MIN KAMP
ADOLF HITLER
MIN KAMP
ADOLF HITLER
VÄRLDSKRIGET
Under mina slyngelår hade ingenting bedrövat mig så mycket, som att jag råkat vara född i en tid, som synbarligen reste äretempel blott för krämare och ämbetsmän. De historiska tilldragelsernas vågor tycktes på allvar ha lagt sig, så att framtiden endast syntes tillhöra "folkens fredliga tävlan", det vill alltså säga ett lugnt, ömsesidigt lurendrejeri under avkoppling av våldsamma metoder. De olika staterna började alltmer likna affärsföretag, som ömsesidigt undergräva varandra, snappa bort kunder och beställningar och på alla sätt söka lura varandra, allt detta iscensatt under lika bullersamt som harmlöst oväsen. Denna utveckling syntes inte bara hålla i sig, utan skulle en gång (på allmän begäran) förvandla hela världen till ett enda stort varuhus, i vars ljusgård bysterna av de slugaste skojarna och menlösaste ämbetsmännen skulle bevaras åt odödligheten. Köpmännen skulle engelsmännen bestå, tyskarna ämbetsmännen, men till att bli affärens innehavare måste judarna uppoffra sig, då de, efter vad de själva säga aldrig förtjäna någonting utan blott evigt "betala", och dessutom tala de flesta språken.Varför blev man inte född hundra år tidigare? Till exempel på befrielsekrigens tid, då en man verkligen var värd någonting också utan "affär"?
Jag hade ofta förargat mig över min, allt för sent anträdda jordiska vandring och räknat den tid av "lugn och ordning", som förestod mig, som en oförtjänt nedrighet av ödet. Inte ens
172 som pojke var jag "pacifist", och alla uppfostringsförsök i den riktningen hade varit fruktlösa.
Då kom boerkriget som en blixt från klar himmel.
Jag väntade varje dag med otålighet på tidningarna, slukade telegram och meddelanden från fronten och var lycklig att åtminstone på avstånd få vara ett vittne till denna hjältestrid.
När det rysk-japanska kriget utbröt, var jag betydligt mera mogen, men också uppmärksammare. Nu hade jag redan tagit parti av mera nationella skäl och ställde mig vid diskussioner genast på japanernas sida. Jag såg i ryssarnas nederlag även ett nederlag för den österrikiska slavismen.
Många år hade flytt sedan dess, och det som under mina pojkår synts mig som en tärande sjukdom, uppfattade jag nu som lugnet före stormen. Redan under min tid i Wien låg över Balkan den tryckande luft, som brukar bebåda orkanen, och då och då blixtrade ett ljussken till i fjärran för att åter snabbt försvinna i det tryckande mörkret. Så kom Balkankriget, och med detta sopade den första vindpusten fram över det nervöst upphetsade Europa. Den tid, som nu följde, föreföll människorna som en svår marritt, ruvande som tropikernas feberheta glöd, så att känslan av den annalkande katastrofen skapade en evig oro, som slutligen förvandlades till längtan: måtte himlen äntligen ge fritt lopp åt ett öde, som inte längre kunde avvärjas. Då slog också den första väldiga blixtstrålen ned på jorden: ovädret brast löst, och dånet från världskrigets batterier blandade sig med himlens tordön.
När underrättelsen om mordet på ärkehertig Franz Ferdinand nådde München (jag satt hemma och fick endast en dunkel uppfattning om hur det gått till), blev jag först ängslig, att kulorna möjligen skulle ha avlossats av tyska studenter, vilka av indignation över tronföljarens ständiga slaviseringsarbete ville befria det tyska folket från denna inre fiende. Vad följden härav skulle ha blivit, kan man lätt tänka sig:
173 en ny våg av förföljelser, som nu skulle ha varit "rättfärdigade" och "motiverade" i hela världens ögon. Men när jag strax efteråt fick höra namnen på de förmodade gärningsmännen och dessutom läste, att de voro serber, greps jag av en stilla rysning över denna det outrannsakliga ödets hämnd.
Slavernas störste vän föll för slaviska fanatikers kulor.
Den, som under de senaste åren ständigt haft tillfälle att iaktta Österrikes förhållande till Serbien, kunde knappast ett ögonblick tvivla på, att stenen nu kommit i rullning och inte längre kunde hejdas.
