproblemets betydelse på samma sätt som den alltyska rörelsen förstod detta, och hade det slutligen själv varit nationalistiskt, eller hade den alltyska rörelsen utom sin förståelse för judefrågans mål och nationaltankens betydelse haft det kristligt-sociala partiets praktiska klokhet och i synnerhet dess inställning till socialismen, skulle resultatet ha blivit en rörelse, som enligt min åsikt redan då med framgång kunde ha ingripit i den tyska nationens öde.

Att det inte blev så, berodde till ojämförligt största delen på den österrikiska statens väsen.

Då jag inte såg min övertygelse förverkligad i något annat parti, kunde jag ej heller besluta mig för att inträda i någon av de bestående organisationerna. Jag ansåg redan då samtliga politiska rörelser vara förfelade och ur stånd att genomföra en nationell pånyttfödelse av det tyska folket i större och inte endast yttre omfattning.

Men min motvilja mot den habsburgska staten växte sig under denna tid allt starkare.

Ju mer jag började syssla även med utrikespolitiska frågor, desto mer blev jag övertygad om, att denna statsbildning måste bli tyskbetens olycka. Allt klarare insåg jag, att den tyska nationens öde inte längre skulle avgöras härifrån utan från Tyskland. Detta gällde icke endast allmänna politiska frågor utan i lika hög grad alla företeelser inom hela det kulturella livet.

Den österrikiska staten visade även i fråga om de rent kul-

137

turella eller konstnärliga angelägenheterna alla tecken på förslappning eller åtminstone på betydelselöshet för den tyska nationen. Detta gällde i synnerhet på arkitekturens område. Den nyare byggnadskonsten kunde inte göra några nämnvärda framsteg i Österrike redan av det skälet, att uppgifterna, sedan Ringstrasse tillbyggts, åtminstone i Wien numera blott voro obetydliga i jämförelse med de planer, som grodde i Tyskland.

Så började jag alltmer föra ett dubbelliv; mitt förstånd och verkligheten tvingade mig att i Österrike genomgå en lika bitter som välsignelserik skola, men mitt hjärta var på helt annat håll.

Jag greps av en beklämmande otillfredsställelse, ju mer jag kom underfund med denna stats ihålighet och omöjligheten att kunna rädda den, samtidigt som jag blev övertygad om, att den i alla avseenden blott kunde betyda tyska folkets olycka.

Jag var övertygad om, att denna stat måste verka hämmande och hindrande på varje verkligt stor tysk, samtidigt som den omvänt skulle befordra varje otysk företeelse.

Den rassammangyttring, rikshuvudstaden uppvisar, var mig motbjudande, likaså hela denna folkblandning av tjecker, polacker, ungrare, ruthener, serber, kroater o. s. v. och mitt ibland alla dessa, mänsklighetens eviga bakterier - judar och åter judar.

Jättestaden syntes mig vara den förkroppsligade blodskammen.

Den tyska, jag talade i min ungdom, var samma dialekt som i södra Bayern; jag kunde varken lägga bort den eller lära mig den jargong, som talades i bien. Ju längre jag vistades i denna stad, desto större blev mitt hat mot den främmande folkblandning, som började sönderfräta denna gamla tyska kulturhärd.

Men tanken på, att denna stat skulle kunna upprätthållas länge till, syntes mig nästan löjlig.

138

Den tidens Österrike var som en gammal mosaikbild, vars kilt, som förenar de olika stenarna, blivit gammalt och smuligt; så länge konstverket inte vidröras, ser det ut, som om det ännu hölle hop, men så snart man stöter till det, faller det sönder i tusen bitar. Frågan var alltså blott den, när stöten skulle komma.

Då mitt hjärta aldrig klappat för en österrikisk monarki utan alltid blott för ett tyskt rike, kunde denna stats sönderfallande för mig endast innebära början till den tyska nationens befrielse.

Av alla dessa skäl uppstod inom mig en allt starkare längtan efter att äntligen få komma till det land, dit mina dolda önskningar och min hemliga kärlek ända sedan min tidigaste barndom draga mig.

Jag hoppades att en gång i tiden kunna skapa mig ett namn som arkitekt och så redligen tjäna mitt folk på den post, stor eller liten, ödet skulle anvisa mig.

Slutligen ville jag bli delaktig av lyckan att få vara och verka där, varifrån uppfyllelsen av mitt hjärtas innersta önskan en gång skulle komma: mitt älskade hemlands anslutning till det gemensamma fäderneslandet, det tyska riket.

Många kunna ännu i dag inte fatta styrkan av en dylik längtan, men jag vänder mig till dem, vilka ödet antingen hittills förvägrat eller åter grymt berövat denna lycka; jag vänder mig till alla dem, som lösslitna från moderlandet till och med måste kämpa för språkets heliga egendom; till dem, som förföljas och pinas för sin trofasta fosterlandskärlek, och som nu smärtsamt upprörda längta efter den dag, då de åter kunna vända tillbaka till det dyra modershjärtat; jag vänder mig till alla dem, och se: de skola förstå mig!

Endast den, som kroppsligt känner, vad det vill säga att vara tysk utan att få tillhöra det kära fosterlandet, kan mäta djupet av den längtan, som i alla tider brunnit i de från moderlandet skilda barnens hjärtan. Den plågar dem, som gripits av den, och förvägrar dem tillfredsställelse och lycka,

139

intill dess fadershusets portar öppnas och det gemensamma blodet åter får frid och ro i det gemensamma riket.

Wien var och förblev mitt livs svåraste men också grundligaste skola. Jag hade en gång kommit till denna stad som ung pojke och lämnade den som en stilla och allvarlig vorden man. Jag inhämtade där grunderna för en världsåskådning i stort och ett politiskt betraktelsesätt i smått, vilka jag sedermera behövde komplettera blott i enstaka detaljer, men som jag aldrig skulle överge. Det verkliga värdet av mina läroår därstädes förmår jag själv först nu uppskatta.

Jag har behandlat denna tid något utförligare, emedan den , gav mig den första åskådningsundervisningen i just de frågor vilka höra till de grundläggande för det parti, som från en ringa början inom loppet av knappt fem år artar utveckla sig till en stor massrörelse. Jag vet inte hurudan min ställning till judendomen, till socialdemokratien eller rättare sagt till marxismen i sin helhet, till den sociala frågan o. s. v. nu skulle varit, om inte en grundfond av personliga åsikter redan så tidigt hade uppstått till följd av ett oblitt öde - och genom det jag själv lärt mig.

Ty om också fosterlandets olycka förmår stimulera tusen och åter tusen människor till att tänka över de inre orsakerna till sammanbrottet, kan likväl detta aldrig leda till den grundlighet och djupare insikt, som öppnar sig för den, vilken själv först efter årslång kamp blivit herre över sitt öde.

 

Index

---

HOME

---

MEIN KAMPF, ADOLF HITLER Svenska English German French

THE POLITICAL TESTAMENT OF ADOLF HITLER French English German Italian Spanish. Norsk

The Jewish plans! The Jewish Plots! Must Germany Perish? A Jewish plan for the extinction of the German nation and the total eradication from the earth, of all her people!

---

Judaism =Racism, Domination, Dccupation | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |

---

The Protocols of Zion | English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |

---