MIN KAMP
ADOLF HITLER
MIN KAMP
ADOLF HITLER
REVOLUTIONEN
År 1915 hade den fientliga propagandan hos oss satts i gång, från 1916 blev den allt intensivare för att vid början av år 1918 svälla till en formlig flod. Nu kunde man också steg för steg följa verkningarna av denna själsfångst. Armén lärde sig så småningom tänka så, som fienden ville.Den tyska motaktionen misslyckades fullständigt.
Arméns dåvarande ledare ägde tillräcklig både beslutsamhet och vilja att uppta kampen på detta område, men de saknade det instrument, som hade varit nödvändigt härför. Även ur psykologisk synpunkt var det oriktigt att företa denna upplysningskampanj genom trupperna. Om den skulle vara verkningsfull, måste den komma hemifrån. Endast då kunde man räkna på framgång för densamma hos män, som sedan snart fyra år utfört odödliga hjältedåd och utstått dessa umbäranden för sitt hemland.
Men vad kom då hemifrån?
Var detta misslyckande dumhet eller förbrytelse?
Efter utrymmandet av den södra Marnestranden högsommaren 1918 uppförde sig framför allt den tyska pressen redan så eländigt oskickligt, ja, brottsligt dumt, att med en dagligt växande förbittring den frågan steg upp inom mig, om det verkligen inte fanns någon, som kunde sätta stopp för denna andliga ödeläggelse av armens hjältemod?
Vad skedde i Frankrike, när vi år 1914 som en oerhörd segerstorm brusade in över detta land? Vad gjorde Italien i
202 de dagar, då dess Isonzofront bröt samman? Och Frankrike våren 1918, när de tyska divisionernas angrepp höll på att vända upp och ned på deras ställningar, och det långskjutande tunga artilleriets vittfamnande arm började klappa på Paris portar?
Hur hade inte där den nationella lidelsens glöd alltid piskats i ansiktet på de retirerande regementena! Hur arbetade inte propagandan och den geniala massuggestionen för att riktigt inpränta tron på den slutgiltiga segern i de vikande frontsoldaternas hjärnor!
Vad skedde under tiden hos oss?
Ingenting, eller till och med sämre än ingenting.
Ofta stega vreden och indignationen upp inom mig, när jag fick de färskaste tidningarna i min hand och såg de psykologiska massmord, som däri begingos.
Mer än en gång plågade mig den tanken, att stridens utgång blivit en annan, därest försynen utsett mig som ledare av vår propagandatjänst i dessa odugliga eller skurkaktiga, okunniga eller likgiltiga personers ställe.
Under dessa månader kände jag för första gången ödets nyckfullhet, som höll mig kvar vid fronten och därtill på en plats, där förste bäste negers slumpskott kunde få mig ur världen, under det att jag på annan ort och i annan befattning förmått göra fäderneslandet helt andra tjänster!
Ty att jag skulle ha gått i land med det, var jag redan på den tiden nog förmäten att tro.
Men jag var en namnlös, en bland åtta miljoner!
Därför var det bättre att hålla mun och efter bästa. förmåga göra min plikt på den post, jag fått mig tilldelad.
* Sommaren 1915 föllo de första fientliga flygbladen i våra händer.
Innehållet var, om också med något varierande formulering, alltid detsamma, nämligen: att nöden i Tyskland blev
203 allt större; att kriget varade i evighet, under det att utsikterna att vinna det mer och mer smulto samman; att de hemmavarande därför längtade efter freden, men att varken "militarismen" eller "kejsaren" ville höra talas därom; att hela världen - som mycket väl hade reda på detta - därför ej heller förde krig mot tyska folket, utan uteslutande mot den ende skyldige, kejsaren; att striden därför heller inte skulle sluta, förrän denne fiende till en fredlig mänsklighet blivit avlägsnad; men att de frihetsälskande och demokratiska nationerna efter krigets slut skulle uppta det tyska folket i den eviga världsfredens förbund, som var säkerställt från och med det ögonblick, då den "preussiska militarismen" blivit tillintetgjord.
För att bättre illustrera vad man anförde, avtrycktes inte sällan "brev från hemmet", vilkas innehåll syntes bekräfta dessa påståenden.
På den tiden skrattade man i allmänhet åt alla dessa försök. Flygbladen lästes, sändes därefter till de högre staberna och glömdes för det mesta bort, tills vinden förde en ny laddning från ovan ned i skyttegravarna; det var nämligen mestadels flygmaskiner, som brukade kasta ned bladen.
En iakttagelse måste man rätt snart göra beträffande denna form av propaganda, nämligen den, att man på varje del av fronten, där bayrare befunno sig, med utomordentlig konsekvens gjorde front mot Preussen, under påstående att Preussen var den verkligt skyldige och ansvarige till hela kriget, medan ingen hyste den ringaste fiendskap mot Bayern; men naturligtvis kunde man ej heller hjälpa detta land, så länge det gick den preussiska militarismens ärenden och hjälpte till att krafsa kastanjerna ur elden för denna.