Man gör Wien-regeringen orätt, om man i våra dagar överöser den med förebråelser för formen och innehållet i det ultimatum, den då utfärdade. Ingen annan makt i världen hade kunnat handla annorlunda i samma belägenhet. Österrike hade vid sin gräns i sydost en obeveklig dödsfiende, som med allt kortare mellanrum utmanade monarkien, och som aldrig lät sin uppmärksamhet slappna, tills äntligen det gynnsamma ögonblicket att krossa riket var inne. Man hade anledning frukta, att detta skulle inträffa senast vid den gamle kejsarens död; sedan skulle monarkien knappast längre kunna göra allvarligt motstånd. Under de sista åren identifierades staten helt och hållet med kejsar Franz Joseph. För den stora massan var det liktydigt med rikets död, när denna uråldriga personifikation av riket dog. Ja, det hörde till den slaviska politikens slugaste knep att inge folk den föreställningen, att den österrikiska staten endast hade denne monarks underbara, enastående statskonst att tacka för sin tillvaro; ett smicker, som uppfattades så mycket nådigare i Hofburg, som det långt ifrån svarade mot denne kejsares verkliga förtjänster. Den tagg, som låg gömd i detta lovprisande, hittade man inte. Man såg inte eller ville kanske inte längre se, att ju mera monarkien var inställd på den överlägsna regeringskonsten hos denne, alla tiders "visaste monark", desto katastrofalare måste läget bli, när ödet även här en dag klappade på portarna för att hämta sin tribut.
174 Var det gamla Österrike över huvud taget tänkbart utan den gamle kejsaren?
Skulle inte den tragedi, som en gång drabbade Maria Theresia, genast upprepas?
Nej, man gör verkligen regeringskretsarna i Wien orätt, om man förebrår dem, att de hetsade till ett krig, som kanske kunde ha undvikits. Det kunde inte undvikas, på sin höjd uppskjutas ytterligare ett eller ett par år. Det var just den tyska såväl som den österrikiska diplomatiens förbannelse, att de alltid sökt uppskjuta den oundvikliga uppgörelsen, tills de till sist blevo tvungna att slå till i det ogynnsammaste ögonblicket. Man kan vara övertygad om, att ett ytterligare försök att rädda freden givet skulle ha lett till ett krig vid en ännu olämpligare tidpunkt.
Nej, den som inte önskade detta krig, måste också ha mod att ta konsekvenserna. Men dessa hade endast kunnat bestå i uppoffrandet av Österrike. Kriget skulle även i så fall ha kommit, kanske inte som allas kamp mot oss, men i form av den habsburgska monarkiens splittring. Man måste besluta sig för att själv deltaga eller endast spela åskådarens roll och med tomma händer låta ödet ha sin gång.
Men just de, som nu allra mest fördöma krigets början och fälla de visaste omdömena, äro desamma, som på det mest ödesdigra sätt medverkade till att styra in i det.
Socialdemokratien hade sedan decennier bedrivit den mest skurkaktiga krigshets mat Tyskland, men centern hade av religiösa motiv gjort den österrikiska staten närmast till en huvud- och vändpunkt för den tyska politiken. Nu måste man bära följderna av denna dumhet. Vad som skedde måste ske och kunde under inga omständigheter undvikas. Den tyska regeringens skuld härvidlag var, att den, för att till varje pris bevara freden, alltid försummade de gynnsammaste ögonblicken att slå till, insnärjde sig i förbundet för världsfredens upprätthållande och så till sist blev offer för en världskoalition, som
175 gentemot strävan att bevara världsfreden satte en fast vilja till världskrig.
Hade regeringen i Wien den gången givit sitt ultimatum en annan och mildare form, så skulle detta på sin höjd ha medfört den ändringen av situationen, att den själv blivit bortsopad av folkets indignation. Ty i den stora massans ögon var tonen i detta ultimatum fortfarande alltför hänsynsfull och på intet sätt överilad eller ens för brutal. Den, som nu försöker förneka detta, är antingen en träskalle utan minne eller en fullt medveten lögnare.
Striden 1914 blev sannerligen inte påtvungen massorna, utan påyrkades av hela folket.
Man ville äntligen göra slut på den allmänna osäkerheten. Endast på detta sätt kan man förstå, att över två miljoner tyska män och gossar frivilligt ställde sig under fanorna, beredda att skydda dem till sista bladdroppen.
* Mig själv föreföllo dessa timmar som en befrielse från de pinsamma intryck, jag fått i min ungdom. Jag drar mig heller inte nu för att erkänna, att jag överväldigad av stormande hänförelse sjönk på knä och av överfullt hjärta tackade himlen för att den skänkt mig lyckan att få uppleva denna tid.
En frihetsstrid hade utbrutit av större proportioner, än, jorden hittills skådat; ty när kriget väl börjat, började till och med den stora massan förstå, att det denna gång inte rörde sig om Serbiens eller ens Österrikes öde, utan om den tyska nationens vara eller icke vara.