Denna form av påverkan började faktiskt redan år 1915 och framkallade vissa verkningar. Truppernas stämning mot Preussen växte allt påtagligare - utan att någon, från den högste till den lägste, en enda gång opponerade sig. Detta var mer än blott och bart en underlåtenhetssynd, som förr eller
204 senare skulle hämna sig på det blödigaste, inte på "preussarna" utan på det tyska folket, och till detta hör ju till sist också bayrarna själva.
I denna riktning började den fientliga propagandan redan från år 1916 att otvetydigt krönas med framgång.
Likaledes hade klagovisorna i breven hemifrån redan länge gjort sin verkan. Nu var det faktiskt inte längre nödvändigt att också motståndaren framförde dem till fronten genom flygblad o. s. v. Om man undantar några ur psykologisk synpunkt genomkorkade "förmaningar" från "högre ort", gjorde man ingenting häremot heller. Fronten översvämmades nu som förr av detta gift, som tanklösa kvinnor sutto hemma och fabricerade, naturligtvis utan att ha en aning om, att detta var det säkraste medlet att stärka motståndarens segervisshet till det yttersta och således förlänga och försvåra sina egna anhörigas lidanden vid fronten. Tyska kvinnors meningslösa brev kostade under den följande tiden hundratusentals män livet.
Redan år 1916 visade sig sålunda åtskilliga beklagliga symtom. Vid fronten svor man och förbannade, var redan missnöjd med åtskilligt och ibland också med rätta upprörd. Under det att soldaterna hungrade och ledo och familjen hemma levde i elände, förekom det på andra håll överflöd och frosseri. Ja, till och med i själva stridslinjen var icke allting som det skulle i detta hänseende.
Redan då drog det ihop sig till en liten kris - men det var alltjämt "interna" angelägenheter. Samme man, som nyss hade svurit och knorrat, gjorde några minuter senare tigande sin plikt som en självklar sak. Samma kompani, som nyss gav luft åt sitt missnöje, klamrade sig fast vid det stycka; skyttegrav, det hade att försvara, som om Tysklands öde berott på dessa hundra meter lergropar. Det var samma front som på den gamla, härliga hjältearméns tid!
Skillnaden mellan förhållandena här och hemma skulle jag få se i gräll belysning.
205 I slutet av september 1916 ryckte min division in i slaget vid Somme. Det var för oss den första av de nu följande drabbningarna, som präglades av den oerhörda mängden stridsmateriel. Intrycket är svårt att beskriva - mer helvete än krig.
Under trumeldens veckolånga virvelstorm höll den tyska fronten stånd, trängdes ibland något tillbaka, ryckte så åter fram, men vek aldrig.
Den 7 oktober 1916 blev jag sårad.
Jag kom lyckligt bakom stridslinjerna och skulle föras till Tyskland med en transport.
Två år hade förflutit, sedan jag sist var hemma, en under dylika förhållanden ändlös tid. Jag kunde inte längre föreställa mig, hur tyskar såga ut utan uniform. När jag låg på centrallasarettet för sårade i Hermies, ryckte jag samman som i skräck, då jag plötsligt hörde stämman av en tysk kvinna. Det var en sjuksköterska, som talade till min granne.
Det var det första tyska ord, jag hört från en kvinnomun på två år.
Men ju mera tåget, som skulle föra oss hem, närmade sig gränsen, desto oroligare började alla bli. Alla de platser drogo förbi, genom vilka vi två år tidigare rest som unga soldater: Brüssel, Löwen, Lüttich, och till sist trodde vi oss känna igen det första tyska huset på de höga gavlarna och de vackra fönsterluckorna.
Fäderneslandet!
I oktober 1914 brunno vi av stormande hänförelse, när vi passerade gränsen; nu härskade tystnad och rörelse. Var och en kände sig lycklig, att ödet än en gång lät honom se det land, för vilket han vågat sitt liv; och var och en skämdes nästan att visa de andra, att han hade tårar i ögonen.
Nästan på tvåårsdagen av min inryckning blev jag inlagd på lasarettet i Beelitz utanför Berlin.
Vilken förändring! Från Sommeslagets dy till de vita bäddarna i detta underbara hus! Man vågade i början knappt
206 lägga sig ned. Först så småningom vande man sig vid denna nya värld.