För sista gången på många år hade folket blivit klarsynt beträffande sin egen framtid. Redan i början av den väldiga kampen kom också den nödiga allvarliga undertonen i den översvallande hänförelsens rus; redan insikten härom lät den nationella resningen bli någonting mera än en skorstenseld. Allvaret var också endast alltför nödvändigt; den tiden gjorde
176 man sig i allmänhet inte det ringaste begrepp om den begynnande stridens eventuella längd. Man drömde om att åter vara hemma till vintern för att fortsätta på nytt med sitt fredliga arbete.
Vad människan vill, det hoppas och tror hon. Det överväldigande flertalet av nationen hade redan för länge sedan tröttnat på det eviga osäkerhetstillståndet; det var således helt förklarligt, att man inte längre trodde på ett fredligt biläggande av den österrikisk-serbiska konflikten, men hoppades på en slutgiltig uppgörelse. Till dessa miljoner hörde även jag.
Knappt hade attentatet blivit bekant i München, förrän två tankar döko upp i min hjärna: för det första, att kriget skulle vara oundvikligt, för det andra, att den habsburgska staten nu skulle vara tvungen att stå fast vid förbundet. Vad jag alltid mest fruktat tär, var den möjligheten, att Tyskland självt en vacker dag - kanske just till följd av detta förbund skulle kunna råka in i en konflikt, utan att Österrike givit den direkta anledningen härtill, och den österrikiska staten sålunda av inrikespolitiska skäl inte skulle kunna besluta sig för att hålla bundsförvanten om ryggen. Den slaviska majoriteten i riket skulle genast ha börjat sabotera en sådan avsikt och skulle hellre ha slagit hela staten i spillror än lämnat bundsförvanten den erforderliga hjälpen. Denna fara var nu avvärjd. Den gamla staten måste kämpa, om den ville eller ej.
Min egen ställning till konflikten var lika enkel och klar. I mina ögon stred inte Österrike för någon serbisk gottgörelse utan Tyskland för sitt bestånd, den tyska nationen för sitt vara eller icke vara, för frihet och framtid. Bismarcks verk måste nu kämpa sin kamp; vad fäderna en gång med sitt hjärteblod tillkämpat sig i slagen från Weissenburg till Sedan och Paris, måste det unga Tyskland på nytt göra sig förtjänt av. Om denna strid slutade med seger, då hade vårt folk åter inträtt i de stora nationernas krets och åter kommit till yttre makt; då först kunde Tyska riket åter hävda sig som ett fre-
177 dens mäktiga värn utan att för den kära fredens skull behöva knappa in på det dagliga brödet för sina barn.
Jag hade. som gosse och ung man så ofta hyst en önskan att åtminstone en enda gång i handling få visa, att min nationella hänförelse inte bara var en tom inbillning. Det föreföll mig ofta nästan syndigt att skrika hurra utan att kanske ens ha rätt härtill; ty vem hade väl lov att använda detta ord, utan att först ha prövat det där, varest all lek är slut och ödesgudinnans obevekliga hand börjar väga folken och människorna för att mäta sanningen och fastheten av deras åskådning? Liksom hos miljoner andra var mitt hjärta bräddfullt av stolthet och lycka att äntligen bli befriad från dessa förlamande känslor. Jag hade så ofta sjungit "Deutschland über alles" och med full hals ropat "heil", att det nästan föreföll mig som en efteråt beviljad nåd att vid den avige domarens gudsdom nu få uppträda som vittne för att betyga uppriktigheten i denna åskådning. Ty redan från första stund begrep jag, att jag i händelse av ett krig - vilket syntes mig oundvikligt - strax skulle överge böckerna. Men jag visste också, att min plats i så fall måste vara den, som rösten i mitt inre anvisade mig.
Främst av politiska skäl hade jag lämnat Österrike; vad var naturligare, än att jag nu, när striden började, måste ta hänsyn till denna inställning. Jag ville inte kämpa för den habsburgska staten, men var beredd att när som helst dö för mitt folk och det rike, som personifierade detta.
Den 3 augusti lade jag in en ansökan till Hans Maj:t Konung Ludwig III om att få inträda i ett bayerskt regemente. Kabinettskansliet hade i dessa dagar säkert inte så litet att bestyra; så mycket större var min glädje, när jag redan nästa dag fick svar. När jag med skälvande händer öppnat skrivelsen och läste beviljandet av min anhållan, fanns det inga gränser för mitt jubel och min tacksamhet. Ett par dagar senare bar jag den uniformsrock, jag först efter nära sex år åter skulle lägga av.
178 Nu började för mig som väl för varje tysk den oförgätligaste och största tiden i min jordiska tillvaro. I jämförelse med händelserna under denna gigantiska kamp blev allt det förgångna till platt intet. Med stolt vemod tänker jag i dessa dagar, då tio år förflutit efter dessa väldiga tilldragelser, tillbaka på de första veckorna av vårt folks begynnande hjältekamp, vari ödet nådigt tillät mig deltaga.
Bild efter bild drar förbi min inre syn, som hade det varit i går. Jag ser mig själv i vapenrocken i mina kära kamraters krets, den första utryckningen, exercisen o. s. v., tills slutligen dagen för avmarschen var inne.
Ett enda bekymmer plågade mig som så många andra under denna tid - att vi skulle komma för sent till fronten. Det lämnade mig ingen ro. I varje segerjubel över ett nytt hjältedåd gömdes en droppe bitterhet, eftersom faran att komma för sent ökades med varje seger.
Äntligen randades den dag, då vi lämnade München för att , börja vår pliktuppfyllelse. För första gången såg jag Rhen när vi längs dess stilla böljor foro västerut för att värna denna den mest tyska av alla strömmar mot arvfiendens snikenhet. När den första solens milda strålar läto Niederwald-monumentet skymta fram genom morgondimmans lätta slöja, då brusade från det ändlöst långa transporttåget den gamla "Wacht am Rhein" upp mot morgonhimlen, och det kändes som om bröstet skulle sprängas.
Därpå följer i fukt och kyla en nattlig, tigande marsch i Flandern, och när dagen börjar lösgöra sig ur dimmorna, visslar plötsligt en järnhälsning fram över våra huvuden, och med en skarp knall slå de små kulorna ned bland våra led och piska upp den våta jorden. Men innan det lilla molnet ännu skingrats, dånar från tvåhundra strupar det första hurraropet emot dödens första budbärare. Så började det spraka och dåna, sjunga och tjuta, och med feberglänsande ögon drogo vi alla framåt; allt hastigare och hastigare, tills vi slutligen över rovfält och häckar nådde fram där striden man mot man tog vid.
179 Men ur fjärran trängde tonerna av en sång till vårt öra och komma allt närmare och närmare, utbredde sig från kompani till kompani, och när döden just börjat svänga sin lie bland våra led, nådde sången också oss, och vi stämde in i: "Deutschland, Deutschland über alles, über alles in der Welt!"
Efter fyra dagar återvände vi. Till och med stegen hade nu förändrats. Sjuttonåriga ynglingar såga ut som män.
De frivilliga i regementet List hade kanske inte riktigt lärt sig att strida, men dö kunde de som gamla soldater.
Detta var början.
Och så fortsatte det år för år; men slagfältens romantik hade utbytts mot fasa. Hänförelsen svalnade efter hand, och det översvallande jublet kvävdes av dödsångesten. Det kom en tid, då var och en måste slitas mellan självbevarelsedriften och pliktens bud. Inte heller jag blev besparad denna kamp. Alltid, när döden låg på lur, försökte ett obestämt något att göra uppror, ansträngde sig att se ut som förnuft i den svaga kroppens ögon och var dock endast fegheten, som sökte snärja den enskilda under olika förklädnader. En svår dragkamp tog vid, och det var ofta den sista resten av samvetet som gav utslaget. Ju mer denna stämma, som manade till försiktighet, ansträngde sig, ju högre och eftertryckligare den lockade, så mycket starkare blev motståndet, tills slutligen efter en långvarig strid pliktkänslan hembar segern. Redan vintern 1915-1916 var, vad mig beträffar, denna strid avgjord. Viljan hade till sist definitivt segrat. Om jag de första dagarna kunnat storma fram under jubel och skratt, så hade jag nu blivit lugn och beslutsam. Men detta var bestående. Nu först kunde ödet skrida till de sista proven, utan att nerverna bröto samman eller förståndet sviktade.
Av den unge frivillige hade blivit en gammal soldat.
Men denna förvandling hade försiggått med hela armen , som av de eviga striderna blivit gammal och härdad. Den, som inte förmådde hålla stånd mot stormen, bröts ned av densamma.
180 Nu först kunde man bedöma denna här. Nu, efter två, tre år, under vilka den kastats från den ena slaktningen in i den andra, alltid stridande mot en övermakt till antal och vapen, lidande hunger och uthärdande försakelser, nu var tiden inne att pröva vad denna enastående här dög till.
Om också årtusenden förgå, skall man aldrig kunna tala om hjältemod utan att minnas den tyska hären under världskriget. Då skall den grå stålhjälmens järnfront skymta fram ur det förgångnas slöja. Den vacklar inte, den viker ej, den står där som en odödlighetens symbol. Så länge tyskar finnas i livet, skola de komma ihåg, att detta en gång var söner av deras folk.