Tyvärr var denna värld ny även i ett annat hänseende. Fronthärens anda tycktes inte råda här. För första gången hörde jag något, som ännu var okänt vid fronten: skrytet över den egna fegheten! Ty vad man än hörde av skällsord och förbannelser därute, så gällde det dock aldrig en uppmaning till pliktförgätenhet eller ett förhärligande av de räddhågade. Nej! Den fege betraktades alltjämt som feg och för övrigt som ingenting; det förakt, som bestods honom, var fortfarande allmänt liksom den beundran, man ägnade den verklige hjälten. Men här på lasarettet var det redan delvis tvärtom: de karaktärslösaste uppviglare förde ordet och försökte på allt sätt med sin eländiga pratsjuke ställa den anständige soldatens hedersbegrepp i en löjlig dager och förhärliga kujonens karaktärslöshet. Tonen angavs framför allt av ett par uslingar. Den ene av dem skröt med att själv ha dragit handen genom raggtråden för att komma på sjukhuset! Han tycktes trots detta löjliga sår redan ha varit här ändlöst länge, liksom han ju endast till följd av ett bedrägeri kommit med sjuktransporttågen till Tyskland. Denne giftiga individ gick så långt, att han helt fräckt fastställde den egna fegheten som tecken på större tapperhet än den ärlige soldatens hjältedöd. Många tego och hörde på, andra gingo sin väg, medan några till och med instämde.
Jag mådde formligen illa av att höra på honom, och ändå fann man sig i att denne uppviglare var kvar på anstalten. Vad skulle man göra? Vem och vad han var, måste ledningen mycket väl ha reda på och hade det också. Och ändå skedde ingenting.
När jag åter kunde gå ordentligt, fick jag permission för att fara till Berlin.
Nöden var synbarligen överallt mycket svår. Miljonstaden svalt. Missbelåtenheten var stor. På många av soldathemmen var tonen likadan som på lasarettet. Man fick faktiskt det
207 intrycket, att dessa figurer avsiktligt uppsökte just sådana ställen för att sprida sina åsikter.
Men i München voro förhållandena likväl mycket, mycket värre!
När jag efter mitt tillfrisknande kom ut från lasarettet och blev tilldelad en reservbataljon, trodde jag mig inte längre känna igen staden. Förargelse, missmod och otidigheter var man än kom! Vid själva reservbataljonen var stämningen under all kritik: Härtill medverkade det oändligt klumpiga sätt, varpå fältsoldaterna behandlades av äldre instruktionsofficerare som aldrig med sin fot varit i fält och därför endast delvis förmådde bemöta de verkliga soldaterna hyggligt. Dessa senare hade ju vissa små egenheter, som härstammade från fronttjänsten men voro alldeles obegripliga för ledarna av reservtruppavdelningarna, medan den officer, som själv kom från fronten., åtminstone kunde förstå dem. Denne var naturligtvis också mycket mer aktad av manskapet än etappchefen. Men alldeles bortsett härifrån, var den allmänna stämningen miserabel; maskning räknades nästan som tecken på högre intelligens och den trogna pliktuppfyllelsen som ett bevis på svaghet och inskränkthet. Expeditionerna voro befolkade av judar. Nästan varje skrivare var jude och varje jude var skrivare. Jag förvånade mig över denna det utvalda folkets rikedom på kämpar, och kunde inte underlåta att jämföra dem med de sparsamma rasfränderna vid fronten.
Ännu sämre voro förhållandena på näringslivets område. Här hade det judiska folket faktiskt gjort sig "oumbärligt". Spindeln började så småningom suga blodet ur folkets ådror. På omvägen över krigskommissionerna hade man funnit ett medel att under hand ge det nationella och fria näringslivet nådestöten.
Man framhöll nödvändigheten av en oinskränkt centralisering.
Sålunda befann sig faktiskt under åren 1916-17 nästan hela produktionen under finansjudarnas kontroll.
208 Men mot vem riktades nu folkets hat?
På den tiden såg jag med fasa ett öde nalkas, som, om det inte avvärjdes i tid, måste leda till sammanbrottet.
Medan juden bestal och lade hela nationen under sitt välde, hetsade man upp folket mot "preussarna". Precis som vid fronten gjordes från högre ort intet mot denna giftpropaganda. Man syntes inte ha en aning om, att Preussens sammanbrott på intet sätt skulle medföra något uppsving för Bayern, utan att tvärtom den enas fall räddningslöst skulle dra den andra med i avgrunden.
Detta handlingssätt gjorde mig oändligt ont. Jag kunde häri inte endast se ett av judarnas mest geniala tricks, som skulle avleda den allmänna uppmärksamheten från dem och rikta den på andra. Medan bayrarna och preussarna slogos, snappade juden bort bägges existens mitt för näsan på dem; medan man i Bayern skällde på Preussen, organiserade judarna revolutionen och krossade Preussen och Bayern på en gång.
Jag kunde inte tåla dessa fördömda stridigheter mellan de tyska stammarna och var glad att komma tillbaka till fronten, vartill jag på nytt anmälde mig strax efter min ankomst till München.
I början av mars 1917 var jag åter vid mitt regemente.