Jag var på den tiden soldat och ville inte driva politik. Det var sannerligen inte rätta tidpunkten härför. Jag har än i dag den övertygelsen, att den enklaste trosskusk gjort fäderneslandet värdefullare tjänster än den främste låt oss säga "parlamentarikern". Jag har aldrig hatat dessa pratmakare mer än på den tiden, då varje verklig karl, som hade något att säga, skrek detta i ansiktet på fienden eller eljest lämpligen höll mun och tigande uppfyllde sin plikt. Ja, jag hatade alla dessa "politiker", och hade det berott på mig, så skulle genast ett parlamentariskt "malajkompani" ha bildats, där de kunnat av hjärtans lust prata så mycket strunt de ville, utan att behöva förarga eller skada den anständiga och ärliga delen av mänskligheten.
Jag ville alltså inte veta av någon politik men kunde inte låta bli att ta ställning till vissa företeelser, som angingo hela nationen, men särskilt oss soldater.
Det var två ting, som på den tiden uppriktigt förargade mig, och som jag ansåg för skadliga.
Redan efter de första segerrapporterna började en viss tidningspress långsamt och i början kanske omärkligt att droppa malört i den allmänna hänförelsens bägare. Det skedde under mask av en viss välvilja och välmening, ja, till och med en viss omsorg. Man hade betänkligheter mot ett alltför över-
181 svallande firande av segrarna. Man fruktade, att det i denna form inte var en så stor nation värdigt och därmed heller inte lämpligt. De tyska soldaternas tapperhet och hjältemod voro ju så självklara, att man inte fördenskull behövde låta sig ryckas med av obetänksamma glädjeutbrott, detta redan av hänsyn till utlandet, som föredrog en stilla och värdig form av glädje framför ett otyglat jubel o. s. v. Slutligen borde vi tyskar heller inte glömma, att kriget inte var vår avsikt, och att vi således inte behövde skämmas att öppet och manligt tillstå att vi när som helst ville bidra till en försoning av mänskligheten. Därför var det inte klokt att fläcka härens hjältedåd genom alltför mycket oväsen, eftersom den övriga världen hade föga förståelse för ett dylikt uppförande. Man beundrade ingenting så mycket som den blygsamhet, med vilken en sann hjälte - tigande och lugn - glömde sina bedrifter; ty det var meningen med det hela.
I stället för att hissa upp en dylik figur i närmaste lyktstolpe, så att den jublande nationen inte längre skulle kunna " såra denne bläckhornsriddares estetiska känslor, började man faktiskt att med förmaningar inskrida mot de "opassande" uttrycken för segerjublet.
Man hade inte den blekaste aning om, att hänförelsen inte mer står att väcka, sedan man väl en gång kvävt den. Den är ett rus och måste vidmakthållas i detta tillstånd. Hur skulle man utan hänförelsens makt kunna utstå en strid, som mänskligt att döma måste ställa de största fordringar på nationens själsegenskaper?
Jag kände den stora massans psyke endast alltför väl för att veta, att man inte genom estetiserande kunde underblåsa den eld, som var nödvändig för att hålla detta järn varmt. Jag ansåg det fullkomligt förryckt att inte göra någonting för att öka lidelsens hetta; och att man därtill dämpade vad som lyckligtvis redan fanns därav, kunde jag absolut inte förstå.
Vad som för det andra förargade mig, var den ställning man fann för gott att inta geni emot marxismen. I mina ögon
182 visade man därmed, att man inte hade den ringaste aning om denna smitta. Man tycktes på fullt allvar tro, att man, genom försäkran om att inte längre känna till några partier, fått marxismen att ta reson och hålla sig i bakgrunden.
Att det här över huvud taget inte rör sig om något parti utan om en lära, som måste leda till hela mänsklighetens undergång, förstod man så mycket mindre, som detta ju icke förkunnas vid de judiskt genomsyrade universiteten. Blott alltför många, särskilt bland de högre tjänstemännen, anse av inrotad inbilskhet, att det inte är mödan värt att ta en bok i handen för att lära sig något, som inte direkt har hört till undervisningen vid deras högskola. Den mest våldsamma omvälvning går spårlöst förbi dessa "begåvningar", varför också de statliga institutionerna för det mesta klumpigt imitera de privata. På dem kan sannerligen i högsta grad tillämpas det gamla ordstävet: "Vad bonden inte känner till, det äter han inte". Enstaka undantag bekräfta även här regeln.
Det var en dumhet utan like att under augustidagarna 1914 identifiera den tyske arbetaren med marxismen. Den tyske arbetaren hade under dessa dagar befriat sig från denna giftiga smittas famntag - eljest hade han aldrig kunnat gå i fält. Man var emellertid dum nog att tro, att marxismen nu kanske hade blivit "nationell"; en snilleblixt, som visar, att under dessa långa år ingen av dessa ämbetsförsedda statsledare : ; ansett det mödan värt att studera denna läras väsen, i vilket fall ett så vansinnigt misstag knappast skulle ha begåtts.
Marxismen, vars yttersta mål är och förblir förintandet av alla icke-judiska nationalstater, måste till sin fasa åse, hur de '. tyska arbetarna, som den trodde sig ha i sitt garn, julidagarna 1914. vaknade upp och för varje timme i allt större omfattning ställde sig i fosterlandets tjänst. På några få dagar hade hela detta infernaliska folkbedrägeris dimma skingrats, och det judiska ledarepacket stod där plötsligt ensamt och övergivet, ; som hade det inte funnits ett spår av de dumheter och villfarelser, vilka under sextio år trattats i massorna. Det var en
183 svår stund för dem, som bedragit de tyska arbetarna. Men så snart ledarna varsnade den hotande faran, drogo de skyndsamt lögnens trollmantel över öronen och låtsade helt fräckt som om de deltoge i den nationella resningen.
Nu hade det varit rätta tidpunkten att inskrida mot hela detta skojarfölje av judiska folkförgiftare. Nu borde man ha gjort processen kort med dem utan att ta minsta hänsyn till, om de skrikit och jämrat sig aldrig så mycket. I augusti 1914 var fantiserandet om den internationella solidariteten med ens försvunnet ur de tyska arbetarnas tankar, och i stället började redan ett par veckor senare amerikanska shrapnels utgjuta broderskapets välsignelser över marschkolonnernas hjälmar. Det hade varit en pliktmedveten regerings skyldighet att nu, när den tyske arbetaren funnit vägen tillbaka till sitt folk, obarmhärtigt utrota folkets uppviglare.
När de bästa föllo vid fronten, så kunde man där hemma åtminstone ha utrotat ohyran.
Men i stället räckte Hans Majestät Kejsaren själv de gamla förbrytarna sin hand och gav därmed nationens bakstuga lönnmördare förskoning och tillfälle att hämta sig igen.
Nu kunde alltså ormen slingra vidare, försiktigare än förr, men desto farligare. Medan de ärliga drömde om borgfred, organiserade dessa skurkaktiga menedare revolutionen.
Att man beslöt sig för denna förfärliga halvhet gjorde mig alltmer missbelåten; men aldrig drömde jag om att slutet på det hela skulle bli så fruktansvärt.
Vad man skulle ha gjort? Genast ha satt hela rörelsens ledare inom lås och bom, gjort processen kort med dem och befriat nationen från dem. Man skulle hänsynslöst ha använt samtliga militära maktmedel på utrotandet av denna farsot. Partierna skulle ha. upplösts, riksdagen, om så erfordrats, bragts till förnuft med bajonetterna, men helst omedelbart också upplösts. Liksom republiken i våra dagar kan upplösa partier, så hade man då med ännu större skäl bort tillgripa dessa medel. Ett helt folks vara eller icke vara stod ju på spel!
184 Men då uppstod en ny fråga: kan man över huvud taget utrota andliga idéer med svärdet? Kan man bekämpa "världsåskådningar" genom användande av brutalt våld?
Jag hade redan då mer än en gång frågat mig detsamma. Om man tänker igenom analoga fall, som kunna hämtas ur historien, i synnerhet på religiös grundval, kommer man till följande principiella insikt:
Föreställningar och idéer ävensom rörelser med bestämd andlig grundval - oavsett om denna är sann eller falsk kunna från en viss tidpunkt av sin tillblivelse kuvas med taktiska maktmedel, endast om dessa kroppsliga vapen samtidigt själva äro bärare av en ny tändande tanke, en ide eller världsåskådning.
Brukandet av våldet ensamt, utan drivkraften av en andlig grundföreställning såsom förutsättning härför, kan aldrig leda till förintandet av en ide och dess utbredning, såvida det icke tar formen av en fullständig utrotning av även dess sista representanter och tillintetgörandet av den sista traditionen. Detta betyder likväl för det mesta, att en dylik stat avskiljes från den krets, som har maktpolitisk betydelse, ofta för mycket lång tid, mången gång för alltid; ty ett dylikt blodsoffer träffar, som erfarenheten visar, den bästa delen av nationen, enär varje förföljelse, som äger rum utan motsvarande andliga förutsättningar, synes moraliskt oberättigad och piskar samman de värdefullaste beståndsdelarna av ett folk till en protest, som tar sig uttryck i ett tillgodogörande av det andliga innehållet i den orättvist förföljda rörelsen. Hos många sker detta helt enkelt av ren opposition mot försöket att slå ned en ide med brutalt våld.