* Mot slutet av år 1917 syntes soldaternas djupaste missmod börja ge med sig. Efter det ryska sammanbrottet fick hela armén åter nytt hopp och nytt mod. Trupperna började bli alltmer övertygade om, att striden i alla fall skulle sluta med Tysklands seger. Man kunde åter höra sång, och olycksprofeterna tystnade. Man trodde ånyo på fäderneslandets framtid.
Särskilt det italienska sammanbrottet hösten 1917 hade haft den underbaraste verkan: man såg i denna seger ett bevis på möjligheten att även annorstädes än på den ryska krigsskådeplatsen kunna bryta fronten. En härlig tro genomströmmade
209 4 miljoner hjärtan; man andades åter ut och motsåg med tillförsikt våren 1918. Motståndaren var synbarligen uttröttad. Under denna vinter var det lugnt och stilla vid fronten. Det var lugnet före stormen.
Men just som fronten företog de sista förberedelserna till den eviga stridens äntliga avgörande, medan ändlösa transporter av människor och krigsmateriel rullade fram i riktning mot västfronten och trupperna utbildades för det stora angreppet, iscensattes hemma i Tyskland det största skurkstrecket under hela kriget.
Tyskland skulle inte segra: i sista stund, när segern redan hotade dröja kvar hos de tyska fanorna, tillgrep man ett medel, som syntes ägnat att med ett enda slag kväva det tyska våranfallet i sin linda och omöjliggöra segern.
Man organiserade ammunitionsstrejken.
Om denna lyckades, måste den tyska fronten sprängas och "Vorwärts" önskan, att segern denna gång inte längre skulle följa de tyska fanorna, gå i uppfyllelse. Fronten måste till följd av ammunitionsbristen på några veckor vara bruten; därmed skulle offensiven bli förhindrad, ententen räddad och det internationella kapitalet herre över Tyskland; varmed det marxistiska folkbedrägeriets mål skulle vara nått.
Nedbrytandet av den nationella ekonomien och uppbyggandet av det internationella kapitalets herravälde - ett mål som tack vare dumheten och godtrogenheten å ena sidan och den gränslösa fegheten å den andra, ju också uppnåtts.
Visserligen fick ammunitionsstrejken inte den framgång man hoppats på. Fronten blev inte alldeles utsvulten i fråga om vapen: den bröt samman tidigare, än ammunitionsbristen som sådan - enligt den uppgjorda planen - hann krossa hären. Men hur mycket förfärligare var inte den moraliska skada, som anställts!
För det första: vad kämpade hären för, om man därhemma inte längre önskade segern? För vem gjorde man dessa oer-
210 hörda offer och försakelser? Soldaten skall kämpa för den seger, som hemlandet strejkar emot!
Men för det andra: hur verkade detta på fienden?
Under vintern 1917-18 stega för första gången mörka moln upp på den allierade världens firmamerit. I snart fyra år hade man gått till storms mot den tyske kämpen utan att kunna slå honom till marken; och ändå kunde han blott försvara sig med den arm, som bar skölden, under det att svärdet måste hugga in än åt öster och än åt söder. Nu hade kämpen äntligen fått ryggen fri. Strömmar av blod hade flutit, tills han lyckats slutgiltigt nedslå den ene av sina motståndare. Nu skulle svärdet komma till sköldens hjälp i väster, och om det inte hittills lyckats fienden att bryta försvaret, skulle han nu träffas av angreppet.
Man fruktade detta - och tvivlade på segern.
I London och Paris avlöste den ena konferensen den andra. Till och med den fientliga propagandan hade svårt att göra sig gällande; det var inte längre så lätt att bevisa, att' den tyska segern var utsiktslös.
Detsamma gällde vid fronterna, där en dåsig tystnad härskade, även hos de allierade trupperna själva. Herrarna hade plötsligt förlorat sin fräckhet. Även för dem började ett spöklikt ljus gå upp. Deras inställning till den tyske soldaten hade förändrats. Hittills hade de ansett honom som en narr, förutbestämd för nederlaget; nu stod han framför dem såsom den, vilken tillintetgjort deras ryske bundsförvant. Den nödtvungna inskränkningen av de tyska offensiverna i öster framstod nu som bevis på en genial taktik. I tre års tid hade dessa tyskar anfallit Ryssland, till en början utan minsta synbara framgång. Man nästan skrattade åt detta fruktlösa företag: lili sist måste ju den ryske jätten segra till följd av sitt överväldigande antal och Tyskland förblöda. Verkligheten syntes bekräfta denna förhoppning.
Sedan de septemberdagar 1914, då de ändlösa massorna av ryska fångar från slaget vid Tannenberg började vältra fram
211 på landsvägar och järnvägar i riktning mot Tyskland, syntes denna ström knappast sina - men för varje slagen och tillintetgjord arme uppstod en ny. Det outtömliga jätteriket gav tsaren alltjämt nya soldater, kriget nya offer, Hur länge kunde Tyskland hålla ut i denna kapplöpning? Måste inte till sist den dag randas, när det efter den sista tyska segern alltjämt inte var de sista ryska arméerna, som ryckte ut till det allra sista slaget? Än sedan? Mänskligt att döma kunde Rysslands seger visserligen uppskjutas, men den måste komma.