Men därigenom växer antalet hemliga anhängare i samma grad, som förföljelsen ökas. Således kan man genomföra förintelsen av den nya läran endast genom att igångsätta en så stor och alltjämt ökad utrotning, att ifrågavarande folk eller stat berövas allt verkligt värdefullt blod. Men detta hämnar
185 sig, eftersom en sådan "inre" rening är liktydig med en allmän vanmakt. Ett dylikt förfarande skall städse vara förgäves, om den lära, som skall bekämpas, redan nått en viss utbredning.
Därför är också härvidlag - liksom i fråga om allt, som befinner sig i uppväxt - den första barndomstiden mest utsatt för möjligheten av en förintelse, medan motståndskraften med åren ökas, för att först när ålderdomssvagheten nalkas, åter vika för en ny ungdom, om också i annan form och av andra skäl.
Faktiskt leda nästan alla försök att med våld utan andligt underlag utrota en lära och dess organisatoriska resultat till ett misslyckande, ja, sluta inte sällan i raka motsatsen till vad man önskat och detta av följande skäl:
Den allra första förutsättningen för ett stridssätt med blotta maktmedel som vapen är och förblir uthålligheten. D. v. s. endast i den ständigt likartade användningen av metoderna till undertryckande av en lära o. s. v. ligger en möjlighet att lyckas. Så snart man vacklar mellan våld och eftergivenhet, skall inte bara den lära, som skulle undertryckas, strax eter hämta sig, utan till och med vara i stånd att dra nytta av förföljelsen, i det att reaktionen mot de utståndna lidandena förskaffar den gamla läran nya anhängare, medan de redan befintliga med större trots och djupare hat än förr skola hålla fast vid den, ja, sedan faran är över till och med försöka omvända avfällingarna till den gamla inställningen. I det evigt likartade brukandet av våldet ligger den allra första förutsättningen för framgång. Men denna uthållighet är alltid endast resultatet av en bestämd andlig övertygelse. Varje makt, som icke härstammar från en fast andlig grundval, blir tvekande och osäker. Den saknar den stabilitet, som endast kan vara förankrad i en fanatisk världsåskådning. Den är ett utflöde i den tillfälliga energien och brutala beslutsamheten hos en enskild och således beroende av ombyte av personer samt deras karaktär och styrka.
186 Härtill kommer ytterligare något annat:
Varje världsåskådning, vare sig den är av religiös eller politisk art - ofta är gränsen här svår att dra - kämpar mindre för den negativa tillintetgörelsen av motståndarens idévärld än för den positiva utbredningen av sin egen. Härigenom blir dess kamp mindre försvar än angrepp. Den har alltså en fördel redan i bestämmandet av sitt mål, då ju detta mål betyder seger för den egna iden, medan det i motsatt fall är mycket svårt att konstatera, när det negativa målet, förintelsen av den fientliga läran, kan anses uppnått och säkerställt. Redan av detta skäl blir angreppet för en världsåskådning mera övertänkt och även kraftigare än försvaret av en sådan; liksom avgörandet över huvud taget tillkommer angriparen och inte försvararen. Kampen mot en andlig makt med våldsmedel är emellertid så länge blott försvar, som svärdet inte självt uppträder som representant för samt förkunnare och utbredare av en ny andlig lära.
Man kan i korthet sammanfatta detta sålunda:
Varje försök att bekämpa en världsåskådning med maktmedel misslyckas till sist, därest inte kampen får formen av ett angrepp för en ny andlig inställning. Endast i striden mellan två världsåskådningar förmår det brutala våldets vapen, om det föres med uthållighet och hänsynslöshet, vinna seger för det parti det företräder.
Därför hade bekämpandet av marxismen hittills alltid misslyckats.
Detta var skälet varför till och med Bismarcks socialistlagstiftning slutligen trots allt slog slint och måste slå slint. Det saknades en plattform för en ny världsåskådning, för vars framgång man kunde ha kämpat. Ty åsikten, att pratet om en s. k. "statens auktoritet" eller "lugn och ordning" skulle duga till grundval för andlig eggelse till en strid på liv och död, kan endast den till ett ordspråk vordna visheten hos högre departementstjänstemän kläcka ur sig.
Men emedan en verkligt andlig bärkraft för denna kamp
187 saknades, måste Bismarck överlämna även genomförandet av sin socialistlagstiftning till omdömet och viljan hos den institution, som själv var. ett resultat av det marxistiska tänkesättet. När järnkanslern överantvardade sitt marxistkrigs öde åt den borgerliga demokratiens välvilja, satte han bocken till trädgårdsmästare.
Allt detta var den nödvändiga följden av bristen på en principiell, mot marxismen riktad ny världsåskådning med stormande erövrarvilja.
Sålunda var resultatet av Bismarcks strid endast en svår besvikelse.
Låga måhända förhållandena under världskriget eller vid dess början annorlunda till? Nej, tyvärr.
Ju mer jag på den tiden sysselsatte mig med tanken på en ! nödvändig förändring av de statliga regeringarnas hållning till socialdemokratien, som för ögonblicket förkroppsligade marxismen, dess mer insåg jag, att det saknades en användbar ersättning för denna lära. Antag, att socialdemokratien bleve tillintetgjord, vad ville man då ge massorna i stället? Det fanns inte någon rörelse, av vilken man kunde vänta sig fram gång i försöket att locka till sig de stora arbetarskarorna, som nu i större eller mindre utsträckning förlorat sina ledare. Det är meningslöst och mer än dumt att tro, att man genast kan inrangera den ur klasspartiet utträdde, internationelle fanatikern i ett borgerligt parti, alltså i en ny klassorganisation. Ty hur oangenämt det må synas olika organisationer, så kan det inte förnekas, att för de borgerliga partierna klasskillnaden till mycket stor del förefaller som något fullkomligt själv klart, så länge den inte börjar politiskt verka till deras nackdel. Förnekandet av detta faktum bevisar bara lögnarens fräckhet och dumhet.
Man bör över huvud taget akta sig för att anse den stora massan dummare än den är. I politiska angelägenheter träffar inte sällan känslan ett riktigare avgörande än förståndet. Den åsikten,. att massans dumma internationella inställning tillräck-
188 ligt talar för oriktigheten i denna känsla, kan omedelbart och grundligt vederläggas genom en enkel hänvisning till, att den pacifistiska demokratien inte är mindre idiotisk, ehuru dess representanter nästan uteslutande härstamma från det borgerliga lägret. Så länge miljoner borgare varje morgon andäktigt tillbedja sin judiska demokratpress, klär det herrskapen mycket illa att göra sig kvicka över dumheten hos de "kamrater", vilka när allt kommer omkring sluka samma smörja, om också i annan utstyrsel. I båda fallen är fabrikanten en och samma jude.
Man bör alltså noga akta sig att förneka saker och ting, som faktiskt existera. Den omständigheten, att det beträffande klassfrågan på intet sätt rör sig om ideella problem - som man i synnerhet före valen alltid gärna inbillar folk - kan inte bestridas. Ståndshögfärden hos en stor del av vårt folk är, liksom ringaktningen av handens arbetare, en företeelse, som inte härstammar från en sömngångares fantasi.
Alldeles bortsett härifrån, bevisas den ringa tankeförmågan hos vår s. k. intelligens av att man just i dessa kretsar inte begriper, att ett tillstånd, som inte förmådde hindra en pest som marxismen att breda ut sig, sannerligen inte var i stånd till att återvinna det förlorade.
De "borgerliga" partierna, som de själva kalla sig, skola aldrig mer bli i stånd att locka de "proletära" massorna till sitt läger: här stå emot varandra två världar - dels naturligt och dels konstlat skilda åt - vilkas förhållande till varandra blott kan vara strid. Den yngre skall segra - och det är marxismen.
Faktiskt var en kamp mot socialdemokratien 1914 mycket väl tänkbar, men det kunde vara tvivelaktigt, hur länge detta tillstånd kunnat upprätthållas, när varje praktisk ersättning saknades.
Här var en stor lucka.
Redan långt före kriget hyste jag denna åsikt och kunde därför inte besluta mig för att inträda i något av de existerande
189 partierna. Under världskriget styrktes jag ännu mera i denna åsikt genom den synbara omöjligheten i att tillräckligt hänsynslöst uppta kampen mot socialdemokratien, just emedan en rörelse saknades, vilken var något mera än ett "parlamentariskt" parti.
Jag har ofta öppet talat med mina närmaste kamrater härom.
För övrigt kom jag nu för första gången på den iden att en gång i tiden ändå bli politiskt verksam.
Just detta var anledningen till att jag numera ofta i den trängre vänkretsen försäkrade, att jag efter kriget vid sidan av mitt yrke ämnade uppträda som talare.
Jag tror att jag menade detta mycket allvarligt.
HOME
Svenska
English
German
French
French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk
The Jewish
Plots!
Must
Germany
Perish?
A Jewish plan
for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her
people!
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |
Judaism =Racism, Domination, Dccupation
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |
The Protocols of Zion