Nu var det slut på alla dessa förhoppningar: den bundsförvant, som nedlagt det största blodsoffret på de gemensamma intressenas altare, hade uttömt sina krafter och pressats till marken av den obeveklige angriparen. Soldaterna, som hittills trott blint på segern, började bli ängsliga och rädda. Man fruktade den stundande våren. Ty om man hittills inte lyckats besegra tysken, ehuru han endast kunnat uppställa en del av sina trupper på västfronten, hur skulle man då kunna räkna med segern nu, när denna spöklika hjältestats hela kraft syntes samla sig till ett angrepp mot väster?
Skuggorna från Sydtyrolens berg lade sig beklämmande på fantasien, ända bort i Flanderns dimmor framkallade Cadornas slagna härar sorgsna miner, och tron på segern vek för fruktan för det kommande nederlaget.
Då - när man i de kalla nätterna redan trodde sig höra det entoniga trampet av den tyska härens framryckande stormtrupper och med ängslan och oro stirrade fram mot den kommande domen, då blixtrade det plötsligt till ett eldrött ljus i. Tyskland som kastade återskenet ända ned i de bortersta granathålen på den fientliga fronten: i samma ögonblick de tyska divisionerna fingo sina sista instruktioner för den stora offensiven; bröt generalstrejken ut i Tyskland.
Till att börja med stod världen stum av häpnad. Men i nästa ögonblick störtade sig den fientliga propagandan med en lättnadens suck över denna hjälp i elfte timmen. Med ens hade man funnit ett medel att åter väcka de allierade solda-
212 temas sjunkande tillförsikt, att på nytt framställa sannolikheten av en seger som säker och att förvandla ängslan för de kommande tilldragelserna till förtröstansfull beslutsamhet. Nu hade man rätt att inge regementena, som väntade på det tyska angreppet, den övertygelsen rörande världens största drabbning, att inte den tyska stormningens oförvägenhet vore avgörande för krigets utgång utan uthålligheten i försvaret. Nu kunde tyskarna segra så mycket de ville, hemma hos dem stod revolutionen för dörren och inte den segerrika armen.
Engelska, franska och amerikanska tidningar började inpränta denna tro i sina läsares hjärnor, och en oändligt skicklig propaganda ryckte upp trupperna vid fronten.
"Tyskland inför revolutionen! De allierades seger säkrad!" Detta var den bästa medicinen att hjälpa en vacklande Poilu och Tommy på benen. Nu kunde kulsprutorna och maskingevären smattra lös ännu en gång; panisk förskräckelse och flykt förbyttes i förhoppningsfullt motstånd.
Detta var resultatet av ammunitionsstrejken. Den stärkte de fientliga folkens segertro och gjorde slut på den förlamande förtvivlan, som lägrat sig över den allierade fronten - vilket tusentals tyska soldater under den följande tiden fingo betala med sitt blod. Upphovsmännen till detta nedriga skurkstreck voro aspiranterna på de högsta statsämbetena i revolutionens Tyskland.
På tysk sida kunde väl till en början följderna av detta dåd skenbart övervinnas, men på motståndarens sida uteblevo de ej. Motståndet hade förlorat den planlöshet, som utmärker en arme, vilken uppgivit allt hopp; och i stället följde en förbittrad kamp om segern.
Ty mänskligt att döma måste segern nu komma, om västfronten blott några månader höll stånd mot det tyska angreppet. I ententens parlament insåg man de möjligheter, framtiden bar i sitt sköte, och anslog oerhörda medel till fortsättande av propagandan för Tysklands upplösning.
213 Jag hade lyckan att få delta i de båda första offensiverna såväl som den sista.
Detta har blivit mitt livs mäktigaste minne; jag säger mäktigaste, emedan striden liksom år 1914 nu för sista gången förlorade karaktären av försvar och övergick till angrepp. En lättnadens suck höjdes i de tyska skyttegravarna, när äntligen efter mer än tre års uthärdande i det fientliga helvetet, vedergällningens dag randades. Än en gång jublade de segerrika bataljonerna, och de sista kransarna av odödlig lager hängde kring de segeromsusade fanorna. Än en gång brusade fosterlandets sånger längs de ändlösa marschkolonnerna upp mot himlen, och för sista gången lät Herren sin sol nådigt lysa över sina otacksamma barn.
* Högsommaren år 1918 låg luften tung och kvav över fronten. Man bråkade därhemma. Om vad? Det berättades en hel del bland de olika trupperna i fälthären. Kriget var meningslöst, och blott narrar trodde ännu på segern. Folket hade inte längre något intresse av att hålla stånd, endast kapitalet och monarkien - detta fick man höra hemifrån, och det diskuterades nu vid fronten.
Först reagerade man mycket litet häremot. Vad angick oss den allmänna rösträtten? Var det för den vi kämpat i fyra år? Det var ett nedrigt skurkstreck att på sådant sätt stjäla krigets mål från de döda hjältarna i graven. De unga regementena hade en gång gått i döden i Flandern, inte med parollen "leve den allmänna och slutna rösträtten!" utan med ropet "Deutschland über alles in der Welt!" En liten, men dock inte alldeles obetydlig skillnad. Men de, som skreko på rösträtt, hade till största delen inte varit där, varest de nu ville tillkämpa sig den. Fronten kände inte alls det politiska partipacket. Man såg bara en bråkdel av herrar parlamentariker där, varest de anständiga tyskarna, för såvitt de inte voro krymplingar, på den tiden uppehöllo sig.
214 Sålunda var fronten till sina gamla beståndsdelar mycket litet mottaglig för det nya krigsmål, som uppställdes av herrar Ebert, Scheidemann, Barth, Liebknecht o. s. v. Man förstod inte alls, varför poltronerna med ens kunde äga rätt att bakom härens rygg tillvälla sig makten i staten.
Min personliga inställning var redan från början klar: jag hatade i allra högsta grad hela detta pack av eländiga partilymlar, som bedrog folket. Jag hade för länge sedan kommit underfund med, att det för detta patrask sannerligen inte var fråga om nationens väl, utan om att fylla sina tomma fickor. Och att de nu voro beredda att för detta mål offra hela folket och, om så erfordrades, låta Tyskland gå under, gjorde dem i mina ögon mogna för galgen. Att ta hänsyn till deras önskningar var detsamma som att uppoffra det arbetande folkets intressen till förmån för en hop ficktjuvar; uppfylla dem kunde man endast, om man var beredd att prisge Tyskland.
Så tänkte de ojämförligt flesta i den kämpande hären. Men de hemifrån kommande förstärkningarna blevo med förfärande hastighet sämre och sämre, så att deras ankomst inte betydde någon höjning utan ett försvagande av stridskraften. I synnerhet de unga reservtrupperna voro till största delen värdelösa. Ofta hade man svårt att tro, att detta skulle vara söner av samma folk, som en gång skickat ut sin ungdom till kamp om Ypern.
I augusti och september ökades upplösningens symtom allt snabbare, trots att verkan av de fientliga angreppen inte kunde jämföras med den förödelse, som en gång åstadkommits i våra försvarsstrider. I jämförelse därmed stodo slagen vid Somme och i Flandern som fasaväckande minnen.
I slutet av september kom min. division för tredje gången till de platser, vi en gång som nyinryckta frivilliga hade stormat.
Vilket minne!
I oktober och november 1914 hade vi erhållit elddopet där. Med fosterlandskärlek i hjärtat och sånger på läpparna hade
215 vårt unga regemente gått i striden som till dans. Det offrade där glatt sitt dyraste blod i tron att bevara fäderneslandets oberoende och frihet.
I juli 1917 beträdde vi för andra gången den mark, som , var oss alla helig. Ty i den slumrade våra bästa kamrater nästan barn ännu, vilka en gång med strålande ögon rusat rakt i döden för det kära fosterlandet!
Vi; som varit med i regementet ända från början, storlo gripna av vördnad på denna plats, där vi svurit "trohet och lydnad in i döden".
Denna mark, som regementet tre år tidigare stormat, skolie det nu försvara under en hård defensiv.
Genom tre veckors trumeld förberedde engelsmännen den stora offensiven i Flandern. Då syntes de dödas andar uppstå; regementet klamrade sig fast i den smutsiga leran, bet sig fast. i varje hål och varje krater, vek inte, vacklade ej, och sålunda blev det som en gång förr på denna plats allt mindre och tunnare, tills engelsmännens angrepp äntligen brast löst den 31 juli 1917.
Under de första dagarna i augusti blevo vi avlösta.
Av regementet återstod ett par kompanier: de vacklade tillbaka, överhöljda av dy, och liknade mera spöken än människor. Men förutom några hundra meter granathål hade engelsmännen inte vunnit annat än döden.
Nu; hästen 1918, stodo vi för tredje gången i stormställningarna från 1914. Den lilla orten Comines, där vi en gång rastat, hade nu förvandlats till slagfält. Men om terrängen var densamma, hade människorna likväl förändrats; nu pratade man också politik i truppen. Giftet hemifrån började här som överallt att verka. De nya förstärkningstrupperna sviktade fullständigt - de komma hemifrån.
Natten mellan den 13 och 14 oktober utbröt det engelska gaskriget på sydfronten utanför Ypern; man använde sig härvid av senapsgas, som till sina verkningar ännu var oss okänd,. i den mån det gällde erfarenheter i fråga om vår egen kropp.
216 Denna natt skulle jag själv lära känna den. På en kulle söder om Wervick hade vi på kvällen den 13 oktober råkat in i en flera timmars trumeld av gasgranater, vilken mer eller mindre häftigt fortsatte hela natten. Redan inemot midnatt hade flera av våra kamrater fallit offer för den, en del för att aldrig mera vakna upp. På morgonsidan började jag känna en allt häftigare smärta, och vid sjutiden snubblade och vacklade jag tillbaka med brännande ögon, medförande min sista rapport under kriget.
Redan några timmar senare voro ögonen förvandlade till blödande kol, och det hade blivit mörkt omkring mig.
Så kom jag till lasarettet i Pasewalk i Pommern, och där nödgades jag - uppleva revolutionen!
* Det hade länge legat någonting odefinierbart, men motbjudande i luften. Det viskades om, att under de närmaste veckorna skulle det "bryta löst". Jag kunde inte förstå, v ad man menade härmed. Jag tänkte i första rummet på en strejk i stil med den från i våras. Orosrykten komma ständigt från flottan, inom vilken det påstods jäsa. Men detta syntes mig mera som en yttring av vissa personers fantasi än som en sak, som anginge den stora massan. På själva lasarettet talades visserligen allmänt och hoppfullt om, att kriget snart skulle vara slut, men ingen räknade med ett "senast". Tidningar kunde jag inte läsa.
I november ökades den allmänna spänningen.
Och så en dag utbröt olyckan plötsligt och oförberett. Matroser komma farande på lastautomobiler och proklamerade revolutionen, ett par judeynglingar voro "ledare" av denna strid för "frihet, skönhet och värdighet" i vårt folks tillvaro. Ingen av dem hade varit vid fronten. På omvägen över ett s. k. "dröppellasarett" hade de båda orientalerna kommit hem från kriget. Nu hissade de den röda flaggan.
På sista tiden hade mitt tillstånd något förbättrats. Den
217 malande smärtan i ögonhålorna lade sig så småningom; jag började urskilja konturerna av min omgivning. Hoppet infann sig, att jag skulle återfå min syn så pass, att jag längre fram kunde ägna mig åt något yrke. Att jag någonsin skulle kunna teckna igen, vågade jag förstås inte tro. I varje fall befann jag mig på bättringsvägen, när det ohyggliga inträffade.
Min första förhoppning var alltjämt, att landsförräderiet skulle visa sig vara en mer eller mindre lokal angelägenhet. Jag försökte också inge några av mina kamrater denna tro. I synnerhet mina bayerska lasarettskamrater lånade mer än gärna sitt öra häråt. Stämningen bland dem var allt annat än "revolutionär". Jag kunde inte föreställa mig, att vansinnet skulle bryta ut också i München. Troheten mot det vördnadsvärda huset Wittelsbach måste dock, syntes det mig, visa sig starkare än viljan hos några judar. Således kunde jag inte tre annat, än att det var fråga om ett upplopp vid flottan, som inom de närmaste dagarna skulle vara kuvat.
De närmaste dagarna kommo, och med dem den förskräckligaste vissheten i mitt liv. Ryktena blevo alltmera beklämmande. Vad jag ansett som en lokal angelägenhet, tycktes vara en allmän revolution. Därtill komma de nesliga rapporterna från fronten. Man ville kapitulera. Ja, men var något sådant över huvud taget möjligt?
Den 10 november kom prästen till lasarettet för att hålla ett litet tal; nu erforo vi allt.
Jag var till ytterlighet upprörd under det korta talet. Den gamle värdige mannen syntes skaka, när han meddelade oss, att huset Hohenzollern inte längre fick bära den tyska kejsarkronan, att fäderneslandet hade blivit "republik", att man måste be den Allsmäktige att inte neka denna förändring sin välsignelse och i framtiden inte överge vårt folk. Han kunde inte låta bli att ägna några ord åt kungahuset, att erinra om dess förtjänster i Pommern, Preussen, nej, för hela det tyska fosterlandet. Då började han snyfta invändigt, och i den lilla
218 salen lade sig den djupaste nedslagenhet över allas hjärtan. Jag tror inte, att något öga förmådde hålla tårarna tillbaka. Men när den gamle mannen åter försökte berätta och började meddela, att vi nu måste sluta det långa kriget och att vårt fosterland för framtiden, eftersom vi nu förlorat kriget och voro beroende av segrarnas nåd, skulle bli utsatt för svårt förtryck, men att vapenstilleståndet skulle slutas i förlitande på ädelmodet hos våra hittillsvarande fiender - då stod jag inte ut längre. Det var mig omöjligt att stanna kvar. Det svartnade åter för ögonen på mig, och jag trevade mig snubblande tillbaka till sovsalen, kastade mig på sängen och begravde mitt brännande huvud i täcken och kuddar.
Sedan den dag, jag stod vid min moders grav, hade jag inte gråtit. När ödet i min ungdom var obarmhärtigt hårt mot mig, växte mitt trots. När döden under de långa krigsåren hämtade så många kära kamrater och vänner ur våra led, hade det synts mig nästan som en synd att klaga - de dogo ju för Tyskland! Och när jag äntligen själv - ännu i den fruktansvärda kampens sista dagar - angreps av den smygande gasen, som började äta sig in i mina ögon, så jag ett ögonblick av skräck för att bli blind för alltid var nära att misströsta, då röt mitt samvetes röst till mig: eländiga kräk, skall du börja tjuta, när det finns tusentals människor, som ha det hundra gånger värre än du; och därför bar jag under dov tystnad mitt lidande. Men nu kunde jag inte annat. Nu först såg jag, i hur hög grad allt personligt lidande förbleknar inför fosterlandets olycka.
Allt hade således varit förgäves. Alla offer och umbäranden. Hungern och törsten under de ofta ändlösa månaderna hade varit förgäves, de stunder, under vilka vi,. gripna av dödsångest, dock fyllt vår plikt, och offret av de två miljoner soldater; som då fingo släppa till livet - allt förgäves. Måste inte gravarna öppna sig för alla de hundratusentals soldater, vilka en gång dragit ut i tron på sitt fosterland för att aldrig återvända? Måste de inte öppna sig och sända de stumma,
219 ler- och blodbestänkta hjältarna som hämndeandar till hemlandet, som så hånfullt bedragit dem trots det största offer en man här på jorden kan bringa sitt folk? Var det därför, de gått i döden; soldaterna från augusti och september 1914, var det därför de frivilliga regementena på hösten samma år följt efter de gamla kamraterna? Var det därför, dessa sjuttonåriga gossar segnat ned på Flanderns jord? Var detta meningen med det offer, den tyska modern bragte fosterlandet, när hon med blödande hjärta lät sina kära söner rycka ut för att aldrig mera återse dem? Skedde allt detta för att nu en hop eländiga förbrytare skulle lägga beslag på fäderneslandet?
Var det alltså därför, den tyske soldaten härdat ut i snöstorm och glödande solhetta, hungrig, törstig och frysande, trött av sömnlösa nätter och ändlösa marscher? Var det därför, han legat i trumeldens helvete och gasstridens feber utan att vika, alltid med tanke på den enda plikten: att skydda sitt land mot dessa fiender?
Dessa hjältar förtjänade i sanning en minnessten:
"Du vandringsman, säg tyskarnas folk, att vi ligga här alla döda, emedan vi troget lytt vad fosterlandet bjöd oss."
Och hur var det därhemma -?
Var detta det enda offer, vi hade att överväga? Var det forna Tyskland mindre värt? Hade vi inte en förpliktelse också mot vårt eget lands historia? Voro vi ännu värda att åberopa oss på förfädernas ära? Hur kunde man inför framtiden ansvara för denna gärning?
Eländiga och ärelösa förbrytare!
Ju mer jag i detta ögonblick försökte komma till klarhet över denna oerhörda tilldragelse, dess mer kände jag skammens rodnad på min panna. Vad betydde ögonens pina i jämförelse med detta elände?
Vad som härpå följde, var förskräckliga dagar och ännu värre nätter - jag visste, att allt var förlorat. För att hoppas på fiendens nåd måste man antingen vara enfaldig eller också
220 - lögnare och förbrytare. Under dessa nätter växte inom mig hatet, hatet mot upphovsmännen till detta illdåd.
Under de närmaste dagarna kom jag underfund med min bestämmelse. Jag måste skratta vid tanken på min egen framtid, som för inte så länge sedan berett mig så bittra bekymmer. Var det icke löjligt att vilja bygga hus på en sådan grund? Till sist förstod jag också, att just det hade inträffat, som jag så ofta fruktat, men känslomässigt alltid vägrat tro. Kejsar Wilhelm II hade som den förste tyske kejsaren räckt marxismens ledare handen till försoning utan att ana, att skurkar sakna hedersbegrepp. Samtidigt som de ännu .höllo den kejserliga handen i sin, trevade de redan med den andra efter dolken.
Med judar kan man inte sluta några avtal, där gäller bara det hårda antingen - eller.
Jag beslöt att bli politiker.
Index
HOME
Svenska
English
German
French
French
English
German
Italian
Spanish.
Norsk
The Jewish
Plots!
Must
Germany
Perish?
A Jewish plan
for the extinction of the German nation
and the total eradication from the earth, of all her
people!
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish |
Judaism =Racism, Domination, Dccupation
| English | French | Deutsch | Svenska | Portug | Russian | Spanish | Italian | Danish |
The Protocols of Zion